Varsel på Karolinska sjukhuset
Interpellation 2008/09:249 av Ringholm, Bosse (s)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2009-01-15
- Inlämnad:
- 2009-01-15
- Besvarad:
- 2009-01-27
- Sista svarsdatum:
- 2009-01-29
Interpellationen
Interpellation
2008/09:249 Varsel på Karolinska sjukhuset
av Bosse Ringholm (s)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
I en artikel i DN den 14 januari skriver de borgerliga partiledarna att de vill förhindra försämringar inom välfärdssektorn. Därför är det viktigt att den offentliga ekonomin är sund. Detta senare påstående kan en socialdemokrat livligt understryka, eftersom det var just den socialdemokratriska regeringen som lämnade efter sig välskötta offentliga finanser och ett stort överskott till den nya borgerliga regeringen vid skiftet i oktober 2006.
Men hur är det med försämringarna i välfärdssektorn? Samma dag som nämnda DN-artikel publicerades varslade Karolinska sjukhuset i Stockholms läns landsting 900 anställda. Det är ett av många hotande försämringar inom välfärdssektorn. Om regeringen vill förhindra denna utveckling krävs att staten ger kommuner och landsting ökat ekonomiskt stöd.
Men staten har också ett ansvar för dem som nu varslas och i sinom tid blir arbetslösa.
Jag vill därför fråga arbetsmarknadsministern vilka åtgärder han tänker vidta för att underlätta för varslade inom offentlig sektor, typ Karolinska sjukhuset, att få nya jobb och få möjlighet att under den eventuella arbetslöshetstiden få en chans till kompletterande utbildning.
Debatt
(8 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:249
Webb-tv: Varsel på Karolinska sjukhuset
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 77 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att underlätta för varslade inom offentlig sektor, till exempel på Karolinska sjukhuset, att få nya jobb och möjlighet att under den eventuella arbetslöshetstiden få en kompletterande utbildning.
Jag vill inleda med att konstatera att de reformer som presenterades i budgetpropositionen för 2009 syftar till att möta den ekonomiska försvagningen. I propositionen föreslogs bland annat en förstärkt politik för arbete och företagande, viktiga framtidsinvesteringar i forskning och infrastruktur samt fortsatta välfärdssatsningar.
Regeringen anser dock att den allvarliga situationen på arbetsmarknaden motiverar ett förstärkt stöd till arbetssökande. Regeringen har därför nyligen presenterat ett omfattande arbetsmarknadspolitiskt paket.
Paketet innehåller bland annat en utökning av antalet platser i arbetspraktik och införandet av en ny insats, praktisk kompetensutveckling, som riktar sig till personer med arbetslivserfarenhet. Arbetsförmedlingen har också fått i uppdrag att förstärka matchningsverksamheten och ge ett tidigt och individanpassat stöd för att kunna hjälpa arbetssökande tillbaka till arbete. Uppdraget att förstärka matchningsverksamheten gavs till Arbetsförmedlingen i december förra året, och myndigheten arbetar för fullt med att genomföra denna förstärkning.
Bosse Ringholm frågar vilka åtgärder jag tänker vidta för att personer ska få möjlighet till kompletterande utbildning. I paketet föreslår regeringen ytterligare en satsning på fler platser inom yrkeshögskolan och kommunal gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning, så kallad yrkesvux, samt att arbetslösa ska kunna få studiemedel med den högre bidragsnivån vid studier inom kommunal gymnasial vuxenutbildning med yrkesinriktning.
I syfte att möta en ökad efterfrågan på utbildningsplatser i vissa regioner och åstadkomma ett bättre utnyttjande av högskoleplatserna föreslår regeringen också en omfördelning av medel inom högskolornas anslag för grundutbildning mellan lärosäten.
Jag konstaterar att de åtgärder som jag nämnt här kommer att ge ett direkt och effektivt stöd till personer som förlorar arbetet. Regeringens politik för att få fler i arbete och bekämpa människors utanförskap ligger därmed fast.
Anf. 78 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! När arbetslösheten slår in i Sverige brukar det oftast vara industrin som får ta stöten först. Sedan kommer tjänstesektorn, och sedan kommer den sektor där politikerna har störst möjlighet att påverka, den offentliga sektorn. Nu har exempelvis Karolinska sjukhuset i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting varslat bortåt 1 000 personer. Andra kommer att följa efter, både sjukhus och andra vårdinrättningar.
Den första frågan är naturligtvis: Kan regeringen göra någonting? Vill regeringen göra någonting?
Jag ber att få tacka för svaret som väl är ett kvitto på att regeringen tycker att den har gjort tillräckligt. Mer behöver i varje fall inte göras. De som nu kommer att bli arbetslösa på Karolinska sjukhuset och andra vårdinrättningar får söka sig andra jobb, i Norge eller någon annanstans där det kanske fortfarande finns en efterfrågan på vårdjobb.
Jag tycker att det är lite ömkligt att regeringen alltid ska börja med att förneka problemen, sedan vara passiv, sedan sent göra någonting, och det blir alltid för lite det som regeringen gör. Karolinska sjukhuset liksom många andra stora sjukvårdsinrättningar har ett stort antal mycket kvalificerade medarbetare. De har långa utbildningar, högskolekompetens, vårdutbildningar med lång praktik.
Det är inte vilken personal som helst som man kastar ut i arbetslöshet. Men regeringen tycker uppenbarligen inte att det behöver göras några särskilda insatser utöver det regeringen har gjort förut när det gäller den vårdpersonal som på många sjukhus i Sverige - i Skåne och i det borgerligt styrda Stockholms läns landsting - kommer att mötas av varsel och som sedermera ramlar ut i arbetslöshet.
Det hade varit ganska enkelt för arbetsmarknadsministern att säga: Det här är ett allvarligt problem. Vi ska se om vi kan understödja Stockholms läns landsting, andra landsting och andra kommuner så att de i sin tur kan behålla personalen så långt det är möjligt. Om de inte kan behålla personalen fullt ut kan vi tänka oss - vilket gjordes under mängder av socialdemokratiska regeringsår - ett samarbete mellan landsting och kommuner som arbetsgivare och staten, där staten säger att den är beredd att betala en del av kostnaderna för en utbildning parallellt med att personen får jobba kvar en del av sin tid på sjukhuset.
Därmed får man ett bra partnerskap, ett bra samarbete mellan arbetsgivaren - i det här fallet landstinget eller kommunen - och staten. Men det fordrar naturligtvis att man har en arbetsmarknadspolitik värd namnet. Sven Otto Littorin har gjort sig känd för att inte vilja ha någon arbetsmarknadspolitik. I varje fall rustar han ned den arbetsmarknadspolitik som han företräder.
Det räcker inte, Sven Otto Littorin, att påstå saker och ting. Det måste vara sant också. Det är inte sant, som ministern säger i sitt svar, att det kommer att bli fler jobb och färre arbetslösa. Enligt regeringens egna prognoser kommer det att vara dubbelt så många arbetslösa 2010 som när regeringen tog över efter Socialdemokraterna 2006, och det kommer att vara en lägre sysselsättningsgrad. Personalen på Karolinska sjukhuset ska nu räknas in i den arbetslöshetskö som regeringen lämnar efter sig 2010.
Anf. 79 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska avstå från att kommentera enskilda varsel, men jag konstaterar att i rapporten från SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, som det ibland hänvisas till i debatten pekar man på att man fortfarande under 2009 tack vare goda skatteintäkter kommer att ha ett positivt netto i Kommun-Sverige. Men jag håller helt med Bosse Ringholm i grundanalysen. Det kommer naturligtvis att bli besvärliga år även där när skatteintäkter sjunker av olika skäl, inte minst därför att den internationella finanskrisen får efterverkningar på svensk arbetsmarknad.
Det finns all anledning att se över stödet till kommuner och landsting. Som jag sade i en tidigare interpellationsdebatt har finansministern aviserat att en sådan översyn kommer att ske under det ordinarie budgetarbetet, och det kommer säkert att ske vid flera tillfällen under det kommande året.
Förutom det faktum att vi nu har Europas mest expansiva finanspolitik med den mest expansiva budgeten, som EU-kommissionen visade strax före nyår, har vi i decemberpaketet lagt 23 miljarder på tre år som syftar till det som Bosse Ringholm anklagar mig för att inte vilja ha, nämligen en mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Som man bör drar man ned i högkonjunktur och drar upp i lågkonjunktur.
Jag konstaterade i en tidigare interpellationsdebatt att i år, 2009, innebär det att 60 000 ytterligare personer får tillgång till utbildning, olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller andra sysselsättningsåtgärder som syftar till att minska effekten av den internationella finanskrisen.
När det gäller den fråga som Bosse Ringholm också lyfter upp, möjligheter till utbildning i stället för att man säger upp eller drar ned, hade vi ytterligare en interpellationsdebatt på delvis samma tema där jag sade ganska tydligt nej till det gamla systemet med permitteringslöner som Socialdemokraterna avskaffade den 30 juni 1995. Det var av flera olika skäl. Det är ett ganska trubbigt instrument, det är ett ganska dyrt instrument, och det finns naturligtvis inga garantier.
Men det är också av ett principiellt argument. Framför allt på den privata sektorn är det, tycker jag, en dum idé att använda medel som är avsedda att gå till arbetslösa för att täcka lönekostnader i privata företag.
Då kan man naturligtvis säga: Titta på den offentliga sektorn! Borde man inte kunna göra någonting där?
Då skulle jag vilja återkomma till det som vi också hade i en interpellationsdebatt här tidigare, möjligheten att utnyttja Europeiska socialfondens medel. Det är ändå drygt 12 miljarder under den här ramperioden, där hälften är samfinansiering med staten.
De finns redo att utnyttja nu. Vi har varit mycket aktiva i kontakterna med EU-kommissionen för att säkerställa möjligheten att använda det, både i privat och offentlig sektor, under just de förutsättningar som Bosse Ringholm efterlyser. Så utöver de 60 000 personerna som genom decemberpaketet får möjlighet att få hjälp och det de behöver i form av stöd för att ta sig vidare finns det alltså resurser redo för den typ av verksamheter som Bosse Ringholm efterlyser.
Låt mig ta ett exempel. Scania i Södertälje förbereder sig nu för att genomföra en typ av program som varvar utbildning och anställning. Det kan vara en bra idé. Det är bättre att göra det på det sättet än med de statliga permitteringslönesystem som Socialdemokraterna så klokt avskaffade 1995.
Anf. 80 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Arbetsmarknadsministern kan påstå att Sverige har en expansiv ekonomisk politik. Men vad hjälper det om arbetslösheten fördubblats under den borgerliga regeringen den här mandatperioden? Vad hjälper det om sysselsättningsgraden minskar? De borgerliga partierna lovade tvärtom att sysselsättningen skulle öka och arbetslösheten minska. Jag håller mig bara till de prognoser som Littorin, Borg och andra själva meddelar riksdagen, att vi kommer att få en fördubblad arbetslöshet och minskad sysselsättningsgrad under den här perioden. Det hjälper inte att skryta om en expansiv ekonomisk politik. Den räcker uppenbarligen inte till.
Arbetsmarknadsministern bekräftar precis det jag sade.
Först säger man att det inte finns något problem, och det bekräftar arbetsmarknadsministern en gång till. Sedan säger man att om det finns något problem ska man nog försöka göra någonting åt det. Framför allt är det någon annan som ska göra någonting åt det. Europeiska socialfonden ska lösa problemen. När det gäller bilbranschen är det tydligen Europeiska investeringsbanken som ska lösa problemen, men inte regeringen själv.
För att hålla mig till ämnet, arbetsmarknadsministern, har jag pekat på en bransch. Kommuner och landsting har en verksamhet med offentliga tjänster som i mycket stor utsträckning är politiskt styrd och där det handlar om politiska beslut om finansiering som regeringen faktiskt skulle kunna påverka. Det första regeringen skulle kunna säga till sina partivänner i den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting är: Säg inte upp personal! Varsla inte personal! Gör inte sjukvårdspersonal arbetslösa! Men det är ett samtal som tydligen inte finns mellan den borgerliga majoriteten i Rosenbad och riksdagen och den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting och på många andra håll. Det är i alla fall ingen som har hörsammat något sådant rop från Rosenbad till det borgerligt styrda Stockholms läns landsting om att inte säga upp personal, utan villigt varslar man och kommer att säga upp och göra folk arbetslösa.
Då är min nästa fråga: Skulle man inte kunna tänka sig ett samarbete - det är ju ändå borgerligt styrt på båda hållen - mellan staten och landstinget? Staten skulle kunna ta på sig en del av kostnaderna så att man i alla fall skulle kunna begränsa antalet personer som blir arbetslösa på ett stort sjukhus som Karolinska sjukhuset och på massor av andra sjukhus. Karolinska sjukhuset är ju bara ett i raden av vårdinstitutioner och sjukhus som nu kommer att drabbas.
Då börjar arbetsmarknadsministern tala om permitteringslöner. Det är inte det jag talar om. Jag talar om ett samarbete så att folk ska få möjlighet att vidareutbilda sig under tiden som de kan vara kvar i sin gamla anställning, i alla fall delvis, och få chans till vidareutbildning. Det hjälper inte om det är 50 000, 60 000 eller vad det är för siffror som arbetsmarknadsministern använder sig av. I det här konkreta fallet finns det inget svar på hur man skulle kunna åstadkomma en sådan kombination.
Det vore bra om arbetsmarknadsministern kunde ha en dialog med sina partivänner i Stockholms läns landsting och säga till dem: Jag har att erbjuda er att en del av personalen kan få möjlighet att utbilda sig på deltid. På så vis kan vi se till att förhindra att arbetslöshetskrisen blir så stor som den annars skulle bli.
En fördubbling av arbetslösheten under den här perioden är det mått som Littorin ska lämna efter sig som sitt arv 2010. Det är klart att det är hyggligt av oss i oppositionen att stå här och hjälpa till och säga att vi kanske kan begränsa det arv som Littorin ska lämna efter sig i form av en hord arbetslösa. Men om vi bjuder på det, ta då den utsträckta handen och se till att personalen får lite meningsfulla utbildningsuppgifter och att det blir färre som blir arbetslösa på våra stora sjukhus.
Anf. 81 Jan Ericson (M)
Fru talman! Det är en god sak att kunna sitta på arbetsrummet och lyssna på debatten. Då blir man lite sugen på att kasta sig in i den också.
Det är lite intressant det här med förutsättningarna inför en lågkonjunktur.
Arbetslösheten var 4,6 procent i december 2008, 6,5 procent i december 2005, 6,5 procent i december 2004. Det kanske är tur att vi har en ny regering som fick ned arbetslösheten några procent innan lågkonjunkturen slog till.
Men det var egentligen inte det jag skulle prata om, utan jag ska prata om Bosse Ringholms värnande om den kommunala ekonomin, lite grann kopplat till Jennie Nilssons fråga förut om nedsättningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Jag har räknat lite på vad det skulle ha fått för effekter för våra kommuner hemma i Sjuhärad om Socialdemokraterna hade tagit bort reduceringen av arbetsgivaravgifterna. För våra sjuhäradskommuner skulle det medföra 75 miljoner i ökade kostnader. Vad det skulle medföra för Västra Götalandsregionen vet jag inte, för det har jag inte räknat på. Men 75 miljoner kronor - det är RUT som har tagit fram de här siffrorna nedbrutet för kommunerna - skulle våra kommuner i Sjuhärad drabbas av. Som kommunpolitiker kan jag meddela att det inte är några småpengar. Då undrar jag: Hur blir det lättare att anställa ungdomar i kommunerna, och hur blir det lättare att behålla personal inom vård och omsorg om man höjer kostnaderna med 75 miljoner?
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Det här handlar om varslen på Karolinska sjukhuset.
Anf. 85 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! Vi socialdemokrater har dessvärre omfattande erfarenhet av att ta över efter borgerliga regeringsperioder. Det har inte bara varit stora budgetunderskott utan också höga arbetslöshetssiffror. 1994 var det 10-12 procents arbetslöshet efter den borgerliga perioden. Det var en svår uppgift att försöka pressa ned dessa 10-12 procent till 4 procent, vilket vi lyckades med år 2000. Det kanske blir en ny socialdemokratisk regerings lott också 2010 att ta över de 9-10 procent som Littorin i sin prognos kommer att lämna efter sig 2010.
Jag har svårt att förstå Littorins råd till kommuner och landsting att de ska gå till Europeiska socialfonden när han samtidigt säger att de måste vara med och finansiera. Men problemet för kommuner och landsting är just att de inte har finansiering. Det är därför de borde få ett handtag från staten för en medfinansiering. Hade de haft pengar hade de inte behövt varsla personal i den omfattning som nu kommer att ske.
Den första varselvågen var i industrin. Den andra var i den privata tjänstesektorn. Nu börjar den tredje synas ordentligt i den offentliga tjänstesektorn.
En majoritet av landets kommuner är borgerligt styrda. Det är alltså Sven Otto Littorins partivänner som tvingas varsla, säga upp, avskeda och göra folk arbetslösa, och de får inget handtag från regeringen. Det är märkligt.
Jag har fortfarande svårt att förstå varför regeringen känner sig så nöjd och varför strategin är att förneka och vara passiv. Tvingas man göra något gör man så lite som möjligt så sent som möjligt. Det kan bara leda till en sak. Regeringens prognos kommer att förverkligas 2010; det är jag säker på. Arbetslösheten kommer att vara dubbelt så hög och sysselsättningsgraden lägre. Då får vi socialdemokrater börja om - som vanligt.
Anf. 86 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! När det gäller ESF-rådet och handtag från staten är halva handtaget där. Det är en samfinansiering mellan staten och Europeiska socialfonden som utgör programmen. Där har vi redan handtaget. Det är på 6 miljarder under de år som kommer. Det är vikt i statsbudgeten. Det vet Bosse Ringholm, så det där blir bara larvigt.
Historieskrivning är intressant. Jag jobbade på Finansdepartementet i början av 90-talet och såg vad ni lämnade efter er i form av bankkris. Går man tillbaka och tittar på finansplanerna 1990 och 1991 och Allan Larssons vändpunkt med mera var det ett fullständigt moras som redde till en skulddeflation som vi aldrig har sett maken till i Sverige. Det var vi tvungna att ta över efter er.
Shame and blame
kan vi ägna oss åt länge. Det tänker jag dock inte göra, utan nu handlar det om framtiden.
Förneka och vara passiv, säger Bosse Ringholm. Det där går ingen på. Det har visat sig i opinionsrörelserna det senaste halvåret. Vi har den mest expansiva finanspolitiken i hela Europa. Vi har förstärkt den med aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder som omfattar 60 000 personer i år. Vi jobbar intensivt för att mildra kriserna och effekterna av den varselvåg som sköljer över oss efter den internationella finanskrisens härjningar. Men vi kan inte trolla fram kunder och krediter till företagen. Vi kan verka för att vi har ett banksystem som fungerar och att vi gör allt vi kan för att med statliga medel och tillsammans med olika aktörer på arbetsmarknaden underlätta för den enskilde att komma vidare.
Jag är övertygad om att grunden för interpellationen, det vill säga hur staten hanterar sina relationer med kommunerna, kommer att vara föremål för många diskussioner också framöver.
