Brott och straff
Interpellation 2008/09:235 av Johansson, Jan Emanuel (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-12-22
- Anmäld
- 2009-01-13
- Besvarad
- 2009-01-23
- Sista svarsdatum
- 2009-01-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2008/09:235 Brott och straff
av Jan Emanuel Johansson (s)
till justitieminister Beatrice Ask (m)
Justitieministern talar om hårdare straff och att straffen måste återspegla allvaret i händelsen och visa vad som är rätt och fel. Jag vill till att börja med slå fast att jag håller med om att farliga brottslingar ska hållas avskilda från samhället. Och jag håller också med om att långvarig inlåsning kan vara både nödvändig och berättigad.
Självklart har samhällets hot om och tillämpning av straff och inlåsning en viktig funktion i hela vårt normativa rättssystem. Det jag saknar hos ministern är ambitionen att tänka ett led till. Regeringen tycks ha glömt bort vad som långsiktigt ska komma ut av dessa hårdare straff. Det som på kort sikt blir följden av det hårdare, det vill säga en längre tid i fängelse, är än mer överbelagda fängelser. Det vi också vet är att enbart straff inte fungerar, annat än som just straff. Återfallsfrekvensen är enorm. Om detta är den samlade forskningsbaserade kunskapen enig. Det betyder alltså i praktiken att justitieministern talar för och för en politik som genererar återfallsförbrytare i stället för att ge den trygghet på gator och torg som efterfrågas.
Det som behövs är en kriminalvård som arbetar just med vård. Där behandlingsinslagen och återanpassningen till samhället är i fokus i stället för tröstlös förvaring i för trånga fängelser. Det kan omöjligt vara så att forskningen är okänd för justitieministern. Det kan inte heller vara så att justitieministern lever i okunskap gällande överfulla fängelser och häkten, köer och brist på resurser. Det kan omöjligt vara så att återfallsstatistiken har gått justitieministern förbi. Ändå väljer justitieministern att enbart göra mer av det som inte fungerar. Att göra mer av det som skapar fler brottslingar och fler våldsverkare. Det går inte att enbart straffa någon frisk. Det går inte att straffa någon till drogfrihet. Det går inte att straffa någon till hederlighet, och det går definitivt inte att straffa fram motivation eller en känsla av delaktighet i samhället.
Mina frågor till justitieministern är:
Vilka initiativ avser ministern att ta för att komma till rätta med bristen på behandling i våra fängelser?
Vilka initiativ avser ministern att ta för att lösa problemet med överbeläggningen på våra anstalter?
Hur avser ministern att agera för att få till en helhetsplanering gällande kriminalvården och en fungerande samhällsanpassning av de dömda?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:235
Webb-tv: Brott och straff
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:62 Fredagen den 23 januariProtokoll 2008/09:62 7 § Svar på interpellation 2008/09:235 om brott och straff
Protokoll från debatten
Anf. 10 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jan Emanuel Johansson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att komma till rätta med bristen på behandling i våra fängelser, för att lösa problemet med överbeläggningen på våra anstalter och hur jag avser att agera för att få till en helhetsplanering gällande kriminalvården och en fungerande samhällsanpassning av de dömda.
Regeringen anser att det finns skäl för skärpta straff när det gäller grova våldsbrott. Den uppfattningen står på inget vis i konflikt med vikten av en helhetssyn på kriminalvårdens innehåll och uppgift. Tvärtom finns det skäl att påpeka att behandlingstiderna för klienter med en missbruks- eller våldsproblematik ofta är långa.
Grunden för ett meningsfullt innehåll i verkställigheten är god kännedom om de risker, behov och förutsättningar som hänger samman med varje enskild klient. Därför måste man redan från början ha en individuell verkställighetsplan för alla klienter. Eftersom detta inte uppfylls fullt ut i dag och för att understryka vikten av att så sker har regeringen gett Kriminalvården i uppdrag att redovisa det kvalitetsarbete som bedrivs i fråga om verkställighetsplanering.
När det gäller behandling erbjuder Kriminalvården i dag ett flertal olika behandlingsprogram avsedda för klienternas olika behov. Många deltar varje dag i behandling inom kriminalvården för att komma till rätta med kriminalitet och missbruk. Ett löpande utvecklingsarbete av brotts- och missbruksprogram pågår. Regeringen har bland annat tillfört Kriminalvården medel för att förstärka behandlingen av sexualbrottsdömda och dömda för våld i nära relationer.
En av de viktigaste åtgärderna för att minska risken för återfall i brott är att skapa förutsättningar för dömda att återinträda på arbetsmarknaden. Många av de arbetsmarknadspolitiska programmen var tidigare inte tillgängliga eller anpassade för kriminalvårdens klienter på grund av reglernas utformning. Regeringen har genom ändringar i reglerna om nystartsjobb, jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga säkerställt att också personer som är föremål för kriminalvård numera omfattas av dessa arbetsmarknadsåtgärder.
Detta har tillsammans med de nya reglerna för utökade möjligheter till utslussning, genom bland annat vistelse i halvvägshus och utökad frigång, som trädde i kraft 2007 skapat förutsättningar för fängelsedömda att redan
före
tidpunkten för villkorlig frigivning påbörja en anställning.
Genom en ny förordning från 2007 fick Kriminalvården en egen rektorsfunktion för grund- och gymnasieskola och därmed också rätt att utfärda betyg. Det innebär att de intagna erbjuds en utbildningsverksamhet som är likvärdig mellan anstalterna och också likvärdig med det omgivande samhällets kommunala vuxenutbildning. En intagen ska därmed utan svårigheter kunna fortsätta redan påbörjade studier efter förflyttning till annan anstalt eller efter frigivning, vilket man inte kunde tidigare.
För att möta ett ökat platsbehov och utveckla innehållet i verkställigheten har regeringen tillfört Kriminalvården betydande tillskott de senaste åren. Ett stort antal nya platser har öppnats och ännu fler kommer att öppnas inom de närmaste åren. Platstillskotten har redan nu tillsammans med en stabilisering av tillströmningen gett en bättre beläggningssituation på våra anstalter.
En rimlig beläggning ger förutsättningar för att bedriva ett effektivt återfallsförebyggande arbete i anstalt med meningsfulla frigivningsförberedelser. Kriminalvårdens insatser måste kompletteras med ett effektivt samarbete med övriga aktörer i samhället. Även samarbetet med andra behöver utvecklas och har regeringens stöd.
Anf. 11 Jan Emanuel Johansson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag självklart håller med om att brottslingar som har begått svåra brott och farliga personer ska hållas avskilda från samhället - vissa kanske också på realiserad livstid.
När jag tog del av justitieministerns svar kom jag att tänka på finansministern. Han brukar ofta hänvisa till evidensbaserad forskning. Det är ett anslag som jag verkligen uppskattar. Jag är övertygad om att justitieministern är engagerad - vi har träffats och debatterat tidigare - och vill väl i frågan. Det jag slås av är att man lyfter fram vikten av hårdare, det vill säga längre, straff och att man också säger att det på intet sätt går stick i stäv med forskning. All evidens säger att under den tid som brottslingen är inlåst - självklart kan han begå brott inne på anstalten - är samhället skyddat. Men det som också framgår är den sociala smitta som brottslingen utsätts för i fängelse.
Jag kan ge ett exempel. Låt en biltjuv och en haschrökare dela cell. Risken är liten att biltjuven tar haschrökaren i kinden och säger: Nu får du sluta röka cannabis. Det är dåligt för lungorna och du blir dum. Risken är däremot ganska stor att haschrökaren lär biltjuven att röka. Så är det inte bara med brottslingar som har begått mindre brott utan det är ofta så de stora kriminella nätverken utökas och blir än farligare. Det man vet är att det längre straffet genererar farligare brottslingar.
Det är inte bara fråga om mer pengar till Kriminalvården utan det är också fråga om en vision om och tänket om hur det här ska fungera. Vad är det vi vill i förlängningen? Jag blir lite orolig. Kanske justitieministern på något sätt har tvingats in i hörnet att känna efter för mycket vart opinionen går någonstans. Det blir lite trendkänsla att brottslingar ska sättas dit. Vem säger emot? Vem skulle säga att brottslingar inte ska sättas dit? Men vi måste tänka på hur det ska se ut efteråt. Vad ska straffet generera? Vi måste få till den evidensbaserade vården på våra anstalter för att de som sitter i fängelse ska komma ut och bli delaktiga i samhället, som du också lyfte fram, genom egen försörjning och utbildning. Hur stor är risken att de klarar av att ta till sig detta?
Sist jag var ute på Storboda och Täbyanstalten bodde folk i garderober. På riktigt! Lokaler som var avsedda för garderober har gjorts om så att det går att bo i dem. Det är inte bra.
Jag höll mitt förstamajtal på Täbyanstalten. Då var det många som berättade om sin vilja att rehabiliteras. Det var människor som återfallit gång efter annan i brott, och de kände att det kunde bli så igen eftersom de inte fick någon egentlig chans. Det här handlar inte om att dalta med brottslingar utan att se till så att vanliga människor inte blir utsatta för än grövre brott när dessa brottslingar kommer ut igen.
Anf. 12 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag håller med om att det är bra med evidensbasering. Där är Anders Borg och jag helt överens.
Låt mig börja med frågan om behandlingsverksamhet. Det stora bekymret för Kriminalvården är att det finns ett antal godkända beforskade behandlingsprogram, men det är långtifrån så många som vi kanske skulle önska. Jag tror att det finns 13 ackrediterade nationella brotts- och missbruksprogram i dag, men det är klart att behoven är större. Det är ett område där vi måste jobba. Få har uppmärksammat att det finns ett internationellt pris i kriminologi som Sverige ansvarar för och som varje år samlar 300-400 internationella forskare inom området kriminologi. Det kommer att bli ett möte i år också i Stockholm. Det är otroligt viktigt för att få fram bättre kunskap om hela det rättspolitiska området och vad som ger effekt.
Det finns naturligtvis många frågetecken kring betydelsen av längre straff. Jag vill gärna nämna att den här regeringen har sett till att börja en kartläggning av hur frivårdens olika program fungerar. Om vi vill växla någon gång i framtiden måste vi ändå veta hur man ska jobba med nya former och vad som fungerar i den delen.
Jag ville med tanke på hur interpellationen var skriven ändå påpeka att längre straff för grova våldsbrott är något som regeringen står för.
Sedan kommer vi till innehållet och verksamheten. Svensk kriminalvård har uppenbarligen legat för fäfot länge. Vi har många undermåliga lokaler, det är trångt och eftersatt och på vissa håll är det mer förvaring än verksamhet.
Jag tar ansvar för det vi gör nu. Vad vi försöker göra nu är att se till att vi får en långsiktig upprustningsplan och se över platsbehoven. Det är glädjande att se att det just nu är en bättre beläggningssituation, att vi får nya platser och att det finns en ambition att försöka se till att vi får bort åtminstone de platser som är sämst rustade för att hysa människor.
Vi jobbar mycket med innehållet. Det jag har lagt mycket kraft på, och tror är viktigt, är möjligheten att komma igen. Det har varit så att om man inte har stått till arbetsmarknadens förfogande har de flinat åt en när man har kommit till Arbetsförmedlingen. Med alla de svårigheter man har när man har suttit inne är det den sämsta början.
Nu har vi ändrat på reglerna. Det var inte helt enkelt, men nu är det så. Vi kan inte kräva att folk ska ha arbetsmarknadserfarenhet om vi har låst in dem - det är jättebesvärligt. Det har vi ändrat på, och man får då det extra stöd som man får i de här programmen om man kommer in.
Vi har dessutom sett till att Kriminalvårdens ledning och arbetsmarknadens myndigheter ska sätta sig ned och resonera för att förstärka de aktiviteter som finns. Jag har sagt att jag är beredd att göra nästan vad som helst, för den som får en utbildning eller har möjlighet att få ett jobb har mycket bättre förutsättningar att klara sig efter frigivningen än andra.
Det andra som är otroligt viktigt är naturligtvis missbruksproblematiken. Där tycker jag att det är bra att vi nu har fått ett Bråresultat som visar att intagna som får genomgå behandlingsprogram inom kriminalvården lyckas bättre än andra. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att det är så, men nu har vi det på papper. Det gör också att den verksamheten kan få mer stöd.
Jag tror att det är otroligt viktigt att jobba med de problem som de intagna har och se till att de får bättre förutsättningar när det gäller utslussning. Men det övriga samhället måste också vakna. Vi har fortfarande en situation där man stämplar människor i pannan därför att de har begått brott, och det är ingen bra förutsättning om man vill att människor ska få en nystart.
Anf. 13 Jan Emanuel Johansson (S)
Herr talman! Vi får inte glömma hur det ser ut just nu. Ponera att vi höjer straffskalan x procent, och våra fängelser är redan nu överfyllda. Det man just nu klarar av bra på våra fängelser är att ge internerna svart bälte i institutionalisering; de är jättebra på att sitta i fängelse, och de blir också bättre på brott. Det är precis motsatsen till vad vi egentligen vill.
När vi pratar om evidensbaserad behandling går det inte att komma med någon form av evidens från ett annat land och slänga den lite stänkvis på olika anstalter och säga att "så här ska vi göra". Det behövs en hel del kunskap och satsningar utifrån svenska mått mätt och under vilka förhållanden man kan jobba med förbrytarna i våra fängelser.
Man kan se på de länder som har mycket längre straff. Det man vet är att de som begår grova brott, till exempel mördare, sällan tänker så här: Nu ska jag slå ihjäl den här killen, men är det värt det när de har höjt straffet med två år på kåken? Nej, det hoppar jag nog över. Det är inte riktigt så det fungerar.
Du var inne på det här med att man måste kunna återanpassas till arbetsmarknaden under fängelsevistelsen. Där är vi helt överens. Du pratade också om att vi nu vet att det är bättre att man får någon form av vård än att inte få den alls.
Men det vi också vet är att återfallsfrekvensen, så som den ser ut just nu, är katastrofal. Jag kan inte den exakta procentsiffran, men där man har följt upp det visar det sig vara riktigt kasst. Vi kan inte fortsätta att göra mer av det som vi vet är dåligt. Innan vi har en riktigt bra lösning, som ger mer idéer och visioner om vad vi ska göra med vår kriminalvård, kan vi inte komma med förslag om längre straff. Jag tror att vi slår lite grann mot konsekvenserna, att vi producerar mer brottslingar på våra fängelser än hederliga skattebetalare.
Jag tror att vi måste få tillbaka fokus på vård och behandling och komma bort från fokus på att känna efter vart vinden blåser, om man kan få extra väljare om man talar om långa fängelsestraff, i stället för att tänka hur vi i realiteten ska skydda vanliga människor från att utsättas för brott.
Anf. 14 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Höjda straff ger fler intagna, var den första synpunkten. Ja, så är det naturligtvis. Därför är det bra att beläggningssituationen just nu ser ut som den gör. Men därför är det också nödvändigt att bygga ut antalet platser. Man måste också titta på olika typer av påföljder. Annars fungerar inte systemet. Regeringen har en helhetssyn på detta, och det är viktigt.
Sedan kom frågan: Är längre straff av värde? Har vi något bevis för att det är bra? Ja, det bevis vi har, som är uppenbart, tog Jan Emanuel upp tidigare, nämligen att så länge folk är intagna gör de inte så mycket dumt just då. I den meningen fungerar det. Men utan den vistelsen finns det heller ingen möjlighet att ge dem vare sig missbruksbehandling eller något annat. Om man använder tiden på anstalt eller i kriminalvården till behandling och verksamhet som kan få människor att komma rätt i livet får man naturligtvis bättre resultat.
Sedan kan jag inte underlåta att säga - jag blev lite förvånad över diskussionen om längden - att jag inte är någon anhängare av våldsamt långa straff. Straffet för mord är i dag tio år eller livstid. Normalfallet ska enligt Högsta domstolen vara tio år. Vän av ordning vet att man då först ska räkna bort häktningstiden och så vidare, och sedan ska vederbörande ut efter två tredjedelar av tiden för att utslussningen ska fungera.
Det innebär att den som har tagit ihjäl en människa får kanske fem eller sex år. Jag förstår och delar den upprördhet som många bland allmänheten känner. Om man läser förhörsprotokoll och utredningar i en del ärenden där personer har dömts till tio år för mord och ser vad de har gjort mot någon annan anser man att det är mer än rimligt att de får en kännbar påföljd.
Det är skälet till att regeringen kommer att lägga fram förslag om en förlängd, tidsbestämd påföljd när det gäller straffet för mord, eller livstid, som redan finns i dag. Det är rimligt.
Jag tycker inte att man ska ställa det emot allt det som måste göras med hela den karta av intagna som vi har och där vi också måste få resultat.
Då är det glädjande, även om det är långt ifrån en situation där vi kan vara nöjda, att vi när det gäller återfallsstatistiken ser bättre resultat på senare tid. Vi har bett bland annat Brå att ta reda på vad det är som gör att det går lite åt rätt håll, för det är klart att man ska satsa på det som fungerar. Jag är oerhört angelägen om det. Varenda en som inte återfaller är en otrolig vinst, och vi vet i dag att många gör det.
Jag tror att det handlar om innehållet och verksamheten, men också det hopp som man har som intagen. Om man inte får det stöd, den möjlighet och den hjälp man behöver för att kunna få ett vettigt jobb minskar ju sannolikheten för att man kommer att leva hederligt. Om man inte får kontakter med omvärlden och nya sociala bekantskaper ökar risken för återfall, givetvis. Vi måste jobba med de här kontakterna och med möjligheten att komma tillbaka till arbete. Då tror jag att vi kan få en bättre situation.
Jag menar att regeringen gör väldigt mycket mer än tidigare regeringar för att åstadkomma detta, och det är jag rätt stolt över.
Anf. 15 Jan Emanuel Johansson (S)
Herr talman! Jag tänker inte luras att gå tillbaka historiskt och säga att vi sossar är mycket bättre än ni moderater. Det vi kan konstatera är att kriminalvården har varit kass länge. Den har varit kass under perioder av socialdemokratiskt styre, och den är kass under borgerligt styre. Men vad som gäller är att förändra den. Vi måste se till att brottslingarna slutar att vara brottslingar så att våra medborgare kan skyddas.
Jag tror att det blir svårt att hitta någon i den här kammaren eller i någon annan kammare som säger att den som mördar någon ska ha ett kort straff.
Jag skulle vilja sträcka mig till att säga att om någon mördar och ligger i riskzonen att göra det igen ska man resonera om ett livstidsstraff. Om man märker att det finns en stor risk att människor är farliga när de kommer ut, att samhället återigen kommer att bli utsatt på olika sätt och att de kommer att generera lidande, kan jag se ett reellt livstidsstraff.
Men man får inte glömma bort alla de personer som sitter i fängelse med till exempel missbruksbakgrund. Det går inte att straffa en missbrukare och säga: Nu får du ännu mera straff! Du får sitta längre på kåken nu! Han är ju knarkare och beroende, och han måste få hjälp! Annars kommer han bara att fortsätta att punda och fortsätta att begå brott när han kommer ut.
Alla de personer med diagnoser, med neuropsykiatriska dysfunktioner av olika slag eller med dubbeldiagnoser som sitter där - vi pratar om kanske hälften, kanske majoriteten - måste medicineras. Vi måste ha en vision om hur vi ska få dem tillbaka i samhället. Det finns behandlingsmodeller som vi vet fungerar på dem, men de får varken medicinering eller det stöd som de behöver. Vi måste ha en vision om hur vi ska få bort den sociala smittan på våra fängelser. Vi måste ha fokus på hur det ska se ut efteråt. Vi ska inte se till att de är bra på att sitta på kåken, utan de ska komma tillbaka och bli skattebetalare och hederliga personer.
Anf. 16 Beatrice Ask (M)
Herr talman! Eftersom den senaste argumentationen gällde narkotikaproblematiken och personer som har missbruksproblem vill jag börja med att säga att vi inte föreslår längre straff för narkotikabrott. Det kommer en påföljdsöversyn vad gäller den typen av brott senare. Men vi har redan i dag i Sverige väldigt långa straff för narkotikabrott, och vi ser väldigt allvarligt på det.
När det förs en svepande debatt är det viktigt att konstatera att det som vi driver är en skärpning av straffen för grova våldsbrott och däribland mord.
Jan Emanuel Johansson tar upp någonting som är väldigt centralt, nämligen frågan om vad som ska påverka hur allvarligt man ser på ett brott och hur påföljden så att säga ska hänga ihop med det. Jag delar inte uppfattningen att man när man bestämmer en påföljd - när man bestämmer hur långt straff någon ska få - ska ta intryck av om man tror att denna person kommer att göra det igen eller inte. Grundprincipen för påföljden i dag är att man dömer någon till ett straff som speglar hur allvarligt samhället ser på just det brott som har begåtts. Man gör alltså inte någon prognos om framtiden, utan man dömer för det som har hänt. Jag tror att det är väldigt viktigt att den kopplingen finns.
När det gäller den översyn av påföljderna för grova våldsbrott som görs har jag bett utredaren att titta särskilt på vad som ska vara förmildrande och försvårande omständigheter. Det handlar om hur personen i fråga har gått till väga och hur grovt man anser att det är. Då kan man göra en stor åtskillnad och säga att det var situationen som gjorde att detta hände i stället för att säga att det var planerat. Det är en viss skillnad i det. Där tycker jag att det är viktigt att vi håller på de grundprinciper som vi har. Där har regeringen inte några planer på att göra ändringar.
Men när det gäller innehållet i Kriminalvårdens verksamhet delar jag uppfattningen att vi behöver göra mer och att vi ska göra mer. Det kommer också att presenteras av regeringen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.