Tillgången på drivmedelsstationer på landsbygden

Interpellation 2007/08:694 av Johansson, Ann-Kristine (s)

den 13 maj

Interpellation

2007/08:694 Tillgången på drivmedelsstationer på landsbygden

av Ann-Kristine Johansson (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Jag har både i en skriftlig fråga och i en interpellation till näringsministern tagit upp problemet med den omfattande nedläggning av drivmedelsstationer som nu sker på landsbygden. Totalt riskerar ca 2 000 av landets 3 500 drivmedelsstationer att försvinna. Effekterna blir allvarliga: Folk får längre till stationer och med detta svårare att tanka. Risken är att fler transporterar och lagrar drivmedel i olämpliga kärl på hemmaplan. Om man tvingas åka till en annan ort för att tanka kanske man också gör andra inköp. Därmed påverkas även annan handel av att bensinmacken läggs ned. Det är i åtskilliga fall också så att bensinmack och annan handel drivs tillsammans. Försvinner macken är risken stor att också den handeln läggs ned. Utan bensinmack uttunnas servicen på orten som därmed blir mindre attraktiv.

Naturligtvis borde branschen ha ett samhällsansvar för att det finns drivmedelsstationer också på landsbygden. Men vi vet att det inte fungerar så i en marknadsekonomi. Företagens drivkraft är vinst och möjligheten att klara sig så bra som möjligt på marknaden. En levande landsbygd är ingen drivkraft för ett bensinbolag.

Det finns ingen anledning att moralisera över detta synsätt. Regeringens och riksdagens uppgift måste i stället vara att i en dialog med branschens företrädare, med kommuner, landsbygdsorganisationer med flera försöka hitta konstruktiva lösningar. Staten måste vara beredd att ge ekonomiskt stöd.

Näringsministern har hittills varit otydlig när det gäller vad regeringen är beredd att göra. Hon försäkrar att hon arbetar för att landsbygden ska utvecklas. Goda villkor för företagandet är självklart en viktig förutsättning liksom att enskildas initiativförmåga och engagemang uppmuntras. Näringsministern tycks leva i föreställningen att marknadskrafterna ska skapa en levande landsbygd. Men den pågående nedläggningen av drivmedelsstationer visar att det inte går att förlita sig på marknadskrafterna.

Ett annat problem som regeringen inte heller har tagit i är saneringsansvaret enligt miljöbalken. Även om saneringen självfallet är angelägen kan den innebära orimliga ekonomiska åtaganden för en enskild mackägare. Ett stort problem är att det centrala begreppet verksamhetsutövare i miljöbalken inte har någon klar och entydig definition som går att använda på det här området. Därmed blir det mycket svårt att fastställa vem som har ansvaret för att en sanering kommer till stånd.

Men också i fråga om saneringsproblematiken tycks näringsministern hoppas på åtgärder av branschen. Också här är hon passiv.

Medan näringsministern sitter och hoppas att branschen ska göra något fortsätter nedläggningen av drivmedelsstationer. Var finns initiativkraften? Mot denna bakgrund vill jag därför ännu en gång ta upp detta för landsbygden angelägna ämne med näringsministern:

1. Avser näringsministern att ta några konkreta initiativ för att landsbygden också i fortsättningen ska ha en rimlig tillgång till drivmedelsstationer?

2. Avser näringsministern att ta några initiativ när det gäller saneringsansvaret för drivmedelsstationer?