Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Avvisningar till Irak

Interpellation 2007/08:601 av Kakabaveh, Amineh (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-04-18
Anmäld
2008-04-21
Sista svarsdatum
2008-05-09
Besvarad
2008-05-09

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 april

Interpellation

2007/08:601 Avvisningar till Irak

av Amineh Kakabaveh (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

I Sverige förbjuder grundlagen ministerstyre. Därmed kan inte ansvariga ministrar lägga sig i myndigheternas konkreta verksamhet. De kan inte blanda sig i enskilda ärenden. Vad de kan göra är att formulera principiella direktiv för handläggande myndigheter.

Enligt den svenska grundlagen är domstolarna självständiga i förhållande till den politiska makten. Regering och riksdag får inte blanda sig i den dömande maktens konkreta verksamhet.

Domstolarna har dock att följa av riksdagen stiftade lagar.

Allt detta är i och för sig utmärkt. Men för att ett på ett abstrakt plan utmärkt system ska fungera krävs omfattande konkreta kunskaper i den stora mängd ärenden som myndigheter och domstolar måste ta ställning till.

Ett område där det kan vara förenat med särskilda svårigheter att skaffa sig den nödvändiga kunskapen är när en myndighet eller domstol ska ta ställning till förhållanden i andra länder, inte sällan geografiskt och kulturellt avlägsna länder i exempelvis Mellanöstern, i Indien, Pakistan eller en rad afrikanska länder. Ännu svårare blir det att ta ställning i konkreta ärenden om de handlar om kvinnors situation i dessa länder. Myndigheter har inte sällan intresse av att dölja verkliga förhållanden när det gäller kvinnors rättigheter. Det kan också vara så att även om myndigheterna på ett allmänt plan stöder kvinnors rättigheter finns det starka kvinnoförtryckande traditioner och sedvänjor mot vilka landets myndigheter har svårt att hävda sig. I stället för landets progressiva lagstiftning tillämpas i praktiken traditioner och sedvänjor enligt vilka kvinnor är rättslösa. Kvinnors rättigheter stannar på papperet.

I flera sammanhang kan myndighetspersoner i sådana samhällen i sin verksamhet tillämpa en sorts dubbel bokföring. Utåt och officiellt är man för en jämställdhet, inofficiellt och i praktiken är man djupt traditionsbunden.

I dag avvisar Migrationsverket och migrationsdomstolen kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld till exempelvis norra Irak, irakiska Kurdistan.

Ett exempel som jag själv känner väl till är en kvinna som kom 2001 till Sverige från norra Irak, irakiska Kurdistan. Hon kommer från en stor, mäktig och traditionsbunden släkt. Hon blev av föräldrarna redan som tioåring bortlovad till giftermål med en äldre kusin. När A blev äldre och förstod sin situation som bortlovad gjorde hon allt för att skjuta upp datum för giftermålet. När hon gått i skola i elva år ville familjen att hon äntligen skulle gifta sig. Trots familjens protester lyckades hon skaffa sig ett arbete i en närbelägen stad.

Vid flera tillfällen sökte en grupp manliga släktingar, bröder och kusiner, upp henne och försökte tvinga henne att ingå det planerade äktenskapet. När hon vägrade blev hon misshandlad och tillfogades bestående handikapp av den behandling hon utsattes för. Efter dessa övergrepp började hon frukta för sitt liv. Flera kvinnor i liknande situationer i hennes hemtrakt hade både misshandlats och dödats när de vägrat gifta sig med av släkten utsedda män. Hon beslutade att fly och kom till Sverige.

Kvinnan jag berättat om har flera gånger vägrats uppehållstillstånd i Sverige, med motiveringen att det i norra Irak, irakiska Kurdistan, finns skyddat boende. Det är en ytterligt svag motivering, om ens en motivering alls. Finns det sådant boende är det för det första sedan länge överbelagt. För det andra innebär det i praktiken inget annat än skyddshäkte, eftersom kvinnan så snart hon lämnar detta boende löper risk att bli dödad. I själva verket betyder ”skyddat boende” ett fängelsestraff på obegränsad tid.

Några bevis för att några konkreta möjligheter till detta så kallade skyddade boende finns i sinnevärlden kan inte Migrationsverket förete.

Statistiken visar tydligt att Migrationsverkets hänvisning till att det finns skyddat boende inte är något annat än fiktiv. Enligt en rapport från kurdiska parlamentets jämställdhetsutskott mördas i genomsnitt en kvinna per dag i norra Irak, irakiska Kurdistan. Enligt ledamoten i irakiska Kurdistans parlament, Pakhshan Zangana, finns en lagstiftning mot hedersmord men hon betonar samtidigt att ”det kan se positivt ut för Kurdistan, men problemet är att lagen inte tillämpas”(SvD den 21 mars 2008). Enligt kurdiska medier mördades på den internationella kvinnodagen den 8 mars i år sex unga kvinnor i regionen.

Vad Migrationsverket håller på med när man hänvisar till lagar som kvinnors rättigheter är ingenting annat än en byråkratisk låtsaslek med kvinnors liv.

De kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld och förvägras uppehållstillstånd har två saker att välja på – att återvända hem och löpa risk att bli dödade eller i bästa fall hamna i skyddshäkte på obestämd – men oftast kort – tid. Ett annat alternativ är att försöka leva ett liv som gömda i Sverige och utan rättigheter.

Jag kan inte tolka Migrationsverkets hantering när det gäller kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld på annat sätt än att den grundar sig på mycket ringa kunskap om de samhällen dessa kvinnor kommer ifrån och att många tjänstemän på Migrationsverket inte inser vidden och allvaret av den problematik de har att hantera.

Under senare tid har en rad nya grepp tagits när det gäller flyktingpolitiken. Tar man del av PUK:s (Patriotiska unionen för Kurdistan) hemsida, Kurdistanî Nwé, kan man där läsa följande:

”Då Kurdistans regionala regering inte velat skriva något avtal med svenska myndigheter om att med tvång utvisa kurder som saknar uppehållstillstånd har representanter för Sverige och Irak slutit ett avtal där man kommit överens att utvisa irakier som saknar uppehållstillstånd, bland dem 4 000 kurder som kommit till Sverige.”

Burhan Habib som är representant för PUK och KRG (Kurdistans regionala regering) i Sverige berättar vidare i Kurdistanî Nwé:

”Då överenskommelsen om avvisningarna av irakier är klar och då Kurdistans regionala regering inte velat ta emot dem så kommer de att utvisas till Bagdad. Kurderna som inte fått uppehållstillstånd mellan 2001 och 2007 uppgår till 4 000.”

I samma andetag förklarar PUK:s och KRG:s representant Burhan Habib: ”Enligt överenskommelse kommer Sverige att öppna en ambassad i Bagdad och ett konsulat i Hewler. KRG har ställts inför fullbordat faktum och kan inte annat än acceptera att kurderna sänds tillbaka…”

Det är Sveriges Irakambassadör i Amman som förhandlat med Iraks utrikesminister om att ca 4 000 kurdiska flyktingar i Sverige ska återsändas till Irak och då inte till de kurdiska delarna i norra Irak utan till Bagdad. Irak tar emot dessa flyktingar mot att Sverige, i enlighet med ett gammalt och starkt önskemål från KRG, inrättar ett konsulat i Hewler/Erbil. Enligt utrikesminister Carl Bildt lär det sannolikt bli frågan om ett honorärkonsulat. KRG har tidigare förklarat att man inte har resurser att ta emot flyktingar i den utsträckning som Sverige och andra länder i Europa krävt.

Det är förfärande att läsa hur Sverige sluter avtal direkt med den irakiska regeringen när man inte kan komma överens med KRG, som borde vara den naturliga motparten. Överenskommelsen ter sig än mer oansvarig eftersom de irakiska myndigheterna i Bagdad (huvudstad i världens farligaste land enligt Amnesty International) torde ha betydligt sämre möjligheter än KRG i norra Irak, irakiska Kurdistan, att ta hand om 4 000 kurder som inte känner sig hemma där och som dessutom av olika militanta islamistiska organisationer betraktas som politiska fiender.

Vidare undrar man över hur man tänkt då man vid ett och samma tillfälle förhandlar om att ett bestämt antal flyktingar ska avvisas som man kommer överens om ett konsulat – hur går det då med principen att myndigheterna ska behandla alla flyktingärenden som individuella fall?

När man börjar tala om hur bestämda kvantiteter människor ska behandlas övergår man snart från att behandla dem som individuella fall till att hantera dem som kollektiv och dra alla över en kam. Om man gör denna typ av överenskommelser som Sverige gjort med Irak föreligger en stor fara för att en av den svenska migrationspolitikens grundprinciper undermineras.

Jag vill fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att göra för att Migrationsverket i samband med avvisningsbeslut på ett konkret sätt försäkrar sig om kvinnors rätt och materiella möjlighet till liv och personlig säkerhet i länder, stater och kulturer där det förekommer hedersrelaterat våld?

2. Vad avser statsrådet att göra för att Migrationsverkets personal ska ges möjligheter att förkovra sig i frågor som rör länder, stater och kulturer där hedersrelaterat våld mot kvinnor förekommer?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att se till att överenskommelsen om konsulatet i Hewler/Erbil inte medför någon kollektiv hantering av flyktingärenden utan att varje flyktings rätt att få sitt ärende korrekt och omsorgsfullt prövat som individuellt fall fullt ut respekteras?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:601, Avvisningar till Irak

Interpellationsdebatt 2007/08:601

Webb-tv: Avvisningar till Irak

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Tobias Billström (M)
Anf. 130 Tobias Billström (M)
Herr talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vad jag avser att göra för att Migrationsverket i samband med avvisningsbeslut på ett konkret sätt försäkrar sig om kvinnors rätt och materiella möjlighet till liv och personlig säkerhet i länder, stater och kulturer där det förekommer hedersrelaterat våld. Amineh Kakabaveh har också frågat vad jag avser att göra för att Migrationsverkets personal ska ges möjligheter att förkovra sig i frågor som rör sådana länder, stater och kulturer. Slutligen har Amineh Kakabaveh frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att se till att överenskommelsen om konsulatet i Hewler/Erbil inte medför någon kollektiv hantering av flyktingärenden utan att varje flyktings rätt att få sitt ärende korrekt och omsorgsfullt prövat som individuellt fall fullt ut respekteras. De två första frågorna handlar i grunden om kompetensförsörjning och kvalitetssäkring av Migrationsverkets arbete med asylfrågorna. Regeringen följer kontinuerligt detta inom ramen för den årliga budgetprocessen. I samband med ändringen av flyktingbestämmelsen, för att inkludera förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning, uttalade regeringen i proposition 2005/06:6 att bedömningen av asylskäl som har med förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning att göra förutsätter noggranna utredningar och goda kunskaper om förhållandena i den asylsökandes hemland, inte minst vad gäller synen på könsroller och sexuell läggning. Regeringen påtalade också att de ansvariga myndigheterna ska se till att handläggare och beslutsfattare får nödvändig och relevant utbildning rörande de särskilda problemområden som är förknippade med förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning. Regeringen gav i regleringsbrevet för 2007 Migrationsverket i uppdrag att redovisa hur kvaliteten i bland annat asylärenden tillförsäkrats och utvecklats. I uppdraget ingick också att redovisa hur verket utvecklar och upprätthåller en egen landkunskap samt följer utvecklingen och tillämpar rättspraxis och landpraxis. Regeringen påtalade även att verket ska se till att personalen har ändamålsenlig kompetens och goda kunskaper om mänskliga rättigheter. Migrationsverket fick också i uppdrag att särskilt uppmärksamma frågor som rör kvinnor och HBT-personer i utbildningshänseende samt att rapportera om vilka åtgärder som vidtagits avseende utbildning om mänskliga rättigheter. Migrationsverket har i en återrapportering den 14 maj 2007 och i årsredovisningen för 2007 redovisat de åtgärder som vidtagits. I regleringsbrevet för 2008 gav regeringen Migrationsverket i uppdrag att redovisa hur myndigheten beaktar frågor om mänskliga rättigheter i genomförandet av verksamheten samt beskriva arbetet med att bibehålla och utveckla personalens sakkunskap i dessa frågor. Verket ska på samma sätt redovisa hur man arbetar med frågor som rör kvinnors villkor. Mitt svar i denna del är att Migrationsverket har i uppdrag att se till att handläggningen håller rätt kvalitet och att regeringen kontinuerligt följer Migrationsverkets arbete med kvalitetssäkring av prövning och beslut i asylärenden samt arbetet med mänskliga rättigheter, kvinnors villkor och tillgången till aktuell, relevant och tillförlitlig landinformation. Beträffande svaret på Amineh Kakabavehs tredje fråga vill jag inledningsvis säga att det inte har fattats något beslut om att inrätta ett konsulat i Erbil. I förhandlingarna om återtagandeavtal med Irak har det aldrig varit fråga om att ett bestämt antal personer ska avvisas, som Amineh Kakabaveh tycks tro. Det har i stället gällt att få accept för principen om staternas skyldighet att återta sina egna medborgare. Avtalet, som ingicks den 18 februari i år, innebär självklart inte att utlänningslagens regler om en individuell prövning av varje ärende sätts ur spel. I avtalet betonas att återvändande i första hand ska ske självmant men att återvändande även kan ske med tvång om asylskäl eller annan grund för uppehållstillstånd inte finns i det enskilda fallet. Återtagandeavtalet innebär att det nu finns en samsyn i denna fråga mellan Sveriges och Iraks regeringar. En eventuell etablering av ett konsulat i Erbil skulle inte heller på något sätt påverka tillämpningen av utlänningslagen. Jag vill för övrigt påpeka att Irak är en federal stat som bland annat omfattar den irakiska regionen Kurdistan, som styrs av Kurdistans regionala regering, KRG. Det är därför helt naturligt att Sverige har slutit avtal med centralregeringen. Det är centralregeringen som är ansvarig för avtal med främmande stater och för alla utrikesfrågor i Irak.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 131 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag ber att få tacka dig, migrationsministern, för svaret. Anledningen till att jag ställde de här frågorna var att det i kurdiska medier förekom uppgifter om att den svenska regeringen har gjort upp med regeringen i Bagdad om avvisning av ett stort antal kurder, ca 4 000, i utbyte mot att Sverige skulle förlägga ett konsulat till Hewler/Erbil i irakiska Kurdistan. Men jag ville i sammanhanget ta upp utvisningshotade kvinnor som har flytt på grund av hedersrelaterat våld och sökt skydd i Sverige, men som trots detta ska skickas tillbaka till Irak och Kurdistan, och ett antal anmärkningsvärda fall. Migrationsverket redogör i sitt svar för de åtgärder som regeringen vidtagit, vad som stått att läsa i olika regleringsbrev och vilka uppdrag regeringen gett Migrationsverket. Det är en ganska diger lista med uppdrag. Många av dem har handlat om kompetenshöjning och kvalitetssäkring när det gäller Migrationsverkets personal. Denna redogörelse är säkert helt korrekt, men att påstå att de ansträngningar som regeringen gjort därmed skulle vara tillräckliga är något helt annat. Jag frågade inte vad migrationsministern gjort. Jag frågade vad han avsåg att göra. Mina frågor var inte formulerade i imperfektum utan i futurum. Det handlade om åtgärder i framtiden. Anledningen till att jag ställde frågorna är att jag har stött på asylfall som enligt mitt förmenande har handlagts bortom allt vett och sans. Det handlar om kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld i norra Irak, Kurdistan, om de avvisas. Här har Migrationsverket inte alls klart för sig hur det ser ut när det gäller hedersrelaterat våld. Man påstår helt frankt att myndigheterna i irakiska Kurdistan har möjlighet att ge kvinnorna skydd. Den uppgiften är helt felaktig. Det finns möjligheter, men de är ynkligt små och fullständigt otillräckliga. De består av en form av skyddshäkte för en kortare tid. Efter en tid måste kvinnorna därifrån. Hoten ligger kvar, och risken att bli mördad skjuts upp bara en tid. Detta kallar jag inte kvalitetssäkring. Snarare blir resultatet en än mer utstuderad form av psykisk tortyr. Migrationsministern kan inte tala om stor kompetens hos Migrationsverket, när man uppenbarligen inte tar med i beräkningen att Kurdistans regionala regering rapporterade att bara under 2007 mördades 225 kvinnor. De hade bränts eller skjutits till döds eller helt enkelt slagits ihjäl. Enligt en FN-rapport får polisen två till tre hot om hedersrelaterat våld varje dag. Säkerhet för avvisade kvinnor finns i praktiken inte, bara på papperet. Vad som står på papperet saknar för mig helt betydelse, och det stämmer inte med verkligheten.
Tobias Billström (M)
Anf. 132 Tobias Billström (M)
Herr talman! Först och främst tycker jag att det är viktigt att klargöra, som jag har redogjort för i mitt svar, att det i avtalet eller i något annat återtagandeavtal som Sverige har med en annan stat inte finns något som talar om ett särskilt antal personer som ska återsändas. Jag vet inte heller var siffran 4 000 kommer ifrån. I dagsläget är det inte mer än 1 500 irakiska medborgare som efter att ha fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd ska återvända till Irak. Hur många av dessa som kommer från den irakiska regionen i Kurdistan går inte att säga. Jag vill även här poängtera att Sverige inte återsänder flyktingar, utan de som ska återvända är personer som inte har ansetts vara i behov av skydd eller som inte heller har andra skäl att få uppehållstillstånd. Amineh Kakabaveh lyfter frågan om vem som ska få stanna i Sverige och inte. Först och främst är det viktigt att klargöra att varje asylansökan ska bedömas mot bakgrund av de individuella omständigheterna i det enskilda fallet. Det är den ordning som vi har. Det är möjligt att Amineh Kakabaveh har stött på fall som hon har synpunkter och åsikter kring. Men det är inte relevant i den här diskussionen, eftersom det är enskilda myndigheter och domstolar som gör bedömningarna inom ramen för ett rättssäkert system. Grunderna för om en person ska ges skydd anges i utlänningslagen. Det är, som ledamoten säkert vet, Migrationsverket som gör bedömningen i första instans, och beslutet prövas av migrationsdomstolarna efter ett överklagande. Det finns inte någon möjlighet för regeringen att påverka de bedömningar som görs i de enskilda ärendena. Hur kan vi då säga att kvinnor som skickas tillbaka kan få ett skydd i andra delar av Kurdistan eller i skyddat boende? Det var den fråga som ställdes i interpellationen. Det finns en möjlighet att göra bedömningen att det finns ett inre flyktalternativ. Det är en internationellt vedertagen princip. Den ska dock användas med försiktighet. När det gäller att bedöma om det finns ett internt flyktalternativ ska Migrationsverket och migrationsdomstolarna ta ställning till om den enskilde har tillgång till ett effektivt skydd mot förföljelse i hemlandet. Det måste finnas en realistisk möjlighet till försörjning och förutsättningar att leva på ett sätt som inte innebär onödigt lidande eller umbäranden. Vidare måste den enskildes personliga förhållanden och de allmänna förhållandena i landet beaktas. Den information som finns tillgänglig om förekomsten av hedersrelaterad brottslighet mot kvinnor i den kurdiska regionen är samstämmigt negativ. Men det är, som jag redan har sagt, omständigheterna i det enskilda fallet som ska bedömas, och den bedömningen görs av Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Regeringens roll i det här sammanhanget är att se till att Migrationsverket uppfyller de krav som regeringen har ställt på att personalen har ändamålsenlig kompetens och tillräckliga kunskaper för att göra rättvisa bedömningar i dessa svåra ärenden. Detta är, som jag har sagt, något som vi kontinuerligt gör inom ramen för den årliga budgetprocessen. Något som jag tycker är viktigt att peka på är att vår ordning är rättssäker och ger möjlighet för den enskilde att framföra sina synpunkter och få dem prövade i domstol. Jag har svårt att tänka mig något annat system som på ett bättre sätt garanterar att människor får presentera sin berättelse, lägga fram sina skäl, får berätta om det hot som man upplever mot sig själv och få den saken prövad. Jag har därför ingen anledning att klandra våra processer eller vår ordning i de här frågorna, även om man säkert kan arbeta med saker och ting och få det att fungera ännu bättre. Det gör regeringen genom de översyner och utvärderingar som just nu pågår av den nya instans- och processordningen för utlännings- och medborgarskapsärenden.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 133 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag delar inte migrationsministerns uppfattning att det är så säkert att situationen i enskilda fall säkras i migrationsdomstolar eller hos enskilda myndigheter. Vi vet nämligen att enligt det avtal som Sveriges regering och Bagdads regering slöt i Amman den 18 februari handlar det om 1 700 människor som kom till Sverige 2001 och ansökte om uppehållstillstånd men som absolut inte får stanna. De stod här utanför för några timmar sedan. De har bott i Sverige och känner sig som svenskar. De jobbar och bor här fast de inte har uppehållstillstånd. Det handlar egentligen inte så mycket om enskilda. Migrationsministern förklarar att avvisningarna av kurder via Bagdad i första hand ska ske frivilligt men att de även kan ske med tvång. Det är praktiskt taget ingen som vill återvända till Kurdistan och Irak via Bagdad. Alltså avvisas alla i realiteten med tvång, även de som är fullständigt försvarslösa. Jag tänker på Shwan Abdul, som bott och levt i Sverige i fem år. Han var allvarligt krigsskadad och måste ha en speciell rullstol, en rullstol i vilken han kunde ligga, inte sitta. Han behövde dygnetruntvård. Han fördes med tvång i ambulans till Arlanda för tre veckor sedan. Väl i Bagdad blev han berövad sin rullstol. Inom parentes sagt: När Carl Bildt och migrationsministern befann sig i Bagdad och bar skottsäkra västar berövades Shwan sin rullstol. Ödets lotter faller ibland mycket olika. Shwan hade lite tur i oturen. Han har en bror i Erbil vilken han kunde vända sig till vid tillfället. Men brodern har inte möjligheter att ta hand om sina barn. För mig är detta ren och skär inhumanism. Här är det något som är felaktigt och inte fungerar. Här är det något som gått fullständigt fel. Min fråga återstår: Vad avser migrationsministern att göra åt fall som de jag har nämnt här? Jag fruktar nämligen att dessa enskilda fall inte är så enskilda. När det gäller kurdiska kvinnor som hotas av avvisning vill jag påpeka att det inte duger att hänvisa till regeringens proposition från 2005/06 om förföljelse av bland annat kvinnor. Vi vet att 69 kvinnor avvisades under förra året och att det i år finns 20 ärenden hos polisen för avvisning. Själv har jag kontakt med ett antal kvinnor som flytt undan tvångsäktenskap. Om de inte underkastar sig hotar döden. Jag vill avsluta med ett påpekande när det gäller Sveriges relation till Irak och KRG i norra Irak. Migrationsministern påstår att Sverige inte sluter avtal om avvisning med KRG utan centralt med Bagdad. Likafullt har uppenbarligen både den förra socialdemokratiska regeringen och den nuvarande borgerliga regeringen förhandlat med den kurdiska regeringen om ifall man kan ta emot från Sverige avvisade kurder men fått nej. Sverige frågade upprepade gånger under tre års tid.
Tobias Billström (M)
Anf. 134 Tobias Billström (M)
Herr talman! För det första kan jag inte kommentera enskilda fall, och det hoppas jag att riksdagsledamoten är medveten om. För det andra har vi inte, som Amineh Kakabaveh sade, ingått avtalet med Bagdads regering. Vi har ingått avtalet med Iraks regering. Och det finns bara en federal regering i Irak som har ansvar och ingår de här avtalen. Det är Sveriges ståndpunkt att alla stater har en skyldighet att ta emot sina egna medborgare. I vissa fall har det visat sig nödvändigt att använda sig av återtagandeavtal för att underlätta återvändandet. Sverige har ingått ett tjugotal sådana avtal och har alltså sedan den 18 februari 2008 också ett avtal med Irak. Hur ser då återvändandet till Irak ut? De senaste åren har ett hundratal irakiska medborgare som fått avslag på sina asylansökningar återvänt självmant varje år, också till Erbil, för övrigt i stark kontrast till vad Amineh Kakabaveh tycks tro. I år har vi sett en ökning av självmant återvändande. Bara sedan januari och fram till nu har 200-300 personer självmant återvänt till Irak. Sedan återtagandeavtalet trädde i kraft har under de första månaderna endast ett fåtal avvisningar verkställts genom polisens försorg. Fram till i dag rör det sig om ett tiotal personer, och verkställigheterna sker numera kontinuerligt. Sverige är det land i Europa som haft den största inströmningen av asylsökande från Irak. Enbart under förra året kom över 18 000 irakiska asylsökande till vårt land. Bland dessa finns det personer som är kurder och har sitt ursprung i den irakiska regionen Kurdistan, men majoriteten kommer från andra delar av landet. Många asylsökande har fått stanna, men alla har inte bedömts vara i behov av skydd. Och de som inte har ansetts ha skäl till uppehållstillstånd ska återvända. Som jag nämnt tidigare är det fullt naturligt att Sverige har slutit avtal med centralregeringen som är ansvarig för avtal med främmande stater och för alla utrikesfrågor i Irak. Från den svenska regeringens sida respekterar och stöder vi Iraks suveränitet och territoriella integritet. Vår utgångspunkt kan inte vara någon annan än att ett avtal med den federala regeringen i Bagdad gäller för hela landet. Vi utgår från att Irak fullföljer sina åtaganden enligt avtalet. Hur Irak sedan organiserar sig för att fullfölja dessa åtaganden är en intern irakisk angelägenhet. Från svensk sida ser vi tydligt att säkerhetsläget i den irakiska regionen Kurdistan är mer förmånligt än i andra delar av Irak. Mot den bakgrunden skulle det naturligtvis vara att föredra för alla parter om ett återvändande av irakiska medborgare från den kurdiska regionen kunde ske direkt till regionen, inte enbart via Bagdad eller andra delar av Irak. Men vi välkomnar dock ytterligare dialog - det vill jag gärna säga i den här interpellationsdebatten - och samarbete med såväl den irakiska regeringen som KRG om dessa viktiga frågor. De mänskliga banden mellan den irakiska regionen Kurdistan och Sverige är många. Vi tror från regeringens sida att svenska företag och biståndssatsningar skulle kunna spela en viktig roll för utvecklingen i regionen. Det finns också ett intresse för en svensk närvaro i den regionen. Men vi får vänta med att ta ställning till en sådan närvaro och hur den i så fall skulle se ut till dess att vi har öppnat vår ambassad i Bagdad. Avslutningsvis: Det är helt avgörande att en asylsökande som har fått avslag på sin asylansökan efter en rättssäker process återvänder till sitt hemland för att asylsystemet inte ska förlora sin legitimitet och undergrävas på sikt. Jag kan beklaga att representanter för Vänsterpartiet i kammaren så sällan lyfter fram den aspekten och nödvändigheten när vi har den här typen av diskussioner.
Amineh Kakabaveh (V)
Anf. 135 Amineh Kakabaveh (V)
Herr talman! Jag tycker att det är lika beklagligt med behandlingen av människor som Shwan och Rêzan. 87 procent av Rêzans lungor fungerar inte. Hon ligger på sjukhuset, på intensivvården i Göteborg. Hon ska skickas iväg sedan. Det är det som är beklagligt. Det finns en lag. Den ska fungera, och den ska gälla för alla. Enligt FN:s stadgar ska det inte skickas flyktingar till ett land där det pågår väpnad konflikt. Men den svenska regeringen gör det. Det här är inte enskilda fall som någon vänsterpartist sitter eller står här i kammaren och hävdar något om. Det handlar om kollektiv bestraffning. Vi pratar om 1 700 som har kommit 2001, och jag pratar om 4 000 kurder och irakier. Här handlar det inte bara om kurderna. Det handlar om kvinnor och handikappade. Jag håller med dig. Många vill åka tillbaka, javisst. Det är de som har bott i Sverige, England eller Kanada, utbildat sig och skaffat välstånd. De kan berika sitt eget hemland. Men de därifrån som är utsatta kan inte göra det, de som verkligen söker skydd i Sverige, för att de känner att Sverige är ett humanistiskt land; här kan man ta hand om dem. Men tyvärr vill den här regeringen inte göra det. För att förhandla med KRG måste man ha en uppfattning om när KRG är en part i avtalet. De här människorna skickas till Kurdistan. Jag misstänker att migrationsministern inte känner till den irakiska författningen i detalj; det är inte något lättillgängligt dokument. Men där står faktiskt att KRG har rätt att sluta avtal med främmande makt. Det har skett, med USA, Japan och ett antal andra länder. Det är viktigt för den svenska regeringen att vända sig till KRG och inte till den irakiska regeringen, som enligt FN inte har legitimitet. Det är inte en regering vald av folket.
Tobias Billström (M)
Anf. 136 Tobias Billström (M)
Herr talman! Det här är inte lätt materia. Det är alltid komplicerat att diskutera frågor som handlar om huruvida människor ska få lov att stanna i Sverige. Men jag vill passa på att försöka redogöra lite mer i detalj, på den korta tid som är kvar, för vad som egentligen är sant och riktigt i diskussionen. Som jag har redogjort för i mitt svar finns det ingenting i avtalet eller i något annat återtagandeavtal som Sverige har med någon annan stat som talar om ett särskilt antal personer som ska återsändas. Det tycker jag att Amineh Kakabaveh ska sluta prata om. Det finns inte någon sådan siffra. Också frågan om Sverige som humanistiskt land nämndes. Jag vågar nog påstå att det inte finns något annat land i världen, i varje fall om man tittar på vår historia, som gör så mycket för människor som flyr undan förtryck och förföljelse. När det gäller den irakiska gruppen har vi, om man tittar i den europeiska kretsen, tagit ett extra stort ansvar. Det gör vi med glädje från svensk sida. Vi ställer upp för de människor som har det svårt. Men det är helt orimligt att man ska få lov att stanna i Sverige utan att en prövning har skett bara för att man kommer från Irak. Här ser vi dock skillnaden mellan Amineh Kakabavehs och mitt synsätt. Jag anser att den som är i behov av skydd ska få det om man efter avslutad prövning via Migrationsverket och migrationsdomstolarna konstaterar att de kriterier som finns uppfylls. Jag konstaterar att vi inte är överens i den frågan och inte heller i frågan om den rättssäkra processens betydelse, som jag tycker att man ska respektera. Jag tycker också att det här är lite beklagligt, för det gör att debatten blir väldigt skev. Jag trodde att vi skulle kunna mötas någonstans på mitten, men det blir lite svårt när man underkänner de processer som en enig riksdag har kommit överens om - även Vänsterpartiet medverkade 2006 när vi lade fast principerna för den nya instans- och processordningen. Med dessa ord konstaterar jag att det likafullt har varit en intressant debatt. Vi har fått möjlighet att bryta våra åsikter. Jag tackar för det och konstaterar att regeringens politik på området ligger fast.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.