Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Arbetslivsforskningen

Interpellation 2007/08:228 av Brink, Josefin (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-11-23
Anmäld
2007-11-27
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Sista svarsdatum
2007-12-07
Svar fördröjt anmält
2007-12-07
Besvarad
2007-12-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 november

Interpellation

2007/08:228 Arbetslivsforskningen

av Josefin Brink (v)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Vart tog dom vägen? heter en rapport som FAS och Vinnova tagit fram. Den presenterades den 21 november 2007. Det är en genomgång vad som hänt med personalen på Arbetslivsinstitutet efter nedläggningen.

I innehållet kan vi bland annat läsa:

-      140 personer har försvunnit från arbetslivsforskningen, varav 27 gått i pension.

-      Många av dem som nu är kvar har tillfälliga anställningar eller går på uppsägningslön. Deras framtid är osäker.

-      Under 2008 upphör det tillfälliga nedläggningsanslaget om 60 miljoner.

-      Av doktoranderna har 80 procent av männen och 65 procent av kvinnorna gått vidare till arbetslivsrelaterad forskning.

-      Bland de ej disputerade har 29 procent av männen och 13 procent av kvinnorna fortsatt med forskning. 25 procent av kvinnorna och 3 procent av männen är arbetslösa.

-      Utredaren konstaterar att forskningen blivit mycket fragmenterad och utspridd. Arbetslivsproblemen kräver ofta samarbete över disciplingränserna och denna fragmentering gör det svårt att upprätthålla mångvetenskapligheten.

Denna verklighet ska ställas mot vad regeringen sade i budgetpropositionen:

”Kunskapsbildning, bl. a. genom forskning och utveckling, samt spridning av kunskaper och resultat av kunskapsbildningen behövs för att kunna följa och analysera arbetslivets utveckling och utforma den nödvändiga politiken samt för att förstärka arbetsplatsernas förmåga att hantera arbetslivsfrågorna i praktiken. Det är därför viktigt att kunskapsbildningen inom arbetslivet kan fortsatt ha en stark ställning och att resultaten kan tillgodogöras i den praktiska verksamheten. Spridningen av kunskaper liksom utbildning i arbetsmiljö är medel för att öka medvetenheten hos arbetsgivare och arbetstagare om arbetsvillkorens betydelse för såväl trygghet, hälsa och säkerhet som verksamheternas resultat och utveckling.”

Mot bakgrund av vad som sägs i rapporten kan man konstatera att förutsättningarna för att nå de mål regeringen sätter upp är kraftigt försämrade som en direkt effekt av nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Ett stort antal personer som besitter kunskap och erfarenheter av arbetslivsforskning har alltså lämnat forskningsfältet; ytterligare fler har en mycket osäker framtid. Rapporten visar tydligt att effekterna av regeringens politik innebär en förskingring av den viktigaste resursen inom arbetslivsforskningen.

Med anledning av detta vill jag fråga:

1. Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att ta till vara de kunskaper och den kompetens som finns inom arbetslivsforskningen och som nu riskerar att gå förlorad?

2. Vilka åtgärder ämnar ministern vidta för att stärka den statliga insatsen för att utveckla den arbetslivsnära forskningen?

Debatt

(16 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:228, Arbetslivsforskningen

Interpellationsdebatt 2007/08:228

Webb-tv: Arbetslivsforskningen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 40 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Josefin Brink har frågat arbetsmarknadsministern vilka åtgärder han tänker vidta för att ta till vara de kunskaper och den kompetens som finns inom arbetslivsforskningen samt vilka åtgärder han ämnar vidta för att stärka den statliga insatsen för att utveckla den arbetslivsnära forskningen. Vidare har Lars Lilja frågat vilka åtgärder arbetsmarknadsministern ämnar vidta för att säkerställa att svensk arbetslivsforskning efter nedläggningen av ALI kan bevara sin starka nationella och internationella ställning i framtiden. Då arbetet är fördelat så i regeringen att jag har ansvaret för forskning inom detta område besvarar jag de två interpellationer som ställts till statsrådet Littorin. Låt mig inleda med att kommentera den studie som interpellanterna refererar till. Man har i den valt att arbeta med beteckningen forskande personal vid Arbetslivsinstitutet. Detta är ett vidare begrepp än disputerade forskare, som är den kategori som Avvecklingsmyndigheten använder och som jag menar är den relevanta beteckningen. Enligt de uppgifter jag har från Avvecklingsmyndigheten går det bra för de disputerade forskarna vid ALI att hitta nya anställningsformer. För de allra flesta av dem har det varit möjligt att finna lösningar som gjort att de har kunnat fortsätta sin forskning. Samtliga doktorander som önskat fullfölja sin utbildning har fått ny placering vid universitet eller högskola. Jag vill dock markera att i slutändan är det inte i första hand antalet forskare som är det avgörande utan att arbetslivsforskning bedrivs med hög kvalitet. Regeringens politik har till mål att så ska kunna ske. Jag träffade häromdagen företrädare för arbetsmarknadens parter för en diskussion om arbetslivs- och arbetsmiljöforskningens framtid. Jag uppskattar en sådan dialog. De insatser regeringen har vidtagit anser vi ger en grund för forskning av hög kvalitet inom området också i framtiden. Behovet av forsknings- och kunskapsutveckling inom arbetslivsområdet, liksom andra samhällsområdens behov och förutsättningar, måste ses samlat. Regeringen avser att återkomma till frågor om prioriteringar, rörande bland annat detta område, i den kommande forskningspolitiska propositionen. Min ambition som forskningsminister är att Sverige ska bli en starkare forskningsnation. Anslagen till universitet och högskolor ökar nu i enlighet med regeringens förslag med 900 miljoner kronor under perioden 2007-2009. Det är viktigt att staten tillför ytterligare resurser för att bidra till finansieringen av forskning. Jag räknar med att i den forskningspolitiska propositionen ge förslag om hur Sverige ska uppnå Lissabondeklarationens målsättning att varje medlemsstats investeringar i forskning och utveckling från den offentliga sektorn bör utgöra 1 procent av bnp.
Josefin Brink (V)
Anf. 41 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Jag är lite besviken över att jag inte fick debattera det här med Sven Otto Littorin eftersom frågan ändå i huvudsak har bäring på arbetslivet och arbetsmiljön. Men nu blir det på det här viset. Jag måste säga att jag tycker att ministern tar lite lätt på de uppgifter som kommer fram i rapporten. Han slirar också lite på sanningen. Vad som står här är att så många som 139 forskare har försvunnit från arbetslivsforskningen sedan ALI lades ned. Det är så många som var tredje disputerad forskare och doktorand som över huvud taget inte längre sysslar med arbetslivsforskning. Att hävda att det egentligen inte är några som har försvunnit är lite överdrivet. Dessutom säger rapporten att det inte finns några garantier för hur många av dessa doktorander och disputerade forskare som kommer att kunna fortsätta att forska senare. Flertalet av dem har tillfälliga förordnanden och får ersättning genom sin uppsägningslön från Arbetslivsinstitutet. Det finns över huvud taget inga garantier för att ens de personer som har hittat en tjänst kommer att kunna fortsätta med just arbetslivsforskning senare. I resurser är det ungefär 100 miljoner som har försvunnit från arbetslivsforskningen. Enligt beräkningarna kommer det år 2010, om inga särskilda anslag tillförs just arbetslivsforskning, att handla om 213 miljoner som inte längre går till arbetslivsforskningen. Det är ett stort avbräck för arbetslivsforskningen att ALI har lagts ned. Det tycker jag står helt klart när man läser rapporten, åtminstone om man är beredd att ta den på allvar. I sitt svar säger ministern vidare att det viktigaste inte är hur många som håller på med forskningen utan att den håller god kvalitet. Rimligtvis finns det ett samband mellan hur många som håller på med en viss typ av forskning och vilken kvalitet det blir på forskningen, men det är klart att kvaliteten i sig är det viktigaste. På Arbetslivsinstitutet bedrevs en forskning med väldigt hög kvalitet. Det är internationellt erkänt som ett av de bästa arbetslivsforskningscentrum som finns. Vad Fas säger i rapporten är just att när man har splittrat upp arbetslivsforskningen på det här sättet går det inte längre att få överblick över hur forskningen bedrivs, i vilken omfattning eller vad det forskas om, och det finns ingen långsiktighet i det. Det är just kvaliteten som blir lidande när forskningen splittras upp och fragmenteras på det här sättet. Den viktigaste kvalitetsaspekten när det gäller arbetslivsforskning är att den är mångvetenskaplig. För att det ska kunna fortsätta krävs det att forskare från olika discipliner är samlade på ett och samma ställe. Jag undrar hur ministern menar att kvaliteten kan sättas i centrum när man splittrar upp forskningen, färre personer håller på med den och det avsätts betydligt mindre resurser till den. Jag har lite svårt att se hur detta går ihop.
Lars Lilja (S)
Anf. 42 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag får också tacka ministern för svaret, även om jag hade hoppats på att ministern så här några dagar före jul skulle komma hit och säga att han ville satsa åtminstone 200 miljoner på arbetslivsforskning framöver. Men så blev det ju inte, och jag hade kanske inte väntat mig annat heller. Det förs en diskussion om hur stor andel av forskarna som har försvunnit, om det är hälften eller en tredjedel. Det ifrågasätts lite grann i ministerns svar. Men det som i alla fall är helt klart är att en femtedel av professorerna, 33 procent av de disputerade och 32 procent av doktoranderna är definitivt borta från arbetslivsforskningen. Det står i den rapport som Fas har gjort. Sedan har man sagt att om man anger siffran 50 procent har man räknat in forskningsassistenterna. Av dem är det 84 procent som har försvunnit från arbetslivsforskningen. Man kan naturligtvis fundera på hur viktiga forskningsassistenterna är för forskningen. Jag tror att de är ganska viktiga, precis som pressekreterare och andra medhjälpare är för en minister. Visst är de som finns runt forskaren också viktiga personer för att man ska kunna uppfylla sitt uppdrag. Faktum kvarstår: Många har försvunnit. Josefin Brink tog upp kvalitetsdiskussionen. Precis som hon sade kan man i Fas utvärdering konstatera att arbetslivsforskningen har en internationell särställning i förhållande till Sveriges storlek. Svenska forskare bidrar med 8 procent av världsproduktionen av vetenskapliga artiklar om arbetshälsa och ergonomi. Jag vet inte om vi har så god produktivitet i något annat ämne. Det har också många gånger förts en diskussion om att vi måste bibehålla kvaliteten. Som jag sade tidigare visar ju utvärderingar att den svenska arbetslivsforskningen håller en hög kvalitet. Ett sätt att hålla kvalitet är att man ska söka medel i konkurrens. Det är väl något som vi alla tycker är bra. Men då förutsätts det också att det finns medel att söka. Vi kan konstatera, och det gör även Fas i sin utvärdering av svensk arbetslivsforskning, att de sektorsinriktade medel som kan sökas i fri konkurrens påtagligt har minskat. Den minskningen kom inte bara efter nedläggningen av ALI, utan den minskningen påbörjades redan under den förra regeringen. Fas och arbetslivsforskningen i Sverige har även utvärderats internationellt. De internationella utvärderingarna säger så här beträffande finansieringen: För att kunna behålla den höga standarden på arbetsmiljöforskningen är det viktigt att särskilda medel anvisas till denna. Det förefaller lämpligt att återgå åtminstone till den storleksordning på sökbara medel som fanns för fem år sedan. Sammantaget har de ekonomiska resurserna för arbetslivsforskning och antalet personer som jobbar med den typen av forskning minskat radikalt de senaste åren. Då kvarstår frågan till statsrådet: På vilket sätt ska Sverige kunna bibehålla sin starka ställning när det gäller arbetslivsforskning, både nationellt och internationellt, i framtiden?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 43 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag läste de här två interpellationerna med stort intresse, och med stor tillfredsställelse tog jag emot ministerns svar. Enligt min erfarenhet har forskningen sina förutsättningar och ideologisk övertygelse sina. Att blanda ihop dessa förutsättningar, som delvis är konträra, motsatta, är inte alltid lyckligt. Det kan ofta leda till en övertro på just politisk styrning av forskningen, som ju är ideologens signum. Jag tycker att ministerns svar visar på betydelsen av att ha ett samlat grepp över svensk forskning generellt för att få en konkurrenskraft. Där ska naturligtvis alla områden beaktas. Jag hade efter valet, när man aviserade om ALI:s nedläggning till förmån för konkurrensutsättning, som var helt rimlig, glädjen att besöka mitt hemlän Östergötland och satsningarna i Norrköping. Jag studsade då lite över den analys man kan göra. Den som tidigare var högst ansvarig för ALI hade tagit ett principbeslut om att man inte skulle tillföra några fler doktorander i projekten. Jag tror att detta varade under fem år. Mycket riktigt föll all forskningsproduktion ut. Det blev alltså ingen produktion alls med tanke på att doktoranderna betydde så mycket för att föra livskraftig forskning vidare. Den forskning som fanns att redovisa hade dock, precis som har nämnts här, mycket hög kvalitet, och den kunde mycket lätt införlivas i Linköpings universitet, där den nu på vederbörligt sätt kan bli konkurrensutsatt och har all god chans - vilket har visat sig vara riktigt - att vinna medel i internationell konkurrens. Det var mycket glädjande. Min grundfråga när det gäller den frågeställning som har lyfts fram av interpellanterna och det svar som ministern har givit är: Är det verkligen klokt att ha denna typ av gräddfiler? Är det vettigt att tala om att viss forskning ska ha företräde framför all annan forskning? Resultatet blir kanske det vi såg av bland annat min granskning av Norrköping, det vill säga att när man har tagit politiskt beslut om att ha denna gräddfil ser man ingen anledning att anstränga sig mer. Under en lång rad av år hade man en försämrad produktion vars utfall i form av publikationer, granskade av vetenskapssamfundet, inte stod i proportion till de insatta medlen från staten. Så är det när man förnekar forskningens villkor och lyfter fram den ideologiska övertygelsen framför forskningens behov av att fungera på sitt eget sätt. Nej, fru talman, jag tror att om man vill ha en forskning som förblir förutsättningslös och fri måste man faktiskt bejaka forskningens villkor och ställa sig undrande till om man kan komma hit och hoppas på att få 200 miljoner till arbetslivsinriktad forskning, som Lars Lilja gjorde. Då skulle vi ju kunna ha ett kattrakande om alla intressen i samhället, som skulle kunna ställa samma krav. Plötsligt tror jag inte att ens en borgerlig regering kan mäkta med att finansiera detta, även om det glädjande nog nu aviseras att ministern kommer att försöka uppnå Lissabondeklarationens målsättningar. Jag tror att om vi någonsin ska ha en bättre chans att finansiera svensk forskning så är det med den nya alliansregeringen. Men, återigen, det är inte detsamma som att börja prioritera och ha ett kattrakande mellan olika forskningsområden som om det ena vore viktigare än det andra. Ideologiska övertoner riskerar att bli en politisk styrning som sedan rycker undan det viktigaste fundamentet för forskningen, nämligen dess förutsättningslöshet och dess frihet att välja sin egen inriktning.
Carina Hägg (S)
Anf. 44 Carina Hägg (S)
Fru talman! Statsrådet! Här är några exempel på dokument publicerade vid Arbetslivsinstitutet: Hot och våld i detaljhandeln - e n kunskapsöversikt baserad på nationell och internationell forskning , Hot och våld vid svenska bensinstationer , arbetslivsrapporten Ord och mening , Hot och våld i vård och omsorg , Utsatt för hot och våld i vård och omsorg , arbetslivsrapporten Att dagligen möta hot och våld . Det finns en hel del material om våld och hot i arbetslivet. Det finns statistik och undersökningar etcetera. Dock har det inte inom ramen för vad jag har kunnat erfara påträffats något material som också har en djupare könsanalys. En del av undersökningarna berör frågan men går inte djupare in på problematiken. Det finns uppgifter från amerikansk forskning som inte riktigt är överförbara på våra förhållanden. Institutet för Framtidsstudier håller på med en undersökning, som då ska ha det här könsperspektivet, om våld på arbetsmarknaden, som vi väntar på. Från Arbetsmiljöverket finns också pilotstudien Hot och våld vid nattöppen detaljhandel . Varför lyfter jag då upp detta? Jo, det gör jag därför att Europarådet bedriver en kampanj mot våld i nära relationer, mot mäns våld mot kvinnor. Tanken är att vi ska göra mer. Vi ska bredda ambitionerna. Arbetslivet är en stor del av människors vardag. Det är en stor arena när det gäller hur man formar könsroller och hur man förhåller sig till samhällsfrågor. Det finns ett ansvarstagande som jag hittar på den fackliga sidan men som tyvärr Svenskt Näringsliv än så länge inte har velat erkänna. Man har chefsposter som huvudsakligen innehas av män. Man har arbetsledare som är män. Mäns våld mot kvinnor, utsattheten för kvinnor, i arbetslivet är inte tillräckligt belyst. Arbetslivsinstitutet tillhör dem som har gjort pilotinsatser här, men jag hade hoppats att vi under det här året också skulle ha kunnat använda de resurser som vi trodde att vi skulle ha för att kunna fördjupa detta som en del av kampanjen mot mäns våld mot kvinnor. Vi kan inte exkludera arbetsmarknaden. Vi måste inkludera den. Och jag har inte sett frivilliga volontärer på den övriga forskningsarenan som har kastat sig över det här området. Utsattheten för LO-kvinnor och lågavlönade kvinnor, kanske också när det gäller någon arbetsledare eller någon manlig arbetskamrat, är mycket lite belyst. Jag beklagar att det perspektivet inte finns med i övervägandena just detta år. Det är Europarådets år då man ska fokusera på de här frågorna, och regeringen har också på samma sätt som riksdagen ställt sig bakom den här ambitionen. Jag hoppas att man från statsrådets sida också kan se det här perspektivet och att den här frågan kommer in i de här övervägningarna. Sedan vill jag ha svar på en fråga. Hur har man tänkt lösa den här kunskapsbristen? Man var på väg att förbättra kompetensen i och med att man skulle lägga på den här ytterligare könsanalysen. Men nu får vi se ett avbrott i det här, just när vi känner att vi behöver den här kompetensen extra mycket.
Patrik Björck (S)
Anf. 45 Patrik Björck (S)
Fru talman! Tack statsrådet för den här debatten! Jag vill också tacka Finn Bengtsson för att han egentligen lyfte upp debatten till det som den borde handla om, nämligen ideologi. Den här frågan eller interpellationen ställdes ursprungligen till arbetsmarknadsministern. Sedan hamnade den hos forskningsministern. Regeringen har naturligtvis möjlighet och rätt att göra en sådan värdering, men debatten blir ju lite tunn om man inte ställer sig frågan: Varför arbetslivsforskning? Det är här någonstans som Finn Bengtsson lyfter tillbaka den till rätt dimension, när man börjar prata om en ideologisk syn. Finn Bengtsson har just en sådan ideologisk syn på arbetslivsforskning. Vi socialdemokrater menar nämligen att det är viktigt för samhället att satsa på forskning och ta reda på varför människor slås ut från arbetslivet, varför vissa arbetsmiljöer producerar arbetsskador och sjukskrivningar. Vi tycker att det är viktigt eftersom den viktigaste frågan för oss är jobben, jobben och jobben. Regeringen prioriterar inte riktigt på samma sätt. Man tycker inte att det är en särskilt viktig fråga. Därför vill man inte heller satsa på arbetslivsforskning. När man då nedprioriterar detta gör man det av det enkla skälet att man redan vet svaret. Man tycker inte att man behöver forska kring arbetsmiljö eller varför människor blir sjukskrivna eller utslagna eftersom man redan vet varför det sker. Det är nämligen så att människor är sjukskrivna för att sjukersättningen är för hög. Det behöver man ingen forskning kring. Människor är arbetslösa för att arbetslöshetsersättningen är alldeles för hög. Finn Bengtsson behöver inte någon forskare som berättar det för Finn Bengtsson, för det vet redan Finn Bengtsson. Han menar att det är en ideologisk diskussion som man för när man vill ha svar på frågor om varför vissa arbetsmiljöer producerar arbetsskador. För oss är det inte så. Vi som finns i verkligheten vet att repetitiva arbetsmoment är sådant som orsakar skador. Vi vet att man måste forska kring och utveckla produktionsprocesser, så att man slipper ifrån det här. Vi vet att det finns vissa kemiska risker och annat som också kräver forskning för att man ska kunna ta sig ur sådana här processer och kunna skapa ett arbetsliv som gör att alla kan vara med och att vi slipper utslagning. Då är vi i en ideologisk diskussion. Och, som sagt, det är där den här frågan ska ses, så att man ser den i sitt rätta sammanhang. För oss som tycker att jobben och jobben och jobben är det viktigaste är det också oerhört viktigt och centralt att prioritera den här frågan. Jag vet att de arbetslivsforskare som fick slängt i ansiktet av borgerliga företrädare att de var någon sorts megafoner för socialdemokratin tog väldigt illa upp av den typen av anklagelser. Jag vet att de seriösa och väldigt duktiga och framgångsrika forskare som slet med det här med professionalism och integritet känner sig djupt kränkta av den typen av påståenden som Finn Bengtsson framför och som borgerliga företrädare har framfört tidigare. Den egentliga förklaringen som man gav när man lade ned Arbetslivsinstitutet och arbetslivsforskningen var att man skulle minska byråkratin. Det kränkte också forskarna djupt.
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 46 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Lars Lilja ville ha en julklapp och tyckte inte att han fick det i svaret. Jag tror ändå att Carina Hägg ska kunna få en julklapp, men jag väntar lite med det till slutet av detta inlägg. Josefin Brink var besviken över att inte Sven Otto Littorin var här. Enkelt uttryckt kan man säga att med Sven Otto Littorin kan man diskutera varför Arbetslivsinstitutet lades ned. Med mig bör man diskutera framtiden för svensk forskning. Den förra debatten har förts mycket ingående i denna kammare. Jag skulle vilja påstå att knappast någon sakfråga har diskuterats så intensivt i denna kammare. Sven Otto Littorin har ju slagit rekord i interpellationssvar. Ärendet har också diskuterats när själva riksdagsbeslutet fattades. Att ytterligare beröra den frågan känns inte särskilt produktivt. Den är slutdebatterad, enligt min uppfattning. Däremot är det en mycket intressant fråga hur forskning som berör arbetslivet ska ske framöver. Patrik Björck verkar ha glömt bort valrörelsen 2006. Den präglades mycket av att alliansen gick fram med en jobbpolitik. Socialdemokraternas dåvarande ledare Göran Persson sade på första maj att arbetslösheten inte blir någon fråga i valet. Alliansen vann på sin tydliga jobbpolitik. Vi kan nu glädja oss åt att antalet människor i arbetslivet har ökat dramatiskt under den här tiden. Ökningen märks inte minst för grupper som hittills har stått ganska långt från arbetsmarknaden. Vi vill ha ett arbetsliv där människor som har något funktionshinder och hittills inte haft så kraftfull förankring på arbetsmarknaden hittar en plats. Det är väldigt roligt att vi har nått framsteg i den strävan. Vad som händer i arbetslivet, till exempel huruvida ett kemiskt ämne påverkar människan, är inte bara något som forskning med etiketten arbetslivsforskning eller ens arbetsmiljöforskning berör. Det kan vara på medicinska fakulteter eller på en institution som jobbar med kemi som man jobbar med de frågorna. Därför är den här frågan väldigt mycket större än exakt vad som händer med de individer som tidigare har jobbat på Arbetslivsinstitutet. Nu kommer jag till Carina Hägg. Jag tycker att hennes exempel på mäns våld mot kvinnor är väldigt intressant. Det är uppenbart att det berör många andra forskare än just inom ALI, till exempel inom Brå. Nu kommer jag till julklappen. Regeringen har bestämt sig för att göra en mycket stor forskningsinsats just på området mäns våld mot kvinnor. Det sker inom ramen för en stor jämställdhetssatsning som min kollega Nyamko Sabuni har beslutat om. En betydande del av de medel som ingår i den satsningen kommer att kanaliseras via olika forskningsinstitutioner för att vi ska få mer kunskap precis om det som Carina Hägg efterlyser. Det är ett bra exempel på att vad som händer i arbetslivet berör många fler forskare än dem som etiketteras arbetslivsforskare.
Josefin Brink (V)
Anf. 47 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag tycker inte att jag har fått några riktigt bra svar på hur regeringen ska säkerställa att arbetslivsforskningen kommer att hålla en hög kvalitet framöver. Jag delar inte Lars Leijonborgs uppfattning att med Sven Otto Littorin kan man diskutera och gnälla om att Arbetslivsinstitutet har lagts ned men det är med forskningsministern man ska diskutera framtiden för arbetslivsforskningen. Det beror lite på hur man ser på frågan. Arbetslivsforskningen intar en särställning såsom den har bedrivits på Arbetslivsinstitutet, för den har en direkt tillämpning på arbetslivet. Den forskning som man har producerat på Arbetslivsinstitutet har bedrivits nära arbetsplatserna. De forskningsresultat som har kommit fram därifrån har varit direkt tillämpningsbara av Arbetsmiljöverket, av skyddsombud och andra fackliga förtroendevalda, av arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöarbete på allvar, av företag som tar fram maskiner och produkter som man använder i arbetslivet, och så vidare. Det har varit en forskning som har påverkat i hög grad och varit användbar i människors konkreta arbetsliv. Jag tycker att det var bra att Finn Bengtsson tog upp att det är något ideologiskt i det här. Det handlar om att inte bara se arbetslivet som ett ställe där man ska skyffla in människor för att få bort dem från arbetslöshetsstatistiken eller från försäkringskassekontoren. Arbetslivet, såsom vi ser det i Vänsterpartiet, såsom arbetarrörelsen ser det - människor som faktiskt arbetar - är att det är ett ställe där man tillbringar en stor del av sitt liv och där man riskerar att bli skadad, utsliten och fördärvad för livet om arbetsplatsen inte fungerar på ett bra sätt. Det är därför som den tillämpbara konkreta arbetslivsforskningen intar en särställning bland forskningsdiscipliner. Det inser alla europeiska länder, Lars Leijonborg, utom Portugal som är det enda landet, förutom nu Sverige, som inte har ett särskilt samlat institut för arbetslivsforskning. Man inser vikten av att ha en samlad forskning som är mångdisciplinär, som tar hänsyn till alla de faktorer som påverkar människors vardag i arbetslivet och där man kan använda forskningsresultaten i det konkreta arbetet för att förbättra ute i arbetslivet. Det är just därför som själva uppsplittringen av forskningen är ett stort grundproblem. Jag har fortfarande inte fått något svar på om man på något sätt ämnar stimulera att forskningen samlas ihop, att informationen om vad forskningen kommer fram till inom arbetslivsområdet kommer att spridas till dem som är berörda. Det tas inte ens upp i Fasrapporten. Men det är en annan del av nedläggningen av ALI som kommer att få stora konsekvenser. Var någonstans ska skyddsombud nu vända sig för att få ta del av forskningsresultat? Vart ska jag som beslutsfattare här i riksdagen vända mig? Det var jättelätt tidigare när man visste vart man skulle vända sig för att få en överblick över forskningsresultaten. Vart ska arbetsmarknadens parter vända sig för att få den här informationen? Allt detta är det som ministern har att svara på. Hur ska man säkerställa att forskningen produceras med samma kvalitet - eller gärna bättre för den delen - som på Arbetslivsinstitutet. Och hur ska man kunna säkerställa att informationen som kommer fram från forskningen och som är direkt användbar ute i arbetslivet faktiskt når ut till dem som behöver resultaten?
Lars Lilja (S)
Anf. 48 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag kan konstatera, precis som Lars Leijonborg gör, att vi har haft den här debatten ganska många gånger. Jag kan bara beklaga att statsrådet Leijonborg nu har fått Littorins problem i knät. Littorin såg till att Arbetslivsinstitutet lades ned. Det försvinner en massa forskning, och då hamnar det här problemet i knät på forskningsministern. Då är frågan om forskningsministern tycker att det här är viktigt eller inte. Jag tycker att det är ganska intressant att höra Finn Bengtssons inlägg om de politiska förtecken som fanns kring nedläggningen av ALI. Det var många borgerliga debattörer som under lång tid hävdade, precis som Patrik Björck sade, att Arbetslivsinstitutet var något slags megafon för socialdemokratisk politik, vilket man naturligtvis hela tiden från den här regeringen har förnekat skulle vara någon av orsakerna till att man lade ned ALI. Det var den kraftiga byråkratin som man skulle minska på. De 200 miljonerna var ett litet skämt. Jag hade inte några förhoppningar om den saken. Den här regeringen gick till val på att försöka råda bot på utanförskapet. Vad utanförskapet beror på kan vi diskutera länge, måhända vid ett annat tillfälle. Men en del av utanförskapet beror sannolikt på hur arbetsmiljön ser ut, hur arbetslivet har utvecklats mot högre krav, mot mer stress, mot mer och mer enahanda arbetsuppgifter. Det är klart att ett institut som jobbar, som Josefin Brink sade, direkt mot arbetsplatserna, som har goda kontakter med parterna på arbetsmarknaden i sin forskning skulle kunna bidra till att öka kunskapen om varför vi har fått det så kallade utanförskapet. Nu säger statsrådet Leijonborg som en liten julklapp till Carina Hägg att det ska ske en kraftig satsning på forskning när det gäller mäns våld mot kvinnor, vilket jag naturligtvis tycker är bra. Men jag förväntar mig att Finn Bengtsson framför en allvarlig kritik mot det förslaget till forskningsministern här och nu, eftersom han nyss har sagt att den här typen av politiskt styrd forskning ska vi inte ha. Men det får vi väl se när Finn Bengtsson äntrar talarstolen. Jag tycker också att det är viktigt att statsrådet funderar lite grann på hur den här forskningen ska säkras i framtiden. Vi har ännu inte fått något svar på det. Jo, vi har fått ett svar, och det är att man ska tillföra forskningen 900 miljoner de närmaste tre åren. Jag tycker att det är bra - jag applåderar det. Sverige ska ligga i framkant när det gäller satsningen på forskning. Du pratar, som sagt var, också om att många av forskningsmedlen ska sökas i konkurrens. Men då är det oerhört viktigt att det finns medel att söka. Som jag sade i mitt tidigare inlägg har medlen att söka forskningspengar från i konkurrens för den här typen av forskning kraftigt minskat. Då är det naturligtvis oerhört svårt att nå resultat även om man skulle vilja. Därför tror jag fortfarande att det är viktigt att det finns öronmärkta pengar för den här typen av forskning så att man kan fortsätta att driva forskningen i Sverige på ett så effektivt och bra sätt som man har gjort hittills.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 49 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Det var intressant att få reda på hur jag på mina två minuter ska bemöta 15-20 minuter. Det visar å andra sidan att det verkligen är viktigt att föra upp den här debatten till ett ideologiskt plan. Det finns en frustration hos oppositionen, som sammanblandar forskningens villkor med arbetsmarknadens och arbetslivets villkor. I en förutfattad mening säger man sig tolka in vilka synpunkter jag har på arbetslivsforskning. Låt mig då för sakens skull, fru talman, säga att jag har forskat aktivt i 30 år, och jag vet inte vilket track record , vilken erfarenhet, mina motdebattörer har. Men jag måste säga att jag värnar all typ av forskning. När vi däremot talar om särintressen, att det finns ett särintresse i arbetslivsforskningen, undrar jag: Finns det inte också ett särintresse för till exempel miljö- och klimatforskning? Det är intressant att den nuvarande oppositionen när man hade majoriteten kunde enas om att förbjuda forskning på kärnkraftens område - så mycket för de villkor som styr forskningen. Man har tyvärr en agenda som sätter de politiska ideologiska målen över forskningens behov av att analysera detta förutsättningslöst och fritt. Det är också ganska typiskt att man i den här debatten, när man har ställt interpellationer som handlar om forskningens villkor på ett viktigt samhällsområde, ägnar mycket tid åt att frustreras över att forskningsministern kommer hit och bemöter kritiken. Jag tycker att man borde vara tacksam för att motta just forskningsministerns syn på detta, knutet till arbetsmarknadsministerns övriga uppdrag. Det är just det som det handlar om, nämligen att värna forskningens oberoende för att kunna analysera ett viktigt samhällsproblem. Här kan det möjligtvis falla ut till nackdel för den ideologi man själv företräder, och det kanske är därför man är så väldigt rädd att närma sig det på forskningens villkor och väljer att närma sig det med ideologiska förtecken.
Carina Hägg (S)
Anf. 50 Carina Hägg (S)
Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Leijonborg för julklappen. Det ska bli jätteintressant att följa arbetet och se om det blir tillämpad forskning och forskning som berör breda grupper på arbetsmarknaden. Jag är glad att det finns goda förutsättningar för det. Jag har tidigare lyft upp den här problematiken och då inte känt att jag har nått fram. Det var därför väldigt välkommet, och särskilt att det kom under det här året, som är ett kampanjår mot mäns våld mot kvinnor. När man tittar på en del av de projekt som Arbetslivsinstitutet hade vet man inte om någon vill överta dem, om någon tänker finansiera dem och så vidare. Då kanske det kan finnas en öppning för en del av projekten, som psykosocial riskkartering, ett europeiskt utvecklingsprojekt, arbetslivets många ansikten och lite annat. Det kommer säkert till en del också. Jag har tittat på vad Anders Nilsson, som är docent i kriminologi, har sagt. Han menar att det finns skillnader på arbetsmarknaden när det gäller mäns våld mot kvinnor. Männens utsatthet ligger på en ganska stabil nivå medan den ökar för kvinnorna. Det finns säkert flera anledningar, men vi kan inte bortse från att det också finns en könsaspekt. Man behöver titta inte bara på kvinnodominerade arbetsplatserna utan också brett på arbetsmarknaden, för att fler kvinnor ska kunna delta i arbetslivet fullt ut, våga avancera, våga åka på en kurs eller våga vara ensam i samma arbetslokal som en man. En kvinnlig forskare som hade tittat mer på individer som drabbas av mäns våld mot kvinnor i relation till kostnad sade: Om bara arbetsgivarna visste hur mycket detta kostar arbetsgivare inom arbetslivet skulle de genast ta itu med det. Det handlar främst om mänskliga rättigheter, en arbetsmiljöfråga, men det är naturligtvis också en fråga om hur arbetsmarknaden ska fungera på bästa sätt. Arbetsmiljön kan naturligtvis inte vara acceptabel om det förekommer hot, våld och övergrepp på arbetsmarknaden. Jag ska med tacksamhet följa det fortsatta arbetet i den delen.
Patrik Björck (S)
Anf. 51 Patrik Björck (S)
Fru talman! Framtiden ville statsrådet prata om, och det är just den vi är bekymrade över. När man gjorde den här stora förändringen i arbetslivsforskningen och drog ned resurser och pengar sade man att man skulle återkomma i framtiden. Problemet är att det inte händer någonting nu, och man tappar en massa tid. Det är möjligt att vi återigen får stå här och diskutera när vi ser förslaget om hur man ska satsa och hur man ska prioritera rörande detta område i den kommande forskningspolitiska propositionen. Men under tiden har man tappat väldigt mycket tid. Och man har tappat väldigt mycket jobb för jobben. Man gör någon sorts läpparnas bekännelse när man i den praktiska politiken alltid sviker. Finn Bengtsson har inga inlägg kvar här i talarstolen, vad jag har förstått. Då får jag ställa den fråga som Lars Lilja ställde till Finn Bengtsson, vad han tyckte om forskningen kring mäns våld mot kvinnor, till statsrådet i stället som har inlägg kvar. Jag hoppas och tror att statsrådet tycker att det är en viktig och riktig satsning, eftersom han till och med karakteriserade den som en julklapp, alltså något positivt, en positiv satsning, att regeringen lägger pengar på det. Jag hoppas att statsrådet inte har den uppfattningen att det här skulle vara något politiskt tendentiöst eller någon konstig styrning, som skulle ta bort integriteten eller seriositeten hos de forskare som ska få det här uppdraget. Jag hoppas att statsrådet har en helt annan uppfattning. Det skulle vara kul att få det fastställt och få det till protokollet att det är en rimlig satsning som regeringen gör när det gäller att studera mäns våld mot kvinnor.
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 52 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Sverige har internationellt sett, brukar man konstatera, en ganska liten institutssektor i vår forskning. En mycket stor del av våra forskningsmedel satsar vi på universitetsforskning. Jag tycker att det är en bra avvägning. Som Finn Bengtsson har argumenterat här, ska det i största möjliga utsträckning vara inomvetenskapliga beslut inte bara om hur forskning ska bedrivas utan i princip också om vad som ska beforskas. Dock tror jag inte att det finns någon regering i världen som helt avhåller sig från en mer instrumentell syn på forskning, alltså att man definierar ett samhällsproblem och inser att en del av lösningen måste ligga i ökad kunskapsuppbyggnad. Jag tror till exempel att det är en mycket god gissning att den forskningsproposition jag kommer att lägga fram efter sommaren kommer att innehålla betydande satsningar på klimatforskning, därför att det finns en stark förväntan hos människor att forskarna ska hjälpa oss att lösa den frågan. Man kan föra samma diskussion om den här jämställdhetssatsningen. Eftersom jag nu har varit så tillmötesgående mot Carina Hägg kan jag gå vidare och berätta för henne att jag den 8 mars - jag minns datumet därför att det var internationella kvinnodagen - annonserade en ganska stor satsning också på kvinnosjukdomar. Det finns ganska goda belägg för att forskningen hittills har försummat könsrelaterade aspekter inom den medicinska forskningen. Så visst kan man från politiskt håll ibland göra den typen av politiska bedömningar. När det gäller forskning om arbetslivet är min erfarenhet, efter att nu ha besökt samtliga Sveriges universitet, att det finns ett stort intresse av att forska om sådant som berör människor i deras vardag och deras arbetsliv. Ta till exempel detta med tunga lyft. Det berörs ju inte bara av forskare som har etiketten arbetslivsforskare. Det kan komma in i idrottsmedicin, i ortopedi naturligtvis och på medicinska fakulteter. Det är inte alls säkert att viktiga genombrott görs just av forskare med hatten arbetslivsforskare. Det är detta helhetsgrepp vi jobbar med inför forskningspropositionen. Josefin Brink hade uppe frågan om steget efter. Det som forskarna kommer fram till, hur återförs det till samhällslivet? Det är en fråga som är relevant i all forskning. Där har Arbetsmiljöverket en viktig roll. De ska ta till sig forskningen och i sin löpande inspektionsverksamhet föra tillbaka det till arbetslivet. Man brukar tala om den tredje uppgiften för högskolan, utbildning, forskning och samhällskontakter. Fas har nämnts i ett speciellt avseende. Jag vill gärna betona att Fas, som är ett forskningsråd för arbetsliv och samhälle, har ett stort ansvar när det gäller att få en högkvalitativ arbetslivsforskning framöver. Jag är övertygad om att de kommer att vara en viktig spelare.
Josefin Brink (V)
Anf. 53 Josefin Brink (V)
Fru talman! Man måste nog tyvärr konstatera att Lars Leijonborg inte är ett dugg intresserad av arbetslivsforskningen. Det blir mer uppenbart ju mer man hör. Komma här och prata om att sådana här kunskaper om tunga lyft kan komma fram i idrottsmedicin! Det är väl ändå lite skillnad mellan att lyfta en slägga eller en kula på en idrottsarena och att lyfta gamla människor på ett vårdhem varenda dag på sitt jobb. Det går väl över huvud taget inte att hänvisa det ena till det andra i detta sammanhang. Ministern säger att man i forskningspropositionen tänker satsa specifikt på klimatforskningen och på mäns våld mot kvinnor. Det är jättebra! Lysande! Precis så kan man göra när man håller på med politik. Man kan satsa på sådant som man anser vara prioriterat. Jag tycker precis som ministern, klimatforskning är i allra högsta grad viktigt. Vi vill satsa mer än vad regeringen vill göra på det. Detsamma gäller mäns våld mot kvinnor. Det är jättebra! Varför inte också då besluta sig för att satsa lite på forskning om klimatet i arbetslivet och om kvinnors arbetsliv som man vet har en rad problem? Diskriminering, arbetsskador och sjukdomar är saker som Folkpartiet, i en del andra sammanhang åtminstone, har varit överens med oss i Vänsterpartiet om att det är saker och ting som drabbar kvinnor på grund av att vi har ett ojämställt arbetsliv. Varför inte göra en sådan prioritering också när det gäller arbetslivsforskningen utan bara när det gäller klimat och mäns våld mot kvinnor i andra sammanhang? Det är lite komiskt att man säger att Arbetsmiljöverket ska få uppdraget att föra ut kunskapen om arbetslivsforskningen. Då var det väl lite tokigt att banta Arbetsmiljöverket med en tredjedel så att de redan nu har sagt upp hälften av sin personal på huvudkontoret och kommer att gå vidare med att säga upp åtminstone 40 arbetsmiljöinspektörer? Hur ska de kunna göra mer jämfört med tidigare när man samtidigt har skurit ned?
Lars Lilja (S)
Anf. 54 Lars Lilja (S)
Fru talman! Till Finn Bengtsson får jag bekänna att jag beklagligt nog inte har något track record som forskare. Däremot tar jag mig friheten att ha en del synpunkter på vad vi borde göra. Vi kan konstatera när det gäller forskning, som statsrådet också var inne lite grann på, att marknaden inte klarar av att hantera alla och prioritera rätt hela tiden. Därför är det viktigt att vi gör detta, till exempel när det gäller klimatforskningen. Det är jättebra! Vi kan i alla fall konstatera, och det gör Fas i sin utvärdering, att antalet forskare har minskat med 30 procent. Man backar med ungefär 213 miljoner i resurser mellan 2007 och 2009 när det gäller arbetslivsforskningen. Man vet inte hur länge de 70 procent som är kvar och som fortfarande jobbar med denna typ av forskning kan hålla på med det. I mitt hemlän Västerbotten tog Umeå universitet, landstinget och Umeå kommun ansvar för ett antal forskare i tre år, sedan vet vi inget om finansieringen. Det är viktigt att Fas tillförs resurser så att vi kan bevara denna forskning. När vi nu inte har ett arbetslivsinstitut kan det vara en god idé att lägga ut delar av dessa resurser på duktiga universitet, alltså någon form av centers of excellence när det gäller arbetslivsforskningen. Det är bra om vi kan hitta en sådan lösning eftersom vi nu så att säga har förlorat ALI. Det viktiga är sedan att samordna de forskningsresultat som man så småningom kommer fram till. Det skulle möjligtvis kunna göras av till exempel ett partssammansatt råd, alltså arbetstagare och arbetsgivare gemensamt, som tillsammans kunde sammanställa detta och framför allt få ut forskningsresultaten så att de gör nytta i samhället.
Lars Leijonborg (Fp)
Anf. 55 Lars Leijonborg (Fp)
Fru talman! Det ligger mycket i det Lars Lilja säger. Det är väl ungefär i sådana banor vi tänker. Skälet till att jag inte kan ge någon julklapp till Lars Lilja, även om det nu är julveckan, är att forskningspropositionen ligger mer än ett halvår framåt i tiden, så vi har helt enkelt inte diskuterat färdigt. Nyårsafton är sista dagen för en rad instanser i samhället att komma in med synpunkter på vad denna forskningsproposition ska innehålla. Bland annat ska parterna komma in med synpunkter. Jag är övertygad om att i deras brev kommer det att finnas synpunkter på just den fråga vi här har diskuterat. Även om jag håller med Finn Bengtsson om att man ska undvika att låta partsintressen styra forskning är det naturligtvis av intresse att höra vad parterna har för synpunkter på hur detta ska organiseras. Som Lars Lilja nämnde är det också så att parterna har en kunskap på detta område, för de har ju försäkringslösningar för sina medlemmar som träder i kraft vid uppsägningar, framför allt på tjänstemannasidan. Där har man en betydande kunskapsbank som också är av intresse i detta sammanhang. Det samtal jag hade med företrädare för LO, PTK och Svenskt Näringsliv uppfattade jag som framåtsyftande och konstruktivt. Vi är som sagt inte alls färdiga med beredningen av hur frågan om hur arbetslivsforskning ska behandlas i forskningspropositionen. Men jag är optimistisk och tror att vi ska hitta former för en hög kvalitet på arbetslivsforskningen i framtiden.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.