Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Stärkt rätt till heltidsanställning

Interpellation 2006/07:562 av Nilsson, Jennie (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-05-24
Anmäld
2007-05-24
Besvarad
2007-06-05
Sista svarsdatum
2007-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 24 maj

Interpellation

2006/07:562 Stärkt rätt till heltidsanställning

av Jennie Nilsson (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Att kvinnor och män ska ha samma möjligheter till försörjning och ekonomiskt oberoende genom arbete borde vara en självklarhet på en modern arbetsmarknad.

Men fortfarande följer arbetets villkor ett tydligt könsmönster. Kvinnor tvingas i hög utsträckning att hålla till godo med ett arbetsliv som begränsar deras livsutrymme och där det ofrivilliga deltidsarbetet utgör ett av de största hindren för personlig frihet.

I den offentliga debatten påstås ofta att deltidsanställningar i grunden är bra eftersom de antas leda till heltidsanställningar. Men det har tydligt visat sig att risken är stor för att deltidsarbetande låses in i deltidsfällan under mycket lång tid.

Den typiska deltidsarbetande är ung, kvinna och hon har ett LO-yrke. Att omkring 200 000 personer, majoriteten unga kvinnor, har arbetsvillkor som inte ger tillfredsställande möjligheter till egen försörjning är givetvis skäl nog för att minska användningen av slentrianmässiga deltidsanställningar. Ett annat skäl är att deltidsarbetande ofta har sämre tillgång till information, begränsade möjligheter till vidareutbildning och avancemang samt sämre löneutveckling. Ofrivilligt deltidsarbete är alltså en starkt bidragande orsak till att orättvisor mellan könen cementeras fast.

Vi socialdemokrater anser att det behövs starkare regler för att kvinnor inom framför allt handel, service, gemensam sektor – de branscher där deltider är mest frekventa – ska kunna öka sin arbetstid. En lagstiftning kan fungera som ett bra stöd för att intensifiera arbetet för fler heltidsanställningar. Detta ska i sin tur bidra till att riva några av de barriärer som i dag begränsar kvinnors möjligheter till ekonomiskt oberoende. Likvärdiga villkor för arbete, egen försörjning och personlig utveckling – allt detta som i dag är självklarheter för majoriteten av män.

Med anledning av ovanstående resonemang vill jag fråga arbetsmarknadsministern om han ämnar ta några initiativ för att stärka rätten till heltidsanställning.

Debatt

(10 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:562, Stärkt rätt till heltidsanställning

Interpellationsdebatt 2006/07:562

Webb-tv: Stärkt rätt till heltidsanställning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jennie Nilsson har frågat mig om jag ämnar ta några initiativ för att stärka rätten till heltidsanställning. Frågan är ställd bland annat mot bakgrund av att det är betydligt vanligare att det är kvinnor än män som innehar deltidsanställningar. Jennie Nilsson för i sin interpellation fram lagstiftning om rätt till heltid som ett sätt att intensifiera arbetet för att få till stånd fler heltidsanställningar. Frågan om lagstiftning om rätt till heltid besvarade jag redan i oktober 2006 i en interpellation om det ämnet. Det besked jag då gav var att jag inte hade för avsikt att ta några initiativ i den riktningen. Jag ger samma svar i dag. Regeringen avser inte att lägga fram ett förslag till ändrad lagstiftning i syfte att stärka arbetstagares rätt till heltidsanställning på det vis som Jennie Nilsson efterlyser. En av grundbultarna i den svenska arbetsrätten är att det är arbetsgivaren som i princip har att avgöra hur arbetet ska ledas och fördelas. Denna princip var en av de bärande delarna i den så kallade decemberkompromissen 1906, genom vilken den svenska arbetsmarknadsmodellen grundlades. Den lagstiftning om rätt till heltid som den socialdemokratiska regeringen övervägde gick alltså på tvärs med själva grunderna för den hundraåriga svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag har redan åtskilliga gånger i denna kammare uttalat att jag inte är beredd att ändra på de grundläggande spelreglerna för den svenska arbetsrätten. Det gäller självfallet också i detta fall. Det finns också mer pragmatiska skäl att vara emot en lag om rätt till heltid. Jag tror nämligen att ett försök att genom lagstiftning kommendera fram heltidstjänster skulle vara direkt kontraproduktivt. Jag tror att en sådan lag skulle avhålla arbetsgivare från att anställa när de endast har ekonomiskt utrymme för att anställa på deltid. En lagstadgad rätt till heltid skulle därmed riskera att i praktiken bli en rätt till nolltid för vissa arbetstagare. Det är inte någon som skulle vara behjälpt av en sådan situation. Vi får inte glömma att det främsta målet för regeringens politik är att se till att fler personer kommer i arbete; det är detta som är den stora utmaningen. Sett från den heltidsarbetslöses utgångspunkt är ett deltidsarbete bättre än inget arbete alls. Det är mot den bakgrunden oerhört viktigt att inte vidta åtgärder som skulle försvåra för arbetslösa att få arbete, vilket är just vad jag anser att en lagstadgad rätt till heltid skulle innebära. Vad gäller problemet med deltidsarbetslöshet är det enligt regeringens mening alltså bättre att arbeta med andra incitament än att med tvång försöka få arbetsgivare att omvandla deltidstjänster till heltidstjänster. Regeringens politik går ut på att ge förutsättningar för ett ekonomiskt klimat där arbetsgivare vågar anställa personer och alltså även vågar göra det på heltid. Låt mig ge några exempel på denna politik. Det finns stora kvinnodominerade yrkesgrupper inom den offentliga sektorn. Jag tänker i första hand på yrken inom vård och omsorg. Regeringens uppfattning är att med fler arbetsgivare att välja mellan läggs grunden för bättre arbetsvillkor och bättre löneutveckling i offentlig sektor. Regeringen kommer att arbeta för att öka utrymmet för enskilda initiativ och eget företagande inom välfärdsområdet. Alla människors vilja till arbete måste tas till vara. Detta gäller också de deltidsarbetslösa. Kärnan i regeringens ekonomiska politik och därmed även i arbetsmarknadspolitiken är att skapa förutsättningar för fler människor att komma in på arbetsmarknaden och att få arbeta i den omfattning de önskar. Den ekonomiska politiken ska användas för att försöka komma till rätta med de obalanser mellan könen som finns inom ett antal områden i dag. Ett av syftena med sänkta arbetsgivaravgifter i vissa tjänstebranscher är att förbättra situationen för deltidsarbetslösa kvinnor och män. Jag tror att en politik som den beskrivna ger goda förutsättningar att komma åt problemet med deltidsarbetslöshet, även om jag självfallet inser att det rör sig om ett komplext problem som är svårt att lösa.
Jennie Nilsson (S)
Anf. 83 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, men jag tvingas konstatera att jämställdhetsfrågor uppenbarligen är en ganska svag gren för ministern. I sitt svar på min interpellation nämner han exempelvis decemberkompromissen 1906 som ett av de viktigaste skälen till att han anser att vi inte bör lagstifta om stärkt rätt till heltid. Låt mig påpeka för ministern att sedan 1906 har en omfattande lagstiftning inom det arbetsrättsliga området genomförts, allt inom ramen för den svenska modellen, som för mig mer handlar om parternas rätt och ansvar att i första hand teckna branschanpassade avtal i frågor som rör förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Semesterlagen, arbetstidslagen och föräldraledighetslagen är dock alla exempel på att man inte alltid lyckas. Det påverkar alla, också den grundprincip ministern åberopar i sitt svar. Nu tror jag inte att det är så att ministern tycker att dessa lager är exempel på att den svenska modellen inte fungerar. Låt oss i stället vara överens om att ibland, när man har nått till vägs ände, så är lagstiftning nödvändigt. Vidare för ministern ett resonemang om varför han inte tror på lagstiftning utan i stället vill arbeta med andra incitament för att få arbetsgivare att omvandla deltider till heltider. Det är intressant och sympatiskt som en teori. Jag tror att vi alla gärna skulle anamma de idéer som kunde göra lagstiftning överflödig på det här området. Problemet är bara att ministern här blir oss svaret skyldig. Inget av hans följande resonemang håller ens för den allra minsta lilla granskning. SCB:s statistik för april månad visar att antalet undersysselsatta, de som vill arbeta mer, ökar - inte minskar, trots brinnande högkonjunktur. Vi kan även på det här området konstatera att högkonjunkturen med automatik inte kommer alla till del. Flera arbetsgivare att välja mellan inom ett avtalsområde är inte heller någon lösning, för om det vore så skulle inte situationen se ut som den gör inom exempelvis handeln eller inom hotell- och restaurangbranschen. Den gemensamma nämnaren är snarare att vi inom de här områdena har många kvinnor, kvinnor som systematiskt diskrimineras och används som något slags arbetskraftsreserv. Ett tydligt exempel är en Clas Ohlson-butik och en Lindexbutik som ligger vägg i vägg i ett köpcentrum, där den mansdominerade Clas Ohlson-butiken, med i övrigt exakt samma förutsättningar, nästan uteslutande erbjuder heltider medan den kvinnodominerade klädbutiken i första hand erbjuder deltider. Att sedan påstå att regeringens ekonomiska politik i övrigt på något sätt ska ses som ett sätt att komma till rätta med obalansen mellan könen är i det närmaste obegripligt. Såväl regeringen själv som utomstående bedömare har konstaterat att den inte ens är neutral ur ett jämställdhetsperspektiv. De förslag som hittills kommit och som på ett tydligt sätt berör gruppen deltidsarbetslösa har snarare inneburit tuffare villkor för den enskilde individen. Ingenting talar för att sänkta arbetsgivaravgifter i vissa tjänstebranscher kommer att ha någon effekt på deltidsproblematiken. Erfarenheten visar snarare att om detta vidareutvecklas till en typisk kvinnoarbetsmarknad så kommer deltiderna snarare att bli fler än färre. I budgetpropositionen för 2007 kan man utläsa att 250 000 personer arbetar mindre än vad de skulle vilja. 200 000 av dem önskar heltid, och 80 procent av dem är kvinnor. Genom att ofrivilligt arbeta deltid har de utöver svårigheten att försörja sig på sin egen lön överlag en svagare förankring på arbetsmarknaden. De har oftast sämre löneutveckling, mindre kompetensutveckling, färre karriärmöjligheter, lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning och sämre pension. Tycker ministern verkligen att det är rimligt? För att komma till rätta med problemet vill vi socialdemokrater ha en lagstiftning som innebär att heltid är en rättighet och deltid en möjlighet. Att heltid ska vara norm innebär inte att alla som förvärvsarbetar ska arbeta heltid men att skäl måste anges när man avviker från normen. Min avslutande fråga till ministern måste följaktligen bli om ministern avser att ta några som helst initiativ för att stärka deltidsarbetslösas situation på arbetsmarknaden och i sådana fall vad och när.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 84 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Så här dagen före nationaldagen är det roligt att se att vi har en så aktiv opposition att vi behöver en arbetsmarknadsminister på minst heltid. Jag tackar också för både interpellationen och svaret. Jag är enig med statsrådet om slutsatserna. Men att jag begärde ordet beror på att jag inte är helt enig med statsrådet om vägen dit. Jag menar att vi har ett väldigt bra system med kollektivavtalslagarna, 1928 års kollektivavtalslag. Avtalsfriheten stod i centrum i 1932 års huvudavtal, Saltsjöbadsavtalet, och de kompletterande och i vissa avseenden mera problematiska lagarna från 1975, Åmanlagarna med MBL-lagstiftningen. Jag ser en ideologiskt stor skiljelinje vid det politiska kravet på att man ska ha rätt till heltid. Jag har full förståelse för att alla människor strävar dithän. Men när det gäller att också bygga in detta som ett politiskt krav och samtidigt ha kvar de här lagarna från 1928, 1932 och 1975 ser jag en ideologisk motsättning som jag har uppfattat att statsrådet inte till fullo tog fasta på. Jag tycker att det är den avgörande frågan: Om vi ska kunna bevara avtalsfriheten inom branscher och företag så måste vi, såvitt jag förstår, verkligen också bevara just denna avtalsfrihet. Vi kan inte inskränka den genom lag. Därför är en väldigt viktig fråga om en sådan här lagstiftning ska vara tvingande eller dispositiv. Det är en helt avgörande fråga. På den punkten menar jag att om man skulle ha tvingande lagstiftning så kommer man också att tvingas ha minimilöner och egentligen gå ifrån hela det svenska systemet. Jag tror också att det är väldigt klokt att ta utgångspunkt i en annan synpunkt, nämligen inte bara hur de anställda har det utan också hur företagsamheten har det. Vi har nu lyssnat på sju interpellationsdebatter, mycket bra sådana, men inte någon gång har ordet företagsamhet, företagare eller företag egentligen nämnts. Inför denna debatt ringde jag till tre glastillverkande företag med 500 anställda i Limmared och frågade: Vad blir resultatet om ni får större krav på heltidsanställningar? Svaret blev att de som redan är anställda får mer övertid. Jag ringde också ett mindre företag i Täby, starkt utsatt för internationell konkurrens, och frågade vad det skulle betyda för dem. Det var alltså ett företag med kollektivavtal, och frågan var om det skulle innebära mer jobb för dem. Nej, sade de, de har så varierande krav från beställare att de i stor utsträckning, vid toppar och liknande, måste ta in deltidsanställda. Slutligen ringde jag ett av alla de små dataföretag som finns. De ställde sig helt frågande till detta. Dessa olika företag illustrerar att vi har en mycket differentierad arbetsmarknad. Kravet på en nästan tvingande rätt till heltid uppfattar jag som möjligen användbart i den offentliga sektorn, men när det gäller den flexibla arbetsmarknaden med många olika anställningsformer håller jag med statsrådet om att det i den konkurrensutsatta sektorn i praktiken är ett sätt att minska möjligheten för fler att få deltidsjobb eller sysselsättning.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 85 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Den här regeringen strävar mot full sysselsättning, det vill säga att alla som vill och kan vara med också ska ha möjlighet till det. Jag kan naturligtvis dela den oro som Jennie Nilsson ger uttryck för. Det finns många på den svenska arbetsmarknaden som arbetar deltid men skulle vilja gå upp till heltid. Det vore givetvis fantastiskt om det blev på det sättet. Jag önskar att alla som vill ska ha den möjligheten. Där finns en stor del av dem vi i statistiken kallar undersysselsatta, det vill säga de som vill arbeta mer än de har möjlighet till. Jag vill naturligtvis se till att de har möjlighet att arbeta mer. Jag kan alltså dela oron. Däremot tror jag att receptet är helt fel. Jag bara konstaterar att när utredningen gick ut på remiss avstyrkte 30 av 41 remissinstanser det förslag som fanns. Endast sex tillstyrkte förslaget. Bland dem som avstyrkte finner man Ams, Arbetslivsinstitutet, TCO, Saco och många andra. De tyckte att det var fel väg att gå, och de hade sex skäl för det. Låt mig repetera dem. Det första skälet var att det skulle innebära, som de såg det, ett ingrepp i partsautonomin. Det andra var att det skulle vara ett allvarligt ingrepp i arbetsgivarens arbetsledningsrätt på det sätt som jag utgick ifrån i svaret. Det kan kanske tyckas lite töntigt att utgå från decemberkompromissen 1906, följt av kollektivavtalslagen och de andra rättsakterna, eller vad vi ska kalla dem, som ligger till grund för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Där ligger just en respekt för parternas möjlighet att själva träffa den typen av avtal. Det tredje argumentet mot förslaget var ökad administrativ börda för företagen, det fjärde att det skulle försvåra konkurrensen för svenska företag och det femte att en rättslig prövning skulle, som man såg det, komma i konflikt med reglerna om uppsägning, alltså en juridisk problematik. Det sjätte skälet var att förslaget riskerade att leda till ökad heltidsarbetslöshet. Jag tycker att det kanske är den allra viktigaste invändningen. Om jag ska sammanfatta kritiken säger man alltså att med det tvingande förslaget kommer heltidsarbetslösheten att öka mer än vad deltidsarbetslösheten kommer att minska. De redan svaga grupperna på arbetsmarknaden drabbas mest. Ams pratar om problem för ungdomar. Integrationsverket pratar om problem för invandrare att ta sig in på svensk arbetsmarknad. Försäkringskassan, som också var emot, talar om problem för sjukskrivna att ta sig in på arbetsmarknaden om denna lagstiftning införs. Slutsatsen är, för att lugna Gunnar Andrén, att jag inte tycker att man alls ska lagstifta på detta område, varken dispositivt, tvingande eller på något annat vis. Sammanfattningsvis är slutsatserna av remissinstansernas behandling av det förslag som fanns att det inte riskerar att innebära vare sig heltid eller deltid utan just nolltid, det vill säga att arbetslösheten faktiskt ökar med förslaget. Då tycker jag att man grovt åsidosatt det som åtminstone är den här regeringens utgångspunkt, nämligen att öka sysselsättningen, se till att arbetslösheten sjunker, utanförskapet minskar och obalanstalen förbättras. Jag kan dela utgångspunkten, men receptet att göra det på är tyvärr fel.
Jennie Nilsson (S)
Anf. 86 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Jag kan sympatisera, precis som jag sade i mitt första inlägg, med ministerns önskan att hitta andra sätt än lagstiftning för att lösa den här problematiken. Som jag också sade tidigare tror jag att vi alla gärna skulle se att det fanns andra sätt. Problemet med denna fråga, liksom med en rad andra frågor som jag tidigare försökte ge exempel på, är att trots en lång och enträgen önskan från alla parter har man inte lyckats lösa situationen. Forskning, försök på området och så vidare visar att det är möjligt, men ändå kommer man inte fram. Jag sympatiserar med det ministern säger om att han önskar hitta andra incitament, men vilka är då dessa incitament? Det hade varit intressantare för mig att ha en seriös debatt om vad ni tycker att man ska göra för att få detta att hända utan lagstiftning. Det hade varit den seriösa debatten här i dag. Tyvärr är det inte riktigt det vi nu diskuterar. Ministern har ett favorituttryck, åtminstone har jag uppfattat det som ett favorituttryck. Han brukar i alla möjliga och framför allt omöjliga sammanhang säga att om man gör som man gjort så går det som det gått. Om det finns något område där det stämmer så är det just här. Om vi fortsätter att göra som vi gjort, om det inte kommer några nya förslag till de incitament som ministern efterlyser, kommer det att gå som det gått. Det känns lite grann som om man inte tar frågan på allvar. Man tycker att det är okej att vi använder kvinnor som en arbetskraftsreserv. När man tittar på frågan ser man att det alltigenom är en jämställdhetsfråga. Inom samtliga branscher där detta är ett stort problem är majoriteten av dem som jobbar kvinnor. Handels är det ultimata exemplet. Trots att man har exakt likadana förutsättningar skiljer det ändå på hur många heltider och deltider det finns i en mans- respektive kvinnodominerad butik. Offentlig sektor nämndes som exempel på stora problem. Kanske kan vi alla ta på oss en del av skulden för att vi politiskt i kommuner och landsting inte lyckats hantera frågan bättre. Det har gjorts försök på vissa ställen, och de har visat att det är fullt möjligt. Men det kräver en hel del vilja att organisera och tänka nytt. Man tar inte dessa steg om man inte blir tvingad till det. Det är min absoluta uppfattning. Man har ju försökt jobba med dessa frågor mycket länge. Om man lagstiftar på detta område ska lagstiftningen givetvis vara dispositiv. Ministern säger att han inte är intresserad av någondera form av lagstiftning. Men poängen är att det handlar om att tvinga fram ändringar, att sätta sig ned och se seriöst på dessa frågor. De gör lite grann som ministern i denna debatt, sticker huvudet i sanden och vill inte låtsas om problemet. Men det måste man. Sedan ska man självklart även fortsättningsvis ha ett system som innebär att man via avtal kan branschanpassa. Jag kan tillägga att jag ser fram emot ministerns förslag, som jag utgår från att han har i bakfickan, om vad han vill göra i stället. Hur tänker han skapa de incitament som gör att arbetsgivare på frivillig väg, utan lagstiftning, omvandlar deltider till heltider? När tänker han presentera de förslagen, och vad är det för förslag han tänker på?
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 87 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Jag skulle vilja rekommendera arbetsmarknadsministern att läsa Gertrud Åströms utredning om jämställdhet som lämnades till den förra regeringen, jämställdhetsutredningen. Där står en hel del kloka ord om deltid. Bland annat konstateras att deltidsarbetslösa är sjukare än de som har heltid. Det är alltså bättre om alla får heltid i stället för att ha deltid för då blir svenska folket mycket friskare. I svaret till Jennie Nilsson sägs att "regeringens uppfattning är att med fler arbetsgivare att välja mellan läggs grunden för bättre arbetsvillkor och bättre löneutveckling i offentlig sektor", det vill säga om vi privatiserar offentlig sektor blir det förmodligen bättre. Man kan titta på handels- och hotell- och restaurangbranschen där merparten har deltid. Det har inte lett till att de fått heltid bara för att det finns fler arbetsgivare att välja mellan. När det gäller de incitament som Jennie Nilsson efterfrågar är även jag intresserad av vad det finns för incitament. Det sägs i svaret att "vad gäller problemet med deltidsarbetslöshet är det enligt regeringens mening alltså bättre att arbeta med andra incitament". Arbetsmarknadsministern måste syfta på några speciella saker som han tänkt göra. Jag tror nämligen inte att han i svaret syftar på att man sänker ersättningen för de deltidsarbetslösa när det gäller a-kassan utan det måste vara fråga om något man får som incitament från arbetsgivaren. Det skulle jag gärna vilja ha svar på.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 88 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det är ju attans att gamla citat kommer och biter en i svansen! Men så är det. Min slutsats är naturligtvis att vi inte kan använda en lagstiftning som kommer att leda till ökad arbetslöshet. Det är det som är kontentan av det som remissinstanserna uttryckt. Den vägen måste vara stängd. Det är fel väg att gå om man vill uppnå att fler ska komma tillbaka till arbetsmarknaden. Om man ska se till att det finns möjligheter att komma upp i heltid om man önskar det - för det skulle jag också vilja - tror jag att det finns två sätt att göra det på. Det ena är lite luddigt. Det handlar om en växande arbetsmarknad. I en arbetsmarknad som växer, där det finns efterfrågan på arbetskraft och konkurrens bland arbetsgivare om arbetskraften, är det klart att man också måste ta mycket större hänsyn till hur de potentiella arbetstagarna vill ha sitt arbete organiserat. Där finns det en drivkraft för företagen och andra som anställer att bli bättre på att kunna erbjuda heltid för dem som så önskar. En växande arbetsmarknad och en växande ekonomi är väldigt viktiga inslag för att uppnå just det som jag tror att både Jennie Nilsson och jag efterlyser. Det andra är goda förebilder. Jag skulle vilja lyfta fram Nynäshamns kommun. Där har man nu en plan på att erbjuda samtliga anställda heltidsarbete under den här mandatperioden. Det är en kommun som styrs av partikamrater till Jennie Nilsson. Jag vill peka på att det går att göra på det sättet. Det kanske inte går överallt, men det går på vissa håll. Det går uppenbarligen i Nynäshamn. Det är lite av poängen. Genom olika typer av tryck i avtalsrörelser och olika förebilder kan man visa att det fungerar. En tvingande eller dispositiv lagstiftning skulle möjligen kunna sägas vara en god intention. Men detta riskerar, som noterades i remissrundan, att leda till det precis omvända, nämligen en ökad arbetslöshet. Det kommer vi inte att medverka till.
Jennie Nilsson (S)
Anf. 89 Jennie Nilsson (S)
Fru talman! Vi kan delvis vara överens i en del av slutsatserna. Det är klart att vi kan det. Det är klart att vi alla vill ha en växande arbetsmarknad. Vi har just nu en växande arbetsmarknad. Vi har en högkonjunktur som vi inte har sett maken till på hemskt, hemskt länge. Jag vågar inte säga hur länge, för jag är trött, och det är säkert du också. Trots det visar SCB:s statistik att andelen deltidsarbetslösa inte sjunker. Detta löser alltså inte problemet. Det räcker inte för att lösa problemet. Arbetsmarknadsministern talar om goda förebilder. Jag tror också att det är oerhört viktigt med goda förebilder. Jag försökte säga i mitt förra anförande att det finns en rad exempel på försök där man har gått in och haft väldigt lyckad verksamhet på det här området och bevisat att det faktiskt går. De exemplen finns i Nynäshamn och på andra ställen. Men det räcker inte. Vi kommer ändå inte åt problemet. Så jag förväntar mig fortfarande mer av ansvarig minister. Om det är så att du inte vill lagstifta på området har jag respekt för det. Du äger den frågan. Men du delar ändå min bild att det här är ett problem. Jag förväntar mig att du kommer med fler och nytänkande förslag på området, att du knäcker de koder som vi andra har misslyckats med. Det är det minsta som måste fram i det här läget. Denna fråga har varit aktuell så länge, har varit ett problem så länge. Den har inte lösts genom något av de exempel som ministern har anfört så här långt i debatten. Han måste komma med nya saker på området. Jag ser med förväntan fram emot vad ministern ska komma fram till.
Eva-Lena Jansson (S)
Anf. 90 Eva-Lena Jansson (S)
Fru talman! Arbetsmarknadsministern hänvisar till vad remissinstanserna sade i det här fallet. De remissinstanser som fanns när det gällde a-kassan var också ganska kritiska, skulle jag vilja säga, men då lyssnade inte arbetsmarknadsministern lika mycket. I Örebro upphävde Littorins partikamrater det beslut som hade fattats i kommunfullmäktige om att alla nya tjänster som tillsattes i kommunen skulle vara på heltid. Det var det första beslut som den nya fullmäktigemajoriteten med Moderaterna i spetsen rev upp. Det var inget gott exempel. Nynäshamn är dock ett gott exempel. Den fråga som jag hade var vad det fanns för incitament för arbetsgivare. Jag uppfattade inte att det fanns några incitament från regeringens sida. Jag skulle gärna se att det fanns någon form av incitament för att anställa folk på heltid om det finns många deltidsarbetslösa. Men det kom inte fram något sådant. Jag skulle vilja veta vad regeringen har för svar på frågan. Jag hävdar fortfarande att heltidsfrågan är en jämställdhetsfråga. Vi kan inte säga att kvinnorna ska vara andra klassens medborgare i arbetslivet. De ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom arbetslivet som männen.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 91 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Är det redan slut i dag? Eva-Lena Jansson efterlyser incitament. Det tycker jag är bra. Det är bra att man efterlyser incitament att anställa. Vi har sedan valet bedrivit ett hårt arbete för att stärka de generella incitamenten, så att man vågar anställa och ha anställda. Det handlar om allt ifrån riktade arbetsgivaravgiftssänkningar till olika typer av regelförenklingar och vad det nu kan vara. Eva-Lena Jansson efterlyser ju mer riktade incitament till att gå från deltid till heltid. Jag tar gärna med mig den frågeställningen och den andra frågeställningen, den grundläggande i diskussionen, som Jennie Nilsson tog upp i sin interpellation. Vi kan väl uppmana varandra att tänka lite extra på det över sommaren och vid andra tillfällen. Jag skulle helst vilja hitta - det är naturligtvis den viktiga frågan, och jag inser att den ligger på mitt bord - goda lösningar på det grundläggande problemet i form av incitament, morötter hellre än piskor, incitament som inte leder till ökad arbetslöshet. Det som Jennie Nilsson säger är helt riktigt: Det här är en fråga som vi har diskuterat länge och som vi kommer att fortsätta att diskutera. Jag hoppas att vi framgent kan utbyta goda idéer och tips i en sådan hälsosam debatt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.