Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Regeringens begäran om fler utsläppsrätter från EU-kommissionen

Interpellation 2006/07:239 av Bolund, Per (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-01-19
Anmäld
2007-01-23
Besvarad
2007-01-30
Sista svarsdatum
2007-02-02

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 januari

Interpellation

2006/07:239 Regeringens begäran om fler utsläppsrätter från EU-kommissionen

av Per Bolund (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

EU-kommissionen underkände den 29 november det svenska förslaget till nationell fördelningsplan. Enligt kommissionen måste den svenska tilldelningen minskas med 2,4 miljoner ton per år åren 2008–2012. Samma dag förklarade Andreas Carlgren i ett pressmeddelande: ”Jag delar Kommissionens syn att tilldelningen totalt sett inom EU bör vara restriktiv.”

Utsläppshandeln brukar beskrivas som ”flaggskeppet” för EU:s klimatpolitik. Om inte den fungerar blir det i stort sett omöjligt för EU att klara sitt åtagande enligt Kyotoprotokollet. Bryter EU mot sitt Kyotoåtagande är risken mycket stor att klimatkonventionen och Kyotoprotokollet helt faller samman.

Den 18 december ställde sig Carlgren och statsminister Reinfeldt bakom det tyska förslaget till klimatmål för EU, att växthusgasen ska minska med 30 % till 2020 från 1990 års nivå. Enligt Miljödepartementets hemsida den 21 december har regeringen ”högt ställda ambitioner för klimatarbetet och vill att Sverige ska ta ledningen både vad gäller det vi gör här hemma och internationellt. Regeringens målsättning är att Sverige ska vara en ledande förebild för ett modernt samhälle, som är miljöanpassat, byggt på förnybara resurser, där en tillväxtvänlig politik kan bedrivas i samklang med jordens klimatvillkor.”

Trots dessa stolta deklarationer skrev regeringen (Miljödepartementet) den 19 december en inlaga till kommissionen där man begärde ökad tilldelning för Sverige. Med andra ord vill regeringen alltså att andra länder ska minska sina utsläpp medan Sverige ska få öka sina. Av de 2,4 miljoner ton som kommissionen beslöt minska den svenska tilldelningsplanen med vill regeringen återställa allt utom 0,3 miljoner ton.

När detta uppdagades i Rapport, Aktuellt och Ekot den 5–6 januari avböjde Andreas Carlgren alla kommentarer. Riksdagen och svenska folket behöver nu få veta varför regeringen begärt så mycket utsläppsrätter och varför den har varit så oerhört förtegen om detta. Inget pressmeddelande har skickats ut om att regeringen vill öka de svenska utsläppen av växthusgaser och inget finns skrivet om brevet till kommissionen på regeringens hemsida.

·       Svensk ansökan NAP sommaren 2006: 25,2 miljoner ton

·       Kommissionens beslut: 22,8 miljoner ton

·       Ny svensk ansökan december 2006: 24,9 miljoner ton

·       (Verkliga utsläpp för sektorn 2005): 22,4 miljoner ton

De verksamheter som kräver mest nya utsläppsrätter är två fossilgaseldade kraftverk: Eons planerade Öresundsverket samt Göteborg Energis Ryaverket. Tillsammans skulle de göra anspråk på ca 2 miljoner ton per år. Sverige kan enkelt uppfylla kommissionens beslut, utan att påverka den tillverkande industrin, genom att avstå från att dela ut utsläppsrätter till nya anläggningar för el och fjärrvärme samt genom en liten neddragning av tilldelningen till befintlig el och värme.

Det statligt ägda bolaget Vattenfall släppte år 2005 ut 79,7 miljoner ton koldioxid, det mesta av detta från ineffektiva tyska brunkolskraftverk, vilket kan jämföras med att Sverige samma år släppte ut 52,6 miljoner ton koldioxid. Vattenfall släpper alltså ut 50 % mer koldioxid än hela Sverige. En effektiv europeisk utsläppshandel skulle därför kunna innebära att Vattenfalls samlade värde minskar kraftigt.

Den tyska kol- och kraftindustrin, däribland Vattenfall Europe, har också reagerat mycket starkt mot kommissionens nedskärning, och den tyska regeringen har i ilskna ordalag begärt att få tillbaka det som kommissionen skurit ned i deras plan.

En fråga som oundvikligen inställer sig är om den svenska regeringen ser främst till intresset av att Vattenfall ska leverera pengar till statskassan eller om den ser till behovet av att minska utsläppen av klimatpåverkande gaser i och utanför Sverige.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga miljöministern:

1. Hur menar ministern att utsläppssystemets trovärdighet ska bevaras när länder som Sverige försöker att få ökade utsläpp?

2. Varför informerade inte ministern allmänheten om sin skrivelse till EU-kommissionen, till exempel genom ett pressmeddelande?

3. Avser ministern att agera för att det planerade gaskraftverket i Malmö inte ska få gratis tilldelning av utsläppsrätter?

4. Avser ministern att agera för en strikt och fungerande utsläppshandel även om detta riskerar att leda till stora värdeförluster för Vattenfall?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:239, Regeringens begäran om fler utsläppsrätter från EU-kommissionen

Interpellationsdebatt 2006/07:239

Webb-tv: Regeringens begäran om fler utsläppsrätter från EU-kommissionen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Andreas Carlgren (C)
Anf. 51 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Per Bolund har ställt fyra frågor till mig: 1. Hur menar ministern att utsläppssystemets trovärdighet ska bevaras när länder som Sverige försöker att få ökade utsläpp? 2. Varför informerade inte ministern allmänheten om sin skrivelse till EU-kommissionen, till exempel genom ett pressmeddelande? 3. Avser ministern att agera för att det planerade gaskraftverket i Malmö inte ska få gratis tilldelning av utsläppsrätter? 4 Avser ministern att agera för en strikt och fungerande utsläppshandel även om detta riskerar att leda till stora värdeförluster för Vattenfall? Låt mig inledningsvis notera att det är glädjande att Per Bolund delar min och regeringens uppfattning att andra handelsperioden, Kyotoperioden, bör kännetecknas av en restriktiv tilldelning av utsläppsrätter inom EU:s utsläppshandelssystem. Likaså är det glädjande att Per Bolund synes dela regeringens uppfattning om vikten av att EU:s handelssystem bidrar till uppfyllandet av EU:s åtagande enligt Kyotoprotokollet. Klimatfrågan måste angripas i internationellt samarbete, och EU har påtagit sig en ledande roll i detta samarbete. Ett viktigt medel är utsläppshandeln. Låt mig nu besvara Bolunds frågor i tur och ordning. 1. Utsläppshandelssystemets trovärdighet är grundläggande för att det ska fungera på avsett vis och leverera de utsläppsminskningar som fordras för att vi inom EU ska uppfylla vårt gemensamma åtagande. Handel bygger på att det finns ett stabilt och förutsägbart ramverk som definierar marknaden för den handlande sektorns aktörer. Utsläppshandelsdirektivets tolv kriterier är avsedda att styra de nationella tilldelningsplanerna för att tillgodose dessa krav. För att säkerställa dessa kriterier har kommissionen utarbetat en vägledning till medlemsstaterna, och dessutom har riksdagen som bekant godkänt den förra regeringens riktlinjer för den svenska allokeringsplanen. Planen lämnades till kommissionen i månadsskiftet augusti/september förra året av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Planen är restriktiv. De företag som redan är inne i systemet får ca 10 % lägre tilldelning än för den nu innevarande perioden. Tillägg görs för nya anläggningar och utsläpp som, så att säga, flyttas över från den icke handlande sektorn till den handlande, i syfte att pressa ned utsläppen. Kommission har beslutat att godta Sveriges plan på villkor bland annat av att den planerade tilldelade mängden reduceras. Liknande villkor ställdes på tio av tolv av de planer som kommissionen beslutade om vid det tillfället. Regeringen har gjort en granskning av kommissionens motiveringar och beräkningar för sitt beslut och har funnit att dessa inte är invändningsfria och därför öppnat en dialog med kommissionen om dessa frågor. Mot bakgrund av vikten av stabila och förutsägbara marknadsförutsättningar är det viktigt att spelreglerna inte förändras under spelets gång. Vi avvaktar nu en respons från kommissionen. Det är alltså inte fråga om att Sverige begär mer än vad den förra regeringen planerade eller att "Sverige försöker få ökade utsläpp". Utsläppen från företagen i den handlande sektorn bestäms ju, vilket förefaller viktigt att upprepa, inte av den svenska tilldelningen utan av priset på utsläppsrätter och andra produktionsförutsättningar. 2. Jag har naturligtvis vid flera tillfällen informerat om att regeringen avsåg att granska kommissionens beslut. Direkt efter kommissionens besked uttalade jag mig i medierna. Vid ministerrådets möte den 18 december tog jag upp frågan i den offentliga debatten om klimat och informerade om att vi granskade kommissionens underlag och önskade dialog. Brevet till kommissionen var omedelbart offentligt. Mot bakgrund av de delvis felaktiga uppgifter som förekommit i medierna hade jag naturligtvis önskat att vår information hade kunnat nå ut ännu bättre. 3. Elmarknaden i norra Europa är i dag integrerad, och beslut om var investeringar i ny produktionskapacitet lokaliseras styrs i hög grad av skillnader i förutsättningar mellan länderna. Enligt den svenska fördelningsplanen ska förhållanden i närliggande länder beaktas vid tilldelningen av utsläppsrätter till nya el- och värmeproduktionsanläggningar. Jag anser att detta är en viktig princip för att säkerställa att svenska företag inte får konkurrensnackdelar som i värsta fall kan leda till investeringar i mindre energieffektiv produktion i andra länder och därmed också till ökade koldioxidutsläpp. Frågan om hur tilldelningsvolymen fördelas mellan de anläggningar som ingår i utsläppshandelssystemet påverkar inte de totala koldioxidutsläppen och berörs inte i kommissionens beslut. Inom ramen för sammanlagd tilldelning avser regeringen för sin del att beakta vikten av stabila och förutsägbara marknadsvillkor när tilldelningen görs för nästa period. 4. Sverige kommer att fortsätta att agera för en strikt och fungerande utsläppshandel. Hur detta påverkar Vattenfalls vinst eller någon annan aktör på marknaden är inte det överordnande intresset. I sammanhanget vill jag påminna om att handelssystemet överlag är gynnsamt för fossilfri energiproduktion och att Vattenfall i ökande utsträckning tar klimatansvar och klimatinitiativ. Låt mig också tillägga att jag i ett samtal med miljökommissionär Dimas den 22 januari tog upp frågan om utsläppshandeln som ett av flera ärenden. De kommentarer som gjordes av kommissionären, och som gjorts från kommissionen över huvud taget, ger inga egentliga förhoppningar om att kommissionen ska ändra sin bedömning. Låt mig mot den bakgrunden konstatera att den svenska regeringen kommer att acceptera kommissionens besked att den tilldelade mängden utsläpp ska minskas, förutsatt att vi behandlas likvärdigt jämfört med övriga länder. Sverige delar kommissionens bedömning att tilldelningen ska vara restriktiv och att de samlade utsläppen måste minska. Vi anser dock att sänkningen borde ha skett enligt bättre förutsägbara spelregler och förutsätter att kommissionen agerar mer konsekvent i fortsättningen.
Per Bolund (Mp)
Anf. 52 Per Bolund (Mp)
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret. Det var mycket intressant och informativt. Det gäller särskilt svaret på fråga 4. Han säger där att Sverige kommer att fortsätta att agera för en strikt och fungerande utsläppshandel. Det är särskilt välkommet, och det uppskattar jag verkligen. Däremot är svaret på de andra frågorna lite mer svävande. Där känner jag lite mer oro som miljöpartist. Vi har nu sett den nya regeringens agerande i ett par avgörande beslut på klimatområdet. Bland det första som gjordes var att flygskatten, som den förra regeringen tog initiativ till, togs bort. Det andra var att man genast när kommissionen kom med ett beslut om utsläppsrättigheter åkte ned och klagade på detta beslut och hänvisade till att man ville ha ökad andel. Ministern hänvisar här också till internationellt samarbete. Det är självklart en viktig faktor. Men man måste också komma ihåg att om man inte gör utsläppsminskningar i den egna nationen, inom rikets gränser, förlorar man trovärdighet i förhandlingar på internationellt plan. De två sakerna är ofrånkomligt kopplade till varandra. Miljöpartiet är oroligt över att den svenska regeringen genom sitt beslut att åka ned till Bryssel och be om ökade utsläppsrätter har medverkat till att förtroendet för hela utsläppshandelssystemet kraftigt har utarmats. Det visar sig inte minst i att priset för utsläppsrätter fullständigt rasat på utsläppsbörsen. Den senaste noteringen var 2,5 euro per ton koldioxid, vilket är ungefär knappt 25 kr. Det ska jämföras till exempel med den studie som Nicholas Stern, tidigare miljöekonom på Världsbanken har gjort, för den brittiska regeringen, den så kallade Sternrapporten. Där anges den sociala kostnaden för koldioxiden till 600 kr per ton. Det är alltså 24 gånger det nuvarande priset på utsläppsbörsen. Orsaken till det oerhört låga priset på börsen är att industrierna räknar med att deras regeringar kommer att förse dem med tillräckliga utsläppsrätter för att hålla den totala bubblan stor. Här hävdar vi att regeringen i Sverige tyvärr har spelat med i det spelet och minskat förtroendet för utsläppshandelssystemet. Jag tolkar ministerns svar som att regeringen i Sverige planerar att ta utsläppsrätter i den svenska bubblan från industrin och ge till det planerade gaskraftverket i Malmö. Ett sådant agerande skulle ge en mycket olycklig utveckling där den konkurrensutsatta industrin i Sverige påverkas negativt när den måste betala dyra pengar för utsläppsrätter. Vi hävdar att den konkurrensutsatta industrin måste få förutsägbara spelregler. Därför bör dess tilldelning inte skäras ned, vilket blir fallet om man ger utsläppsrätter till gaseldade kraftverk. Produktionen av el och värme är däremot inte alls konkurrensutsatt på samma sätt. Det har dessutom varit tydligt sedan lång tid att Sveriges politik är att hålla nere koldioxidutsläppen på värme- och elområdet. Det kan därför inte komma som en överraskning för industrin att man skulle hålla dess utsläppsnivåer låga. Att tilldela Öresundsverket i Malmö fria utsläppsrätter är därför att belöna förorenaren och samtidigt bestraffa dem som tidigare har gått över till biobränsle i sina värme- och kraftvärmeverk. I Sverige finns det utsläppsfria alternativ när det gäller el- och värmeproduktion. Det handlar främst om effektivisering. Det handlar om biokraftvärme. Det handlar om vindkraft. Vi behöver därför inte någon gas och inte någon gaskraft för att klara vår försörjning. Att i det läget ge stora mängder utsläppsrätter till el- och värmeproduktionen skulle ge en tydlig signal om att regeringens tal om satsning på förnybar energi bara är tomt prat. Om det ska byggas kraftverk i Europa baserade på gas så måste det vara bättre om de byggs i till exempel Danmark och Tyskland där de direkt kan ersätta kolkraft än att gasen först ska ledas hit till Sverige och elen sedan exporteras tillbaka till dessa länder. Vi hävdar att Sverige inte kommer att ha någon som helst möjlighet att klara sitt klimatmål om 25 % lägre utsläpp om regeringen i det här läget går in och aktivt stöder ny fossilkraft. Det vore välkommet om vi kunde få ett klarläggande från ministern om att så inte kommer att ske.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 53 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Först och främst säger man från Miljöpartiet gång på gång att vi skulle ha begärt ökade utsläpp. Det där är fel. Det skulle vara bra om Miljöpartiet började tala om det som verkligen gäller. Det regeringen har gjort är att vi har ställt frågor och öppnat en dialog med kommissionen om motiven för att man underkände den plan som den förra regeringen lämnade in. Den var i sig restriktiv, den innebar minskade utsläpp och den hade utarbetats i samarbete med Miljöpartiet. Det blir väldigt konstigt; när vi ställer frågor om detta angrips vi från samma miljöparti som plötsligt påstår att planen skulle ha inneburit något helt annat än vad den faktiskt gjorde och vad ni själva var medvetna om när ni var med och utarbetade den. När det gäller den viktigare frågan, det vill säga själva handelssystemet och bubblan, är vår utgångspunkt att vi från första stund har gett beskedet att vi delar kommissionens uppfattning att utsläppstaket ska vara lågt och tilldelningen restriktiv. Vi har gång på gång upprepat att vi tycker att det är bra att man i kommissionen och i Europa stegvis sänker utsläppstaket så att man får ned bubblan. Vi tror att en förutsättning för att handeln på allvar ska komma i gång är att tilldelningen är tillräckligt restriktiv. Det är naturligtvis fullständigt gripet ur luften att våra besked om den restriktiva tilldelningen på något sätt skulle ha påverkat handeln negativt. Tvärtom är det klart att vi bidrar till att handeln utvecklas bättre och positivt. Vi har skäl att fortsätta att driva diskussionen med elkommissionen. Det är därför vi vill att det ska vara förutsägbara spelregler. Detta är den invändning vi har haft mot kommissionens beslut. Om den svenska industrin ska ha sin konkurrenskraft och om utsläppshandeln verkligen ska fungera bra så ska spelreglerna vara förutsägbara. Det är på den punkten vi menar att kommissionen skulle ha varit mer tydlig redan från början och agerat mer konsekvent. Vi förutsätter att den kommer att göra det i fortsättningen. Jag tycker inte alls att Per Bolund ska tolka mitt svar när det gäller det planerade gaskraftverket i Malmö på det sätt som du gör. Det klokaste i det här läget är att inte försöka misstolka det alls. Läget är sådant att regeringen tar fram riktlinjer för ansvaret, men den slutgiltiga fördelningen - det vill säga vilka anläggningar som får vad - ligger hos Naturvårdsverket. Det är den ordningen som kommer att gälla i det här fallet också. Men vår utgångspunkt är att vi ska slå vakt om industrins konkurrenskraft. Det är därför vi agerar som vi har gjort. Som helhet tycker jag att det skulle vara bra om Miljöpartiet på allvar frågade sig vad det är klimatet behöver. Kan vi kritisera fram en förbättring av klimatet? Kan vi gnälla på varandra så att det ger ett bättre klimat? Jag tror inte det. Ni är inbjudna till ett samarbete, och jag hoppas att ni vill vara med om det. Vad Sverige behöver och vad världen behöver är ett starkt internationellt samarbete, och där är det europeiska systemet en förutsättning. Det skulle innebära den direkta motsatsen att inte vara med i EU, vilket Miljöpartiet argumenterar för. Då skulle vi ju inte ens ha det europeiska handelssystemet. Då skulle vi inte kunna driva den diskussion som vi nu driver för att få ned utsläppen. Om Miljöpartiet skulle få som Miljöpartiet vill så skulle det direkt slå sönder hela det system som du nu argumenterar så vältaligt för. Dessutom behöver både världen och Sverige mer samarbete i de här frågorna. Därför är det dags att sluta misstolka varandra och i stället se till att vi får åtgärder vidtagna framåt, precis som regeringen gör.
Per Bolund (Mp)
Anf. 54 Per Bolund (Mp)
Herr talman! Miljöministern är lite otydlig när det gäller frågan om man har begärt utökade utsläppsrätter eller inte. Det kanske är som miljöministern säger - att regeringen delade kommissionens uppfattning och tyckte att den var bra. Regeringen kanske tyckte att det var lagom nivå som kommissionen angav när man sade att man ska skära ned Sveriges utsläppsbubbla med 10 %. Då hade det ju inte funnits någon anledning att åka ned till EU-kommissionen och argumentera med den. Det finns inte heller någon anledning att misstänka att Sverige har fått sämre tilldelning av utsläppsrätter än andra länder. Kommissionen var ju inne och hade synpunkter på många länders utsläppsbubblor. Det är svårt att köpa argumentationen om att vi var nöjda bara alla tog ett lika stort ansvar. Det var ju ändå så att den svenska regeringen faktiskt åkte ned dit och försökte diskutera med kommissionen för att man inte skulle få så stora neddragningar som man fick. Det är svårt att argumentera emot det, tycker jag. Det är svårt att se ministerns ställningstagande. När det gäller förtroendet för utsläppshandeln är det faktiskt så - det går inte att argumentera emot detta heller - att den svenska regeringen tillsammans med ett stort antal andra regeringar inom EU klagade på den tilldelning som kommissionen gjorde. Det är det som har gjort att det har blivit en otydlighet och en osäkerhet om det verkligen finns en bred uppslutning kring handelssystemet. Stöder man över huvud taget minskningen av den totala bubblan? Jag är ganska säker på att industrin inte uppfattar ett klart och tydligt ställningstagande från EU:s medlemsländer när man agerar på det sätt som man nu har gjort. Kommissionen kommer med ett beslut som drar ned på utsläppsrätterna. Då säger regeringen inte ja och accepterar det och blir glad över att kommissionen tar systemet på allvar och gör som man har hävdat tidigare, det vill säga att man minskar bubblan hela tiden. Regeringen åker i stället ned och klagar och kritiserar beslutet. Miljöpartiet är övertygat om att vi behöver nationellt arbete. Vi måste vidta stora åtgärder här i Sverige för att minska vår klimatpåverkan. Men vi behöver också internationellt samarbete. Jag tror inte att någon delar den uppfattning som miljöministern ger uttryck för här när han säger att Miljöpartiet inte vill ha internationella överenskommelser. Jag tror att alla vet att vi har varit pådrivande framför allt när det gäller de internationella avtal som verkligen omfattar alla länder i hela världen, till exempel Kyotoprotokollet. Det kommer vi självfallet också att fortsätta vara. Precis som miljöministern själv sade var Miljöpartiet med på att skicka in den första fördelningsplanen. Därmed har vi också deltagit i besluten om det handelssystem som vi har i dag, så Miljöpartiet har verkligen tagit sitt ansvar. Det är också svårt att acceptera det som miljöministern säger om att Miljöpartiet stod bakom fördelningsplanen och att vi skulle vara lika skyldiga som miljöministern. Miljöpartiet ställde sig bakom förslaget i en tid när det var oklart hur kommissionen skulle hantera det. Nu när det blev tydligt att kommissionen hade en hård inställning och att den gick in och begränsade utsläppsrätterna har man hamnat i ett helt nytt läge. Att i den situationen inte acceptera förslaget utan åka ned och kritisera det tillsammans med många andra regeringar tycker vi är en oansvarig politik. Där borde man ha haft en bättre inställning från den nya regeringens sida om man hade menat allvar med klimatpolitiken.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 55 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Nu blev det i alla fall klarlagt att Miljöpartiet deltog när planen togs fram. Miljöpartiet medverkade när planen skickades till kommissionen. Det som Sverige därefter har argumenterat för är egentligen ett förslag som Miljöpartiet hade accepterat. Det ändrar hela den bild som Miljöpartiet nu har drivit i ett antal veckor. Det är bra att detta klargjordes när fakta lades fram på bordet och frågorna ställdes klart och tydligt. Det är inte fråga om att Per Bolund behöver köpa något enda argument alls. Det räcker fullständigt att bara konstatera faktum. De experter som från svensk sida har tagit fram fördelningsplanen har ansett att Sverige intill perfektionens gräns har följt de anvisningar som gällde från kommissionens sida för hur planen skulle genomföras. Det är naturligtvis också därför som Miljöpartiet var med och godkände den. När kommissionen sedan underkände samma plan måste Sverige granska hur kommissionen har räknat och bedömt. Vi gör det av det skälet att vi vill ha förutsägbara spelregler, och det fanns uppenbarligen inte vid det tillfället. Det är något helt annat än att ge den beskrivningen att vi bara har klagat på systemet. Vi har tvärtom sagt att vi, för att slå vakt om systemet och den restriktiva tilldelningen, vill säkerställa trovärdigheten som ligger i att spelreglerna är förutsägbara. Därför har vi granskat kommissionens argument. Vi har fått en del svar på våra invändningar. De har i och för sig inte varit tillfredsställande svar på de frågor vi hade, men vi förutsätter nu att kommissionen agerar mer förutsägbart i fortsättningen. Och eftersom vi i grunden ändå delar kommissionens bedömning att tilldelningen ska vara restriktiv kommer vi också att acceptera detta förutsatt, som jag sade i svaret, att också andra länder behandlas lika. Det som är handelssystemets verkliga problem är att få i gång handeln på allvar. För att det ska kunna bli verklighet är den restriktiva tilldelningen en förutsättning, men det krävs också ett mer marknadsmässigt system som helhet. När systemet ska reformeras framöver kommer Sverige därför att slå vakt om ett mer marknadsmässigt system. Vi skulle vilja öka graden av auktionering vid tilldelningen av utsläppsrätter. På det sättet skulle vi vilja få prismekanismen att fungera mer och mer. Först då kan vi få systemet att bli riktigt effektivt när det gäller att få ned utsläppen. Sanningen är ju att Miljöpartiet, precis som Per Bolund också är medveten om, inte vill att Sverige ska vara EU-medlem. Det skulle krascha våra förutsättningar att vara med i det handelssystem som EU har, och det skulle krascha våra förutsättningar att påverka det. Hela den diskussion som vi för nu skulle bli ganska teoretisk och abstrakt om Miljöpartiet skulle få som man vill. Dessutom skulle vi tappa möjligheten att medverka i det ledarskap som EU nu utövar för att kunna medverka till en global överenskommelse som verkligen får ned utsläppen av växthusgaser. EU tar nu på sig en ambitiös och viktig ledarroll i det globala miljöarbetet. Vårt EU-medlemskap är en förutsättning för att vi verkligen ska kunna spela rollen som en medspelare bland andra aktörer. Skulle vi i stället börja med att avsäga oss det verktyget, den förutsättningen, skulle alla våra möjligheter att på allvar driva klimatfrågorna vara missgynnade. Det är självklart att vi för den trovärdighetens skull ska se till att ligga långt framme. Det gör Sverige i dag. Det kommer vi att fortsätta att göra, och det kommer vi att dra nytta av.
Per Bolund (Mp)
Anf. 56 Per Bolund (Mp)
Herr talman! Jag tycker att ministern försöker komma undan här genom att säga två olika saker. Vi ska ha en väldigt restriktiv tilldelning. Vi är för att man har hårdare krav på medlemsländerna att de ska minska sina utsläpp. Samtidigt säger man att man åkte ned till Bryssel inte för att kritisera de detaljer som det här förslaget är uppbyggt på utan därför att det fanns missuppfattningar i det. Då är det väldigt lätt att hävda att man verkligen tror på det här, att man vill ha låga utsläpp och sedan peka på små detaljer i förslaget och kritisera dem i sin tur. Frågan är om det är särskilt många utanför regeringen som tror på att det verkligen var så det gick till och att det var det som var skälet. Jag uppfattar att det inte är särskilt många som tror att det verkligen var på det sättet, utan att man ville skydda den svenska industrin, och kanske framför allt den svenska gasvärmesektorn, och därför få det tillskott av utsläppsrätter som man hade begärt ursprungligen. Sedan försöker ministern att skjuta in sig på frågan om EU. Men det här är inte en EU-debatt, utan detta är en fråga om utsläppshandelssystemet. EU-utträdet är en långsiktig politik från Miljöpartiets sida. Det är inte något som vi driver på kort sikt. Det finns inget som hindrar att man driver på EU-politiken väldigt hårt på många områden samtidigt som man har en EU-kritisk hållning. Där har Miljöpartiet inte minst varit med och bidragit till att driva på EU. Vi har också drivit på så att EU nu driver den här linjen i klimatfrågan. Dessutom krävs det mer än bara EU för att vi ska uppnå bra klimatmål och bra klimatåtgärder på internationell nivå. Även där är Miljöpartiet och dess gröna systerpartier runtom i världen väldigt pådrivande.
Andreas Carlgren (C)
Anf. 57 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Vi granskar självfallet kommissionens sätt att tillämpa kriterierna. Det betyder inte att vi underkänner ambitionen att få ned utsläppen - tvärtom. Det har inte varit några som helst svårigheter att få kommissionen att förstå det synsättet eller att i övrigt göra det. Det som förvånar mig bland en del annat som tillkom i Per Bolunds inlägg är att det skulle vara ett argument mot vår linje att vi vill slå vakt om den svenska industrins konkurrenskraft. Det är självfallet tvärtom. Det är precis det vi bör göra. Gör vi detta rätt, har vi förutsägbara spelregler, kommer vi att kunna minska utsläppen och samtidigt slå vakt om den svenska industrins konkurrenskraft. Gör vi det här med förutsägbara spelregler och lika villkor som andra länder, både i Europa och i andra delar av världen, kommer vi att kunna skapa förutsättningar för både förbättrad och stärkt konkurrenskraft och sänkta utsläpp. Men då är förutsättningen fortfarande att vi har EU som ett instrument. EU-medlemskapet är en förutsättning för att vi ska kunna påverka det system som vi har. Det är inte ett sätt att försöka dra bort debatten från det den gäller. Det är kärnan i det debatten gäller. Vårt medlemskap är en förutsättning för att vi också ska kunna påverka det handelssystem som Per Bolund, precis som jag, vill ska fungera bra. Det är inte så att Miljöpartiet bara är EU-kritiskt - det är jag på många sätt också - utan Miljöpartiet vill verkligen lämna EU och därmed lämna det verktyg vi behöver för att kunna påverka handelssystemet. Debatten har klargjort mycket. Den har klargjort att Miljöpartiet ändå har godkänt fördelningsplanen och egentligen har delat den argumentation som den svenska regeringen har fört. Jag ser fram emot ett fortsatt samarbete på området när det gäller både klimat och handel. Det kommer Sverige att behöva, och där har vi gemensamt höga ambitioner. Det har också den här debatten visat.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.