den 16 februari
Svar på fråga
2010/11:285 Parkeringstillstånd för personer med
funktionsnedsättningar
Statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd
Jonas Sjöstedt har frågat mig om jag avser att
vidta åtgärder i syfte att förändra trafikförordningens bestämmelser gällande
parkeringstillstånd för personer med funktionsnedsättningar.
Frågan är ställd mot bakgrund av ett antal i
medierna uppmärksammade fall. Ett parkeringstillstånd gäller i tre år och
personer med gällande parkeringstillstånd är oroliga för att de inte ska komma
att få nya tillstånd vid en omprövning. Man har också påpekat att det kan vara
svårt att betala för sin parkering i en automat.
Syftet med ett
parkeringstillstånd för rörelsehindrade är att ge personer med betydande
förflyttningssvårigheter möjlighet att komma nära sin slutdestination, för att
på så sätt underlätta förflyttningen. Parkeringstillståndet är ett undantag
från ordinarie parkeringsregler och bör betraktas som just det – ett
undantag från några av trafikreglerna om parkering. Antalet parkeringsplatser
för rörelsehindrade är begränsat varför det är av största vikt att de som har
störst behov av dessa platser ges möjlighet att parkera sitt fordon där.
Enligt trafikförordningen
får ett tillstånd endast utfärdas till en rörelsehindrad som har ett varaktigt
funktionshinder, som innebär att han eller hon har väsentliga svårigheter att
förflytta sig på egen hand eller till andra rörelsehindrade som regelbundet
behöver förarens hjälp utanför fordonet. I Transportstyrelsens
allmänna råd görs bedömningen att väsentliga
svårigheter att förflytta sig på egen hand bör grundas på förmågan att
förflytta sig till fots med eventuella hjälpmedel, samt att bedömningen
av regelbundet behov av förarens hjälp utanför fordonet bör bedömas utifrån
sökandes förmåga att ensam invänta föraren vid målpunkten.
Transportstyrelsen,
tidigare Vägverket, har under många år haft en likvärdig bedömning av dessa
ärenden. I bedömningen har förmågan att förflytta sig till fots alltid har
varit central. Ett parkeringstillstånd prövas i den kommun där sökande bor. Kommunens beslut kan överklagas till länsstyrelsen, vars beslut
vid behov kan överklagas till Transportstyrelsen.
Under senare tid har
Sveriges kommuner börjat anpassa sina bedömningar till Transportstyrelsens
avgöranden i överklagningsärenden som rör parkeringstillstånd. Detta har lett
till att vissa kommuner nu skärper sina bedömningar. Detta kan dess värre
felaktigt upplevas som att reglerna kring parkeringstillstånd för
rörelsehindrade är skärpta. Så är således inte fallet.
Att ha problem med betalning i parkeringsautomat
har inte varit ett skäl att erhålla parkeringstillstånd. Ett
parkeringstillstånd ger inte automatisk rätt till gratis parkering. Det är
emellertid alltid berörd kommun som själv beslutar om eventuell
betalningsfrihet för personer med parkeringstillstånd. Det är inte enbart
personer med rörelsehinder som kan ha svårigheter med betalning i
parkeringsautomater – det gäller även personer med grav reumatism eller
liknande.
Jag välkomnar en översyn av olika
betalningsförfaranden (parkeringsskivor, smartcard med mera). Detta är dock en
kommunal angelägenhet och inget som kan regleras i trafikförordningen.
Näringsdepartementet har påbörjat en dialog med
handikapporganisationerna, Sveriges kommuner och landsting samt berörda
myndigheter angående de upplevda problemen med beviljandet av
parkeringstillstånd.
Vi kommer i dagsläget inte att föreslå någon
ändring i trafikförordningen gällande parkeringstillstånd för personer med
rörelsehinder.