Växande barnfattigdom

den 8 december

Svar på fråga

2010/11:114 Växande barnfattigdom

Statsrådet Maria Larsson

Fredrik Lundh Sammeli har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att vända utvecklingen åt motsatt håll så att barnfattigdomen i stället ska minska.

Barns ekonomiska situation är en viktig fråga för regeringen. Den ekonomiska familjepolitiken bidrar till att ge alla barnfamiljer förbättrade förutsättningar för en god levnadsstandard. För att utjämna ekonomiska skillnader är de behovsprövade stöden, som till exempel bostadsbidraget, viktiga. Även barnbidraget är inkomstutjämnande. För att förbättra för barnfamiljer som har den sämsta ekonomin höjde regeringen barnbidragets flerbarnstillägg den 1 juli 2010. Denna förstärkning ger en relativt stor inkomstförbättring för berörda familjer. Därutöver har regeringen aviserat i budgetpropositionen för 2011 att ytterligare stärka ekonomin för de barnfamiljer som har den sämsta ekonomin genom att höja det särskilda bidraget för barn som finns inom bostadsbidraget. Detta är också en viktig insats till stöd för dem med de allra minsta marginalerna.

Den avgörande orsaken till att barn lever i ekonomisk utsatthet är vanligtvis att föräldrarna saknar arbete. Hushåll där de vuxna förvärvsarbetar är sällan fattiga, vare sig i absolut eller relativ bemärkelse. Regeringens huvudfokus har sedan tillträdet varit att minska utanförskapet och återupprätta full sysselsättning. När fler arbetar och färre försörjer sig på sociala ersättningar minskar inkomstskillnaderna i samhället gradvis. Den långsiktigt bästa fördelningspolitiken är därför att få fler i arbete. En sådan politik gynnar också barnfamiljerna.

Ensamhushållen är en utsatt grupp eftersom det bara finns en löneinkomst i hushållet. Det faktum att de ekonomiska familjestöden är i fasta belopp eller följer prisutvecklingen snarare än inkomstutvecklingen, gör att den disponibla inkomsten för ensamstående med barn vars inkomster i högre grad utgörs av ekonomiskt familjestöd halkar efter i tider av reallöneutveckling. Dock är det så att många av barn till ensamstående egentligen bor halva tiden hos båda föräldrarna, vilket sannolikt ökar den ekonomiska standarden något för barnet och den förälder som i statistiken klassas som ensamstående.

Att allt fler barn, relativt sett, är ekonomiskt utsatta beror inte på att hushållen som har de lägsta inkomsterna har fått minskade inkomster. De disponibla inkomsterna har ökat också i de lägre inkomstskikten. Förklaringen till att andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer har ökat är att inkomstökningen har varit större i de högre inkomstskikten. Därmed har inkomstspridningen ökat och fler har hamnat under nivån 60 procent av medianinkomsten. Utvecklingen av hushållens ekonomiska utsatthet kan emellertid också mätas utifrån en absolut nivå, det vill säga en nivå som definierar samma köpkraft från ett år till ett annat. Utifrån en absolut nivå visar, enligt Statistiska centralbyråns beräkningar, att utvecklingen under 2000-talet i stället gått mot att färre barn lever med en låg inkomststandard.

Oavsett hur man väljer att mäta barnfattigdom – relativt, absolut eller antalet personer som mottar ekonomiskt bistånd – är regeringens mål att minska antalet barn som lever i familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Vi vet att knappa ekonomiska resurser inte bara påverkar barnen i stunden utan kan också ge negativa långsiktiga effekter. Det bästa medlet mot barnfattigdom är alltså att allt fler barn har föräldrar med egna löneinkomster.