Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Betänkande 2025/26:AU11
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 15 april 2026
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Nej till motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering (AU11)
Riksdagen sa nej till 38 förslag i motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering från den allmänna motionstiden 2025.
Förslagen handlar bland annat om insatser för att främja ekonomisk jämställdhet, åtgärder för att motverka diskriminering utifrån de olika diskrimineringsgrunderna och Diskrimineringsombudsmannens verksamhet.
Riksdagen hänvisar bland annat till att arbete redan pågår i många av de frågor som förslagen handlar om.
- Utskottets förslag till beslut
- Avslag på samtliga motionsyrkanden.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner från ledamöterna
- Motion 2025/26:1027 av Jamal El-Haj (-) Islamofobi och antisemitism
- Motion 2025/26:1028 av Jamal El-Haj (-) Ett land i förändring
- Motion 2025/26:1057 av Jamal El-Haj (-) Stärkt religionsfrihet
- Motion 2025/26:13 av Josef Fransson (SD) Nedläggning av Jämställdhetsmyndigheten
- Motion 2025/26:1504 av Jamal El-Haj (-) Stärkt skydd för arbetstagares integritet
- Motion 2025/26:1505 av Jamal El-Haj (-) Hbtqi-personers utsatthet i Sverige och världen
- Motion 2025/26:1506 av Jamal El-Haj (-) Jämställt Sverige - mot mäns våld och ekonomisk ojämlikhet
- Motion 2025/26:1618 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för sverigefinnar
- Motion 2025/26:171 av Nadja Awad m.fl. (V) Politik för äldres rättigheter och välmående
- Motion 2025/26:1790 av Marie Nicholson (M) Åtgärder mot ålderism i arbetslivet
- Motion 2025/26:2293 av Linnéa Wickman m.fl. (S) Rätt till heltidsarbete och tryggare anställningar för kvinnor
- Motion 2025/26:2306 av Dzenan Cisija (S) Metoder för att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet
- Motion 2025/26:2651 av Anders Ekegren (L) Ålderism inom arbetslivet
- Motion 2025/26:2778 av Nadja Awad m.fl. (V) En funktionsrättspolitik för trygghet och delaktighet
- Motion 2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) En politik för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken
- Motion 2025/26:2788 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) Rättsväsendet
- Motion 2025/26:2830 av Anne-Li Sjölund (C) Mot åldersdiskriminering i rekrytering
- Motion 2025/26:2834 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) Ett jämställt samhälle
- Motion 2025/26:2864 av Jan Ericson och Lars Beckman (båda M) Översyn av oskäliga påföljder i diskrimineringslagstiftningen
- Motion 2025/26:3188 av Martina Johansson m.fl. (C) Familjerätt, socialtjänst, hbtqi-frågor och funktionsrätt
- Motion 2025/26:3190 av Jonny Cato m.fl. (C) Migration och integration
- Motion 2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) Politik för Sveriges nationella minoriteter
- Motion 2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) Demokrati och konstitutionella frågor
- Motion 2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) Jämställdhet och mäns våld mot kvinnor
- Motion 2025/26:3592 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) Utgiftsområde 13 Integration och jämställdhet
- Motion 2025/26:3619 av Lina Nordquist m.fl. (L) Arbetsgivarpolitik för högre lönespridning
- Motion 2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg
Beredning, Genomförd
Justering: 2026-03-31
Trycklov: 2026-03-31
Betänkande 2025/26:AU11
Alla beredningar i utskottet
Nej till motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering (AU11)
Arbetsmarknadsutskottet föreslår att riksdagen säger nej till 38 förslag i motioner om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering från den allmänna motionstiden 2025.
Förslagen handlar bland annat om insatser för att främja ekonomisk jämställdhet, åtgärder för att motverka diskriminering utifrån de olika diskrimineringsgrunderna och Diskrimineringsombudsmannens verksamhet.
Utskottet hänvisar bland annat till att arbete redan pågår i många av de frågor som förslagen handlar om.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2026-04-14
Debatt om förslag 2025/26:AU11
Webb-tv: Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Dokument från debatten
- Tisdag den 14 april 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:104
- Protokoll 2025/26:104 Tisdagen den 14 aprilProtokoll 2025/26:104 Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
- Tisdag den 14 april 2026Talarlista 2025/26:20260414
Protokoll från debatten
Anf. 4 Ann-Christine Frohm (SD)
Fru talman! Vi inleder nu debatten om jämställdhet och diskriminering i betänkande AU11, och jag hänvisar till Sverigedemokraternas särskilda yttrande. Även om vi är ett stödparti till regeringen har vi under mandatperioden fortsatt att ha egna idéer om åtgärder mot diskriminering, vilket är det område som jag kommer att tala om här i dag.
Inom området har vi bland annat fortsatt kampen för att se över diskrimineringslagen för att bättre fånga upp alla former av diskriminering. Som diskrimineringslagen är utformad nu specificerar den utvalda grupper, vilket gör att någon som inte passar in i just de grupperna inte anses kunna utsättas för diskriminering. Det tycker vi är fel.
Politisk åskådning har till exempel lämnats utanför. Du kan som individ i Sverige diskrimineras för din politiska tillhörighet utan att det faller in under lagen. Du får alltså skylla dig själv om du tillhör fel parti, och du kan få tvingas utstå spott och spe för det. Detsamma gäller oss svenskar. Svenskar som grupp omfattas inte av diskrimineringslagen. Det är inte bara fel, utan det är helt oacceptabelt och måste givetvis ändras så fort det bara är möjligt. I stället för att specificera grupper vill vi därför att skrivningen ändras till otillbörlig särbehandling. På så vis inkluderas alla människor.
Nu är det här en debatt, och det finns andra partier i kammaren som tyvärr inte alls är lika öppenhjärtiga och inkluderande som vi sverigedemokrater. De partier som inte anser att även vi svenskar ska omfattas av diskrimineringslagen kommer förmodligen att – även i den är debatten; vi har diskuterat detta förr – hävda att vi sverigedemokrater vill snäva in och exkludera. Men det är en lögn. Vi vill inkludera.
Fru talman! Vi vill inkludera de svenskar som utsatts för hatbrott enbart för att de är svenskar. Svenska ungdomar har fått utstå hot och hat, misshandlats och förnedrats. Svenska pensionärer inom äldreomsorgen utsätts för samma förnedring, brist på empati och i värsta fall våldtäkt. För mig är det extra känslosamt att prata om dem.
Jag har länge haft barn i tonåren, och jag har på nära håll följt samhällets negativa utveckling under de åren. Jag har naturligtvis själv varit tonåring, fast på 80-talet. Då behövde vi inte höra okvädingsord om vårt ursprung i vår egen skola i vårt eget land. Vi utsattes inte för hot om att någon skulle – jag vill inte använda ordet i talarstolen, det håller jag mig för god för, men de flesta vet ändå vad jag menar när jag fortsätter meningen – ”hm” vår egen morsa.
Det är fråga om tydliga hot. Vi är inte vatten värda, varken som folk i allmänhet eller som kvinnor i synnerhet.
Jag utbildade mig till vårdbiträde, och jag arbetade under några inom äldreomsorgen. Jag vet hur utsatt en gammal vård- och omsorgsbehövande är i sitt eget hem. Att veta att det i dag händer att de gamla ligger i sin egen avföring och utsätts för våld och annan kränkande behandling är så oerhört smärtsamt. Det är också en stor sorg att utbildad och duktig omsorgspersonal i dag lämnar sin anställning för att de inte står ut med arbetskamrater som inte kan språket, saknar kunskap om vår kultur eller saknar arbetsmoral och respekt för sina medmänniskor.
Ni i de partier som genom en total avsaknad av ansvar och plan har lett oss fram till detta totala integrationshaveri ska se er själva i spegeln och fundera över hur ni kunde låta detta hända. Samtidigt som svenskar utsätts för kränkningar av sällan skådat slag betalas skadestånd ut till individer som ansetts ha utsatts för kränkningar för att de inte har velat ta i hand eller inte fått skyla sig när de har utfört sitt arbete. Ni äventyrar säkerheten och tryggheten för ert eget folk, samtidigt som ni försvarar kränkningar som inte har inneburit någon skada över huvud taget. Det är ett svek utan dess like, och det visar tydligt att diskrimineringslagen inte fungerar.
Vi sverigedemokrater står på den ena sidan av planhalvan, och vi står upp för svenskarna. Vi kommer att fortsätta att kämpa för att alla svenskar som utsätts för otillbörlig särbehandling varje dag, i vårt eget land, får upprättelse.
De partier som står på den andra planhalvan är samma partier vilkas företrädare tycker att svenskarna inte har någon egen kultur, att det till exempel är töntigt att fira midsommar. De skriker högt på barriärerna om allas lika värde, men bara om du har rätt ursprung och rätt åsikter. Anses du inte ha det men råkar vara född i ditt eget land, får du helt enkelt stå ut med att faktiskt bli så hatad och förnedrad så att någon spottar på dig eller urinerar på dig. Det är helt horribelt.
Fru talman! Jag skäms å de andra partiernas vägnar som inte kan stå upp för sitt eget folk. Till alla er som utsatts, och utsätts, för svenskfientlighet vill jag verkligen sända mitt varmaste deltagande. I höst är det val. Då är det upp till er som kan rösta vilken väg Sverige ska ta. Riktningen är redan utstakad.
I detta anförande instämde Mats Arkhem (SD).
Anf. 5 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Tidöpartierna har styrt landet i snart fyra år. En mandatperiod har passerat, som främst har gynnat bara den ena halvan av befolkningen, nämligen männen. Sedan 2022 har skillnaderna ökat mellan kvinnor och män på flera sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens, löneklyftan har vidgats och de kvinnliga pensionärerna har fått det ekonomiskt sett allt tuffare.
Uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt, och fler ensamstående mammor klarar inte månadens utgifter. Bris senaste rapport larmar om att utsattheten i hemmet sticker ut. Barnen beskriver konsekvenserna av att växa upp i ekonomisk utsatthet och våld i hemmet. Det står med all tydlighet klart att regeringen med sina prioriteringar medvetet har försämrat de mest grundläggande jämställdhetsfrågorna.
Fru talman! De jobbskatteavdrag som har införts under mandatperioden har kostat flera miljarder kronor årligen, och de har ökat på den ekonomiska ojämställdheten avsevärt. Tidöpartierna har fört en högst medveten politik riktad till män med högre inkomster. Regeringen har själv uttalat att jobbskatteavdraget ger störst effekt vid höga inkomster. Detta kombinerat med att män ägde 68 procent av hushållens samlade aktieförmögenhet 2024 visar på en total avsaknad av köns- och klassperspektiv.
Nästan tre av fyra kvinnor arbetar i den svenska välfärden i kommuner och regioner. Samtidigt för Tidöpartierna en politik som innebär att var femte kommun och omkring hälften av regionerna räknar med underskott för 2025. Att inte prioritera välfärden är ett svek mot alla de kvinnor som bär upp den. Vi vet dessutom att nedskärningar i det gemensamma slår hårdast mot kvinnor.
Rika män får mer pengar i plånboken. Samtidigt går arbetarkvinnor på knäna och tvingas arbeta deltid. De sliter ut sig och kan oftast inte jobba ett helt arbetsliv. Tusen och åter tusen kvinnor sjukskrivs för stressrelaterade sjukdomar, och den siffran ökar. Dessutom är arbetarkvinnor överrepresenterade bland fattigpensionärerna.
Det är en djupt orättvis fördelning som bedrivs av den här regeringen. När familjer har fått det allt tuffare har regeringen dessutom valt att hålla nere familjestöden. Barnbidraget har inte höjts, och den tillfälliga höjningen i bostadsbidraget för ensamstående med barn har tagits bort. Detta har skett samtidigt som ensamstående mammor har inkomster som inte räcker till det mest nödvändiga – enligt siffror från Försäkringskassan.
Fru talman! Lönegapet i Sverige är bestående och har till och med ökat de senaste åren, som jag tidigare nämnde. I andra EU-länder är gapet större än i Sverige, och kvinnors möjligheter att delta på arbetsmarknaden är sämre.
EU:s lönetransparensdirektiv är ett försök att komma åt detta strukturella missgynnande av kvinnor genom ny lagstiftning. Bland annat ska förväntat lönespann framgå vid rekrytering för att komma åt problemet med att män får högre inkomstlöner än kvinnor. För första gången på många år finns i och med direktivet möjligheten att ta ett krafttag mot kvinnors lägre löner, något som välkomnas av både arbetsgivare och arbetstagare.
Regeringen har dock lyckats med konststycket att lägga fram ett förslag som riskerade att få motsatt effekt, alltså mindre transparens och större lönegap. Kritiken var omfattande från alla håll. Regeringen har nu dragit tillbaka förslaget utan att ge någon avisering om när riksdagen ska ha ett nytt förslag att ta ställning till. Man har till och med valt att backa tillbaka det till EU för omförhandlingar – helt obegripligt med tanke på att det är en icke framkomlig väg!
Detta är inget annat än ett misslyckande av historiska proportioner. Direktivet skulle vara implementerat i svensk lag den 7 juni i år. Arbetet för att sluta lönegapet och ta bort osakliga löneskillnader skulle då kunna ta nästa steg, men regeringen har nu valt att sätta krokben för det. Det är både häpnadsväckande och djupt olyckligt för ett föregångsland som Sverige.
Herr talman! Som om detta inte vore nog! Sverige har i decennier byggt upp ett omfattande kvinnofridsarbete runt om i landet som vi ska vara stolta över, även om det finns mycket mer att göra. Men regeringen började mandatperioden med att införa lagstiftning som har fått förödande konsekvenser för landets kvinnojourer. Räknesnurran visar till dags dato att nästan 40 kvinnojourer har lagts ned. Många av dem har varit verksamma i 30–40 år. Och fler lär det bli om regeringen inte reviderar sin politik snarast.
Hur långt ska nedmonteringen av kvinnofridsarbetet gå innan SD och regeringen gör något? Hur många fler kvinnojourer behöver läggas ned innan man agerar?
Vi socialdemokrater har länge varit drivande i arbetet för att stärka kvinnors självbestämmande. Vi tänker inte slå av på takten. Kvinnor ska ha samma rätt som män att forma sitt eget liv och fatta sina egna beslut. Något mindre än full jämställdhet kan vi aldrig acceptera.
Ekonomisk ojämställdhet mellan könen är i grunden en fråga om samhällsekonomi. Vi socialdemokrater vill stärka resurserna till välfärden och förbättra arbetsvillkoren för att trycka tillbaka de ovärdiga sjukskrivningstalen, för en bättre arbetsmiljö som man inte blir sjuk av.
Vi vill ta bort det orättvisa karensavdraget. Vi vill stärka de svaga hushållens ekonomi och höja barnbidragen. Vi ska bekämpa fattigdomen, inte göda den. Sverige behöver en medveten jämställdhetspolitik som prioriterar hårt arbetande kvinnor i välfärden och driver en ekonomisk politik som sätter ensamstående mammor framför de mest välbärgade männen i samhället.
Vi behöver minska den ekonomiska klyftan mellan fattiga och rika, inte driva på den. Vi behöver minska hälsoklyftorna för att arbetarkvinnor inte ska betala det högsta priset med en förkortad livslängd. Det är helt grundläggande för oss socialdemokrater att vi inte kan lämna den andra halvan av befolkningen efter oss. Jämställdhet är inget man väljer eller väljer bort. Det är ingen plusmeny. Jämställdhet är grunden för det socialdemokratiska samhällsbygget och för välfärdsstaten.
Herr talman! Detta är långt mer än vi kan säga att den här regeringen har bevisat.
Det är inte bara jämställdheten som går bakåt. Människor diskrimineras i ökande grad på grund av ålder, kön, etnisk tillhörighet, trosuppfattning, sexuell läggning, könsöverskridande uttryck och funktionsnedsättning. Diskrimineringen ökar och breder ut sig.
Herr talman! En del frågar sig varför det är så viktigt att människor inte ska diskrimineras. Jo, det är självklart för att ingen ska utsättas för det mänskliga lidande som det innebär. Men det är också viktigt att vi i demokratier inte kan tolerera att människor diskrimineras. Oavsett vem man är eller vem man vill vara ska man inte behöva betala ett pris som innebär att man inte kan delta i samhället som alla andra, att man förtrycks och att ens fri- och rättigheter begränsas.
Detta behöver vi alla stå upp för och aktivt arbeta för att människor inte ska utsättas för diskriminering. Tyvärr tryter kraften. Det är många som tystnar medan hatet och hotet får syre. Det är oroväckande för den svenska demokratin. Ambitionerna är alldeles för låga, och detta ska den konservativa regeringen ställas till svars för.
Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nummer 3.
(Applåder)
Anf. 6 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag konstaterar att vi i mångt och mycket är överens om målsättningen, nämligen att vi ska ha ett jämlikt Sverige. Däremot finns det stora skillnader när det gäller hur vi vill uppnå det målet.
Men medan vi pratar om löneskillnader och jämlikhet finns det också krafter i vårt land som idogt arbetar för att skapa ett helt annat samhälle i Sverige och dra oss tillbaka närmare 100 år i tiden. Vi har sett alltför många exempel på att föreningar och organisationer som har en kvinnofientlig och diskriminerande islamistisk agenda har kunnat breda ut sig i Sverige och till och med få offentliga bidrag.
Detta är ett stort problem, som även har lyfts fram som ett säkerhetsproblem från Säpos håll. Regeringen har agerat kraftfullt mot detta för att offentliga medel inte ska kunna gå till dessa aktörer, som ju helt kommer att förändra världsbilden om vi pratar om jämställdhet i Sverige. Vi har stärkt demokrativillkoren för bidrag. Stödet till trossamfund har setts över etcetera.
Socialdemokraterna har däremot fått kraftig kritik för både kopplingar till och samverkan med organisationer som dessa. Man röstade också nej till en extern granskning av studieförbunden när Moderaterna lade fram förslag om det.
Jag undrar alltså: Hur kan Socialdemokraterna hävda att de står upp för jämställdhet när de i praktiken accepterar och i vissa fall till och med finansierar verksamheter som brister i respekt för kvinnors grundläggande fri- och rättigheter?
Anf. 7 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Vi har aldrig sagt att vi tycker att det är rätt att finansiera verksamhet som innebär en risk för nationell säkerhet och bidrar till att trycka tillbaka kvinnors fri- och rättigheter. Det vill jag vara väldigt tydlig med, ledamoten. Det finns inget stöd för den typen av verksamheter.
Men att den här regeringen har valt att slakta många delar av studieförbundens och folkhögskolornas arbete drabbar människors möjligheter oerhört. Det drabbar deras möjligheter till bildning och studier. Många gånger är det kvinnors möjligheter till en första, andra eller tredje chans som det går ut över. Det är vad den här regeringen har bidragit med
Att man sedan behöver göra den här typen av åtstramningar och se över regelverk för att bidrag inte ska gå dit stöttar vi helt. Detta görs i varenda kommun, av kultur- och fritidsnämnder och så vidare.
Den här regeringen har i snart fyra år aktivt sett till att jämställdheten backar på många plan, som jag precis beskrev i mitt anförande. Det får gärna ledamoten svara mer på – antingen nu eller i sitt senare anförande. Jag tror att det många som vill ta del av det.
Anf. 8 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Verkligheten visar tyvärr någonting annat. Bara i Stockholms stad valde det rödgröna styret att fortsätta stödja studieförbundet Ibn Rushd, trots att det fanns kända brister kopplade till demokrativillkor och att det även kunde visas på kopplingar till islamistiska nätverk.
Det här var någonting som fortsatte trots att Moderaterna tryckte på och tryckte på. Socialdemokraterna ville fortsätta med det här bidraget ända tills Folkbildningsrådet till slut drog in statsbidragen. Motvilligt, när det inte längre gick att försvara, gick man med på att stoppa det.
Som jag konstaterade har man också röstat nej i riksdagen till att låta göra en extern granskning av studieförbunden, när Moderaterna föreslog det.
I övrigt konstaterar jag att Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet, ett vänsterparti som har sin grund i kommunismen. Det finns exempel på exempel bland Socialdemokraterna på företrädare som har olämpliga kopplingar, inte bara i Stockholm. Vi har också sett det i Göteborg och i ungdomsförbunden. Men det finns även hos samarbetspartnern Vänsterpartiet. Det finns till och med riksdagsledamöter som har antisemitiska kopplingar och som skickar ut uttalanden.
Jag undrar hur Socialdemokraterna kan upprätthålla sin trovärdighet i kampen mot antisemitism när Socialdemokraterna samarbetar med ett parti där företrädare återkommande kritiseras för antisemitiska uttryck och där skattepengar till och med har gått till projekt kopplade till organisationer som själva uppgivit att de deltagit i terrorattacker.
Anf. 9 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Jag vet faktiskt inte riktigt vad ledamoten gör här i talarstolen – kritiserar oss för alla möjliga saker; det haglar just nu.
Ledamoten borde kanske backa hem. Jag har inte lyft det själv. Men, herr talman, när ledamoten lyfter hur det ser ut i ens regeringsalternativ vill jag rekommendera ledamoten att läsa Sverigedemokraternas vitbok och titta på Sverigedemokraternas historia. Jag vill rekommendera ledamoten att läsa deras principprogram och fråga kollegorna vad de står för, framför allt när det kommer till jämställdheten och när det kommer till demokratiska rättigheter och mänskliga fri- och rättigheter.
Om det regeringsalternativet inte är lämpligt borde man kanske inte kritisera oss så hårt på det här området. Jag tycker att man ska lägga energin på att titta på sitt eget regeringsunderlag i första hand när man väljer att ge sig in i den här debatten.
Ledamoten tog upp många saker. När det kommer till Stockholms stad och exempel på vad som händer där får ledamoten gärna backa hem till sitt eget kommunfullmäktige, tänker jag, och ta debatten där.
I arbetet med att just bilda och utbilda och se till att fler blir demokrater behöver vi också förflytta människor som inte är lika demokratiska till en mer demokratisk plats – med den typen av kunskap och värderingar. Regeringen eller Moderaterna har faktiskt inte något eget förslag på hur man ska göra detta, utan de säger nej och lämnar det bakom sig. Jag tycker att det är sorgligt att det inte har framgått.
(Applåder)
Anf. 10 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.
Sverige är i dag ett av världens mest jämställda länder. Det är ingen slump utan resultatet av decennier av reformarbete och utbyggnad av välfärden. Det har gjort det möjligt och lönsamt för kvinnor att komma ut i arbetslivet. Men framför allt har vi generationer av starka och modiga kvinnor att tacka för detta – kvinnor som har gått före och kämpat för rösträtt, utbildning, arbete och ekonomiskt oberoende. De kvinnorna förändrade inte bara våra samhällen i grunden, våra livsvillkor, utan också våra normer och värderingar.
Det var väldigt länge sedan vi nöjde oss med att vara hemmafruar och beroende av männen – med begränsad frihet. Vi kvinnor vet att vi är värda mer. Vi kan bättre. Vi kräver vår rätt, och det är bra. Det är precis som det ska vara. Vi får aldrig, aldrig backa tillbaka. Jämställdheten ska fortsätta utvecklas och förbättras för alla kvinnor i vårt land. Därför fortsätter regeringen att genomföra konkreta reformer:
Antalet dubbeldagar i föräldraförsäkringen har ökats; och de kan överlåtas till anhöriga. Det görs historiska satsningar på förlossningsvård och kvinnors hälsa. Pensionssystemet ses över ur ett jämställdhetsperspektiv. För utrikes födda kvinnor har regeringen presenterat en höjd etableringsersättning och ett individualiserat barntillägg för att öka incitament för arbete.
Inte minst genomför regeringen en bidragsreform med aktivitetskrav. Den som inte arbetar ska inte stanna innanför hemmets fyra väggar utan få lära sig svenska och utbilda sig och på olika sätt få stöd i att göra sig mer anställbar. Det är en avgörande jämställdhetsreform, inte minst för utrikes födda kvinnor.
Jag tror ärligt talat att de riksdagsledamöter som sitter här inne nu, oavsett parti, faktiskt vill ha ett jämställt Sverige. Jag tror att vi vill mot samma mål. Skiljelinjen handlar om hur vi vill uppnå det. Den moderatledda regeringen har en stark tilltro till kvinnors förmåga och understöder jämställdhet genom jobb. Vi sänker skatterna så att man ska kunna leva på sin lön medan Socialdemokraterna och oppositionen tror att kvinnor klarar sig bäst genom bidrag.
Men hur mycket tanken på att kedja fast kvinnor i bidragsberoende än kliar i min kropp – det gör den verkligen – finns det något som skrämmer mig mer. Samtidigt som vi fortsätter att fila när det gäller föräldraförsäkring och löneskillnader och argumentera om huruvida jobb och sänkt skatt eller bidrag är rätta vägen framåt finns det krafter i vårt land som verkar i en helt annan riktning. Det är en riktning mot ett samhälle där kvinnor förväntas underordna sig männen, där rätten att vara den man är och älska vem man vill inte existerar och där individens frihet helt får stå tillbaka för gruppen och förtrycket.
Tusentals unga i Sverige lever under hedersförtryck. Och vi ser att negativa attityder bland unga mot hbtqi-personer har ökat kraftigt – från 3 procent 2013 till hela 15 procent 2026. Notera att det inte är en ökning bland unga överlag! Detta är en inställning som finns hos framför allt unga killar – killar i miljöer där religion och konservativa normer styr vardagen.
Regeringen har sedan den tillträdde agerat med kraft mot hedersförtrycket. Ett nytt sjunde jämställdhetspolitiskt delmål har införts. Handlingsplan är under framtagande, och flertalet lagskärpningar har implementerats.
Men det räcker inte med lagstiftning. Arbetet mot hederskultur kräver en orubblig kompass. Varje gång vi fattar ett beslut måste vi ställa oss frågan: Kommer det här beslutet att stärka individens frihet, eller riskerar det att befästa kontroll och ofrihet?
Den här linjen måste genomsyra hela samhället. Det gäller skola, kommuner, myndigheter och alla instanser som dagligdags träffar våra medborgare, barn och unga.
I Stockholm har vi sett hur den rödgröna majoriteten har öppnat för lösningar som går i helt motsatt riktning. När man inför separata badtider för män och kvinnor går politiken i praktiken hederskulturens ärenden. Problematiska situationer skapas också i förskola och skola, till exempel när personal enligt föräldrars instruktion tvingar tillbaka slöjan på den lilla flickan när hon slitit av sig den för att kunna leka. Då blir samhällets företrädare i praktiken bärare av det förtryck som barnet ska skyddas från.
Vi har även sett alltför många exempel på att instanser som socialtjänst och domstolar, som ska skydda hedersutsatta, har förminskat fara och förtryck, vilket har orsakat de utsatta mycket lidande och ibland till och med kostat dem livet. Och när viktiga beslut i rätt riktning tas, som när Jämställdhetsmyndigheten ändrade policy till att inte använda bildmaterial där minderåriga personer bär slöja i syfte att undvika att bidra till att normalisera eller främja situationer där flickor diskrimineras eller förtrycks, fick vi ta del i medierna av att detta ifrågasattes av vissa anställda.
Jag måste tyvärr konstatera att arbetet mot hederskultur fortfarande hindras av en kulturrelativistisk syn där allvaret tonas ned eller bortförklaras och hänsyn till förklaringsmodeller väger tyngre än skyddet för den enskilda människans frihet. Kärnan i problemet med det kulturrelativistiska synsättet är just att det inte leder till tolerans utan tvärtom: Det leder till att samhället börjar kompromissa med sina mest grundläggande värderingar.
(Applåder)
Anf. 11 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Historisk kamp för historiskt viktiga reformer har många gånger gjorts av socialdemokratiskt ledda regeringar. Det är inget som det borgerliga Moderata samlingspartiet historiskt har varit framträdande i; ärligt talat har väl agerandet flera gånger varit i motsatt riktning. Sedan kan man komma ganska långt efteråt och stoltsera med de positiva effekterna av de stora jämställdhetsreformerna som har gjorts i Sverige och uttrycka sig kring svenska värderingar som vi ska vurma för.
Detta delar jag helt – absolut.
Nu har vi haft fyra år med den här regeringen. En av de fundamentala byggstenarna för att jämställdheten ska röra sig framåt är den ekonomiska jämställdheten. Sedan 2022 har dock skillnaden mellan kvinnor och män ökat på många sätt. Kvinnors ohälsa har ökat mer än männens. Det är ett faktum. Det är verkligheten. Löneklyftan har dessutom ökat sedan 2022. Det är också ett faktum. Uttaget av föräldraledighet är fortfarande ojämställt.
Jag vill fråga ledamoten varför ni valde att införa flera jobbskatteavdrag som har kostat skattebetalarna tiotals miljarder kronor årligen och som har ökat på den ekonomiska ojämställdheten.
Sjukskrivningstalen inom välfärden har ökat drastiskt, enligt Försäkringskassan. Varför har ni skurit i välfärden, där majoriteten av kvinnor jobbat?
Anf. 12 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Tack till ledamoten för frågan!
Jag vill ändå påstå att regeringen har uträttat rätt mycket inte minst när det gäller de hedersvåldsutsatta, detta till skillnad från oppositionen som under lång tid till och med förnekade att våldet existerade.
Om vi ska prata om den ekonomiska politiken har det varit en oerhört viktig prioritering. Vi tog över en inflation på uppemot 10 procent, hög arbetslöshet och så vidare. Det var ett rent krisläge när regeringen tillträdde, men detta har vi lyckats vända trots alla utmaningar med krig, handelstullar och annat som regeringen har fått hantera förutom det vi ärvde.
Den ekonomiska jämställdheten är absolut prioriterad. Vi har inte bara förändrat kring dubbeldagarna utan även tittat på bodelningsprocesser. Vi har också lämnat uppdrag till Tillväxtverket, eftersom en del av ojämställdheten handlar om kvinnligt företagande och ägande. Där pågår nu flera uppdrag för att kunna stötta detta bättre. Vi har också jobbat med fokus på finansiering och kapital och även samverkan för att kunna stötta kvinnor i det. Som jag nämnde ser vi också över pensionssystemet utifrån ett jämställdhetsperspektiv, och det finns även flera andra uppdrag.
När det gäller jobbskatteavdraget vill jag upplysa ledamoten om att det till väldigt stor del kommer just kvinnor med låga inkomster till del, till skillnad från Socialdemokraternas förslag som är att höja barnbidraget, något som i samma utsträckning skulle gå till dem som tjänar allra bäst. Det är inte ett särskilt smart fördelningspolitiskt sätt att nå just de som har det som tuffast. Skattesänkningarna har däremot gynnat de vanliga barnfamiljerna och även de ensamstående i större utsträckning än de allra rikaste.
Anf. 13 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Jag konstaterar att flera av de saker som har sagts från ledamoten är direkt skenheliga. Att gömma sig bakom att moderat ekonomisk politik skulle gynna de mest ekonomiskt svaga i samhället är skenheligt.
Det är de mest välbärgade i samhället som har gynnats av jobbskatteavdrag efter jobbskatteavdrag, där 10, 20, 30, 40, 50 miljarder av skattebetalarnas pengar har gått ned i deras fickor. Sedan står man här i talarstolen, herr talman, och påstår att detta gynnar jämställdheten. Det är direkt felaktigt.
(Applåder)
Anf. 14 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Ledamoten behöver kanske lite undervisning i ekonomi.
Jo, jobbskatteavdraget har faktiskt gynnat låginkomsttagare och kvinnor. Det vill jag upplysa om. Utöver det har regeringen vidtagit en lång rad åtgärder just för att gynna kvinnor. För min egen del är just den ekonomiska politiken den enda vägen som kommer att kunna ge underlag för den välfärd som ledamoten talade om i sitt förra inlägg.
Anledningen till att jag själv är moderat är att jag vet att den ekonomiska politik som vi för är det enda sättet att skapa ekonomisk tillväxt. Vi behöver företag, och vi behöver människor som arbetar. Det är så vi får in skatter för att försörja människor som behöver mer stöd eller som inte kan jobba. Det är så vi får in skattemedel till skolor och sjukvård. Den ekonomiska politik som vi för är grunden för välfärden.
Socialdemokraterna ser bidrag till kvinnor som den enda vägen till jämställdhet, medan vi moderater menar att det handlar om jobb och självständighet. Om vi sänker skatten så att man kan leva på sin lön behöver man inga bidrag. Det är en mer värdig väg till jämställdhet än den som Socialdemokraterna och oppositionen ser framför sig.
Återigen: Jobbskatteavdraget har varit en del i att stärka både ensamstående och, inte minst, barnfamiljer, som i dag har på totalen över 5 000 kronor mer i plånboken än när vi tillträdde. Detta har vi åstadkommit trots att vi har bekämpat inflationen och trots att vi har haft krig och handelshinder att övervinna – utöver, som sagt, det stora underskott med arbetslöshet och inflation som vi fick ta över från Socialdemokraterna när vi tillträdde.
(Applåder)
Anf. 15 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Jag ska ställa en fråga av en annan karaktär, men jag vill först slå fast att ekonomisk jämställdhet är avgörande för att kvinnor ska kunna leva ett fritt liv. Det vet vi, och det är vi alla överens om. Det gäller alla kvinnor; det gäller arbetslösa kvinnor, ensamstående kvinnor och kvinnor i karriären, och det gäller även brottsoffer. Efter att brottsoffer har varit utsatta ska de kunna komma tillbaka och få ett värdigt liv.
Därför tycker jag att det är väldigt konstigt att regeringen beskattar brottsoffer, som i det fall i Västernorrland där en kvinna som utsatts i prostitution alltså får betala skatt för de pengar som hon har fått av sexköpare. Eller, fått och fått – det är inte hon som har förfogat över pengarna, har det visat sig, utan det är hennes man som har tvingat henne att sälja sex.
Vad har då den debatten med det här att göra? Jo, jämställdhet är en tematisk fråga. Den gäller alla politikområden. Och även om vi som är här inte sitter i skatteutskottet, där den här frågan också debatteras, utgår jag från att frågor avgörs i grupp även i majoriteten av regeringsunderlaget, där åsikter stöts och blöts.
Jag vet inte om frågan nämndes då, men den borde ha nämnts när vi här i kammaren för en tid sedan debatterade Riksrevisionens rapport om ekonomiskt våld. Är det någon gång som staten medverkar till strukturellt ekonomiskt våld är det nämligen i det här fallet. Jag undrar alltså lite om ledamoten kan svara på frågan varför det är så här, eller rättare sagt vad regeringen tänker göra för att stoppa staten från att beskatta prostitution – det vill säga beskatta brottsoffer.
Anf. 16 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan. Jag delar bilden att detta är en relevant fråga, och jag blir själv väldigt illa berörd av tanken på att det tas ut skatt av prostituerade. Jag kan inte tänka mig att det är meningen att det ska vara så.
Det här är ju inte en ny fråga. Det är inte så att den nuvarande regeringen har förändrat skattelagstiftningen, utan den här skattelagstiftningen såg ut som den gör också under den förra regeringens tid och även innan dess. Det som har hänt är i stället att Skatteverket plötsligt har begärt skatt från en prostituerad. Det är väldigt olyckligt och någonting som jag tror att ingen av oss vill ska ske.
Det här är en fråga som man har tittat på, och det är komplicerat att ändra i strafflagstiftningen utan att samtidigt öppna kryphål för kriminella att kunna tvätta pengar. Jag delar dock helt uppfattningen att detta är osmakligt och att tanken med skattesystemet absolut inte är att det ska funka på det här sättet. Hos mig personligen skapar det många olika frågetecken om prioriteringar, inte minst hos Skatteverket.
Det här är en fråga som jag själv inte har släppt. Jag har i dag inget svar på exakt hur detta kan åtgärdas, men jag vill gärna få möjlighet att återkomma till frågan.
Anf. 17 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Det här säger jag till fler än ledamoten Frost Lindberg: Jag hoppas att vi i debatten framöver slipper den formen av whataboutism som nästan kom fram här – ”men alla andra, då”?
Ja, det är så att det här systemet har funnits länge. Första gången detta debatterades i kammaren var för säkert 15–20 år sedan. Redan då konstaterades att ingen beskattning ska ske om det är fråga om ett brottsoffer. Därefter har det varit ganska tyst kring det här, tills för några år sedan då polisen gjorde en utredning hemma hos en kvinna och hittade kontanter, vilket kom till Skatteverkets kännedom.
Det finns alltså ingen klar strategi när Skatteverket ramlar över sådana här exempel, och det är det jag har lyft till regeringen gång på gång. Jag har gjort det till den nuvarande regeringen, för det är av någon anledning under den här mandatperioden som denna situation har uppstått hos Skatteverket. Det är regeringen som måste göra någonting åt detta, för Skatteverket säger att de vill ha ett uppdrag. De vill ha en utredning om det här, och de vill göra någonting åt det. Men ärligt talat säger finansministern nej, och varför är lite svårt att förstå.
Ledamoten nämnde återigen att man har tittat på detta. Tja, man har haft ett rundabordssamtal med berörda myndigheter och organisationer, och den alldeles avgörande slutsatsen från det samtalet var att detta inte borde förekomma och att Skatteverket borde kunna göra ett undantag från lagstiftningen. Men trots det är budskapet från Finansdepartementet utifrån det mötet: Nej, för det kan utgöra en risk.
Det är som att det inte redan fanns en risk här. I fallet i Västernorrland var det en före detta Hells Angelsmedlem som redan är inblandad i kriminalitet som utnyttjade kvinnan, så vad består risken i? Jag förstår inte det. Jag ställer därför frågan igen: Vad, lite konkret, kan ledamoten göra för att undanröja det här problemet?
Anf. 18 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Jag argumenterar inte alls mot ledamoten i detta, vill jag säga. Jag kan bara ganska kort svara att jag personligen inte har släppt frågan. Min bild är heller inte att regeringen har släppt frågan. Vi kommer säkerligen att få återkomma till den.
Anf. 19 Maj Karlsson (V)
Herr talman! Jag vill inleda den här debatten med en lägesbild.
Kvinnor i Sverige arbetar fortfarande gratis den sista timmen av arbetsdagen. Vi har lägre löner, högre sjukfrånvaro och tar ett större ansvar för föräldraledighet. Vi arbetar oftare deltid och bär ett tyngre ansvar för anhörigas omsorg, vilket i slutändan leder till lägre pensioner.
Den farligaste platsen för många kvinnor är det egna hemmet, och män i vår närhet kan vara vårt största hot – allt detta bara för att vi är kvinnor.
Löne- och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat minska, och fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet går bakåt. Under 2024 minskade männens uttag av både vab och föräldraledighet.
Sammanboende kvinnor med barn har den högsta frånvaron från arbetsmarknaden. Kvinnors självskattade hälsa är sämre än mäns, och skillnaderna ökar. Kvinnors sjukpenningtal är nästan dubbelt så höga som mäns.
Prostitution och människohandel ökar. Varje år utsätts omkring 75 000 kvinnor för mäns våld i Sverige. I genomsnitt dödas 15–20 kvinnor per år av en man de har eller har haft en relation med. Det är ungefär en kvinna var tredje vecka. Uppemot 40 000 misshandelsbrott mot kvinnor anmäls varje år, liksom omkring 9 000 våldtäkter mot kvinnor och flickor. Det innebär att mer än en våldtäkt anmäls varje timme, dygnet runt, året om.
Ändå visar statistiken bara en del av verkligheten. Den säger inget om hur kvinnor känslomässigt drabbas när välfärden monteras ned. Den säger inget om villkoren på arbetsplatserna eller i skolan. Den kan inte beskriva den kollektiva otryggheten i det offentliga rummet. Den ger inte en bild av berättelserna om alla de oerhörda livsöden som finns bakom varje siffra.
Herr talman! Innan den här regeringen tillträdde talades det om att det skulle ta över 100 år att nå verklig jämställdhet men att vi ändå var på väg. Med den utveckling vi ser nu riskerar flickor som föds i dag i stället att redan från början få en biljett till ett liv som andra klassens medborgare. Vi går åt fel håll.
Detta är strukturell diskriminering av kvinnor och flickor. Det råder inget tvivel om att jämställdheten är en av vår tids viktigaste politiska frågor, men ändå går det åt fel håll på strukturell nivå.
I en tid då den politiska debatten i stor utsträckning formas av mäktiga män är det svårt att ta plats. När världen brinner och hatet växer är det inte lätt att höja rösten. Det är dock nödvändigt, och det är hög tid nu. Det här är orättvisor som vi inte ska acceptera. Det här är orättvisor som vi i Vänsterpartiet vill få bort.
Det finns flera grundläggande områden när det gäller kvinnors jämställdhet: barn och familj, arbete, makt och ekonomi. Den enskilt viktigaste faktorn för ökad jämställdhet är vem som tar ansvar för barnen. Här finns fundamentet till de skillnader vi ser. Den som tar störst ansvar för hem och barn drabbas hårdast ekonomiskt. Den som drabbas ekonomiskt får mindre makt, mindre inflytande och i slutändan mindre frihet. Därför måste ansvaret delas lika.
I dag arbetar kvinnor sig sjuka. Det är ett politiskt svek av stora mått. Vi kan inte fortsätta att se på när kvinnor bokstavligen går sönder för att de bär ansvaret för det obetalda arbetet samtidigt som politiken skär ned där arbetet faktiskt är betalt. Därför måste välfärden prioriteras.
Alla kvinnor ska ha rätt till heltid på riktigt. Det räcker inte med en rättighet på papperet. Arbetstiderna måste fungera i människors vardag, och därför är sex timmars arbetsdag en av de viktigaste reformerna att genomföra.
Den ekonomiska politiken måste sluta utgå från mäns behov. Kvinnor ska inte längre acceptera att våra skattemedel i högre grad gynnar män. Skattelättnader kan låta bra tills man ser vilka som faktiskt gynnas och drabbas. När resurser flyttas från det gemensamma till det privata drabbas kvinnor hårdast. Det är kvinnodominerade yrken som får stå tillbaka. Det är vården och omsorgen som urholkas. Den onda cirkeln förstärks: ökad arbetsbörda på jobbet, ökat ansvar i hemmet och mer omsorgsansvar. Till slut står vi där, utslitna och otrygga. Skattelättnader för män blir jämställdhetsfällor för kvinnor.
Vi kan aldrig acceptera något mindre än kvinnors rätt till ett fritt liv. Våldet mot kvinnor, i alla dess former, är en av våra allra viktigaste säkerhetsfrågor. Den måste prioriteras – inom rättsväsendet, hos myndigheterna, i lagstiftningen och i den politiska debatten.
Ett samhälle där kvinnor tvingas fly inom sitt eget land och där skyddet sedan brister är ett samhälle i kris. Därför är det helt akut att de ideella barn- och kvinnojourernas verksamhet säkras.
Herr talman! Jag drömmer om en valrörelse som handlar om kvinnors lika villkor. Hälften av Sveriges befolkning utsätts för strukturell diskriminering. Den genomsyrar hela samhället och kostar kvinnor frihet, delaktighet och i värsta fall till och med livet. Att förändra detta måste stå högst upp på den politiska dagordningen.
I en tid av oro och rädsla, då demokrati och trygghet utmanas, behövs en tydlig utgångspunkt – en vision som bygger på allas frihet och lika rättigheter. Det är just det som jämställdhet handlar om. Ökad jämställdhet innebär inte en vinst för några på andras bekostnad, som orättvisan gör i dag, utan en vinst för alla.
Vi kommer att framföra vilka reservationer vi lyfter fram i nästa anförande.
(Applåder)
Anf. 20 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till arbetsmarknadsutskottets förslag i betänkande AU11, som vi debatterar i dag.
Betänkandet behandlar centrala frågor om jämställdhet och arbetet mot diskriminering. Det är frågor som ytterst handlar om hur vi ser på människor och vilket samhälle vi vill bygga. Utskottet föreslår att riksdagen ställer sig bakom den inriktning som regeringen har lagt fast. Det gör även jag.
För oss kristdemokrater tar politiken sin utgångspunkt i en tydlig värdegrund. I vårt principprogram uttrycks det på detta vis: Människovärdet grundar sig på att man är människa – inte på handling, förmåga eller egenskaper.
Detta är inte bara en formulering utan också en kompass för politiska beslut. Det innebär att varje människa har ett okränkbart värde, oavsett bakgrund, livssituation eller ställning i samhället.
Herr talman! Själva beskrivningen av ordet jämställdhet har vi hört många gånger, men den tål att upprepas: Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom livets alla områden, inklusive makt, utbildning, ekonomi och hälsa.
Det är också i detta ljus vi ska se arbetet mot diskriminering och för jämställdhet. Det handlar inte enbart om regelverk utan också om att säkerställa att varje människa bemöts med respekt och ges verkliga möjligheter att forma sitt eget liv.
För några veckor sedan stressade jag genom Centralen för att hinna med ett tåg. Av alla möten var det ett som stannade kvar i mitt minne. Jag mötte en man med en kasse i handen som det stod ”hemlös” på. Jag hann tänka att jag inte hade tid att stanna och inte hade några kontanter att dela med mig av. Våra blickar möttes, men vi passerade varandra ganska snabbt. När vi hade gått förbi varandra vände sig mannen om och sa högt: Tack för leendet!
Den lilla handlingen kostade mig inget mer än ett vänligt bemötande, men kanske gjorde den mannens dag lite ljusare.
I politiken måste vi självklart möta människor med respekt men också visa tilltro till att de själva kan vara med och påverka sina liv. Vi ska skapa förutsättningar för ett mer jämställt samhälle där alla får plats.
Samtidigt menar vi att politiken måste vara både ansvarsfull och förankrad i verkligheten. Regeringens arbete har ett tydligt fokus på att stärka vägarna till egen försörjning. Reformeringen av Arbetsförmedlingen syftar till en effektivare matchning, så att fler människor kan komma i arbete och bli en del av samhällsgemenskapen.
Herr talman! Detta gäller inte minst jämställdheten. Regeringen har fortsatt arbetet mot mäns våld mot kvinnor och stärkt förutsättningarna för kvinnors ekonomiska självständighet genom ett tydligt fokus på arbete och egen försörjning. Arbetet mot mäns våld mot kvinnor och insatser för kvinnors ekonomiska självständighet är inte symbolpolitik utan åtgärder som gör verklig skillnad i människors liv.
Särskilt viktigt är också arbetet med att stärka utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden. Språk och arbete är avgörande för ökad frihet och självständighet. Detta är viktigt ur många olika perspektiv. Det är viktigt därför att dessa kvinnor är en resurs och en tillgång för arbetsmarknaden i Sverige som vi behöver bli mycket bättre på att ta till vara. Det är också viktigt därför att arbete inte bara är en fråga om ekonomi utan även handlar om värdighet, delaktighet och gemenskap. Ingen ska bli diskriminerad på grund av sin bakgrund, utan alla ska ges samma möjligheter.
Herr talman! Kristdemokratisk politik betonar vikten av gemenskaper. Familjen, civilsamhället och de små sammanhangen är avgörande för människors trygghet och utveckling. Staten har ett ansvar, men den kan aldrig och ska inte ersätta dessa gemenskaper. Kristdemokraterna har alltid arbetat för och kommer alltid att arbeta för en familjepolitik som gör det lättare att få vardagspusslet att gå ihop. Staten ska stötta familjer, inte styra.
Det arbete som regeringen har påbörjat och fortsätter att utveckla är positivt för ökad jämställdhet och minskad diskriminering. Därför yrkar jag som sagt bifall till utskottets förslag till beslut.
(Applåder)
Anf. 21 Sofia Amloh (S)
Herr talman! I sitt anförande pratar ledamoten om att skapa förutsättningar för människor att bli fria, fatta sina egna beslut och äga sitt liv i alla dess delar. Här delar vi helt uppfattning, men jag har ändå rätt många frågor till ledamoten. På i stort sett samtliga områden när det gäller jämställdhet backar nämligen Sverige.
Kvinnor som arbetar i välfärden har höga sjukskrivningstal, och gruppen arbetarkvinnor är den enda grupp i samhället där livslängden minskar. I övrigt blir den svenska befolkningen äldre. Lönegapet mellan män och kvinnor, som tidigare har stått stilla, ökar dessutom sedan 2022.
Efter många års förhandlingar i EU hade regeringen möjlighet att få till ett direktiv som skapar förutsättningar att minska lönegapet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden i Europa men också i Sverige. Men regeringen misslyckades totalt. Det finns inget förslag till genomförande till den 7 juni; vi vet inte ens om det kommer något över huvud taget och vad det i så fall kommer att innehålla.
Det här skulle vara ett avstamp och ett nytt steg i arbetet för att minska lönegapet och osakliga löneskillnader. Men regeringen har helt kapitulerat. Varför?
Anf. 22 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Herr talman! Jag tackar ledamoten Amloh för frågan. Jag uppskattar att jag får den, för det ger mig möjlighet att förtydliga varför man väljer att inte genomföra lönetransparensdirektivet enligt det förslag som först förelåg. Det har att göra med att flera länder i EU stoppar införandet och säger att detta inte är möjligt att genomföra.
Jag får också möjlighet att fråga ledamoten på vilket sätt ett införande av lönetransparensdirektivet skulle innebära mer jämställda löner jämfört med den lönekartläggning vi i Sverige redan gör.
Jag vill också fråga vilka länder i EU som har en liknande lönekartläggning som vi har i Sverige.
Anf. 23 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Det var fler frågor än svar.
Sverige har kommit väldigt långt på många områden, framför allt när det gäller jämställdhet. Vi har jobbat i många år med att få fram lönekartläggningar och hur dessa ska göras. Detta görs till exempel framgångsrikt mellan parterna. Men detta är inte fulländat, för vi har fortfarande osakliga löneskillnader. Ingångslönerna för män och kvinnor skiljer sig åt.
Både arbetsgivarna och arbetstagarna har framfört att direktivet skulle ge en skjuts för att minska lönegapet. Det ökar ju nu från att tidigare ha stått stilla. Nu går det åt fel håll. Direktivet skulle kunna skapa en möjlighet i Sverige och Europa, och bland annat Finland har velat ta sig an direktivet på ett annat sätt.
Detta är ridåer, för det här är länder som tillsammans har förhandlat om direktivet för att genomföra det i EU. Men nu grumlar de till det och säger att det inte går att genomföra och vill backa tillbaka till något de själva säger inte går att omförhandla.
Utredningen har varit ute på remiss, och det finns goda ansatser och bra förslag att genomföra i svensk lagstiftning. Varför valde regeringen att inte göra detta?
Anf. 24 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Herr talman! Jag fick inget tydligt svar på vilka länder som genomför detta. Finland nämndes, men jag fick inte något svar från ledamoten på om man har infört lönetransparensdirektivet eller kommer att göra det. Det kommer att landa i att ingen kommer att genomföra det.
För en gångs skull kan Sverige kanske låta några andra länder implementera EU-direktivet först. Låt Italien, Spanien och Grekland börja, och sedan gör vi likadant som dem för att för en gångs skull inte överimplementera utan landa i en mer rimlig implementering.
Sverige har en väl fungerande lönekartläggning, vilket inga andra länder i EU har på samma sätt, vare sig så långtgående eller transparent som den svenska lönekartläggningen är. För mig är det både helt orimligt och naivt att tro att ett införande av lönetransparensdirektivet per automatik kommer att ge jämställda löner. Den svenska lönekartläggningen har dock tagit oss många steg däråt.
För att de som lyssnar på debatten inte ska bli helt vilseledda ska jag läsa ett utdrag ur betänkandet: ”Utskottet vill inledningsvis framhålla det glädjande i att Sverige fortsätter att placera sig högt i internationella jämställdhetsmätningar, bl.a. i Europeiska jämställdhetsinstitutets index för 2025 där Sverige ännu en gång intar förstaplatsen.” När man lyssnar på debatten kan man få uppfattningen att Sverige halkar efter och är dåligt när det gäller jämställdhetsarbetet. Men det är tvärtom. Vi ligger i framkant, och det ska vi fortsätta att göra.
Anf. 25 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.
Jag tänker ställa samma fråga till ledamoten Rinaldo Miller som jag gjorde till Mledamoten. Det kan tyckas tjatigt för dem som lyssnar, men denna situation är så orimlig till sin karaktär. Alla som hittills har sagt nej till någon form av ändring och förbättring av situationen måste svara på frågan varför man väljer att beskatta brottsoffer.
KD är kanske ett glädjande undantag, för i en debattartikel för en tid sedan sa man att man öppnar för en lagändring. Jag antar att det är av samma skäl som jag nämnde, nämligen att detta är helt orimligt. Men trots det röstade KD nej i skatteutskottet när oppositionen på initiativ av Centerpartiet ville lägga fram ett utskottsinitiativ för att ändra på detta. Det var både tråkigt och märkligt, och ledamoten får gärna förklara varför.
Grejen är att nu har just precis det hänt som vi varnade för och beskrev i det utskottsinitiativ KD röstade nej till: En brottsutsatt kvinna har tvingats betala skatt.
Hur hjälper detta de brottsutsatta att söka hjälp och medverka till att sätta dit dem som faktiskt är kriminella, och hur kommer ledamoten att jobba för att förändra situationen?
Anf. 26 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Herr talman! Jag tackar ledamoten Vilhelmsson för en viktig fråga, och precis som jag sa i mitt anförande om vad jämställdhet betyder tål den att upprepas.
Ledamoten är inne på vad Kristdemokraterna har öppnat för. Det är orimligt att som brottsoffer hamna i denna situation, och därför vill vi att man tittar på detta och gör något åt det. Merit, ledamoten från Moderaterna, svarade väldigt bra på frågan, och likt henne kommer jag inte att släppa denna fråga utan följa den noga och bevaka den. Men jag kommer inte att stå här i dag och lova att jag eller någon annan riksdagsledamot för regeringspartierna kan få regeringen att ändra sig. Men vi kan fortsätta att jobba för det, för ett brottsoffer ska få stöd, inte bli utsatt i den situation hon eller han befinner sig i, precis som i fallet ledamoten tar upp.
Anf. 27 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Tack, ledamoten, för svaret! Det var ett väntat svar. Jag förstår det, men då vill jag passa på att skicka med lite fakta om vad som händer nu.
I dag i skatteutskottet begärde jag att vi ska kalla finansministern till utskottet för att svara på frågor. Som jag sa är det en helt annan situation nu, för precis det vi varnade för har nu hänt. Därför behöver finansministern svara på varför regeringen väljer att beskatta brottsoffer och varför hela regeringsunderlaget, so far, uppenbarligen väljer att stödja detta.
När det gäller det som har hänt kan man gärna gå in och läsa svaret på en skriftlig fråga som jag ställde i förra veckan. Trots att ett av regeringspartierna nu öppnar upp för att ändra situationen agerar fortfarande Finansdepartementet, Moderaterna eller vem det nu är bromskloss. Svaret är: Nej, vi tänker inte göra något åt det här därför att de negativa konsekvenserna är så stora.
Det är ett helt obegripligt svar. Det är detta som finansministern ska få svara på i skatteutskottet, och kanske så småningom i kammaren, beroende på hur svaret blir.
Jag förstår måhända att man inte kan ge några löften eller garantier här, men jag hade hoppats på än mer dedikerade svar om att man faktiskt inte ska ge sig förrän det ändras, därför att det är så orimligt och icke i linje med hur både rättspolitik och skattepolitik har bedrivits under decennier fram till nu.
Men jag hör vad regeringsunderlagets partier säger. Jag säger att vi kommer att få återkomma i frågan.
Anf. 28 Camilla Rinaldo Miller (KD)
Herr talman! Tack igen, ledamoten Vilhelmsson, för att ledamoten ställer frågan!
Jag hoppas att vi gemensamt kan landa i något klokt när det gäller detta. Som sagt kommer och ska jag inte stå här och lova något, men jag kan ändå, precis som den moderata ledamoten sa, själv jobba för att man verkligen ska titta på det orimliga i detta och se och väga för- och nackdelar med att förändra det som nu gäller.
Anf. 29 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman, ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering, med betoning på ekonomisk jämställdhet. Vi kommer faktiskt att diskutera mäns våld mot kvinnor, prostitution, människohandel och hedersrelaterat våld och förtryck ytterligare en gång, i juni.
Mitt anförande kommer att handla lite mer om ekonomisk jämställdhet, vilket är en kärnfråga i politiken. Det borde det vara för alla. Det är en kärnfråga i Centerpartiets liberala och feministiska ideologi – tron på varje människas rätt och förmåga att själv forma sin framtid, fri från de strukturer och normer som begränsar och naturligtvis fri från förtryck och diskriminering.
Liksom många andra har uttryckt här är också jag lite bekymrad över en regering som till stor del tycks se jämställdhetsarbetet mer som en administrativ övning än som ett aktivt förändringsarbete. Gång på gång avslås motioner, våra och andras, med hänvisning till pågående arbete. Jag tycker inte riktigt att det håller, med tanke på att utvecklingen står stilla eller till och med går bakåt, vilket den faktiskt gör. Vi upplever en backlash för jämställdhet både internationellt och i Sverige. Det betyder, per se, att det pågående arbetet inte är tillräckligt.
Herr talman! Låt oss börja med avsnittet om jämställdhetsintegrering. Regeringen och dess samarbetsparti menar att de processer som finns på plats är tillräckliga. Man hänvisar till styrdokument och att ansvaret ligger hos varje statsråd. Det är fint och bra tänkt, men hur följs det upp?
Faktum är att den här regeringen har försvagat styrningen av jämställdhetsintegrering. Under en lång följd av år hade varje myndighet i uppdrag i regleringsbreven att implementera och rapportera om sitt arbete med jämställdhetsintegrering. Men vad gör den här regeringen? Jo, man tar bort de skrivningarna och hänvisar till ett regeringsbeslut som ska gälla allt och alla. Och vips har man tagit bort ett antal möjliga tillfällen att utvärdera, följa upp och förbättra, något som också Jämställdhetsmyndigheten själv har sagt är olyckligt.
När jag har ställt frågor här i kammaren till jämställdhetsministern med flera har jag fått svaret att det arbetet inte behövs därför att man ändå kontinuerligt för diskussioner med myndighetschefer. Skulle regeringen säga samma sak om man tog bort skrivningar om exempelvis att bekämpa de kriminella gängen, att ministrarna ju kan prata med myndigheterna om det ändå varje dag? Jag tror inte det.
Nej, det handlar om prioriteringar, vilket blir extra tydligt när man läser regeringens svar i betänkandet. I hänvisningen till det regeringsbeslut som jag just refererade till, som ska gälla allt och alla, står det: ”I beslutet anges vidare att arbetet med jämställdhetsintegrering i möjligaste mån ska inordnas i ordinarie beredningsprocesser.” Struntprat! Det ska inlemmas i allt arbete.
Här kan man gärna läsa slutsatserna i Sveriges Kvinnoorganisationers rapport om jämställdhet i utredningar med mera från regeringen, som visar att jämställdhetsglasögonen fattas, inte minst när det kommer till att skriva utredningsdirektiv med mera. Det är faktiskt ganska svidande kritik från SKO när det gäller finans- och penningpolitikens påverkan på jämställdheten.
I vår motion föreslog vi specifikt att Jämställdhetsmyndigheten skulle få ett uppdrag att se över effekterna av integrationsinsatser ur ett jämställdhetsperspektiv. Varför då? Jo, för att vi vet att det finns ett stort sysselsättningsgap mellan utrikes födda kvinnor och män. Det är ett integrationsproblem, men det är i allra högsta grad också ett jämställdhetsproblem. Att då avslå ett konkret förslag för att få mer kunskap och kunna utforma träffsäkra insatser är olyckligt. Här kan regeringen än en gång söka kunskap från till exempel Sveriges Kvinnoorganisationers rapport Genom nålsögat – Vägar framåt för utrikes födda kvinnors arbetsmarknadsetablering.
Sedan ska det sägas att jag tycker att det är väldigt bra att regeringen har gjort en del av de åtgärder som nämnts här när det gäller etableringsprogrammet, till exempel. Det är mycket bra åtgärder, men många fler behövs.
Herr talman! Det här leder mig in på den andra delen av betänkandet som jag tänkte lyfta upp: den ekonomiska jämställdheten. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Det är målet. Men hur ser det ut i verkligheten i dag?
Som vi har hört är statistiken dyster. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har slutat minska. Kvinnor arbetar oftare deltid, har osäkrare anställningar och tar ett större ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Att det här leder till lägre livsinkomster och lägre pension vet vi. Dessutom äger och driver kvinnor företag i betydligt mindre utsträckning än män. Vilken resursbrist!
Centerpartiet menar att vi måste komma till rätta med det faktiska lönegapet. Vi har krävt insatser för att bryta deltidsnormen, stärka kvinnors företagande och säkra en mer jämställd fördelning av det offentliga riskkapitalet. För oss handlar det om att riva de hinder som begränsar egenmakten och om att synliggöra de strukturer som värderar kvinnodominerade yrken mycket lägre.
Regeringens svar är: pågående arbete. Man hänvisar till Medlingsinstitutets rapporter, som faktiskt är jättebra, men man talar inte riktigt om vad man har gjort eller ämnar göra med rapporterna och slutsatserna. Man hänvisar till arbetsmarknadens parter. Ja, det är klart att parterna har ansvar för lönesättning – absolut – men jag tycker inte att man ska vara för laid-back som ansvarig regering i det arbetet. Vi måste utveckla normer, regler och praxis, särskilt nu när lönetransparensdirektivet dröjer och man faktiskt inte, enligt mig, använder Medlingsinstitutets resultat.
Slutligen: En kvinna som är ekonomiskt beroende av sin partner har svårare att lämna en destruktiv relation. Jämställd ekonomi är därför också en del av det våldsförebyggande arbetet.
Därför vill jag återigen ta upp det mycket anmärkningsvärda fallet i Västernorrland. Ekonomisk självständighet är ju inte minst viktigt för brottsoffer och deras möjligheter att komma tillbaka in i vardagen. Därför är det så märkligt att staten via Skattemyndigheten kraftigt försämrar den möjligheten för den utsatta kvinnan i Västernorrland. Staten tar alltså ut skatt på pengar som en kvinna i prostitution fått av sexköpare. Eller fått och fått – hon har troligen inte sett röken av de här pengarna, för hennes man har fungerat som en kopplerifirma. Kvinnan har tvingats sälja sex under flera år, och hennes man har tagit pengarna. Hur mycket mer brottsoffer än så kan man bli?
Jag skulle så gärna vilja ha svar på varför regeringen är okej med att beskatta brottsoffer – för hon är ett, även om inte mannen är dömd än. Åtalen är så nära människohandel man kan komma. När det finns solklara brottsoffer och pengar dyker upp i en utredning ska faktiskt polisen ta hand om dem. De ska gå till brottsofferersättning. Det är en praxis inom svenskt rättsväsen sedan decennier. Pengarna ska inte gå till Skattemyndigheten för att därefter gå till din och min välfärd.
Att myndigheten tycks ha målat in sig i ett hörn och gång efter annan uttrycker att regeringen behöver utreda frågan har hittills inte lett till någon åtgärd från regeringen, så min fråga kvarstår: Varför vill regeringen beskatta brottsoffer?
Det här är inget annat än strukturell diskriminering, där staten med precision slår undan benen för ett liv i självständighet. Därför är det viktigt med jämställdhetsintegrering i våra myndigheter, med årlig uppföljning. Då hade man kanske kommit fram till ett annat sätt att åtgärda detta, till exempel att Skattemyndigheten är trygg i att undanta brottsoffer från beskattning. Inte ens det gör man i dag utan att be regeringen om vägledning, vilket man hittills inte har fått.
Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 2.
Anf. 30 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!
Jag blev faktiskt lite förvånad av det ledamoten sa om att regeringen fokuserar på administrativt arbete i stället för på handling. Jag tänkte nämligen precis samma sak när jag läste motionen från Centerpartiet om att analysera effekterna av integrationsinsatser ur ett jämställdhetsperspektiv.
Jag tänker att det är helt uppenbart att vi har problem med både jämställdhet och integration och att de är nära kopplade till varandra. Arbetslösheten för utrikes födda kvinnor är ju tre gånger högre än för inrikes födda, och de står allra längst bort från arbetsmarknaden. Vi är överens om det, men jag tycker inte att regeringen fokuserar på administration och inte heller att den ska göra så mer. Vi har redan analyser och fakta; det är handling som är det viktiga.
Jag tycker nog att det finns skäl för lite självreflektion i Centerpartiet här. Nu när vi jobbar väldigt hårt med att stötta just de utrikes födda kvinnorna har den här regeringen fokuserat på att både skapa incitament och ställa krav för arbete. Där har Centerpartiet kämpat emot när det gäller både hårdare språkkrav kopplade till bidrag och att på andra sätt ställa krav.
Men vi har också jobbat vidare med stöd. Jag vill påminna om att Centerpartiet var den drivande parten i att montera bort just de delar av Arbetsförmedlingen som de här grupperna behöver så väl, nämligen tillgänglighet, stöd och lokal närvaro. Det försöker den här regeringen nu bygga tillbaka för att kunna kombinera incitament med stöd till utrikes födda kvinnor för att förbättra både integration och jämställdhet.
Hur ser ledamoten på detta? Är inte detta just handling? Är det inte detta som är vägen framåt i stället för ännu mer analys?
Anf. 31 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är alltid bra att få frågor som man kan förtydliga lite mer.
Ja, att analysera kanske var en lustig formulering. Men faktum kvarstår ju. Nu har de här åtgärderna precis börjat. Vi kommer förhoppningsvis att se resultat, bland annat av det jag tog upp som ledamoten också har pratat om. Men vi tror att det behövs mycket mer.
Jag nämnde rapporten från Sveriges Kvinnoorganisationer, som vi båda var med och lyssnade på. Jag tycker att det finns mängder av bra saker att ta från den.
Kvotering brukar vara ett förbjudet ord att ta i sin mun. Men jag kan tänka att man kan kvotera andra saker än föräldraförsäkringen. Man kanske också kan kvotera arbetsmarknadsinsatserna och se till att de går lika mycket till kvinnor som till män. Det är ju ett av de områden där det fallerar rejält och har gjort det länge, som utredningar långt tillbaka i tiden har påpekat – Kommissionen för livslånga jämställda inkomster, till exempel. Vi har inte en metod i Sverige för att garantera att de stöd som offentliga myndigheter ger gynnar kvinnor och män på samma sätt. Det brister oändligt, och det behöver man sätta fingret på.
I övrigt kände jag inte riktigt igen mig i ledamotens beskrivningar – att vi var emot stöd till förbättrade språkinsatser och sådana saker.
När det gäller Arbetsförmedlingen var vi ju tämligen överens om att en reformering behövde ske eftersom Arbetsförmedlingen gjorde det mesta utom just att förmedla arbete. Men det är en lång historia. Sedan kan det ha gått fel, men det vi gjorde var att leja ut det vi såg att Arbetsförmedlingen var dålig på till externa aktörer. Sedan har det kommit andra insatser som har påverkat detta, bland annat helt reformerade budgetar – bland annat under förra mandatperioden, när oppositionens budget gick igenom och radikalt förändrade budgeten för Arbetsförmedlingen på ett bräde.
Anf. 32 Merit Frost Lindberg (M)
Herr talman! Det var väl ändå så att man förändrade en hel del på Arbetsförmedlingen. Det man lade ut fungerade heller inte bättre utan blev bara dyrare. Det återställer vi nu.
Det var också många av de viktiga lokalkontoren med kontakter för dem som är långtidsarbetslösa och behöver extra stöd som försvann, vilket den här regeringen nu också försöker återställa.
Ledamoten pratade också om ekonomisk jämställdhet. Det är ett område som det är oerhört viktigt att vi fortsätter att utveckla.
Den här regeringen har försökt titta på föräldraförsäkringen och till exempel utökat antalet dubbeldagar för att den ska bli mer flexibel och för att det ska bli lättare också för ensamstående att pussla i sin vardag.
Vi vet ju att det framför allt är när man bildar familj som kvinnors och mäns löner går åt skilda håll. Jag kan inte låta bli att konstatera att en pusselbit i detta som vi inte pratar om alls här i dag är männens ansvar i detta. Men det kan vi återkomma till vid ett annat tillfälle.
Den här regeringen har gjort flera delar. Föräldraförsäkringen är en del. Vi ser över pensionssystemet och tittar på om det kan finslipas för att det ska bli mer jämlikt också på sikt.
Företagande vill jag också gärna nämna, för det är någonting som vi har lagt mycket fokus på. Kvinnor har ju inte bara lägre löner; de äger mindre och driver färre företag. Vi har gett flera uppdrag till Tillväxtverket för att hjälpa kvinnor att starta, driva och äga företag. Vi har också tittat på delen om kapital och finansiering eftersom vi vet att en ytterst liten del av kapitalet när det gäller företagsstarter går till kvinnor. Vi har haft rundabordssamtal.
Vi har ju försökt täcka in alla dessa områden. Är det något som ledamoten inte tycker att vi får med i detta? Jag tycker att vi har lyckats pricka in det mesta.
Anf. 33 Helena Vilhelmsson (C)
Herr talman! Jag vill bara avsluta det jag inte hann med förra gången.
När det gäller Arbetsförmedlingens kontor har det aldrig någonsin varit ett politiskt beslut, utan det handlar om myndighetsstyrning. Då var väl det en brist både i den förra regeringen och i den här, för varken Centerpartiet eller någon annan har någonsin uttryckt att Arbetsförmedlingen måste minska antalet kontor.
Tvärtom ska Arbetsförmedlingen vara mer tillgänglig – bland annat via servicekontoren som startades men som den här regeringen såvitt jag förstår kanske håller på och stänger ned. Där brister ju också tillgängligheten för människor att faktiskt träffa Arbetsförmedlingen.
Det var många frågor i luften, men jag tar den om företagande. Och föräldraförsäkringen är jätteviktig; jag håller helt med. Många av de saker som ledamoten nämner är bra, men jag tror inte att vare sig den här regeringen eller den förra regeringen eller någon av oss riktigt har hittat nyckeln till hur de här analyserna ska bli verklighet.
En sak som vi skriver i våra motioner och som jag tror är väldigt bra är att myndigheterna ska ges i uppdrag att arbeta med nudging – en riktad form av rådgivning. Försäkringskassan är i dag väldigt bra på detta. I dag när de tekniska it-möjligheterna finns kan man när man ska ta ut sin föräldraförsäkring skriva vad man har för jobb nu och få veta vad ens pension beräknas bli om 50 år. Detta behöver ungdomar och de som bildar familj veta i dag. Ge myndigheterna riktade uppdrag att prata om det här! Jag är inte så säker på att de har det i dag.
Även när det gäller företagande tror jag att man kan jobba med nudging. Framför allt måste man börja i skolan. Man måste ha ungt företagande som skolämne, och man måste jobba med förebyggande och information hela vägen så att det blir lika naturligt att starta ett företag som att söka jobb på en industri. Om det är någonting vi missar i dag, när det är så få kvinnor som startar företag, är det arbetstillfällen.
Anf. 34 Leila Ali Elmi (MP)
Herr talman! Diskriminering drabbar människor i vårt samhälle på olika sätt och i olika faser av livet. Jag är tacksam över att vi har en diskrimineringslag som försöker motverka detta.
De sju diskrimineringsgrunderna är viktiga. De synliggör hur människor begränsas, och de ger skydd. Detta räcker dock inte, för trots stark lagstiftning finns brister särskilt när det gäller minoriteters rätt att inte diskrimineras på grund av språk.
Skyddet av minoriteter är en grund i varje demokrati, och där är diskrimineringslagen central. I dag omfattas minoriteter främst genom diskrimineringsgrunderna om etnisk tillhörighet och om religion eller annan trosuppfattning, men detta fångar inte hela verkligheten.
Vi vet att diskriminering ofta riktas mot minoriteters språk och mot rätten att tala det och använda det i kontakt med myndigheter, i skolan och i vardagen. Detta skyddas inte tillräckligt i dag. Att kunna använda sitt språk utan rädsla för trakasserier eller exkludering är en förutsättning för att kunna leva sitt liv fullt ut och för att kunna utöva sin kultur.
Herr talman! Sverige har i flera lagar erkänt de nationella minoritetsspråken, men när det gäller skydd mot diskriminering finns det fortfarande luckor. Det innebär att människor i praktiken saknar effektiva rättsmedel när just språket ligger till grund för diskrimineringen. Det här har återkommande påpekats i både internationella granskningar och nationella utredningar, men ändå händer för lite.
Herr talman! Tidöpartierna menar att nuvarande ordning är tillräcklig. Jag delar inte den bedömningen, för om skyddet hade varit tillräckligt hade vi inte haft de brister vi ser i dag. Miljöpartiet vill stärka diskrimineringslagen, men Sverigedemokraterna vill gå i motsatt riktning.
Vi hörde tidigare en SD-ledamot lyfta fram exempel på människor som far illa på olika sätt. Det handlar om unga och äldre som utsätts för brott. Det är allvarliga brott, och det är problem som vi ska handskas med. Det är dock inte diskriminering i lagens mening.
Diskriminering handlar om att bli missgynnad på grund av kön, sexuell läggning, funktionsnedsättning, trosuppfattning med mera. Att ta bort de sju diskrimineringsgrunderna och ersätta dessa med ett allmänt hållet begrepp om otillbörlig särbehandling handlar i praktiken om att försvaga skyddet mot diskriminering. Utan tydliga grunder blir det nämligen lättare att ifrågasätta och avfärda erfarenheter av diskriminering oavsett om det gäller minoriteter, hbtqi-personer eller personer med funktionsnedsättning.
Herr talman! Diskriminering är komplext och tar sig olika uttryck. Därför är de olika diskrimineringsgrunderna avgörande för att på riktigt kunna motverka diskriminering. Jag menar därför att tiden är mogen för att utvidga diskrimineringsgrunderna. Regeringen bör utreda möjligheten att införa språk som en egen diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Det handlar i grunden om något enkelt: att minoriteter ska kunna tala sitt språk utan att riskera att behandlas sämre.
Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 12.
Anf. 35 Sara Gille (SD)
Herr talman! I dag behandlar vi arbetsmarknadsutskottets betänkande om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering. Vi i Sverigedemokraterna står bakom betänkandet, men vi har lämnat ett särskilt yttrande som jag kommer att återkomma till i mitt anförande.
Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: Jämställdhetspolitiken ska handla om verkliga resultat i människors liv. Svensk jämställdhetspolitik har alltför länge präglats av stora ord, många planer och återkommande löften, men för den kvinna som saknar egen försörjning, för den flicka som lever under kontroll och för den som nekas sin frihet hjälper inte några vackra ord. Det som betyder något är om politiken faktiskt förändrar hennes verklighet. Det är därför vi har lämnat ett särskilt yttrande – för att tydliggöra en annan politisk inriktning och markera att tempot helt enkelt måste höjas.
Herr talman! Svenska kvinnor har rätt att kräva mer än nya formuleringar, vackra ord och nya löften. De har rätt att kräva resultat. När problem tillåts bestå år efter år duger det inte att luta sig tillbaka och säga att arbetet pågår, utan då krävs ett tydligare ledarskap och en ny riktning.
För oss är jämställdhet i grunden en fråga om frihet. Det handlar om friheten att arbeta, att försörja sig och att fatta beslut om sitt eget liv. Det är där jämställdhetspolitiken måste börja, herr talman.
Vi är tydliga med behovet av att återföra jämställdhetspolitiken till dess kärna för att stärka kvinnors egenmakt i praktiken. Fler kvinnor ska gå från utanförskap till arbete, fler kvinnor ska arbeta heltid och fler kvinnor ska ha en egen inkomst att stå på.
Ekonomisk självständighet är grunden för verklig jämställdhet. Detta kräver också en tydlig politisk riktning. Vi vill se reformer som stärker drivkrafterna till arbete, som gör vägen till egen försörjning kortare och som bryter långvarigt utanförskap. Vi vill att insatserna ska riktas dit där behoven är som störst och att resultaten ska följas upp betydligt skarpare än vad som görs i dag. Jämställdhetspolitiken måste göra skillnad i människors vardag – inte bara på papper eller i teorin.
Herr talman! Trots år av satsningar, stora ord och högtidstal kvarstår allvarliga jämställdhetsproblem i Sverige. Det visar att regeringen ännu inte har förmått leverera den förändring som tusentals kvinnor tyvärr väntar på. För alltför många kvinnor är verkligheten trots år av löften och satsningar oförändrad.
Samtidigt ser jämställdhetsutmaningarna olika ut. För vissa handlar det om löneutveckling och karriär, men för andra handlar det om någonting mer grundläggande: rätten att leva ett fritt liv.
Herr talman! I vårt särskilda yttrande lyfter vi fram just det här. Jämställdhetspolitiken måste i större utsträckning utgå från de kvinnor som har minst frihet. I dag ges deras situation inte tillräcklig tyngd i politiken. För många av de mest utsatta kvinnorna kommer stödet för sent. Det blir för svagt, och det träffar fel.
Det finns miljöer i Sverige där flickor och kvinnor begränsas i sina livsval och där deras rörelseutrymme inskränks och deras frihet sätts åt sidan. Detta är ett allvarligt jämställdhetsproblem, och det måste behandlas som just vad det är. Detta kräver ett samhälle som agerar tidigare, tydligare och utan den tvekan som alltför länge har präglat detta område. Flickor och kvinnor som lever under begränsande normer ska mötas av ett samhälle som står på deras sida med skydd, stöd och tydliga krav på omgivningen.
Herr talman! En trovärdig jämställdhetspolitik kräver just tydlighet. Samma rättigheter och skyldigheter ska gälla alla. Svenska lagar och grundläggande värderingar ska gälla i hela landet, utan undantag. Staten har ett ansvar att säkerställa att varje kvinna i Sverige omfattas av samma friheter och samma rättigheter.
Då behövs en politik som ställs till svars för sina resultat. Det räcker som sagt inte att redovisa vad som har gjorts. Det avgörande är helt enkelt vad politiken leder till. Skattebetalarnas pengar ska användas där de gör verklig nytta, inte fastna i åtgärder som år efter år misslyckas. Myndigheter ska ha tydliga uppdrag och ett tydligt ansvar för resultaten.
Sverigedemokraterna är tydliga. En jämställdhetspolitik ska utgå från individens frihet och ansvar, och den ska prioritera arbete och egen försörjning. Den ska ta de verkliga problemen på allvar. Den ska säkerställa att alla kvinnor i Sverige omfattas av samma rättigheter. Jämställdhetspolitiken måste ytterst prövas mot en enkel fråga: Får tillräckligt många kvinnor i Sverige ökad frihet i sina liv?
Herr talman! Jämställdhet uppnås inte genom processer utan genom en politik som ger resultat. Med detta står Sverigedemokraterna bakom betänkandet även om vi har lämnat in ett särskilt yttrande. Vi vill se en jämställdhetspolitik som gör verklig skillnad.
Anf. 36 Sofia Amloh (S)
Herr talman! Tack, ledamoten, för anförandet!
Verklig jämställdhetspolitik som gör skillnad i människors vardag – det är fina ord. Jag håller med om dem. Det är något vi alla verkligen ska jobba för, och det har vi gjort många gånger och i långa stycken, som jag tidigare har beskrivit i den här debatten. Vi har förflyttat jämställdhetspolitiken och varit ett framgångsland på det här området.
Nu är Sverigedemokraterna det största partiet i den här regeringens underlag och ser till att den kan sitta i Rosenbad. Jag hör hur ledamoten varmt beskriver hur viktigt jämställdhet är för Sverigedemokraterna och att det behöver komma reformer på plats men att den här regeringen faktiskt inte gör någonting – detta har sagts i talarstolen från Sverigedemokraternas sida. Och då säger Sverigedemokraterna: Då skriver vi ett särskilt yttrande. Är detta ledamotens och Sverigedemokraternas sätt att påverka den här regeringen att åstadkomma verklig, praktisk jämställdhetspolitik, när man får något att säga till om?
Anf. 37 Sara Gille (SD)
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att tacka ledamoten för frågan.
Sedan vill jag säga att jag aldrig har sagt att den här regeringen inte gör någonting. Den här regeringen gör väldigt mycket, men den gör inte tillräckligt – det är en stor skillnad. Vi behöver växla upp, helt enkelt, och det är en jättestor skillnad. Om man sedan jämför det som den här regeringen gör med det som Socialdemokraterna och den tidigare regeringen gjorde gör den här regeringen enormt mycket.
Jag är ändå glad att vi tycker lika i fråga om jämställdhetsproblematiken och vill att det ska bli bättre. Men för att det ska bli det måste man jobba. När ledamotens parti satt i regering under åtta år gjordes absolut inte tillräckligt.
Det jag lyfter i mitt anförande är att den här regeringen gör en hel del, men det görs inte tillräckligt; det behöver förbättras.
Anf. 38 Sofia Amloh (S)
Fru talman! Den förra regeringen gjorde alltså ingenting – jag tyckte ändå att jag hörde det. Den här regeringen gör inte tillräckligt, och den förra regeringen gjorde inte heller tillräckligt. Nu har Sverigedemokraterna i snart fyra år haft ett väldigt starkt inflytande över den här regeringen och mycket att säga till om. Då undrar jag vad det är man har åstadkommit som har utgjort den här stora skillnaden, förutom ett särskilt yttrande, som vi får höra om i den här debatten.
Socialdemokraterna har ju faktiskt styrt i mer än åtta år, i ganska många decennier, och har förflyttat Sverige till att bli ett av de mest jämställda länderna. Att påstå att vi inte gör något tycker jag alltså är direkt orättvist av ledamoten. Det är oftast värderingar som ledamoten brukar lyfta som vi ska värna om. Jag tycker att det behöver vara en lite mer nyanserad bild från ledamoten.
Jag ska ställa en konkret fråga till ledamoten utifrån att socialdemokratin med flera under många decennier har byggt upp ett omfattande kvinnofridsarbete runt om i hela Sverige. Nu ser vi att den här regeringen har fattat beslut om en lagstiftning som bland annat gör att kvinnojourer lägger ned runt om i landet. Det är nästan 40 stycken som är nedlagda nu, och det fortsätter ticka. Tänker den här regeringen göra något för att vi ska ha något kvinnofridsarbete kvar i det här landet, eller tänker Sverigedemokraterna fortsätta skriva särskilda yttranden medan kvinnofridsarbetet nedmonteras?
(Applåder)
Anf. 39 Sara Gille (SD)
Fru talman! Jag vill påminna ledamoten om att Sverigedemokraterna faktiskt inte sitter i regeringen. Vi är ett stödparti till regeringen, och det är en stor skillnad. Vi är fyra partier som samarbetar, och vi ingår inte i regeringen; vi är ett stödparti. Det är en jättestor skillnad. Med det sagt kanske vi inte får igenom allt vi vill, och därav mitt anförande, som allt handlade om.
Jag är betydligt nöjdare med den här regeringen än jag var med den tidigare regeringen. Jag står mycket längre från Socialdemokraterna. Men jag tycker – jag står fast vid det – att vår regering har gjort väldigt mycket men fortfarande har en lång väg att gå. Grunden till det är i stor utsträckning att vi städar upp efter er. Så är det: Vi städar upp efter er.
Anf. 40 Ciczie Weidby (V)
Fru talman! I dag debatterar vi frågor som rör kärnan av vad ett jämlikt samhälle är – och vad det ännu inte är. Diskriminering begränsar människors frihet, möjligheter och värdighet. Därför räcker det inte med goda intentioner. Lagstiftningens ambitioner måste också fungera i verkligheten.
Låt mig börja med situationen för personer som är beroende av ledar- eller assistanshund. Dessa hundar är inte bara ett hjälpmedel bland andra; de är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Trots att diskrimineringslagen omfattar skydd mot bristande tillgänglighet visar det sig att väldigt många fortfarande möter en massa hinder i sin vardag. Det är oacceptabelt.
Om lagen inte får genomslag i människors faktiska liv måste den stärkas. Därför behövs en översyn av lagstiftningen och en utvärdering av hur den faktiskt efterlevs när det gäller funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 6.
Fru talman! Åldersdiskriminering är ett annat område där verkligheten halkar efter ambitionerna. Vi vet att äldre systematiskt missgynnas, inte minst på arbetsmarknaden. Studier visar att sannolikheten att ens få svar på en jobbansökan minskar redan vid 40 års ålder, vilket är hisnande för någon som tänker att man i 50-årsåldern ändå är mitt i sitt liv. För kvinnor går det ännu snabbare. Det handlar inte om enskilda fall utan om strukturer och normer som värderar människor olika enbart beroende på just ålder.
Det duger inte att luta sig tillbaka och bara konstatera att arbete pågår. Ambitionerna måste höjas. Sverige behöver en samlad strategi mot ålderism. Men inte heller det räcker. Diskrimineringens mekanismer är väldigt komplexa och svåra att bevisa. Därför behövs det kraftfullare verktyg. Jag menar att en kriskommission mot diskriminering skulle kunna samla forskning, analysera arbetslivets villkor och lägga fram fler konkreta förslag, inklusive skärpta sanktioner, för att säkerställa ett hållbart arbetsliv och en fungerande kompetensförsörjning.
Fru talman! Diskrimineringslagstiftningen måste också utvecklas i takt med samhället. Sverige får återkommande kritik för att till exempel språk inte inkluderas som diskrimineringsgrund. Det är en brist. Språk kan vara helt avgörande för människors möjligheter att delta fullt ut i samhället. Därför bör man utreda även det, med målet att verkligen stärka det skyddet.
Samtidigt måste vi säkerställa att lagen gäller där den behövs som mest. Uppgifter om etnisk profilering inom polisens verksamhet är allvarliga. De riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten. Den som utsätts för diskriminering av det offentliga måste kunna få upprättelse. Därför bör diskrimineringslagen utvidgas, så att även polisens åtgärder omfattas fullt ut och så att tillsyn kan ske på ett effektivt sätt.
Fru talman! Diskriminering är inte ett marginellt problem. Det påverkar människors livschanser, arbetsmarknadens funktion och tilliten i samhället. Därför krävs det mer än ord. Det krävs även handling, skärpta lagar och en tydlig politisk vilja.
Ett samhälle som tar jämlikhet på allvar accepterar inte att människor stängs ute. Det samhället ser till att rättigheter inte bara finns på papper utan också i verkligheten och för alla.
Anf. 41 Jamal El-Haj (-)
Fru talman! I betänkandet har jag sex motioner, som jag vill lyfta fram, men inget yrkande.
Fru talman! Det är dags att vi tar ansvar för att motverka hat och diskriminering, oavsett varifrån det kommer. Hatet har ingen plats i vårt land.
Det är vårt ansvar att se till att varje människa behandlas med värdighet och respekt. För att lyckas med det krävs ett ledarskap som inte bygger murar utan som bygger broar. Det krävs ett ledarskap som är fördomsfritt och som arbetar aktivt för att ena samhället i stället för att splittra det. Vi får aldrig acceptera att människor delas upp i ett vi och de.
Fru talman! Vi ser i dag en oroande utveckling där kampen mot hat riskerar att försvagas av politisering. Antisemitism är ett allvarligt och växande problem, som ska bekämpas kompromisslöst. Men vi ser också att antisemitismen ibland används som ett politiskt verktyg. Antisemitism får aldrig bli en partiskiljande fråga. Det ska vara en självklar del av vårt gemensamma ansvar.
På samma sätt måste vi tala klarspråk om islamofobi. Islamofobi och antisemitism är inte konkurrerande problem. De är uttryck för samma sak: hat mot människor på grund av vilka de är. Att försöka rangordna dem är meningslöst. Att ställa grupper mot varandra är direkt skadligt. När vi gör det försvagar vi kampen mot hatet i stället för att stärka den.
Fru talman! Religionsfriheten är en grundläggande demokratisk rättighet. Den är fastslagen i både internationell rätt och vår egen grundlag. Varje människa ska ha rätt att tro, att utöva sin tro och att manifestera sin identitet. Ändå ser vi att denna rättighet kränks, både globalt och här i Sverige. När människor begränsas, misstänkliggörs eller diskrimineras på grund av sin religion är det vår skyldighet att reagera.
Vi lever i ett samhälle präglat av mångfald. Det är inte ett problem att hantera. Det är en styrka att värna. Men mångfalden kräver också något av oss: viljan att mötas, att förstå och att stå upp för varandra. När människor möts minskar rädslan. När rädslan minskar försvagas hatet.
Fru talman! Samtidigt ser vi att islamofobin växer i Sverige. Den tar sig uttryck i diskriminering, i hatpropaganda och i vardagsrasism. Och den drabbar människor i deras vardag – på jobbet, i skolan och på gatan. Till skillnad från andra grupper, som judar och romer, saknar muslimer ett särskilt minoritetsskydd. Det ökar deras sårbarhet.
Samtidigt är antisemitism fortsatt ett allvarligt problem. Vi måste vara tydliga med att judar som folk aldrig bär ansvar för staten Israels politik. Att påstå något annat är antisemitism. Och det ska alltid bekämpas.
Men vi måste också våga tala om en farlig utveckling i debatten. När antisemitism används som argument för att legitimera misstänkliggörande av muslimer skapas en falsk konflikt mellan minoriteter. Detta splittrar. Det skadar och försvagar kampen mot allt hat.
Vi måste i stället stå upp för principen att ingen grupps rättigheter kan försvaras genom att en annan grupps rättigheter undermineras.
Fru talman! Ett inkluderande samhälle handlar också om att värna alla människors rätt att vara sig själva. Sverige har kommit långt när det gäller hbtqi-personers rättigheter. Men vi är inte framme. Många lever fortfarande med otrygghet, diskriminering och ohälsa. Därför krävs mer än lagstiftning. Det krävs även kunskap, förebyggande arbete och ett tydligt politiskt ansvar – i skolan, i vården, i arbetslivet och i vårt internationella engagemang.
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem. Trots insatser fortsätter våldet. Och bakom statistiken finns ett stort mörkertal. Det handlar inte bara om brott. Det handlar även om makt, om frihet och om rätten att leva utan rädsla. Så länge kvinnor inte är trygga är samhället inte jämställt. Och så länge samhället inte är jämställt är det inte heller fullt ut demokratiskt.
De ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män består, och i vissa fall ökar de. Kvinnor tjänar mindre. Kvinnodominerade yrken värderas lägre. Detta är inte bara en jämställdhetsfråga. Det är också en fråga om rättvisa.
Särskilt utsatta är utrikes födda kvinnor. De möter hinder på grund av både kön och diskriminering. De får svårare att etablera sig och löper större risk att hamna i ekonomisk utsatthet.
Fru talman! Jämställdhet, religionsfrihet och kampen mot hat och diskriminering är inte separata frågor. De hänger ihop. De handlar alla om vilket samhälle vi vill vara: ett samhälle där människor ställs mot varandra eller ett samhälle där vi står upp för varandra.
Vi måste välja sammanhållning framför splittring, respekt framför misstänkliggörande och solidaritet framför hat. I slutändan handlar detta nämligen inte om politiska vägval. Det handlar om vilket samhälle vi ska vara. Det handlar om en enkel men avgörande princip: att varje människa har lika stort värde och samma rätt att leva i frihet och värdighet. Det är inte bara en princip vi ska försvara. Det är ett ansvar vi måste leva upp till.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 april.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2025/26:AU11
Webb-tv: Beslut: Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Protokoll med beslut
- Protokoll 2025/26:105 Onsdagen den 15 aprilProtokoll 2025/26:105 Jämställdhet och åtgärder mot diskriminering
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Jämställdhetsintegrering m.m.
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:13 av Josef Fransson (SD),
2025/26:3190 av Jonny Cato m.fl. (C) yrkande 32 och
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 4.- Reservation 1 (S)
- Reservation 2 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (C) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 1 0 90 15 SD 61 0 0 9 M 56 0 0 10 C 0 20 0 4 V 18 0 0 4 KD 16 0 0 3 MP 15 0 0 3 L 13 0 0 3 - 3 0 3 2 Totalt 183 20 93 53 Jämställd ekonomi
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:1504 av Jamal El-Haj (-) yrkande 2,
2025/26:1506 av Jamal El-Haj (-) yrkande 2,
2025/26:2293 av Linnéa Wickman m.fl. (S),
2025/26:2834 av Helena Vilhelmsson m.fl. (C) yrkande 50,
2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkandena 1-3 och 5 samt
2025/26:3619 av Lina Nordquist m.fl. (L).- Reservation 3 (S)
- Reservation 4 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (S) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 1 90 0 15 SD 61 0 0 9 M 56 0 0 10 C 0 0 20 4 V 18 0 0 4 KD 16 0 0 3 MP 15 0 0 3 L 13 0 0 3 - 3 1 2 2 Totalt 183 91 22 53 Diskriminering på grund av etnisk tillhörighet m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:1027 av Jamal El-Haj (-) yrkandena 1 och 2,
2025/26:1028 av Jamal El-Haj (-) yrkande 2,
2025/26:1057 av Jamal El-Haj (-) yrkandena 2 och 3,
2025/26:2306 av Dzenan Cisija (S) och
2025/26:3592 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 9.- Reservation 5 (S)
Diskriminering på grund av funktionsnedsättning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2778 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkandena 4 och 6 samt
2025/26:3188 av Martina Johansson m.fl. (C) yrkande 72.- Reservation 6 (V)
- Reservation 7 (C)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 6 (V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 91 0 0 15 SD 61 0 0 9 M 56 0 0 10 C 0 0 20 4 V 0 18 0 4 KD 16 0 0 3 MP 15 0 0 3 L 13 0 0 3 - 4 2 0 2 Totalt 256 20 20 53 Diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:1505 av Jamal El-Haj (-).Diskriminering på grund av ålder
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:171 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkandena 2 och 4,
2025/26:1790 av Marie Nicholson (M),
2025/26:2651 av Anders Ekegren (L),
2025/26:2830 av Anne-Li Sjölund (C),
2025/26:3592 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 10 och
2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 90.- Reservation 8 (S)
- Reservation 9 (V)
- Reservation 10 (C)
Diskrimineringslagens tillämpningsområde
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:1618 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 4,
2025/26:2786 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 2,
2025/26:2788 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 10 och
2025/26:3435 av Jan Riise m.fl. (MP) yrkande 11.- Reservation 11 (V)
- Reservation 12 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 12 (MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 91 0 0 15 SD 61 0 0 9 M 56 0 0 10 C 20 0 0 4 V 0 0 18 4 KD 16 0 0 3 MP 0 15 0 3 L 13 0 0 3 - 4 2 0 2 Totalt 261 17 18 53 Diskrimineringsombudsmannen m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:2864 av Jan Ericson och Lars Beckman (båda M),
2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkandena 2 och 3 samt
2025/26:3592 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 8.- Reservation 13 (S)
- Reservation 14 (C)
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.