Anf. 10 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Jag tänkte tala lite mer filosofiskt än den föregående talaren.
Att utvärdera penningpolitiken blir en alltmer komplicerad uppgift. I dag har vi ett mål för penningpolitiken, nämligen inflationsmålet 2 procent. Det lades fast på våren 1994, om jag minns rätt. Det har sedan modifierats och heter nu flexibelt inflationsmål som innebär att man, förutom att uppnå inflationsmålet, ska stödja målen för den ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. Inflationsmålet är alltjämt överordnat.
Det har dessutom alltid funnits ett mål om stabilitet i det finansiella systemet, men tidigare hade det mer fotnotskaraktär, nämligen att man ska främja ett säkert och effektivt betalningsväsen och att det ska vägas in i räntebesluten. Det senare är inte helt oväsentligt. Det är ganska viktigt att frågan om finansiell stabilitet ska vägas in i räntebesluten.
Det tredje målet, som från början var av fotnotskaraktär, har blivit otroligt viktigt och centralt, dessutom är det komplicerat. Frågan om finansiell stabilitet är ju, som tidigare har sagts, något som inte bara hanteras inom Sverige. Eftersom våra banker och andra länders banker opererar över gränserna är det en komplicerad uppgift att säkerställa den finansiella stabiliteten.
Läroboken säger att centralbanken är självständig från regeringen och att regeringen sköter sina uppgifter av strukturell karaktär - det är något som är omöjligt att upprätthålla när man ska ha som mål att säkra den finansiella stabiliteten i ett land. Riksbanken blir knappast självständig i de besluten. Man måste samordna sig med regeringen och regeringen med Riksbanken. Vem är det egentligen som utvärderas när det gäller finansiell stabilitet? Är det både Riksbanken och regeringen eller enbart Riksbanken? Vår utvärderingsvärld blir alltmer komplicerad.
Det har blivit svårare att bedöma om politiken uppfyller sina mål eftersom målen i praktiken har växt i antal och den finansiella stabiliteten är av en högre dignitet i dag än tidigare. Det demokratiska problemet blir mer akut om en självständig eller oberoende centralbank ska utvärderas om det är en kombination av vad andra gör - regeringen och dess myndigheter och Riksbanken - och uppgifterna delvis sammanfaller och måste samordnas.
När Finanskriskommitténs arbete närmar sig sitt slut och krisen är avklarad står vi kvar med frågan: Bör den politiska utvärderingen av Riksbanken vidgas till tre mål? Ska man börja syna eventuella målkonflikter mellan dessa tre mål i sömmarna? Jag tror inte att risken är överhängande, men den finns i vissa sammanhang.
Jag ska nu gå över till något annat, och sedan ta upp en del av det som Ulla Andersson talade om.
Jag ska först säga något om växelkursen. Tid efter annan aktualiseras frågan om vi ska ha ett mål för den svenska växelkursen. Vid något tillfälle har Riksbanken, under Lars Heikenstens tid, sladdat in på den frågan och försökt hålla en viss kurs för att man vill ha en stabilitet även i växelkursen. Att man ska påverka växelkursen är något som Riksbanken avvisar; det gör också alla politiker i Sverige, såvitt jag vet. Det har vi lärt oss av växelkurskrisen i början av 1990-talet och analyserna i den makroekonmiska litteraturen där man tittar på olika länder. Jag förespråkar inte någon annan linje än att vi håller oss till den flytande växelkursen och att Riksbanken inte ska intervenera i valutamarknaden.
Icke desto mindre kan vi skönja ett problem som vi riskerar att hamna i och därför bör tala något om, nämligen att Sverige och kronan blir betraktade som en skyddad hamn, en safe haven, dit investerare söker sig. Vad är då problemet? Vi kan i detta sammanhang ses som ett obehagligt attraktivt land. Varför är det obehagligt? Sveriges ekonomiska politik är onekligen väldigt framgångsrik i ett internationellt perspektiv, men därmed drar vi till oss spekulativt kapital - kanske även mer långsiktigt kapital. Det har vissa implikationer, nämligen att växelkursen drivs upp. Det är något som Schweiz har fått erfara, och dess centralbank ser sig nu tvungen att köpa andras schweizerfranc för att hålla nere kursen och därmed hindra att Schweiz exportföretag och turism får svåra konkurrenskraftsproblem.
I praktiken försöker Schweiz nu hålla en fast växelkurs mot euron, vilket leder till att man successivt bygger upp en allt större valutareserv. Det är en dyr åtgärd. Det kostar mycket pengar att lagra stora summor utan att få någon ränta på pengarna.
Den växelkurspolitiken leder också till att man pressar ned de inhemska räntorna i Schweiz. De har faktiskt blivit negativa, det vill säga att andra betalar för att få placera och spara sina pengar i schweizerfranc hellre än i någon annan valuta. Det är alltså negativa räntor.
Även Danmark har råkat ut för detta; det är mer komplicerade argument för det. Även Danmark är nu berett att acceptera en negativ ränta, det vill säga att människor som vill placera i danska kronor får betala för att göra det.
Vi har inte någon fast växelkurs i Sverige, utan en flytande växelkurs, så vi drar inte till oss spekulativt kapital av de skäl som gäller för Danmark och Schweiz. Vi ska ändå vara medvetna om att kronan kan komma att drivas upp i värde, vilket kommer att försvåra för exporten och turismen. Samtidigt sänker det importpriserna och håller nere inflationen, och det kan man tycka är bra. Jag lämnar den aspekten därhän just nu. Man ska vara medveten om att om vi råkar in i en sådan uppgång - vilket i dagens oroliga läge inte är helt osannolikt - kommer krav på att man ska försöka stabilisera växelkursen och hejda en uppgång i Sverige.
Riksbanken bör stå emot krav på att stabilisera växelkursen, annars bäddar vi för långsiktiga problem. Vi bäddar för att det kan växa fram tillgångsprisbubblor, det vill säga husprisbubblor och uppdrivna växelkurser som leder till instabila vinster, visserligen i exportsektorn, men som långsiktigt skapar problem av den typ som vi har sett på Irland och i Spanien. Det ska vi vara medvetna om.
Ulla Andersson återkommer till sin önskan om ett högre mål för inflationen. Hon hänvisar till Lars Calmfors och Per Lundborg. De båda professorerna har haft lite olika motiv för sitt ställningstagande. Jag tror ändå att det är viktigt att säga att 2 procent är rätt, och att det har ett egenvärde att inte ändra på det så att vi har ett stabilt ankare för inflationsförväntningarna.
Hade vi startat om 1994 hade man kunnat diskutera om det skulle vara 1 ½ procent, 2 ½ procent eller 3 procent. Men nu gör vi inte det, utan vi startar från en situation där vi i snart 20 år har haft ett inflationsmål på 2 procent. Vi ska vara väldigt glada för att vi har haft det. Det har vuxit sig fast och är etablerat hos hushåll och hos företag. Det har ett väldigt stort egenvärde att inte ändra på detta.
Sedan har vi detta med majoriteten och minoriteten. Vi i utskottet och även i debatten är, som jag uppfattar det, glädjande överens om att det är helt okej att man har olika åsikter och att de åsikterna bryts mot varandra. Jag tror att diskussionen inom direktionen har höjt kvaliteten på beslutsfattandet i svensk penningpolitik genom att man har tvingats vässa sina argument och tänka igenom sina argument på båda sidor.
Men frågan är också huruvida stabilitetsfrågorna ska ingå i beslutsunderlaget. Ska det vara viktigt? Ska räntepolitiken ta höjd för att man kanske kan motverka framtida problem beträffande finansiell stabilitet genom att bedriva räntepolitiken på ett visst sätt? Ja, menar majoriteten. Nej, menar minoriteten. Det är ett mer grundläggande problem som finns mellan de två synsätten, huruvida man i analysen ska väga in frågan om finansiell stabilitet.
Som en mer pragmatisk ekonom har jag svårt att se att man inte också måste ta hänsyn till problem med finansiell stabilitet och att, som det står i texterna, urkunden här, även den frågan ska vägas in i räntebesluten.