Anf. 132 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Vi lever i en mycket omvälvande och spännande tid. Runt om i världen ser vi nu ett antal nya aktörer som träder in på den globala, ekonomiska scenen och som förändrar vår värld mycket kraftigt. Kraften i den här förändringen är mycket stark.
EU-kommissionen publicerade för något år sedan en rapport där de försökte se in i framtiden, hur man ser på de trender som finns i dag och om de råder om 20, 25, 30 år. Hur ser världen ut då?
Det är en dramatisk förändring av den värld vi lever i som ligger framför oss om de här spådomarna slår in. Vi kommer att få en befolkningsökning i världen med runt 20 procent. 97 procent av den här befolkningsökningen kommer att äga rum i Asien. 60 procent av världens befolkning kommer att bo i Asien om 20, 25, 30 år. Endast 6-7 procent kommer att bo i Europa. Världshandel och världsproduktion kommer att fördubblas under de här 20, 25, 30 åren. Huvuddelen av den här ökningen kommer att ske i Asien. Vi kommer att få se en global medelklass växa fram på kanske en miljard människor. 90 procent av den här befolkningen kommer att bo i länder som vi i dag betecknar som utvecklingsländer. Indien och Kina, som i dag står för 10 procent av de samlade utgifterna för forskning och utveckling i världen, kommer om 20, 25, 30 år att stå för 20 procent, det vill säga en fördubbling.
I allt väsentligt måste man säga att detta är en mycket positiv utveckling. Jag tillhör dem - och det gör kanske flera andra i kammaren också - som en gång gick in i politiken därför att vi trodde på en mer rättvis värld. Vi ville se minskade klyftor mellan den rika världen och den fattiga världen. Det är fantastiskt att vi nu kan se att allt fler länder lyckas häva sig upp ur fattigdomen och får njuta av välståndets frukter.
Vi har aldrig haft så lite fattigdom i världen som vi har nu. Vi har aldrig haft så många människor som lever under demokratiska förhållanden som vi har nu. Trots att vi fortfarande har en hel del miljöproblem att lösa har vi också löst en hel del miljöproblem. Det är på många sätt en fantastisk värld som vi lever i.
Samtidigt innebär förstås den här världen en stor utmaning för oss svenskar och för oss européer. Jag tror att det i grund och botten finns tre olika sätt att möta den globala utmaning som Sverige står inför.
Det första man kan göra är att säga att vi möter den globala utmaningen genom att konkurrera med låga löner. Jag vet inte hur kammarens ledamöter upplever det, men jag upplever väldigt sällan demonstrationståg som står utanför riksdagen eller Utbildningsdepartementet och kräver att Sverige ska konkurrera med låga löner.
Den andra modellen är att säga att vi ska konkurrera genom att montera ned den sociala välfärden i Sverige eller att vi ska konkurrera med dåliga miljövillkor. Jag upplever inte heller att det är ett stort medialt eller folkligt tryck på att vi ska genomföra den modellen och gå den vägen.
Vad är det då som återstår? Jo, det återstår att vi ska satsa på kunskap. Det återstår att vi ska satsa på att de varor och tjänster som vi producerar i Sverige ska ha så stort kunskapsinnehåll som möjligt.
Det är därför som regeringen har gjort det till en av sina allra största prioriteringar under den här mandatperioden att återupprätta kunskapslinjen i det svenska utbildningsväsendet. Och därför genomför vi den största satsningen i modern tid på svensk forskning. Vi ökar forskningsanslaget med 20-25 procent under fyra år. Sverige är ett av de länder i världen som i förhållande till bruttonationalprodukten satsar allra mest pengar på forskning. Vi inför ett nytt kvalitetssystem för forskning. Vi satsar mer pengar på grundutbildningen. Vi satsar mer pengar på att öka friheten - autonomin, självständigheten - för landets lärosäten. Till det sistnämnda återkommer vi i en debatt senare under våren.
Fru talman! I dag debatterar vi regeringens förslag till nytt kvalitetssystem för högskolan. Förslaget innebär att en kvalitetspremie införs för den högre utbildningen i vårt land. Vi ska gå från att mäta hur universitet och högskolor jobbar med kvaliteten till att mäta att det uppnås resultat. Vi ska fokusera mindre på processen och mer på resultaten. I grund och botten är det viktiga vad studenterna efter att ha gått ut en utbildning kan, inte vad som står i olika typer av interna dokument.
Nya resurser kommer att tillföras. Genom införandet av avgifter för utomeuropeiska studenter frigörs ett utrymme i statsbudgeten på 500-600 miljoner kronor. Regeringen har varit mycket tydlig och sagt att en väsentlig del av dessa resurser ska användas till det nya kvalitetssystemet. Det införs successivt från år 2013 och kommer att vara fullt utbyggt år 2015.
Självständigt arbete ska spela en viktig roll. Det ska också studenternas erfarenheter samt lärarkompetensen och förutvarande studenters erfarenheter av den utbildning de gått göra.
I allt väsentligt grundas det förslag som regeringen nu lägger fram på det förslag som Högskoleverket tidigare har lagt fram. Men på några punkter, särskilt på en central punkt, skiljer sig vårt förslag i förhållande till det förslag som Högskoleverket tidigare lagt fram. Det gäller då vår syn, att vi verkligen vill fokusera på att mäta resultat, inte på processer. Vi tycker inte att Högskoleverket ska gå in och detaljgranska olika lärosätens interna dokument - till exempel om de använder passiva eller aktiva verb i sina dokument - utan vi tycker att man ska fokusera på resultaten.
Vi tycker att de lärosäten ska gynnas som presenterar de bästa resultaten och som har studenter som verkligen har en god utbildning med sig när de kommer ut, inte de lärosäten som har de bästa utbildningsbyråkraterna.
Dessutom genomför vi skärpningar på ett par punkter i det förslag som Högskoleverket har lagt fram. Till exempel gäller det kravet på att ta hänsyn till att olika högskolor och lärosäten aktivt jobbar med breddad rekrytering. Det förslaget fanns nämligen
inte
med i det förslag som Högskoleverket lade fram och som Mikael Damberg och övriga företrädare för oppositionen nu hyllar. Jag vill inte ha, regeringen vill inte ha och Alliansen vill inte ha ett kvalitetsutvärderingssystem som innebär att de lärosäten som mycket aktivt jobbar med breddad rekrytering ska missgynnas. Det fanns en mycket tydlig sådan risk med det förslag som Högskoleverket lade fram. Jag vägrar acceptera en sådan ordning. Det är utbildningens resultat som ska utvärderas, ingenting annat!
Vi har också skärpt skrivningarna om kopplingen till arbetslivet, precis som flera företrädare för Alliansen tidigare sagt i debatten här.
Om det förslag som vi har presenterat och som vi debatterar i dag råder det naturligtvis olika meningar. Jag kan konstatera att företrädare för ett antal universitet skriftligen hört av sig till Utbildningsdepartementet.
Bland annat skriver man: Vi ser positivt på den betoning av autonomi som gjordes då förslaget presenterades med ambitionen att detaljregleringen av lärosätenas verksamhet ska minska. Vi välkomnar att kvalitetssäkringen främst inriktas på resultat och därmed lämnar åt oss lärosäten att utforma hur vi åstadkommer kvalitet.
Det skriver Anders Hallberg, Harriet Wallberg-Henriksson och Lisa Sennerby Forsse - företrädare för Uppsala universitet, Karolinska Institutet respektive Sveriges lantbruksuniversitet.
Förra universitetskanslern Sigbrit Franke skriver på sin blogg - detta har här konstaterats, men de mycket kloka tankarna förtjänar att upprepas - om det förslag som Högskoleverket tidigare lagt fram: Intrånget i lärarnas ansvarsområde från central myndighetsnivå rimmar illa med tankar om ökad autonomi. Utvärderingen är närmast att likna vid en överprövning av lärarnas arbete.
Om det förslag som regeringen nu lägger fram skriver Franke i stället: Propositionsförslaget kännetecknas av att såväl helheten som dess delar har en inneboende logik, bygger på en konsekvent argumentation och är stringent i sin framställning. Bristerna i HSV:s förslag är härvidlag anmärkningsvärt stora.
Franke avslutar sitt inlägg tidigare under våren med följande: Sammantaget kommer de här utvärderingarna att utgöra ett utmärkt svenskt kvalitetssäkringssystem, ett system som även får stor acceptans och väcker respekt i andra länder.
Detta skrev Sigbrit Franke i mars 2010.
Mycket i debatten hittills har ägnats åt hur processen har gått till. Därför vill jag gärna säga att processen med att ta fram ett nytt kvalitetsutvärderingssystem för den svenska högskolan har pågått under så lång tid som fyra år. Under processen har en mängd synpunkter hämtats in i en rad olika skeden, och olika remissomgångar har ägt rum.
Regeringen har lyssnat
mycket
noga på olika intressenter som framfört olika synpunkter. Jag vill passa på att tacka alla dem som engagerat sig och skickat in synpunkter och som kommit med synpunkter under processens gång. Men ytterst är regeringen naturligtvis ansvarig inför riksdagen när det gäller hur resurserna till den högre utbildningen i Sverige investeras. Det finns inget utvärderingssystem för högskolan som är helt fritt från politiska värderingar. Så har det aldrig varit, och så kommer det inte att bli. Så är det också här.
För oss i Alliansen är det en stark underliggande ideologisk värdering att landets universitet och högskolor inte ska behöva ha centralbyråkrater från Högskoleverket som petar i och granskar deras läroplaner eller kursplaner. Det är, som sagt, en ideologisk värdering. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet får gärna ha en annan värdering. Här är det fråga om
vår
politiska värdering. Den präglar också vårt förslag.
Låt mig, apropå detta med god förankring i processen, få konstatera hur det gick till förra gången - under den socialdemokratiska tiden - ett kvalitetssystem skulle tas fram. Det kopplades inte till resurser, men ett kvalitetssystem skulle tas fram. En proposition lades fram hösten 1999. Processen med att ta fram den propositionen inleddes på våren samma år med att den politiska ledningen på Utbildningsdepartementet angav den politiska inriktningen. Man anställde en person på Utbildningsdepartementet som under sommaren tog fram ett förslag. Detta stämdes sedermera av med dåvarande universitetskanslern. Statssekreteraren var också nöjd. I övrigt skedde ingen beredning. Över huvud taget hördes inga övriga instanser. Dessa uppgifter kommer från den person som under sommaren fick ta fram det här kvalitetssystemet, nämligen Karl-Axel Nilsson.
Jag säger inte detta för att moralisera över hur den tidigare socialdemokratiska regeringen tog fram sitt kvalitetsutvärderingssystem. Däremot säger jag att det måste få vara så att politiska värderingar spelar roll när ett nytt kvalitetsutvärderingssystem tas fram.
Fru talman! Hur ser då vänsterpartiernas alternativ ut? Ja, om man läser de förslag som vänsterpartierna lägger fram i den här debatten framstår det tydligt att det inte finns någon konkret idé om vad som ska finnas i stället för det förslag som regeringen nu lagt fram - förstås bortsett från att säga nej till regeringens förslag. Men uppriktigt sagt: Är inte detta lite väl torftigt och visionslöst av tre partier som gör anspråk på att styra Sverige?
I praktiken säger man att vi ska säga nej till regeringens förslag och skicka ett förslag om ett nytt kvalitetssystem, något som många tycker att vi verkligen behöver, till ytterligare utredning och ytterligare beredning - detta i stället för att nu avsluta en process som pågått i flera år, en process där olika instanser har hörts inte bara en gång eller två gånger utan tre och fler gånger.
Nej, jag har sällan sett maken till passivitet och handlingsförlamning. Detta är inte värdigt partier som gör anspråk på att styra Sverige. Så kan Sverige inte styras!
Det råder alltså enighet bland oppositionspartierna om att säga nej till regeringens förslag, men oenighet råder om hur man ska finansiera en kommande kvalitetssatsning på den svenska högskolan.
Regeringen har ju lagt fram ett förslag som tidigare klubbats i riksdagen och som gäller införandet av avgifter för utomeuropeiska studenter. Detta ska finansiera den kvalitetssatsning som vi nu ska genomföra. Men här är oppositionspartierna helt oeniga. Socialdemokraterna säger ja till förslaget, vilket jag uppskattar. Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej. Inte en rad i Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets vårbudgetmotion finns om vad det gemensamma beskedet är. Men nu har Mikael Damberg, Lage Rahm och Amineh Kakabaveh chansen att här ge besked om hur det blir med avgifterna för utomeuropeiska studenter och med den kommande kvalitetsreformen?
Fru talman! Avslutningsvis: Regeringens förslag har väckt debatt. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Det är mycket bra att viktiga förslag debatteras och att de engagerar. Den dagen det är tyst i den svenska akademin om viktiga förslag finns det skäl att vara orolig. Det finns de som är för förslaget, och det finns de som är kritiska. Bästa sättet att undvika kritik är att inte göra någonting. Men Sverige står inför en
mycket
viktig och stor utmaning. Då duger det inte att sitta med armarna i kors. Sverige ska ha en högskola i världsklass!
(Applåder)
I detta anförande instämde Ulf Nilsson och Tina Acketoft (båda fp), Betty Malmberg, Mahmood Fahmi och Fredrik Schulte (alla m), Ulrika Carlsson i Skövde och Sofia Larsen (båda c) samt Yvonne Andersson och Gunilla Tjernberg (båda kd).