Forum för prövning av slutförvaringssystem för använt kärnbränsle eller kärnavfall
Betänkande 2008/09:MJU9
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Trycklov
- 2009-02-04
- Avgörande
- 2009-02-11
- Debatt
- 2009-02-11
- Beslut fattades
- 2009-02-11
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Prövning av slutförvaringssystem för använt kärnbränsle eller kärnavfall (MJU9)
Miljödomstolarna prövar tillstånd för anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för slutförvaring av använt kärnbränsle. Från den 1 april 2009 ska sådan prövning ske i en miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna är belägen eller avses vara belägen. På så sätt kan prövning ske vid en och samma miljödomstol även om anläggningarna finns i olika områden. Lagändringen börjar gälla den 1 april 2009.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 1 motion.
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 9 december 2008, justerades 20 januari 2009 och fick trycklov 28 januari 2009.Reservationer: 1
Alla beredningar i utskottet
2008-12-09
Prövning av slutförvaringssystem för använt kärnbränsle eller kärnavfall (MJU9)
Miljödomstolarna prövar tillstånd för anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för slutförvaring av använt kärnbränsle. Från den 1 april 2009 ska sådan prövning ske i en miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna är belägen eller avses vara belägen. På så sätt kan prövning ske vid en och samma miljödomstol även om anläggningarna finns i olika områden. Lagändringen börjar gälla den 1 april 2009. Miljö- och jordbruksutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2008/09:MJU9
Webb-tv: Forum för prövning av slutförvaringssystem för använt kärnbränsle eller kärnavfall
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 104 Tina Ehn (Mp)
Herr talman! Vi ska debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande 9, och jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation - reservationen kallad.
I år har Sverige haft kommersiell kärnkraft i 37 år. Kärnkraftsparentesen har alltså redan blivit nästan 40 år lång. År 1972 öppnade Oskarshamn 1. Sedan följde elva andra reaktorer. Sedan dess har två reaktorer stängts: Barsebäck 1 och 2.
Trots detta har vi i dag mer kärnkraftsproduktion än någonsin på grund av effekthöjningar i övriga reaktorer. Tillsammans har de svenska reaktorerna till dags dato producerat ungefär 7 000 ton uran i använt bränsle. Om de nuvarande kärnkraftverken får fortsätta till de livslängder på 50-60 år som industrin nu planerar för blir det över 12 000 uran i använt bränsle.
Dessa 12 000 ton utgörs av de farligaste ämnen människan över huvud taget känner till. Ett enda kilo av materialet här i salen skulle ta livet av oss allihop innan vi ens hunnit avsluta den här debatten. Att ta hand om tolv miljoner gånger så mycket på ett säkert och ansvarsfullt sätt kommer att kräva stora resurser och mycket arbete.
Miljöpartiet kommer självklart att ta sitt ansvar i den här processen. Det faktum att vi har varit emot kärnkraften gör inte att vi kan avsäga oss ansvaret för hanteringen av kärnavfallet. Tvärtom kommer vi att ta aktiv del i processen för att utforma en så säker och långsiktig förvaring av kärnavfallet som över huvud taget är möjlig. Vi hoppas att alla partier tar på sig det ansvaret och aktivt granskar de förslag som kommer att komma in till riksdagen.
Ingen tjänar på en snabb och hafsig behandling av kärnavfallsfrågan. Tvärtom kräver den oerhört långa tidsrymd som kärnavfallet är livsfarligt en oerhört gedigen politisk behandling och en eftertänksamhet i hela den politiska behandlingen av kärnavfallsförvaringen. Vi har helt enkelt inte råd att begå misstag som kan visa sig stå kommande generationer och otaliga släktled mycket dyrt. Sällan har det varit mer befogat att påminna om visdomsorden att vårt enda rättesnöre är att tänka efter före.
Kärnavfallet beräknas vara akut giftigt för människor och ekosystem i hundratusentals år. Detta är en för mänskligheten snudd på ogripbar tidsrymd. För att få något begrepp om hur långt vårt ansvar sträcker sig kan man påminna om att vi i Sverige för 2 000 år sedan fortfarande hade stenålder. Hela den tid som gått sedan mänskligheten gick över från att vara jägare till att vara jordbrukare är inte längre än 10 000 år. Det avfall vi har skapat måste alltså hållas avskilt tio gånger längre än den mänskliga civilisationen hittills har funnits.
Svensk kärnbränslehantering, SKB, har ända sedan 70-talet arbetat med att utveckla en enda metod för hur man ska hantera det svenska avfallet. Metoden kallas KBS-3 och bygger på att man ska förvara avfallet i bergrum ca 500 meter under marken i kustnära områden, antingen i Oskarshamns eller i Östhammars kommun.
Men redan innan den slutgiltiga ansökan ens har kommit in till riksdagen för godkännande av slutförvarsplanen har avgörande delar av KBS-3-metoden ifrågasatts i grunden. Det handlar till exempel om vattengenomsläppligheten i berget i de områden som SKB utpekat som lämpliga. När vattenflödet visar sig vara betydligt större än SKB förutsatt ökar det också risken för att radioaktivt material ska komma ut i ekosystemen.
Även kopparkapslarnas hållbarhet har ifrågasatts. Ny vetenskaplig forskning har visat att kopparen eroderar även under syrefria förhållanden, vilket SKB kanske inte räknat med i sina planer. När kopparen bryts ned betydligt snabbare än vad som antagits i planerna ökar risken kraftigt för att det livsfarliga innehållet i kapslarna ska läcka ut.
Miljöpartiet har mot bakgrund av dessa risker med KBS-3-metoden föreslagit att även alternativa metoder för kärnavfallslagring ska utredas lika grundligt. Två andra metoder som diskuterats är förvaring i djupa borrhål på tre till fem kilometers djup, där vattnet inte riskerar att nå jordytan innan avfallet blir harmlöst, och lagring i bergrum över grundvattennivån.
Med ett sådant väl utrett underlag skulle riksdagen kunna väga de olika metodernas fördelar och nackdelar mot varandra och fatta ett väl avvägt beslut. Att bara kunna ta ställning till ett enda alternativ känns otillfredsställande och uppfyller inte moderna krav på hur en miljöprövning ska gå till, där man kräver att olika alternativ jämförs med varandra.
Fru talman! Den fråga vi har att hantera i dag berör hur prövningen av ansökan ska göras. I regeringens förslag öppnas det för att prövningen kan göras var som helst i landet där någon del av kärnavfallshanteringen kommer att lokaliseras, det vill säga även inkapslingsanläggningar med mera. Från Miljöpartiets synvinkel är det avgörande för att säkra prövningens kvalitet att prövningen sker i den instans som ligger närmast den slutgiltiga placeringen av slutförvaret. Det vore ett fatalt misstag att låta en domstol som inte har de djupa kunskaper som behövs om miljöförhållandena på den plats den största miljöpåverkan under längst tid kommer att ske pröva ansökan.
Vi anser alltså att det som kallas forumregler i miljöbalken måste kompletteras med ett tillägg som garanterar att prövningen sker vid den domstol som ligger närmast slutförvaret. En ansökan om att få bygga ett slutförvar ska behandlas av den miljödomstol som ligger närmast slutförvaret eftersom det är detta som är den stora miljöfrågan. Även om inkapslingsanläggningen innebär miljörisker är det mer fråga om en traditionell fabrik, medan prövningen av slutförvarets långsiktiga miljösäkerhet är en fråga av mycket högre vikt. Den kräver betydligt djupare kunskaper. Denna miljöprövning kommer säkerligen att bli den klart största miljödomstolsprövningen hittills när den kommer. Det är avgörande för den demokratiska processen att allmänheten och lokala miljöorganisationer ges möjlighet att delta vid miljöprövningen.
Det är inte bara lagstiftningen som styr vilken miljödomstol som industrin väljer att ansöka vid. Man kan misstänka att industrin i en ambition att spara pengar och tid kan komma att ta hänsyn till utomståendes synpunkt i frågan när tidpunkten för ansökan kommer. Vi anser att det vore bra för alla aktörer om frågan om var ansökan kommer att hanteras inte blir en osäkerhet när tiden för ansökan närmar sig.
Därför yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation som ökar möjligheten för att bästa möjliga juridiska prövning av frågan blir genomförd.
Anf. 105 Dan Nilsson (S)
Fru talman! Vad skulle man uppleva en vanlig dag i Sverige för 100 000 år sedan? Enligt den historiska almanackan är det stenålder. På vissa håll i världen vandrar det runt mammutar och sabeltandade tigrar. I södra Europa kan man stöta på människoliknande varelser som jagar och samlar i skogarna.
I Sverige skymtar vi dock knappast vare sig tidiga människoarter eller mammutar. Här råder istid. Landets södra delar täcks av en ogästvänlig tundra som övergår i ett istäcke ju längre norrut man kommer. Och kallare ska det bli. För varje 10 000 år som går närmar vi oss istidens höjdpunkt för 24 000 år sedan då hela norra Europa täcks av väldiga ismassor.
För ca 15 000 år sedan drog sig isen tillbaka. Då började en period av värme som precis mot slutet skulle innehålla vår svenska nedtecknade historia med vikingar, Gustav Vasa, stormaktstiden och, fru talman, det svenska folkhemmet.
Vad skulle man uppleva en vanlig dag i Sverige 100 000 år framåt i tiden? Det kan vi läsa på Svensk Kärnbränslehanterings, SKB:s, hemsida. För flertalet företag är frågan ointressant, men för SKB är den viktig och även för oss när vi debatterar frågan här i dag. Slutförvaret för använt kärnbränsle måste nämligen vara säkert i minst 100 000 år. SKB säger att man måste kunna visa att människor och miljö skyddas så länge som en miljon år framåt i tiden. Det är ett stort uppdrag - något att tänka på i dessa tider när kärnkraften debatteras och alliansen talar om utbyggnad.
Fru talman! Vi socialdemokrater ställer oss bakom den förändring i miljöbalken som gör att man ska kunna pröva hela verksamheten vid anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för hantering, bearbetning, lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall vid en miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna är belägen eller avsedd att vara belägen.
Skälen till regeringens förslag är att använt kärnbränsle och kärnavfall i form av driftavfall och rivningsavfall måste slutförvaras på ett säkert sätt.
SKB ägs av de svenska kärnkraftsbolagen och har bland annat till uppgift att svara för det slutgiltiga omhändertagandet av det använda kärnbränslet och kärnavfallet från de svenska kärnkraftverken.
I beslut angående SKB:s program för forskning, utveckling och demonstration för kärnavfallets behandling och slutförvaring, FUD 1998, gjorde regeringen utifrån då tillgängligt underlag bedömningen att någon form av slutförvaring i berggrunden framstår som det mest ändamålsenliga.
SKB har bland annat utvecklat den så kallade KBS-3-metoden som går ut på att det använda kärnbränslet kapslas in och slutförvaras i förslutna bergrum. Genomförandet av KBS-3-metoden förutsätter uppförandet av två nya anläggningar, dels en inkapslingsanläggning där kärnbränslet placeras i förslutna behållare, dels ett slutförvar. Dessa anläggningar avser att utgöra ett sammanhängande system för slutförvaring av använt kärnbränsle.
Eftersom KBS-3-metoden förutsätter att det använda kärnbränslet mellanlagras innan det kapslas in har SKB byggt en anläggning för detta på Simpevarvshalvön i Oskarshamns kommun i mitt hemlän Kalmar län. Anläggningen benämns Centralt mellanlager för använt kärnbränsle, Clab. I anslutning till Clab planerar SKB att bygga en inkapslingsanläggning och därefter driva dessa som en gemensam kärnteknisk anläggning.
För slutförvaret har SKB, precis som Tina sade, bedrivit detaljerade platsstudier i Oskarshamns kommun och i Östhammars kommun. Man har dock ännu inte tagit ställning i fråga om vilken av dessa kommuner man anser att det lämpligen bör byggas i.
Fru talman! Platsvalet för var slutförvaret ska placeras kommer att ske inom det närmaste halvåret. Med tanke på de ord som jag inledde med om att miljön och människorna som finns i närområdet kommer att ha avfallet där i evinnerlig tid är det av oerhörd vikt att hanteringen sker med stor öppenhet och att människor känner sig delaktiga i processen i samråd och prövningar.
Vi socialdemokrater har uppfattat att så har skett hittills och förutsätter att så också kommer att ske i fortsättningen, även inom politiken. Det duger inte med slutna rum. I detta perspektiv och på denna tidsskala är en mandatperiod eller 40 år inte ens möjligt att markera.
Anf. 106 Sofia Arkelsten (M)
Fru talman! Jag vill börja med att å alliansen vägnar yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. I dag debatterar vi juridik och val av domstolar. Alla partier utom Miljöpartiet är överens om förslaget, men det hindrar inte det debattglada miljö- och jordbruksutskottet. Det vi ska tala om är forum för prövningen av slutförvaringssystem för använt kärnbränsle eller kärnavfall, alltså vilken domstol som är behörig att ta hand om prövningen. Det är rent tekniskt en förändring av regeln i 20 kap. 8 § miljöbalken.
Vårt förslag är att mål som handlar om tillstånd för verksamhet vid de anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för att ta hand om och slutförvara använt kärnbränsle eller kärnavfall ska prövas av en miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna är belägen eller ska avses vara belägen. Det är många och långa ord. Det betyder att vi ser avfallshanteringen som en helhet som ska prövas på samma ställe i samma domstol. Det är viktigt att se till säkerheten och den totala funktionaliteten.
Huvudregeln i miljöbalken i dag är att en fråga om tillstånd för miljöfarlig verksamhet ska prövas i den domstol där verksamheten i huvudsak bedrivs. För att undvika att det blir flera separata mål om samma verksamhet fast i olika delar föreslår vi denna ändring.
Tidigare har sådant hänt. Då har man löst det på ett ganska listigt sätt. En domstol har fått alla ärenden genom institutet överlämnande av mål mellan domstolar. Det är dock behäftat med ett antal rekvisit, alltså förutsättningar som ska vara uppfyllda. Det ena är att det ska finnas ett nära samband eller särskilda skäl och att överlämnandet till
en
domstol bara får ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Det är ett sådant rekvisit som anses kunna krångla till det för överlämnandet. Slutsatsen är att det inte är självklart att målen flyttas över till en domstol. Därför vill vi göra denna förändring.
Fru talman! Därför tycker vi i utskottet som regeringen att vi ska förändra miljöbalkens forumbestämmelse och säkerställa den sammanhållna tillståndsprövningen för slutförvaringen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Erik A Eriksson och Claes Västerteg (båda c).
Anf. 107 Lars Tysklind (Fp)
Fru talman! Jag ska börja med att instämma i ett påstående som Tina Ehn framförde, och det var att ingen tjänar på en hafsig behandling. Nej, det tror jag att vi alla kan hålla med om. Det är därför som det hela tiden handlar om att sätta säkerheten i fokus. När vi nu vill ändra hur man behandlar det här i miljödomstolarna handlar det om det.
Det gäller att säkerställa att man får en sammanhållen tillståndsprövning, som naturligtvis är den absolut mest lämpliga i dessa fall, eftersom det är en sammanhållen och enhetlig process, som hänger ihop.
Det ena är helt avhängigt av det andra, när det gäller inkapslingsanläggningen och själva slutförvaret. Man kan inte leva med den ena eller den andra, utan de är helt beroende av varandra.
Fördelen med att säkerställa att vi har en domstol - där tror jag att vi är ense - är att man får helheten och inte kommer in i den diskussion som Sofia Arkelsten tog upp om att man ska uppfylla vissa rekvisit. Då finns möjligheten att man inte har en sammanhållen prövning, och hela lagändringen går ju ut på att man ska säkerställa det.
Om vi nu ser på verkligheten har vi SKB, Svensk Kärnbränslehantering, som ägs av bolagen, som har till uppgift att enligt den bestämda metod, KBS-3-metoden, som har nämnts här tidigare genomföra detta att inkapsla kärnbränslet och lägga det i förslutna bergrum.
Fru talman! Det finns redan en mellanlagringsstation, som ligger i Oskarshamn, och inkapslingsanläggningen är också tänkt att finnas i Oskarshamn. Det är Östhammars kommun och Oskarshamns kommun som är aktuella för slutförvar, men det är inte bestämt vilken kommun utan ska beslutas under de närmaste åren.
Vi har miljödomstolar på fem ställen i landet, så i det här fallet torde det vara miljödomstolen i Växjö eller i Nacka som skulle ta hand om detta. Men som jag sade förut ska det naturligtvis ligga i en domstol för att man ska få helheten.
Om jag tar upp reservationen sade Tina Ehn, om jag uppfattade det riktigt, att det skulle ligga i den domstol som har den bästa kunskapen om området. Det här är en så pass viktig fråga att det skulle vara fullständigt uteslutet, vilken domstol det än är, att inte se sin uppgift som så otroligt viktig att göra klart för sig exakt vad som gäller på båda ställena. Det har ingenting med geografisk placering av domstolen att göra. Vilken domstol det än blir får vi utgå från att den är neutral och fattar ett riktigt beslut.
Det finns många fall där det är centrala domstolar som avgör. Det ingår syn på platsen och att man har förhandlingar på platsen, så närheten gör att deltagande och öppenhet uppfylls. Det uppfylls i många processer i samhället. Man kan gå till allt från länsrätter till miljödomstolar som besöker de platser där de har fall att avgöra. Det är jämförbart, tycker jag.
Slutsatsen av detta är att det här är ett bra förslag. Även om Sofia Arkelsten talade på alliansens vägnar kan jag på alliansens och Folkpartiets vägnar få yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på reservationen.
Anf. 108 Tina Ehn (Mp)
Fru talman! Jag tänkte börja med att ta upp det som vi har debatterat. Företrädarna för alliansen som har varit uppe har pratat om en helhet när det gäller hela hanteringen. I den motion som Miljöpartiet har väckt står det ingenting om att splittra upp helheten i hanteringen. Däremot finns det en ambition att man ska kunna utöva demokrati på ett viktigt vis, att det inte ska vara några osäkerheter om var det här kommer att hamna. Folk ska veta var ärendet kommer att befinna sig när tiden för ansökan närmar sig.
Det kommer att vara en av de största miljödomstolsprövningarna när den sker, och då är det viktigt att allmänhet och miljöorganisationer har möjlighet att delta och känna att man vet var det hamnar. Det är alltså en demokratiskt viktig fråga också. Det är någonting som vi trycker på i motionen.
Att Miljöpartiet har en annan åsikt än övriga oppositionen är inte märkligt, som i många andra frågor. Vi är ganska stolta över att vi tycker saker och ting.
En fråga som jag ställer mig är: Vad menas med helheten i det argument som ni för fram här? Vad innefattar det?
Anf. 109 Lars Tysklind (Fp)
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att jag uppfattade att vi var överens om att det skulle vara en helhet men att Miljöpartiets förslag går ut på att man ska bestämma vad som styrde, vilken domstol det var och att det var slutförvarets placering som skulle styra den.
Det är så oerhört svårt att förutsäga exakt vilken domstol som är mest lämplig. Vi har ju specialdomstolar. Vi kan säga att det kanske är naturligt att det är den domstol som trots allt har börjat jobba med inkapslingsanläggningen, som enligt de nuvarande reglerna är Växjö tingsrätt. Även om det hamnar i Östhammar kanske man inte ska förflytta målet. Det finns sådana faktorer som inverkar. Det ska finnas en frihet att välja någon av de miljödomstolar som enligt huvudregeln skulle ha blivit berörd. Det är ju inte vilken miljödomstol som helst, utan någon av anläggningarna måste ligga inom området.
Det här med demokrati: Det är klart att jag också tycker att det är otroligt viktigt att det finns framför allt en öppenhet här. Man kan ju inte bli delaktig om man inte vet vad som pågår. Jag tror inte att någon tjänar på att en sådan här process pågår i slutna rum.
Jag vet inte om det ligger någon underton här från Miljöpartiets sida att det skulle kunna finnas taktiska skäl från industrin att välja den ena eller den andra domstolen, men Tina Ehn kanske kan säga något om det. Jag tyckte att hennes anförande antydde att industrin skulle välja den ena eller andra domstolen av sådana skäl. Det känns helt uteslutet.
Anf. 110 Tina Ehn (Mp)
Fru talman! Det här är intressant. Vi kommer att diskutera olika delar av kärnkraften framöver, om jag förstod det hela rätt utifrån vad som har hänt. Det finns ingen talare från Centerpartiet i den här debatten, vilket kanske har betydelse i diskussionerna.
Vi vet ju att det har uttalats beslut om att byta ut den kärnkraft som vi har, och det låter inte så anmärkningsvärt egentligen. Men i en av våra nya tekniktidningar kan man i dag läsa om hur den svenska basindustrin drömmer om reaktorbjässar, där vi ska öka vår produktion av kärnkraft något otroligt, från 491 megawatt i en befintlig reaktor till 1 800-2 000 megawatt. Det kommer också att innebära att vi får ökade problem med avfall i framtiden. Som vi vet i dag har vi fortfarande ingen lösning på avfallsproblematiken.
Vi ser att SKB har arbetat med en enda metod för att hantera avfallet. Vi har från Miljöpartiets sida önskat att man ska titta på fler metoder, eftersom vi tror att det kan vara väldigt viktigt.
Jag har också hört att berg- och grundvattensförhållandena vid det berg som man hade tänkt sig vid Oskarshamns kärnkraftverk inte är vad man hade tänkt sig.
Det är hela tiden oroligheter runt denna fråga på alla plan. Därför är det otroligt viktigt att människor får ta del av det och att människor kan känna att de vet hur detta ärende kommer att hanteras. Det gäller inte minst frågan om slutförvar och hur den processen går till.
Anf. 111 Lars Tysklind (Fp)
Fru talman! Att Centerpartiet inte är med har jag ingen anledning att kommentera. Det tror jag beror på att vi har en överenskommelse om kärnkraften och hela energipolitiken. Det ser vi som en styrka från alliansen. Vi är väldigt glada för att vi har en sådan överenskommelse eftersom det ger en långsiktighet och tro på framtiden. I detta ingår att det finns en möjlighet att byta ut befintliga kärnkraftsreaktorer mot nya på, som det heter, på marknadsmässiga villkor.
Vi har kommit till denna slutsats på grund av klimathotet och växthuseffekten. Det är ändå det som står i centrum och som är det centrala problemet att lösa. Då finns det inte utrymme för att inte säkra att vi kommer ur beroendet av fossila bränslen, och kärnkraften har en viktig del där.
När det gäller avfallsproblematiken har Tina Ehn naturligtvis skäl att säga att vi har ett ständigt problem. Jag är övertygad om att detta kommer att bli en naturlig del i processen och att detta inte kommer att vara ett ständigt problem. När man väl har bestämt vilken metod som man ska ha kommer detta att vara en del av helheten från kraftproduktion till förvaring.
När det gäller metod har vi nu KBS-3-metoden som är aktuell. Men om man ser över tid vore det väl ganska dumt att tro att det inte under resans gång utvecklas nya tekniker. Jag kan nog dela uppfattningen att med de kunskaper som vi har i dag är denna metod väldigt bra och säker. Men det är naturligtvis inte uteslutet att vi i framtiden kan ha andra metoder.
Anf. 112 Jacob Johnson (V)
Fru talman! Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, kommer under detta år att föreslå var och hur det utbrända kärnbränslet från de svenska kärnkraftverken ska slutförvaras. Därefter börjar prövningen av den ansökan som bland annat ska ske i miljödomstolen enligt miljöbalken. Det kommer att bli en unik och mycket omfattande prövning som måste uppfylla de högsta möjliga kraven eftersom det, som vi har hört, om avfall vars radioaktivitet måste skyddas från omvärlden under minst 100 000 år.
Men prövningen handlar inte bara om själva slutförvaret utan om ett helt system med inkapsling av det utbrända kärnbränslet som kanske är på en plats för att sedan transporteras till en annan plats för slutförvaring. Det är naturligtvis viktigt att det är hela systemet som prövas som helhet och i ett sammanhang.
Med nuvarande lagstiftning skulle prövningen då ske dels i den miljödomstol som finns där inkapslingsanläggningen ligger, dels i en annan miljödomstol som finns där slutförvaret föreslås. Det är inte en god ordning för att kunna se till helheten.
I den proposition som behandlas här i dag föreslås en lagändring så att hela systemet prövas vid någon av de miljödomstolar där de ingående anläggningarna är belägna. Jag anser att den föreslagna lagändringen är rimlig och kan ställa mig bakom detta förslag.
Miljöpartiet föreslår i sin reservation att prövning ska ske vid den miljödomstol som finns där slutförvaret föreslås. Miljöpartiets förslag innebär också, i likhet med propositionen, att hela systemet prövas i en och samma miljödomstol. Så långt verkar alla partier vara överens. Men Miljöpartiet vill alltså dessutom knyta valet av miljödomstol till geografisk närhet till slutförvaret. Jag anser att det är en onödig detaljstyrning i en lagtext.
Jag tror, förväntar mig och utgår från att denna miljöprövning, mot bakgrund av frågans vikt, kommer att genomföras sakligt, objektivt och enligt gällande lagstiftning oberoende av vilken miljödomstol som får detta stora ansvar.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 11 februari 2009.Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Lagförslaget
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i miljöbalken.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:76 och avslår motion 2008/09:MJ2.- Reservation 1 (mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 109 1 0 20 m 85 0 0 12 c 23 0 0 6 fp 20 0 0 8 kd 19 0 0 5 v 17 0 0 5 mp 0 13 0 6 Totalt 273 14 0 62
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.