Grönbok om jordbruksprodukters kvalitet
Utlåtande 2008/09:MJU8
Var är utlåtandet nu?
Utlåtandet är färdigbehandlat
- Under beredning
- 2008-11-20
- Under beredning
- 2008-11-27
- Debatt
- 2008-12-18
- Avgörande
- 2008-12-19
- Beslut fattades
- 2008-12-19
Hela utlåtandet
Beslut i korthet
EU-förslag om jordbruksprodukters kvalitet (MJU8)
Miljö- och jordbruksutskottet har granskat EU-kommissionens grönbok om jordbruksprodukters kvalitet: produktnormer, produktionskrav och kvalitetsordningar. Kommissionen presenterar ett antal frågeställningar som man bjuder in organisationer, företag och medborgare att lämna synpunkter på. Utskottet ställer sig positivt till att kommissionen uppmanar till debatt och tycker att det är viktigt att inte komplicera regelsystem i onödan och hålla fokus på vad konsumenterna efterfrågar. Riksdagen avslutade ärendet med detta.
- Utskottets förslag till beslut
- Utlåtandet läggs till handlingarna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Utlåtandet kommer beredas 20 november 2008, justerades 9 december 2008 och fick trycklov 10 december 2008.Reservationer: 1
Alla beredningar i utskottet
2008-11-11
EU-förslag om jordbruksprodukters kvalitet (MJU8)
Miljö- och jordbruksutskottet har granskat EU-kommissionens grönbok om jordbruksprodukters kvalitet: produktnormer, produktionskrav och kvalitetsordningar.
Kommissionen presenterar ett antal frågeställningar som man bjuder in organisationer, företag och medborgare att lämna synpunkter på. Utskottet ställer sig positivt till att kommissionen uppmanar till debatt och tycker att det är viktigt att inte komplicera regelsystem i onödan och hålla fokus på vad konsumenterna efterfrågar. Utskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2008/09:MJU8
Webb-tv: Grönbok om jordbruksprodukters kvalitet
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 145 Bo Bernhardsson (S)
Herr talman! Ämnet för dagens debatt är EU:s grönbok om jordbruksprodukters kvalitet. Det handlar alltså om vilka krav som bör ställas på produktionen och på produkterna. Det är nog så aktuellt när julen, årets mest matglada högtid, närmar sig. Jordbruksprodukter är, ofta i alla fall, sådant som vi äter.
Syftet är att starta ett samråd inom Europeiska unionen om det bästa sättet att skydda och främja jordbruksprodukters kvalitet, som det står i grönboken.
Initiativet är angeläget, och grönboken är en bra början. Men jag skulle ändå först vilja anlägga en kritisk synpunkt. Det är i för hög grad producentintresset som är utgångspunkten i grönboken även om det tydligt framgår att det är konsumenternas krav som ska beaktas och att det är huvuduppgiften.
Det är inte första gången som producentintresset har en tendens att ta över inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Det händer då och då, som till exempel när man som jordbrukspolitiska åtgärder för fram krav på att det ska delas ut gratis frukt till Europas skolbarn eller mat till de fattigaste. Skolpolitik eller socialpolitik bör inte konstrueras för att skapa avsättning för överproduktion inom jordbrukssektorn.
Utskottet stryker alltså under i utlåtandet, och där är vi eniga, att arbetet med livsmedelskvalitet måste bygga på vad konsumenterna vill ha och inte på vad producenterna helst vill sälja.
När detta nog så viktiga påpekande är gjort måste jag säga att diskussionen egentligen borde vidgas ännu mer. Begreppen konsument och producent utgår från att vi människor i första hand möts och handlar på en marknad, att vi är
homo economikus
, en ganska självisk typ som nationalekonomerna har hittat på.
Men vi människor är också löntagare, miljövänner, föräldrar och framför allt människor med ansvar för och tankar om alltihop, om helheten.
Om man som konsument får frågan vilka krav man ställer på julskinkan ligger det nog ganska nära till hands att man svarar att den ska vara billig och god. Om frågan i stället ställs till oss i vår egenskap av människor som är oroliga för klimathotet eller i vår egenskap av människor som är oroliga för djurens välbefinnande blir svaret ganska säkert lite annorlunda. Det är helheten som måste vara utgångspunkten.
Politiken är till för att väga samman just helheten, att lösa de problem som inte kan lösas på marknaden av konsumenter och producenter själva. Den är till för att stötta och stimulera och där det är nödvändigt reglera och ibland faktiskt förbjuda för att resultatet i slutändan ska bli bra och hälsosamma produkter och en produktion som är långsiktigt uthållig och som inte suger ut vare sig vår jord eller människor.
Herr talman! Det finns undersökningar gjorda i Norden. En av dem heter
Etisk märkning av livsmedel
. Den visar att konsumenterna i första hand vill att politiker och företag, primärproducenter och inom handeln, ska åtgärda problemen så att de aldrig når konsumenten, att varor som kan tänkas vara skadliga eller har producerats på ett tvivelaktigt sätt helt enkelt inte ska saluföras. Den uppgiften ligger på oss politiker och naturligtvis på producenterna.
Jag säger det här därför att etisk miljömärkning inom livsmedelssektorn, och för den delen kundvalsmodellen på andra områden, inte får bli ett sätt för politiker att fly undan sitt grundläggande ansvar. Medborgarna förväntar sig att vi politiker med lagstiftning ska lösa de problem som kan lösas redan vid källan så att problemen när det gäller konsumentprodukter aldrig når fram till handeln. Det är konsumenternas grundinställning. Det finns undersökningar som belägger detta.
Konsumentmakten är alltså inte det enda verktyget men en viktig och stark kraft att utnyttja. Konsumenternas egna val är ett styrinstrument som inte minst i en internationaliserad och globaliserad handelsmiljö kan och måste komplettera politiska åtgärder. De direkta politiska ingripandena har vanligen bara nationell räckvidd utan att nå ut till den globala miljön.
EU-samarbetet vidgar, och det är viktigt att påpeka, rätt utformat politikens möjligheter. Det är det som bland annat är syftet med samarbetet.
I den bästa av världar produceras alla livsmedel klimatvänligt och utan gifter. I den bästa av världar finns det inte barnarbete och löneslaveri därför att demokratiska processer och facklig kamp har tvingat fram bra produktionsförhållanden och bra produkter överallt. I den bästa av världar behövs ingen klimatmärkning eller rättvisemärkning eller ursprungsmärkning. Men vi lever inte i den bästa av världar.
Konsumentmakten och att stimulera konsumentmakten är på många områden ett nödvändigt verktyg att ta till, samtidigt som politiken, jag upprepar det, måste vara kraftfull där och då den kan vara kraftfull och bland annat understödja och stärka konsumenternas möjligheter att utöva inflytande genom att välja själva.
Herr talman! Det är mot den här bakgrunden vi har en reservation till förmån för att ursprungsmärkningen ska bli obligatorisk. För bara en vecka sedan kom en larmrapport om dioxin i griskött från Irland. I dag gäller den obligatoriska märkningen inom EU bara nötkött, en märkning som blev följden av galna ko-sjukan. Varför är det så? Varför inte griskött? Varför inte fågelkött? Varför inte livsmedel över huvud taget när det är möjligt?
Den fråga som ställs i grönboken är: Vilka är för- respektive nackdelarna om det skulle bli obligatoriskt att ange var primärprodukterna har producerats? Man nöjer sig med primärprodukterna. Det gör inte vi.
Jag tror att det är tveksamt, men det är möjligt att det finns några direkta nackdelar, men visst finns det svårigheter, framför allt om man sträcker ut uppgiften att märka till att gälla mer än primärprodukterna, att också gälla efterbehandling och bearbetning av livsmedel.
Framför allt finns det fördelar. Obligatorisk ursprungsmärkning skulle underlätta för konsumenterna - och det är vår uppgift att underlätta för konsumenterna - att välja närproducerat, att välja miljöklokt eller socialt ansvarsfullt. Att till exempel kunna välja rätt julskinka är viktigt, även om det kan vara nog så banalt, men det är viktigt med julskinkan.
Vi anser därför att utskottsmajoriteten borde ha ställt det kravet på Sveriges regering, vi gör det, att man målmedvetet ska arbeta för att få till stånd obligatorisk ursprungsmärkning av livsmedel.
Därför yrkar jag bifall till reservationen.
(Applåder)
Anf. 146 Jacob Johnson (V)
Herr talman! Det är en relativt ny företeelse att vi här i kammaren debatterar så kallade grönböcker från EU-kommissionen. En grönbok är ett diskussionsdokument från kommissionen inför ny lagstiftning. Olika instanser, till exempel Sveriges riksdag, men även enskilda personer ges tillfälle att yttra sig över grönboken. Baserat på inkommen information och yttranden lägger kommissionen så småningom fram konkreta lagförslag.
Det här tillvägagångssättet illustrerar väl hur initiativen tas i EU-maskineriet. Initiativen kommer från kommissionen, från tjänstemännen. Det är kommissionen som föreslår nya lagar, inte medlemsstaterna eller de folkvalda EU-parlamentarikerna. Man skulle kunna säga att det är tjänstemännen som agerar och de folkvalda som reagerar. Det är ett tydligt exempel på EU:s demokratiunderskott.
Nåväl, herr talman, låt mig reagera lite på denna grönbok om jordbruksprodukters kvalitet. Kommissionen framhåller att den ökade globaliseringen medför ökad konkurrens för EU:s jordbrukare från länder med lägre produktionskostnader och att en god kvalitet på råvaror och förädlade produkter är en tillgång för EU:s jordbruk. Kommissionen menar vidare att kvalitet handlar om att leva upp till konsumenternas förväntningar.
Det är väl påpekanden man kan hålla med om. Men som vanligt handlar det om detaljerna - hur dessa förväntningar ska beskrivas, bedömas och avvägas. Jag tycker till exempel att beskrivningen i betänkandet av kommissionens syn på jordbrukets betydelse för en hållbar utveckling bland annat saknar övergödningsproblematiken avseende Östersjön. Det var inte länge sedan som till exempel Jordbruksverket hävdade att om Sverige ska kunna leva upp till sina åtaganden enligt Baltic Sea Action Plan måste en stor del av det svenska jordbruket läggas ned.
Grönboken är som sagt ett diskussionsunderlag och innehåller inga konkreta förslag till regeländringar. Vi är ännu inte i ett skarpt beslutsläge så att säga. Det blir gärna så att utlåtanden från riksdagen också blir i form av ett diskussionssvar, som en del i en pågående process. Så kan man se utskottets ställningstagande i betänkandet i huvudsak: Vi välkomnar att samråd inleds, vi betonar vikten av kunskap om vad konsumenterna vill ha. Det bör vara självklart att lagstadgade krav uppfylls, det behövs inte en särskild symbol för detta på produkterna, frågan om privata certifieringar med mera bör följas upp. Naturligtvis säger utskottet i sitt utlåtande att man återkommer med ställningstagande när konkreta förslag läggs fram.
I ett avseende vill jag dock, liksom mina oppositionskamrater i det rödgröna laget, redan nu sätta ned foten. Det handlar om den obligatoriska ursprungsmärkningen. Skälen för detta tycker jag väl har beskrivits av Bo Bernhardsson i föregående inlägg, så jag tänker inte upprepa hans argument. Men jag kan konstatera att jag nog själv är en typisk konsument. Som tur är, eller kanske ibland tyvärr, har jag genom åren märkt att jag ofta är som Svensson, kanske till och med mer än vad jag vill erkänna. Jag tror att den vanlige konsumenten, precis som jag, helt enkelt vill veta varifrån produkterna kommer.
Jag yrkar bifall till reservationen.
Anf. 147 Tina Ehn (Mp)
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationen.
Jag vill börja med att uppmana dem som är det minsta intresserade av den här frågan att lämna in synpunkter, vilket är möjligt. I den här diskussions- och samrådsomgången hoppas kommissionen få in synpunkter från alla organisationer och medborgare som är intresserade av jordbruksprodukternas kvalitet. Det här uppmuntrar man till. Det kan vara lite svårt för konsumenterna att veta hur man kan hitta den rätta sidan, men de vetgiriga gör det säkert.
Kvalitet är EU-jordbrukarnas främsta vapen. Kvaliteten berör alla jordbrukare och alla som köper jordbruksprodukter. Kvalitet handlar om att leva upp till konsumenternas förväntningar.
De kvalitetsaspekter som tas upp i den här grönboken är de egenskaper hos produkter som jordbrukare vill göra bättre kända och som konsumenterna vill känna till, till exempel vilka metoder som använts och på vilken plats jordbruket sker.
Vidare blir konsumenterna alltmer uppmärksamma på jordbrukets bidrag till en hållbar utveckling, klimatförändringar, livsmedelstrygghet och livsmedelsutveckling, den biologiska mångfalden, djurskyddet och vattenbristen.
I samband med utbrottet av galna ko-sjukan i Storbritannien 1986 och dioxinskandalen i Belgien 1999 stötte myndigheter och företag på problem när de ville dra tillbaka smittat kött och förorenad matolja från marknaden. De kunde inte spåra hur djuren, köttet och andra produkter hade rört sig på marknaden. Företagen blev tvungna att dra tillbaka och återkalla stora mängder livsmedel.
För att bibehålla konsumenternas förtroende skapades det regler om spårbarhet. Syftet med reglerna är att företagarna ska kunna göra riktade och lämpliga tillbakadraganden av livsmedel som har blivit hälsofarliga av olika skäl. Och det är bra när det fungerar.
Viktigt är dock att se saken även ur ett konsumentperspektiv i första led, att konsumenterna har rätt att veta för att kunna göra val och därmed styra den kreativa marknaden.
Med spårbarheten som man börjat arbeta med finns det möjlighet att genom alla stadier spåra och följa livsmedel, livsmedelsproducerade djur och ämnen som är avsedda för eller kan förväntas ingå i en livsmedelstillverkning. Spårbarheten innebär en skyldighet att som företag kunna redovisa ett steg bakåt i hanteringen och ett steg framåt i hanteringen. Man har ingen redovisningsskyldighet framåt i kedjan så länge allt är lugnt. Men man ska kunna redovisa om någonting händer en vara så att den behöver dras in, och det händer som bekant. Här har man byggt upp någonting väldigt effektivt och bra. Det här är förmodligen ett bra krav på företagen, tror jag.
Ett problem i dag är att vi i stor omfattning är på väg att tappa bort både kunskap om och kontroll av vad mat egentligen är och hur råvaror ser ut? Hur och var är det möjligt att producera något? Krävs det mycket vatten? Går det att äta? Har djuren haft ett sjyst liv? Det är inte självklart att vi känner till det.
Ur ett konsumentperspektiv är det av stor vikt att kunna göra val, och det är alla eniga om. Vår skyldighet som politiker är att se till att det är möjligt.
Frivillighet är ofta väldigt bra, men ibland räcker inte det. Rätten att veta en varas ursprung ska gälla. Annars kan vi faktiskt strunta i att tala om konsumenternas val. Rätten att veta om en gris är uppfödd på Irland eller i Sverige borde vara självklar. Orsaken till att man vill veta kan variera.
En sak som redan har belysts här är dioxinlarmet som tydliggjorde behovet av ursprungsmärkning. På en hemsida uttrycker sig LRF:s förbundsordförande så här: Avslöjandet om dioxiner i irländskt fläskkött visar ännu en gång att svenska konsumenter är villiga att se en utökad ursprungsmärkning. Och det är inte taget ur luften, säger LRF:s förbundsordförande. Vidare säger han att Sverige har en livsmedelssäkerhet som är unik och lyfter fram Sveriges unika djurskyddslagstiftning. Vidare säger han också att en ursprungsmärkning inte är ett handelshinder.
Även om den svenska djurskyddshanteringen fick en smäll i gårdagens medier får vi väl hoppas att Jordbruksverket och kommunerna gör det de ska och att de har tillräckligt med resurser. Det råder i alla fall en viss oro över vad som händer med omläggningen av djurskyddet till länsstyrelserna från kommunerna vid årsskiftet med en kraftig minskning av antalet djurskyddsinspektörer runt om i landet. Håller argumenten?
Det är viktigt att nationer kan ha höga krav på miljö och djurskydd, att de mervärden som dessa kan ge försvaras och att de som producerar på ett ekologiskt och hållbart vis inte behöver ha högre kostnader för sin hänsyn och sitt ansvarstagande.
Vad behöver en konsument veta? Det går att besvara olika. Men vad vill en konsument veta? Ja, det har vi redan kunnat läsa om i grönbokspapperet. Vad kan samhället göra för att se till att rätten att veta kan gälla? En del är obligatorisk ursprungsmärkning. Men det kanske inte räcker med det eller med företagens spårbarhet. Vi kanske behöver veta vilken klimatpåverkan maten bidrar till, vilket inte är lätt att lösa. Men vi kanske lättare kan veta vilka transportslag som används för produkterna. Jag har sett uppgiften att till exempel passionsfrukt som flygs från Colombia bidrar med otroligt mycket koldioxid. Jag tror att det var 7 kilo koldioxid per kilo. Det är ganska höga siffror. Men det kan vara viktigt att veta som konsument.
Nåväl, diskussionen lär fortsätta. Jag funderar på allvar på hur man och vem som egentligen kan anse sig ha full kontroll på vad våra livsmedel i dag innehåller. Vi vet ibland ursprunget för rena råvaror. Vi kan läsa innehållsdeklarationen. Men förstår vi dessa alla gånger? Mixande av mat med inblandning av tvivelaktiga ingredienser eller tveksamma system för att ta fram livsmedel är mycket svårt för var och en av oss att ha koll på.
Vi blir allt sårbarare som människor och konsumenter när kunskapen inte finns eller när vi inte ens får rätten till möjlighet att ha rätt att veta.
Anf. 148 Tina Ehn (Mp)
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i utlåtandet.
Jag tänker uppehålla mig lite grann vid grönboken som sådan, lite grann vid Sveriges export och sedan avsluta med kvalitetsbegreppen.
Precis som Jacob Johnson tog upp här är det här en lite ny era för oss, nämligen att diskutera och debattera grönböckerna. Där vill jag rikta ett tack till utskottet för att vi är överens om tagen. Vi kanske är det utskott som har anammat detta i högsta grad så här långt. Det handlar om att flytta ned EU-besluten dit de hör hemma, nämligen på utskottsnivå. Jag som också har ett uppdrag i EU-nämnden tycker att det är en kolossalt viktig del i vårt arbete att avdramatisera den här typen av frågor, så att de hör hemma på rätt ställe.
Vi kan titta lite grann på Sveriges export. Vi är några som är så fruktansvärt gamla att vi kommer ihåg tiden före EU-medlemskapet.
Jag minns mycket väl LRF:s argumentering. Man sade så här: Visst, vi kan få en ökad konkurrens, men vi får en helt ny marknad. Man gjorde då kvalificerade beräkningar om att detta skulle kunna bli en vinst för Sverige. Det var som att komma över en tröskel, vilket gjorde det lättare att vända oss ut till en ny marknad än tidigare.
Enligt de senast tillgängliga siffrorna ökade livsmedelsexporten med 18 procent. Då ska ni jämföra det med att övrig export ökade med 9 procent. Livsmedelsexporten ökade alltså dubbelt så mycket. Plus 5 miljarder och totalt 41 miljarder är väldigt mycket pengar. Då ska vi ha en sak till klar för oss, nämligen att det i huvudsak är väldigt högförädlade produkter. Det gör att det skapas mycket arbetstillfällen här i landet, och det är viktigt, inte minst i den tid som vi nu är inne i.
Jag tittade på ett examensarbete som presenterades under 2008 från SLU. Respondenterna till doktorsavhandlingen säger att 76 procent av livsmedelsproducenterna räknade med en ökning av exporten trots att det började vika av.
Jag kontaktade i dag Livsmedelsindustriernas vd, Agneta Dreber, och frågade henne om hon bedömer att denna utveckling fortsatt ligger fast. Hon sade: Det gör den kanske inte, men vi kommer inte att vika från de tal som ligger.
Jag tycker att det är ett trevligt besked att kunna lämna att man trots finanskrisen gör bedömningen att vi kan ha en fortsatt hög export av livsmedel.
Fru talman! Jag går över till kvaliteten som det egentligen handlar om. Vi ser kvaliteten som en konkurrensfördel. LRF hade precis samma resonemang på 80-talet innan vi blev medlemmar i EU, nämligen att det gav möjligheter därför att vi har hög standard och kvalitet på de svenska livsmedlen.
Kvalitet är inte vad producenterna eller politiken bestämmer utan vad konsumenten bestämmer. Det är oändligt viktigt just när det gäller livsmedel och tjänsteproduktion därför att det upplevs olika av olika medborgare. Det jag tycker smakar bra är det inte alls säkert att Jacob Johnson tycker smakar bra. Alltså måste det vara min utgångspunkt som gäller när jag ska handla. Det är just denna frihet som ligger till grund för att kvaliteten kan vara olika beroende på vem som är mottagare. Det är därför det är så viktigt att det är konsumenten som bestämmer. Detta skapar också ett underlag för att kunna göra medvetna val. Vi vill att medborgarna ska ha den möjligheten.
Jag sade att den första tröskeln var att vi tog oss ut i Europa. 70 procent av livsmedelsexporten går till Europa. 10 procent går till USA.
Nu har vi nästa tröskel. Det är globaliseringen. Vi ska kunna göra samma bedömning som vi gjorde nationellt en gång i tiden när vi steg ut i EU, nämligen att vi nu kan skapa ett ordentligt och bra kvalitetssystem för hela världen när vi ska exportera våra EU-producerade varor. Detta är en intressant och spännande väg in i den nya globaliserade världen.
Vad är det då vi säger? Jo, att vi ska ha fullständigt klart för oss att vi kan ha märkningar i all oändlighet. Jag tror att det finns lika många krav på hur saker och ting ska märkas som det finns konsumenter. Samtidigt säger vi att vi ska minska administrationen med 25 procent. Det här går inte riktigt ihop. Då måste vi också ta ansvar för detta. En sak ska ni ha klart för er: Det här är inte gratis. Vem är det som får betala? Jo, det är konsumenten. Beslutar vi att det ska märkas stiger priset.
Vi är inte speciellt intresserade av någon EU-logga. Det är ganska meningslöst att sätta en EU-logga på en produkt eftersom vi har så stort inhemskt utbyte inom EU. Det ger inte speciellt mycket information. Vi utgår från att de grundhygieniska krav som vi ställer genom jordbrukspolitiken och livsmedelspolitiken gäller. Alltså har det inte mycket att tillföra.
Ursprungsmärkning är alldeles utmärkt. Vi tycker att man ska uppmuntra detta. Det ska dock vara på frivillig basis. Vi ser det som en mycket tydlig affärs- och konkurrensmöjlighet för de leverantörer och producenter som vill lyfta fram sina varumärken, men vi behöver inte tvinga på folk det. Skulle vi göra det skulle vi slå ut en hel del småföretag i denna bransch. Det vill jag inte bidra till.
Vi säger också ja till handelsnormerna i den mån det inte finns internationella sådana. Då ska vi i första hand anamma dem. Vi har ju ett regelverk som kallas WTO och då är det viktigt att vi tar dem i första hand. Dem vi har ska vi förenkla.
Geografiska beteckningar säger vi också ja till. De får dock inte vara för detaljerade och det ska vara konsumentefterfrågat.
När det gäller ekologiskt producerade varor kan man inrikta sig på att ha en europeisk logga för detta i stället för att ha vissa i Sverige och andra på annat håll. Det kan vara en bra upplysning och då kanske vi också kan få samma regelverk.
Detsamma gäller certifieringssystemen där det ska vara något mer än bara baskraven.
Men det är som sagt var konsumenten som betalar. Vi får vara återhållsamma och inte bara tillföra nytt. Det handlar också om att ta bort det som inte har någon funktion att fylla.
Med de orden, fru talman, tackar jag för mig i denna omgång.
(Applåder)
Anf. 149 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Jag måste envisas lite och be om bättre förklaringar. Varför vill man inte ha obligatorisk ursprungsmärkning? Man går så långt i majoritetstexten att man säger att det ska uppmuntras. Man understryker när det gäller ursprungsmärkning av frukt och grönsaker att det har starkt stöd hos såväl producenter som handel. Det är också en information som efterfrågas av konsumenterna.
För mig är det lite svårt att förstå varför man inte tar steget och säger att ursprungsmärkningen är så viktig som information till konsumenterna att vi förordar en sådan lösning.
Är det inte i själva verket så att detta är någon sorts vaktslående av producentintresset? Man vill inte lägga det kravet på producenten. Bengt-Anders Johansson säger att det kommer att leda till konkurser bland småföretagare. För mig är inte det heller riktigt begripligt. Skulle märkning av ursprunget leda till att småföretagen gick i konkurs? Vad är de egentliga skälen till att man inte tar detta steg?
Anf. 149 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Jag måste envisas lite och be om bättre förklaringar. Varför vill man inte ha obligatorisk ursprungsmärkning? Man går så långt i majoritetstexten att man säger att det ska uppmuntras. Man understryker när det gäller ursprungsmärkning av frukt och grönsaker att det har starkt stöd hos såväl producenter som handel. Det är också en information som efterfrågas av konsumenterna.
För mig är det lite svårt att förstå varför man inte tar steget och säger att ursprungsmärkningen är så viktig som information till konsumenterna att vi förordar en sådan lösning.
Är det inte i själva verket så att detta är någon sorts vaktslående av producentintresset? Man vill inte lägga det kravet på producenten. Bengt-Anders Johansson säger att det kommer att leda till konkurser bland småföretagare. För mig är inte det heller riktigt begripligt. Skulle märkning av ursprunget leda till att småföretagen gick i konkurs? Vad är de egentliga skälen till att man inte tar detta steg?
Anf. 150 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Grunden är precis som jag sade att vi tycker att den första vägen man ska gå är den frivilliga. Man ska se det som en affärsmöjlighet. Allt har inte ett värde av att vara ursprungsmärkt. Det är inte heller helt enkelt hur man ska göra en ursprungsmärkning. Tar man exempelvis sperma från en fransk gris till en dansk sugga som föds upp i Tyskland och slutligen styckas i Sverige är det inte riktigt enkelt att göra en ursprungsmärkning på den produkten. Det finns mängder av sådana svårigheter just när det gäller sammansatta produkter. Det är en bit av det.
Det finns redan en hel del ursprungsmärkning. Den kommer fram av egen kraft utan att vi politiker lägger oss i det.
Det är lite trist att Socialdemokraterna gör en reservation i en grönbok i ett sådant tidigt skede. Det handlar inte om några skarpa förslag i en grönbok, utan det är utkastet till en kommande diskussion som ska leda till någon form av nya riktlinjer. Då är det lite trist att ni reserverar er redan nu.
Anf. 151 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Det är väl det riksdagen är till för, nämligen att få en tydlig diskussion. Detta är en fråga där vi inom socialdemokratin och oppositionen har haft en bestämd åsikt under ganska lång tid. Därför är det naturligt att vi markerar det när grönboken kommer upp. Det är ingen ny diskussion; den har pågått ett tag. Det är logiskt för oss att hålla fast vid vår ståndpunkt.
Man kan ta andra exempel. Den borgerliga majoriteten har ständigt den tillbakalutade hållningen att det ska vara frivilligt. På andra områden är man beredd att sätta hårt mot hårt. Jag ska inte diskutera arbetsmarknadspolitik i kväll, men så är det ju. Men när det gäller producentintresset och företagen ska det gå lugnt till. Man ska inte fatta bestämda beslut utan säga att detta ska vara frivilligt.
Vi har andra exempel. När det gäller transfetterna har vi samma diskussion. Vi vill att man ska förbjuda transfetter enligt dansk modell. Det har vi diskuterat i kammaren. Häromdagen kom det en rapport från Livsmedelsverket som har undersökt förekomsten av transfetter. Man säger att det har blivit något bättre. Det är samma sak där. Jag frågar mig, varför inte? På vissa områden har politiken till uppgift att vara tydlig och skapa bra förutsättningar för konsumenterna att göra val.
Konsumenterna förväntar sig ofta att vi ska föra bort sådant som inte bör finnas på marknaden. De ska inte behöva träffa några val när det gäller transfetter eller giftiga ämnen.
Det finns en tillbakalutad hållning. Jag tror inte att den är särskilt fruktbar. Ibland måste man sätta ned foten.
Anf. 152 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Det är märkligt att ursprungsmärkningen ska vara länderspecifik. Det står i er reservation, Bo Bernhardsson, att ursprungslandet är det viktiga. Det finns ju många andra geografiska beteckningar som underförstått också ger information om vilket land saker och ting kommer från.
Det finns mängder av exempel på märkning på vin, skinka från Italien och så vidare som har hittat en väldigt fin kvalitetskoppling. Det har fungerat alldeles utmärkt och det har gått utan att politiken har pekat ut det. Problemet med politiken är att den är för trög och för långsam.
Marknaden där man har direktkontakt mellan en producent och en konsument ger en interaktivitet som är vida överlägsen. Det såg vi bland annat när det gällde transfetterna. Om vi hade gått lagstiftningsvägen när detta blev aktuellt och diskuterades i Sverige hade det tagit uppskattningsvis två år att få igenom något.
McDonalds tog bort alla varor med transfetter på mindre än 24 timmar på samtliga sina restauranger. Det finns ingen politik i världen som klarar den snabbheten. Det är det som är så positivt med marknaden. Det är bara en onödig omväg att gå via politiken.
Om nu konsumenterna är tydliga och kräver att de absolut vill veta om en produkt kommer från Ungern eller Italien kommer producenterna naturligtvis att märka upp sina varor.
Jag tror att det är viktigare att veta vilken region i Europa en vara kommer ifrån än vilket land. Landet i sig har ingenting med kvalitet att göra.
Anf. 153 Claes Västerteg (C)
Fru talman! Det känns bra att kunna debattera de här frågorna, och det känns bra att vi börjar hitta ett sätt att hantera EU-frågorna på ett mycket tidigare stadium. I miljö- och jordbruksutskottet använder vi aktivt den möjlighet som finns att ha samråd och ge utlåtanden om grönböcker.
Jag tror att mycket av vårt arbete i riksdagen kommer att behöva fortsätta att utvecklas på det sättet. EU är en väldigt viktig del av vårt arbete. Det känns skönt att vi tidigt i processen ges möjlighet och tar chansen att påverka.
Jag tycker, precis som Bengt-Anders Johansson, att vi har ett bra arbetssätt för de här frågorna i utskottet. Vi försöker lyssna på varandra och komma fram till gemensamma ståndpunkter för att nå en hyfsat bred enighet.
Jag blev därför lite förvånad när Jacob Johnson lyfte upp frågor som han saknar i utlåtandet. Det var frågor som inte lyftes upp under behandlingen. Jag är ganska övertygad om att om frågan hade tagits upp under utskottsbehandlingen hade vi kunnat lyfta in den i utlåtandet. Det är något att ha med sig för kommande arbete.
Fru talman! Jag ska försöka fatta mig rätt kort och inte upprepa alltför mycket av det som har varit uppe i debatten tidigare. Det finns ju en del kolleger som vill debattera ärenden efter oss i kväll.
Jag tycker att det är välkommet att kommissionen tar initiativ och lägger fram en grönbok på det här området. Det är en så pass viktig fråga, alltså att vi har ett regelverk och ett ramverk för jordbruksprodukters kvalitet. Det gör det enklare för oss konsumenter.
Kvalitet är komplext. Det kan definieras på många olika sätt. Min grundsyn är att säkra livsmedel är grundförutsättningen för en hög kvalitet. Kvalitetsproduktionen måste också, som andra har framfört, bygga på vad konsumenten efterfrågar, inte på vad producenterna helst vill sälja.
Bengt-Anders Johansson plockade fram de olika delar som vi lyfter fram i utlåtandet, så jag ska inte beröra det ytterligare.
Det finns en del som jag är lite kritisk till i grönboken. Det lyfter vi också fram i utlåttandet. Det är att det är viktigt att vi ser globaliseringen som en möjlighet, och att vi ser frihandeln som en möjlighet. Där har vi från Sveriges sida ett ansvar att ligga på EU och vara med och se till att man river tullmurar och ökar möjligheten för frihandel.
Jag tycker att det finns en anda av protektionism i grönboken i det som kommissionen har lagt fram. Jag tycker att det är positivt att vi i utlåtandet från utskottet är eniga om att vi ser globaliseringen som en möjlighet.
Jag ska säga några ord om den reservation som trots allt finns från oppositionen. Jag är helt övertygad om att konsumenternas krav ger en större effekt. Det kommer att gå snabbare att få fram en märkning av produkter som vi ska handla när vi som konsumenter är ute i handeln. Det går snabbare än om vi går lagvägen.
Konsumenterna har den verkliga makten genom att utnyttja valet när de står framför köttdisken eller frysdisken och ställa krav på producenterna. Varför är inte det här märkt? Jag är helt övertygad om att om vi tillsammans kan uppmuntra en frivillig märkning kommer det att gå fortare. Det kommer att ge större effekt.
Avslutningsvis ska jag bara framhålla att den fråga som ställdes i grönboken från kommissionen handlar om en ursprungsmärkning i EU eller utanför EU. Jag har respekt för att man lyfter fram ytterligare delar i reservationen, men det handlade om en ursprungsmärkning utanför eller i EU. Jag har förstått att oppositionen vill gå bra mycket längre än så.
Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslagen i utlåtandet och avslag på reservationen.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan Andersson och Erik A Eriksson (båda c).
Anf. 154 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Jag måste envisas. Claes Västerteg tror på konsumentmakten. Det är alldeles uppenbart. Den kan spela en viktig roll.
Han säger att frivillig märkning kommer att ge effekt. Jag tolkar det som att Claes Västerteg tror att det är viktigt med den information som märkningen kommer att ge konsumenterna för att de ska kunna göra rätt val. Det blir obegripligt varför man då inte kräver obligatorisk ursprungsmärkning. Vi är uppenbarligen överens om att det skulle vara nyttigt med märkning.
Det är bra för konsumenterna med dem som gör det frivilligt. Varför ska inte alla göra det? Det måste vara ännu bättre för konsumenterna.
Anf. 155 Claes Västerteg (C)
Fru talman! Det är skönt att Bo Bernhardsson och jag är överens om att konsumentmakt är viktigt. Vi har olika syn på vilken väg vi ska gå, vilken väg som ger störst effekt och vilken väg som gynnar dem som väljer att vara i framkant.
För mig är det helt klart att den frivilliga märkningen kommer att leda till att vi får bättre produkter på sikt. Vi kommer att komma snabbare fram med märkning. Vi kommer att ge de företag som ser dessa konkurrensmöjligheter chansen om vi väljer att fortsätta att jobba med frivillig ursprungsmärkning.
Jag är rädd att den modell som Bo Bernhardsson väljer skulle ta mycket längre tid. Vi ser redan nu att konsumentmakten ställer kraven. Då gäller det för producenterna att svara upp mot det.
Anf. 156 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Att uppnå obligatorisk märkning tar naturligtvis tid. Det tar den tid det tar om vi går in för det. Under tiden kan de som vill märka frivilligt. Det är väl inget förlorat genom att kräva obligatorisk märkning.
Sedan frågar Claes Västerteg vad det är som gynnar dem som vill vara i framkant, om det verkligen är obligatorisk märkning? Ja, är det inte det? Varför skulle det gynna de producenter som vill ligga i framkant att några inte behöver ange varifrån produkten kommer? Det är för mig ganska svårt att förstå. Det måste väl gynna dem som vill vara i framkant och verkligen vill uppge varifrån varan kommer att också andra tvingas göra det. Jag antar att det annars blir ett slags ojämlikt marknadsförhållande. Jag tycker det i varje fall.
Vi är uppenbart överens om att konsumentinflytandet är viktigt för att styra marknaden i rätt riktning. Som jag sade i mitt anförande är det viktigt att politiker, där de kan, understöder det. Det kanske viktigaste sättet att understödja just konsumentinflytandet är att se till att informationen är tillräcklig och likvärdig för alla. Det tycker jag måste vara en rätt självklar utgångspunkt.
Jag kommer nog att gå härifrån i kväll och fortfarande vara lite fundersam över varför de borgerliga partierna är så tillbakalutade i den här frågan. Konsumenterna vill ha det. Väldigt många av producenterna vill ha det. De som vill ligga i framkant försäkrar jag vill ha det. Dessutom vill LRF ha det. Det kan väl vara ett argument, kanske. De borgerliga partierna vill inte ha det. De säger nej, det kan ta för lång tid. Det tar den tid det tar, men vi borde vara överens om att sätta i gång processen och ställa kravet.
Anf. 157 Claes Västerteg (C)
Fru talman! Det är klart att vi har lite olika bild av situationen, Bo Bernhardsson och jag. När jag lyssnar på Bo Bernhardsson är det nästan så man kan tro att det inte finns någon märkning över huvud taget i dag. Det finns obligatorisk märkning på vissa områden, ja, men det finns också fler och fler producenter som väljer att märka. Med det sätt som Bo Bernhardsson för fram detta är obligatorisk märkning lösningen på allt.
Varför märker man redan i dag? Varför ska vi inte fortsätta att understödja den frivilliga process som redan börjat? Varför ta omvägen via obligatorisk märkning? Låt oss jobba med att fortsätta att uppmuntra den frivilliga märkningen. Jag tror nämligen att vi då kommer mycket längre och det kommer att gå mycket fortare.
Fru talman! Bo Bernhardsson frågade om det inte var bra eftersom LRF tycker det. Det är klart att vi tycker att LRF säger många bra saker, men i den här frågan har vi kommit till en helt annan slutsats. Vi kan komma till andra slutsatser än LRF. Jag antar att Bo Bernhardsson kan komma till andra slutsatser än till exempel LO.
Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka det som jag också sade i mitt anförande, att frågan från kommissionen gällde ursprungsmärkning i eller utanför EU.
Anf. 158 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! EU-kommissionen har uppmanat medlemsländerna till den här debatten och till en debatt om hur jordbruksprodukternas kvalitet kan främjas, att inte komplicera regelsystemet i onödan och att hålla fokus på vad konsumenterna efterfrågar. Det är en viktig debatt som nu initierats och satts i gång av kommissionen. Det är också en bra och riktig utgångspunkt.
Produktionen ska bygga på vad konsumenterna vill ha, inte på vad producenterna vill sälja. Livsmedelssäkerhet är A och O. Ett bra regelverk ska främjas, och det ska också vara så enkelt som möjligt.
Kvalitet är på många sätt väldigt subjektivt. För somliga är det vetskapen om var produkten är producerad, för andra är det smakupplevelsen och för ytterligare andra kan det vara kunskapen om i vilken region eller till och med på vilken gård produkten tagits fram. Enligt kommissionen, skriver man, handlar det om konsumenternas förväntningar.
God hygien, hög livsmedelssäkerhet, är produktionsbaskrav. Det är över huvud taget inte förhandlingsbart. Alla konsumenter ska vara trygga i att det är det som gäller. Detta baskrav ska inte behöva märkas specifikt, för det är en förutsättning att man följer lagen. Däremot måste kontrollen förbättras och kraftfulla åtgärder vidtas i de fall det visar sig att man inte lever upp till ställda lagkrav. Detta lyfts också fram speciellt i grönboken. Däremot lyfts inte säkerhetsbegreppet i sak fram specifikt.
Låt mig fortsätta med frågan om märkning. Det ska finnas en lång rad olika märkningar som är specificerade. Det ska finnas en ingrediensförteckning med mängd, nettokvalitet och kvantitet. Den ska vara korrekt, vilket är livsviktigt framför allt med tanke på allergiker. Utöver detta ska det finnas uppgift om bäst-före-datum, sista förbrukningsdag, förvaringsanvisningar, namn, firmabeteckning och adress. Allt detta ska redovisas. Det ska vara tydligt märkt. Det är en tvingande märkning. För vissa produkter ska det dessutom stå ursprungsmärkning.
Att spårbarhetskedjan fungerar har vi verkligen fått märka i samband med den senaste larmrapporten om dioxin, denna gång från Irland. Man kunde plocka bort aktuella partier från berörda butikshyllor, vilket visar att EU:s system fungerar.
Utöver de märkningar som jag redan har nämnt finns det möjlighet att ha frivillig märkning, att informera om smak, tradition, ursprung, region, extra tillval och äkthet, egenskaper som är ett mervärde, något som många konsumenter efterfrågar och också kan innebära en stor konkurrensfördel för producenter.
Dessutom finns en rad frivilliga märkningar som inte regleras enligt dessa direktiv utan följer speciella certifieringssystem. Nämnas kan Krav, Svenskt Sigill, Änglamark och Rättvisemärkt. Det är tydligt att det också är ett mervärde, att man vill visa att det är något utöver det som är lagstadgat.
När man botaniserar i den här djungeln kan man förstå att det inte alltid är så enkelt att vara konsument. Därför är det bra att det nu pågår ett arbete med en märkningsförordning, vilket vi säkert kommer att få anledning att diskutera längre fram. Varje företag och varje producent gör sin ekonomiska bedömning av hur man vill lansera och märka sina mervärden. Det som krävs är att det ska vara utom allt tvivel att uppgifterna är korrekta.
Fru talman! Frågan om en utökad obligatorisk ursprungsmärkning är långt ifrån självklar. Nu gäller, som bekant, att vi har en ursprungsmärkning på nötkött, fisk, honung, frukt, grönsaker och även en märkning om GMO-tillsatser. Det låter egentligen väldigt enkelt att kräva ursprungsmärkning rakt av. Det har också tidigare varit min och Folkpartiets hållning. Men ett obligatorium skulle avsevärt öka byråkratin och innebära merkostnader för producenter, vilket givetvis i sista hand skulle drabba konsumenterna. Då är det lämpligare med en ursprungsmärkning som är frivillig, kan utnyttjas av företag som så önskar och där konsumenter efterfrågar det.
Det finns möjligheter att nå mycket långt på det frivilliga området, en linje som utskottet också pekar på. Det sägs i grönboken och även utskottet anser att ursprungsmärkning bör uppmuntras. Utskottet ser gärna att icke-obligatorisk ursprungsmärkning används i större utsträckning än vad som är fallet i dag och att EU bistår i denna utveckling. Här finns många och stora möjligheter.
För väldigt många konsumenter är det viktigt att veta om varan är närproducerad, om den är ekologisk och om den till exempel är rättvisemärkt. I Sverige har vi för övrigt en väldigt stark varumärkestradition på de varor som vi köper.
Fru talman! Det som är angeläget att med kraft lyfta fram i debatten är kontroll - kontroll av att informationen och uppföljningen av kontrollen och informationen är korrekt. Vi måste som konsumenter veta att det som står på paketet gäller. Vi får inte på något sätt komma i någon osäkerhet om huruvida det är korrekt. Vi måste säkerställa att den märkning som sker är korrekt i alla delar. Det är tydliga regler som gäller för den frivilliga märkningen vad gäller ursprung och härkomst, så att konsumenten inte vilseleds. Om det vid märkning skulle vara så att man vilseleds av att namnet, låt oss säga Faster Gretas fläskkotletter, skulle få en att tänka i ett visst lands banor, att man tänker sig vilket land varan skulle komma från, då är det en obligatorisk ursprungsmärkning som gäller. Det står tydligt och klart. Man får inte vilseledas.
Konsumenten ska alltid vara i fokus. Det är olagligt att vilseleda. Det är viktigt att vi poängterar det här. När konsumenten är i fokus och kan lita på den information som ges är det också viktigt att konsumenten litar på att värden som småskalig livsmedelsförädling, djurvälfärd och miljökrav är viktiga parametrar. Här kan landsbygdsprogrammet tjäna som ett bra instrument när det gäller att uppnå de mål som tas upp i grönboken vad gäller livsmedel med hög kvalitet. Vi kan framför allt ta upp frågor som handlar om den lokala och regionala livsmedelsproduktionen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets utlåtande och avslag på reservationen.
(Applåder)
Anf. 159 Tina Ehn (Mp)
Fru talman! Anita Brodén har mycket kunskap om detta och ett stort intresse. Det är väldigt lärorikt att lyssna på henne.
Det är rätt så märkligt att alliansen har hållningen att frukt ska ursprungsmärkas, men inte kött. Nu har vi ursprungsmärkningen på nötkött framför allt på grund av galna ko-sjukan, om jag har förstått rätt. Bengt-Anders Johansson tog upp en förfärlig grishistoria här, skulle jag vilja påstå. Om konsumenten vet att grisen åker hit och dit vill kanske konsumenten ha reda på vilket land grisen kommer från. När konsumenten vet det påverkar det valet.
Jag skulle precis som Bosse vilja fråga vad det egentligen är som gör att den borgerliga alliansen inte vill driva på det här med obligatorisk ursprungsmärkning.
Anf. 160 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Det första jag skulle vilja säga är att den borgerliga regeringen är otroligt mån om att hela tiden se till att arbeta för kvalitet, säkerhet och säkra livsmedel i vårt land, men också i EU. Det finns ingen som helst tvekan på den punkten.
Men vi har olika vägar att gå. Det finns gemensamma lagstadgade krav vad gäller livsmedelssäkerhet och hygien. I mitt anförande nämnde jag - flera andra har sagt det också - att det inte ens ska behöva skrivas, för det är lag. Sedan har man möjlighet att ha mervärden och kunna märka de mervärdena utifrån vad konsumenten efterfrågar.
Det finns en hel rad olika aspekter. Rättvisemärkningen är viktig för min del. Det är än viktigare för mig att veta att jag köper kött från närbelägna gårdar i min egen bygd, till och med från granngårdar. Det är viktigt att veta var det är producerat och var grönsakerna är odlade. Det är den viktiga märkningen för väldigt många konsumenter.
Men vi har ett antal obligatoriska ursprungsmärkningar. Vi har prövat det. Det har varit jobbigt att komma dithän, men det är uppskattat av konsumenter. Nu går vi vidare. Nu visar vi en väg. Nu är det konsumenterna som kan trycka på. Producenter och företag inser att det här är viktigt ur marknadsföringssynpunkt. Det här är ett viktigt säljargument. Då finns alla möjligheter.
Inget hindrar ursprungsmärkning. Vi uppmuntrar till och med till fortsatt ursprungsmärkning. Men vi vill ta det på frivillig bog. Låt oss se om inte det går lika snabbt som det gick med transfetter, som har varit uppe tidigare. Frivillighet gick då snabbare än lagstiftning.
Anf. 161 Tina Ehn (Mp)
Fru talman! Det är fortfarande ganska svårt att förstå motiveringen. Det känns som att all argumentation jag hör rör sig om själva kärnfrågan. Precis som Bosse Bernhardsson tidigare sade har de frivilliga påtryckningarna lett till vissa förbättringar när det gäller transfetterna. Men det är fortfarande så att det finns en massa dolt transfett i produkter som inte säljs på McDonalds.
Anita vill veta varifrån hennes mat kommer. Den rättigheten bör alla ha, även de många som inte har nära till producenterna. Vi vill också ha en god kontroll på livsmedel hela vägen. Vi vill ha en god kontroll för konsumenterna. Det säger även Anita. Men kontrollen kostar också. Om konsumenten kan styra valet kanske inte kontrollerna kostar så mycket i andra ändan, eftersom man då har valt någonting som man vill ha från början och inte blir inlindad i någonting och inte vet vad det är i andra ändan.
Om vi hade haft en ursprungsmärkning på griskött i dag i Sverige hade folk kunnat köpa julskinka som med största sannolikhet varit uppfödd utan GMO-foder; man hade kunnat se att den var svensk. Den Kravmärkta skinkan och det svenskproducerade grisköttet är GMO-fritt. Köper man annat griskött och en annan julskinka till jul vet man inte riktigt vad man får.
Anf. 162 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag börjar med det sista påståendet. Visst har den svenska konsumenten möjlighet att köpa en skinka man kan känna sig otroligt trygg med. Som jag nämnde i mitt anförande har vi varumärken. Det finns varumärken som garanterar den typ av produkter som Tina Ehn för fram. Det finns en stor möjlighet.
Vad gäller ekoproduktion föreslår vi en gemensam EU-logga. Ekologiskt producerade produkter ska få en särskild symbol. Den möjligheten kommer också att finnas. Vi vill ge konsumenter makt och möjlighet, och det är konsumenternas krav på vad man vill veta som kommer att styra framtida frivilliga märkningar. Baskraven finns. De frivilliga märkningarna kommer konsumenterna att kräva, och framför allt kommer framstående företagare och producenter som inser att det är värdefullt att lansera dem och informera om dem.
Den frivilliga vägen vill vi verkligen slå an. Vi är övertygade om att det kommer att gå snabbt. Konsumenterna blir kraftfullare, och det är viktigt att lyssna på konsumenterna. De regionala och lokala kopplingarna ser vi redan. Det är otroligt viktigt. Det finns en efterfrågan på närproducerade varor, och det är producenterna mycket väl medvetna om. De är noga med att lansera och informera om dem.
Beslut, Genomförd
Utlåtandet beslutades i kammaren 19 december 2008.Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Grönbok om jordbruksprodukters kvalitet
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger utlåtandet till handlingarna.- Reservation 1 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 110 0 20 m 86 0 0 11 c 25 0 0 4 fp 21 0 0 7 kd 20 0 0 4 v 0 20 0 2 mp 0 15 0 4 Totalt 152 145 0 52
Utskottens utlåtanden
Utskotten kan granska meddelanden från EU:s institutioner. Ofta handlar det om så kallade strategiska dokument från EU-kommissionen som kan vara idédokument, diskussionsunderlag och långsiktiga planer för kommande lagstiftning. När ett utskott har granskat ett sådant meddelande skriver det ett utlåtande till kammaren om granskningen.
Utskotten gör också subsidiaritetsprövningar av EU-förslag. De ska då bedöma om ett beslut bör fattas på EU-nivå eller av på nationell nivå. Om utskottet anser att förslaget strider mot subsidiaritetsprincipen skriver det ett utlåtande.