Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Betänkande 2008/09:FiU27
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 16 juni 2009
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Hela betänkandet
Beslut
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (FiU27)
Antalet kommuner och landsting som uppvisar positiva resultat har minskat för året 2008. Det visar regeringens årliga redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting som lämnats till riksdagen. Av kommunerna uppvisar 75 procent positiva resultat medan siffran för landstingen är 50 procent. I resultaten ovan är eventuella extraordinära poster inte inräknade.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen läggs till handlingarna. Avslag på motionen.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Motioner: 1
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2009-05-14
Justering: 2009-05-26
Trycklov: 2009-06-02
Trycklov till Gotab och webb: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-04
Justering: 2009-05-26
Trycklov: 2009-06-02
Trycklov till Gotab och webb: 2009-06-03
Trycklov: 2009-06-04
Reservationer: 1
Betänkande 2008/09:FiU27
Betänkande 2008/09:FiU27
Alla beredningar i utskottet
2009-05-14
Utvecklingen inom den kommunala sektorn (FiU27)
Antalet kommuner och landsting som uppvisar positiva resultat har minskat för året 2008. Det visar regeringens årliga redovisning av ekonomin och verksamheterna i kommuner och landsting som lämnats till riksdagen. Av kommunerna uppvisar 75 procent positiva resultat medan siffran för landstingen är 50 procent. I resultaten ovan är eventuella extraordinära poster inte inräknade. Utskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet med detta.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2009-06-12
Debatt om förslag 2008/09:FiU27
Webb-tv: Utvecklingen inom den kommunala sektorn
Dokument från debatten
- 2009-06-12Protokoll 2008/09:131
Protokoll från debatten
Anf. 127 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! I skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn kan man med all tydlighet se att den positiva ekonomiska utveckling vi har haft tidigare inom kommun- och landstingssektorn nu är bruten. År 2008 ser vi en försämring på 6 miljarder jämfört med 2007, och prognoserna för 2009 och 2010 ser tyvärr ännu mörkare ut.
Herr talman! Under vår regeringstid kritiserade den borgerliga oppositionen att vi gav för mycket så kallade specialdestinerade statsbidrag till kommunerna. Ni i den dåvarande oppositionen uttryckte det som att detta är ett hot mot den kommunala självstyrelsen.
Nu när ni har fått regeringsmakten skulle man då kunna tro att ni skulle ändra på detta förhållande. Men vad ser vi, bland annat i den här skrivelsen? Jo, i stället har ni ökat de specialdestinerade statsbidragen med 2,6 miljarder kronor. Innebär det nu då att det kommunala självstyret i ännu högre grad urholkas under er regeringstid? Återigen kan man konstatera att ni ofta pratar om en sak men gör något helt annat.
Herr talman! Om man tittar på utvecklingen inom barnomsorg och fritidshem ser man att barngruppernas storlek har ökat under 2008 från 16 till över 33 barn per avdelning. Vi vet alla vad det leder till för barnens och personalens situation. Inom gymnasieskolan har andelen lärare med pedagogisk högskoleutbildning minskat från tidigare 77 procent till 74 procent. Även här skulle den borgerliga regeringen satsa, men nu ser vi också här att det har blivit tvärtom.
Ni gick också till val på sloganen "Jobben främst". De så kallade bidragen till enskilda individer skulle minska. Sanningen är nu att 2008 är kostnaderna för socialbidrag de högsta på sex år. Fler människor har alltså fått socialbidrag. Ni sade en sak, och det blev något helt annat.
Herr talman! Regeringen själv bedömer att kommunernas kostnader för socialbidrag kommer att öka ytterligare de närmaste åren, med mer än 50 procent fram till 2012. Stigande kostnader och vikande intäkter för kommunerna kommer att tära hårt på välfärdens kärna. Vad är då välfärdens kärna? Jo, det är just barnomsorg, skola, vård och omsorg. Resultatet kommer alltså att bli bland annat färre lärare, färre vårdbiträden, färre undersköterskor, färre sjuksköterskor och färre barnomsorgspersonal.
Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet och Sveriges Kommuner och Landsting har under den senaste tiden levererat rapporter som pekar på det akuta behovet av ytterligare ekonomiskt stöd till kommunsektorn för att bland annat förhindra stora uppsägningar. Enligt Konjunkturinstitutet leder regeringens förslag i vårpropositionen till att mellan 10 000 och 15 000 jobb kommer att försvinna inom skola, sjukvård och omsorg.
Vi har från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vid flera tillfällen under det senaste halvåret föreslagit breda stimulanser för att investera Sverige ur den kris vi befinner oss i. Bland annat har vi föreslagit tillskott på minst 15 miljarder kronor till kommunsektorn 2009 och 2010. Genom att ge tydliga besked om insatser till kommuner och landsting menar vi att välfärdskrisen kan och ska bekämpas.
Herr talman! När man har åkt runt i EU-valrörelsen har man mycket tydligt märkt vilken oro det finns ute i landet bland människor. Själv har jag varit runt i mitt hemlän, Värmland. Var jag än har varit känner människor stor oro för att kommunerna måste säga upp kommunanställda. Man ser hur kvaliteten försämras inom kommunal service. Man kan inte förstå att stödet till kommuner och landsting inte ökas nu när arbetslösheten ökar dramatiskt och det är tufft inom industri- och byggsektorn. Varför då öka på arbetslösheten med kommun- och landstingsanställda?
Om ni från den borgerliga sidan nu inte vill lyssna på oss borde ni kanske ändå lyssna till er egen expertmyndighet Konjunkturinstitutet. Finanspolitiska rådet säger också bland annat att det bästa man nu kan göra för att minska välfärdskrisen och inte öka på arbetslösheten är att satsa på kommunsektorn.
Herr talman! Vi socialdemokrater känner stor oro för kvaliteten i välfärden, inte minst när det gäller just skola och sjukvård. Vi menar att det behövs ett mer än dubbelt så stort tillskott till kommunsektorn 2009 och 2010 än vad regeringen föreslagit. Vi föreslår 15 miljarder i stället för 7 miljarder kronor. För att vårt ökade stöd ska gå till sysselsättning föreslår vi att en del av det extra stöd som vi skjuter till görs i form av ett tillfälligt sysselsättningsstöd till kommuner och landsting.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation.
Sedan hade jag tänkt önska glad sommar, men så kom jag på att finansutskottet ju kommer tillbaka efter midsommar, den 23 juni, så jag önskar trevlig helg!
Anf. 128 Ulla Andersson (V)
Herr talman! I dag på morgonen var det många barn som gick till skolavslutning. I dag på morgonen var det många föräldrar som skjutsade sina ögonstenar till förskola och skolbarnsomsorg. Och i dag på morgonen var det många av oss som lämnade våra åldrande föräldrar till hemtjänsten. Det visar vilken enorm betydelse som de kommunala verksamheterna har för vår vardag, för vår frihet och för vår trygghet här i Sverige. Vi lämnar över ett stort ansvar för våra nära och kära och för Sveriges framtid till professionellt utbildade människor.
Kommunal har haft följande slogan: Utan kommunalare stannar Sverige. Det stämmer rätt väl.
Det genomgående när man pratar med personal i vård, skola och omsorg är att de känner sig behövda och att de gör en viktig insats. Och oerhört många ger oerhört mycket mer än någon egentligen kan kräva av dem eftersom de ser att det finns många otillfredsställda behov, och det är inte lätt att lämna människor i sticket.
Men det finns självklart också problem med de kommunala verksamheterna, problem som egentligen inte borde finnas, nämligen underbemanning, magra organisationer, brist på inflytande för personalen, illojal konkurrens från privata verksamheter, brist på resurser och undervärdering av kvinnodominerade arbeten som också leder till låga löner och visstids- och deltidsanställningar. Det är problem som måste åtgärdas.
Herr talman! Dessutom har vi en regering som inte tar sitt ansvar utan till och med har påfört kommunerna extrautgifter för sådant som är statligt ansvar, till exempel medfinansiering för infrastrukturinvesteringar - 2 miljarder bara i fjol - och som har gjort en överföring av kostnader där man har tagit pengar från våra gemensamma försäkringar och fört över dem till kommunernas socialkontor. Bara det sista kvartalet har socialbidragskostnaderna ökat med 13 procent.
Herr talman! I alla valrörelser talar alla partier om hur mycket de vill satsa på vård, skola och omsorg för att de är så viktiga. Moderaterna har till och med gått så långt att de säger att vi inte har råd med socialförsäkringarna och att de därför var tvungna att försämra både a-kassan och sjukförsäkringen kraftigt för att få fler i jobb så att välfärden skulle kunna betalas. Sedan kunde de i krisen inte satsa på jobben, för då skulle de satsa på kärnan i välfärden, och vi ser hur det går med den nu.
Det rullar stora varsel över Sverige. Hur ser det ut? Redan i fjol, innan den stora krisen var här, minskade antalet anställda i de kommunala verksamheterna med 12 000 personer.
Jag undrar: Är det någon av er i denna kammare som har mött en lärare, en undersköterska eller en förskollärare som redan innan dessa stora uppsägningar och varsel kom ansåg att de var för många anställda och att de hade för lite att göra? Nej, inte en enda vinkar. Jag trodde inte det heller.
I verkligheten är barngrupperna för stora, och de ökade faktiskt under förra året. Personaltätheten har minskat i såväl förskolan som i skolbarnsomsorgen. Även storleken på grupperna i skolbarnsomsorgen har ökat.
Lärartätheten i skolan har däremot ökat lite grann. Men andelen utbildade lärare har minskat kraftigt.
Egentligen kan man fråga sig om det där som vi brukar säga om att barnen är det viktigaste som vi har verkligen är sanning när man tittar på denna utveckling. En minskning av antalet anställda med 12 000 innebär att väldigt många barns behov inte tillgodoses.
Men regeringen säger att man inte har råd att tillskjuta de pengar som nu behövs för att stoppa dessa varsel. Tiotusentals arbetstillfällen hotas. Man säger att man inte har råd att förhindra dessa uppsägningar. Det skulle kosta ungefär 5 miljarder. Man låter dem hellre gå till a-kassan.
5 miljarder är självklart mycket pengar. Men låt mig, herr talman, göra en liten jämförelse. Avskaffandet av förmögenhetsskatten kostar 7 miljarder. Det senaste steget i jobbskatteavdraget kostar 15 miljarder. För en tredjedel av dessa pengar skulle man kunna rädda dessa jobb i förskolan, skolan och vården.
Jag kan göra en annan jämförelse. De hushållsnära tjänsterna kostar 1,3 miljarder. Det tycker regeringen är en mycket bra och nyttig reform. För dessa pengar skulle man i stället kunna få 2 000 barnskötare. Om vi skulle fråga svenska folket om man tyckte att det var bättre med 2 000 barnskötare för de 10 000 barn som berörs än att äldre herrar ska slippa städa sina toaletter och få skattepengar för det, tror jag att alla skulle säga att det är bättre att 10 000 barn får sina behov tillgodosedda.
Attendo Care är Sveriges största privata bolag inom äldreomsorg. De har verksamhet i 65 kommuner och har drygt 9 000 anställda. Ägaren är ett internationellt riskkapitalbolag med ägarintressen i ett stort antal branscher och länder i Europa. Tillsammans med tre andra bolag - Carema, Aleris och Förenade Care - står Attendo Care för 70 procent av all privat äldreomsorg i Sverige. Och gissa av vem de alla ägs. Jo, de ägs av riskkapitalbolag. Vi vet bara var ett av dessa bolag skattar, och gissa var. Jo, det är i ett skatteparadis.
Detta är en utveckling som applåderas av de borgerliga partierna och som till och med har drivits fram av borgarna. De använder till och med våra gemensamma skattepengar till detta. Behovsstyrd vård ska bli efterfrågestyrd. Ackordslöner och bonussystem anses vara det bästa för att stimulera vården. Det är tydligen också riktigt bra att våra gemensamma skattemedel går ned i aktieägares fickor eller i riskkapitalisters portföljer i stället för att gå till kvalitetsutveckling eller, om man så vill, till sänkta skatter. Vi har fått ett systemskifte i svensk välfärdspolitik.
När Stockholms stads revisionskontor jämförde bemanningen på tio sjukhem kunde man konstatera att den genomsnittliga bemanningen per boende var 15 procent lägre på de privata vårdhemmen än på de kommunala vårdhemmen. Personalen är ju det som kostar i hemtjänsten. Det gäller därför att spara om det ska bli någon vinst. Därför gäller det att hålla facket utanför arbetsplatsen. Årliga lönerevisioner, OB-tillägg, semestertillägg, försäkringar och andra förmåner som kollektivavtalet ger kostar, men det gör också själva tiden. Ju längre tid man ägnar åt varje vårdtagare, desto mindre blir vinstmarginalen.
Fyra före detta anställda i ett av de företag som är satt i blockad i Nacka anmälde bolaget till Socialstyrelsen enligt lex Sarah med följande motivering: Att ge kvällsmål och medicin, hjälpa den gamla med hygien och toalettbesök och byta om för natten är omöjligt på 15 minuter.
Jag tror inte att någon av oss vill att våra åldrande föräldrar ska behöva ha det så.
I fjol redovisade Kommunal resultatet av en granskning av 50 auktoriserade hemtjänstföretag i Nacka. Det visade sig att 35 av dessa företag saknar kollektivavtal för sina anställda, 23 av dem hade inte lämnat in någon årsredovisning till Bolagsverket, och 12 av dem betalade ingen eller en mycket liten pensionsavgift för sina anställda. Detta är alltså företag som till hundra procent finansieras av våra skattepengar. Hur samhällsekonomiskt är det, herr talman, att låta privata riskkapitalbolag arbeta för att driva upp efterfrågan på vård? Hur samhällsekonomiskt effektivt är det att betala läkare per patient så att de som har små åkommor återkommer och återkommer och så att de som har stora vårdbehov inte får den hjälp som de behöver? Vi har sett förskräckande exempel där patienter till och med har nekats att få komma till sjukhuset för att samtalet ska avslutas mycket snabbt, och patienten i fråga dog.
Den pedagogiska mångfalden som den så kallade friskolereformen skulle leda till uteblev nästan helt. Mindre än 10 procent av friskolorna har i dag någon form av alternativ pedagogik. För att maximera sina marknadsandelar gäller det att nå så många elever som möjligt, och då är det oklokt att vara för udda eller för specialiserad. Konkurrensen slätar ut i stället för att diversifiera. Friskolebranschen har utvecklats till en miljardindustri, en lågriskbransch med säkra intäkter från det offentliga. Utbildningsmarknaden värderas till över 200 miljarder kronor, och vi kan se hur koncerner växer fram. Ett och samma bolag kan driva många olika skolor som ingår i samma koncern. Några av dem är Vittra och Framtidsgymnasiet. Det finns även John Bauer som går under Ultra Education som också driver andra skolor. Vi vet att det finns både Wallenbergägda skolor och skolor som drivs av andra bolag.
Dessutom kan vi i skrivelsen läsa att lärartätheten i de så kallade friskolorna är betydligt lägre än i de kommunala skolorna. Hemma i min kommun har vi också, vilket är ett stort problem i sig, en skola där endast 30 procent av lärarna har en utbildning. Utbildade lärare är förstås bra mycket dyrare än outbildade lärare.
Lägger man ihop de olika studierna av de senaste decenniernas friskoleäventyr framträder bilden av ett fiasko. Skolan har blivit dyrare, inte billigare, som utlovades. Segregationen växer stadigt samtidigt som resurserna att satsa på de elever som behöver extrastöd urholkas. Och studieresultaten har inte förbättrats, snarare tvärtom.
Någon mångfald av pedagogiska metoder har inte uppstått, däremot en överetablering av friskolor på en alltmer konform marknad dominerad av stora utbildningskoncerner som gör goda vinster på skattebetalarnas bekostnad. Den långsiktiga följden är att rätten till utbildning håller på att urgröpas. Det gamla parallellskolesystemet, där de rikas barn gick i en typ av skolor och de fattigas i andra, är på återtåg.
Det är helt enkelt svårt att se fördelarna med privatiseringarna, men visst finns de. Det gäller bara att leta på rätt ställe: på banken, eller i praktiken oftast på börsen. Våra fyra stora inom äldreomsorgen omsatte år 2007 tillsammans 6,2 miljarder kronor. Maria Beroendecentrum, ett privat bolag, gjorde en vinst på 84 miljoner kronor. Det motsvarar 168 anställda. Det var många missbrukare som kunde få vård för de pengarna.
Men det här gör ju inget, för det är verksamheter som drivs av det Maud Olofsson kallar ivriga bävrar, sådana som hon ville att alla svenskar skulle bli - förebilder i entreprenörskapet. För bara 25 år sedan skulle ingen svensk politiker ha blivit tagen på allvar om han eller hon hade föreslagit att transnationella riskkapitalbolag och hedgefonder borde få göra vinster på skattefinansierade skolor, vårdcentraler och äldreboenden. I dag är det självklart till den grad att privatiseringsvågens mesta förespråkare, Moderaterna, i februari 2009 meddelade att de inte längre ska profilera sig på driftsformerna i sjukvårdspolitiken. Det är uppenbarligen en strid som man anser att man har vunnit. Nu ska man i stället börja prata om patientens rättigheter. Kanske kan man se det som ett litet erkännande av att det inte är medborgarnas eller patienternas bästa som har varit målet med privatiseringspolitiken utan företagens.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår gemensamma reservation från s, v och mp.
Anf. 129 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Jag vill uppehålla mig vid alla de ljuspunkter som finns i den stora verksamhet i våra kommuner och landsting som är så viktig för oss alla. Det är mycket som är glädjande trots våra dystra tider.
Sveriges Kommuner och Landsting ger ut ett veckobrev. Den här gången rapporteras det om bra skolkommuner. Lomma, Danderyd, Sorsele och Överkalix gratuleras för bra skolor. Det här är exempel på den utveckling av kommunernas verksamheter som pågår för fullt. Jämförelser görs för att kunna sprida bra sätt att arbeta och sprida bra verktyg för att förbättra verksamhet och kvalitet.
Våra gymnasieskolor är ett område där det säkert finns mycket att lära av varandras erfarenhet då kostnad och resultat varierar mycket mellan olika skolor och kommuner. Kostnaderna varierar mellan 52 000 och 106 000 per plats, och andelen gymnasister som går ut med högskolebehörighet varierar mellan 40 och 100 procent.
Alliansregeringens satsningar på förbättrade kunskaper och ordning i skolan visar vägen till bättre resultat i skolorna, och allt fler klarar målen i grundskolan i alla ämnen. Det finns mycket att göra, men det är oroande att det är allt fler som inte blir godkända i matematik och att svenska elever får sämre resultat i internationella jämförelser som gäller matematik och naturvetenskap.
En annan glädjande nyhet som vi fick i förrgår från SKL är att väntetiderna i sjukvården förbättrats. Svensk sjukvård har hög kvalitet och har länge stått sig väl i internationella jämförelser. Däremot har tillgängligheten varit usel. Det är därför ett glädjande besked att väntetiden har gått ned till under tre månader i flertalet landsting. Men även här finns det mycket att göra, och alliansregeringen har satsat ordentligt för att få ned köerna ytterligare.
Herr talman! Det pågår således ständiga förbättringar. Alliansregeringen införde för två år sedan ett kvalitets- och jämförelseprogram för skolor, vård och omsorg för att man ska kunna dra nytta av varandras erfarenheter. Alliansen har också genomfört ett stort antal reformer för valfrihet och alternativ, vilket också bidrar till kvalitet och nya sätt att arbeta.
Kommunerna visar sammanlagt ett resultat på 8 miljarder kronor 2008 och har en genomsnittligt god soliditet på 53 procent. Kommunekonomin kommer dock att drabbas av den ekonomiska krisen och kommer att få försämrade resultat när kostnaderna fortsätter att öka med kanske 4 procent om året, medan skatteintäkterna kommer att utvecklas betydligt långsammare.
När man läser braskande rubriker får man lätt intrycket att skatteintäkterna kommer att minska i år. Så är det dock inte. Skatteintäkterna, som utgör två tredjedelar av kommunernas inkomster, kommer att öka, om än bara med någon procent.
Herr talman! Det är utomordentligt dystra tider. Men finanskrisen och lågkonjunkturen slår i första hand mot företag, enskilda personer och staten, vars skatter på kapital minskar drastiskt och som står för arbetsmarknadsåtgärder.
Resultaten i kommunerna kommer att försämras och blir kanske noll i år och nästa år, och sedan kanske de till och med hamnar på minus. Lågkonjunkturen ställer därför stora krav på kommuner och landsting att arbeta oförtrutet och att utnyttja möjligheter till effektiviseringar och förbättrad verksamhet. I rapporten om jämförelse mellan skolor konstateras dock att framgång inte nödvändigtvis innebär mer resurser. Det viktiga verkar vara hur resurserna används. Det går alltså att vidareutveckla även inom ramen för de resurser man har. Verksamheterna måste också anpassas till de demografiska förändringarna. Till exempel minskar antalet elever i grundskolan bara under 2008 med 34 000 elever. Dessutom är det kärnverksamheterna som måste sättas i främsta rummet.
Enligt en enkät som kommunerna har svarat på har de aviserat personalneddragningar med ca 15 000 anställda, vilket har nämnts tidigare här i dag. I många fall sker det för att förhindra ett sämre resultat. Samtidigt måste vi vara medvetna om att aviserade neddragningar också kan vara ett medvetet val för att omstrukturera och effektivisera. Det kan också vara en medveten prioritering, som i en kommun här i regionen där man drar ned i äldreomsorgen men samtidigt bygger ut utomhusbad, basebollarena och kommunalt kafé. Detta är naturligtvis kommunens eget val och ansvar och inte något som vi här eller staten kan lägga sig i eller bära ansvar för.
Omkring 1,2 eller 1,3 miljoner arbetar i den kommunala sektorn. Den är ungefär en fjärdedel av den svenska arbetsmarknaden.
Alliansregeringen prioriterar kommunsektorn trots mycket stort statligt underskott och föreslår ett tillskott på 7 miljarder inför 2010 för att kommunerna ska kunna behålla personal i de viktiga välfärdstjänsterna. Detta behandlar vi nästa vecka i tilläggsbudgeten.
Men ett statligt tillskott får naturligtvis inte innebära att ambitionerna sänks när det gäller att förbättra och effektivisera. Det finns enorma skillnader mellan kommuner och deras verksamheter. Det finns kommuner med solid ekonomi, men det finns också kommuner som är i stort behov av att förbättra sin styrning och vända en nedåtgående utveckling.
Vi har under de två föregående åren tillfört 20 miljarder och ökat antalet anställda med ungefär 20 000.
År 2008 minskade förvisso antalet anställda, men samtidigt steg sysselsättningen därför att det var fler heltidsanställda. Det är en bra utveckling.
Löneutvecklingen har varit god. Än mer har emellertid alliansens jobbskatteavdrag betytt för de grupper som arbetar inom kommun och landsting. En sjuksköterska får nästan en hel månadslön extra om året, om man räknar efter skatt.
Glädjande är också att sjukfrånvaron fortsätter att minska. Arbetsplatserna har blivit friskare, och arbetsvillkoren har förbättrats.
Herr talman! Alliansens politik med fler alternativ inom vård och omsorg har inneburit att patienter, brukare och elever kan välja vård och skola men betyder också att det finns alternativ för dem som arbetar inom vård och omsorg.
Det pågår en utomordentlig verksamhet i våra kommuner. Och man behöver verkligen diskutera de 99 procent som fungerar alldeles utmärkt och inte bara den procent som kan läggas till eller förbättras.
Därför är den här kommunrapporten en utomordentlig läsning. Jag yrkar att den läggs till handlingarna, och jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.
Anf. 130 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Jag håller gärna med Anna Lilliehöök om att det finns många ljuspunkter i den kommunala verksamheten, men jag undrar ändå vilken värld Anna Lilliehöök lever i.
Man kan titta på mitt hemlän Värmland. Du säger bland annat att man ska prioritera välfärdens kärna. Det har man gjort i många år i Värmland. Allt det du talade om när det gäller eventuella sporthallar och annat har man inte kunnat göra på många år, utan det är en enorm kreativitet som behövs för att styra i de kommunerna.
När ni talar om att prioritera välfärdens kärna händer det något på ett annat viktigt område. Det gäller infrastruktur. I dag utsätts väldigt många kommuner och regioner för detta med att man ska vara med och medfinansiera infrastruktur. Annars är budskapet: Då blir det ingen infrastruktur hos er.
Staten tar ett steg tillbaka.
Tycker Anna Lilliehöök att det är att prioritera välfärdens kärna att kräva att kommuner ska vara med och investera i infrastruktur?
Anf. 131 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Detta är ett fullt frivilligt åtagande för en kommun, och det har särskilt framkommit i de olika beslut vi har fattat här i riksdagen.
Till exempel här i Stockholm - och så är det i många kommuner och regioner - är det tvärtom så att man särskilt har gjort framställningar om att få vara med och medfinansiera för att få till stånd en utbyggnad av infrastrukturen som har behövts och saknats under en mycket lång tid, under närmare 30 års tid.
Den har planerats i olika omgångar. Bland annat stod en socialdemokratisk majoritet först bakom den här utbyggnaden men lämnade den sedan. Då har man alltså inte sett någon annan råd än att begära att tillsammans med staten få bygga ut infrastrukturen i Stockholm. Jag nämner det som ett exempel.
Men det är ett fullt frivilligt åtagande, och det betonas väldigt noggrant.
I övrigt gäller naturligtvis den infrastruktursatsning som regeringen gör när man lägger 10 miljarder på vägar runt om i Sverige.
Anf. 132 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Man kan givetvis säga att detta är frivilligt. Men hur är det i verkligheten? När Näringsdepartementet åker runt och diskuterar de här länsplanerna och regionplanerna i dag utsätts kommunerna för ett oerhört tryck när det gäller att vara med och medfinansiera.
Tidigare kunde kommuner och regioner förskottera när det gällde infrastruktur. Då fick man ändå pengarna tillbaka så småningom från statens sida. Men nu är det inte det som gäller, utan nu är det ren medfinansiering med hotet att det annars inte blir någon infrastruktur. Det kan väl inte vara att prioritera välfärdens kärna?
Alla de pengar som man nu känner sig tvingad att satsa för att vara med i utvecklingen, om det ska bli en utveckling i kommunen, tas ju från välfärdens kärna, alltså den kommunala verksamheten, barnomsorg, skola och äldreomsorg.
Anf. 133 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Det har under många år varit en eftersatt satsning att bygga ut och underhålla våra vägar och järnvägar.
Delvis har det väl berott på den föregående majoriteten. Man hade en planering som sedan blev förändrad när man skulle sätta sig i förhandlingar. Det gjorde att när den här regeringen tillträdde fanns det väldigt många projekt och absolut inga pengar.
Den här regeringen har tvärtom, genom sin satsning på 10 miljarder, sett till att ett stort antal projekt nu äntligen kommer till stånd runt om i vårt land. Det innebär förvisso en prioritering av olika projekt, enligt den plan som finns, men det görs, som sagt, en omfattande satsning över hela landet och en betydligt snabbare utbyggnad än vad som har varit fallet under den föregående tioårsperioden.
Anf. 134 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Som Anna Lilliehöök hörde i mitt anförande tog jag upp att den privata äldreomsorgen till 70 procent bedrivs av privata riskkapitalbolag. Vi har alltså riskkapitalister som sköter om omsorgen om våra gamla.
Är ni nöjda med det? Jag måste tolka det så, eftersom ni nu har sagt att ni ska inrikta er på patienternas rättigheter och behov i stället för på dessa bolags behov. Det har ni inte gjort tidigare. Det kanske är en del i Moderaternas utveckling. Vi får väl hoppas på det.
Ett bolag, som jag också tog upp, visade sig göra 84 miljoner i vinst. Det var ett bolag här i Stockholm, Maria Beroendecentrum. Hade det inte varit bättre, Anna Lilliehöök, att de här 84 miljonerna hade använts till missbrukarvård eller någon annanstans i den kommunala verksamheten, till förskolan eller till andra insatser, än att man skulle kunna plocka ut 84 miljoner kronor i vinst?
Det visade sig att ett annat bolag här i Stockholm som sköter asylsökandes olika behov hade gjort - hör och häpna! - en vinst på motsvarande 30 procent av intäkterna år 2007.
Företaget känner nog Anna Lilliehöök till, för det blev väl bekant för allmänheten i år då det klandrades av Socialstyrelsen för att man hade slarvat med provsvar, brutit mot smittskyddslagen och misskött journalföringen.
Anna Lilliehöök! Hur ser du på detta? Är det här en bra utveckling?
Jag skulle också kunna ta upp en annan fråga i samband med detta. Alla dessa privata aktörer som nu är inne i skola, vård och omsorg undantas från de sparkrav som följer av de vikande skatteintäkterna.
Man vädjar nu till friskolor runt om i landet och till privata vårdbolag att de ska ta del av bördorna. Men just nu ser det ut som att det är de kommunala verksamheterna och de barn och äldre som finns där som ska bära hela finanskrisens bördor på sina axlar.
Är det en nöjsam utveckling, Anna Lilliehöök?
Anf. 135 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Jag vill gärna gå tillbaka lite i tiden, till den tid när vi hade välfärdstjänsterna helt och hållet inlåsta i den offentliga sektorn.
Vad ledde det till? Jo, det var bristande valfrihet. Det var en dålig kvalitet, eftersom man inte kunde påverka eller välja den skola, den förskola, den äldrevård som man faktiskt ville ha.
Dessutom ledde detta till att det uppstod köer i snart sagt alla omsorgsverksamheter och i sjukvården. Jag minns när väntetiderna för en operation kunde vara upp till tre år, trots att man redan hade fått sin diagnos. Det enda detta resulterade i var att man fick gå sjukskriven och ha fruktansvärt ont i sitt knä eller i sin höft under en väldigt lång period.
Mot denna bakgrund tycker jag att det är en fantastisk utveckling som har skett under de senaste 20 åren, där både patienter, elever och personal har tjänat stort på att kunna utveckla verksamheten och dess kvalitet. Inte minst, och tvärtom mot vad Ulla Andersson påstår, visar ofta undersökningar när man intervjuar de anställda i fristående skolor eller vårdinrättningar att personalen där har betydligt större arbetstillfredsställelse och känner att de har inflytande över sitt arbete och kan styra det i betydligt större utsträckning.
Mot denna bakgrund vill jag svara Ulla Andersson att jag tycker att detta är en fantastisk utveckling!
Anf. 136 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Det var ju rätt talande.
Jag kanske ska påminna dig, Anna Lilliehöök, om att de stora besparingarna i de kommunala verksamheterna och landstingsverksamheterna var efter er förra regeringsperiod. Det var ni som ställde till det du alldeles nyss beskrev och som vi sedan har kämpat tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet för att reparera.
Vi nådde inte ända fram; det ska jag villigt erkänna. Det skulle behövas mycket mer. Men ni har drivit utvecklingen bakåt igen. I fjol försvann 12 000 arbetstillfällen i de kommunala verksamheterna. Ni har inte ens värdesäkrat statsbidragen till kommunsektorn.
Jag märkte mycket tydligt att Anna Lilliehöök undvek frågan om riskkapitalbolag och vinst. Det var det min fråga handlade om. Hade det inte varit bättre att ha dessa 84 miljoner som Maria Beroendecentrum tog ut i vinst till mer missbrukarvård eller till kortare köer i förskolan? Det har man ju stora problem med här i Stockholm. Hade det inte varit bättre att återinvestera pengarna som riskkapitalbolagen placerar i skatteparadis i Sverige, i vår välfärd, eller om vi så önskar, i andra länder i form av bistånd? Hade det inte varit en bättre utveckling än att låta det här ske?
Anna Lilliehöök svarade inte heller på min fråga om hur det nu känns att alla de gamla, sjuka och barnen får bära krisens bördor helt ensamma, medan de privata bolagens verksamheter och de barn och äldre som är där inte alls behöver ta del av finanskrisens bördor. Det svarade inte Anna Lilliehöök på, och det skulle jag vilja ha svar på. Det här är ett stort problem just nu, för de här behoven upphör inte på grund av att det är finanskris. Vi behöver fortfarande förskolor, utbildning och vård.
De kommunala verksamheterna behöver ytterligare tillskott. Det skulle kosta 5 miljarder. Ni sänkte skatterna med 15 miljarder senast, och ändå säger ni att ni inte har råd.
Anf. 137 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Vi sänkte skatterna med 15 miljarder i senaste budgeten, och varför gjorde vi det? Jo, för att vi genomförde en skattereform som innebar att just sjuksköterskor, förskollärare och andra i den kommunala sektorn skulle få en sänkt skatt och den höjning av levnadsstandarden som de faktiskt har fått under alliansregeringen. En sjuksköterska har, som jag nämnde, fått en månadslön extra om året om man räknar efter skatt.
Det tyckte vi var en viktig del av vår jobbpolitik. Det ska vara lönsamt att arbeta. Det är dessutom en rättvis fördelningspolitik som innebär att det är de som har de lägsta inkomsterna som får lägre skatt.
Jag vet inte vilket bolag Ulla Andersson refererar till, men när det gäller kapitalbehov är det självklart att det behövs kapital. Det gör det även i kommunala verksamheter, och självklart ska de ha en avkastning.
Jag kan inte de här fallen. Jag önskar att jag hade fått lite förvarning, för då hade jag tittat efter. Men naturligtvis är det så att det ska vara så många alternativ som möjligt så att man kan få fram en rättvis och rimlig ersättning och framför allt noggranna beskrivningar av det som ska utföras. Det är ju det som är poängen med alternativen, att när det görs av oberoende har vi också stärkt insynen och kontrollen av hur verksamheter ska följas upp.
Det är en viktig del av den modellen, och det är möjligt att det har brustit. Det låter så enligt Ulla Andersson, men en av fördelarna med att ha oberoende producenter är faktiskt att man kan följa upp verksamheterna.
Anf. 138 Jörgen Johansson (C)
Herr talman! Det var ett mustigt inlägg av Ulla Andersson. Det var så jag kände de gamla kommunistvindarna dra in över lokalen - de vindar som de gamla gråsossarna avskyr så mycket. Jag kan bara önska er lycka till i ert fortsatta samarbete.
Jag ska försöka hålla mig på en annan nivå i diskussionen och konstatera att kommunerna och landstingen bedriver en nyckelverksamhet i samhället, helt beroende på att det är där vi har välfärdens kärna. Därför är det bra att vi har den här årliga genomlysningen av verksamheten.
Nu har den globala finanskrisen gjort att vi har diskuterat situationen i kommuner och landsting några gånger under riksdagsåret, men här finns alltid nya infallsvinklar.
För att kort beskriva läget kan vi konstatera att kommunerna i likhet med samhället i övrigt drabbas hårt av den globala krisen. Därför är det tur att vi har fyra år av överskott bakom oss inom den kommunala sektorn. Förutsättningarna att klara kravet på en god ekonomisk hushållning har därför varit goda under de här åren.
Trots detta ser det av naturliga skäl inte speciellt ljust ut framöver, och därför har regeringen skjutit till 7 miljarder i nästa års budget. Därför har regeringen aviserat 5 miljarder årligen åren därefter och också sagt att man kommer att följa utvecklingen inom sektorn och eventuellt återkomma med ytterligare åtgärder.
Nu är läget svårt för alla och inte minst för staten själv. I en global finanskris gäller det att se till att varje krona gör största nytta där den satsas, och det som gör den största nyttan för kommunerna är tveklöst att människor har arbete och sysselsättning. Därför är arbetslinjen prioriterad av regeringen. Därför är det positivt att regeringens politik skapade så många jobb som den gjorde under de goda åren. Vi kan konstatera att det i dag är 104 000 fler sysselsatta än vad det var vid samma tidpunkt för tre år sedan. Då i högkonjunktur - nu i lågkonjunktur. Då med en socialdemokratisk regering - nu med en alliansregering.
Tveklöst har prioriteringen av arbetslinjen bidragit till att dämpa effekterna av den globala finanskrisen. Trots detta gäller det att vara aktsam. Vi kan konstatera att det är genom att välfärdskedjan fungerar som vi kan ge medborgarna det välstånd de efterfrågar. Företagen skapar jobb. Jobben ger lön. Lönen ger skatt, och skatten resulterar så småningom i en välfärd.
Herr talman! En intervju med landets kommunalråd visar att de främsta åtgärder de efterfrågar från regeringen är satsningar på infrastruktur. De gångna årens eftersatta underhåll av vårt kommunikationsnät har framkallat detta krav.
Därför var det förutseende av regeringen att satsa 3,8 miljarder kronor för 2009 och 2010 plus de extra 1,2 miljarder som årligen har ökat infrastrukturanslagen. Det är pengar utanför den ordinarie transportinfrastrukturplanen, vilket kommer att uppfylla kommunalrådens önskemål samtidigt som åtgärderna dämpar effekterna av den globala finanskrisen.
Herr talman! Kriskänslan är framträdande i våra kommuner och landsting, och den ska ses utifrån den globala depression som vi nu befinner oss i. Ordet depression kan kännas hårt, men ekonomiska bedömare gör den typen av värdering i dagsläget. I en sådan situation är det viktigt att alla tar sitt ansvar och drar sitt strå till stacken för att lösa problemen.
De senaste årens överskott inom kommunsektorn med 60 miljarder kronor innebär att frågan om balanskravet och tolkningen av begreppet god ekonomisk hushållning måste tydliggöras. Utifrån ett befolkningsperspektiv framstår det som konstigt att kommunerna inte mer fritt kan disponera sina pengar under en så kallad depression. Samtidigt måste man betona kravet på att hålla ordning och reda i sina räkenskaper. Därför är det bra att SKL markerar dels att den bärande logiken i balanskravet ska ligga fast, dels att effektiviseringarna i kommunerna måste fortgå. Samtidigt bör man fundera över balanskravet och hur den uttolkningen ska göras i framtiden.
Herr talman! Den demografiska utvecklingen är en faktor som drabbar kommunerna ekonomiskt. SKL:s prognoser visar att en äldreomsorg med oförändrad kvalitet kräver en kommunalskatt om 50 procent år 2050 och om 70 procent vid sekelskiftet. Till det ska läggas den statliga skatten, som fullt ut är i storleksordningen 25 procent. Det finns alltså inte mycket kvar av de 100 procenten att beskatta.
I det här tidsperspektivet är det orealistiskt att göra sådana bedömningar, men trenden är ändock tydlig. Det här innebär att vi måste se över vad vi gör, hur vi gör det och för vem vi gör det. Därför är en översyn av det offentliga uppdraget ofrånkomligt. Vi som är politiskt aktiva vet vilken tid en förändringsprocess tar inom det här området. Därför är det hög tid att fundera över hur vi ska agera i de viktiga frågorna. Om vi inte gör det är tveklöst välfärden i fara. Det är inte acceptabelt. Därför är det lämpligt att börja nu när kostnadsmedvetenheten är hög. Vi vet att i högkonjunktur är det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra den typen av diskussion för så väl behövliga förändringar.
Herr talman! 18 procent av kommunernas intäkter kommer från statsbidrag. Under perioden 2006-2010 kommer statsbidragen att ha ökat i storleksordningen 28 miljarder. Största delen av kommunernas intäkter kommer dock från kommunalskatten. Under perioden 2007-2008 ökade skatteintäkterna med 5 procent och uppgick till storleksordningen 330 miljarder kronor.
Nettokostnaderna ökade med i genomsnitt 5,3 procent under samma period. Det är alltså en situation som knappast är långsiktigt hållbar. Variationen mellan landets kommuner i skatteuttag är också mycket kraftig, i storleksordningen 5:20 kronor till 5:25 kronor. Den högsta skattekraften de senaste åren finns i kommungruppen storstäder och förortskommuner. För att ge alla människor, oavsett boendekommun, samma grundförutsättningar behövs därför ett bra skatteutjämningssystem.
Nu pågår en översyn av utjämningssystemet. Det är viktigt att resultatet blir sådant att servicen kan erbjudas lika över hela landet. Det här är inte så enkelt att uppnå, men trots det måste det ändå ske. Förutsättningarna är helt olika mellan landets kommuner, och många knäckfrågor måste besvaras samtidigt som motsättningar mellan kommuner och landsting inte får skapas. Knäckfrågor är exempelvis vad som är tillväxt. Är tillväxten lokal eller regional? Har alla kommuner lika möjlighet till tillväxt? Vad är tillväxt i den kommun där inga arbetstillfällen finns? Hur bedömer man tillväxten i en kommun med hög tillväxt där jobben innehas av inpendlare från kommuner utan arbetstillfällen?
De här till synes enkla frågorna är oerhört svåra att besvara och finna ekonomiska styrmedel för, samtidigt som de mycket tydligt påverkar den kommunala ekonomin. Jag vill med det här betona att det är en mängd enormt svåra frågor som ska hanteras i det här sammanhanget. Också detta belyses i rapporten.
Herr talman! Vad ska kommunerna göra för att effektivisera sin verksamhet? Givetvis krävs det först en insikt om behovet av förändringar i hela den kommunala verksamheten. Kommunernas roll som samordnare av befolkningens välfärd måste tydliggöras. Som jag uppfattar den kommunala redovisningen är man på god väg att förändra synen från verksamhetsföreträdare till befolkningsföreträdare. Ett tecken på det är att kommunernas köp av välfärdstjänster ökade mellan 2006 och 2007 med 12,6 procent. Det visar på ett visst nytänkande. Jag är övertygad om att utvecklingen kommer att fortsätta såväl utifrån kostnad som kvalitetssynpunkt.
En annan fråga är om kommuner ska ägna sig åt verksamheter som är direkt affärsdrivande. I dag har kommunerna drygt 1 500 företag i sin ägo inom skiftande områden. Många av företagen borde kunna avyttras och kommunen därmed ägna sig mer åt kärnverksamheten. Det skulle förmodligen bidra till den tydlighet som befolkningen efterfrågar i det kommunala ansvaret.
Trots sådana förändringar kommer kommunsektorn att vara en stor arbetsgivare. I dag är i storleksordningen 1,1 miljon människor verksamma inom kommun- och landstingssektorn. Det är omkring en fjärdedel av alla anställda i landet. Det som är positivt i den här redovisningen inom personalområdet är att andelen heltidssysselsatta ökar, och därmed skapas en tryggare tillvaro för människorna.
Herr talman! Avslutningsvis kan vi konstatera att kommun- och landstingssektorn är en nyckelsektor i välfärdsarbetet. Det är dessutom en sektor som i kristider får dra ett tungt lass. Det är därför viktigt att alla politiska nivåer tillsammans hjälper till att underlätta för varandra i arbetet med att värna välfärden. Alla politiska områden har sitt ansvar, sina kostnader och sina möjligheter att förbättra. Vi kan konstatera att från regeringshåll har mycket gjorts och mycket görs. På ett ansvarsfullt sätt följer nu regeringen utvecklingen inom kommuner och landsting. Vid behov kommer åtgärder att vidtas.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag om att skrivelsen läggs till handlingarna.
Anf. 139 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Jörgen Johansson förde en ganska intressant diskussion om framtiden för kommuner och landsting. Jag tror, precis som du, att det behövs ganska många nya tankar framöver för att klara de offentliga åtagandena. Det gäller inte minst för kommuner i landsbygden att jobba mer tillsammans, att bilda kommunförbund för olika aktiviteter för att klara ekonomin och så vidare. Men vi lever just nu, här i dag. Den framtidsdebatten får vi ta senare.
Jörgen säger jobben först. Jag upplever dig, Jörgen, som en erfaren kommun- och landstingspolitiker med gott omdöme. I dagens Värmlands Folkblad står följande för det centerstyrda Sunne: "Ett 30-tal tjänster inom skolan försvinner. Det är en av konsekvenserna av kommunens mycket strama budgetläge för 2010." Vidare står det: "- Alla förvaltningar har gjort besparingar i verksamheterna och i sådan omfattning att man som kommuninvånare kommer att märka av den försämrade servicen, säger kommunstyrelsens ordförande Ola Persson, (C)." Däremot säger han att trots att det kanske inte tillhör välfärdens kärna måste de ändå försöka städa gatorna och hålla ordning i parkerna.
Är din personliga bedömning, Jörgen, att 7 miljarder i tillskott till kommunerna kommer att räcka?
Anf. 140 Jörgen Johansson (C)
Herr talman! Man kan alltid diskutera nivåerna. Oavsett vilken färg en regering har måste den se till att varje krona gör största nytta där den satsas. Det innebär i en situation med en depression över i stort sett hela världen att man verkligen måste vara aktsam med hur man hanterar medlen. Vi ska också veta att staten i sig drabbas kanske fyra fem gånger mer än vad kommunerna drabbas av depressionen. Här gäller det att hålla i pengarna och försöka agera på sådant sätt att man får ut allra mest av de pengar som satsas.
Sedan har regeringen gjort precis vad Finanspolitiska rådet var ute efter i sin rapport. Man har sagt att man kommer att följa utvecklingen och vid behov också skjuta till mer pengar. Jag tycker ändock att regeringen har hanterat frågan på ett mycket ansvarsfullt sätt. Finanspolitiska rådet säger i ingressen till sin rapport att helt rätt saker har gjorts under resans gång.
Det man är oenig om inom gruppen är att man bör satsa mer pengar. Det finns en reservant i det sammanhanget. Det framkommer sällan i debatten, men så är det faktiskt. Jag anser ändock att agerandet från regeringen är sådant att man uppfyller de intentioner som Finanspolitiska rådet har haft.
Anf. 141 Tommy Ternemar (S)
Fru talman! Vi hade en utfrågning i finansutskottet med Finanspolitiska rådet. Jag tyckte att det då var en ganska tydlig rekommendation från Finanspolitiska rådet om att de pengar man borde satsa nu skulle behöva gå till att öka satsningen på både kommun- och landstingssektorn just för att inte späda på den arbetslöshet som finns inom industri- och byggsektorn. Detta sade jag bland annat i mitt anförande.
Om man tittar i samma tidning ser man att socialbidragen växer i Hammarö kommun från 3,5 miljoner till 6,2 miljoner. Det är pengar som kommunalrådet och kommunstyrelsen måste ta från skola, vård och omsorg eller genom att skära och säga upp ytterligare människor från tjänster i den kommunala sektorn och späda på arbetslösheten. Det vet du, Jörgen. Varför inte erkänna att ni borde ge mer pengar till kommunerna?
Anf. 142 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag är mycket väl medveten om detta. Jag har suttit i både kommun- och landstingsstyrelser och brottats med precis samma problem, framför allt under 90-talskrisen. Jag känner verkligen med dem som sitter och arbetar med de här frågorna.
Samtidigt ska man veta att det är under den här tiden man kan göra förändringar som förbättrar tillvaron för människorna i framtiden. Det är nu förändringsarbetet verkligen kan bedrivas. Att då bara pumpa in pengar vore förödande. Det skulle lägga en död hand över utvecklingen och de kreativa diskussioner som trots allt förs ute i kommuner och landsting. Jag tycker att vi ändå måste vara tydliga och våga säga att det faktiskt är så.
Jag reste runt för någon vecka sedan i Värmland och träffade kommuner. Jag förstår deras problematik. Ibland tycker jag nog också att vi måste kunna diskutera vissa heliga kor oavsett vilken färg kommunpolitikerna har. Som aktiva kommun- och landstingspolitiker blir vi ofta verksamhetsföreträdare i stället för befolkningsföreträdare. Det är det som jag ser som den positiva utveckling av den privatisering som trots allt har skett med drygt 12 procent de senaste åren.
Det innebär att politikerna får sätta sig ned och fundera på vad de vill ha ut av verksamheten. De måste ställa krav på verksamheten för att kunna göra en professionell upphandling. Samtidigt får de lov att ifrågasätta hur de följer upp verksamheten. Det innebär att många intressanta frågor kommer upp på bordet som aldrig annars har tagits fram. Det här gäller kanske ännu mer inom landstingsvärlden än inom kommunvärlden. Ta till vara krisen och ta ut de positiva effekter som den kan ge inför framtiden!
Anf. 143 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Jag ska gå rakt på en central fråga. Man kan nämligen säga att det är lite av en kapplöpning här. Oppositionen vill hävda att de spenderar mer pengar och att de i någon mening är bättre människor än vi andra. Det talas här om stödet till kommunsektorn. Man ska öka stödet, satsa på kommunsektorn och så vidare.
I sin reservation hävdar oppositionen att regeringens åtgärder för kommunerna och mot lågkonjunkturen är "klart otillräckliga". Mot den bakgrunden skulle man kunna tro att oppositionen spenderar mycket mer pengar än vad regeringen gör.
Men jag vill ifrågasätta detta. Jag hävdar att oppositionen i själva verket överför mindre resurser till kommunerna när man tar hänsyn till hela oppositionens politik. Om oppositionen hade styrt Sverige hade kommunerna haft mindre pengar och resurser att röra sig med i dag.
Låt mig dock börja med den närmast banala observationen att inga resursöverföringar från stat till kommuner är gratis. Det innebär att staten ökar sin upplåning och sitt budgetunderskott för att med dessa extra lånade pengar, som naturligtvis är en ökad belastning på framtida generationer, göra en överföring av resurser till kommunerna. Man kan tycka att detta är bra eller dåligt, men jag tror att man i alla fall ska ha klart för sig att det här är någonting som framtida generationer betalar.
Låt mig så gå över till räkenskaperna. I maj 2009, alltså för en månad sedan, presenterade Sveriges Kommuner och Landsting en ny ekonomirapport. På s. 71 i rapporten finns en sammanställning över beslutade och beräknade statliga tillskott i kommuner och landsting för år 2007-2012. Där kan man läsa att under 2007 höjde alliansregeringen det generella statsbidraget till sektorn med 1 miljard. Man höjde med ytterligare 5 miljarder 2008. Det blir sammanlagt 6 miljarder. Man fryser bidraget år 2009, det vill säga att höjningen med 6 miljarder ligger kvar. Man ökar bidraget med ytterligare 7 miljarder 2010; dock är detta en temporär ökning. Då blir nivån ytterligare 13 miljarder. Sedan har regeringen permanent åtagit sig att höja överföringen med 5 miljarder för åren 2011 och 2012.
Men det här ger inte hela bilden. Det generella statsbidraget är inte den enda formen för statligt stöd till kommuner och landsting. Man ska lägga till resursöverföring i form av riktade bidrag och skatteförändringar. Då är viktiga skattelättnader för kommunerna den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften vid anställning av ungdomar och intäkterna från den kommunala fastighetsavgiften.
Om man då gör som SKL och räknar samman alla dessa former av stöd visar det sig att statens stöd för kommunerna för 2009 ökade med ytterligare 8 miljarder. Under nästa år, 2010, ökar det med ytterligare 9,7 miljarder inräknat ett engångstillskott på 7 miljarder som jag tidigare nämnde.
Sammantaget ger alltså den fullständiga bilden en betydligt större resursförstärkning än om man, som oppositionen gör, enbart i sin argumentation fokuserar på uppräkning av det generella statsbidraget.
Man kan titta på den socialdemokratiska oppositionens alternativ. Vad innebär det? I den gemensamma reservationen till denna skrivelse säger man sig vilja anslå 5 miljarder till kommunsektorn till 2009 och 10 miljarder nästa år - alltså sammanlagt 15 miljarder. Jag fokuserar på Socialdemokraterna eftersom det är det parti som styr oppositionen.
Problemet för Socialdemokraterna och deras retorik är att de vill ge intrycket av att ge mycket mer till kommunerna än regeringen. Men Socialdemokraterna säger nej till nedsättningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar. De vill dessutom göra fastighetsskatten statlig, vilket betyder att kommunerna inte får några inkomster från den.
Man kan i och för sig argumentera för de här ståndpunkterna, men det är inte poängen i det här resonemanget. Nu startar vi från den situation som vi har. Om man ska beräkna den kommunalekonomiska effekten av Socialdemokraternas politik måste man inkludera även skatteförändringarna.
Om man gör det krymper det socialdemokratiska resurstillskottet för kommunsektorn, intressant nog, år 2009 från 5 miljarder till blygsamma 300 miljoner. För 2010 blir det faktiskt ett underskott jämfört med regeringen. Då minskar Socialdemokraternas tillskott från 10 miljarder till knappt 5 miljarder. Det är alltså 2 miljarder mindre än vad regeringen överför enbart i form av ett extra generellt statsbidrag.
Summa summarum skulle Socialdemokraternas politik leda till att kommunerna har mindre resurser än de har med regeringens politik.
Anf. 144 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Det är viktiga frågor vi diskuterar. När finansutskottet debatterar blir det av naturliga skäl så att mycket fokus hamnar på den ekonomiska utvecklingen. Betänkandet handlar emellertid om både den ekonomiska utvecklingen och hur verksamheten i sig har rört sig.
Jag skulle vilja ta upp några saker som jag anser som viktiga i det vi kunnat se under 2008. En av de mesta glädjande sakerna i den kommunala sektorn är utvecklingen av sjuktalen som minskat. De har minskat så mycket att det motsvarar 4 400 årsarbetare. Det är viktigt utifrån många olika perspektiv. Dels är det självklart viktigt för kommunerna, som därmed minskar sina utgifter, dels är det viktigt för att det påverkar arbetsmiljön på våra kommunala arbetsplatser. Det är också viktigt för alla dem som är beroende av de tjänster som kommunerna utför, att de får en ökad trygghet i form av bättre kontinuitet bland personalen.
Det finns emellertid några saker som man inte kan glädjas åt lika mycket när det gäller utvecklingen. Jag tänker framför allt på något som jag tog upp redan förra året, nämligen att mer än var tionde elev fortfarande går ut grundskolan utan godkända betyg i alla kärnämnen. Det är allvarligt. En av orsakerna till det är förstås att de barn som gick ut nian 2008 under största delen av sin skolgång gick i en skola som hade styrts av den politik som fördes av Thomas Östros, Ibrahim Baylan och Ingegerd Wärnersson. Det var en flumskola. Vi har sett effekterna av den, och vi kommer att fortsätta att se effekterna under flera år framöver.
Jag är övertygad om att det både är ärligt menat och ett genuint intresse från oppositionspartierna när de säger att de värnar skolan och vill tillföra mer resurser, men det vi kan se tydligt i den kvalitetsjämförelse som Sveriges Kommuner och Landsting presenterade för någon dag sedan är att inte bara pengarna är avgörande för hur verksamheten i skolan utvecklas. Om en skolpolitik inte tar hänsyn till att alla barn är olika, har olika förutsättningar och behov, tar till sig kunskap bättre med olika pedagogik och metoder räcker det inte att man tillför mer resurser.
Tommy Ternemar tog i sitt inlägg upp att barngruppernas genomsnittliga storlek har ökat vad gäller fritidshemmen och förskolan. Tyvärr gjorde han en jämförelse som inte är korrekt. Jag hoppas att det var en felsägning. Visserligen har barngrupperna ökat men inte i den storleksordning som Tommy Ternemar nämnde. Utvecklingen i förskolan har gått från i snitt 16,7 till 17 barn och i fritidshemmen från 33,5 till 34,9. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att grupperna i förskolan fortfarande är mindre i dag än de var 2004 när Socialdemokraterna hade regeringsmakten.
I förmiddags talade jag med ett kommunalråd i en av Stockholms förortskommuner och undrade hur hon såg på utvecklingen i kommunen. Hon är ansvarig för socialnämndsfrågorna och började självklart med att erkänna att det är tufft och jobbigt just nu, men hon sade också att vi inte får klä oss i säck och aska, att vi även måste se på det som är positivt. Hon menade att det är nu vi har möjlighet att göra de korrekta prioriteringarna som innebär att vi när den högkonjunktur som väntar runt hörnet kommer har byggt en kommun som är attraktiv, där våra invånare trivs, känner sig trygga och vill stanna kvar.
Visst har hon rätt. Det är jättetufft för kommunerna just nu, och det kan komma att bli ännu tuffare nästa år. Det är i dessa tider som vårt förtroende som samhällsföreträdare verkligen prövas. Det är nu vi måste göra de rätta prioriteringarna även om det är svårt och tufft i många kommuner. Hela den kris som vi befinner oss i är i första hand en förtroendekris, en förtroendekris som lett till en ekonomisk kris. Det är bara genom att upprätthålla det förtroende som i dag finns för statens finanser som vi kan bidra till att återuppbygga det förtroende som saknas. Det gäller både den offentliga sektorn och, framför allt, de finansiella institutionerna.
Precis som vi har hört tidigare i debatten tar regeringen sitt ansvar. Vi skjuter till pengar, vilket gör att övergången och den tuffa period som kommunerna befinner sig i kommer att gå lättare. Det går dock inte att pumpa ut pengar okontrollerat. På samma sätt som vi kräver att kommunerna ska vända på varje krona och bara göra det som är mest rätt och effektivt måste också vi fundera över varje krona som vi investerar i kommunerna.
Även om det just nu ser dystert ut för kommunerna, och fler och fler varsel leder till arbetslöshet, kan vi se att det bland allmänheten börjat spridas en viss förhoppning. Fler ser positivt både på sin egen ekonomiska utveckling och på samhällets utveckling, och färre tror på sämre tider. Det är jätteviktigt. Det är bara genom att befolkningen och inte minst företagarna börjar våga tro på framtiden som man också börjar våga investera igen. Det är investeringarna som ger arbeten, och det är framför allt arbeten och därmed skatteintäkter som är basen i den kommunala ekonomin.
Regeringen kommer att följa utvecklingen. Även om det just nu är svårt att säga om det ljus som vi ser i tunneln bara är en illusion eller om det är en öppning eller ett mötande tåg följer vi utvecklingen noga och försöker göra vad vi kan och löpande vidta de åtgärder som behövs.
Fru talman! Innan jag avslutar mitt anförande kan jag inte låta bli att nämna något som blev känt häromdagen, nämligen utvärderingen av regeringens satsning på att korta köerna till vården. Tack vare de ekonomiska incitament som införts kan vi se att köerna mer än halverats. Det är oerhört bra. Först och främst är det självklart bra för de patienter som stått i kö, men det är också bra för förtroendet för vården. Dessutom är det bra vad gäller kostnaderna såväl för kommunerna och landstingen som för alla arbetsgivare. Det är ännu ett område där regeringen med Göran Hägglund i spetsen har visat att det går att ändra på gamla sanningar. Sakta men säkert är inte precis något positivt när det handlar om vårdköer. Sakta har många gånger blivit alldeles för sakta.
De extra resurser som landstingen via kömiljarden får del av ger ett viktigt tillskott till landstingens ansträngda ekonomi, men den frågan tror jag att vi får återkomma till när vi utvärderar utvecklingen i kommunerna nästa år.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2009-06-16
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2009-06-16Protokoll 2008/09:133
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Skrivelsen om utvecklingen inom den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2008/09:102 till handlingarna.Stöd till den kommunala sektorn
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Fi20.- Reservation 1 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 113 0 17 m 87 0 0 10 c 26 0 0 3 fp 25 0 0 3 kd 18 0 0 6 v 0 19 0 3 mp 0 19 0 0 Totalt 156 151 0 42