Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner (prop. 2006/07:1)
Betänkande 2006/07:FiU3
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Avgörande
- 2006-12-21
- Debatt
- 2006-12-21
- Beslut fattades
- 2006-12-21
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Allmänna bidrag till kommuner (FiU3)
Riksdagen sade ja till regeringens förslag om att anslagen för 2007 under utgiftsområdet Allmänna bidrag till kommunerna ska uppgå till cirka 72,8 miljarder kronor. Utgiftsområdet omfattar statens bidrag till kommuner och landsting samt bidrag och avgifter i det kommunala utjämningssystemet. Utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommuner respektive landsting. I utgiftsområdet ingår också bidrag för utjämning av kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Två motionsförslag avvisades med hänvisning till pågående utredningar. Det ena förslaget handlade om kommunalekonomisk utjämning och det andra om finansieringen av kommunernas insatser för personer med funktionshinder.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen och avslag till samtliga motioner.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 5 motioner.
Från regeringen
Från ledamöterna
- Motion 2006/07:Fi226 av Karl Sigfrid m.fl. (M) Skatteutjämningen
- Motion 2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (S) Den ekonomiska politiken
- Motion 2006/07:Fi250 av Lennart Axelsson m.fl. (S) Kommunernas kostnader för LSS
- Motion 2006/07:Fi258 av Lars Ohly m.fl. (V) Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner
- Motion 2006/07:Fi272 av Mikaela Valtersson m.fl. (MP) Utgiftsområdena 2 och 25 Finansförvaltning och bidrag till kommunerna
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 1 december 2006, justerades 5 december 2006 och fick trycklov 12 december 2006.Reservationer: 2
Alla beredningar i utskottet
2006-12-01
Allmänna bidrag till kommuner (FiU3)
Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag att anslagen för 2007 under utgiftsområdet Allmänna bidrag till kommunerna ska uppgå till drygt 72,8 miljarder kronor. Utgiftsområdet omfattar statens bidrag till kommuner och landsting samt bidrag och avgifter i det kommunala utjämningssystemet. Utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar mellan kommuner respektive landsting. I utgiftsområdet ingår också bidrag för utjämning av kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Två motionsförslag avvisas med hänvisning till pågående utredningar. Det ena förslaget handlar om kommunalekonomisk utjämning och det andra om finansieringen av kommunernas insatser för personer med funktionshinder.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2006/07:FiU3
Webb-tv: Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner (prop. 2006/07:1)
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 19 Per Åsling (C)
Herr talman! Jag tycker att det är skönt att höra statsrådet Larsson beskriva sin syn på hur man ser på kompetensutvecklingen. Och jag känner mig väldigt trygg med det.
När Eva Olofsson säger att 40 % av personalen inom äldreomsorgen saknar utbildning vill jag lyfta fram ett annat problem. Man kan fundera över varför det ser ut så samtidigt som det går ett antal undersköterskor arbetslösa som har svårt att få jobb efter avslutad utbildning. Det är en anledning till att man inte söker utbildningen i första hand.
Detta har att göra med LAS. Det finns väldigt många som arbetar inom äldreomsorgen och som har gått på timtjänst och som på grund av LAS går förbi dem som har en utbildning. Detta är ett stort problem.
När jag har fört diskussioner med de socialdemokratiska kommunalråd som är i ledningen i min kommun får jag bara svaret att om man har dugt som vikarie i tre år duger man att jobba där sedan också. Och då kan man lätt validera.
Man ser alltså inte detta problem i kommunerna, i varje fall inte i de kommuner som inte leds av Moderaterna eller av några av de andra allianspartierna.
Jag skulle väldigt gärna vilja se att all personal inom äldreomsorgen har genomgått omvårdnadsprogrammet eller någon form av sjukvårdsutbildning. Man ser ju att behovet ökar hela tiden eftersom det blir alltfler svårt sjuka.
Men den arbetsplatsförlagda utbildning som jag själv har varit med och undervisat i har varit på försöksstadiet, och man har sett väldigt många nya grepp när det gäller hur man kan utbilda sig på kortare tid och ta till vara sina kunskaper. Man gör det alltså genom både arbetsplatsförlagd utbildning med handledare och validering. Vad vi behöver är ännu bättre valideringsinstrument. Annars tror jag att vi gör oss själva en björntjänst.
Jag har full förtröstan på att vi med en alliansregering också i fortsättningen ska få en kompetent personal.
Anf. 20 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Jag skulle vilja upprepa några frågor och också komplettera med en del nya till statsrådet Larsson.
Vi hörde att fortbildningsansvaret ligger på kommunerna. Betyder det att ni har ändrat uppfattning som parti och att regeringen inte har för avsikt att låta staten stödja kompetensutvecklingen inom äldreomsorgen? Tidigare har Kristdemokraterna mycket tydligt hävdat att staten borde bidra med kompetensutveckling inom kommunernas äldreomsorg.
Maria Larsson redogjorde för en väldig massa siffror. Och det är klart att det var en del som på ett ganska tidigt stadium fick reda på att de inte skulle kunna fullfölja sin utbildning. Det var många utbildningar som var planerade till efter årsskiftet, och de finns inte med i dessa siffror.
I min egen kommun handlar det om nästan 5 miljoner kronor som man inte kan omsätta i utbildning. I fråga om kvinnor mellan 30 och 60 år går en del av dem naturligtvis åter i tjänst, men en del går tillbaka i arbetslöshet och ska leva på a-kassa. Jag har talat med dem på sammanträdet, och en del säger att de måste få socialbidrag. Då funkar det inte att säga: Nej, men det är så god högkonjunktur att vi inte behöver de här insatserna längre.
Dessutom tappar vi möjligheterna till den kompetensutveckling som finns inom äldreomsorgen. Det är precis som Eva Olofsson säger: Om det inte finns väldigt mycket pengar i en kommun går det väldigt sällan att ordna utbildningar på annat sätt än genom att hyra in vikarier eller att hålla mycket korta utbildningar över några timmar.
Min fråga är återigen: Vad tänker Maria Larsson göra för att förbättra möjligheterna till kompetensutveckling inom äldreomsorgen, och vad tycker Maria Larsson att jag ska säga till kvinnorna i Trelleborg?
Anf. 21 Marie Engström (V)
Herr talman! Kommunerna är ansvariga för äldreomsorgen. Kommunerna ska naturligtvis också svara för en hel del av sin kompetensförsörjning. Men vi tycker att det är viktigt att staten då och då kompletterar och går in och stöttar kommunerna. Det är precis vad vi gör när det gäller Kompetensstegen. Staten går in och stöttar med utbildningsinsatser. Det gör vi nu, det gör vi kommande år och det kommer vi också att göra framöver.
Men utbildningsvikariaten är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som riktar sig till dem som står närmast arbetsmarknaden. När vi nu vill sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder satsar vi på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. De behöver mest hjälp.
Den här arbetsmarknadspolitiska åtgärden har varit väldigt dyr. Vi tycker att de dyraste åtgärderna ska satsas på de personer som står längst ifrån arbetsmarknaden och som behöver den största hjälpen för att kunna komma tillbaka över de skyhöga trösklar som har byggts.
Vi är fortsatt intresserade av att från statlig sida kunna skjuta till medel och att hjälpa till med utbildningsdelen, men vikariatsanskaffningen, som har varit en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, är en annan sak. Vi måste skilja de här sakerna åt, för det är faktiskt så som verkligheten ska se ut.
Jag tror att viktiga delar utöver kommande statliga utbildningssatsningar är till exempel ett bra valideringssystem - som Margareta B Kjellin var inne på - där man får tillgodoräkna sig erfarenhet och kunskap, en bra omvårdnadsutbildning, som jag talade om tidigare, och naturligtvis också en vuxenutbildning som komplettering för den som inte är i gymnasieåldern.
Men jag tror också att det är jätteviktigt om den framtida personalrekryteringen ska vara framgångsrik att vi erbjuder goda arbetsvillkor, så att man kan påverka sina arbetsvillkor också i den kommunala vården och omsorgen.
Vi tror att det behövs en mångfald av arbetsgivare som man kan välja mellan och kanske möjligheter att själv vara med och påverka till exempel genom att driva ett äldreboende. Vi tror att sådana här saker - att det finns utvecklingsmöjligheter och karriärvägar - är jätteviktiga också för att man ska kunna rekrytera och få personal att stanna.
I dag finns det kommuner med god ekonomi och som gick med ett stort överskott under 2006. Den knepiga situation som kommunerna har haft under de senaste åren har faktiskt vänt till ett överskott. Jag hoppas verkligen att Trelleborgs kommun nu tar ansvar för det man har lovat och faktiskt genomför de här åtgärderna med egna medel. Det tycker jag är rimligt att man gör om man ser att det finns ett behov. Den statliga insatsen vad gäller utbildningsdelen ligger även i fortsättningen kvar i form av Kompetensstegen.
Jag kan också berätta att vi planerar övergångsbestämmelser när det gäller utbildningsvikariaten. Det handlar om de här 1 000 personerna som skulle kunna vara i farozonen att få avbryta sin utbildning enligt ursprungsplanen. För att kommunerna inte ska bli återbetalningsskyldiga för den utbildningskostnad som de är berättigade till för sina anställda håller vi just nu på och bereder övergångsbestämmelser som säger att de anställda som har påbörjat utbildningen före den 24 oktober 2006 bör få fortsätta utbildningen trots att arbetsförmedlingen inte kan anvisa vikarier för hela utbildningsperioden.
Om övergångsbestämmelserna träder i kraft kommer Ams att kunna betala ut utbildningskostnaden till arbetsgivaren efter det att utbildningsvikariaten upphört om arbetsgivaren har kostnader för utbildning som påbörjats efter den 24 oktober 2006. Det kan möjligtvis vara till hjälp för ytterligare några av de här 1 000 personerna.
Anf. 22 Mikaela Valtersson (Mp)
Herr talman! Det är bra att man tittar på övergångsbestämmelser. Men som Catherine Persson sade handlar detta inte bara om dem som utbildas nu utan om dem som behöver utbildning i framtiden.
Kommunerna har tagit ganska stora kostnader själva också. Den miljard som satsades i Kompetensstegen innehöll inga pengar för de vikarier som kunde behövas där - även om Kompetensstegen i regel inte handlar om särskilt långsiktiga utbildningar finns det några sådana också. De vikarierna får kommunerna själva stå för.
Göteborg skulle ha fått 24 miljoner för att klara 250 som läste omvårdnadsprogrammet. Kommunen fick lägga till 16 egna miljoner, för det täcker inte hela lönen och bara halva utbildningen. Det är viktigt att säga att det i ett utbildningsvikariat också ligger ett bidrag till själva utbildningskostnaden.
Om Maria Larsson nu är så allergisk mot Ams och allt som har med arbetsmarknadsåtgärder att göra skulle det vara intressant att få veta på vilka andra sätt man är beredd att se till att kommunerna och staten kanske tillsammans kan ordna så att det blir en grundutbildning för äldreomsorgen. Kommunerna klarar ju inte detta ensamma. Det är därför - inte för att man utan anledning vill skjuta på en ny regering - som Sveriges Kommuner och Landsting har agerat så aktivt i frågan.
Detta är också något av ett vinna-vinna-koncept. Personalen får möjlighet att skaffa sig den utbildning de behöver. Det är upplagt flexibelt, så att man kan få med allt det som nämndes förut, till exempel lärande på arbetsplatsen. Människor som annars kanske inte skulle ha sökt sig till äldreomsorgen får möjlighet att pröva på det och kan fundera på att skaffa utbildning eller att börja jobba i äldreomsorgen. Detta har varit den stora fördelen med utbildningsvikariaten, och det är detta som det gäller - inte arbetsmarknadsåtgärder.
Anf. 23 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! På Eva Olofsson låter det nästan som om staten skulle stå för all utbildning av det här slaget och för utbildningsvikariat i vilken omfattning som helst. Det må vara Vänsterpartiets syn, men vi vill göra de största arbetsmarknadspolitiska satsningarna på dem som står längst ifrån arbetsmarknaden. Det har varit grunden för de avvägningar vi har gjort. Vi ser att det där behövs mest av coachning och utbildning, och vi är angelägna om att ge dem som har haft ett långt utanförskap en ny chans på arbetsmarknaden.
Jag är inte allergisk mot Ams, men jag tycker att Ams ska göra rätt saker. Matchningsarbetet behöver förbättras markant, skulle jag vilja säga.
Om man ska vara seriös i debatten är det inte rimligt att säga att SKL:s agerande och indragningen av utbildningsvikariaten är ett slag mot kvaliteten i äldreomsorgen. Det är 0,4 % av arbetskraften som kan vara föremål för en reducering innan övergångsbestämmelserna. Låt oss ha lite vett och sans när vi diskuterar det här! Det är inga dramatiska förändringar som kommer att ske.
Men det som är viktigt, och som vi dessutom är överens om, är att vi måste tillse att äldreomsorgen kommer att ha en god kvalitet och att det finns möjlighet att rekrytera personal. Det är väldigt många faktorer som kommer att ha betydelse för den som är ung och ska välja mellan omvårdnadsutbildningen och något annat. Här ska vi göra flera olika insatser för att förstärka möjligheten för att få också unga människor intresserade av att arbeta i äldreomsorgen.
Tack för en god debatt, alla deltagare. Jag önskar er en god jul. Lycka till i Trelleborg!
Anf. 24 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Siv Holma har frågat mig dels vilka förslag jag har till hur ungdomar och barn ska förhindras att utveckla spelberoende, dels om jag är beredd att utreda möjligheten att skärpa socialtjänstlagen så att den även omfattar rätten till behandling för spelberoende.
Många människor, inte minst ungdomar, har problem med sitt spelande. Jag delar interpellantens oro för att flera kan få problem med sitt spelande. Mot den bakgrunden har Statens folkhälsoinstitut, FHI, fått i uppdrag att nästa år särskilt beakta ungdomars spelande.
FHI har tidigare gjort bedömningen att det finns minst 25 000 personer i landet som är spelberoende. Med det utbud av olika spelformer som finns i dag, inte minst från internationella spelbolag över Internet, finns skäl att anta att antalet spelberoende också har ökat. Tillförlitliga data om utvecklingen av spelproblemen finns ännu inte. Den undersökning om befolkningens spelvanor som man planerar att genomföra med början under nästa år bedöms kunna ge ökade kunskaper om den senaste utvecklingen.
Sedan 1999 har staten ett anslag på 4 miljoner kronor till FHI för insatser för att förebygga spelberoende. Under förra mandatperioden avsattes därutöver 50 miljoner kronor. Från och med 2007 ökas anslaget till 28 miljoner kronor per år.
De stora svenska spelaktörerna har alltmer betonat betydelsen av att agera på ett ansvarsfullt sätt, bland annat genom påverkan från arbetet i branschrådet OSS, Oberoende spelsamverkan, där FHI är ordförande. Spelaktörerna har antagit etiska riktlinjer för reklam och marknadsföring och har inrättat ett spelråd för överläggningar om etiska problem. Utbildningen av ombud och den egna personalen har intensifierats och stor tonvikt läggs på spelansvarsfrågor. Den interna kontrollen av att åldersgränserna och förbudet mot kreditspel följs har skärpts. Svenska Spel har på eget initiativ satt en åldersgräns på 18 år för alla spel utom lotter.
FHI stöder projekt i Stockholm, Göteborg och Malmö med utveckling av öppenvård för personer med spelproblem och deras anhöriga. FHI stöder också ett försök med Internetbaserad självhjälp. Projekten är föremål för en vetenskaplig utvärdering, och målsättningen är att finna metoder som samtidigt är lättillgängliga och på ett bra sätt kan stödja de hjälpsökande.
FHI ansvarar också för en utbildningsinsats riktad till personer som är verksamma inom missbrukar- och beroendevård. Genom denna har ett stort antal nyckelpersoner inom socialtjänst, psykiatri och hos privata vårdgivare fått en ökad förståelse för spelberoende och en beredskap att stödja personer med spelproblem och bedöma behov av specialiserad behandling.
Det är väl dokumenterat från den begränsade forskning som finns om barns och ungdomars spelande att barn som börjar spela tidigt löper större risk att senare utveckla spelproblem. I samarbete med FHI har Maria Ungdom i Stockholm och Karolinska Institutet påbörjat ett projekt som avser att utprova och dokumentera lämpliga sätt att komma i kontakt med och behandla unga med spelrelaterade svårigheter. Projektet kommer att belysa lämpliga sätt att arbeta förebyggande.
Det grundläggande ansvaret för att stödja människor med olika typer av sociala svårigheter eller hälsoproblem vilar alltjämt på socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det är enligt min mening självklart att personer som har fått sociala eller hälsomässiga problem på grund av sitt spelande om pengar ska få den hjälp de behöver. De ska inte avvisas därför att deras problem kan vara spelrelaterade. De insatser som nu görs innebär att vi får mer kunskap om hur vi kan stödja dem, och den kunskapen sprids också till stora grupper inom vård- och behandlingssektorn.
Arbetet att minska skadeverkningarna av överdrivet spelande bör fortsätta. Det är särskilt viktigt att verksamma metoder för förebyggande insatser kan utvecklas, inte minst mot bakgrund av svårigheterna att begränsa eller kontrollera spel hos utländska spelbolag via Internet.
Anf. 25 Anna Lilliehöök (M)
Herr talman! Jag tackar statsrådet Maria Larsson för svaret. Jag saknar ett tydligt svar på min fråga om statsrådet är beredd att utreda möjligheten att skärpa socialtjänstlagen så att den även omfattar rätten till behandling för spelberoende.
Förra året ställde jag samma fråga till motsvarande statsråd i den socialdemokratiska regeringen, Morgan Johansson. Han svar var det som också verkar vara Maria Larssons svar, det vill säga att det inte behövs. Statsrådet hyser förhoppningen om att det är självklart att personerna ska få den hjälp de behöver, och de ska inte avvisas. Men det är faktiskt vad som händer.
Spelberoendes förening i Malmö har under förra mandatperioden uppvaktat socialutskottet med krav på rätt till behandling i socialtjänstlagen, och det utan resultat. Föreningens ordförande Anne Nilsson menar att många riksdagspolitiker tror att spelmissbrukarna får den hjälp de behöver - detta eftersom det sedan år 2002 finns spelmissbruk med i förarbetena till socialtjänstlagen.
Det är väl ungefär samma uppfattning som statsrådet kanske har. Men i praktiken fungerar det i verkligheten inte så att spelmissbrukarna får hjälp. Det fungerar olika ute i kommunerna. Där det inte fungerar alls innebär det onödiga kostnader i form av rättsliga prövningar. Det är kostnader som drabbar både den enskilde och samhället i stort. Vi skulle kunna komma ifrån detta om rätten till behandling för spelberoende klart framgick i socialtjänstlagen.
Vänsterpartiet kan också konstatera att det är steg i rätt riktning att Statens folkhälsoinstitut i samarbetet med Spelinstitutet nu finansierar en utökning av jourtelefonen för spelberoende. Det är bra att man också samarbetar för att utveckla behandling via Internet för spelberoende. Det behövs ett fortsatt arbete för att utveckla behandlingsmetoder för att skapa en acceptans hos socialsekreterare och andra myndighetspersoner så att spelberoende erbjuds behandling. Som jag tidigare nämnde står det endast en rad inskriven i förarbetena om att även behandling för spelberoende ska erbjudas. Men det finns inget i själva lagtexten. Det är inte tillräckligt.
I en enkätundersökning som Statens folkhälsoinstitut har utfört svarar 43 % av socialsekreterarna att de inte anser sig ha några kunskaper om spelproblematiken. Visserligen bedriver Folkhälsoinstitutet ett utbildningsarbete. Men en förändring i själva lagtexten skulle naturligtvis förstärka betoningen av spelberoendeproblematiken ytterligare. Delar statsrådet min och Vänsterpartiets uppfattning att möjligheten till behandling mot spelberoende borde införas i själva lagtexten i socialtjänstlagen?
Herr talman! Jag har också en del andra frågor. Men jag avvaktar med dem till nästa inlägg.
Anf. 26 Tommy Ternemar (S)
Herr talman! Det finns ett missbruk som inte syns, luktar eller hörs som andra missbruk, och det är spelmissbruk. Det vi diskuterar i dag är spelmissbruk och spelberoende.
Statsrådet säger att vi har 25 000 spelberoende. Det är nog så. Men 1 ½ % av befolkningen har svårt att kontrollera sitt spelande och är i riskzonen för att utveckla spelberoende. Det finns skrämmande siffror om att det omsätts 3 miljarder på illegalt spel i vårt land och att det finns 5 000 illegala spelautomater i Sverige.
Siv Holma nämner inledningsvis i sin interpellation att man ska skilja mellan bruk och missbruk av spel. Det är viktigt. Visst är det skillnad mellan pensionären som köper en trisslott då och då, eller satsar 100 kr på Harry Boy, och 20-åringen som har fått en annan dygnsrytm därför att han spelar nätpoker halva natten efter att ha lånat pengar av familjen och vännerna, eller pappan som har spelat så mycket att familjen har fått gå ifrån hus och hem på grund av spelskulderna.
Det är bra att Maria Larsson i sitt svar tar upp hur viktigt det är med förebyggande insatser och att det ska finnas verksamma metoder för detta. Jag undrar om statsrådet har några tankar om de metoderna. Nu är det trots allt så att förebyggande åtgärder inte alltid är verksamma, utan vi har många spelberoende. Det behövs fler behandlingsplatser.
Från Centerpartiet har vi under flera år betonat hur viktigt det är med ett bra omhändertagande inte bara av spelmissbrukaren, utan också de anhörigas situation behöver uppmärksammas.
Runt varje spelare finns släktingar, vänner, grannar och arbetskamrater som på olika sätt har drabbats av personens spelberoende.
Min fråga till statsrådet blir: Vad görs i dag för att stötta de anhöriga? Har statsrådet några tankar på hur det stödet skulle kunna utvecklas?
Det är bra att det har blivit mer pengar till kampen mot spelberoendet - 28 miljoner. Men jag hörde från England att det där finns ett annat system med en punktskatt på spel, där 15 % av pengarna är riktade till just socialt arbete mot spelmissbruk. Jag undrar vad statsrådet anser om den modellen. Är detta någonting för Sverige?
Min sista fråga är: Hur är det egentligen med anslag till forskning om spelberoende?
Anf. 27 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Det var återigen många frågor och liten tid till förfogande. Jag ska försöka svara så gott jag kan på så mycket som möjligt.
Låt mig först säga att jag ser med oro på det ökade spelmissbruket som är så tydligt bland unga människor genom Internetspelen. Det gäller inte minst pokerspelandet. Mycket tyder på att det ökar ganska dramatiskt även om vi inte riktigt vet. Det är ett av problemen - att vi inte riktigt vet. Vi behöver skaffa oss mycket större kunskap på det här området.
Det är just därför som vi nu använder Folkhälsoinstitutet, som ju är en kunskapsmyndighet som kan vara till hjälp. Vi ger dem i uppdrag att undersöka spelvanor och att starta det arbetet så att vi kan följa utveckling över längre tid. Det är väldigt viktigt.
Vi ger också Folkhälsoinstitutet i uppdrag att utveckla metoder och se vad som är verksamma sådana tillsammans med Maria Ungdom. Vi har pågående projekt under institutets ledning i tre städer. Detta gör vi för att öka vårt kunskapsbyggande. Detta är en ganska ny typ av missbruksproblematik, och det är inte den enda som vi nu kan se.
Jag fick häromdagen frågor om sexmissbruk. Det handlar möjligtvis om problematiken kontra socialtjänstlagen, som Siv Holma är inne på. Ska vi definiera varje typ av missbruk i socialtjänstlagen eller inte? Kommunerna har ett ansvar för en person som har blivit missbrukare av något slag. Det är trots allt ganska tydligt i socialtjänstlagens skrivningar, även om det finns några typer av missbruk som är särskilt omnämnda. Men det innebär inte att de andra är exkluderade från ansvaret.
Folkhälsoinstitutet har också haft i uppdrag att göra en ganska stor utbildningsinsats, vilket man också har genomfört, för personal inom socialtjänsten när det gäller den här problematiken. Därför tror jag att kunskapsmängden inte alls är så dålig som det beskrevs här utan att det finns en ökad kunskap i dag hos socialtjänsten om att detta missbruk är i växande och måste tas om hand som vilken missbrukarproblematik som helst.
Vi ökar satsningen nästkommande år för spelberoende - 28 miljoner. Lars-Ivar Ericson frågar om ifall den summan inte borde öka. Jag tror att den borde öka. Vägen fram dit ser vi inte riktigt än, men detta är en av de saker som regeringen funderar på att se över möjligheterna till.
Vi har i dag ett svenskt spelmonopol. Men marknaden på Internet är inte ett dugg reglerad. Man får titta lite noggrannare på vilka möjligheter som står till förfogande. Vilken lagstiftning eller möjlighet finns att få de bolag som agerar där att också delta i betalningen till det spelberoende som skapas via nätet? Det är en mycket intressant möjlighet att undersöka vidare. Men, som sagt, vi har haft regeringsmakten i blott några månader och alla svaren är inte givna ännu. Men vi avser att närmare undersöka detta.
Missbruksproblematiken när det gäller spel rymmer en mångfasetterad bild där kunskapsnivån i dag är alltför låg. Men jag skulle vilja peka på
en
möjlig och framkomlig väg, nämligen att förse föräldrarna med verktyg och redskap för att veta när det hela börjar bli ett missbruk och när man går över gränsen. I dag kan man som förälder vara ganska osäker på det.
Det finns ett intressant projekt uppe i Leksand där man har utbildning för tonårsföräldrar. Där går man igenom just den här typen av problematik som en del i utbildningen. Det har varit mycket uppskattat och det ger föräldrar möjlighet att skapa nätverk med varandra och prata med varandra om det här som i dag är en problematik som är lite dold, inte minst på föräldrasidan.
Anf. 28 Marie Engström (V)
Fru talman! Med tanke på de svar som Maria Larsson ger vad gäller rätten att få behandling och frågan om detta ska skrivas in i socialtjänstlagen kan jag bara konstatera att problemet i verkligheten är att man inte får den vård som man är i behov av. Därför anser vi att man bör förstärka socialtjänstlagen. Det kunde vara ett sätt att gå för att få till stånd en förbättring. Det kan finnas andra saker.
Statsrådet talade om utbildning och ifrågasatte siffran att 43 % av socialsekreterarna säger att de inte har tillräcklig kunskap om spelproblematiken. Jag kan informera om att det inte är min siffra; det är Statens folkhälsoinstitut som har utfört enkäten.
Då undrar jag och de andra som är intresserade av de här frågorna: På vilket sätt kan man få en förbättring till stånd när det gäller rätten till behandling? Finns det alternativa vägar som statsrådet kan tänka sig?
Jag skulle vilja återkomma till frågan om de unga, som andra också har varit inne på. Lotteriinspektionen gjorde 2005 en Sifomätning om spelande på Internet. Ni känner säkert till att det framkom att det är klart flera män än kvinnor som spelar via Internet och att yngre spelar mer än äldre. Det finns ett handlingsprogram mot spelberoende. Problemet med överdrivet spelande och spelberoende minskar med tilltagande ålder. Problemen är alltså som störst i de yngsta åldersgrupperna.
Maria Larsson skriver i sitt svar att Svenska Spel på eget initiativ har tagit fram åldersgränser. Jag tycker inte att det är acceptabelt att spelanordnaren helt och hållet bestämmer åldersgränsen på spelen. Ansvaret att sätta åldersgränsen tycker jag borde vara en del av tillståndsgivningen. Jag frågar om Maria Larsson delar min och Vänsterpartiets uppfattning att det krävs en skärpning av kontrollerna av åldersgränserna hos ATG:s och Svenska Spels ombud.
Jag undrar också om statsrådet delar vår uppfattning att tillståndet ska kunna dras in i de fall då man bryter mot reglerna och att det är statens ansvar.
Avslutningsvis undrar jag om statsrådet delar min uppfattning att det naturliga vore att spelfrågorna lades på Socialdepartementet, speciellt med tanke på att det främsta motivet för en reglerad spelmarknad är att det sociala ansvaret är överordnat vinstintresset.
Staten har ett stort ansvar. Vi vet också att det kommer stora inkomster från AB Svenska Spel. Men AB Svenska Spel saknar i dag direktiv motsvarande Systembolagets för hur bolaget ska informera om de negativa skadeverkningar som spelandet innebär för den enskilde och för samhället. Det tycker vi skulle kunna avhjälpas om regeringens ansvar för frågorna samlades under Socialdepartementet.
Anf. 29 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Vi spinner vidare på ämnet ungas otillåtna spelande. 2005 gjordes en undersökning av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning. Man fann att 20 % av pojkarna och 10 % av flickorna i åldrarna 15-18 år någon gång under året spelat på Miss Vegas- eller Jack Vegas-maskiner. 4 % av de 15-åriga pojkarna hade spelat på sådana minst flera gånger i månaden, trots att detta är olagligt. Många undersökningar visar att det är just i åldrarna 15-17 år som det finns störst risker för att man ska hamna i ett spelberoende. Det är inte så konstigt att ungdomar vill spela. De vill ha spänning i livet, och de lockas av de snabba resultat som spelen ger.
Sedan är det också oroande att det förekommer att enskilda butiksägare utnyttjar dessa ungdomars intresse och genom något slags missriktad vänlighet eller för egen ekonomisk vinning till och med beviljar spel på kredit. Jag hörde talas om en 15-åring i Malmö som hade spelat bort 55 000 kr i en närbutik, och det är väldigt oroväckande.
Jag undrar, precis som Siv Holma: Vad kan man göra åt de butiksinnehavare eller andra som inte sköter sina spel och respekterar åldersgränserna? Vad finns det för sanktioner?
Anf. 30 Marie Engström (V)
Fru talman! Det vi har är en gemensam oro inför det ökande spelandet, det ökande spelmissbruket, inte minst när det gäller de unga. Jag hör det tydligt i era anföranden. Jag delar verkligen den oron.
Siv Holma började med att säga att man inte får den vård man behöver. Vet vi det? Vet vi hur många som är vårdbehövande och inte får vård? Jag återkommer till att vi har för dålig kunskap i dag för att kunna säga det. Vi vet att en del får vård. Jag har själv varit ute på missbrukarenheter där man också vårdat spelberoende. Där ser man på det som ett bland flera missbruk. De vårdas på samma behandlingsanläggning där man också vårdar alkoholmissbrukare eller narkotikamissbrukare. Behandlingsmetoden motsvarar den som man använder för bli fri från ett alkoholberoende till exempel.
Jag ifrågasatte inte siffran från Folkhälsoinstitutet. Jag vet inte om den var framtagen före eller efter insatsen. Det jag säger är att Folkhälsoinstitutet har haft ett uppdrag, och också genomfört det, att utbilda personal inom socialtjänsten. Jag tror att det är ett jätteviktigt arbete. Kunskapsnivån är naturligtvis alltför låg, men den har ändå ökat de senaste åren, dels för att frågan har tagits upp mer i medievärlden, dels för att den här utbildningsinsatsen har gjorts. Det är säkert inte tillräckligt, och alla vet säkert inte allt. Men vi har påbörjat en insats för att öka kunskapen hos dem som verkligen behöver ha kunskap för att fatta de rätta besluten.
Det gör också att ansvaret är tydligt överlåtet på socialtjänsten, precis som för all annan missbruksverksamhet. Jag tror att det tydligt framgår oavsett om man definierar det i socialtjänstlagen eller inte.
Sedan fick jag återigen frågan om hur man kan jobba förebyggande med de här frågorna. Jag tror att det förebyggande arbetet är A och O. När det handlar om unga människor ligger mycket av det på föräldrarna. Det kan handla om föräldrar i nätverk. Tonårsföräldrar som går samman och vill agera gemensamt har en ganska stor kraft. De är dessutom de viktigaste personerna i de här ungdomarnas liv och kan därmed göra en hel del. De behöver naturligtvis professionell ledning om det verkligen kniper. Den här typen av tonårsföräldersutbildningar i Leksand som jag talade om skulle jag gärna se över en stor del av Sverige. Jag tror att det skulle vara ett konstruktivt sätt att arbeta mer förebyggande när det gäller de unga.
Sedan fick jag en rad frågor om Svenska Spel, var ansvaret ska ligga, hur tillståndsgivningen ska se ut, om tillstånd ska kunna dras in när man bryter mot reglerna och så vidare. Även om Siv Holma tycker att allt detta skulle rymmas på Socialdepartementet, är det än så länge inte departementets uppdrag att hantera Svenska Spel. Jag hoppas att de frågorna går att ställa till berörd minister, för jag tänker inte ge mig in på att svara på dem.
Anf. 31 Anna Lilliehöök (M)
Fru talman! Upprinnelsen till detta att Socialdepartementet borde ha hela ansvaret är att det sociala ansvaret är överordnat vinstintresset. Jag förstår att ni inte har diskuterat det i allianspartierna, men jag har i alla fall uttryckt ett starkt önskemål om det.
Statsrådet efterlyser kunskapen om huruvida man verkligen får vård eller inte. Jag har lyssnat på Spelberoendes förening som jag tycker har rätt kompetens för att kunna uttala sig om dessa frågor. Jag får en signal med väldigt tydlig information från Spelberoendes förening att det ser väldigt olika ut i landets kommuner. Då ligger det väl nära till hands att se över de här frågorna och se till att lagstiftningen blir tydligare. Det är någonting som vi här i riksdagen kan göra. Det finns väldigt stora skillnader. I en del kommuner finns det tydligen kompetens så att man får vård, och i andra har man inte rätt att få det. Förutom att man har detta missbruk och söker vård hamnar enskilda missbrukare i en process där man måste besvära sig gentemot kommunen och driva frågan. Det innebär onödiga kostnader, och det är ett onödigt sätt att bedriva verksamhet. Man borde i stället ta tag i de missbruksproblem som man har för tillfället.
Jag tycker att det borde finnas ett större engagemang hos statsrådet. Jag har nu hyllat tanken att Socialdepartementet ska ha hand om detta, och jag tycker att det här borde vara en fråga för Maria Larsson.
Anf. 32 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag tycker att jag har markerat ett ganska stort engagemang. Jag kan möjligtvis beklaga att Siv Holma inte visade samma stora engagemang och inte kom längre under den förra mandatperioden när man fick vara med och styra det här landet.
Det är förvisso så att det ser olika ut i socialtjänsten i olika kommuner. Det gäller inte bara denna fråga. Det vet vi från olika undersökningar. Det kommunala självstyret finns naturligtvis i botten, men vi har också en lagstiftning som ser likadan ut i landets kommuner.
Jag vill gärna rekommendera Siv Holma, Lars-Ivar Ericson och mina egna partikamrater att aktivt ta tag i den här frågan ute kommunerna och se över hur deras kamp mot spelberoende ser ut och om de har en bra strategi i sin egen kommun. Då kan man sprida detta över landet. Jag tycker att det är en väldigt bra väg att gå.
Därmed vill jag tacka för debatten. Det var roligt att ni var med båda två. Jag vill önska er en riktig god jul och även fru talman.
Anf. 33 Tommy Ternemar (S)
Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att målet om att 320 000 hektar skogsmark ska skyddas som naturreservat senast 2010 ska uppnås.
Låt mig börja med att säga att för mig är skogen och naturen en värdefull källa till rekreation och upplevelser. Det är en del av vårt kultur- och naturarv och utgör en gemensam värdegrund för oss alla i Sverige. De unika möjligheterna till vistelse i skog och mark är oerhört viktiga, bland annat av hälsoskäl, och möjligheten till friluftsliv och fysisk aktivitet är grundläggande både för oss och för besökare från andra länder.
Jag vill framhålla att miljömålsarbetet är en viktig del av den svenska miljöpolitiken. De miljökvalitetsmål som riksdagen antagit ligger fast och ska nås. Skyddet av den biologiska mångfalden är en hörnsten i alliansregeringens miljöpolitik.
Områdesskyddet används för att nå flera miljökvalitetsmål och det är, som Peter Hultqvist också betonar, mycket viktigt att skydda natur också på grund av de förändringar i klimatet som vi står inför. På så sätt kan skyddet av den biologiska mångfalden i förlängningen även betraktas som en viktig klimatfråga. Resurserna inom området ska användas effektivt, och min ambition är att vi ska utveckla lösningar och metoder där markägarens kunskaper och engagemang ska tas till vara i större utsträckning framöver än vad som hittills varit fallet. För mig är det avgörande att de resurser som staten lägger på områdesskydd används på ett mer brukarnära sätt.
Enligt delmål 1 under miljökvalitetsmålet Levande skogar ska 900 000 hektar produktiv skogsmark undantas från skogsbruk. Detta ska ske genom att 400 000 hektar ska omfattas av formellt skydd, det vill säga naturreservat, biotopskyddsområden och naturvårdsavtal. De frivilliga avsättningarna ska ses som ett komplement till att nå hela delmålet och kan därför inte ersätta det strategiska arbete med områdesskydd som pågår regionalt och lokalt för att skydda de mest värdefulla arealerna.
I första hand vill jag verka för att markägare i större utsträckning behåller den skyddsvärda marken i sin ägo när naturreservat inrättas. I andra hand vill jag utveckla ett system där markägarens kunskap, engagemang och kompetens tas till vara på ett respektfullt och ömsesidigt sätt för att åstadkomma ett generationsöverskridande skydd av den biologiska mångfalden. Den nära relation som en markägare naturligt har till sin mark innebär en särskild känsla och ansvarstagande för att vårda de naturvärden och andra kvaliteter som utvecklats. Regeringens ambition är därför att utveckla den svenska naturvårdspolitiken i en riktning mot ett starkt lokalt deltagande och engagemang i naturvårdsfrågorna.
Avslutningsvis vill jag säga att den förra regeringen gav Statskontoret i uppdrag att utvärdera befintliga naturvårdsinstrument och hur statens skogsmark kan underlätta måluppfyllelsen för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Statskontoret ska lämna förslag på eventuella förändringar och även analysera de samhällsekonomiska effekterna av de förändringar som föreslås. Uppdraget ska redovisas den 30 september 2007. Jag bedömer att denna utredning och andra utredningar, som till exempel Skogsutredningens slutbetänkande som levererades i oktober i år, kommer att utgöra värdefulla underlag för regeringens fortsatta ställningstaganden och avvägningar kring hur områdesskyddet kan utvecklas och optimeras i framtiden.
Anf. 34 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Andreas Carlgren för svaret. Jag tycker att svaret är allmänt hållet. Jag tycker att svaret inte är tillräckligt konkret, och jag tycker att vi inte kan se en riktig strategi för att nå de 320 000 hektar skogsmark som ska skyddas som naturreservat senast år 2010.
Jag tycker att det här är allvarligt, därför att det är oerhört viktiga frågor. Det vi ska försöka uppnå är ett mål om att 2 ½ % av marken nedanför den fjällnära urskogen ska skyddas. Jag tycker inte att det är ett oöverstigligt mål, det är inget extremt mål och det är inget konstigt mål. Med tanke på dagens klimatförändringar och skogens betydelse för den biologiska mångfalden är det dessutom mycket rimligt. Det handlar alltså om att bevara biologisk mångfald, vårda och bevara värdefulla naturmiljöer, tillgodose områden för friluftsliv, skydda, återställa eller nyskapa värdefulla naturmiljöer och detsamma när det gäller skyddsvärda arter.
Sverige är det land i Europa som i dag har största andelen minskande fågelarter. Av våra 248 häckande arter minskar beståndet hos 46 %, och en stor del av dem är skogslevande arter. Det ökade beståndet utgör 26 %, och det är definitivt inte bra. Det vittnar om att åtgärder måste vidtas.
Vi kan också notera att situationen är liknande när det gäller organismerna: insekter, lavar, svampar och mossor. 67 000 nordiska arter är beroende av exempelvis död ved, som bara produceras i tillräcklig omfattning om skogen lämnas orörd. Det finns 8 000 arter i en urskog mot 2 000 arter i normalbrukad skog. För den framtida hållbarheten i det ekologiska systemet är det viktigt att ha faktum som dessa klart för sig.
Nu har vi alltså 94 000 hektar inom naturreservat, och utvärderingar från bland annat Miljömålsrådet visar att vi i nuvarande takt inte klarar 320 000 hektar till 2010.
När det gäller de frivilliga avsättningar som är en viktig del av Carlgrens strategi vill jag peka på ett antal brister. Bolagen redovisar ofta inte öppet vilka områden de har avsatt för reservat. Skydd för en skog kan upphävas. Den långsiktiga stabiliteten finns inte med i det här skyddet. En enskild naturvårdsintresserad person kan självfallet skydda sin skog, men det är inte säkert att arvingar har samma intresse. Även ekonomiska trångmål kan minska intresset. Frivilligt skyddade områden är överlag små och kan tyckas ha ett begränsad värde. Ofta är det från naturvårdssynpunkt svaga marker som skyddas frivilligt.
Jag säger inte att det är fel med frivillighet, men jag säger att det här kanske inte ska vara någon huvudväg. Det är kanske orealistiskt att se det så.
Jag tycker att det är viktigt att behålla den mellan skogsbruket och naturvården överenskomna så kallade svenska modellen. Det innebär ett samarbete mellan stat och markägare, men det innebär inte att staten ska minska sitt ägarengagemang. Det krävs ett aktivt statligt ägande för att det ska fungera. Bland annat är objekt att byta med privata ägare nödvändiga. Men det krävs också en ökad satsning på så kallad intrångsersättning. Är regeringen beredd till det? Vad är annars Carlgrens utfästelse om markägarnas större roll värd?
Min grundfråga kvarstår. Var lite mer konkret när det gäller de 320 000 hektaren! Hur ska du klara det här till år 2010? Hur ser strategin ut i ett mer nedbrutet skick?
Anf. 35 Tommy Ternemar (S)
Fru talman! Jag noterar med tacksamhet miljöministerns engagemang för skogen som en källa för rekreation och också respekten inför enskilda skogsägares insatser.
Skogen är viktig. Under flera tusen år har människan påverkat skogen i varierande omfattning. Under 1900-talet har vi i Sverige fått mer påverkan från människan än vi haft tidigare, och vi ser mänskliga spår i skogarna över hela vårt land. Men trots allt: I förhållande till många andra länder har vi fortfarande många områden, stora och små, med stora naturvärden. Orsaken till detta är att vårt land har många ansvarskännande skogsbrukare som vet hur viktigt det är att bevara den biologiska mångfalden.
Alkärr, ravinskogar, myrholmar, äldre skogsbeten, örtrika sumpskogar och andra miljöer finns bevarade tack vare enskilda skogsbrukare och även tack vare reservatbildningar.
Staten har ett övergripande ansvar för att den enskilde skogsägaren inte ska komma i kläm. Det behövs långsiktiga och klara regler för skydd av den biologiska mångfalden. När det gäller reservatbildning är det viktigt att den enskilde markägaren inte drabbas på ett negativt sätt. Det ska vara skälig ersättning för olika miljöinsatser, och vid bildandet av olika typer av reservat. Det kan röra sig om ekonomisk kompensation eller om att ersättningsmark erbjuds. Men ekonomisk kompensation är i vissa fall mindre lämpligt. Många markägare som avstår sin mark till reservat eller böjer sig för andra begränsningar i brukandet av skogen vill nämligen fortfarande vara skogsbrukare i den omfattning de varit det tidigare. Idealet är förstås att det ska finnas ersättningsmark. Jag undrar hur miljöministern ser på möjligheterna att i större utsträckning än vad som nu sker kunna erbjuda ersättningsmark, där man alltså har statlig skog som går till dem som har lämnat sin egen mark.
Det är också intressant: Om nu markägaren får behålla den skyddsvärda marken eller åta sig skötsel av naturreservat, kan denne också då få möjligheten att få statlig ersättningsmark för att kunna fortsätta verka som skogsägare?
Vi talar om kvadratmeter. Vi talar om ytor. Är ändå inte kvaliteten på naturreservaten i Sverige viktigare än antalet kvadratmeter?
Anf. 36 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Peter Hultqvist och jag är överens på många sätt när det gäller hur viktig den biologiska mångfalden är. Det stämmer att det är viktigt att slå vakt om skogen också för att skydda till exempel fågelarter.
Vi har ju här i riksdagen varit rätt överens när det gäller målen. Det betyder också att vi i mycket högre grad än vad Peter Hultqvist riktigt vill erkänna äger problemen gemensamt. De ramar som nu gäller för hur mycket pengar som ska satsas på naturreservat är, till sista kronan, de ramar som den förra regeringen lämnade efter sig.
När Peter Hultqvist så vältaligt talar om att takten i avsättningar måste öka och att mer mark måste skyddas snabbare faller bevisbördan tillbaka på Peter Hultqvist som egentligen inte har mer pengar. Peter Hultqvist vill visserligen inte hindra det, men han tror inte på att enskildas engagemang skulle kunna öka.
Jag menar att många konkreta åtgärder redan vidtas. Det kommer att fortsätta. Det är inte på något sätt ett arbete som har avstannat eller tappat inriktning. Jag är däremot övertygad om att vi eftersom vi har en så stor utmaning - vi måste klara att nå de mål som riksdagen har ställt upp - i mycket högre grad än hittills måste engagera enskilda och ta vara på enskildas engagemang, kunskap, kompetens och många gånger erfarenhet sedan generationer tillbaka.
Det är möjligt att Peter Hultqvist och jag har lite olika ideologisk syn på betydelsen av statligt ägande. Jag och regeringen tror mycket mer på det personliga och privata ägandet.
Det gör att jag vill instämma i mycket av det som Lars-Ivar Ericson tar upp. Jag tycker att det är intressant att pröva möjligheten att erbjuda ersättningsmark. Jag kan inte i dag ge några löften på den punkten, men jag kan se konsekvensen i tanken att lämna ersättningsmark från annan statlig mark om vi vill slå vakt om enskilda skogsbrukares möjlighet att fortsätta att verka som skogsbrukare. Jag tror att det är bra för samhället och för miljön att många enskilda kan göra den insatsen på den mark man själv känner och den mark man sedan generationer känner ett stort ansvar för. Det är långsiktigt viktigt för naturvården och det kommer att visa sig vara det som vi gemensamt behöver i samhället om vi ska klara utmaningen. Det kommer inte att räcka med bara statliga insatser.
Anf. 37 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Det är intressant att lyssna på Andreas Carlgren. Problemen är i högsta grad gemensamma. Ingen kan tänka bort dem. De existerar oavsett vilken ideologi eller samhällssyn man företräder.
Något som oroade mig var en intervju i en tidning. Man sade att man var beredd att flytta medel från biologisk mångfald till havs- och klimatfrågor. Det var en signal som jag tycker är negativ. Det visar på en minskad ambition i sammanhanget. Den ram som gäller nu kan förvisso vara snäv, men det här blir ju ändå snävare. Det är inte bra.
Oavsett hur det är med olika regeringskonstellationer kan man nog konstatera att det är svårt att nå det här målet till 2010. Frågan är hur man ska göra med det målet.
Jag blir liksom lite bekymrad när jag hör resonemanget om hav och klimat och penningförflyttning och sedan blir det enskilda engagemanget och ägandet någon sorts huvudstrategi i sammanhanget. Jag redovisade i mitt förra anförande vilka jag tycker att svagheterna är på den punkten.
Jag vill passa på att föra in ett annat perspektiv. Botswana, Namibia, Angola, Zambia och Zimbabwe skapar i dag ett stort naturreservat som motsvarar två tredjedelar av Sveriges yta. Det blir världens största naturreservat. Afrika är en fattig kontinent. Sverige tillhör den extrema i-världen. Om de har möjlighet att göra sådana saker och har den typen av visioner som inte bara handlar om biologisk mångfald utan också om en satsning på turism kan vi bättre, och vi kan ta ut steglängden mer än vad vi gör i de här frågorna.
Jag tycker att det blir lite för mycket markägarperspektiv i det som Carlgren förespråkar.
En mycket viktig del i hans svar är att han i första hand avser att verka för att markägare i större utsträckning behåller den skyddsvärda marken. I andra hand vill han utveckla ett system där markägarens kunskap, engagemang och kompetens tas till vara på ett respektfullt sätt för att åstadkomma ett generationsöverskridande skydd av den biologiska mångfalden.
Det är ju en allmän formulering, och man kan fråga sig vad den innebär i praktiken. Vilka ersättningssystem har du i bakfickan? Om det ska fungera krävs det ersättningar som täcker hela kostnaden. Det krävs nog mer pengar.
Jag vill påminna om en sak.
I USA ägs en stor del av skogsmarken federalt. Staten avsätter stora summor för att köpa in skogsmark för just skydd. Det sker till och med under George Bushs ledning - en rätt så nyliberal person. Jag vill bara påminna om att det går att också ha staten som aktiv part i detta.
Jag säger inte att markägarinsatserna och de privata och frivilliga initiativen är fel. Men jag säger att man inte ska ha för stor övertro när det gäller de här frågorna. Jag tror inte att det leder till de här resultaten. Det kommer i praktiken bara att vara komplement.
Jag vill uppmana dig att utveckla och bli konkretare. Då kan vi också se hur du tänker att vi till år 2010 ska klara det här målet. Jag menar att det är rätt så långt borta som det ser ut i dag.
Allmänna ord tillfredsställer ingen opinion som är väldigt intresserad av de här frågorna. Låt dig inspireras av det afrikanska exemplet. För mig är det en väldigt stor inspirationskälla att vi kan bättre.
Anf. 38 Marie Engström (V)
Fru talman! Alldeles innan jag gick till kammaren mottog jag på mejl ett glädjande budskap, nämligen att regeringen har avsatt 26 miljoner kronor till kampen mot barkborrens skadeverkningar. I södra Sverige hade vi först Gudrun. Nu har vi också barkborren.
Det fick mig att tänka på ett telefonsamtal som jag fick förra veckan. En man ringde och påtalade att när det gäller bekämpning av barkborren gäller inte samma stränga regler för naturreservaten som för enskilda skogsägare. Det kan tydligen förekomma att angripna granar i ett naturreservat kan få vara kvar. De blir alltså inte bortforslade och omhändertagna, vilket får till följd att granbarkborren kan utvecklas fritt och så småningom vandra över i angränsande skogsmarker.
Jag vill uppmana miljöministern att titta på om det verkligen är så och i så fall försöka ordna så att de angripna träden i naturreservaten också blir omhändertagna.
Visst ska vi ha naturreservat, men de måste skötas på sådant sätt att det inte drabbar intilliggande egendomar.
Anf. 39 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Det var närmast utifrån Peter Hultqvists omdömen om skogsbruket i allmänhet som jag begärde ordet. Jag har haft förmånen att få följa skogspolitiken de senaste 12-15 åren och har nu senast deltagit i Skogsutredningen.
Vi ska komma ihåg att tillkomsten av reservaten till stor del är en följd av synderna i skogsbruket på 60- och 70-talen. Vi måste inse att det har hänt väldigt mycket i skogsbruket sedan dess. Vi måste inse att man har blivit bättre på att ta hänsyn till naturmiljön i alla dess former, och man har också via olika lagstöd i skogsvårdslagen fått direkta pekpinnar eller riktlinjer för detta.
Vi ska också ha tilltro till, som miljöministern berörde, de frivilliga avsättningar som görs, inte bara av enskilda markägare. Det gäller ju alla markägare, inklusive staten via Sveaskog. Och, som sagt, det som är det största problemet i dagens skogspolitiska debatt visavi reservatsavsättningar är kanske att man gör ett motsatsförhållande mellan skoglig produktion och miljö. Ingenting kan vara mer felaktigt.
En produktiv skog är en enorm resurs som kolsänka, medan riktigt döda skogar, torra, med en mängd död ved, är negativa ur klimatmålets synpunkt. Jag önskar att vi får se det här i ett sammanhang så att klimatmålet också berörs samtidigt som miljömålet Levande skogar.
Det är väl min fundering till ministern, om vi inte är beredda att fortsättningsvis arbeta med de två målen utifrån samma utgångspunkt.
Återigen till de här årtalen. Det är precis som Lars-Ivar Ericson har sagt, det är ju inte antalet tusen hektar som är viktigt utan det är innehållet i dem. De utredningar som gjordes senast 2002 visar ju att det är betydande skillnader där man enbart har räknat hektar i hundratusental och där man har gått in mer noggrant.
Jag kan väl upplysa Hultqvist om att med den takt som anslagen kom från den förra regeringen skulle det i flera regioner i norra halvan av Sverige innebära att vi skulle uppfylla målet Levande skogar till 2018. I den meningen delar jag miljöministerns uppfattning att vi kommer att väl klara i varje fall samma tempo som hittillsvarande insatser har medgivit.
Anf. 40 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Först vill jag vända mig till Peter Hultqvist och säga att det ändå gäller att se att vi talar om en helhet, där det både handlar om hur vi utvecklar brukningsmetoder i skogen och hur skogsbruket som helhet utvecklas när det gäller den biologiska mångfalden.
Det andra är att vi måste se vad vi bevarar i mångfalden i skogen genom att skydda den produktiva skogsmarken eller i den mån vi använder annan skogsmark.
En tredje viktig del är också att avväga på vilket sätt vi kan nå störst framgång, både på det här området och på andra viktiga miljöområden, för de pengar vi använder.
Det är den ojämförligt största delen av statens miljöbudget som går till just biologisk mångfald. Och det är klart att det inte kan vara orimligt att ställa sig frågan, jämfört med de stora miljöproblem vi har som helhet, om det är riktigt att en så stor del av den totala miljöbudgeten ska gå just till den biologiska mångfalden.
Jag menar att ambitionen inte bara kan visa sig i vilken summa pengar vi satsar på området. Inte heller om vi bara går vägen att köpa in statlig mark kommer vi, precis som Peter Hultqvist visar, kunna nå målet. Det låter offensivt, men det blir i själva verket ganska verkningslöst om vi inte också hittar andra vägar att gå.
Då menar jag att vi ska pröva effektiviteten i hur kronorna används. Därför tycker jag att det är viktigt att också invänta den analys som Statskontoret gör. Där tänker jag att det får ta den tid som Statskontoret har fått av den förra regeringen för att utföra uppdraget. Jag tycker att det vore oklokt att inte ta del av det när vi utformar de konkreta åtgärderna. Jag tycker att det är självklart att vi just av hänsyn till hur viktigt det är att ta vara på de aktiva skogsbrukarna och på förutsättningarna för att använda den produktiva skogsmarken också ser det i ett större sammanhang. Där kommer jag också att vilja använda Skogsutredningens slutbetänkande som ett av underlagen när vi lägger fram våra förslag.
Jag delar Lars-Ivar Ericsons uppfattning att statens ägande verkligen inte alla gånger är en förutsättning för god biologisk mångfald. Effekterna ser vi till exempel när det gäller barkborrespridningen. Det är självklart att det finns skäl att titta närmare på det.
Jag tycker att det är viktiga synpunkter som Åke Sandström tillför. När det gäller klimatfrågan tror jag att det både här hemma i Sverige och inte minst internationellt kommer att bli en stor fråga vilken roll skogen kan spela för att hindra och hejda klimathotet. Det vore också av det skälet lite ansvarslöst att bara titta på ett mål i taget. Det gäller att se helheten. Det är först då som vi också kommer att kunna lösa de problem som kravet på biologisk mångfald ställer på oss.
Anf. 40 Marie Engström (V)
Fru talman! Först vill jag vända mig till Peter Hultqvist och säga att det ändå gäller att se att vi talar om en helhet, där det både handlar om hur vi utvecklar brukningsmetoder i skogen och hur skogsbruket som helhet utvecklas när det gäller den biologiska mångfalden.
Det andra är att vi måste se vad vi bevarar i mångfalden i skogen genom att skydda den produktiva skogsmarken eller i den mån vi använder annan skogsmark.
En tredje viktig del är också att avväga på vilket sätt vi kan nå störst framgång, både på det här området och på andra viktiga miljöområden, för de pengar vi använder.
Det är den ojämförligt största delen av statens miljöbudget som går till just biologisk mångfald. Och det är klart att det inte kan vara orimligt att ställa sig frågan, jämfört med de stora miljöproblem vi har som helhet, om det är riktigt att en så stor del av den totala miljöbudgeten ska gå just till den biologiska mångfalden.
Jag menar att ambitionen inte bara kan visa sig i vilken summa pengar vi satsar på området. Inte heller om vi bara går vägen att köpa in statlig mark kommer vi, precis som Peter Hultqvist visar, kunna nå målet. Det låter offensivt, men det blir i själva verket ganska verkningslöst om vi inte också hittar andra vägar att gå.
Då menar jag att vi ska pröva effektiviteten i hur kronorna används. Därför tycker jag att det är viktigt att också invänta den analys som Statskontoret gör. Där tänker jag att det får ta den tid som Statskontoret har fått av den förra regeringen för att utföra uppdraget. Jag tycker att det vore oklokt att inte ta del av det när vi utformar de konkreta åtgärderna. Jag tycker att det är självklart att vi just av hänsyn till hur viktigt det är att ta vara på de aktiva skogsbrukarna och på förutsättningarna för att använda den produktiva skogsmarken också ser det i ett större sammanhang. Där kommer jag också att vilja använda Skogsutredningens slutbetänkande som ett av underlagen när vi lägger fram våra förslag.
Jag delar Lars-Ivar Ericsons uppfattning att statens ägande verkligen inte alla gånger är en förutsättning för god biologisk mångfald. Effekterna ser vi till exempel när det gäller barkborrespridningen. Det är självklart att det finns skäl att titta närmare på det.
Jag tycker att det är viktiga synpunkter som Åke Sandström tillför. När det gäller klimatfrågan tror jag att det både här hemma i Sverige och inte minst internationellt kommer att bli en stor fråga vilken roll skogen kan spela för att hindra och hejda klimathotet. Det vore också av det skälet lite ansvarslöst att bara titta på ett mål i taget. Det gäller att se helheten. Det är först då som vi också kommer att kunna lösa de problem som kravet på biologisk mångfald ställer på oss.
Anf. 41 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Både-och och inte antingen-eller, det är det som är huvudlinjen. Nu låter det som om jag skulle vilja ha Sverige som ett enda stort naturreservat. Men det vi pratar om är alltså att nå ambitionen att 2 ½ % av marken nedanför gränsen för fjällnära urskog ska skyddas. Det är det vi pratar om.
Är det ingen som tar ut steglängden när det gäller den frågan och pekar på vad vi har beslutat blandas korten naturligtvis bort i sådana här resonemang om kvalitet och inte kvantitet. Det är klart att det ska vara kvalitet i skogsbruket. Det har jag aldrig sagt ett enda ont ord om. Jättebra, utveckla metoderna!
Jag gick häromveckan i en skog och såg resterna efter det här skogsbruket, med rätt så djupa spår från traktorer och rätt mycket rester och annat efter avverkningen. Jag blev inte helt glad och är väl inte heller fullständigt övertygad om att allting jämt sköts enligt regelboken. Det har också skett ett och annat i de statliga skogarna.
Men naturreservaten är något annat. Det ingår i helheten, och jag anser att det ska finnas med så att man driver det lite offensivt. Det är inte en stor del av landets yta vi talar om.
Är det så att man minskar pengarna till det här är det klart som sjutton att steglängden minskar. Det är klart att någonting händer då. Det är klart att det blir en mindre aktivitet. Om det sedan kompletteras med att det är frivilliga avsättningar som är huvudlinjen tror inte jag riktigt på att det här blir det man försöker säga med fina ord och med fina pamfletter.
Andreas! Ta den här debatten på allvar nu och se inte mig bara som en representant för något snävt naturintresse. Ta ut steglängden, titta på Afrika! Kan de så kan vi, och du kan också bättre.
Anf. 42 Agneta Gille (S)
Fru talman! Om man ska ta ut steglängden måste man också veta vart man ska gå. Skogsutredningen har i sitt slutbetänkande visat att vi har en definition av skogsmark i det här landet som är helt annorlunda än andra länders och helt annorlunda än FAO:s definition. Skulle vi få ha samma definition som FAO har, vilket jag hoppas vi får i närtid, ligger vi bra till nationellt sett. Men det går att göra mer.
Det jag vill säga är bara att vi inte får ställa upp den här konflikten mellan skoglig produktion och miljö. Vi ska ta hänsyn till det arbete som görs. Och en utvärdering av frivilliga avsättningar som har gjorts visar, som sagt, att de blir bättre och bättre för varje år.
Peter Hultqvists parti hade ett samarbetsparti den föregående perioden som ville öka avsättningarna radikalt. Jag vet inte vilken folklig förankring du känner finns för det i Dalarna. Men då hade man mera debatt om mängden död ved i skogen, som du irriterade dig på då du skulle promenera, än den skogliga produktionen. Nu vet vi att de målen är jämställda, produktion och miljö. Jag ser fram emot och har stor tillförsikt inför det fortsatta arbetet med att kombinera klimatmålet och målet Levande skogar.
Anf. 43 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag vill först försäkra Peter Hultqvist att jag inte känner någon oro för att du skulle företräda ett snävt naturvårdsintresse. Jag är lika övertygad som du är att i fråga om att göra bättre handlar det också om att göra klokt. Det räcker inte att bara säga, som Peter Hultqvist har gjort i den här debatten, att det krävs mer. Det är det jag har velat betona. Jag tänker se till att vi kan presentera det som behövs ytterligare.
Vi måste hitta vägar att definiera vad som ska vara produktiv skogsmark och mark som ska skyddas i fråga om biologisk mångfald. Vi är lika angelägna om att klara detta. Det är självklart att vi ska skydda den skyddsvärda fjällskogen. Det är inte heller ifrågasatt eller omdiskuterat.
Det handlar om att ta vara på det enskilda engagemanget, vilket är en förutsättning när statens egen insats inte räcker. Jag kommer att presentera förslagen, och jag kommer att använda de underlag som behövs för att göra detta sakligt och korrekt. Det kommer att bli konkret. Jag är övertygad om att detta kommer att leda till de framgångar som behövs.
Fru talman! Jag vill också tacka för debatten och önska deltagarna en riktigt god jul.
Anf. 44 Agneta Gille (S)
Fru talman! Chatrine Pålsson Ahlgren har frågat mig om jag avser att se till att planerna på ett nationellt förbud mot fosfater i tvätt- och rengöringsmedel fullföljs, trots Kemikalieinspektionens förslag.
Jag delar Chatrine Pålsson Ahlgrens oro över övergödningen i Östersjön och avser att göra vad jag kan för att situationen ska förbättras. Jag anser att vi behöver agera på flera olika nivåer, inte bara nationellt utan även regionalt och på EU-nivå.
Kemikalieinspektionen har i redovisningen av regeringsuppdraget föreslagit ett användningsförbud för fosfathaltiga tvätt- och maskindiskmedel för fastigheter med enskilda avlopp.
Kemikalieinspektionen har bedömt att ett nationellt totalförbud i Sverige skulle få högst marginell effekt på Östersjön medan ett harmoniserat förbud inom EU eller i länderna runt Östersjön skulle få positiva effekter på Östersjön. Vi ska nu överväga Kemikalieinspektionens förslag och de synpunkter som kommer under remissrundan. Därefter ska regeringen ta ställning till hur omfattande förbudet mot fosfater ska vara.
I avvaktan på detta agerar vi både regionalt och på EU-nivå. Jag har på miljörådsmötet den 18 december tagit upp frågan om problemet med övergödning på EU-nivå och framhållit vikten av att få en strikt gemensamreglering av fosfater i tvätt- och rengöringsmedel.
Europeiska kommissionen ska senast den 8 april 2007 ha bedömt behovet av ett eventuellt förbud om användning av fosfater i tvätt- och rengöringsmedel och om motiverat ha lagt fram ett lagstiftningsförslag. Jag har tillsammans med näringsminister Maud Olofsson skrivit brev som ska skickas till kommissionen om vikten av att få till stånd en strikt gemensam reglering i EU som får positiva effekter på miljön. Just nu arbetar vi, genom bilaterala kontakter, för att få med oss flera länder, inte minst länderna runt Östersjön, att stödja detta brev.
När det gäller det regionala arbetet har Sverige åtagit sig att bidra med ett förslag beträffande fosfater i tvätt- och rengöringsmedel till Östersjöns aktionsplan inom ramen för konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, Helcom.
Anf. 45 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Andreas Carlgren för svaret. Det är också vår första interpellationsdebatt, och den är spännande.
Jag är naturligtvis glad för andan i svaret och miljöministerns ambition för Östersjön. Men jag känner mig oerhört bekymrad över Östersjöns vatten, inte enbart eftersom jag bor där utan för att detta känsliga hav är ett av de mest förorenade haven i världen.
Jag är inte någon professionell miljöpolitiker, men jag känner att vi måste göra allt vad vi kan som är relativt enkelt att göra för att minska på övergödningen. I fråga om övergödningen finns de svenska miljömålen. Vi vet att ett av de stora problemen faktiskt är fosfor i tvättmedel.
När jag nu har fått kunskapen om att både Norge, Tjeckien och Tyskland redan har förbjudit fosfat i tvättmedel tycker jag att det vore fräscht om vi också gjorde så. Den regering som - lyckligt nog - har fått lämna ifrån sig makten har inte varit särskilt handlingskraftig. Det har varit brist på ledarskap inom miljöpolitiken. Eftersom man inte har haft några muskler har man inte kunnat göra något.
Men nu är det en annan regering där både miljöministern, statsministern, socialministern och många flera har muskler. Ta på ledartröjan, gå framåt och se till att det händer något. Ibland känner jag att det poppar upp småpåvar i Myndighets-Sverige, men ingen tar ledningen. Andreas Carlgren har en fantastisk möjlighet att visa hur det ska vara.
Jag är väl medveten om att som det ser ut runt Östersjön är det allra bästa att vi direkt får en gemensam strategi på området. Det förstår jag också. Men ibland säger vi att vi är bäst i Sverige. Vi går före. Vi visar hur det ska vara. Varför kan vi inte göra det på det här området? Jag är säker på att det skulle öka möjligheten att få igenom detta på EU-nivå. Skulle det inte vara bra att göra det?
Kemikalieinspektionen verkar ha missförstått sitt uppdrag. Inspektionen fick ett uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för ett nationellt förbud mot fosfater i tvättmedlen. Men man har i stället svarat att man inte tycker att det ska göras och inte heller svarat på frågan om förutsättningarna för det. Det är bekymmersamt.
Jag är så säker på att det här är rätt metod att jag inte bryr mig så mycket om vad Kemikalieinspektionen har sagt. Men jag är lite otålig, och jag har därför en fråga. Hur lång räknar miljöministern att remisstiden behöver vara för denna remiss? Kan det inte bli en snabbremiss? Det har regeringen redan gjort. Den kanske inte behöver vara en månad över jul och nyår, men den kanske kan vara ett par tre månader så att vi kommer loss.
Vill Andreas Carlgren komma loss?
Anf. 46 Agneta Gille (S)
Fru talman! Chatrine Pålsson Ahlgren har ett härligt engagemang i frågan, och det är ett jättestort stöd inför det arbete som ska komma.
Vi är båda lika bekymrade över hur utvecklingen ser ut i Östersjön, och vi är överens om att självklart göra allt vi kan. Jag vill vara tydlig med att det inte finns någon tvekan här. Chatrine Pålssons fråga gäller egentligen om det blir ett förbud mot fosfater i tvätt- och rengöringsmedel. På den frågan innebär interpellationssvaret ett klart och tydligt ja. Frågan nu är hur omfattande det förbudet ska bli.
Vi kan vara otåliga. Jag känner samma otålighet som Chatrine Pålsson Ahlgren, men likväl ska jag självklart invänta remissrundan. Den kommer att bli snabb. Den är redan igångsatt. Remissvaren ska vara inne efter tre månader. Det betyder någon gång i skiftet februari/mars. Vi kommer sedan att lägga fram våra förslag med utgångspunkt i remissrundan och det besked vi har gett i regeringsförklaringen att fosfater i tvättmedel ska förbjudas.
Grundfrågan är redan besvarad i och med regeringsskiftet och regeringsförklaringen. Nu ska vi bara se till att verkställa det, och vi kommer att se till att använda det här som en del av underlaget.
Men sedan är det precis så som Chatrine Pålsson Ahlgren också är inne på, att det inte kommer att räcka med att Sverige gör detta. Nu har vi goda exempel från andra länder, och Chatrine Pålsson Ahlgren nämnde några. Det är Belgien, Italien, Tjeckien och Tyskland som i dag i praktiken har förbud på det här området. I Frankrike pågår ett arbete för att genomföra ett sådant förbud från den 1 juli 2007. Norge har erfarenheter sedan 15 år tillbaka.
Därför ska vi samtidigt som vi visar kraft och muskler och tar på oss ledartröjan här hemma se till att använda den också i EU-arbetet. Det är därför jag redan har tagit på mig diskussionen i EU. Jag hade den uppe på miljörådet nu i måndags. Vi fick stöd från flera stater. Vi kommer att fortsätta att vända oss till var och en av dem för att be om deras stöd för det brev som Maud Olofsson och jag ska skicka till kommissionen för att just åstadkomma en gemensam reglering i EU som begränsar utsläppen.
Vi har också tagit på oss från svensk sida att bidra med förslag när det gäller fosfater i tvätt- och rengöringsmedel till Östersjöns aktionsplan, som vi kommer att fastställa i november nästa år inom ramen för konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, det som kallas Helcom.
Det gör att vi ser till att både utnyttja och skapa ett försprång här hemma samtidigt som vi ser till att få med oss andra stater, så att vi verkligen kan göra tillräckligt för Östersjön. Detta är en viktig del, och det är en av huvudfrågorna för regeringens miljöpolitik och för att kunna klara havsmiljöpolitiken.
Anf. 47 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Tack så mycket, Andreas Carlgren, för det tydliga beskedet.
Jag har också en fråga. Om jag har förstått saken rätt har Naturvårdsverket, som är ett statligt verk, i havsaktionsplanen anfört problem och sagt att det skulle vara komplicerat för reningsverken att införa ett förbud i Sverige. I andra länder har man inte, så långt jag har kunnat forska, haft några negativa effekter av det. Om man har den åsikten att det kan bli problem är det klart att det kan vara en broms. Jag undrar om Andreas Carlgren har någon synpunkt på det.
Jag vet, vill jag säga till kammarens ledamöter, att Andreas Carlgren har fått en julklapp. Han fick i går en julklapp av Svenska Naturskyddsföreningen om fosfatfritt tvättmedel. Jag tycker att det skulle vara jättespännande att få en redovisning. Andreas Carlgren har nog inte hunnit tvätta med det än, men under julhelgen när man ska ha allt rent och fint kanske han kan testa tvättmedlet och se om kostymen eller tröjan blir lika ren.
Det är väl ingen tvekan om att Bra Miljöval är någonting som drar allas våra ögon till sig. Och har då en minister testat ett sådant tvättmedel måste det bli en storsäljare.
Jag tror på många sådana här små ageranden. Jag tycker att det är bra att Svenska Naturskyddsföreningen uppvaktar. Det är bra att man arbetar på många områden. Det är självklart att vi både regionalt och lokalt och nationellt måste jobba med de här frågorna. Jag tror att vi skulle bita oss i svansen ordentligt om vi avstår på någon nivå när vi tycker att frågan är så angelägen.
Jag har en fråga till: Finns det något annat som miljöministern ser att vi skulle kunna agera med för Östersjöns hälsa?
Anf. 48 Agneta Gille (S)
Fru talman! Först vill jag säga när det gäller frågan om Naturvårdsverket att det är just ett exempel på varför det är bra att vi tar vara på de svar som kommer fram i remissrundan. Där blir det också tillfälle för Naturvårdsverket att visa hur situationen ser ut och vilka åtgärder som kan behövas, samtidigt som vi genomför ett förbud, där vi nu också ska ta ställning till hur omfattande det ska vara. Vi ska se till att ta vara på sådana synpunkter i arbetet.
Det är verkligen så att Svenska Naturskyddsföreningen har gjort ett jätteviktigt arbete på det här området. Ett av exemplen på det är just det fosfatfria tvättmedel som Chatrine Pålsson Ahlgren berättar om. Det stämmer att jag fick ta emot det i ett stort paket i går. Det är självklart att jag hoppas att jag ska kunna ha den enorma dragningskraften på konsumenterna att de också köper detta fosfatfria tvättmedel när det finns i affärerna. Jag kan berätta för den som är intresserad att min man Tomas och jag redan har använt fosfatfritt tvättmedel under en längre tid, det som hittills har sålts i affärerna. Så långt som vi har kunnat bedöma vår renlighet har den klarat sig bra. Vi hoppas på en stark fortsättning.
Det finns rader av ytterligare saker vi ska göra när det gäller havsmiljöpolitiken, och regeringen ska lägga en rad förslag som vi förbereder för närvarande. Jag ska återkomma och berätta om dem för Chatrine Pålsson Ahlgren när vi har haft julledighet.
Anf. 49 Emma Henriksson (Kd)
Fru talman! Jag ser verkligen fram emot fortsatta interpellationsdebatter, frågesvar och gärna rundabordssamtal, för jag tror att vi alla, även en socialpolitiker som bor i Kalmar län, kan hjälpas åt för att nå vårt mål.
Jag vill passa på att önska Andreas Carlgren och hans familj en riktigt god jul. Koppla av nu, för det blir tufft nästa år!
Anf. 50 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag ska kort och gott tacka Chatrine Pålsson Ahlgren för en glad och engagerad debatt. Vi ska fortsätta att visa samma glada engagemang efter jul. Innan dess vill jag önska både Chatrine Pålsson Ahlgren och fru talmannen god jul.
Anf. 51 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Torbjörn Björlund har frågat mig:
1. Vilka mål kommer arbetsmarknadsministern att verka för när det gäller de ungas arbetsmiljö?
2. Vilka mål kommer arbetsmarknadsministern att verka för när det gäller kvinnors ohälsa?
3. Vilka mål kommer arbetsmarknadsministern att verka för när det gäller det förebyggande arbetsmiljöarbetet?
4. Vad ämnar arbetsmarknadsministern göra om de arbetsrelaterade besvären ökar?
Vad gäller frågorna 1-3 vill jag först nämna att regeringen föreslagit att de mål för arbetslivspolitiken och för verksamhetsområdet arbetsmiljö som gällt under senare år tills vidare behålls (budgetpropositionen 2007, utgiftsområde 14). Huruvida det bör göras ändringar av dessa mål kommer regeringen att återkomma till senare.
Målen är allmängiltiga och gäller för alla grupper i arbetslivet. Det finns alltså inga särskilda mål för vissa grupper. Vi vet emellertid att riskerna för ohälsa och olycksfall samt möjligheterna till utveckling i arbetet kan se olika ut, beroende både på personliga förhållanden - ålder, kön, eventuella funktionshinder med mera - och på arbetsmiljöförhållandena i den verksamhet där man arbetar. Det behövs därmed delvis olika slags åtgärder beroende på vilka slags situationer som är aktuella.
Som Torbjörn Björlund framhåller finns viktiga arbetsmiljöproblem att uppmärksamma avseende både ungdomar och kvinnor. Även om förbättringar har åstadkommits återstår mycket att göra, till exempel i fråga om belastningsbesvär. För ungdomar generellt tillkommer naturligtvis det förhållandet att man endast har liten erfarenhet av arbetslivet och riskfaktorer i arbetsmiljön.
De sysselsättningsfrämjande åtgärder som regeringen har föreslagit och kommer att föreslå, och den ökande efterfrågan på arbetskraft som regeringens politik kommer att leda till, ställer krav på företagens arbetsmiljöarbete. En hälsosam och utvecklande arbetsmiljö är bra för företagets produktivitet och en viktig förutsättning för att kunna rekrytera den personal man behöver.
Det är viktigt att man i verksamheten själv inser fördelarna med en bra och hälsosam arbetsmiljö. Här har arbetsmarknadens parter ett stort ansvar, och mycket bra arbete pågår hos parterna och i partsgemensamma organ.
Det är också viktigt att staten ser till att stödja det lokala arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna, vilket sker genom de medel som varje år anslås till stöd för den regionala skyddsombudsverksamheten.
Därtill behövs en effektiv arbetsmiljötillsyn, särskilt inriktad på att nå arbetsställen med störst risk för ohälsa och olycksfall. Arbetsmiljöverket har utvecklat metoder för urval av inspektionsobjekt.
Den fjärde frågan, vad jag ämnar göra om de arbetsrelaterade besvären ökar, kommer det att tas ställning till om en sådan situation skulle uppstå. Jag kommer naturligtvis att följa hälsoutvecklingen i arbetslivet. Målet är en arbetsmiljö som inte leder till ohälsa och olycksfall, som är utvecklande för individen, skapar förutsättningar för långsiktig effektivitet i verksamheterna och en god produktivitetsutveckling.
Avslutningsvis vill jag också framhålla att en viktig fråga i detta sammanhang är det stora antal personer som står utanför arbetsmarknaden och de ohälsoproblem som har koppling till detta utanförskap. Åtgärder för att bryta utanförskapet är viktiga även ur ett hälso- och arbetsmiljöperspektiv.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 21 december 2006.Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 1, Voteringar: 2.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Anslagen för 2007 inom utgiftsområde 25
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen anvisar anslagen för 2007 under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt utskottets förslag i bilaga 2.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2006/07:1 utgiftsområde 25 punkt 1 och avslår motionerna
2006/07:Fi244 av Göran Persson i Stjärnhov m.fl. (s) yrkande 61,
2006/07:Fi258 av Lars Ohly m.fl. (v) och
2006/07:Fi272 av Mikaela Valtersson m.fl. (mp) yrkande 2.- Reservation 1 (s)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 119 0 11 m 93 0 0 4 c 23 0 1 5 fp 23 0 0 5 kd 19 0 0 5 v 0 1 16 5 mp 2 9 2 6 Totalt 160 129 19 41 Kommunalekonomisk utjämning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2006/07:Fi226 av Karl Sigfrid m.fl. (m).- Reservation 2 (s, v, mp)
Ledamöternas rösterOmröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (s, v, mp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 0 119 0 11 m 93 0 0 4 c 24 0 0 5 fp 23 0 0 5 kd 19 0 0 5 v 0 17 0 5 mp 0 16 0 3 Totalt 159 152 0 38 Insatser för personer med funktionshinder
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2006/07:Fi250 av Lennart Axelsson m.fl. (s).
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.