Begravningslag

Betänkande 1990/91:KU14

Konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU14

Begravningslag

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
KU14

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:10 med förslag
till ny begravningslag m.m. samt fyra motioner som har väckts
med anledning av propositionen. Utskottet har tillstyrkt
propositionen, dock med den ändringen att tidpunkten för
ikraftträdandet av lagstiftningen med visst undantag bestäms
till den 1 april 1991. Utskottet har avstyrkt samtliga
motionsyrkanden. En reservation föreligger beträffande
huvudmannaskapet för allmänna begravningsplatser med gravplatser
för icke kristna trosbekännare (m, fp, v och mp). Därutöver
föreligger en reservation beträffande återlämnande av gravrätt
(m).

Propositionen

Proposition 1990/91:10 vari föreslås att riksdagen antar
förslag till

1. begravningslag,
2. lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198),
3. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Motionerna

Motion 1990/91:K1 av Sven Nygårds m.fl. (s), vari yrkas att
riksdagen beslutar att konflikt mellan de efterlevande om vem
som skall ordna begravningen skall handläggas på samma sätt som
konflikt om kremering och gravsättning.

Motion 1990/91:K2 av Karin Israelsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts rörande dödsbevisens utformning när det gäller
angivande om pacemaker avlägsnats.

Motion 1990/91:K3 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i
denna del -- beslutar att då gravrätt återgår skall upplåtaren
vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt och
gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga, i enlighet
med vad som i motionen anförts,

2. att riksdagen -- med avslag på propositionens förslag i
denna del -- beslutar att borgerliga kommuner skall ha ansvar
för att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund.

Motion 1990/91:K4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utredning angående huvudmannaskapet för de
allmänna begravningsplatserna såvitt avser icke-kristna
trosbekännare.

Utskottet

1. Inledning

Den nya begravningslagen bygger i sina huvuddrag i sak på den
nuvarande begravningslagstiftningen. Den skall sålunda ersätta
lagen (1957:585) om jordfästning m.m., lagen (1963:537) om
gravrätt m.m. och till viss del begravningskungörelsen
(1963:540).

Den nya lagen innehåller emellertid vissa nyheter. Bl.a.
föreslås att invigning av en allmän begravningsplats inte längre
skall vara obligatorisk. Stiftssamfälligheterna inom svenska
kyrkan skall enligt förslaget ha ansvaret för att det finns
allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund. I förslaget slås
också fast rätten till gravplats på en allmän begravningsplats.
Enskilda begravningsplatser skall enligt förslaget bara få
anordnas av trossamfund och stiftelser. En särskild ordning
föreslås för att lösa konflikter mellan de efterlevande i frågor
som rör kremering och gravsättning. Vidare föreslås att
möjligheten att upplåta gravrätt till en juridisk person
begränsas. Vid tidsbegränsade upplåtelser skall
gravrättsinnehavaren innan tiden för upplåtelsen går ut
underrättas om förutsättningarna för ny upplåtelse. Dödsboet
efter en avliden skall enligt förslaget vara skyldigt att anmäla
till vem gravrätten har övergått efter dödsfallet. Om ingen
anmälan görs skall upplåtaren besluta om det fortsatta
gravrättsinnehavet. Endast den som i gravboken eller
gravregistret är antecknad som innehavare skall enligt förslaget
få utöva gravrätten. På ett tydligare sätt än i dag slås det i
förslaget fast att det är gravrättsinnehavaren som bestämmer om
gravvårdar och andra gravanordningar på gravplatsen. Upplåtarens
begränsande föreskrifter skall utgöra undantag från denna
huvudregel. Bestämmelserna om dödsfallsanmälan och dödsbevis
samlas enligt förslaget i begravningslagstiftningen. Det
nuvarande dödsbeviset föreslås uppdelat på två handlingar, ett
dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken.

Den nya lagstiftningen med vissa följdändringar avses enligt
propositionen träda i kraft den 1 januari 1991. Bestämmelsen i
den nya begravningslagen om stiftssamfälligheternas ansvar för
den del av begravningsverksamheten som rör dem som inte tillhör
något kristet trossamfund avses dock träda i kraft först den 1
januari 1993.

Till grund för propositionen ligger betänkandet (SOU 1987:16)
Begravningslag av arbetsgruppen för översyn av
begravningslagstiftningen.

2. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund

Propositionen m.m.

Enligt 2 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall allmänna
begravningsplatser med tillräckligt antal gravplatser och andra
gravanläggningar av allmänt förekommande slag anordnas och
hållas av de territoriella pastoraten inom svenska kyrkan.
Regeringen får vidare enligt andra stycket i paragrafen för
särskilda fall besluta att en allmän begravningsplats skall
anordnas och hållas av kommun i stället för pastorat.

Allmänna begravningsplatser med särskilda gravplatser för dem
som inte tillhör något kristet trossamfund skall enligt 2 kap.
2§ anordnas och hållas av stiftssamfälligheterna inom svenska
kyrkan, eller i fall som avses i 1§ andra stycket av kommunen.

Enligt lagen (1963:537) om gravrätt m.m. ligger
huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna i dag på
svenska kyrkans församlingar och samfälligheter. Regeringen kan
förordna att borgerlig kommun skall ha ansvaret, men detta har
hittills bara skett i ett par fall.

I betänkandet (SOU 1986:17 och 18) Framtid i samverkan lade
1982 års kyrkokommitté fram förslag till en ny församlingslag.
Kommittén föreslog att det i denna lag skulle tas in en
bestämmelse om att svenska kyrkans stiftssamfälligheter skulle
ha kompetens att anlägga och underhålla begravningsplatser för
icke-kristna trosbekännare. Vid remissbehandlingen tillstyrktes
förslaget av en knapp majoritet av remissinstanserna. I de
negativa remissvaren ifrågasattes -- i allmänhet av
religionsfrihetsskäl -- det lämpliga i att organ inom svenska
kyrkan skulle ha detta ansvar.

I proposition 1987/88:31 Ny organisation på lokal- och
stiftsplanet i svenska kyrkan, m.m. anslöt sig civilministern
till kommitténs förslag i sak, men fann det inte lämpligt att i
en ny lag som främst gäller svenska kyrkans församlingar skriva
in en bestämmelse som avser förpliktelser mot icke-kristna
trosbekännare. Föreskrifter om stiftssamfälligheternas ansvar
för denna uppgift borde således meddelas i en särskild lag.
Civilministern framhöll att han avsåg att återkomma med förslag
till en sådan lag i ett annat sammanhang. Konstitutionsutskottet
berörde inte särskilt denna fråga i sin behandling av
propositionen (KU 1987/88:30).

Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen
framhöll i betänkandet (SOU 1987:16) Begravningslag att
samhället har ett övergripande ansvar för att
begravningsfrågorna så långt som möjligt kan lösas även för dem
som inte tillhör svenska kyrkan. Det främsta skälet för detta
var enligt arbetsgruppen att grundläggande
religionsfrihetsaspekter måste beaktas.

Arbetsgruppen framhöll att det emellertid också är en fråga om
likaberättigande i ekonomiskt hänseende. Oavsett
samfundstillhörighet betalar nämligen alla skatt till svenska
kyrkan för den del av verksamheten som rör
begravningsverksamheten. I arbetsgruppens uppdrag ingick inte
att ta upp sådana frågor av ekonomisk natur som kan gälla
trossamfundens förhållande till begravningsverksamheten.
Arbetsgruppen konstaterade att de frågor i övrigt rörande
begravningsverksamheten som andra trossamfund än svenska kyrkan
kan uppfatta som problem väsentligen är av praktisk natur.
Flertalet av dem torde enligt arbetsgruppen lösas genom tämligen
enkla åtgärder som t.ex. att delar av allmänna
begravningsplatser reserveras för vissa trosbekännare, att
begravningskapellen utformas så att de kan användas även för
icke-kristna begravningsceremonier och att det i rimlig mån
tillhandahålls möjligheter att genomföra särskilda ritualer. Det
torde därför ofta vara möjligt att genom samförståndslösningar
mellan de berörda parterna från fall till fall komma till rätta
med de problem som kan uppkomma.

I den nu aktuella propositionen framhålls att den ökade
invandringen i Sverige medfört att det uppstått behov av
särskilda gravplatser för i synnerhet icke-kristna
trosbekännare. I allmänhet kan särskilda önskemål beträffande
gravplatsernas läge och utformning inte tillgodoses inom
befintliga allmänna gravplatser som ofta präglas av det kristna
begravningsskicket. I de enskilda församlingarna eller
pastoraten är det icke-kristna befolkningsunderlaget i allmänhet
för lågt för att motivera anläggandet av särskilda
begravningsplatser för dessa grupper.

Huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna bör
enligt föredragande statsrådet ligga hos svenska kyrkans
pastorat. Dessa har då ett ansvar för att de avlidnas önskemål
om begravning såvitt möjligt tillgodoses. Då det kan finnas
svårigheter att åstadkomma tillfredsställande lokala lösningar
på de aktuella problemen ligger det med ett bibehållet kyrkligt
huvudmannaskap närmast till hands att svenska kyrkans regionala
organ får ett ansvar för denna del av begravningsverksamheten.
Enligt propositionen kan detta som kyrkokommittén föreslagit ske
genom att ansvaret läggs på stiftssamfälligheterna. Ansvaret bör
därvid omfatta dem som inte tillhör något kristet trossamfund
och inte bara, som kyrkokommittén föreslagit, de icke-kristna
trosbekännarna. Bl.a. för att man skall kunna tillgodose
önskemål från vissa trosbekännare om att få bli begravda i jord
som lämnats oberörd av svenska kyrkans invigning föreslås i
propositionen att invigning av allmänna begravningsplatser inte
längre skall vara obligatorisk. Det skall inte längre förekomma
några bestämmelser i lag om invigning.

Stiftssamfälligheterna bör enligt propositionen kunna lösa
uppgiften att anordna och hålla allmänna begravningsplatser
avsedda för de avlidna som inte tillhörde något kristet
trossamfund på olika sätt. De kan själva anlägga och hålla dessa
begravningsplatser. De bör också kunna träffa avtal med en annan
kyrklig kommun i stiftet att mot ersättning tillhandahålla
särskilda gravplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund på redan befintliga begravningsplatser.

I sammanhanget framhålls i propositionen vikten av att de
särskilda begravningsplatserna eller de särskilda områdena på
allmänna begravningsplatser utformas i nära samråd med
företrädare för berörda trossamfund eller andra grupper, så att
deras olika önskemål kan tillgodoses. Om regeringen beslutar att
borgerlig kommun skall anordna och hålla allmän
begravningsplats, bör kommunen inom sitt område ha motsvarande
ansvar.

Motionerna

I motionerna K3 yrkande 2 (m) och K4 (fp) ifrågasätts det från
religionssynpunkt lämpliga i att organ inom svenska kyrkan skall
ha förpliktelser mot icke-kristna trosbekännare.

I motion K3 (m) yrkas att propositionen i denna del avslås och
att riksdagen beslutar att borgerliga kommuner skall ha detta
ansvar. I motion K4 (fp) yrkas i stället att riksdagen hos
regeringen begär att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att
studera och ge förslag till eventuella förändringar i det
nuvarande huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna,
såvitt avser icke-kristna trosbekännare.

Utskottets bedömning

Som påtalats i motionerna finns det religionsfrihetsaspekter
som talar för att huvudmannaskapet för allmänna
begravningsplatser såvitt avser gravplatser för dem som som inte
tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska
kyrkan. Med hänsyn till den organisation för begravningsväsendet
som gäller i vårt land anser utskottet att huvudmannaskapet, som
föreslås i propositionen, också i den aktuella delen i princip
bör ligga hos stiftssamfälligheterna. I sammanhanget kan erinras
om att alla, oavsett tillhörighet till svenska kyrkan, betalar
skatt till svenska kyrkan för begravningsverksamheten.

Utskottet vill också framhålla att behovet av att anordna
begravningsplats utanför svenska kyrkan kan tillgodoses genom
bestämmelserna i förslagets 2 kap. 6 och 7 §§. Enligt dessa
paragrafer kan trossamfund eller stiftelser om det finns
särskilda skäl få tillstånd att anordna och hålla enskilda
begravningsplatser. Lagförslaget ger dessutom utrymme för kommun
att anordna och hålla allmän begravningsplats.

Enligt utskottets mening talar således övervägande skäl för en
sådan lösning av huvudmannaskapsfrågan som föreslås i
propositionen. Utskottet är alltså inte berett att förorda att
frågan nu blir föremål för förnyad utredning. Utskottet vill
dock understryka vad som sägs i propositionen om vikten av att
berörda trossamfund eller andra grupper ges möjlighet att
påverka utformningen av allmänna begravningsplatser vad gäller
gravplatser för dem som inte tillhör något kristet trossamfund.
Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och
avstyrker motionerna K3 yrkande 2 och K4.

3. Gravrätt

Propositionen m.m.

Kapitel 7 i förslaget till begravningslag innehåller
bestämmelser om gravrätt. Enligt 5§ får en gravrätt upplåtas
för viss tid, minst 15 och högst 50 år, eller för alltid.
Upplåtelse för alltid gäller bara så länge gravplatsen utgör en
del av en allmän begravningsplats. Enligt 14§ får gravrätten
när en gravrättsinnehavare avlider gå över bara till någon som
genom släktskap eller på något annat sätt har nära anknytning
antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till någon
som är gravsatt inom gravplatsen eller till allmänna arvsfonden.
Gravrätten får inte gå över till någon som inte är villig att
överta den. Enligt 16§ skall den avlidne gravrättsinnehavarens
dödsbo anmäla till upplåtaren vem eller vilka gravrätten gått
över till eller att det inte finns någon som gravrätten övergått
till. Av 19§ framgår att om det inte finns någon som
gravrätten kan gå över till enligt 14§ skall gravrätten anses
återlämnad till upplåtaren. Enligt 20§ skall en gravrätt som
ansetts återlämnad behållas under minst 15 år från
gravsättningen till förmån för den som gravsatts där. I
propositionen föreslås inga bestämmelser som gör det möjligt att
återta gravrätter för alltid eller att skötselavtal knutna till
gravrätterna i samband med åtagandet skall upphöra att gälla. Om
en gravanordning tillfallit upplåtaren och den är av
kulturhistoriskt värde eller av något annat skäl bör bevaras för
framtiden skall upplåtaren enligt 37§ om möjligt lämna kvar
den på gravplatsen. I denna paragraf hänvisas också till
föreskrifter om hänsynen till kulturminnesvårdens intressen i
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Kulturminneslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1989,
anger att i vården av en begravningsplats skall dess betydelse
som en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna
skall vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde
inte minskas eller förvanskas. I fråga om en begravningsplats
som anlagts före utgången av 1939 krävs tillstånd av
länsstyrelsen bl.a. för att väsentligt ändra begravningsplatsen
eller fast anordning där. Om riksantikvarieämbetet beslutar det
skall detta gälla om begravningsplats som tillkommit efter
utgången av 1939 om begravningsplatsen ligger invid en
kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller är märklig genom
sitt kulturhistoriska värde.

Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå till brukar
gravrätten betecknas som vilande eller tyst. Tyst eller vilande
gravrätt uppmärksammades under förarbetena till gravrättslagen.
Det ansågs då att någon särskild reglering inte behövdes (prop.
1963:141 s.54). Enligt den nu aktuella propositionen bör
frågan nu regleras för att det inte skall råda någon tvekan om
vad som gäller i sådana fall.

Motionen

Enligt motion K3 (m) är det stötande för rättskänslan att
ingångna avtal inte skulle behöva hållas. Om den föreslagna
lagen genomförs får det till konsekvens att många gamla
kyrkogårdar på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt
förvandlas. Det kan förutsättas att en mängd gravar kommer att
försvinna då gravplatserna återanvänds. Förutom att en sådan
utveckling enligt motionärerna skulle anses som stötande för
rättskänslan skulle den vara olycklig ur kulturhistorisk
synvinkel. En begravningsplats speglar i olika avseenden den
tidsålder varunder begravningsplatsen varit i bruk. Genomförs
regeringens förslag riskerar dessa spår av föregående
generationer att utplånas. Enligt motionen bör en upplåtare i
framtiden vara skyldig att fullfölja de avtal angående gravrätt
och gravskötsel som är träffade för gravplatsen i fråga.

Utskottets bedömning

Genom 1963 års gravrättslagstiftning tillskapades en ordning
som innebär att gravrätten är av offentligrättslig natur.
Gravrätten grundas således inte på avtal i egentlig mening utan
på en ensidig upplåtelse som verkställs av en offentlig
myndighet, dvs. av myndighet som förvaltar en församlings eller
kommuns allmänna begravningsplats. Gravrätten kan sägas
innehålla en del drag av den civilrättsliga nyttjanderätten. Så
är t.ex. fallet i fråga om upplåtelsetid eller förverkande vid
vanvård. I princip skall emellertid gravrätten ses som en klart
avgränsad rätt som inte är förenad med andra rättsverkningar än
dem som följer av begravningslagstiftningen. Enligt den nu
aktuella propositionen skall gravrättens rättsliga natur
bibehållas.

Enligt 7 kap. 1 § i förslaget till begravningslag får
gravrätten i princip bara utövas av den som i gravboken eller
gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten.
Förslaget reglerar vidare i 7 kap. 14§ vem gravrätten kan
övergå till. Om det inte finns någon som gravrätten kan övergå
till skall den enligt 7 kap. 19§ anses återlämnad till
upplåtaren.

Utskottet godtar propositionens förslag att gravrätten som
föreskrivs i förslagets 7 kap. 19§ anses återlämnad till
upplåtaren om det inte finns något rättssubjekt som kan vara
bärare av gravrätten. I sammanhanget kan nämnas att gravrätten
liksom tidigare föreslås kunna förverkas om den är uppenbart
vanvårdad och att den i vissa fall kan flyttas över till annan
plats.

När det gäller de i motionen framförda synpunkterna på de
kulturhistoriska konsekvenserna av bestämmelsen i 7 kap. 19§
får utskottet hänvisa till det skydd kulturminneslagen ger i
detta avseende. I 7 kap. 37§ görs också en hänvisning till
kulturminneslagen.

Utskottet tillstyrker således propositionen i denna del och
avstyrker motion K3 yrkande 1.

4. Konflikter rörande begravningen

Propositionen

Enligt 5 kap. 1 § förslaget till begravningslag skall den
avlidnes önskan om kremering och om gravsättning såvitt möjligt
följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller
annars ordnar med gravsättningen. Om den avlidne inte
efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen, skall den
enligt 5 kap. 2§ ordnas av den kommun där den avlidne senast
var kyrkobokförd eller, om den avlidne inte har varit
kyrkobokförd i Sverige, av den kommun där dödsfallet inträffade.
Uttryckliga bestämmelser om vem som ordnar med gravsättning och
kremering skall således finnas bara för det fallet att det inte
finns anhöriga eller närstående som gör det. I sådana fall skall
kommunen ha ansvaret. Lagstiftningen bör enligt propositionen i
stället enbart inriktas på att medverka till att uppkomna
konflikter skall kunna lösas. Det är därvid viktigt att
förfarandet vid konfliktlösning utformas så att det blir så
enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten
eftersätts. Det är krematorie- och kyrkogårdsmyndigheter som
konfronteras med de problem som har sitt upphov i oenighet
mellan de efterlevande.

Tvister om kremering och om gravsättning regleras enligt
förslaget i 5 kap.3 och 4§§ begravningslagen. Enligt 5kap.
3§ skall i sådana fall kyrkogårdsmyndigheten på den ort där
den avlidne senast var kyrkobokförd på begäran medla mellan
parterna. Om parterna enas skall myndigheten fastställa deras
överenskommelse. Om enighet inte kan uppnås, skall myndigheten i
stället med eget yttrande hänskjuta tvisten till länsstyrelsen.

Lagstiftningen på området inriktas sålunda på den del av
begravningen som avser gravsättning och kremering. Enligt
propositionen bör begravningslagstiftningen inte innehålla
regler som rör den ceremoniella delen av begravningen.

Arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen
föreslog att vissa typer av tvistefrågor skulle kunna bli
föremål för beslut, nämligen tvist om vem som skall ordna
begravningen samt tvister angående kremering och gravsättning.
En huvudtanke bakom detta förslag var att det är av
grundläggande betydelse att avgöra vem som skall ordna
begravningen, eftersom det är denne som har bestämmanderätten.
Enighet kan emellertid föreligga i denna fråga medan tvist råder
i frågorna om kremering och gravsättning. Enligt arbetsgruppens
förslag skulle därför myndigheten kunna besluta även i dessa
frågor. Om den som ordnar begravningen också bestämmer i
frågorna om kremering och gravsättning skulle man, som
arbetsgruppen anför, få till stånd en samlad lösning av
förekommande tvister genom ett avgörande av frågan om vem som
skall ordna begravningen. I förhållande till krematorie- och
kyrkogårdsmyndigheterna skulle ett sådant beslut kunna ges den
betydelsen att den som enligt beslutet skall ordna begravningen
skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och
gravsättning.

Enligt föredragande statsrådet tycks detta förslag innebära
att parterna skall kunna få till stånd en prövning av frågan om
vem som skall ordna begravningen även i sådana fall då de är
ense beträffande frågorna om kremering och gravsättning. Det är
enligt propositionen tveksamt vilken rättslig betydelse ett
sådant beslut skulle få. Enligt statsrådet är det tillräckligt
att man genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om
vem som vid kontakterna med krematorie- och
kyrkogårdsmyndigheterna skall ha rätt att bestämma i frågorna om
kremering och gravsättning. Detta hindrar emellertid inte att
kyrkogårdsmyndigheten bistår de efterlevande med råd och
försöker ena dem även i andra tvistefrågor. Denna verksamhet
skulle emellertid falla utanför det lagreglerade
medlingsförfarandet.

Motionen

Enligt motion K1 (s) är det inte alldeles ovanligt att tvist
uppstår mellan de efterlevande om vem som skall ordna
begravningen, och tvisten kan också gälla vilken begravningsbyrå
som skall anlitas. Det kan t.o.m. förekomma att begravningen
blir beställd hos olika begravningsbyråer. Enligt motionärerna
bör även tvister om vem som skall ordna begravningen omfattas av
det förfarande som föreslås för lösandet av tvister mellan de
efterlevande i fråga om kremering och gravsättning.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att tvister mellan
de efterlevande om vem som skall ordna begravningen kan vålla
problem också för andra än krematorie- och
kyrkogårdsmyndigheterna.

Som framhålls i propositionen måste man vid bedömningen av
vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara befogade i fråga om vem
som skall ordna begravningen dock utgå från att de efterlevande
med beaktande av den avlidnes önskemål skall ha full frihet att
bestämma om vem som skall sköta om begravningen och hur den
skall ordnas. Lagstiftningen får inte uppfattas som en
otillbörlig inblandning i enskildas angelägenheter och därigenom
innebära en risk för att samförståndslösningar motverkas.

Utskottet anser mot denna bakgrund, i likhet med vad som
anförs i propositionen, att det torde vara tillräckligt att man
genom ett beslut får till stånd en lösning av frågan om vem som
vid kontakterna med krematorie- och kyrkogårdsmyndigheterna
skall ha rätt att bestämma i frågorna om kremering och
gravsättning. Utskottet förutsätter att frågan följs inom
regeringskansliet. Utskottet tillstyrker således propositionen
också i denna del och avstyrker motion K1.

5. Dödsbevis

Propositionen m.m.

Enligt 4 kap. 6 § förslaget till begravningslag skall bevis om
dödsfallet (dödsbevis) och -- med vissa undantag -- intyg
om dödsorsaken utan dröjsmål utfärdas och lämnas till det
pastorsämbete som skall ta emot anmälan om dödsfallet. Dödsbevis
och intyg om dödsorsaken skall utfärdas av läkare. Enligt 4 kap.
11§ får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om bl.a. dödsbevis
och intyg om dödsorsaken.

De närmare föreskrifterna om dödsbevis finns i dag i
begravningskungörelsen (1963:540). Flertalet av dem avses bli
överförda till en förordning knuten till begravningslagen.
Denna förordning avses enligt uppgift från regeringskansliet
innehålla ett bemyndigande till socialstyrelsen att meddela
närmare föreskrifter om vad dödsbevis och intyg om dödsorsak
skall innehålla samt att fastställa formulär för de blanketter
som kan behövas. Socialstyrelsen har i de nu gällande
föreskrifterna om dödsbevis (1989:34) med hänvisning till
explosionsrisken ålagt läkare att avlägsna pacemaker i de fall
kremering skall äga rum.

Motionen

I motion K2 (c) framhålls att dödsbevis även bör ange om den
avlidne burit pacemaker och att denna avlägsnats från kroppen. I
de fall kroppen kremeras uppstår svåra explosioner om en
pacemaker finns kvarlämnad. Under de senaste åren har tjugotalet
olyckor inträffat av den anledningen. Detta borde kunna
förhindras om den läkare som skriver ut dödsbeviset också får
kryssa för en ruta med uppgift om att pacemaker är avlägsnad.

Utskottets bedömning

Enligt uppgifter som utskottet inhämtat avser socialstyrelsen
att fastställa nya formulär för dödsbevis där det skall anges om
pacemaker finns och i så fall om den har avlägsnats. Syftet med
motionen får således anses tillgodosett. Enligt utskottets
mening bör motion K2 därför inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

6. Propositionen i övrigt

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen också i övriga
delar med undantag för bestämmelserna om ikraftträdande. Enligt
utskottets mening bör ikraftträdandet inte ske så tidigt som vid
kommande årsskifte eftersom berörda myndigheter och enskilda bör
ges god tid för förberedelsearbete. Tidpunkten för
ikraftträdande -- med undantag för 2 kap. 2§ begravningslagen
-- bör i stället bestämmas till den 1 april 1991.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K3 yrkande 2
och 1990/91:K4 antar det i proposition 1990/91:10 framlagda
förslaget till begravningslag, såvitt avser 2 kap. 2§
begravningslagen,
res. 1 (m, fp, v, mp)
2. beträffande gravrätt
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:K3 yrkande 1 antar
7 kap. 19 och 20 §§ i regeringens förslag till begravningslag,
res. 2 (m)
3. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K1 och
1990/91:K2 antar regeringens förslag till dels begravningslag i
den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt under mom.
1--2, dels lag om ändring i folkbokföringslagen (1967:198) och
lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., dock med
den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet av lagarna --
utom såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen -- bestäms till
den 1 april 1991.

Stockholm den 13 november 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Birgit
Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören
Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth
Fleetwood (m), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (v), Hans Leghammar
(mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Ingela
Mårtensson (fp), Göran Åstrand (m) och Conny Fredriksson (s).

Reservationer

1. Begravningsplatser för dem som inte tillhör något kristet
trossamfund (mom.1)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Elisabeth Fleetwood
(m), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ingela Mårtensson (fp)
och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som börjar
med "Som påtalats" och på s. 6 slutar med "och K4" bort ha
följande lydelse:

Som påtalats i motionerna finns det starka
religionsfrihetsaspekter som talar för att huvudmannaskapet för
allmänna begravningsplatser såvitt avser dem som som inte
tillhör något kristet trossamfund bör ligga utanför svenska
kyrkan. Det lämpliga i att ålägga kyrkan förpliktelser mot dessa
grupper kan starkt ifrågasättas.

Det är enligt utskottets mening en klar brist att
arbetsgruppen för översyn av begravningslagstiftningen inte gavs
i uppdrag att också ta ställning till frågor av övergripande
organisatorisk och ekonomisk natur, t.ex. frågor om
huvudmannaskapet för verksamheten, dess organisation eller
finansiering.

Enligt utskottets mening bör dessa frågor nu bli föremål för
utredning när det gäller gravplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund. Utskottet anser således att en
arbetsgrupp nu bör tillsättas och ges i uppdrag att undersöka
och ge förslag till eventuella förändringar i det nuvarande
huvudmannaskapet för de allmänna begravningsplatserna såvitt
avser dem som inte tillhör något kristet trossamfund. Detta bör
ges regeringen till känna. Motion K4 tillstyrks således.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande begravningsplatser för dem som inte tillhör
något kristet trossamfund
att riksdagen med bifall till dels proposition 1990/91:10
såvitt avser 2 kap. 2§ begravningslagen, dels motion
1990/91:K4 samt med anledning av motion 1990/91:K3 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
utredning angående huvudmannaskapet för de allmänna
begravningsplatserna såvitt avser dem som inte tillhör något
kristet trossamfund.

2. Gravrätt (mom. 2)

Anders Björck, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet godtar" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det tveksamt om inte
bestämmelserna i 7 kap. 19 och 20 §§ i förslaget till
begravningslag står i strid mot uttalandet i propositionen att
möjligheten att upplåta gravrätt för alltid bör finnas kvar i
framtiden främst av religionsfrihetsskäl. Dessutom framhålls i
propositionen att det strider mot grundläggande principer för
vår rättsordning att bryta ingångna avtal.

Förslaget om att gravrätt i vissa fall skall anses återlämnad
innebär att mängder av gamla gravar där man inte längre vet vem
som har gravrätten, eller där det saknas personer som enligt
lagen har rätt att inneha den, kommer att kunna återtas i strid
med det tidigare ingångna avtalet. Enligt utskottets mening är
det stötande för rättskänslan om inte ingångna avtal skall
behöva hållas. Det innebär dessutom att många gamla kyrkogårdar
på förhållandevis kort tid kommer att drastiskt förvandlas. Det
kan förutsättas att en mängd gravar kommer att försvinna då
gravplatserna återanvänds. Detta skulle vara mycket olyckligt ur
kulturhistorisk synvinkel. En begravningsplats speglar i olika
avseenden den tidsålder varunder begravningsplatsen varit i
bruk. Gravarnas och gravvårdarnas utformning, liksom självfallet
inskrifter på gravvårdar, ger kunskaper om tänkesätt och kultur
under den tid då de tillkom. Med regeringens förslag riskerar
dessa spår av föregående generationer att utplånas.
Kulturminneslagen ger i detta hänseende inte ett tillräckligt
skydd för att nyare begravningsplatser skall kunna bevaras åt
eftervärlden.

Enligt utskottets mening bör således 7 kap. 19 och 20 §§
begravningslagen inte antas. Motion K3 yrkande 1 tillstyrks
följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande gravrätt

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K3 yrkande 1 dels
avslår regeringens förslag till 7 kap. 19 och 20 §§
begravningslagen, dels beslutar att 21--37 §§ i kapitlet i
stället skall betecknas 19--35 §§.