Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående förtal av avliden

Betänkande 1974:JuU24

Justitieutskottets betänkande nr 24 år 1974

JulJ 1974:24

Nr 24

Justitieutskottets betänkande i anledning av motion angående förtal
av avliden.

Motionen

I motionen 1974:971 av fru Åsbrink (s) yrkas att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t hemställa om komplettering av bestämmelserna i 5 kap.
4 och 5 §§ brottsbalken i enlighet med i motionen angivet syfte.

Motionären framhåller att den ökande insikten om individens värde och
integritet för stora grupper i vårt land omfattar inte blott de levande utan
också de döda. Motionären vill inte begränsa den seriösa forskningens rätt
att granska bortgångnas liv, karaktär och insatser eller den konstnärliga
friheten att dikta och skapa personligheter men anser att det finns en tendens
tili övertramp och missbruk härav och att frågan om skydd för en döds
minne vid några uppmärksammade tillfällen aktualiserats. Enligt motionärens
uppfattning har kretsen av de personer, som äger rätt att väcka åtal
till försvar för en avlidens minne, visat sig vara alltför begränsad. Även
om den dödes allra närmaste inte längre är i livet kan avlägsnare släktingar
enligt motionären vara ytterst upprörda över kränkningen av den döde.
Motionärern anser att också de som saknar närmare anhöriga bör vara skyddade
mot förtal efter döden samt att en person som ställt sitt liv till tjänst
i någon organisation skall ha rätt att få skydd genom organisationens försorg.
Enligt motionärens mening bör dock eventuellt rätten att väcka åtal tidsbegränsas.

Gällande rätt

I 5 kap. 1 § brottsbalken stadgas straff för förtal. Den brottsliga gärningen
består i att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller i att eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras
missaktning. Påföljden är böter. Var gärningsmannen skyldig att uttala sig
eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna
uppgift i saken och visar han att uppgiften var sann eller att han hade
skälig grund för den skall han ej dömas till ansvar. Är brottet att anse
som grovt skall han enligt 2 § dömas till böter eller fängelse i högst två
år för grovt förtal. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den
blivit spridd eller eljest varit ägnad att medföra allvarlig skada. I 4 § stadgas
att förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 § om gärningen

1 Riksdagen 1974. 7 sami. Nr 24

JuU 1974:24

2

är sårande för de efterlevande eller den eljest - med beaktande av den
tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i
övrigt - kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. Slutligen
upptas i 5 § en särskild åtalsregel vid förtal av avliden. Åtal Hr väckas
endast av den avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller
syskon samt om åtal av särskilda skäl finnes påkallat från allmän synpunkt,
av allmän åklagare.

För fullständighetens skull bör här också anmärkas att förtal av avliden
som skett i tryckt skrift enligt 7 kap. 1 och 4 §§ tryckfrihetsförordningen
utgör tryckfrihetsbrott. Rätten att väcka allmänt åtal för sådant brott är
förbehållen justitiekanslern (9 kap. 2 §). För väckande av sådant åtal gäller
särskild tidsfrist (9 kap. 3 §). I fråga om målsägandes rätt att ange eller
väcka enskilt åtal gäller vad i lag är stadgat (9 kap. 4 §).

Frågans tidigare behandling

Straffbestämmelsen om förtal mot avliden tillkom först genom införandet
av brottsbalken. Till grund för lagstiftningen låg ett förslag av straffrättskommittén
(SOU 1953:14), vari bl. a. behandlades frågan om hurman skulle
bestämma gränsen bakåt i tiden för straffstadgandets tillämpning. Kommitténs
tanke härvidlag var att genomföra en tidsbegränsning genom bestämningen
av den krets av personer som tillerkändes målsäganderätt. Denna
krets överensstämde med den personkrets som i gällande lag tillagts
åtalsrätt. Vidare skulle åtal för förtal av avliden liksom för övriga ärekränkningsbrott
enligt kommittéförslaget kunna väckas av åklagare om det var
påkallat från allmän synpunkt. I prop. 1962:10 med förslag till brottsbalk
anförde departementschefen (s. B 152) att kommitténs tanke i fråga om
en tidsbegränsning knappast syntes lycklig, utan begränsningen borde i klarhetens
intresse framgå av själva gärningsbeskrivningen. Att därvid föreskriva
en bestämd tidsfrist, räknad från dödsfallet, syntes ej böra komma i fråga.
Enligt departementschefen torde lagrummet i stället böra avfattas så att
det i varje särskilt fall fick bedömas huruvida uttalandet kunde anses kränka
den frid som borde tillkomma den avlidne.

Vid detta bedömande ansåg departementschefen att längden av den tid
som förflutit från det den avlidne var i livet blev en betydelsefull faktor
men att hänsyn även fick tas till andra föreliggande omständigheter. Särskilt
fick beaktas huruvida uttalandet var sårande för den avlidnes efterlevande,
varvid hänsyn närmast fick tas till efterlevande make och barn men i undantagsfall
även till senare generationer. Av väsentlig betydelse vid bedömandet
var enligt departementschefen om minnet av den avlidne inom en större
eller mindre krets kvarstod med levande personlig kraft. Med denna utformning
av brottstypen syntes den departementschefen ge erforderligt
skydd mot obehöriga kränkningar mot avliden, utan att den behövde innebära
någon hämsko på den historiska forskningen och på den fria yttrande -

Juli 1974:24

3

och kritikrätten i övrigt.

Vad angår utformningen av åtalsreglerna vid ärekränkningsbrott anförde
departementschefen (s. C 188 och 189) att han för sin del, ehuru med viss
tvekan, kommit till den uppfattningen att den allmänna åtalsrätten borde
vidgas men att kommitténs förslag syntes gå för långt. I likhet med vad
som framhållits i ett flertal remissyttranden ansåg departementschefen att
det fanns risk för att åklagarna skulle komma att betungas av ett mycket
stort antal anmälningar för ärekränkning, vari hävdades att åtal var befogat
från allmän synpunkt. När det gällde förtalsbrottet kunde det enligt departementschefen
vara befogat att allmän åklagare ingrep i särskilt kvalificerade
fall, vilket lämpligen borde komma till uttryck genom ett stadgande
om att åtal fick ske om det var påkallat från allmän synpunkt. Med denna
restriktiva utformning av lagtexten ansåg departementschefen att åklagarna
fick anses ha stöd för att utan mera ingående undersökning avvisa obefogade
anmälningar. När det gällde förtal av avliden anslöt sig departementschefen
till kommitténs förslag om bestämningen av den åtalsberättigade personkretsen.
Åtal borde därjämte utan krav på angivelse kunna väckas av åklagare
om åtal av särskilda skäl fanns påkallat från allmän synpunkt. Den allmänna
åtalsrätten fick enligt departementschefen betydelse särskilt i fall då sådana
anhöriga som ingår i målsägandekretsen inte fanns i livet. Att i lagtexten
uppta en regel som uttryckligen ålade åklagarna att ägna uppmärksamhet
åt sådana fall syntes departementschefen inte erforderligt.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes bl. a. en motion med
yrkande om en mildring av förutsättningarna för allmänt åtal. I sitt av
riksdagen godkända betänkande (1LU 1962:42) tillstyrkte första lagutskottet
propositionens förslag i denna del och avstyrkte motionsyrkandet. Utskottet
förklarade sig därvid dela den av departementschefen anförda uppfattningen
om hur förutsättningarna för allmänt åtal borde utformas.

Utredningar

Den år 1965 tillkallade utredningen för översyn i vissa hänseenden av
lagstiftningen beträffande yttrande- och tryckfrihet avgav år 1972 slutbetänkande
(SOU 1972:88) Ärekränkning. I betänkandet konstaterar kommittén
att nu gällande bestämmelser i 5 kap. 1 § brottsbalken och 7 kap. 4 §
tryckfrihetsförordningen bör kompletteras med ytterligare bestämmelserom
straffrihet i vissa situationer. Denna utvidgning tar främst sikte på att i
vissa situationer mildra det i 5 kap. 1 § brottsbalken uppställda kravet på
att den som uttalat sig skall kunna styrka att uppgiften var sann eller
att han hade skälig grund för den. Enligt förslaget skall straffrihet för ett
uttalande, som i och för sig är förtal, inträda i sådant fall då det med hänsyn
till det sätt på vilket uppgiften framfördes samt övriga omständigheter
kan anses påkallat från allmän synpunkt att uppgiften lämnades. Enligt
kommittén avses med en prövning från allmän synpunkt även att enskilds

JuU 1974:24

4

intresse av integritet skall beaktas. Kommittén lämnar olika exempel på
situationer i vilka det föreslagna stadgandet kan komma att tillämpas och
nämner därvid att det bör vara klart att straffrihet skall föreligga när det
kan anses påkallat att i ett vetenskapligt arbete lämna en, om också obestyrkt,
uppgift som kan anses kränkande för en nu levande eller avliden person,
under förutsättning att det kan anges på vilka källor uppgiften bygger.
Genom den föreslagna ändringen kommer också det straffbara området för
förtal av avliden att inskränkas. Kommittén konstaterar att denna ändring
inte är till fyllest. Enligt kommittén föreligger fortfarande ett behov av att
kunna straffa förtal av avliden, men straffbestämmelsen bör inte anses motiverad
främst av hänsyn till de efterlevandes känslor. Grunden för ett bibehållande
av bestämmelsen är i stället den att lika väl som en levande
person behöver skydd för sin ära under livstiden bör han också kunna förlita
sig på att han inte efter sin död blir föremål för ohämmade, ogrundade
beskyllningar. Kommittén föreslår därför att förtal av avliden skall vara
straffbart om gärningen med beaktande av den tid som förflutit sedan han
var i livet och omständigheterna i övrigt kan anses kränka den avlidnes
minne. I fråga om åtalsrätten för de efterlevande innebär kommittéförslaget
inte några ändringar.

Betänkandet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet en motion om förtal av avliden.

I 5 kap. 1 § brottsbalken stadgas straff för förtal. Den brottsliga gärningen
består i att utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt
eller i att eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för missaktning.
Påföljden är böter. Var gärningsmannen skyldig att uttala sig eller var det
eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken
och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för
den skall han ej dömas till ansvar. Är brottet att anse som grovt skall
han enligt 2 § dömas till böter eller fängelse i högst två år för grovt förtal.
I 4 § stadgas att förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §
om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest - med beaktande
av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna
i övrigt - kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Åtal
för förtal av avliden får väckas endast av den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon eller, om åtal av särskilda skäl finnes
påkallat från allmän synpunkt, av allmän åklagare.

I motionen framhålls, att kretsen av de personer som äger rätt att väcka
åtal till försvar för en avlidens minne visat sig vara alltför begränsad. Även
andra släktingar än de som har åtalsrätt kan enligt motionären vara ytterst
upprörda över en kränkning av den döde. Motionären anser också att de
som saknar närmare anhöriga bör vara skyddade mot förtal efter döden

JuU 1974:24

5

samt att en person som ställt sitt liv till tjänst i någon organisation skall
ha rätt att få skydd genom organisationens försorg. Enligt motionärens mening
bör dock rätten att väcka åtal möjligen tidsbegränsas. Yrkandet går
ut på att bestämmelserna i 5 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken skall ändras i
enlighet med vad nu sagts.

När det gäller frågan om en lagändring bör komma till stånd bör enligt
utskottets mening framhållas att motionärens önskemål i viss utsträckning
kan tillgodoses inom ramen för allmän åklagares åtalsrätt. Som föredragande
departementschefen framhöll under förarbetena till brottsbalken har den
allmänna åtalsrätten vid förtal av avliden betydelse särskilt i fall då sådana
anhöriga som ingår i målsägandekretsen inte finns i livet.

Utformningen av förtalsbrotten är f. n. föremål för överväganden inom
justitiedepartementet på grundval av förslag, som framlagts av kommittén
för lagstiftningen om yttrande- och tryckfrihet.

Även om utskottet hyser stor förståelse för motionärens önskemål, anser
utskottet, att Kungl. Maj:ts ställningstagande till kommitténs förslag och
de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen av förslaget inte
bör föregripas. Motionen bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:971.

Stockholm den 29 oktober 1974

På justitieutskottets vägnar
LISA MATTSON

Närvarande: fröken Mattson (s), herrar Polstam (c). Johansson i Växjö (c),
Westberg i Ljusdal (fp), Nygren (s), fru Bergander (s), herrar Schött (m),
Nilsson i Visby (s), Fransson (c), Lövenborg (vpk), fru Wiklund (c), fru
André (c), fru Andersson i Kumla (s), herr Lundgren (s) och fru Lindquist
(m).

GOTA B 74 8079 S Stockholm 1974