Stärkt konsumentskydd på inlåningsmarknaden

Herr talman! Regeringen föreslår i en proposition att lagen om inlåningsverksamhet upphävs. Som en konsekvens av det ska inlåningsföretagen i stället ansöka om att få bedriva bank- eller finansieringsrörelse. I praktiken innebär detta ett förbud mot så kallad inlåningsverksamhet. Företag med inlåningsverksamhet utan insättningsgaranti erbjuder en högre ränta på insättningar på deras sparkonton relativt vad man får hos traditionella bank- eller kreditinstitut. I praktiken innebär det här alltså ett förbud för den typen av verksamhet.

Generellt kan man säga följande om förbud. Det är oftast det enklaste svaret på alla typer av problem. Men politiska problem är sällan enkla i verkligheten. De är komplicerade och mångfasetterade och kräver fördjupad analys. Om den analysen landar i att ett förbud är den bästa vägen framåt är det en sak. Men om analysen är bristfällig eller ofullständig kommer den att ha baserats på felaktiga premisser. Det är precis det vi kan se i regeringens proposition, där man har landat i ett oproportionerligt dramatiskt svar i form av ett svepande förbud.

Jag konstaterar att Sverigedemokraterna har en dokumenterad historik av att stå upp i Sveriges riksdag för ett starkt svenskt konsumentskydd.

Vi gjorde det i fråga om flytträtten, där vi var första parti ut att kritisera de skyhöga flyttavgifterna. Vi ser resultatet av det arbetet nu när landets bank- och försäkringssparare kommer att få sänkta och skäliga flyttavgifter.

I vår kommittémotion i finansutskottet har vi ett flertal förslag som på olika sätt skulle ytterligare stärka konsumentmakten på bank- och försäkringsmarknaden.

Utöver det driver mina kollegor i civilutskottet flera liknande förslag i samma riktning.

Med det sagt är vi inte bara skeptiska utan negativa till det förbud som regeringen föreslår i denna proposition, av flera olika anledningar.

För det första kommer valfriheten att minska för de sparare och konsumenter som önskar uppnå någon som helst avkastning på sina likvida medel, på sina besparingar. De alternativ som kommer att kvarstå efter regeringens förbud kommer att vara oreglerade lån mellan privatpersoner, nollränta på sparkonton eller spekulation på aktiemarknaden. Detta är en central frågeställning som regeringen glömt eller negligerat att analysera i sin konsekvensanalys. Tvärtemot regeringens ambition kommer förslaget att leda till ökat risktagande i människors privatekonomi eftersom vi kommer att se en omallokering av likvida medel till riskfyllda tillgångar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt konsument-skydd på inlånings-marknaden

Inlåningsverksamheten för de företag som inte omfattas av insättningsgarantin är en marknad som omsätter ungefär 1,5 miljarder kronor. I och med regeringens förbud måste dessa pengar placeras någon annanstans, och då är frågan vart de tar vägen. En del av pengarna kommer oavkortat att gå till spekulation på aktiemarknaden, så tvärtemot regeringens ambition kommer förslaget att leda till ökad risk i hushållens balansräkning. Förslaget är alltså direkt kontraproduktivt mot vad man säger sig vilja uppnå.

Om vi skickar tillbaka propositionen här i dag och regeringen får möjlighet att analysera detta igen tror jag att man kommer att landa i samma slutsats som Sverigedemokraterna, nämligen att detta är ett oproportionerligt ingrepp och ett oproportionerligt svar på den beskrivna problematiken.

För det andra kommer kostnaden för regeringens förbud att läggas på den enskilda konsumenten i form av uteblivna ränteintäkter och en försämrad mångfald av finansiella produkter.

För det tredje vet ingen på förhand vad som kommer att hända med inlåningsräntorna hos traditionella bank- och kreditinstitut. Som regeringen själv konstaterar försämras konkurrensen på inlåningsmarknaden som en konsekvens av regeringens förslag. Jag menar att konkurrensen inte bara försämras utan de facto elimineras av regeringen eftersom konkurrensen försvinner från de företag som har press uppåt på inlåningsräntorna. Med det försvinner också incitamenten för traditionella bank- och kreditinstitut att upprätthålla någon sorts avkastning på människors insatta medel.

Med det sagt välkomnar Sverigedemokraterna naturligtvis alla alternativ som har som ambition att öka genomlysningen och förstärka det svenska konsumentskyddet. Vi menar dock att regeringens förslag träffar helt fel. Av den anledningen har vi lagt fram två egna förslag som på ett mycket träffsäkrare sätt bemöter eventuella tveksamheter och även de synpunkter som förs fram av IMF.

Inlåningsföretagen har i dag ett ansvar att förse konsumenter med den information som krävs för att de ska kunna fatta välinformerade ekonomiska beslut. Upplysningsplikten vill vi förstärka. Det går att göra på många olika sätt, men vi tror att en avgörande del i detta är att se på inlåningskonton utan insättningsgaranti i termer av en investering snarare än ett traditionellt sparande i och med den något förhöjda risken. För att tydliggöra dessa skillnader mellan kontotyperna för konsumenterna på ett pedagogiskt illustrativt sätt menar vi att ordet sparkonto bör vara exklusivt för konton med insättningsgaranti och att konton utan insättningsgaranti bör döpas om till riskkonton. Det är vårt ena förslag.

Det andra är att stärka upplysningsplikten och öka transparensen genom att reglera informationsgivningen till konsumenten. Det kan man göra på flera olika sätt. Det viktiga menar vi är att konsumenten förses med en standardskrivning som är enhetlig och tydlig och undanröjer vissa tveksamheter för att konsumenten ska kunna tillgodogöra sig informationen om att sparkontona har olika riskprofil. Vi har ett förslag i vår motion på en sådan standardskrivning, men det är naturligtvis upp till Finansinspektionen eller valfri myndighet som regeringen utser att formulera det på sitt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Stärkt konsument-skydd på inlånings-marknaden

Herr talman! Det här är det jag menar är politikens uppgift i detta sammanhang - att förse konsumenten med förutsättningar att fatta välinformerade och rationella ekonomiska beslut. Men i nästa steg måste vi som politiker lita på att människor är kapabla att göra det.

Jag menar att Sverigedemokraternas motion på ett mycket träffsäkert sätt bemöter de tveksamheter som finns, samtidigt som vi värnar valfriheten och att människor ges möjligheten att ta makten över sitt öde i sin privatekonomi.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation.

Herr talman! Det betänkande som nu debatteras handlar om att stärka konsumentskyddet på inlåningsmarknaden. Syftet är att vanliga sparare ska ha tryggheten att slippa se sina besparingar plötsligt gå om intet.

De flesta av oss har en relation till en bank som handlar om att vi har ett konto hos banken, oftast ett sparkonto, där vår lön, pension eller andra inkomster hamnar. Från det kontot gör vi våra betalningar för hyra, mat och andra inköp.

Det man kanske inte tänker på är att det vi gör när vi har ett konto hos en bank är att vi lånar ut pengar till banken. Det är antagligen vanligare att ha koll på det omvända - att banken lånar ut pengar till oss, inte sällan för en bostad, som vi sedan betalar räntor för till banken. Men när vi sätter in summor på banken, till exempel på våra vanliga lönekonton, handlar det alltså om att vi lånar ut pengar till banken - för banken så kallad inlåning. För detta betalar banken ränta till den som sätter in pengar. Bankerna använder i sin tur pengarna de lånar till att göra affärer och placeringar som ska ge banken vinster.

Men ibland blir det inte som man tänkt sig. Banker kan hamna, och hamnar, i finansiella kriser eller konkurser. Plötsligt kan banken inte betala tillbaka pengarna som vi har lånat ut till den.

Av det skälet finns det något som heter insättningsgaranti. Insättningsgarantin innebär att de pengar vi sätter in på bankerna garanterat betalas tillbaka till oss. Det är staten som garanterar och står för den utbetalningen. Bankerna tar sitt ansvar genom att betala en avgift för det till staten, ungefär som en försäkring.

Utöver insättningsgarantin omfattas banker och andra kreditinstitut dessutom av höga krav på eget kapital, och de står under ständig tillsyn av Finansinspektionen. Dessa trygghetsregler finns till för att skydda konsumenter och för att säkra vanliga människors besparingar.

Men, herr talman, dessa regler omfattar inte det som kallas inlåningsföretag. När en konsument lånar ut pengar till ett inlåningsföretag finns ingen insättningsgaranti.

Stärkt konsument-skydd på inlånings-marknaden

Sverige har fått kritik från Internationella valutafonden för att frånvaron av insättningsgaranti i inlåningsföretag kan skada förtroendet för inlåningsmarknaden. De olika reglerna för banker respektive inlåningsföretag gör att konkurrensen inte heller sker på lika villkor. Kännedom om insättningsgarantin är en viktig konsumentfråga, men trots den stora betydelsen har människor inte alltid den kunskapen.

Förslaget är nu därför att vi inte ska ha inlåningsföretag på det sättet. Inlåningsföretagen får antingen avvecklas eller ansöka om att bli banker, som omfattas av dessa viktiga regler.

Detta är ytterst en fråga om ansvarstagande. När det blåser på finansmarknaderna är det alltid vanliga småsparare som drabbas, och notan landar till sist alltid i vårt, det gemensammas, knä. För att skapa sunda marknader och skydda konsumenter stagar vi nu upp i förväg och undviker på så sätt att behöva städa upp i efterhand.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på motionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Förenta nationerna m.m.