Anf. 1 Andreas Norlén (M)
Fru talman! I dag debatteras konstitutionsutskottets ställningstagande i frågan om huruvida oppositionens initiativ i finansutskottet strider mot riksdagsordningen eller inte.
Det är en dyster dag för alla oss som tycker att frågor som rör politikens spelregler ska avgöras i bred enighet över parti- och blockgränser. I Sverige har vi länge strävat efter samsyn när det gäller det politiska systemets organisation och funktionssätt.
Det är mycket olyckligt att oppositionspartierna i dag avviker från den långa traditionen och vill tvinga igenom en ändring av snart tjugoåriga budgetregler med minsta möjliga marginal, mesta möjliga politisering och dessutom med argument som vilar på mycket osäker juridisk grund.
Det allvarliga ekonomiska läget i början av 1990-talet medförde ett stort förändringsarbete. Krisen motiverade den tidens politiker att samverka över partigränserna. Budgetprocessen reformerades i brett samförstånd, och rambeslutsmodellen infördes. Då fick samsyn och ansvarstagande vara vägledande. Nu är kortsiktighet och maktspel i stället ledord för Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Tidigare var budgetprocessen långdragen och splittrad. Ett syfte bakom rambeslutsmodellen var att riksdagens beredning av alla förslag om inkomster och utgifter skulle samordnas. Partiernas samlade budgetalternativ skulle ställas mot varandra. Det skulle bli svårare för oppositionspartierna att bilda tillfälliga majoriteter mot regeringen om enskilda anslagsbeslut.
Rambeslutsmodellen, som regleras i 5 kap. 12 § riksdagsordningen, har två steg. Först fattas ett enda beslut om en beräkning av statens inkomster och fördelningen av ramar för de 27 utgiftsområdena. Då antas normalt också ändringar i skattelagstiftningen som påverkar inkomsterna. I steg två fastställs anslagen inom utgiftsområdena, till myndigheter, bidragssystem och mycket annat, genom ett beslut per område.
Årets beslut i steg ett fattades i riksdagen den 20 november. Där ingick en lagändring om en höjning av brytpunkten för betalning av statlig inkomstskatt. Den ingick i underlaget för inkomstberäkningen. Oppositionspartierna i finansutskottet tog sedan ett utskottsinitiativ för att ändra tillbaka skattelagen och därmed bryta upp grunderna för inkomstberäkningen.
Betänkandet var uppe för omröstning i kammaren i förra veckan, men talmannen vägrade att ställa förslaget under proposition eftersom han ansåg att förslaget stred mot riksdagsordningen.
En majoritet av kammarens ledamöter krävde att förslaget ändå skulle bli föremål för omröstning. I det läget ska talmannen hänvisa frågan till konstitutionsutskottet för avgörande. KU har därför prövat om förslaget strider mot riksdagsordningen.
Oppositionspartierna, som har majoritet i utskottet, säger nej. Det kommer därför att bli en omröstning om förslaget i eftermiddag. Vi från allianspartierna svarar däremot ett tydligt ja - förslaget strider mot riksdagsordningen och borde inte ställas under proposition.
Det är samma slutsats som Riksdagsförvaltningens jurister kom till i sin rättsutredning. Även andra tunga jurister har samma uppfattning, bland andra före detta justitierådet och professorn Fredrik Sterzel.
Det finns ett antal juridiska argument till stöd för denna ståndpunkt. 5 kap. 12 § riksdagsordningen säger att inkomstberäkningen och utgiftsramarna ska fastställas genom ett enda beslut i det första steget av budgetprocessen. Att därefter genom ett nytt beslut ändra en lag som var en viktig del av inkomstberäkningen strider mot bestämmelsens ordalydelse. Då fattar man nämligen två beslut och inte ett. Egentligen kunde diskussionen sluta redan där, men det finns mer att säga.
Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om möjligheten att ta utskottsinitiativ och då betonat att möjligheten ska användas med varsamhet och att politisk enighet ska eftersträvas när initiativ kommer i fråga.
Möjligheten har använts sparsamt och då främst för att hantera riksdagsinterna frågor samt kompletteringar och korrigeringar av närmast lagteknisk natur. Utskottsinitiativ har aldrig använts för att under stor politisk oenighet driva igenom beslut som innebär att inkomstberäkningen i budgeten bryts upp efter att den fastställts i steg ett av budgetprocessen.
Det finns inget i riksdagsordningens förarbeten som stödjer att initiativmöjligheten är avsedd att användas på det sättet. Tvärtom finns det gott stöd i förarbetena för att hävda att initiativmöjligheten inte bör användas som ett verktyg i en sakpolitisk strid.
Till detta kommer att 5 kap. 12 § riksdagsordningen innebär en begränsning av möjligheten till utskottsinitiativ. Enligt vedertagna principer vid lagkollision går speciallag före generell lag och nyare lag går före äldre lag.
Budgetreglerna måste ses som speciallag i förhållande till de generella reglerna om utskottsinitiativ. Samtidigt tillkom budgetreglerna på 1990-talet, medan utskottens initiativrätt i sin nuvarande form infördes 1971. Alltså går reglerna om den sammanhållna budgetprocessen före reglerna om initiativmöjligheten.
I svensk rätt anses en lagstiftnings förarbeten ha stor betydelse för hur lagen ska tolkas. I budgetreglernas förarbeten är det tydligt att det ska vara fullständiga alternativ som ställs mot varandra i budgetprocessen.
Ett separat beslut som det nu aktuella innebär att alternativen inte ställs mot varandra i sin helhet. I stället finns det en risk för att hoppande majoriteter skapar motstridiga beslut. Det skulle vara oförenligt med syftet bakom budgetreglerna, nämligen att hålla ihop budgetprocessen.
Utöver att lagtexten och förarbetena talar ett tydligt språk kan man också åberopa riksdagens egen praxis, det vill säga hur budgetreglerna har tillämpats i riksdagen under de snart 20 år som gått sedan de infördes. Praxis innebär att budgetbesluten fattas samlat. Något beslut som det nu aktuella har aldrig tidigare fattats under den tid som rambeslutsmodellen har tillämpats.
De juridiska argumenten är alltså mycket tunga för att det är förbjudet att i efterhand genom ett utskottsinitiativ bryta sönder budgetens inkomstsida.
Ska vi då inte följa lagen? Socialdemokraterna med flera tycker uppenbarligen inte det, men går ändå så långt att de säger att rättsläget är oklart. Men gör det saken bättre för dem? Om de nu anser att rättsläget är oklart, är det i så fall ansvarsfullt att chansa på att de har rätt och juristerna fel? Borde man inte ha precis motsatt inställning när man har med författningsfrågor att göra? Borde man inte vara helt säker på att det man gör är förenligt med spelreglerna innan man rusar iväg?
Budgeten består på inkomstsidan av fler än 100 poster. Initiativet gör att det i princip blir möjligt att, efter att inkomstberäkningen fastställts av riksdagen, genom ett eller flera senare beslut förändra samtliga inkomstposter uppåt eller nedåt. Riksdagsordningen gör ingen skillnad på om inkomstbeslut påverkar budgeten uppåt eller nedåt eller om budgetsaldot blir stakare eller svagare.
Förslaget innebär alltså en betydande förändring av budgetprocessen. Om budgetprocessen ska ändras borde det ha skett i brett samförstånd och efter noggranna överväganden - inte under stora motsättningar och på osäker juridisk grund. Det är djupt beklagligt att Sveriges långa tradition av bred samsyn om politikens spelregler nu bryts.
Låt mig kommentera ett par av de argument som oppositionspartierna har anfört i höstens debatter. De har sagt att riksdagen vid ett tidigare tillfälle har ändrat i regeringens budgetproposition. Det skedde hösten 2010, när anslaget till Regeringskansliet minskades med 300 miljoner kronor. Situationerna går dock inte att jämföra. Det handlade den gången om statens utgifter, medan vi nu debatterar en fråga som rör inkomsterna. Utgiftssidan och inkomstsidan är olika till sin karaktär.
Beslutet hösten 2010 fattades också som ett led i steg två av den ordinarie budgetprocessen - inte som nu, som resultatet av ett utskottsinitiativ utanför budgetprocessen. Vidare påverkade inte beslutet de av riksdagen i steg ett av budgetprocessen antagna utgiftsramarna. Ramarna låg fast, och pengarna hade kunnat användas till andra anslag.
Oppositionspartierna hänvisar också till ett yttrande av finansutskottet från 2007 som de menar stöder deras sak. Att de gör så stort nummer av detta yttrande visar dock bara att de inser att de är ute på mycket osäker juridisk mark och med ljus och lykta söker efter något uttalande som går i deras riktning. När jag åberopar lagtexten, förarbetena och riksdagspraxis - tunga juridiska argument - kommer oppositionspartierna med en mening i ett uttalande från finansutskottet. Det är ett uttalande som avsåg en annan situation än den som nu är aktuell och därtill ett uttalande som sakligt sett är tveksamt och ofullständigt.
Det finns många andra uttalanden av riksdagsorgan som går på tvärs mot det som finansutskottet sade den gången. Jag ska nämna ett exempel. Tidigare i år sade en enig utredning där alla partiers gruppledare ingick så här: Det är angeläget att utskotten i sin beredning av olika ärenden är medvetna om och beaktar tidigare riksdagsbeslut. Beslut som fattas under budgetprocessen måste respekteras. Det finns annars en risk för att fördelarna med en samordnad budgetprocess motverkas. Detta står i utredningen för en översyn av riksdagsordningen.
Eftersom det yrkande som riksdagen ska rösta om i eftermiddag strider mot riksdagsordningen borde proposition inte ställas på yrkandet. Nu har minsta möjliga majoritet i konstitutionsutskottet under mesta möjliga politisering beslutat om motsatsen. Därigenom fullföljs ett avsteg från svensk konstitutionell tradition som alla i den här kammaren har anledning att beklaga.
För denna olyckliga händelseutveckling bär Socialdemokraterna det tyngsta ansvaret. Man kan inte kräva att ytterkantspartier på var sin sida av det politiska spektrumet ska ta ansvar för några konstitutionella traditioner. Vänsterpartiet har ogillat budgetramverk och budgetdisciplin från första stund. Sverigedemokraterna har populism som affärsidé. Man kan inte heller förvänta sig något ansvarstagande från Miljöpartiet.
Men det handlar om Socialdemokraterna - det parti som styrde när rambeslutsmodellen infördes, det parti som regerade i minoritet i årtionden och på nära håll såg svagheterna med den gamla budgetordningen och det parti som för inte så länge sedan sågs som statsbärande. Hur är det möjligt att Socialdemokraterna går i spetsen för detta angrepp på den sammanhållna budgetprocessen och den svenska samsynen i författningsfrågor?
Min enda slutsats blir att det här är en annan socialdemokrati än den som svenska folket tidigare har lärt känna. Det här är en socialdemokrati som är kortsiktig, populistisk och impulsstyrd. Det är en socialdemokrati som har varit borta från regeringsmakten så länge och bytt så många ledande företrädare att minnet av maktutövning, minnet av ansvarstagande och minnet av långsiktighet har bleknat. Det är en socialdemokrati som längtar efter makt så mycket att det gör ont, men som har glömt hur makt måste utövas - ansvarsfullt, genomtänkt och långsiktigt. Det är en socialdemokrati som offrar allt för en billig poäng, en rubrik och några sekunder i tv. Det beklagar vi. Det bådar illa för framtiden. Demokratins spelregler förtjänar bättre.
(Applåder)
I detta anförande instämde Sedat Dogru, Lars Elinderson, Kajsa Lunderquist, Göran Pettersson och Karl Sigfrid (alla M) samt Karin Granbom Ellison (FP), Per-Ingvar Johnsson (C) och Tuve Skånberg (KD).