Förlängning av reglerna om förebyggande sjukpenning för riskgrupper

Anf. 1 Björn Petersson (S)

Fru talman! Vi debatterar i dag ett utskottsinitiativ från socialförsäkringsutskottet, SfU25, Förlängning av reglerna om förebyggande sjukpenning för riskgrupper.

Coronapandemin påverkar oss alla på olika sätt. För vissa av oss är risken större, allra tydligast våra äldre men också andra som löper större risk att drabbas av ett särskilt allvarligt sjukdomsförlopp om de smittas av covid-19.

Sedan den 1 juli förra året har vi tillfälliga regler om ersättning till dessa grupper. Ursprungligen var vi överens om 90 dagars ersättning, men allteftersom har vi förlängt ersättningen, senast till och med den 30 april. Om en dryg vecka hade ersättningen alltså löpt ut om vi inte hade förlängt den igen, men nu är vi ju överens om att den ska förlängas, både här i riksdagen och mellan regeringen och samarbetspartierna.

Vid tidigare förlängningar av ersättningen har det uppstått ett olyckligt glapp. Vi är alla överens om att något glapp ska det inte bli fler gånger. I initiativet från Vänsterpartiet föreslogs att man skulle knyta förlängningen till vaccineringen, vilket var ett rimligt förslag. När socialminister Ardalan Shekarabi för snart en månad sedan besökte oss i utskottet redogjorde han för regeringens avsikt att göra just detta - att förlänga ersättningen knutet till vaccineringen och tillse att det inte blir något glapp.

I detta utskottsinitiativ föreslår utskottet att ersättningen för riskgrupperna ska förlängas tills fas 3 i den nationella planen för vaccination mot covid-19 är avslutad. I fas 3 vaccineras de som är 60-64 år gamla och personer med tillstånd som innebär svårigheter att följa råd om smittskyddande åtgärder och dessutom alla vuxna som tillhör riskgrupperna.

Mitt eget län, Kalmar län, är en av få regioner som vi socialdemokrater är med och styr. Vi styr i ett välfungerande samarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Nyligen gick vår region som första region i landet in i fas 3, och drygt vart fjärde vuxen i vårt län har nu fått sin första dos. Det är mycket glädjande, och jag hoppas att övriga regioner snart följer efter.

Den extra ändringsbudget som vi debatterade och beslutade om här i kammaren i går innehåller förlängningar av flera av regeringens åtgärder med anledning av coronapandemin. Ett antal av de ersättningar som förlängs kopplas till vaccineringen.

Bland annat förlängs ersättningarna till riskgrupperna, det som vi här i dag debatterar, och de förlängs på ett sätt så att det inte ska uppstå något glapp. Personer i riskgrupperna kommer att kunna återgå i arbete på ett säkert sätt när vaccinationerna är genomförda. Utöver detta förlängs ersättningen för karensavdraget, så att ingen av ekonomiska skäl ska behöva tveka på att stanna hemma även vid milda symtom, med andra ord för att hejda smittspridningen.

Ersättningen för sjuklönekostnader utöver det normala som kompenserar arbetsgivare förlängs. Ingen ska behöva känna att man belastar sin arbetsgivare när man stannar hemma den karenstid som sjukvården rekommenderar. Samhället kompenserar arbetsgivarna för kostnaderna. Vi förlänger det slopade kravet på läkarintyg under de första 14 dagarna, detta för att avlasta hälso- och sjukvården och minska risken för smittspridning.

Dessa åtgärder förlängdes i går i ett första steg till den sista juni men kopplas också till vaccinationsmålet; om vi inte skulle ha nått vårt vaccinationsmål till den sista juni förlängs ersättningarna ytterligare.

En annan viktig åtgärd på vårt område som förlängs är undantaget i sjukpenningen på grund av uppskjuten vård. Hälso- och sjukvården är hårt ansträngd och måste få prioritera att rädda liv. Det är inte rimligt att de som får vänta på vård och rehabilitering ska förlora sin ekonomiska trygghet på grund av det.

Det kommer att ta regionerna lång tid att komma i fatt den vårdskuld som växer alltmer under pandemin, och undantaget förlängs nu fram till årsskiftet. Detta har regeringen kommit överens om med C och L i extraändringsbudgeten. Det är viktiga åtgärder, och det blir inga glapp.

En annan sak som vi som vill undvika glapp borde vara frustrerade finns dock inte med här. Jag tänker på den konsekvensändring i prövningen vid dag 365 i sjukpenningen som vi har diskuterat i utskottet. I vintras förfärades många över undersköterskan Christine Uddinges öde, som gått in som frivillig och jobbat med covidsjuka. När hon sedan själv smittades utförsäkrades hon vid prövningen dag 180.

Då kunde vi enas brett om att det behövdes en förändring. Vi kunde enas om ett tillfälligt stopp i prövningarna, och sedan den 15 mars har vi nya regler för prövningen vid dag 180 som gör det möjligt att få undantag från prövningen mot övriga arbetsmarknaden när man har fortsatt möjlighet att rehabiliteras tillbaka till arbete.

De som smittats av covid når nu nästa tidsgräns i sjukpenningen, dag 365. I och med att vi förändrade prövningen vid dag 180 men inte kom hela vägen fram när det gällde dag 365 är skillnaden däremellan nu avgrundsdjup, och många som annars skulle kunna rehabiliteras tillbaka i arbete kommer att utförsäkras.

Jag gläds över att vi har kunnat enas om nödvändiga förlängningar av bland annat riskgruppsersättningen men är samtidigt frustrerad över att vi inte har kunnat enas om att undvika situationer som den nu kommer på dag 365.

Anf. 2 Mattias Karlsson i Luleå (M)

Fru talman! Jag vill först och främst yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Inom socialförsäkringsområdet kan vi se tillbaka på ett år som mycket har handlat om att skydda de individer som löper störst risk att drabbas av ett särskilt allvarligt sjukdomsförlopp om de insjuknar i covid-19.

Under förra året infördes tillfälliga regler om rätt till viss sjukpenning i förebyggande syfte. Dessa tillfälliga regler har sedan förlängts vid ett par tillfällen. Den nuvarande rätten till ersättning för riskgrupper löper ut redan nästan vecka, den 30 april.

Smittspridningen pågår fortfarande, och vaccineringen av personer som tillhör riskgrupper är inte avslutad. Mot den bakgrunden krävs det en förlängning av reglerna om viss förebyggande sjukpenning fram till dess att fas 3 i den nationella planen för vaccination mot covid-19 är avslutad. Annars är risken att denna riskgrupp står utan ersättning.

Denna förlängning av reglerna får dock inte ske på ett sådant sätt att det blir uppehåll i utbetalningarna till de ersättningsberättigade eller att rätten till sjukpenningen i fråga begränsas genom bestämmelser om ett maximalt antal ersättningsdagar.

Jag och hela socialförsäkringsutskottet utgår nu från att regeringen genomför de förordningsförändringar som krävs.

Fru talman! Jag skulle slutligen vilja rikta ett stort tack till kollegorna i socialförsäkringsutskottet för att vi har kunnat nå en enighet om detta utskottsinitiativ.

Anf. 3 Julia Kronlid (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet, om ett tillkännagivande till regeringen.

Detta med att skydda personer i riskgrupp, alltså personer som riskerar att drabbas extra allvarligt av att insjukna i covid-19, har varit lite av en fars. Det är skandal att det inte har kunnat hanteras på ett mer smidigt sätt.

Att under vår tids värsta pandemi befinna sig i en riskgrupp och veta att man kan bli så allvarligt sjuk att man kanske till och med inte överlever om man smittas av covid-19 måste vara en horribel situation. Valet mellan att riskera att smittas eller att inte gå till jobbet och därmed ställas i en ekonomiskt utsatt situation, som många gjorde i början av pandemin innan denna ersättning kom igång, är ett val jag inte önskar att någon ska ställas inför.

Tidigt under pandemin ansåg vi därför från Sverigedemokraterna att denna grupp måste skyddas, och när Moderaterna lade fram ett initiativ om detta i socialutskottet var vi snabba att stödja det. Sedan var det många diskussioner om hur det skulle utformas. Och det tog lång tid, ända fram till den 10 juni, innan regeringen gav besked om att de skulle ge personer i vissa riskgrupper som måste avstå helt eller delvis från förvärvsarbete för att undvika att smittas av covid-19 en ersättning i form av förebyggande sjukpenning.

Ersättningen skulle ligga på 804 kronor per dag och lämnas i högst 90 dagar. Den tillfälliga förordningsändringen trädde i kraft den 1 juli och gällde i det första beslutet fram till den 30 september. Människor fick dock vänta till långt efter den 1 juli innan någon utbetalning av ersättning kunde ske, och många hann sättas i en enormt svår ekonomisk situation innan dess. En del fick till och med sälja sina ägodelar för att överleva.

Den 24 september gick regeringen ut med besked om att det fattats beslut om att förlänga rätten till förebyggande sjukpenning. Många blev då lättade och glada och förutsatte att betalningarna skulle rulla på. Men då lade regeringen in en liten brasklapp om att förlängningen av just utbetalningstiden, alltså en förlängning från 90 dagar till 180 dagar, krävde ytterligare ett beslut från riksdagen. Och flera veckor senare hade ett sådant beslut inte kommit på plats, vilket gjorde väldigt många människor besvikna. De fick inte sina pengar.

Utskottet reagerade på detta och agerade. Man kallade in finansministern till utskottet och frågade: Vad är det som händer? Varför får de här personerna inte sina pengar? Då blev det fart på Regeringskansliet, och det kom en ändringsbudget om en förlängning. Men då hade det redan uppstått ett glapp.

Regeringen var tydlig: Nej, efter den sista december blir det ingen mer förlängning. Då får det vara nog. Då får de här personerna minsann ställa om och hitta något annat jobb. Men hur då? Hur skulle människor mitt i en pandemi, som i princip blivit uppmanade att isolera sig hemma, kunna skola om sig och hitta ett annat jobb? Det var inte arbetsförmågan det var fel på. Det handlade om att de riskerade att smittas och bli allvarligt sjuka.

Men efter ytterligare påtryckningar och utskottsinitiativ från utskottet ändrade sig regeringen och beslutade att förlänga ersättningen igen, nu till den 30 april. Där står vi i dag.

Utifrån tidigare dåliga erfarenheter av regeringens ovilja att ta tag i frågan i god tid valde utskottet att ställa sig bakom ett initiativ från Vänsterpartiet, så att förlängningen verkligen sker igen och utan glapp.

Nu har då regeringen återigen inkommit med en ändringsbudget för att förlänga den här ersättningen, och det är jättebra. Jag anser dock att det är beklagligt att man återigen satt en bortre tidsgräns - den 30 juni - även om det är bra att regeringen meddelar att man har för avsikt att förlänga detta till dess att vaccinationsprogrammet i fas 3 är avslutat, så att alla i riskgrupp får ersättning. Jag tycker att det borde löpa till dess att vaccinationen är avslutad för alla i riskgrupp.

Oavsett detta är det av största vikt att dessa ersättningar nu löper, så att det inte uppstår något glapp. Jag är väldigt glad över att vi trots denna lite brokiga historia nu är överens om detta, och jag hoppas att det kommer att fungera smärtfritt.

Personerna i riskgrupp har utsatts för alldeles för mycket ekonomisk osäkerhet och har varit i en väldigt svår situation. Därför är jag glad över att vi är överens om detta, och jag hoppas att det kommer att lösa sig på bästa sätt framöver.

Anf. 4 Ida Gabrielsson (V)

Fru talman! Jag vill passa på att säga att jag har gjort en operation, så jag har lite svårare att andas. Därför sitter jag med gott avstånd till er andra. Om det nu sitter någon orolig kusin där hemma och tittar på detta kan jag säga: Det är ingen farlig operation. Det är bara lite svårare med andningen, för den påverkas av detta.

Fru talman! Det vi diskuterar i dag är ersättning till riskgrupper. Detta är ett resultat av ett utskottsinitiativ som jag och Vänsterpartiet har tagit. Vi ville att ersättningen skulle förlängas under tiden som vaccination pågår för de här grupperna. Att ersättningen kommer på plats och fungerar är helt avgörande för människor.

Coronapandemin har påverkat oss alla och satt spår som kommer att finnas kvar länge i samhället i stort men också hos var och en av oss. Vi har inte kunnat träffa våra nära och kära som vanligt. Äldre personer och personer i just riskgrupper har under över ett år levt mer eller mindre isolerade.

Nu är vaccinet här, och vi kan så sakteliga börja se ljuset i tunneln, livet efter pandemin. Det kommer inte att vara något paradis. Vardagsproblemen och de stora sorgerna kommer att fortsätta att kanta vår väg, och orättvisorna i samhället finns kvar. De har vi inte lämnat bakom oss. Det nyliberala klassamhället har hamnat i blixtbelysning under coronapandemins år. Sjukdom kan drabba oss alla. Det är sant och viktigt. Därför är det som vi diskuterar i dag, en förlängning av ersättningen till riskgrupper, avgörande.

Fru talman! Några av oss som jobbat hemifrån får snart glädjas åt att träffa våra arbetskamrater igen. Nu är det snart över. Då kan vi fortsätta som vanligt. Men för dem som hållit samhället på fötter under pandemin har det inte funnits möjlighet att hålla sig undan i trygghet. Det är Bengt som kör bussen i ur och skur för att vi andra ska kunna ta oss till jobbet. Det är Ayla som tar tunnelbanan över halva stan för att plocka upp varorna i affären, så att vi andra kan fylla skafferiet. Det är Christine som sliter som undersköterska i vården, på iva, för att vi andra ska få just vård om vi blir sjuka. Det är dem vi ska tacka. De har betalat mycket för allas vår trygghet.

Fru talman! Samhället stannar om busschaufförer, butiksanställda och undersköterskor skulle jobba hemifrån. Klass avgör vem som riskerar att smittas och vem som kan klara sig undan. Visst kan det funka att jobba hemifrån om du är reklamare i Stockholms innerstad, men en sak ska vi ha klart för oss: Det fungerar inte riktigt lika bra om du jobbar på rörverket i Sandviken.

Vi alla här är beroende av att hyllorna i affären fylls på med varor och att det finns någon där som kan ta hand om oss om vi blir sjuka. Hur kan det då vara så att hemmasittande konsulter i storstädernas innerstad värderas högre än folk som på riktigt klivit i? Pr-konsulter skulle inte överleva en sekund om inte andra människor runt om i hela landet jobbade. Det är ett som är säkert.

Nyliberalismen är död, skanderade finansminister Magdalena Andersson tidigare i våras, men coronapandemin visar på motsatsen. Arbetslösheten ska enligt ministern fortsatt ligga på en hög nivå efter pandemin, och neddragningar i välfärden är att vänta när den akuta krisfasen är över. Vanligt folk ska alltså stå för notan.

Men att tillse att vinstflöden ska läcka ut ur välfärden är inget problem. I ett desperat försök att kontrollera det vilddjur man släppt lös har en hel byråkratisk bedömningsapparat vuxit fram. I slutändan är administrationen sammanflätad med det orubbliga systemet vars grundsyfte exempelvis är att garantera de vinstdrivande friskolornas oligarker ett stadigt tillflöde av medborgarnas skattemedel eller att se till att utförsäkringar sker på löpande band i sjukförsäkringen. Sedan påstår man att det inte finns några pengar. Nog finns det pengar alltid. Särskilt till lata välfärdsföretagare som gör vinst varje gång på medborgarnas skattepengar. Men när det kommer till ersättningsystemen, som är en del av avstått löneutrymme, är det skralt i kistan.

Välfärdens gräsrotsjobbare åläggs uppgiften att säkerställa kvaliteten men får inte resurser för att det ska funka. För att vi ska vara säkra på att få valuta för pengarna bokförs allt noga och affärsmässigt, men ägarnas rätt att hänvisa till företagshemligheter och vägra offentlighetsprincipen får inte ifrågasättas. Fyrkantiga system och statiska måttstockar ska avgöra människors arbetsförmåga, och när utgångspunkten är att hålla nere kostnaderna får färre rum inom ramarna.

Fru talman! I bästa fall ska medborgarna i sann individualistisk anda driva sina egna case om individuella rättigheter, men att gå upp i ringen mot ett system som är riggat för att man ska förlora är det få som lyckas med. Borta är samhällskontraktet om att satsa generellt för att uppnå bästa resultat. I stället ska medborgarna själva hänvisa till undantag, diagnoser och särskilda omständigheter som ger just dem rätt till bättre undervisning eller sjukpenning.

Det var inte så Sverige byggde bort det gamla klassamhället. Det är inte så man skapar tillit. Principen om jämlikhet har reducerats till att alla ska ha rätt till lika behandling eller att alla ska ha rätt att ha det lika dåligt. Genom värderingsövningar inne på Försäkringskassan kommer vi inte långt när budgeten ändå ligger fast. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att en allt större grupp i samhället saknar tillit till myndigheters agerande. Tillit är något man måste vinna. Det går inte att predika om eller kommendera fram.

Fru talman! Det är helt uppenbart att kaoset i välfärden som privatiseringarna inneburit är för tungrott att hantera i en pandemi. Det visar inte minst smittspridningen inom äldreomsorgen. Men vad spelar det för roll när kunderna fått den stora nåden att välja? Valfrihet är ditt vackra namn. Det viktigaste är inte hur det blir utan hur det framstår. Vi hör vad du säger. Men vi lyssnar inte.

Fru talman! Under flera perioder när beslut om ersättning till just riskgrupper dröjt har människor drabbats hårt. Tror regeringen att alla jobbar hemifrån, eller hur tänker man? Arbetsgivare som har ställt om har inte vetat hur länge det ska gälla, och personerna själva har inte kunnat känna en trygghet i att veta att man slipper oroa sig för att utsättas för smitta även nästa månad. Varför ska alltid vanligt folk behöva vänta och ta smällen?

Vänsterpartiet ser det också som självklart att de som har rätt till ersättning också får det. Vi hade gärna sett att en bredare grupp fått ta del av den ersättning som vi beslutar om i dag. Vi vill att karensavdragen ska tas bort permanent. Man ska inte behöva gå sjuk till jobbet. Det funkar inte att kräva omställning och att man ska byta jobb, oavsett vilken diagnos man har, mitt under en pandemi. Därför borde den delen ha pausats.

Fru talman! Vi har lagt fram andra förslag om stora och viktiga förändringar av sjukförsäkringen, som ska gälla alla oavsett diagnos. Vi har också vid flera tillfällen föreslagit andra viktiga krissatsningar. De största företagen har fått stora omfattande stöd trots att de delar ut bonusar, samtidigt som personalen inom sjukvården och äldreomsorgen är hårt pressad. Inget annat parti stödde Vänsterpartiet i att reglera detta.

Plåster på såren räcker inte. När pandemin är över måste vi hemmasittare betala tillbaka. Politiken måste visa handlingskraft för jobb och företagande. De människor som jobbar i vården, servicesektorn och industrin ska inte behöva mötas av passivitet, sämre välfärd och bristande investeringspolitik. De har gjort rätt för sig. Nu är det vår tur att göra rätt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 5 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Kom igen nu, killar! Agera! Inte reagera!

Jag har under ett femtontal år tränat, coachat och matchat pojk- och juniorlag inom både bandy och fotboll. Jag har alltid till mina spelare understrukit att vi genomför matcherna genom att agera, inte genom att reagera. Det är vi som ska sitta i förarsätet, inte motståndarna, och genom att ta tag i taktpinnen kan vi på ett bättre sätt nå de resultat vi eftersträvar.

Jag har tänkt på det här flera gånger under den pågående pandemin. Varför? Jo, därför att vi har en regering med en fallenhet att reagera, inte agera.

Extra tydligt blir detta i det vi samtalar om och diskuterar här och nu, nämligen den förebyggande sjukpenningen till riskgrupper. Vid upprepade tillfällen har Kristdemokraterna och andra partier i riksdagen fått driva på för att få till beslut för att dessa, våra allra mest utsatta, inte ska stå utan ersättning. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till tillkännagivande.

Politiken mår å andra sidan inte bra av att vi reducerar samtalet till att peka finger, missförstå varandra och anklaga varandra för brister. Samtidigt måste politiken vara en vän av ordning. Vi får inte se mellan fingrarna när det uppstår en senfärdighet som faktiskt utsätter människor för stor fara. Det är det som detta handlar om.

Trots att regeringen själv beskriver att den ersättning som vi debatterar, alltså förebyggande sjukpenning för riskgrupper, handlar om att "skydda de individer som löper störst risk att drabbas av ett särskilt allvarligt sjukdomsförlopp från att smittas av sjukdomen" har glapp i ersättningarna likväl uppstått på grund av regeringens oförmåga att fatta beslut om förändringarna i tid. Det är på alla sätt svårt, i alla fall för mig, att ta in i dessa pandemitider.

Vi kristdemokrater deklarerade tidigt under pandemin att möjligheten till sjukpenning i förebyggande syfte för riskgrupper ska erbjudas till dess ett vaccin finns att tillgå och har utförts.

Vi har varit mycket kritiska till regeringens hantering. Vi var med och tog det initiativ som ledde till att riksdagen den 9 december i fjol underströk att regeringen måste ha en sådan framförhållning att det inte uppstår ett uppehåll i utbetalningen av förmånen mellan två ersättningsperioder. Vill man skydda de allra mest utsatta är och förblir det fullständigt elementärt att man undviker glapp i ersättningen. Det har tyvärr regeringen inte lyckats med under pandemin, och för detta ska den kritiseras.

Jag har tyvärr också tvingats konstatera, inte bara vid ett utan vid flera tillfällen, att när Kristdemokraterna och även andra partier har föreslagit utskottsinitiativ har vi först mötts av kalla handen för att senare samma morgon höra att regeringen och dess stödpartier kommit fram till samma slutsats. Då har vi fått åse hur regeringen samma dag som vi ska hantera initiativet presenterar ett förslag och försöker påskina att man agerar, inte reagerar. Det är inte snyggt, och det skapar inte förtroende.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag om ett tillkännagivande.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 10.)