Publicerad:
Talman Andreas Norlén deltog den 28 september i en minnesceremoni med anledning av att det var 30 år sedan Estonia förliste på Östersjön och 852 passagerare och besättningsmän miste livet. Offren hedrades under en ceremoni vid Estonias minnesmonument på Djurgården i Stockholm, där bland andra kungen, talmannen och statsministern talade.
Talman Andreas Norlén höll ett tal vid minnesceremoni med anledning av att det var 30 år sedan Estonia förliste.
Eders Majestäter,
Mina damer och herrar,
Och alldeles särskilt,
Kära överlevande och anhöriga,
När jag talade på just den här platsen förra gången hade vi samlats för att högtidlighålla 25-årsminnet av den där ovädersnatten 1994 när M/S Estonia gick sitt öde till mötes. Nu har ytterligare fem år förflutit och vi summerar tre decennier som kommit och gått sedan 852 liv släcktes i Östersjöns vatten. Trädet i mitten av Estonia-monumentet har vuxit sig ännu större. Jag tror att det är viktigt att vi samlas på det här sättet för att minnas dem som försvann och tänka på er som blev kvar.
30 år är en lång tid i en människas liv. En lång tid att leva vidare utan en älskad familjemedlem eller vän. En lång tid av saknad.
I en av sina dikter fångar Barbro Lindgren den känsla som drabbar oss alla när vi mister någon nära. En känsla som tusentals upplevde efter att Estonia förlist.
Min sorg
är stor
mitt hjärta
tungt
som sten
min längtan
ryms inte
på jorden
Det fruktansvärda som hände den där natten berörde oss alla djupt. Så många människor lämnade oss långt innan de levt färdigt.
Ingen tröst stod att finna i bilden av döden som en del av livets eviga kretslopp, den odramatiska, närmast vardagliga död som Barbro Lindgren beskriver i en annan av sina dikter.
Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappt märks
När 852 människor rycks bort på en och samma gång blir det precis tvärtom. Katastrofen sände chockvågor genom hela vårt samhälle och kastar långa skuggor runt om i vårt land än idag. På många håll finns familjer med ett tomrum efter någon som borde ha varit där.
Sorgen efter de som dog på Estonia är vars och ens, men det är också en delad sorg. Delad mellan de drabbade familjerna, mellan de orter som drabbades extra hårt, mellan de nationer som drabbades.
Sorgen efter de som omkom är också speciell i det att den för många tidigt samsades med andra känslor. Kanske ilska över bristande ansvarsutkrävande, kanske förtvivlan över de olika turerna, så småningom kanske upplevelsen att det inte har blivit ett riktigt avslut. I riksdagens protokoll nämns Estonia över 800 gånger under dessa 30 år, senast i juni i år. Dokumentärfilmer och annan rapportering har ofta lett till diskussioner även i riksdagen. Också mot bakgrund av detta tror jag att dessa återkommande minneshögtider fyller en funktion för att visa att vi alla kommer ihåg det som skedde för 30 år sedan och allt som hänt sedan dess.
Eders Majestäter,
Kära vänner,
Tiden läker inte alla sår, men när vi tänder ljus idag till minne av dem som fattas oss får lågorna sin kraft av både kärlek och saknad. Vi saknar för att vi älskar. Men lågorna får näring också av tacksamhet. Tacksamhet för det våra nära betydde för oss.
I tacksamheten över ett liv, även om det blev för kort, ryms även hoppet – hoppet för en sörjande om en tid när minnenas lyskraft lindrar sorgens smärta. Jag hoppas av hela mitt hjärta att många av er som finns här idag kan vila i den känslan nu och framöver.
Låt mig därför sluta med denna trösterika tanke, såsom den formulerats av Barbro Lindgren.
Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dej alltid
Du har min röst
den finns i dej
den kan du höra
när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dej
Du kan ta fram mej
när du vill
Allt som finns kvar
av mej
är inom dej
Så är vi jämt tillsammans
Tack!
