Förstärkt konsumentskydd vid tvist mellan trafikskadad och försäkringsbolag

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
Spela video
Laddar...
Laddar {{loadingpercent}}%
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

den 29 november

Interpellation

2011/12:153 Förstärkt konsumentskydd vid tvist mellan trafikskadad och försäkringsbolag

av Pyry Niemi (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Bakgrund

Medborgarna i Sverige är alltmer beroende av ersättningar från Försäkringskassan och försäkringsbolag när de drabbas av ohälsa. Vad avser Försäkringskassan togs möjligheten att få betald ombudshjälp bort i slutet av 1990- talet. Den drabbade som ansöker om ersättning får numera möta en hel processavdelning av jurister och blir ofta medellös. Detta i sig är ett stort rättssäkerhetsproblem men omfattas inte av förslaget nedan.

Medborgarna och försäkringsbolagen, access to justice

Denna interpellation handlar om den vanliga människan, en konsument, som fått sitt liv slaget i spillror genom att drabbas av en olycka, exempelvis en trafikolycka. Det är allvarligt att trafikskadade personer riskerar att inte få en krona i ersättning trots rätt därtill enligt lag och gällande försäkring och att de har blivit i princip maktlösa enligt svenska lagstiftning, det vill säga inte access to justice enligt svensk rätt och i direkt konflikt med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

En trafikskadad person som ville få sin rätt till ersättning för merkostnader enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen prövad av rättssystemet drabbades på det sätt följande fakta från en riktig prövning visar.

-      Egna ombudskostnader 642 668 kronor

-      Försäkringsbolagets kostnader 461 442 kronor

-      Totalt 1 104 110 kronor

-      Förlorande part betalar vinnande parts kostnader

-      Rättsskydd utgår genom trafikförsäkringen – den är maximerad i detta avtal till 120 900 kronor

-      Den ekonomiska risken för att använda svensk domstol blir således 983 210 kronor (1 104 110 kronor minus 120 900 kronor)

1. Enligt 18 kap. 1 § rättegångsbalken ska förlorande part i en domstolstvist betala vinnande parts rättegångskostnader. Processen handlar då om en ekonomiskt utsatt och svårt skadad konsument mot ett försäkringsbolag med stora resurser.

2. Uppskattningsvis ca 80 procent av svenska befolkningen har tillgång till rättsskyddsförsäkring via sin hemförsäkring. Det innebär då att ca 150 000 kronor kan disponeras för processkostnader. De övriga ca 20 procent har inget skydd alls.

3. Statlig rättshjälp är i princip borttagen sedan slutet av 1990-talet, med vissa begränsade undantag.

4. I en försäkringsmedicinsk process anlitas regelmässigt minst tre erfarna läkare med specialkompetens för bedömningar och vittnesmål på vardera sidan. Vanligtvis består målen av en stor mängd medicinska handlingar. Därtill kommer många gånger ytterligare omfattande vittnesbevisning.

5. De totala processkostnaderna som avslutas med tre till fem dagars domstolsförhandling, vilket är normalt i denna typ av mål, uppgår till 500 000–1 500 000 kronor beroende på omfattningen av målet, men också beroende på hur pass skyndsamt domstolen handlägger målet.

6. Den som inte fått ut någon ersättning och redan förlorat sitt arbete på grund av besvären efter skadan har som enda tillgång sitt boende till exempel. Den skadade och eventuell familj riskerar därmed att få gå från hus och hem om den skadade begär att svensk domstol ska pröva rätten till försäkringsersättning, det vill säga om den skadade utnyttjar sin lagliga och mänskliga rättighet att få en tvist avgjord av svenskt rättsväsen. De flesta, enligt vissa advokater uppskattningsvis ca 90 procent av konsumenterna, väljer då att inte få sin rätt prövad eftersom den skadade och eventuell familj och dess existens hotas i grundvalarna av gällande rättegångskostnadsregler. Konsumenten får helt enkelt lägga sig. Detta sker sannolikt dagligen i Sverige. Whiplashorganisationer i Sverige kan vittna om detta.

7. Försäkringsbranschen har i dessa frågor getts ett starkt ekonomiskt incitament att inte underlätta en frivillig och snabb skadereglering eftersom de vet att deras kunder, konsumenterna, ändå inte kan tillvarata sin rätt med gällande regelverk. Finansinspektionen har vid flera tillfällen påtalat för försäkringsbranschen att de har orimligt långa handläggningstider. Detta skulle aldrig kunna uppstå om konsumenter som inte får ut sin livsviktiga försäkringsersättning hade en reell möjlighet att få ut sin ersättning genom att vända sig till svensk domstol. Så som regelsystemet är uppbyggt har försäkringsbranschen helt enkelt inte längre något tillräckligt starkt incitament att uppfylla sin del av försäkringsavtalet. Sammanfattningsvis är detta ett mycket allvarligt problem för Sveriges konsumenter och Sverige erbjuder inte dessa människor, konsumenter, reell access to justice. Sverige bryter sannolikt mot internationell rätt på området.

Förslag till lösning

1. Ändra 18 kap. 1 § rättegångsbalken så att den lyder ungefär enligt följande. I den mån tvist rör konsument å ena sidan och ett försäkringsbolag å andra sidan grundat på ett försäkringsavtal är det belopp som en konsument kan förpliktas utge till försäkringsbolag maximerat till ett halvt basbelopp per domstolsinstans.

2. Ändra lagen (1993:1303) om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring så att ett minsta belopp om 500 000 kronor ska gälla i alla rättsskyddsförsäkringar på svenska konsumentmarknaden.

Konsekvenser

Förslaget skulle i praktiken innebära att försäkringsbranschen tvingas handlägga skadeståndsanspråk både seriöst, snabbt och med måtta eftersom alternativet helt enkelt är att Sveriges konsumenter till skillnad från i dag kan begära domstolsprövning om inte bolagen sköter sig. Nuvarande system är synnerligen orättvist för svenska konsumenter och ovärdigt ett rättssamhälle. Det är också på sikt förödande för hela försäkringsbranschens trovärdighet och funktion. Några offentliga kostnader för detta förslag uppkommer inte utan dessa fördelas på försäkringskollektivet.

Mina frågor till justitieministern är:

Avser justitieministern att ta initiativ till att ändra i 18 kap. 1 § rättegångsbalken och lagen (1993:1303) i enlighet med förslagen till lösning i interpellationen?

Om svaret är ja, när kommer detta att ske?

Om svaret är nej, varför avser justitieministern inte att ta ett sådant initiativ?