Rättegångsbalk (1942:740)

Svensk författningssamling 1942:740
t.o.m. SFS 2016:562
SFS nr: 1942:740
Departement/myndighet: Justitiedepartementet DOM, L5 och Å
Utfärdad: 1942-07-18
Ändrad: t.o.m. SFS 2016:562
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se

Innehåll:


FÖRSTA AVDELNINGEN

Om domstolsväsendet


1 Kap. Om allmän underrätt

1 § Tingsrätt är allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet,
första domstol.

Domsaga är tingsrättens domkrets. Om indelningen i domsagor förordnar
regeringen. Lag (1974:573).

2 § I en tingsrätt ska det finnas en lagman.

Om regeringen inte bestämmer något annat ska det i en
tingsrätt även finnas en eller flera rådmän. I de tingsrätter
som regeringen bestämmer ska det också finnas en eller flera
chefsrådmän.

Lagmän, chefsrådmän och rådmän ska vara lagfarna.

En tingsrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en
avdelning är lagmannen eller en chefsrådman.

Vid en tingsrätt ska det finnas ett kansli, som hålls öppet
för allmänheten på bestämda tider. Lag (2013:81).

3 § Tingsrätten skall, om annat inte är föreskrivet, bestå av en
lagfaren domare. Lag (1989:656).

3 a §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Vid huvudförhandling i tvistemål skall tingsrätten bestå av tre
lagfarna domare, om annat inte är föreskrivet.

Rätten skall bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i
förenklad form.

Rätten är vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om i
annat fall än som avses i andra stycket rätten anser det tillräckligt
att en domare sitter i rätten och parterna samtycker till det eller
målet är av enkel beskaffenhet.

Består rätten av tre lagfarna domare och inträffar förfall för någon av
dessa sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två
lagfarna domare. Lag (1989:656).

3 a §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Vid huvudförhandling i tvistemål ska tingsrätten bestå av tre lagfarna domare, om något annat inte är föreskrivet.

Rätten ska bestå av en lagfaren domare när huvudförhandlingen hålls i förenklad form.

I annat fall än som avses i andra stycket är rätten vid huvudförhandlingen domför med en lagfaren domare om det med hänsyn till målets omfattning och svårighetsgrad är tillräckligt att en domare sitter i rätten.

Om rätten består av tre lagfarna domare och någon av dessa får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten domför med två lagfarna domare. Lag (2016:244).

3 b § Tingsrätten skall vid huvudförhandling i brottmål bestå
av en lagfaren domare och tre nämndemän. Om en av nämndemännen
får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats, är rätten
domför med en lagfaren domare och två nämndemän.

Vid huvudförhandling i mål om brott för vilket inte är
föreskrivet svårare straff än böter eller fängelse i högst sex
månader är tingsrätten domför utan nämndemän, om det inte finns
anledning att döma till annan påföljd än böter och det i målet
inte är fråga om företagsbot.

Om det finns skäl för det, får antalet lagfarna domare utökas
med en utöver vad som följer av första stycket. Detsamma gäller
i fråga om antalet nämndemän. Om någon eller några av
ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandlingen har
påbörjats gäller första stycket andra meningen i fråga om
domförhet. Lag (1997:391).

3 c § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av
frågor som hör till rättegången får tingsrätten ha den sammansättning
som är föreskriven för huvudförhandling, om det föreligger särskilda
skäl med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet. Lag (1989:656).

3 d § I tvistemål där förlikning om saken är tillåten ska
tingsrätten alltid bestå av en lagfaren domare, om värdet
av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av
prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.

Första stycket gäller inte, om en part första gången han
ska föra talan i målet yrkar att allmänna regler ska
tillämpas och därvid gör sannolikt at den bakomliggande
tvisten rör ett högre värde eller att utgången annars är
av synnerlig betydelse för bedömningen av andra
föreliggande rättsförhållanden. Har talan väckts genom
ansökan om betalningsföreläggande, ska den part som begär
att målet överlämnas till tingsrätt senast i samband
därmed framställa yrkande som nyss sagts.

Med värde enligt första stycket avses det värde som kan
antas gälla vid tiden för talans väckande. Har talan
väckts genom ansökan om betalningsföreläggande eller
handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, avses
värdet vid rättens beslut att tvisten ska handläggas som
tvistemål. Vid bedömningen ska hänsyn inte tas till
rättegångskostnaderna. Lag (2010:1202).

3 e § Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål och som
inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare
får utföras av en annan tjänsteman som har tillräcklig kunskap
och erfarenhet och som är anställd vid tingsrätten eller vid en
förvaltningsrätt eller en hyresnämnd på samma ort som
tingsrätten. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän
än domare när de utför åtgärder enligt första stycket. Lag (2009:774).

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän som skall finnas i varje domsaga.

Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med
dem. Lag (1983:370).

5 § En tingsrätt skall ha kansli på den eller de orter som
regeringen bestämmer. Tingsrätten skall ha tingsställe på den
eller de orterna om regeringen inte bestämmer annat. Tingsrätten får också ha tingsställe på annan ort som
regeringen bestämmer. Lag (2000:1455).

6 § Tingsrätt skall hålla sammanträde så ofta det kräves för arbetet. Sammanträde för huvudförhandling (ting) skall hållas på tingsställe, om
ej särskilda skäl tala för att sammanträdet hålles på annan ort. Lag (1975:502).

7 § har upphävts genom Lag (1990:443).

8 § Utöver vad som följer av 3 b § får, vid prövning av
vidlyftiga eller annars särskilt krävande mål om allmänt åtal i
vilka bedömningen av ekonomiska eller skatterättsliga
förhållanden har väsentlig betydelse, såsom särskilda ledamöter
ingå, var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §, om det finns behov av särskild fackkunskap inom rätten
i fråga om ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap
inom rätten i fråga om skatterättsliga förhållanden.

Om någon eller några av rättens ledamöter får förhinder sedan
huvudförhandlingen har påbörjats, gäller 3 b § första stycket
andra meningen i fråga om domförhet. Rätten får dock inte bestå
av fler lagfarna domare än nämndemän. Lag (1997:391).

9 § har upphävts genom lag (2000:172).

10 § har upphävts genom lag (1975:502).

11 § har upphävts genom lag (1969:244).

12 § har upphävts genom lag (1969:244).

13 § har upphävts genom lag (1969:244).

14 § har upphävts genom lag (1969:244).

15 § har upphävts genom lag (1969:244).

16 § har upphävts genom lag (1969:244).

17 § har upphävts genom lag (1969:244).


2 Kap. Om hovrätt

1 § Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2 § Hovrätt ska som första domstol ta upp mål om ansvar eller
enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten
eller uppdraget har begåtts av domare i allmän underrätt.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka
detta föreskrivs i lag. Lag (2008:156).

3 § I varje hovrätt skall det finnas en hovrättspresident, en
eller flera hovrättslagmän samt hovrättsråd av vilka en eller
flera skall vara vice ordförande. De skall vara lagfarna.

En hovrätt får vara indelad i avdelningar. Chef för en
avdelning är presidenten eller en lagman.

Vid varje hovrätt skall det finnas ett kansli som hålls öppet
för allmänheten på bestämda tider. Lag (1998:1800).

4 § Hovrätten är domför med tre lagfarna domare. I mål som
överklagats från tingsrätt skall dock minst fyra lagfarna
domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått
av tre lagfarna domare. Om en av de lagfarna domarna får
förhinder sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten ändå
domför. Flera än fem lagfarna domare får inte delta i
hovrätten.

I brottmål gäller, i stället för bestämmelserna i första
stycket, att hovrätten är domför med tre lagfarna domare och
två nämndemän. Om en av de lagfarna domarna eller en av
nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandling har
påbörjats, är rätten ändå domför. Flera än fyra lagfarna domare
och tre nämndemän får inte delta. Finns det inte anledning att
döma till svårare straff än böter och är det i målet inte fråga
om företagsbot, är hovrätten domför även med den sammansättning
som anges i första stycket. Detsamma gäller vid handläggning
som inte sker vid huvudförhandling.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd skall hovrätten
bestå av tre lagfarna domare. Ett prövningstillstånd som inte
är begränsat enligt 49 kap. 14 a § första stycket får dock
meddelas av en lagfaren domare, om frågan är enkel.

Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse eller efter
det att ett överklagande har förfallit vid sammanträde som
avses i 50 kap. 10 § eller 51 kap. 10 § är hovrätten domför med
en lagfaren domare. Detsamma gäller vid beslut om undanröjande
av tingsrättens avgörande sedan käromålet återkallats.

Åtgärder som avser endast beredandet av ett mål får utföras av
en lagfaren domare i hovrätten eller, om de inte är av sådant
slag att de bör förbehållas lagfarna domare, av en annan
tjänsteman i hovrätten som har tillräcklig kunskap och
erfarenhet. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om detta.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § gäller även för andra tjänstemän
än domare när de utför åtgärder enligt femte stycket. Lag (2005:683).

4 a § Utöver vad som följer av 4 § får i hovrätten som särskilda
ledamöter ingå, var för sig eller tillsammans,
1. en person som förordnats som ekonomisk expert enligt 4 kap. 10 a §,
om det finns behov av särskild fackkunskap inom hovrätten i fråga om
ekonomiska förhållanden,
2. en person som är eller har varit lagfaren domare i allmän
förvaltningsdomstol, om det finns behov av särskild fackkunskap inom
hovrätten i fråga om skatterättsliga förhållanden. Lag (1985:415).

4 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
fastställa hur många nämndemän som skall finnas i hovrättens domkrets
för tjänstgöring i hovrätten.

Hovrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämndemännen efter samråd med
dem. Lag (1985:415).

5 § Hovrätt skall sammanträda på den ort där den har sitt säte.

Sammanträde får också hållas på någon annan ort om det finns skäl
till det.

Sammanträde skall hållas så ofta det krävs för arbetet. Lag (1993:514).

6 § Rikets hovrätter äro: Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre
Norrland och hovrätten för Övre Norrland.

Om hovrätternas domkretsar förordnar regeringen. Lag (1974:573).

7 § har upphört att gälla genom lag (1975:502).


3 Kap. Om Högsta domstolen

1 § Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt. Lag (1974:573).

2 § Att i Högsta domstolen talan i visst fall må föras mot
beslut av advokatsamfundets styrelse eller annat samfundets
organ, stadgas i 8 kap. 8 §. Lag (2009:344).

3 § Högsta domstolen ska som första domstol ta upp mål om
ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen
av anställningen eller uppdraget begåtts av statsråd,
justitieråd, någon av riksdagens ombudsmän, justitiekanslern,
riksåklagaren, domare eller generaladvokat i Europeiska
unionens domstol eller den som utövar något av dessa ämbeten
eller av hovrättsdomare eller justitiesekreterare i Högsta
domstolen.

Högsta domstolen ska vidare som första domstol pröva om
justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen ska skiljas eller
avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå
läkarundersökning. Högsta domstolen är i övrigt första domstol
i mål beträffande vilka detta föreskrivs i lag. Lag (2010:1391).

4 § I Högsta domstolen ska det finnas fjorton justitieråd eller
det högre antal som behövs. Justitieråden ska vara lagfarna. De
får inte inneha eller utöva något annat ämbete.

Ett av justitieråden ska vara domstolens ordförande.

Högsta domstolen får vara indelad i avdelningar. Om Högsta
domstolen är indelad i avdelningar, är Högsta domstolens
ordförande även ordförande på en avdelning. Ett av de övriga
justitieråden är ordförande på annan avdelning.

När ett justitieråd på grund av sjukdom eller därmed jämförlig
omständighet inte kan tjänstgöra i Högsta domstolen, får den
som har avgått med ålderspension från sin anställning som
justitieråd förordnas att tillfälligt tjänstgöra som ersättare. Det som i lag eller annan författning föreskrivs om justitieråd
ska även tillämpas på ersättare. Lag (2010:1391).

5 § Rätten ska, om inte annat följer av andra stycket eller 5 a § andra stycket, bestå av minst fem ledamöter vid prövning
av själva saken i
1. mål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta
domstolen,
2. mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,
3. mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har
skett till Högsta domstolen,
4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en
justitieombudsman,
5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller
klagan över domvilla, om prövningen inte är enkel, och
6. ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första
domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det
annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå
av tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att
stämning har utfärdats.

När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska
rätten bestå av minst tre ledamöter. Lag (2009:344).

5 a § I andra fall än sådana som avses i 5 § beslutar Högsta
domstolen för varje mål eller ärende hur många ledamöter som
ska ingå i rätten.

Det som sägs i första stycket gäller även vid prövning av
1. frågor om beviljande av prövningstillstånd i hovrätt,
2. frågor om återförvisning av mål till hovrätt, och
3. överklagande av hovrätts avvisningsbeslut som avses i 54 kap. 17 §. Lag (2009:344).

5 b § Fler än sju ledamöter får inte ingå i rätten, om inte
annat följer av 6 §. Lag (2009:344).

6 § Om det vid överläggning till dom eller beslut framkommer
att den mening som råder i rätten avviker från en
rättsgrundsats eller lagtolkning, som förut varit antagen av
Högsta domstolen, får rätten besluta att målet eller, om det
är lämpligt, en viss fråga i målet ska avgöras av Högsta
domstolen i dess helhet. Ett sådant beslut får också meddelas
om det i annat fall är av särskild betydelse för
rättstillämpningen att målet eller en viss fråga avgörs av
Högsta domstolen i dess helhet.

Om det i olika domar eller beslut av Högsta domstolen har
gjort sig gällande mot varandra stridande åsikter i fråga om
en viss rättsgrundsats eller lagtolkning, gäller första
stycket första meningen endast om rätten finner att den
rådande meningen avviker från den dom eller det beslut som
meddelades senast.

Första stycket gäller inte mål som angår den som är häktad
eller mål som annars enligt särskild föreskrift kräver ett
skyndsamt avgörande, om målet inte utan menlig tidsutdräkt
kan avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.

När ett mål eller en fråga avgörs av Högsta domstolen i dess
helhet ska alla justitieråd som inte har förhinder delta i
avgörandet. Lag (2009:344).

6 a § Om rätten består av fler än två ledamöter och en av
dessa får förhinder sedan handläggningen har påbörjats, är
rätten ändå domför. Lag (2009:344).

7 § När Högsta domstolen behandlar en ansökan om resning
eller en klagan över domvilla i ett mål som har avgjorts av
Högsta domstolen, får inte någon ledamot som deltagit i det
tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal
ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen. Lag (2009:344).

8 § För beredning och föredragning av mål i Högsta domstolen
finns hos domstolen särskilda tjänstemän. Lag (2009:344).


4 Kap. Om domare

1 § Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är i konkurstillstånd eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete
förordnar regeringen. Lag (1988:1260).

2 § I lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare finns
bestämmelser om utnämning av sådana domare som avses i 1 kap. 2 §, 2 kap. 3 § och 3 kap. 4 §. Lag (2010:1391).

3 § Har upphävts genom lag (1964:646).

4 § Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren
domare i hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av regeringen. Lag (1974:573).

5 § Nämndemän utses genom val.

Om det i en domsaga ingår mer än en kommun eller, utöver en
eller flera kommuner, en del av en annan kommun, fördelar
tingsrätten antalet nämndemän mellan kommunerna i förhållande
till kommunernas respektive kommundelens folkmängd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall
för varje län inom hovrätts domkrets eller, om del av län ingår
i hovrätts domkrets, för sådan del fastställa det antal
nämndemän i hovrätt som skall utses. Lag (2007:74).

6 § Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare som inte
är underårig, är i konkurstillstånd eller har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. För att vara valbar till
nämndeman i en tingsrätt krävs vidare att han eller hon är
folkbokförd i kommunen eller den del av kommunen som hör till
tingsrätten och i en hovrätt att han eller hon är folkbokförd
i länet eller den del av länet som hör till hovrätten. Den
som är lagfaren domare, anställd vid domstol, åklagare,
polisman eller advokat eller någon annan som har till yrke
att föra andras talan inför domstol får inte vara
nämndeman.

Ingen får samtidigt vara nämndeman i en hovrätt
och i en tingsrätt.

Till nämndeman får endast den utses som med hänsyn till
omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga
omständigheter är lämplig för uppdraget.

Den som har fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder
är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som
har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt
uppdrag förrän efter fyra år.

Domstolen ska kontrollera behörigheten och, i fråga om
laglydnad, lämpligheten hos den som har utsetts till
nämndeman. Lag (2014:904).

7 § Val av nämndeman i tingsrätt förrättas av
kommunfullmäktige.

Val av nämndeman i hovrätt förrättas av landstingsfullmäktige. I Gotlands län förrättas valet av kommunfullmäktige i Gotlands
kommun.

Valet skall vara proportionellt, om det begärs av minst så
många väljande som motsvarar det tal man får om samtliga
väljandes antal delas med det antal personer valet avser ökat
med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val finns
bestämmelser i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt.

Vid val av nämndemän skall eftersträvas att nämndemannakåren
får en allsidig sammansättning med hänsyn till ålder, kön,
etnisk bakgrund och yrke. Om det finns flera alternativa sätt
att uppnå en allsidig sammansättning, bör de personer väljas
som inte tidigare tjänstgjort som nämndemän eller som
tjänstgjort kortast tid. Lag (2006:850).

7 a § En nämndeman har rätt till ledighet från anställning i
den utsträckning som behövs för att han eller hon skall kunna
utföra sitt uppdrag. Lag (2006:850).

8 § En nämndeman utses för fyra år. Den som har fyllt sextio
år får avgå som nämndeman. Domstolen får entlediga en
nämndeman som visar giltigt hinder.

Domstolen ska entlediga en nämndeman som genom att begå brott
eller på annat sätt har visat sig olämplig för uppdraget.

Om en nämndeman inte längre är valbar eller behörig upphör
nämndemannens uppdrag. Fullmäktige får dock besluta att en
nämndeman som till följd av ändrad folkbokföring inte längre
är valbar får ha kvar sitt uppdrag under resten av
tjänstgöringstiden.

Om en nämndemans uppdrag upphör under tjänstgöringstiden
utses en ny nämndeman för den tid som återstår. Ändras
antalet nämndemän inom domsagan eller länet får en
nytillträdande nämndeman utses för kortare tid än som följer
av första stycket. Lag (2014:904).

8 a § Domstolen får stänga av en nämndeman från tjänstgöringen
om han eller hon
1. är föremål för ett ärende om entledigande,
2. är föremål för förundersökning eller står under åtal för ett
brott som vid fällande dom kan antas leda till entledigande,
eller
3. i övrigt uppvisar ett beteende eller ett tillstånd som
bedöms skada allmänhetens förtroende för rättskipningen.

Ett beslut om avstängning enligt första stycket 3 skall gälla
för viss tid, dock högst sex månader. Lag (2006:850).

8 b § Beslut om entledigande och avstängning av nämndemän får
överklagas till en särskild statlig nämnd. Nämndens beslut får
inte överklagas.

Regeringen meddelar föreskrifter om nämnden. Lag (2006:850).

9 § En nämndeman som entledigats eller avgått är, om han eller
hon alltjämt är valbar, skyldig att fullgöra uppdraget till
dess domstolen fått besked om att annan blivit vald samt att
även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål i vars
handläggning han eller hon tidigare har deltagit. Detta gäller
dock inte den som entledigats enligt 8 § andra stycket eller
som avgått sedan ett ärende om sådant entledigande eller om
avstängning har inletts. Lag (2006:850).

10 § Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från
rättens sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna
sig, äge rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som
är valbar till nämndeman för domkretsen.

10 a § Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som
ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §.

Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett
mål inträffar en omständighet som medför att förordnandet
upphör att gälla, ska förordnandet ändå gälla i det pågående
målet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i
konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Lag (2013:81).

11 § Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och
skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej
mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga
stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap,
vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor
eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än
domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra
de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall
jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla."

Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande. Lag (1975:1288).

12 § De som med varandra äro eller varit gifta eller äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller äro i
det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
eller de som på liknande sätt äro varandra närstående må ej samtidigt
sitta som domare i rätten. Lag (1973:240).

13 § Domare är jävig att handlägga mål:
1. Om han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess
utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada;
2. om han med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
om han på liknande sätt är part närstående;
3. om han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan
vänta synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;
4. om han eller någon honom närstående, som avses i 2, är
förmyndare, god man eller förvaltare för part eller eljest parts
ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen för bolag, förening
eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning, som är
part, eller, då kommun eller annan sådan menighet är part, är
ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den
angelägenhet målet rör;
5. om han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon,
som har del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta
eller skada, står i förhållande, som avses i 4;
6. om han är parts vederdeloman, dock ej om parten sökt sak med
honom för att göra honom jävig;
7. om han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat
beslut, som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller
såsom skiljeman tagit befattning därmed;
8. vid huvudförhandling i brottmål om han före denna
huvudförhandling har prövat frågan om den tilltalade har begått
gärningen;
9. om han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller
biträtt part eller vittnat eller varit sakkunnig; eller
10. om eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att
rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. Lag (1993:348).

14 § Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot
honom, vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan han erhöll kännedom om att
domaren sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller,
om den omständighet, varå jävet grundas, då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Underlåter parten det, vare hans rätt
att framställa invändningen förfallen.

Fråga om jäv mot domare i lägre rätt får inte upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten görs av part, som enligt vad i andra
stycket stadgats är berättigad därtill, eller överklagande sker av
beslut, varigenom jävet ogillats. Lag (1983:370).

15 § Sedan fråga om jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast
sådan åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas
och ej innefattar avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare
vidtagas, ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan,
särskilt beslut däröver.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i
rätten.


5 Kap. Om offentlighet och ordning m.m. vid domstol

1 § En förhandling vid domstol ska vara offentlig.

Kan det antas att det vid en förhandling kommer att läggas
fram uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som
avses i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får
rätten, om det bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften
inte röjs, besluta att förhandlingen i den del som rör
uppgiften ska hållas inom stängda dörrar. Även i annat fall
får en förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen
gäller enligt 35 kap. 12, 13 eller 17 § eller 36 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen eller, när det gäller
domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller
därmed likställt mål eller ärende, enligt 18 kap. 1, 2, 3 eller 17 § eller 35 kap. 1 eller 2 § samma lag. En
förhandling ska alltid hållas inom stängda dörrar, om
sekretessen gäller enligt 27 kap. 5 § andra och tredje
styckena eller 34 kap. 4 § samma lag och det skulle strida
mot avtal som avses där att uppgiften röjs vid förhandlingen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av en
psykisk störning får hållas inom stängda dörrar.

Är det annars för särskilt fall föreskrivet att förhandling
får hållas inom stängda dörrar, ska det gälla. Lag (2009:401).

2 § Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande
finner skäl därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas
ej fyllt aderton år. Lag (1974:239).

3 § Vid förhandling inom stängda dörrar må efter medgivande av rättens
ordförande tjänsteman vid domstolen så ock den som för sin utbildning
tjänstgör vid denna vara närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må
rätten medgiva även annan att närvara vid sådan förhandling.

4 § Har en förhandling hållits inom stängda dörrar och har
det då lagts fram uppgift, för vilken det hos domstolen
gäller sekretess som avses i offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400), får rätten besluta att uppgiften
inte får uppenbaras. Lag (2009:401).

5 § Överläggning till dom eller beslut ska hållas inom
stängda dörrar, om rätten inte finner att det kan ske
offentligt. Hålls överläggning inom stängda dörrar, får,
förutom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens
tjänsteman som har att ta befattning med målet. När det finns
särskilda skäl får rät-ten tillåta även annan att närvara vid
sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut ska ske offentligt. I den
utsträckning domen eller beslutet innehåller uppgift som
omfattas av beslut om sekretess enligt 43 kap. 8 § andra och
tredje styckena offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
ska dock avkunnandet ske inom stängda dörrar. Lag (2009:401).

6 § Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras
inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en
tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte
behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför
rätten.

Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är
auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan
lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en
allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller
hon anlitas.

Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar
svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en
hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt,
får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en
tolk anlitas.

Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till
en part att det kan anses minska hans eller hennes
tillförlitlighet får inte anlitas som tolk.

Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande
av tolk för den som har en hörselnedsättning eller
talsvårigheter meddelas av regeringen. Lag (2015:429).

7 § Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att
biträda som tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa
förstånd skall fullgöra det uppdrag, som lämnats honom. Finnes anledning
antaga att den som förordnas att biträda som tolk skall erhålla
ytterligare uppdrag som tolk vid domstolen, må han avlägga ed som avser
även framtida uppdrag. Lag (1975:1288).

8 § En tolk har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och
utlägg som uppdraget krävt. Regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid
bestämmande av ersättning. Ersättningen betalas av allmänna medel. Lag (1984:131).

9 § Det ankommer på rättens ordförande att upprätthålla
ordningen vid rättens sammanträden och att meddela de
ordningsregler som behövs. Ordföranden får utvisa den som stör
förhandlingen eller på annat sätt uppträder otillbörligt. Ordföranden får också begränsa antalet åhörare i rättssalen för
att undvika trängsel.

En bildupptagning i eller en bildöverföring från rättssalen får
ske endast om det följer av lag. Rätten får förbjuda annans
ljudupptagning eller ljudöverföring under ett förhör, om det
kan antas att upptagningen eller överföringen besvärar den som
hörs i sådan grad att det blir till men för utredningen.

Om någon som har utvisats tränger sig in i rättssalen eller om
någon i övrigt inte lyder en tillsägelse som har meddelats för
att upprätthålla ordningen, får rätten besluta att han eller
hon omedelbart skall häktas och kvarbli i häkte så länge
sammanträdet pågår, dock inte längre än tre dagar.

Om säkerhetskontroll i domstol finns särskilda föreskrifter. Lag (2005:683).

10 § Parter och andra som skall delta i ett sammanträde inför
rätten skall infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet
annars hålls.

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att en part eller
annan som avses i första stycket i stället skall delta genom
ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring. Vid bedömningen
av om det finns skäl för ett sådant deltagande skall rätten
särskilt beakta
1. de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den
som skall delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen,
och
2. om någon som skall delta i sammanträdet känner påtaglig
rädsla för att vara närvarande i rättssalen.

Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske, om det är
olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse
och övriga omständigheter.

Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller
ljud- och bildöverföring skall anses ha inställt sig inför
rätten. Lag (2005:683).

11 § Om det finns skäl för det, får rätten besluta att syn
skall hållas genom ljudöverföring eller ljud- och
bildöverföring. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det
är olämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter. Lag (2005:683).

12 § Rätten skall se till att de, som skall delta i ett
sammanträde och som inte kan beredas plats i rättssalen, kan
följa sammanträdet genom en ljud- och bildöverföring i en lokal
som ställts i ordning för detta ändamål (sidosal).

Rätten får även låta åhörare som inte kan beredas plats i
rättssalen följa sammanträdet genom en ljudöverföring eller en
ljud- och bildöverföring i en sidosal.

Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas också i fråga om en
sidosal. Lag (2005:683).


6 kap. Om registrering av uppgifter och handlingar

1 § Vid domstolen skall det föras register över alla mål. Registret skall utvisa tiden då varje mål kommit in, de
åtgärder som vidtagits med målet, tiden för målets avgörande
och, om missnöje anmälts eller överklagande kommit in, dagen då
det skett och de åtgärder som vidtagits. Lag (2000:172).

Handlingarna i målet skall föras samman till en akt.

2 § Av målregistret eller av akten skall det framgå
1. domstolens avgöranden i målet, när de har beslutats och vem
eller vilka som svarar för beslutet, samt
2. vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar.

När omröstning har förekommit skall skiljaktiga meningar framgå
av målregistret eller av akten. Lag (2000:172).

3 § Vid ett sammanträde skall följande antecknas:
1. tid och ställe för sammanträdet,
2. vilka som deltar i sammanträdet,
3. rättegångsfullmakter som ges muntligen inför domstolen,
4. när sammanträdet hålls inom stängda dörrar, anledningen till
det,
5. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller
bestridanden av motpartens yrkanden,
6. yrkanden av andra än parter samt parternas medgivanden eller
bestridanden av sådana yrkanden,
7. den utredning som läggs fram,
8. vad som iakttas vid en syn på stället, samt
9. det som i övrigt förekommer vid ett sammanträde, i den mån
det kan ha betydelse för parterna eller för högre rätt att det
antecknas.

Anteckningarna skall göras i anslutning till sammanträdet.

Bestämmelserna i 4 kap. 13 § om jäv gäller för den som gör
anteckningarna. Lag (2000:172).

4 § Vid ett sammanträde som hålls under förberedelsen av ett
mål och som inte endast avser bevisupptagning skall utöver vad
som anges i 3 § följande antecknas:
1. i korthet de omständigheter som parterna åberopar samt
motpartens yttrande över dessa omständigheter,
2. de bevis som parterna vill åberopa och vad de vill styrka
med varje bevis, samt
3. det som i övrigt behövs inför målets avgörande. Lag (2005:683).

5 § När ett bevis tas upp av en domstol som inte har att fatta
något slutligt avgörande i målet eller ärendet, skall det
upprättas ett protokoll över vad som förekommer. Lag (2000:172).

6 § I tingsrätt skall en berättelse som lämnas i bevissyfte
dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte
finns särskilda skäl mot det. En berättelse som lämnas i högre
rätt får dokumenteras på samma sätt.

Om en berättelse som lämnas i bevissyfte inför domstol inte
dokumenteras enligt första stycket, skall den dokumenteras
genom en ljudupptagning eller, i den omfattning berättelsen kan
antas vara av betydelse i målet, skrivas ned. Detta gäller dock
inte vid huvudförhandling i Högsta domstolen.

Om berättelsen skrivs ned, skall parterna och den som hörts
genast få tillfälle att kontrollera det som skrivits. Den som
lämnat berättelsen skall tillfrågas om han eller hon har något
att invända mot innehållet. En invändning som inte leder till
någon ändring skall antecknas. Därefter får det som skrivits
inte ändras. Lag (2005:683).

6 a § I tingsrätt ska det som iakttas vid syn dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Det som iakttas vid syn i högre rätt får dokumenteras på samma sätt. Lag (2016:37).

7 § Det som i detta kapitel sägs om mål gäller även ärenden som
handläggs enligt denna balk. Lag (2000:172).


7 Kap. Om åklagare och om jäv mot anställda vid brottsbekämpande
myndigheter

1 § Allmänna åklagare är:
- riksåklagaren och vice riksåklagaren,
- överåklagare och vice överåklagare, samt
- chefsåklagare, vice chefsåklagare och kammaråklagare.

Närmare bestämmelser om åklagarväsendet meddelas av regeringen. Lag (2001:280).

2 § Riksåklagaren är under regeringen högste åklagare och har
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

Vice riksåklagaren är riksåklagarens ställföreträdare. I övrigt
får vice riksåklagaren i den omfattning som riksåklagaren
bestämmer utföra de åklagaruppgifter som riksåklagaren får
utföra.

Om det finns särskilda skäl får regeringen, efter anmälan av
riksåklagaren, förordna en överåklagare att för viss tid
fullgöra åklagaruppgifter som får utföras av vice
riksåklagaren.

Under riksåklagaren har överåklagare ansvaret för
åklagarverksamheten inom särskilda områden. Lag (2004:1264).

3 § Riksåklagaren och vice riksåklagaren anställs med fullmakt
genom beslut av regeringen. Lag (2001:280).

4 § Allmänna åklagare utför åklagaruppgifter i tingsrätt och
hovrätt. Endast riksåklagaren är emellertid allmän åklagare i
hovrätt i mål som avses i 2 kap. 2 § första stycket.

Riksåklagaren är allmän åklagare i Högsta domstolen.

Riksåklagaren får förordna en annan allmän åklagare att utföra
talan i Högsta domstolen. Lag (2004:402).

5 § Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare får
överta uppgifter som skall utföras av lägre åklagare. Lag (2004:1264).

6 § Om det för åklagare beträffande visst brott finns
omständighet som skulle utgöra jäv mot domare, får han eller
hon inte ta befattning med förundersökning, åtal för brottet
eller annan åtgärd enligt denna balk. Detsamma gäller vid
fullgörandet av andra åklagaruppgifter.

Jäv får inte grundas på åtgärd som en åklagare har vidtagit på
tjänstens vägnar, eller gärning som förövats mot honom eller
henne i eller för hans eller hennes tjänst.

Även om en åklagare är jävig, får han eller hon vidta åtgärder
som inte utan fara kan uppskjutas.

En fråga om jäv mot åklagare prövas av en överåklagare. Jäv mot
vice riksåklagaren och biträdande åklagare till riksåklagaren,
överåklagare och vice överåklagare prövas dock av
riksåklagaren. Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller
henne. Lag (2004:1264).

7 § Inom åklagarväsendet får det finnas biträdande åklagare. Dessa åklagare får i den omfattning som regeringen bestämmer
utföra uppgifter som skall utföras av allmän åklagare. Väckande
eller fullföljande av åtal i Högsta domstolen får dock inte
beslutas av någon annan än riksåklagaren.

Det får även finnas extra åklagare inom åklagarväsendet. Regeringen bestämmer i vilken omfattning extra åklagare får
förordnas att utföra uppgifter som skall utföras av annan
allmän åklagare än riksåklagaren eller vice riksåklagaren. Riksåklagaren får förordna extra åklagare att utföra talan i
Högsta domstolen. Lag (2004:1264).

8 § För särskilda åklagare gäller vad som är föreskrivet för
dem.

Ingen annan särskild åklagare än justitiekanslern eller en
justitieombudsman får besluta att åtal skall väckas eller
fullföljas i Högsta domstolen. Lag (2001:280).

9 § Det som anges i 6 § om åklagare tillämpas även på
anställda vid Skatteverket, Tullverket eller Kustbevakningen
och andra anställda än åklagare vid Ekobrottsmyndigheten som
har att vidta åtgärd eller meddela beslut i brottsbekämpande
verksamhet. En fråga om jäv prövas av respektive myndighet.

Bestämmelser om jäv för anställda vid Polismyndigheten och
Säkerhetspolisen finns i 7 § polislagen (1984:387). Lag (2015:445).


8 Kap. Om advokater

1 § För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för
samfundet fastställas av regeringen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet. Lag (1974:573).

2 § Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som
1. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i
Schweiz,
2. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet
till domarämbete,
3. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och
teoretisk utbildning,
4. har gjort sig känd för redbarhet, och
5. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet.

Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag
från antagningskraven såvitt gäller första stycket 1. Detsamma
gäller antagningskraven enligt första stycket 2 och 3 beträffande den som är auktoriserad som advokat i en annan stat
i enlighet med där gällande bestämmelser.

Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli
advokat i en stat inom Europeiska unionen, Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som i Sverige
genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga
kunskaper om den svenska rättsordningen, ska anses uppfylla
kraven enligt första stycket 2 och 3. Detsamma gäller den som
registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år
bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige,
under förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen
omfattat svensk rätt eller att, om verksamheten inte
huvudsakligen omfattat svensk rätt, den registrerade på annat
sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för
att antas till ledamot i samfundet.

Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland,
Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och
som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt
har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige
ska anses uppfylla kraven enligt första stycket 2-5.

Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte
heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i
vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt
biträde.

Ordinarie domare, allmän åklagare eller kronofogde får inte
antas till ledamot. Detsamma gäller den som annars är anställd
hos någon annan än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse
medger undantag. Lag (2008:420).

2 a § Den som är auktoriserad som advokat i en annan stat inom
Europeiska unionen och utövar stadigvarande advokatverksamhet i
Sverige under sitt hemlands titel, skall vara registrerad hos
advokatsamfundet.

En sådan advokat skall uppfylla de villkor som anges i 2 § sjätte stycket. Lag (1999:791).

3 § Ansökan om inträde i advokatsamfundet eller registrering
enligt 2 a § prövas av dess styrelse. Lag (1999:791).

4 § En advokat skall i sin verksamhet redbart och nitiskt
utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god
advokatsed. En advokat är skyldig att förtiga vad han får
kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver
detta.

I advokatverksamhet som bedrivs i bolagsform får endast advokat
vara delägare eller bolagsman, om inte advokatsamfundets
styrelse medger undantag.

En advokat är skyldig att hålla sina huvudmäns pengar och andra
tillgångar avskilda från det som tillhör honom själv. Lag (2000:172).

5 § Har upphävts genom lag (1972:430).

6 § Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets
styrelse och disciplinnämnd, vilka har att tillse att en
advokat vid utförande av talan inför domstol och i sin övriga
verksamhet fyller de plikter som åvilar honom. Frågor om
disciplinära ingripanden mot advokater enligt 7 § första-fjärde
stycket prövas av disciplinnämnden och, i enlighet med vad som
bestäms i stadgarna, av styrelsen.

En advokat är skyldig att lämna samfundet de uppgifter som
behövs för tillsynen.

Justitiekanslern får begära åtgärd hos disciplinnämnden mot en
advokat som åsidosätter sin plikt och hos styrelsen mot den som
inte längre är behörig att vara advokat.

Den som har deltagit i handläggningen av ett tillsynsärende
hos advokatsamfundet får inte obehörigen röja vad han därvid
har erfarit om någons personliga eller ekonomiska förhållanden. Lag (1997:273).

7 § En advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt
eller som annars förfar oredligt, ska uteslutas ur
advokatsamfundet. När det gäller en sådan advokat som avses i 2 a § ska registreringen upphävas. Är omständigheterna
mildrande, får advokaten i stället tilldelas en varning.

En advokat som annars åsidosätter sina plikter som advokat får
meddelas en varning eller erinran. Är omständigheterna
synnerligen försvårande, får advokaten uteslutas ur samfundet
eller, i fråga om en sådan advokat som avses i 2 a §,
registreringen upphävas.

En advokat som tilldelas en varning får, om det finns särskilda
skäl, även åläggas att utge en straffavgift till samfundet med
lägst ettusen och högst femtiotusen kronor.

Om det bedöms tillräckligt får disciplinnämnden, i stället för
att tilldela en advokat erinran, göra ett uttalande om att
advokatens åtgärd är felaktig eller olämplig.

En advokat är skyldig att genast träda ur samfundet om det
inträffar en sådan omständighet som gör att han eller hon
enligt 2 § femte eller sjätte stycket inte får antas till
ledamot av samfundet, om inte styrelsen i fall som avses i 2 § sjätte stycket andra meningen medger undantag. Om advokaten
inte träder ur samfundet, trots att han eller hon är skyldig
att utträda, ska styrelsen förordna om hans eller hennes
uteslutning. Detsamma gäller, om en advokat inte längre
uppfyller hemvistkravet enligt 2 § första stycket 1 och
styrelsen inte medger att han eller hon får stå kvar som
ledamot av samfundet. Om en sådan advokat som är registrerad
enligt 2 a § fråntas rätten att uppträda som advokat i den stat
där han eller hon är auktoriserad, ska styrelsen upphäva
registreringen.

I beslut varigenom någon uteslutits ur samfundet får förordnas
att beslutet genast ska verkställas. Detsamma gäller ett beslut
att upphäva en registrering.

Brott mot tystnadsplikt enligt 4 § första stycket andra
meningen får inte åtalas av någon annan än Justitiekanslern. Åtal får väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt. Lag (2008:420).

8 § Den som vägrats inträde i eller uteslutits ur
advokatsamfundet får överklaga beslutet hos Högsta domstolen. Detsamma gäller den som vägrats registrering enligt 2 a § eller
vars registrering upphävts enligt 7 §. Justitiekanslern får hos
Högsta domstolen överklaga ett beslut enligt 7 § av samfundets
styrelse eller disciplinnämnd. Lag (1999:791).

9 § Vad i rättegångsbalken eller i någon annan lag föreskrivs
om advokater skall i tillämpliga delar gälla även den som är
auktoriserad som advokat i någon annan stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz
när denne är verksam i Sverige. Därvid skall han använda den
yrkesbeteckning som används i den stat där han är auktoriserad,
uttryckt på denna stats språk och med hänvisning till den
yrkesorganisation som han tillhör eller till den domstol vid
vilken han enligt den statens lag får tjänstgöra. Om rätten
kräver det, skall den som uppger sig uppfylla kraven i första
meningen förete bevis härför.

Första stycket första meningen omfattar bestämmelsen i 4 § andra stycket om advokatverksamhet i bolag endast i fråga om
den som är skyldig att vara registrerad enligt 2 a §.

Advokatsamfundets styrelse skall underrätta behörig myndighet
eller organisation i den stat där advokaten är auktoriserad om
beslut i vilket det har konstaterats att han åsidosatt sina
plikter som advokat. Lag (2001:57).

10 § Den som utan att vara behörig till det utger sig för att
vara auktoriserad som advokat i Sverige eller i en annan stat
inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz, döms till böter. Lag (2001:57).

11 § Regeringen får föreskriva att bestämmelserna i detta
kapitel om registrering av den som är auktoriserad som advokat
i en stat inom Europeiska unionen också skall omfatta den som
är auktoriserad som advokat i en stat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz. Lag (2001:57).


9 Kap. Om straff, vite och hämtning

1 § En part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i
tvistemål, döms till böter. Lag (1991:241).

2 § Om en part mot bättre vetande för talan mot dom eller beslut, döms
han till böter. Lag (1991:241).

3 § Försöker en part i tvistemål eller en målsägande i brottmål förhala
rättegången genom påståenden eller invändningar, som är uppenbart
ogrundade, eller genom innehållande av bevis eller någon annan
otillbörlig åtgärd, döms han till böter. Vad nu sagts om part gäller
också intervenient, även om han inte har ställning som part. Lag (1991:241).

4 § Vad i 1 - 3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
ställföreträdare så ock ombud eller biträde.

5 § Den som vid ett sammanträde inför rätten stör
förhandlingen, bryter mot en ordningsregel eller ett förbud,
som har meddelats med stöd av 5 kap. 9 §, eller tar upp eller
överför bild i strid mot 5 kap. 9 § andra stycket döms till
penningböter. Till samma straff döms den som muntligen inför
rätten eller i rättegångsskrift uttalar sig otillbörligt.

Första stycket skall tillämpas också i fråga om en sådan
sidosal som avses i 5 kap. 12 §. Lag (2005:683).

6 § Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller
undersökningsledarens förordnande inte får uppenbaras, döms han till
böter. Lag (1991:241).

7 § Rätten får, om en part eller någon annan bör komma
tillstädes eller infinna sig personligen vid en förhandling,
förelägga vite. Om någon särskild föreskrift om föreläggande
har meddelats, skall den gälla.

Skall ett föreläggande, som enligt särskild föreskrift skall
förenas med vite, delges någon som vistas utom riket, får
rätten underlåta att förelägga vite, om delgivning annars inte
kan ske i den främmande staten. Om något vite inte har satts
ut, får den förelagde inte åläggas något ansvar för de
kostnader som kan ha uppstått till följd av att föreläggandet
inte följts. Föreläggandet skall i övrigt vid den fortsatta
handläggningen av målet anses jämställt med ett
vitesföreläggande. Lag (2000:564).

8 § Vite får inte föreläggas när straff är utsatt.

Staten får inte föreläggas vite. Lag (1987:747).

9 § Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till
ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte
den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas
om den som skall kallas fyllt femton men inte arton år och det
finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig
utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för
hans eller hennes vård och fostran.

Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar
inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana
åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som
skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts.

Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton
år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges
vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns
särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad
gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Lag (2002:381).

10 § Ska någon hämtas till ett sammanträde inför rätten, får
han eller hon, om inte annat följer av det som sägs nedan,
inte omhändertas tidigare än vad som är nödvändigt för att
han eller hon ska kunna inställas omedelbart till
sammanträdet.

Om ett hämtningsförsök tidigare har misslyckats, eller det
annars på grund av vad som är känt om den som ska hämtas
finns särskild anledning till det, får rätten eller
Polismyndigheten besluta att han eller hon får omhändertas
tidigare än vad som följer av första stycket. Omhändertagande
får i sådant fall äga rum högst sex timmar eller, om rätten
beslutat, högst arton timmar tidigare än vad som följer av
första stycket. Vid rättens prövning ska det särskilt beaktas
vilka olägenheter det kan antas medföra att den som ska
hämtas inte är närvarande vid sammanträdet inför rätten.

Den som har omhändertagits enligt andra stycket är skyldig
att i avvaktan på inställelsen stanna kvar på den plats som
bestäms av Polismyndigheten. Om den omhändertagne ska
inställas i brottmål som tilltalad får han eller hon tas i
förvar.

Den som har omhändertagits enligt denna paragraf får inte
underkastas annan inskränkning i sin frihet än vad som krävs
med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet, ordningen
eller allmän säkerhet. Lag (2014:649).


ANDRA AVDELNINGEN

Om rättegången i allmänhet

I. Om rättegången i tvistemål


10 Kap. Om laga domstol

1 § Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där
svaranden har sitt hemvist.

Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort där
han var folkbokförd den 1 november föregående år.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning gälle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller,
om säte för styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där
förvaltningen föres. Lag samma vare i fråga om kommun eller annan sådan
menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där
han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom
riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket
senast haft hemvist eller uppehållit sig. Lag (1991:485).

2 § Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att
bevaka talan i målet, har sitt säte.

3 § Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande
betalningsskyldighet sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör
tvisten lös egendom, må han sökas där egendomen finnes.

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars
företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där
handlingen är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt
hemvist. Är pant ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten
är.

4 § Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått
förbindelse eller eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas
där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

5 § Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel
eller annan dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit
omedelbart på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6 § Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort,
där han mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å
orten, för sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i
fråga om gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig
för kost, bostad eller dylikt.

7 § Tvist på grund av förmyndares, god mans eller förvaltares
förvaltning får väckas vid rätten i den ort där den omyndige eller
den för vilken god man eller förvaltare är eller varit förordnad har
sitt hemvist, eller också vid rätten i den ort där förvaltningen
förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, får tvist på
grund av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen
förts. Lag (1994:1435).

8 § Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i
den ort, där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs
handlingen eller uppkom skadan å orter under skilda domstolar, må talan
väckas vid envar av dem.

8 a § I tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst
eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt
bruk får talan mot näringsidkaren väckas vid rätten i den ort där
konsumenten har sitt hemvist. Detta gäller dock endast om målet i
tingsrätten kan antas bli prövat av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d §. Lag (1989:656).

9 § Tvist om arv eller testamente skall tas upp av den rätt där den döde
hade att svara i tvistemål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar eller sambor skall tas upp av den rätt
där någon av dem skall svara i tvistemål i allmänhet. Har någon av dem
avlidit, skall en bodelningstvist tas upp av den rätt där den döde hade
att svara i tvistemål i allmänhet.

Finns det inte någon domstol som är behörig enligt första eller andra
stycket, skall målet tas upp av Stockholms tingsrätt.

I fråga om klander av bodelning eller arvskifte som har förrättats av
bodelningsförrättare eller skiftesman finns särskilda bestämmelser. Lag (1987:792).

10 § Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast
egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till
egendomen eller om besittning av egendomen ska tas upp av
rätten i den ort, där fastigheten ligger. Detsamma gäller om
tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av
egendomen att fullgöra något som åligger honom eller henne i
denna egenskap eller, då nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till egendomen upplåtits, det är fråga om vederlag för
upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten
flera fastigheter under skilda domstolar, ska tvisten tas upp
av den rätt under vilken huvuddelen av fastigheterna ligger. Lag (2010:980).

11 § Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:
1. tvist om köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;
2. talan mot ägare av fast egendom om skyldighet att personligen svara
för gäld, för vilken egendomen utgör pant, om betalning samtidigt sökes
ur egendomen;
3. tvist om skada eller annat intrång å fast egendom;
4. talan om ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller
5. talan om ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast
egendom.

12 § Som fast egendom anses vid tillämpning av detta kapitel även
byggnad å annans grund samt gruva och för gruvdrift avsedd byggnad eller
anläggning.

13 § Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad
mellan flera ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av
rättegång må väckas vid den rätt, som först dömt i målet.

14 § Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av
dem enligt vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, om det
sker samtidigt och käromålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är
saken sådan, att endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken,
må talan ock väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som
upptagit huvudmålet.

15 § Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i
förhållande, som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

16 § Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller
framtida tvist, härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid
viss domstol eller att för tvisten viss domstol ensam skall vara
behörig, lände det till efterrättelse, om ej annat är stadgat.

17 § Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att
upptaga:
1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av
särskild domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart
prövas av skiljemän;
2. tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller
författning är ensam behörig att upptaga sådan tvist;
3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av vissa särskilda
tingsrätter, om tvisten väckes vid annan domstol;
4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall
upptagas av domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;
5. äktenskapsmål;
6. tvist, som angår utmätt egendom eller giltigheten av
lösöreköpsavhandling och för vilken behörig domstol är särskilt stadgad; eller
7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av
domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid
domstol av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag
föreskriven; vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande om kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran. Lag (1981:828).

17 a § I lagen (1999:116) om skiljeförfarande finns särskilda
bestämmelser om hinder mot rättegång. Dessa skall beaktas
endast efter invändning av en part. Lag (1999:117).

18 § Är rätten av annan grund än i 17 eller 17 a § sägs
obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock
anses väckt vid rätt domstol, om ej svaranden i rätt tid gjort
invändning om domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit
att inkomma med svaromål. Har svaranden uteblivit eller
underlåtit att inkomma med svaromål, skall kärandens uppgift om
de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, tagas för
god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig. Lag (1999:117).

19 § Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej
upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där
väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan,
att den skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller omedelbart av högre rätt eller enligt lag eller
författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

20 § Förklarar högre rätt att lägre rätt inte är behörig att ta
upp ett mål som väckts där, får den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt som är behörig.

Har flera domstolar genom lagakraftvunna beslut förklarats
obehöriga, får Högsta domstolen, om någon av domstolarna ändå
är behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den
domstolen.

I fråga om behörighet att ta upp mål, som på grund av Högsta
domstolens förordnande enligt 14 kap. 7 a § skall förenas i en
rättegång, gäller vad högsta domstolen bestämmer. Lag (2009:344).

20 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva
ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan
lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare
domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog emot
ansökan. Lag (1996:247).

21 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om laga
domstol, vare de gällande.


11 Kap. Om part och ställföreträdare

1 § Envar kan vara part i rättegång.

Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten
rättshandling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är
partens ställföreträdare. Om talan på grund av skadegörande handling äge
vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket stadgas motsvarande
tillämpning.

2 § Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter,
kan vara part i rättegång. Lag samma vare i fråga om kronan samt kommun
eller annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens
ställföreträdare. Lag (1947:616).

3 § Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra
sin talan, äge dock föra talan här i riket, om han enligt svensk lag är
behörig därtill.

4 § Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra
talan som part eller ställföreträdare för part är behörig, erfordras ej,
med mindre rätten finner bevis böra företes.

5 § En part skall infinna sig personligen vid huvudförhandling
i tingsrätt och hovrätt, om inte hans närvaro kan antas vara
utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är en part skyldig att
infinna sig personligen, om domstolen finner att hans närvaro
är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling
är en part skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro
kan antas främja syftet med sammanträdet.

Vad nu sagts om en parts skyldighet att infinna sig personligen
gäller också en parts ställföreträdare. Finns det flera
ställföreträdare för en part, får rätten bestämma vilken eller
vilka av dem som skall infinna sig. Får en part inte själv föra
sin talan, är han ändå skyldig att infinna sig personligen, om
rätten finner att hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Är en part eller hans ställföreträdare skyldig att infinna sig
personligen, skall rätten förordna om detta. Lag (20099:344).

6 § En part som har kallats att inställa sig till ett sammanträde
får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa
och uppehälle, om parten är en fysisk person och det är skäligt med
hänsyn till hans eller hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader
som kan uppstå i samband med inställelsen och omständigheterna i
övrigt. Rätten får bevilja förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624).


12 Kap. Om rättegångsombud

1 § Parts talan må föras genom ombud.

Om skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 § Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med
hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner
lämplig att vara ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska
språket.

Ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock
får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till
omständigheterna finner det lämpligen kunna ske.

Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd
eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Lag (2001:57).

3 § Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid domstol
eller allmän åklagare eller kronofogde får ej vara ombud, med mindre
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer giver lov därtill. Vad nu sagts skall dock ej avse den som, under tjänstledighet, i
utbildningssyfte tjänstgör såsom biträde åt advokat.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan. Lag (1992:1511).

4 § Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av
rätten, i sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas
som ombud i målet. Ej heller må någon brukas som ombud, om han tagit
befattning med saken som domare eller befattningshavare vid domstol
eller som ombud för motparten.

5 § Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes
han eljest olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet; rätten
äge ock, om skäl äro därtill, förklara honom obehörig antingen för viss
tid eller tills vidare att brukas som ombud vid den rätten.

6 § Avvisas ombud, skall rätten, om ej parten är tillstädes och själv
vill föra sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan
godkännas. Underlåter parten det och infinner han sig ej personligen,
skall han anses som utebliven.

Om den som avvisas eller förklaras obehörig enligt 5 § är advokat, skall
anmälan om åtgärden göras hos advokatsamfundets styrelse. Lag (1987:747).

7 § Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom
överlåtet anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att
han skall kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för
sig ställa ombud. Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 § Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall
vara egenhändigt undertecknad av parten.

9 § Skriftlig fullmakt skall visas upp i original när ombudet
första gången för talan i målet. Fullmakt behöver emellertid
inte visas upp för anmälan av missnöje med ett beslut.

Om en fullmakt inte finns tillgänglig när den skall visas upp,
skall rätten ge ombudet tid att visa upp den. Är ett uppskov
olägligt, får rätten fortsätta med handläggningen av målet,
dock utan att meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas
fullmakt, skall behörigheten anses innefatta ombudets tidigare
åtgärder i rättegången.

Anser rätten att det är ovisst om en parts underskrift på
fullmakten är riktig, får rätten ge anstånd för att undanröja
ovissheten.

Skriftlig fullmakt skall tas in i akten i original eller
bestyrkt kopia. Lag (2000:172).

10 § Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf
eller telefon enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav
gällande som fullmakt; fullmakten skall dock, om rätten finner det
erforderligt, företes i huvudskrift för rätten vid påföljd att
uppteckningen eljest anses ogill som fullmakt.

Närmare föreskrifter om överbringande av fullmakt genom telegraf eller
telefon givas av regeringen. Lag (1974:573).

11 § Såsom fullmakt för kronan eller kommun eller annan sådan menighet
eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande
eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För
bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning må styrkt utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som
fullmakt. Lag (1947:616).

12 § Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas
till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part
meddela fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt
rättegångstillfälle, skall det angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt
gälle allenast i det mål, vari den givits.

13 § Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov
därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet
bemyndigats, överlåta åt annan att föra partens talan, om ombudet givit
lov därtill.

14 § Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar
angående saken
1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även om åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;
2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej
föreläggande för parten att infinna sig personligen;
3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;
4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;
5. ingå förlikning;
6. söka verkställighet av rättens dom; samt
7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ett ombud får inte på grund av en fullmakt, som avser rättegång i
allmänhet, väcka talan eller motta stämning angående en sak varom
förlikning inte är tillåten.

Om en fullmakt avser endast en viss domstol, har ombudet vid den
domstolen samma behörighet som sägs i första stycket. Ombudet får även
anmäla missnöje mot ett beslut som meddelas av domstolen.

Om en fullmakt gäller endast för ett visst rättegångstillfälle, har
ombudet vid det rättegångstillfället samma behörighet som sägs i första
stycket 2--5. Ombudet får även anmäla missnöje mot ett beslut som då
meddelas. Lag (1987:747).

15 § I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast
såvitt angår ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av
stämning, att ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom
eller att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; har annan inskränkning skett, vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej
gällande mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom
muntligen inför rätten eller ock skriftligen.

16 § Är rättegångsfullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten
förelägga parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten
icke gälla.

17 § Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare
utan verkan mot parten, om han genast gör gensaga däremot.

18 § Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av
fullmakten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd
för utförande av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande,
innan den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock
skriftligen.

19 § Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas,
upphör icke därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när
anledning förekommer därtill, om rättegången underrätta dödsboet eller
partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans
behörighet, vare fullmakten dock gällande.

20 § Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behöriget
därtill och vare, om han ej förmår styrka, att han handlat efter
fullmakt eller att rättegångshandling, som han företagit, blivit av
parten godkänd eller ändock är gällande mot parten, skyldig att ersätta
motparten eller annan den kostnad, som i rättegången uppstått genom att
vad han företagit ej är bindande för parten. Om skyldighet att ersätta
annan skada äge vad om fullmakt i allmänhet är stadgat motsvarande
tillämpning.

21 § Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan,
gälle i tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild
åtgärd.

22 § Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Om
rättegångsbiträde gälle vad i 2 - 5 §§ samt 6 § andra stycket stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens närvaro företagit, skall anses
av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

23 § Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest
handhava annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig
att föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad om
ställföreträdare är stadgat.

24 § Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om
behörighet att föra annans talan, vare den gällande.


13 Kap. Om föremål för talan och talans väckande

1 § Talan om åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas
till prövning, ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet
avgöres, om
1. fråga är om tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan
lämnat vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är
förfallen;
2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse,
varom talan väckts i målet, ej fullgöres;
3. fråga är om ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran
eller om annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen;
4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt
särskild anledning förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig
sådan fullgörelse; eller
5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2 § Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består
eller icke består, må upptagas till prövning, om ovisshet råder om
rättsförhållandet och denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan om
fastställelse därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må
upptagas, vare det gällande.

3 § Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock
1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först
då blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, om vilken
talan väckts,
2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket samt
3. kräva ränta eller annan tilläggsförpliktelse, som följer av
huvudförpliktelsen, och även i övrigt framställa nytt yrkande, om det
stöder sig på väsentligen samma grund.

Framställs yrkande enligt första stycket 2 eller 3 sedan
huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till
avgörande, får det nya yrkandet avvisas, om det inte utan olägenhet kan
prövas i målet. Ett yrkande enligt första stycket 2 eller 3 är inte
tillåtet i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses inte att käranden beträffande samma sak
inskränker sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny
omständighet till stöd för sin talan. Lag (1987:747).

4 § Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan om stämning inkom till rätten,
eller, om stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 § Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål,
och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, om
svaranden yrkar det, målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden,
sedan dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen
utan verkan.

6 § Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan
samma parter, upptagas till prövning.

7 § Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny
stämning övertaga kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde
rättegången är; om överlåtarens skyldighet att svara för
rättegångskostnad gälle vad i 18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett,
i svarandens ställe inträda i målet, om käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å
vilken överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter
kallelse inträda som part i rättegången.


14 Kap. Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång

1 § Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de
handläggas i en rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.

2 § Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller
flera kärande mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en
rättegång, om de stödja sig på väsentligen samma grund.

3 § Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden
angående samma sak eller en sak, som har gemenskap med denna, eller
rörande fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, skall målen
handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda förenats med
huvudkäromålet, är genkäromål. Lag (1987:747).

4 § Vill någon, som inte är part i rättegången, till gemensam
handläggning väcka talan mot båda parterna eller en av dem om det, som
tvisten gäller, skall målen handläggas i en rättegång. Lag (1987:747).

5 § Vill part, om han förlorar målet, framställa återgångskrav eller
anspråk på skadestånd eller annat dylikt mot tredje man, får han väcka
sin talan mot tredje man till gemensam handläggning med huvudkäromålet.

Om tredje man i anledning av den utgång målet mellan parterna kan få
vill väcka talan mot någon av dem eller båda angående sådant anspråk som
sägs i första stycket, får han väcka denna talan till gemensam
handläggning med huvudkäromålet. Lag (1987:747).

6 § Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu
sagts handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

7 § I fall som avses i 1-6 §§ får mål förenas endast om målen
väckts vid samma domstol och denna är behörig samt samma
rättegångsform är tilllämplig för målen.

Väcks talan som avses i 3-5 §§ sedan huvudförhandling påbörjats
eller huvudkäromålet på annat sätt företagits till avgörande,
får rätten handlägga målen särskilt, om de inte utan olägenhet
kan handläggas i samma rättegång. Detsamma gäller, om part
väcker talan som avses i 3 eller 5 § efter det att tiden för
yttrande enligt 42 kap. 15 § har gått ut eller efter den
tidpunkt som angetts i ett sådant meddelande som avses i 42 kap. 15 a §. Lag (2000:172).

7 a § Handläggs vid två eller flera tingsrätter eller vid två
eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som
avses i 1-6 §§, får Högsta domstolen efter ansökan av part
eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen
skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta
har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det
inte innebär betydande olägenhet för någon part. Om det visar
sig vara lämpligt, får den domstol som skall handlägga målen
särskilja dem.

Beslut som rätten fattat i ett mål, som på grund av Högsta
domstolens förordnande överlämnas från en domstol till en
annan, skall gälla, om inte den domstol dit målet överlämnats
bestämmer annat. Lag (2009:344).

8 § Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande
till motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i
saken, skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till
förmån för de övriga, även om den strider mot deras handlingar.

9 § Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans
rätt, och visar han sannolika skäl för sitt påstående, äge han som
intervenient å endera sidan deltaga i rättegången.

10 § Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos
rätten göra ansökan därom. Över ansökan skola parterna höras. Om skäl
äro därtill, må förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten
meddele, så snart ske kan, beslut över ansökan.

11 § Intervenient äge företaga rättegångshandling, som står öppen för
parten; han må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga
handling, som strider mot partens, eller annorledes än jämte parten
fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är på grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för
och mot intervenienten, som om den meddelats i rättegång, däri han varit
part, äge han dock ställning av part i rättegången.

12 § Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången,
äge han kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts äge i sin ordning kungöra den för
annan, som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt
stadgat.

13 § Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden
för åtgärden angivas.


15 kap. Om kvarstad m.m.

1 § Om någon visar sannolika skäl för att han har en fordran, som är
eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning i annan
liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten genom att
avvika, skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig
att betala skulden, får domstol förordna om kvarstad på så mycket av
motpartens egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Lag (1981:828).

2 § Om någon visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till viss
egendom, som är eller kan antas bli föremål för rättegång eller prövning
i annan liknande ordning, och det skäligen kan befaras att motparten
skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över
egendomen till skada för sökanden, får domstol förordna om kvarstad på
egendomen. Lag (1981:828).

3 § Om någon visar sannolika skäl för att han mot någon annan
har ett anspråk, som är eller kan antas bli föremål för
rättegång eller prövning i annan liknande ordning, och det
skäligen kan befaras att motparten genom att utöva viss
verksamhet eller företa eller underlåta viss handling eller på
annat sätt hindrar eller försvårar utövningen av sökandens rätt
eller väsentligt förringar dess värde, får domstol förordna om
lämplig åtgärd för att säkerställa sökandens rätt.

En åtgärd enligt första stycket får innebära förbud vid vite
att utöva viss verksamhet eller företa viss handling eller
annat föreläggande vid vite att beakta sökandens anspråk eller
förordnande av syssloman eller meddelande av en föreskrift som
är ägnad att på annat sätt förebygga intrång i sökandens rätt. Lag (2000:172).

4 § Framgår det i en rättegång om bättre rätt till viss egendom att den
ena parten har olovligen rubbat motpartens besittning eller vidtagit
någon annan olovlig åtgärd beträffande egendomen, får domstolen förordna
att besittningen genast skall återställas eller annan rättelse genast
ske. Lag (1981:828).

5 § Beslut om åtgärd som avses i detta kapitel meddelas av den domstol
där rättegången är anhängig. Är rättegång ej anhängig, gäller i fråga om
behörig domstol vad som är föreskrivet om tvistemål. Vad som sägs om
inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som skall tas upp i
annan ordning än inför domstol skall dock ej tillämpas.

Fråga om åtgärd enligt detta kapitel får tas upp endast på yrkande. Är
rättegång ej anhängig, skall yrkandet framställas skriftligen.

Ett yrkande får ej bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att
yttra sig. Är det fara i dröjsmål, får dock rätten omedelbart bevilja
åtgärden att gälla till dess annat förordnas.

Beträffande behandlingen i övrigt av fråga angående en åtgärd som avses
i 1, 2 eller 3 § då rättegång ej är anhängig tillämpas vad som gäller
när en sådan fråga uppkommer i rättegång. Yrkande av sökandens motpart
om ersättning för kostnad får dock prövas i samband med avgörandet av
frågan om åtgärden. Lag (1981:828).

6 § En åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § får beviljas endast om sökanden
hos rätten ställer säkerhet för skada som kan tillfogas motparten. Förmår sökanden ej ställa säkerhet och har han visat synnerliga skäl för
sitt anspråk, får rätten befria honom därifrån. Staten, kommuner,
landstingskommuner och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Säkerheten skall prövas av rätten, om den ej har
godkänts av motparten. Lag (1981:828).

7 § När en åtgärd som avses i 1, 2 eller 3 § har beviljats, skall
sökanden, om ej talan redan har väckts, inom en månad från beslutet
väcka talan i saken vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan
ordning, enligt vad som gäller därom. Talan som ej skall prövas av
domstol eller annan myndighet anses väckt när prövning har påkallats hos
motparten eller förfarandet har inletts i annan ordning.

Väcks ej talan enligt vad som sägs i första stycket, skall åtgärden
omedelbart återgå. Lag (1981:828).

8 § En åtgärd som har beviljats enligt 1, 2 eller 3 § skall omedelbart
hävas, om säkerhet, som tillgodoser ändamålet med åtgärden, ställs eller
det annars ej längre finns skäl för åtgärden. Återkallas eller förfaller
talan som har väckts i saken, skall åtgärden också omedelbart hävas.

Frågan om hävande prövas av den domstol där rättegången är anhängig
eller, om rättegång ej är anhängig, av den domstol som först har prövat
frågan om åtgärden.

Då saken är föremål för rättegång och målet avgörs, skall rätten pröva,
om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten får även i samband med domen
förordna om en åtgärd som nu har angetts. Lag (1981:828).

9 § Rätten får, när det finns skäl till det, på yrkande av någon av
parterna förordna att en åtgärd enligt 4 § skall gå åter. Lag (1981:828).

10 § I fråga om verkställandet av en åtgärd som avses i detta kapitel
finns bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare
föreskrifter om verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828).


16 Kap. Om omröstning

1 § Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar,
skall omröstning ske.

Vid omröstning skall den yngste i rätten först yttra sig och sedan var
efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet beretts av viss
ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening. Lag (1969:244).

2 § Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild
omröstning ske. Över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock
röstas särskilt. Är beträffande samma käromål fråga om flera
omständigheter, som var för sig äro av omedelbar betydelse för utgången,
skola de, såvitt sakens beskaffenhet påkallar det, uppställas till
särskild omröstning. Om rättegångskostnad skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta
stannat, vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 § Vid omröstning skall den mening gälla, som omfattats av
mer än hälften av rättens ledamöter. Om någon mening har erhållit
hälften av rösterna och ordförandens röst är bland dem, skall dock
den meningen gälla. Lag (1993:514).

4 § Yppas vid omröstning flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som utgör viss
myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas med
rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i
annat fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan,
eller, om för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts
av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar. Lag (1969:244).

5 § Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening
skall gälla, skall röstas därom.

6 § Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite eller någons
hållande i häkte, gäller om omröstning i frågan vad som föreskrivs i 29 kap. Lag (1981:828).

7 § har upphävts genom lag (1969:244).


17 Kap. Om dom och beslut

1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit
fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som
förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit
med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits,
skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 43 kap. 14 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats
efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad
handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag (1987:747).

3 § Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig
ordning yrkat. Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom
ej grundas å omständighet,som icke av part åberopats till grund för hans
talan.

4 § Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom
givas över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke
avslutats. Över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning,
må dömas allenast i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må
särskild dom givas över det som medgivits.

5 § Beror prövningen av en viss talan av en annan talan som handläggs i
samma rättegång, får särskild dom ges över den talan.

Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges
över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar
betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga,
som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av
saken.

När särskild dom ges enligt denna paragraf, får rätten bestämma att
målet i övrigt skall vila till dess domen har vunnit laga kraft. Lag (1990:443).

6 § Förlikas parterna om det, varom tvistas, och begära de, att rätten
stadfäster förlikningen, skall det ske genom dom.

7 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter
som dessa grundats på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en
redogörelse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återvinning,
skall det i domen anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034).

8 § Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av
svarandens medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre
rätts dom, må utfärdas i förenklad form. Lag (1976:567).

9 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande
eller avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om
ej synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två
veckor efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för
domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgörs i annat fall ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som
möjligt överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas
och meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på
rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte
meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma
tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underättas skriftligen om
utgången i målet. Lag (1987:1097).

10 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna
domare, som deltagit i avgörandet. Lag (1996:247).

11 § Dom äge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom
avgjorts den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12 § Det som sägs i 2 och 9 §§ om dom skall tillämpas i fråga om
slutligt beslut. Beträffande ett sådant beslut skall även 7 och 10 §§ tillämpas, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband med dom, skall det tas in i
domen.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande
av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034).

13 § Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det
behövs ange de skäl som det grundas på.

Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste
anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut
överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran
lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt
skall iaktta.

Om ett beslut som inte är slutligt meddelas i samband med dom
eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga
beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den
som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034).

14 § Rätten får, när det finns skäl till det, i dom förordna att den
får verkställas utan hinder av att den inte äger laga kraft. När det
finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet skall
ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om domen
ändras.

Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt, skall
genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut, enligt vilket
rätten
1. avvisat ombud eller biträde,
2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i
rättegången,
3. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part eller intervenient,
4. förordnat om någons hållande i häkte eller om kvarstad eller
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävande av sådan åtgärd,
5. till biträde utsett någon annan än part föreslagit, eller
6. utlåtit sig i annat fall än som avses i 3 eller 5 i fråga som
gäller rättshjälp, dock inte beslut om ersättningsskyldighet enligt 30 § rättshjälpslagen (1996:1619).

I fråga om beslut, enligt vilket föreläggande har meddelats part
eller annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, gäller vad som sägs i första
stycket.

Är särskild föreskrift meddelad om att dom eller beslut, som inte
har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624).

15 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får
rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader
från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering
senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär det och motparten inte
motsätter sig kompletteringen.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall
parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra
meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är
uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på
varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84).


18 Kap. Om rättegångskostnad

1 § Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans
rättegångskostnad, om ej annat är stadgat.

2 § Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas
annorledes än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin
rättegångskostnad.

3 § Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att
motparten givit anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest
uppsåtligen eller genom försummelse föranlett onödig rättegång, skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad eller ock, om
omständigheterna föranleda därtill, vardera parten bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom,
må förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

3 a § Har den vinnande parten inlett rättegången genom ansökan om
stämning trots att saken lika gärna hade kunnat avgöras i mål enligt
lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, är hans
rätt till ersättning för kostnader begränsad till vad han hade kunnat få
i ett sådant mål. Lag (1990:747).

4 § Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall
vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera
eller ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas,
ersättningsskyldigheten därefter bestämmas. Är vad parten tappat av
allenast ringa betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin
kostnad.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om parts yrkande
bifalles allenast till en del.

5 § Avvisas parts talan, anses parten som tappande. Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit,
skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad, om ej särskilda
omständigheter föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes
annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, om ej annat
avtalats.

6 § Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga
föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående eller
invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller
eljest vållat kostnad för motparten, vare han skyldig att ersätta sådan
kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

7 § Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta
motpartens rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten
eller partens ombud eller biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej
framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden.

8 § Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud
eller biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för
tillvaratagande av partens rätt. Ersättning skall ock utgå för partens
arbete och tidspillan i anledning av rättegången. Såsom åtgärd för
rättegångens förberedande anses förhandling för biläggande av
tvistefråga som har omedelbar betydelse för partens talan.

Ersättning för rättegångskostnad skall även innefatta ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från dagen då målet avgörs till dess betalning
sker. Lag (1987:328).

8 a § I mål där 1 kap. 3 d § första stycket tillämpas gäller
följande i stället för bestämmelserna i 8 §.

Ersättning för rättegångskostnad får inte avse annat än
kostnad för
1. rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för
varje instans och med ett belopp som motsvarar högst den
ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme,
2. ansökningsavgift eller tilläggsavgift,
3. resa och uppehälle för en part eller ställföreträdare i
samband med sammanträde eller, om personlig inställelse inte
föreskrivits, resa och uppehälle för ombud,
4. vittnesbevisning,
5. översättning av handlingar.

Om en part har handlat så att 3 eller 6 § är tillämplig, får
dock ersättning till motparten avse dennes samtliga kostnader
enligt 8 §.

Ersättning lämnas endast i den utsträckning kostnaden
skäligen behövts för att ta tillvara partens rätt.

Ersättning som anges i andra stycket 3 lämnas enligt
bestämmelser som regeringen meddelar.

Om målet till en början har handlagts i annan ordning än som
gäller för mål som avses i denna paragraf, lämnas ersättning
för kostnad som avser den tidigare handläggningen enligt de
kostnadsregler som gäller för denna.

Om ett mål om betalningsföreläggande eller handräckning har
överlämnats till en tingsrätt får, om målet därefter avgörs
genom tredskodom mot svaranden, ersättning även avse skälig
kostnad för högst en rättegångsskrift eller inställelse vid
högst ett sammanträde inför rätten. Sådan ytterligare
ersättning lämnas, om inte särskilda skäl leder till en annan
bedömning, med ett belopp som motsvarar högst hälften av den
ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) under en timme. Lag (2014:249).

9 § Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en
för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av
målet, som angår allenast någon av parterna, eller ock part orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock
denna kostnad gäldas av den parten ensam.

Är någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en
för båda och båda för en.

10 § Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han
och käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad,
som uppkommit före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter,
svare han ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svare ensam för rättegångskostnaden.

11 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara
förrättegångskostnad, äge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn
till omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas
eller om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.

12 § I fråga om skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av
part i rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till
ersättning för sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part
äga motsvarande tillämpning; dock svare intervenienten allenast för den
särskilda kostnad, som orsakats av interventionen. Ej må den part, å
vilkens sida intervenienten deltagit, förpliktas att ersätta kostnad,
som nu nämnts.

13 § Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd betalas av
parterna en för båda och båda för en, gäller i fråga om skyldighet
att ersätta sådan kostnad vad som föreskrivs i detta kapitel om
rättegångskostnad. Om parterna skall bära var sin rättegångskostnad,
får rätten besluta, att kostnaden skall fördelas med hälften på var
och en av dem. Har staten haft kostnader för att hämta en part till
rätten, skall parten ersätta staten för kostnaden.

Om skyldighet att ersätta staten för kostnad i anledning av att part
har beviljats rättshjälp är särskilt föreskrivet. Lag (1996:1624).

14 § En part, som vill ha ersättning för rättegångskostnad, skall
framställa sitt yrkande innan handläggningen avslutas. Han skall därvid
uppge vari kostnaden består. Om han inte har framställt sitt yrkande
inom den angivna tiden, får han inte därefter föra talan om kostnad som
har uppkommit vid samma rätt. En part får dock, även om han inte har
framställt något yrkande, erhålla ränta som avses i 8 § andra stycket
samt ersättning för ett exemplar av rättens dom eller slutliga beslut.

Rätten skall självmant pröva frågor om tillämpningen av bestämmelserna i 1--10 samt 12 och 13 §§, om inte sådan prövning är obehövlig på grund av
särskilda omständigheter. Beslut i sådan kostnadsfråga som avses i detta
kapitel meddelas när rätten avgör målet. Ingår i ersättning för
rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
anges. Lag (1987:747).

15 § Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta
rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången
därstädes.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts
särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre
rätt, motsvarande tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

16 § I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att
talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt
tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om
annat inte är föreskrivet. Lag (1990:443).

II. Om rättegången i brottmål


19 Kap. Om laga domstol

1 § Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs,
och, om brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet
skulle hava fullbordats å annan ort, även å den orten. Förövades brottet
å orter under skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å
svenskt fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, vare
även rätten i den ort, dit den misstänkte med fartyget eller
luftfartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest
uppehåller sig, behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av
rätten i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den
ort, där den misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

Åtal för brott må ock upptagas av den rätt, där den misstänkte skall
svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den
misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till
utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt. Lag (1957:299).

2 § Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt
fartyg eller luftfartyg under resa inom eller utom riket, upptages, om
ej regeringen för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den
misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den
ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig. Lag (1974:573).

3 § Åtal mot flera för medverkan till brott må, om det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å
olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av dem, åtal
väckas även mot den eller de övriga.

Vad nu sagts skall ock gälla angående åtal i andra fall mot flera för
brott, som äga samband med varandra, om rätten med hänsyn till
utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner lämpligt, att
åtalen upptagas av samma domstol. Lag (1948:453).

4 § Talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal eller för falsk
angivelse eller annan osann tillvitelse, varå åtal följt, må väckas vid
den rätt, där brottet åtalats. Lag (1948:453).

5 § Över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet och
andra omständigheter finnes lämpligt.

6 § Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten
upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem,
om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra
omständigheter finner det lämpligt.

7 § En domstol behåller sin behörighet att handlägga ett mål även om
något förhållande som har grundat behörigheten ändras efter det att
stämning delgetts den misstänkte.

Har allmänt åtal väckts vid en viss tingsrätt, får denna på åklagarens
begäran överlämna målet till en annan tingsrätt, om den är behörig och
särskilda skäl föreligger. Står den tilltalade redan under åtal vid den
andra tingsrätten, skall sådant överlämnande ske, om det inte är
olämpligt. De beslut som fattats före överlämnandet skall gälla, om inte
den domstol dit målet överlämnats bestämmer annat.

Andra stycket gäller i tillämpliga delar också när flera mål om allmänt
åtal mot den tilltalade samtidigt är anhängiga vid olika hovrätter. Lag (1987:747).

8 § Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock
i avbidan på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke
utan fara kan uppskjutas.

9 § Är i lag föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre
rätt eller skall åtal enligt lag eller författning upptagas av
annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga om ansvar upptagas av
annan myndighet än domstol eller av särskild domstol, äger vad i detta
kapitel stadgas ej tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss
domstol, vare utan verkan. Lag (1965:585).

10 § Har lägre rätt upptagit mål, må fråga om rättens behörighet ej
upptagas av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där
väckes av part, som är berättigad därtill, eller ock målet skall
upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol eller
omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den
misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 § Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt
förklaras icke vara behörig att upptaga mål, som där väckts,
äge den högre rätten på yrkande av part hänvisa målet till
lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft,
funnits obehöriga, äge Högsta domstolen, om någon av dem finnes
behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den domstol, av
vilken målet bort upptagas. Lag (2009:344).

11 a § Finner rätten i samband med att en ansökan ges in att rätten
saknar behörighet att ta upp målet eller att i annan ordning pröva
ansökan men att en annan domstol skulle vara behörig, skall ansökan
lämnas över till den domstolen, om sökanden inte har något att
invända mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot att
ansökan överlämnas. Ansökan skall anses ha kommit in till den senare
domstolen samma dag som den kom in till den domstol som först tog
emot ansökan. Lag (1996:247).

12 § Vad som sägs i detta kapitel skall tillämpas även i
fråga om domstolarnas befattning med förundersökning och
användande av tvångsmedel. En sådan fråga får tas upp även av
rätten i en annan ort än som följer av reglerna i detta
kapitel, om beslut i frågan bör fattas utan dröjsmål. Lag (2000:172).


20 Kap. Om rätt till åtal och om målsägande

1 § Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal
för brottet väckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar
för förseelse i rättegången.

2 § Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, om ej
annat är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under
allmänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes
förmån.

3 § Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro
undantagna därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av
myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4 § Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under
allmänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under
allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet,
må allmänt åtal äga rum mot dem alla.

5 § En målsägande får ange ett brott till åtal hos åklagare
eller Polismyndigheten. Lag (2014:649).

6 § Åklagare skall, om ej annat är stadgat, tala å brott, som hör under
allmänt åtal. Lag (1964:166).

7 § Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott (åtalsunderlåtelse) under förutsättning att något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse ej åsidosätts:
1. om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan
påföljd än böter,
2. om det kan antas att påföljden skulle bli villkorlig dom och
det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse,
3. om den misstänkte begått annat brott och det utöver
påföljden för detta brott inte krävs påföljd med anledning av
det föreliggande brottet, eller
4. om psykiatrisk vård eller insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till
stånd.

Åtal får underlåtas i andra fall än som nämns i första stycket,
om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon
påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet
och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs
av andra skäl att åtal väcks. Lag (1997:726).

7 a § Beslut om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har
väckts, om det kommer fram sådana förhållanden som, om de förelegat
eller varit kända vid tiden för åtalet, skulle ha föranlett
åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelse får dock inte beslutas om den
tilltalade motsätter sig det eller om dom redan har fallit. Lag (1981:1285).

7 b § Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda
omständigheter föranleder det. Lag (1985:13).

8 § Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal,
med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall
äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må målsägande väcka talan om
ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann
tillvitelse angående brott.

Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada. Lag (1964:166).

9 § Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den
misstänkte är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden
övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den
tid, högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap
om nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter
väcka åtal för brottet; om den tilltalade yrkar det, skall frikännande
dom meddelas.

10 § Bestämmelserna i 8 och 9 §§ om rätt för målsäganden att
väcka åtal eller överta väckt åtal gäller inte i fråga om brott
som i utövningen av anställningen eller uppdraget har begåtts
av
1. statsråd,
2. justitieråd,
3. någon av riksdagens ombudsmän eller den som har tjänstgjort
i hans eller hennes ställe,
4. någon annan befattningshavare, mot vilken enligt
riksdagsordningen eller annan författning endast något av
riksdagens utskott eller annat riksdagsorgan är behörigt att
besluta om åtal för sådant brott,
5. justitiekanslern eller den som har tjänstgjort i hans eller
hennes ställe, eller
6. domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol. Lag (2010:1391).

11 § Äro i fråga om samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller
åtal av en målsägande även för de övriga.

12 § Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej
angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller
nedlagt åtal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör
brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen
gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänt åtal väckts, må
allmänt åtal för brottet ej därefter äga rum.

13 § Har någon genom brott blivit dödad, har hans eller hennes
efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller syskon samma
rätt som målsägande att ange brottet eller föra talan om det.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närstående, som
nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som
tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår, att
denne ej velat angiva eller åtala brottet. Lag (2005:438).

14 § Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej
råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, får hans
ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Samma rätt har en
förvaltare enligt föräldrabalken för en målsägandes räkning när brottet
rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom
angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2--5 §§ är stadgat om part
och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande målsägande, även
om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gäller vad i 12 kap. är stadgat. Lag (1988:1260).

15 § Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan,
får åtföljas av lämplig person som personligt stöd (stödperson) under rättegången. Sådan stödperson som rätten har kännedom om
skall om möjligt underrättas om rättegången.

I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat
sammanträde i rätten där målsäganden eller målsägandens
ställföreträdare skall höras. Lag (1994:420).

15 a § En målsägande som har begärt det ska av rätten
underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför
rätten. Lag (2015:429).

16 § Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas
av annan enskild än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva
brottet eller tala därå samt åtal, som väckes av honom, anses som
målsägande.


21 Kap. Om den misstänkte och hans försvar

1 § Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall
rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes
erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra
talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom denna
fastställts, att den misstänkte förövat gärningen. Lag (1971:875).

2 § Den misstänkte är skyldig att infinna sig personligen vid
huvudförhandling i tingsrätt och hovrätt. Sådan skyldighet
föreligger dock inte, om målet kan avgöras även om han inte
infinner sig vid huvudförhandlingen och hans närvaro kan antas
vara utan betydelse för utredningen.

Vid huvudförhandling i Högsta domstolen är den misstänkte
skyldig att infinna sig personligen, om domstolen finner att
hans närvaro är nödvändig för utredningen.

Vid ett sammanträde för förberedelse och vid annan förhandling
är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans
närvaro kan antas främja syftet med sammanträdet.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, skall
rätten förordna om detta.

När den misstänkte inte är skyldig att infinna sig personligen,
får hans talan föras genom ombud. I fråga om ombud gäller
bestämmelserna i 12 kap. Lag (2009:344).

3 § Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas
av försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år
eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av
den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt
rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.

En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt
den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och
omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att
iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara
försvara re om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om
försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2--5 §§ samt 6 § andra stycket. Lag (1992:1511).

3 a § Är den misstänkte anhållen eller häktad skall offentlig försvarare
förordnas för honom, om han begär det. Offentlig försvarare skall också
på begäran förordnas för den som är misstänkt för ett brott, för vilket
inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader.

Offentlig försvarare skall därutöver förordnas
1. om den misstänkte är i behov av försvarare med hänsyn till
utredningen om brottet,
2. om försvarare behövs med hänsyn till att det är tveksamt vilken
påföljd som skall väljas och det finns anledning att döma till annan
påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
eller
3. om det i övrigt föreligger särskilda skäl med hänsyn till den
misstänktes personliga förhållanden eller till vad målet rör.

Om den misstänkte biträds av försvarare som han själv har utsett, skall
inte vid sidan av denne någon offentlig försvarare förordnas. Lag (1983:920).

3 b § En offentlig försvarare ska förordnas för en tidigare
tilltalad om
1. han eller hon är i behov av försvarare med hänsyn till att
åklagaren enligt 58 kap. 6 a § beslutat eller har möjlighet
att besluta att återuppta en förundersökning eller att låta en
pågående förundersökning även avse frågan om den tidigare
tilltalades delaktighet i brottet, eller
2. det annars finns synnerliga skäl.

Vid bedömningen av om den tidigare tilltalade är i behov av
försvarare ska rätten beakta brottets beskaffenhet, den
tidigare tilltalades personliga förhållanden och vilka
utredningsåtgärder som ska vidtas. Lag (2012:659).

4 § Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken
från sig, äge den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller
tiden för sådan talan utgått, förordna försvarare att biträda honom i
högre rätt.

Fråga om förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då
framställning därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

4 a § En framställan om förordnande av en offentlig försvarare
enligt 3 b § ska göras hos den domstol som enligt 58 kap. 4 § första stycket är behörig att pröva ansökan om resning. Lag (2012:659).

5 § Till offentlig försvarare ska förordnas en advokat som är
lämplig för uppdraget. Om det finns särskilda skäl, får till
sådan försvarare utses någon annan lämplig person som har
avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till
domaranställning. Företrädesvis bör det förordnas någon som
brukar förekomma som rättegångsombud vid domstolen.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon
som är behörig för uppdraget, ska denne förordnas, om det
inte finns särskilda skäl mot det. Lag (2009:1252).

6 § Ett förordnande av offentlig försvarare får återkallas av rätten, om
behovet av offentlig försvarare upphör eller något annat giltigt skäl
för återkallelse föreligger. Utser den misstänkte själv annan
försvarare, skall förordnandet återkallas, om det inte skulle uppstå
synnerlig olägenhet.

En offentlig försvarare får inte utan rättens medgivande sätta någon
annan i sitt ställe. Lag (1983:920).

7 § Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes
rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.

8 § Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid
rätten göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för
tillvaratagande av den misstänktes rätt, så ock, om målet fullföljes,
biträda honom i högre rätt.

9 § Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att
sammanträffa med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den
anhållne eller häktade; annan än offentlig försvarare dock endast om
undersökningsledaren eller åklagaren medgiver det eller rätten finner
det kunna ske utan men för utredningen eller för ordningen eller
säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som
uppgivits för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat
rättens sammanträde för förhandling.

10 § En offentlig försvarare har rätt till skälig ersättning
av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som
uppdraget har krävt. Ersättningen för arbete ska bestämmas
med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn
till uppdragets art och omfattning och med tillämpning av en
timkostnadsnorm. Regeringen meddelar föreskrifter om
timkostnadsnormen.

Timersättningen får avvika från timkostnadsnormen, om den
skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller
andra omständigheter av betydelse ger anledning till det.

När ersättningen bestäms ska i vissa fall en taxa tillämpas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om taxan och om beräkning av
ersättningen för tidsspillan.

Ersättningen till offentlig försvarare får endast om det
finns särskilda skäl avse de merkostnader för tidsspillan och
utlägg som har uppstått på grund av att försvararen har sin
verksamhet långt ifrån den ort där domstolen är belägen. På
begäran av den misstänkte eller den föreslagna offentlige
försvararen ska förhandsbesked lämnas i frågan om sådana
merkostnader omfattas av rätten till ersättning.

En offentlig försvarare får inte förbehålla sig eller ta emot
ersättning av den misstänkte. Har detta skett är förbehållet
utan verkan och den offentlige försvararen ska till den
misstänkte betala tillbaka vad han eller hon har tagit emot. Den offentlige försvararen får dock förbehålla sig och ta
emot skälig ersättning för tidsspillan och utlägg som enligt
fjärde stycket inte omfattas av försvararens rätt till
ersättning av allmänna medel. Lag (2009:1252).

10 a § En offentlig försvarare som överklagat ett beslut om ersättning
får i den högre instansen åberopa nya omständigheter till stöd för sitt
anspråk endast om det finns särskilda skäl för det. Lag (1988:214).

11 § Vårdnadshavare som höres enligt 1 § äger rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat. Ersättningen skall gäldas av
statsverket. Lag (1971:240)

12 § En misstänkt som har kallats att inställa sig till ett
sammanträde får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad
för resa och uppehälle om det är skäligt med hänsyn till hans eller
hennes ekonomiska förhållanden, de kostnader som kan uppstå i samband
med inställelsen och omständigheterna i övrigt. Rätten får bevilja
förskott på ersättningen.

Ersättning betalas enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624).


22 Kap. Om enskilt anspråk i anledning av brott

1 § Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning
av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket
i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade
ordningen.

2 § Grundas enskilt anspråk på ett brott som hör under allmänt åtal, är
åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet
förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan
väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Vill
målsäganden att anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han
anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna
uppgift om de omständigheter på vilka det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående
brott, att enskilt anspråk kan grundas på brottet, skall han, om det kan
ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om detta.

Första och andra styckena skall tillämpas också när anspråket övertagits
av någon annan. Lag (1988:6).

3 § Föres i särskilt mål vid rätten talan om enskilt anspråk i
anledning av brott, äge rätten, om det finnes lämpligt, förordna, att
talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet.

4 § Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för
talan, eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet
väcka talan, som avses i 14 kap. 5 §, äge vad i nämnda lagrum är stadgat
motsvarande tillämpning.

5 § Har talan om enskilt anspråk tagits upp till behandling i samband
med åtalet, får rätten förordna att talan skall handläggas som särskilt
mål enligt reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning
skulle medföra väsentliga olägenheter. Lag (1988:6).

6 § Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava
förlorat sin rätt att tala å brottet, förordne rätten, om part yrkar
det, att talan om det enskilda anspråket skall som särskilt mål
handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Framställes ej sådant
yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan
motparten ingått i svaromål, skall, om denne yrkar det, talan dock
prövas.

Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 § Föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott i samband med
åtalet och finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan
dock prövas i målet. Lag (1969:588)

8 § Talan om enskilt anspråk på grund av sådant brott under allmänt åtal
som avses i 20 kap. 10 § får ej väckas av målsäganden, om inte åtal för
brottet äger rum eller talan biträds av någon som är behörig att besluta
sådant åtal. Lag (1981:1312).


23 Kap. Om förundersökning

1 § Förundersökning skall inledas så snart det på grund av
angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott
som hör under allmänt åtal har förövats.

Förundersökning behöver dock inte inledas, om det är uppenbart att
brottet inte går att utreda. Att förundersökning inte behöver inledas
i vissa andra fall följer av 4 a § och 22 §.

Om det krävs angivelse för att brottet skall höra under allmänt
åtal, får förundersökning trots det inledas utan angivelse, om det
innebär fara att avvakta en angivelse. I så fall skall målsäganden
underrättas snarast. Om denne då inte anger brottet till åtal, skall
förundersökningen läggas ned. Lag (1994:1412).

2 § Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot
honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen
förebringas i ett sammanhang.

3 § Beslut att inleda en förundersökning ska fattas av
Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagaren. Har
förundersökningen inletts av Polismyndigheten eller
Säkerhetspolisen och är saken inte av enkel beskaffenhet, ska
ledningen av förundersökningen om brottet övertas av
åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för
brottet. Åklagaren ska också i annat fall överta ledningen
när det är motiverat av särskilda skäl.

När förundersökningen leds av åklagaren, får han eller hon
anlita biträde av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för
att genomföra den. Åklagaren får också uppdra åt en polisman
att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om
det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet.

Det som i denna balk föreskrivs om Polismyndigheten gäller
för Säkerhetspolisen då den leder förundersökning eller
biträder åklagare i en förundersökning.

Innan förundersökning hunnit inledas, får en polisman hålla
förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse
för utredningen. Lag (2014:649).

4 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala
emot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas
och bevis, som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så
bedrivas, att ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får
vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

4 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska undersökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den misstänktes fördel som till hans eller hennes nackdel.

Förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen ska också bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned.

Även brottsbekämpande verksamhet före en förundersökning ska bedrivas objektivt. Lag (2016:546).

4 a § En förundersökning får vidare läggas ned
1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står
i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom
kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i
tre månader, eller
2. om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma
att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt
allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att
förundersökningen läggs ned.

Om det finns förutsättningar för att lägga ned en
förundersökning enligt första stycket redan innan en sådan
har inletts, får det beslutas att förundersökning inte ska
inledas.

Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning
meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det
kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till
följd av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma
gäller beslut att inte inleda förundersökning i motsvarande
fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar
undersökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt
denna paragraf meddelas av åklagare. Lag (2014:649).

5 § Ska enligt 21 kap. 3 a eller 3 b § en offentlig försvarare
utses för den misstänkte eller den tidigare tilltalade, ska
undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten. Undersökningsledaren ska också göra anmälan hos rätten, om
målsäganden begär att få ett målsägandebiträde eller om det
annars finns anledning att förordna ett sådant biträde.

Om det inte pågår någon förundersökning ska anmälan enligt
första stycket göras av åklagaren. Lag (2012:659).

6 § Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages
kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen.

6 a § Den som skall höras under förundersökningen får vid vite
kallas att infinna sig vid förhöret, om det är lämpligt med
hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vite får
inte föreläggas, om förhöret avses ske per telefon eller om
väglängden till den plats där förhöret skall hållas överstiger
tio mil från den plats där den kallade har sin bostad eller
stadigvarande uppehåller sig och det inte är av synnerlig vikt
för utredningen att förhöret äger rum.

Beslut om vitesföreläggande enligt första stycket meddelas av
undersökningsledaren eller av en polisman som får leda
förhöret.

Uteblir den som har kallats vid vite, får nytt vite föreläggas
i samband med kallelse till förhör en senare dag. Lag (2002:440).

6 b § Frågor om utdömande av vite som har förelagts med stöd av 6 a § prövas av åklagaren.

Den som har förpliktats att betala ett vite får inom tre veckor
från det att han eller hon fick del av beslutet begära rättens
prövning av detta. Begäran om sådan prövning skall göras hos
åklagaren, som med eget yttrande skall överlämna ärendet till
rätten.

Om någon begäran om rättens prövning inte har gjorts inom den
angivna tiden, får åklagarens beslut verkställas enligt
utsökningsbalken. Lag (2002:440).

7 § Den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse
att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret, om
det har satts ut att hållas på en plats inom en väglängd av tio
mil från den plats där han eller hon har sin bostad eller vid
kallelsens mottagande uppehöll sig.

Utan föregående kallelse får den som uppehåller sig inom en
väglängd av tio mil från den plats där förhör skall hållas
hämtas till förhöret, om undersökningen avser ett brott på
vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att han
eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon
med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis
eller på annat sätt försvåra utredningen.

När det är av synnerlig vikt för utredningen att förhöret äger
rum, får hämtning enligt första eller andra stycket ske oavsett
väglängden.

Hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller
annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast
när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han eller
hon inställas på den plats som bestämts för förhöret. Lag (2002:440).

8 § På tillsägelse av en polisman är den som befinner sig på den
plats, där ett brott förövas, skyldig att medfölja till ett förhör
som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får
polismannen ta med honom till förhöret.

Vad som sägs i första stycket gäller också den som befinner sig inom
ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen
förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i fyra år. Detta gäller också vid försök till ett sådant
brott.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan
förundersökning hunnit inledas. Lag (1994:1412).

9 § Den som inte är anhållen eller häktad är inte skyldig att
stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Är det av
synnerlig vikt, att den som kan misstänkas för brottet är
tillgänglig för fortsatt förhör, är han skyldig att stanna kvar
ytterligare sex timmar.

Den som är under femton år är inte skyldig att stanna kvar för
förhör längre än tre timmar. Om det är av synnerlig vikt för
utredningen, är den hörde skyldig att kvarstanna ytterligare
tre timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig
att stanna kvar, utgått, får han omedelbart avlägsna sig. Utan
synnerliga skäl får det inte krävas att han infinner sig till
nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

Den som kan misstänkas för brottet får tas i förvar under den
tid han är skyldig att stanna kvar, om det är nödvändigt med
hänsyn till ändamålet med ingripandet, ordning eller säkerhet. Lag (1998:24).

9 a §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Om det kan antas att utredningen annars försvåras, är den som ska förhöras skyldig att på tillsägelse tillfälligt lämna ifrån sig elektronisk kommunikationsutrustning som han eller hon bär med sig eller har på sig. Om han eller hon vägrar, får en polisman tillfälligt omhänderta utrustningen.

Om det är nödvändigt för att söka efter egendom som anges i första stycket och det är föreskrivet fängelse för brottet, får en polisman kroppsvisitera den som ska höras. Någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får dock kroppsvisiteras endast om det finns synnerlig anledning att anta att utredningen annars kommer att försvåras.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även innan en förundersökning har hunnit inledas. Lag (2016:546).

9 b §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Egendom som tas om hand enligt 9 a § ska lämnas tillbaka så snart det inte längre finns skäl för åtgärden och senast vid den tidpunkt då den som ska höras inte längre är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 9 §.

Det ska föras protokoll över åtgärder enligt 9 a §. Lag (2016:546).

10 § Undersökningsledaren bestämmer, med de begränsningar som
följer av andra-sjätte styckena, vem som får närvara vid
förhör.

Vid förhör ska såvitt möjligt ett av undersökningsledaren
anmodat trovärdigt vittne närvara.

Ett biträde till en person som förhörs har rätt att närvara vid
förhöret, om det kan ske utan men för utredningen och biträdet
svarar mot de krav som ställs på försvarare i 21 kap. 3 § tredje stycket.

Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att
närvara vid förhör som hålls på den misstänktes begäran enligt 18 § andra stycket. Vid andra förhör får försvararen närvara,
om det kan ske utan men för utredningen.

Målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med
målsäganden. Detsamma gäller en stödperson, om hans eller
hennes närvaro inte är till men för utredningen.

Är den som hörs under 15 år, bör den som har vårdnaden om honom
eller henne vara närvarande vid förhöret, om det kan ske utan
men för utredningen.

Undersökningsledaren får besluta att det som har förekommit vid
förhör inte får uppenbaras. Lag (2008:67).

11 § Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, får
han i den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till
den som hörs. Detsamma gäller målsägandebiträde vid förhör med
målsäganden. Om någon annan är närvarande vid förhör, får denne inte
utan undersökningsledarens tillstånd vid förhöret meddela sig med den
hörde. Lag (1988:610).

12 § Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande
i viss riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller
andra otillbörliga åtgärder. Den som höres må icke förmenas att intaga
sedvanliga måltider eller åtnjuta nödig vila.

13 § Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet,
som är av vikt för utredningen, och är han, om åtal väcks, skyldig
att

i målet vittna därom, eller är det annars av synnerlig vikt för
utredningen att någon, som är skyldig att vittna i målet, redan under
förundersökningen hörs som vittne, får på undersökningsledarens
begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Förhör, som avses i första stycket, får inte äga rum, innan
förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen kan
misstänkas för brottet. Om förhöret gäller i tillämpliga delar vad
som föreskrivs om bevisupptagning utom huvudförhandling. Den
misstänkte skall ges tillfälle att närvara vid förhöret.

Ersättning för hans inställelse betalas av allmänna medel enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624).

14 § Undersökningsledaren får inhämta yttrande från en sakkunnig. Innan
ett yttrande inhämtas från någon annan än en myndighet, skall den som
misstänks för brottet eller hans försvarare ges tillfälle att yttra sig
om valet av sakkunnig, om inte särskilda skäl talar mot detta.

Om en sakkunnig redan under förundersökningen bör utses av rätten, får
undersökningsledaren framställa begäran om det. Han får också hos rätten
begära föreläggande att skriftligt bevis skall företes eller föremål
tillhandahållas för besiktning eller förordnande att allmän handling som
kan antas ha betydelse som bevis skall tillhandahållas vid
förundersökningen. Lag (1990:443).

15 § Är fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen,
därförinnan går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, får
på yrkande av undersökningsledaren eller den misstänkte rätten genast
ta upp beviset. Om beviset gäller i tillämpliga delar vad som är
föreskrivet om bevis, som tas upp utom huvudförhandling. Kostnaden
för bevisupptagningen och för den misstänktes inställelse vid rätten
skall utgå av allmänna medel. Ersättning för den misstänktes
inställelse betalas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624).

16 § I fråga om användande av tvångsmedel under
förundersökningen gäller 24-28 kap.

I fråga om tolk och översättning av handlingar under
förundersökningen tillämpas 5 kap. 6 och 8 §§ samt 33 kap. 9 §. Undersökningsledaren beslutar i dessa frågor. Lag (2013:663).

17 § Har upphävts genom lag (2014:649).

18 § När förundersökningen har kommit så långt att någon
skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han
eller hon hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och
hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den
mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som
har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att
ange den utredning som de anser är önskvärd och i övrigt
anföra det som de anser är nödvändigt. Underrättelse om detta
ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller
hennes försvarare, varvid de ska ges skäligt rådrum. Åtal får
inte beslutas innan detta har skett.

På begäran av den misstänkte eller hans eller hennes
försvarare ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta
kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan
begäran avslås, ska skälen för detta anges.

Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon
hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans
eller hennes försvarare, om detta kan antas vara till fördel
för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i
övrigt.

I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del
av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. Lag (2014:257).

19 § Har undersökningsledaren slutfört den utredning han anser
nödvändig utan att bifalla begäran, som avses i 18 § andra stycket,
eller anser den misstänkte, att det finns annan brist i utredningen
kan han anmäla detta till rätten.

Rätten skall så snart det kan ske pröva anmälan. Om det finns skäl
för det får rätten hålla förhör med den misstänkte eller annan eller
vidtaga den åtgärd i övrigt, som är påkallad. Ersättning för den
misstänktes inställelse betalas av allmänna medel enligt föreskrifter
som meddelas av regeringen. Lag (1996:1624).

20 § Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida åtal
skall väckas. Lag (1957:38)

21 § Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad
därvid förekommit av betydelse för utredningen.

Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har
upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat
sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall
också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas
eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar
komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En
invändning som inte medför någon ändring skall antecknas. Efter
granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först
efter granskningen antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål får i stället för protokoll föras kortfattade
anteckningar över det väsentliga, som förekommit vid
förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, har den misstänkte eller hans
försvarare rätt att på begäran få en avskrift av protokoll
eller anteckningar från förundersökningen. Har offentlig
försvarare förordnats för den misstänkte, skall en avskrift
utan särskild begäran lämnas eller sändas till försvararen. Lag (1999:72).

22 § Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte
genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och
det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan
påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas
enligt vad som föreskrivs i 27 kap.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att
förundersökning enligt detta kapitel ägt rum. Lag (2004:504).

23 § Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig,
gälle därom i tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

24 § Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet, om
underrättelse enligt 18 § första stycket fjärde meningen samt om
protokoll och anteckningar vid förundersökning meddelas av regeringen. Lag (1987:747).


24 Kap. Om häktning och anhållande

1 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för vilket är
föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas, om det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet finns risk för att han
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller
straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens
utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning
saknas.

Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för
något annat motstående intresse.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får
häktning inte ske. Lag (1989:650).

2 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas
oberoende av brottets beskaffenhet,
1. om han är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans
uppgift om detta kan antas vara osann, eller 2. om han saknar hemvist inom riket och det finns risk för att han genom
att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Lag (1987:1211).

3 § Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den
begränsning som följer av 19 §, häktas, om
1. förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som
sägs i 1 § första, tredje och fjärde styckena eller 2 § och
2. det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på
ytterligare utredning om brottet. Lag (1989:650).

4 § Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd eller någon
annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att
medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om
det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma
gäller kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras
medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta
sig övervakning, skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den som är under
arton år finns särskilda bestämmelser.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för
häktning föreskrivs i 25 kap. Lag (1987:1211).

5 § Beslut att häkta någon meddelas av rätten. I häktningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i 20 §. Lag (1987:1211).

5 a § Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon
skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att
väcka åtal, skall den samtidigt på begäran av åklagaren pröva
om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det
finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på
annat sätt försvårar sakens utredning.

Om det på grund av senare inträffade omständigheter är
nödvändigt, får åklagaren meddela beslut som innebär
inskränkningar i den häktades kontakter med omvärlden även om
rätten inte har meddelat tillstånd till restriktioner. Har
åklagaren meddelat ett sådant beslut skall han samma dag eller
senast dagen därefter begära rättens prövning enligt första
stycket. När en sådan framställan kommit in till rätten, skall
rätten så snart det kan ske och senast inom en vecka hålla
förhandling i frågan. För handläggningen vid rätten gäller vad
som är föreskrivet om häktningsförhandling.

Ett tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte
medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att
någon skall kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden
för att väcka åtal. Lag (1998:601).

6 § Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på
rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen
misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt att
han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. I anhållningsbeslutet skall
anges det brott som misstanken avser och grunden för anhållandet. Lag (1987:1211).

7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande
fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på
bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också
gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman. Lag (1987:1211).

8 § Har ett beslut att anhålla någon meddelats i den
misstänktes frånvaro, ska han eller hon, så snart beslutet
har verkställts, förhöras. Förhöret ska hållas av en åklagare
eller av en polisman eller annan anställd vid
Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten som myndigheten
har utsett. Har åklagaren inte redan underrättats om
frihetsberövandet, ska det skyndsamt anmälas till honom eller
henne. Åklagaren ska efter förhöret omedelbart besluta om den
misstänkte ska förbli anhållen.

Har någon gripits enligt 7 §, ska han eller hon så snart som
möjligt förhöras av en åklagare eller av en polisman eller
annan anställd vid Polismyndigheten eller
Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, ska
det skyndsamt anmälas till honom eller henne. Åklagaren ska
efter förhöret omedelbart besluta om den misstänkte ska
anhållas. Anhålls inte den misstänkte, ska åklagaren
omedelbart häva beslutet om gripande.

Innan åklagaren har underrättats om frihetsberövandet, får
beslutet om gripande hävas av Polismyndigheten, om det är
uppenbart att det inte finns skäl för fortsatt
frihetsberövande. I omedelbar anslutning till gripandet får
beslutet under samma förutsättningar hävas även av den
polisman som har fattat beslutet.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl för
anhållande, får åklagaren efterlysa honom eller henne. Lag (2014:1410).

9 § När någon grips eller anhålls eller när ett
anhållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs, ska den
frihetsberövade få besked om det brott som han eller hon är
misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. Lag (2008:67).

9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de
omständigheter som ligger till grund för beslutet om
anhållande eller häktning. Lag (2014:257).

10 § Om det inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall
åklagaren omedelbart häva beslutet. Lag (1987:1211).

11 § Om inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som
anges i 12 § muntligen eller skriftligen göra framställning hos rätten
om häktning av den anhållne.

I framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden
för häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas
om häktningsframställningen genom åklagarens försorg. Lag (1987:1211).

12 § Häktningsframställning skall göras utan dröjsmål och senast
klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall
vid tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då
beslutet verkställdes.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall
åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1995:1310).

13 § Har en häktningsframställning gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter
det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. Lag (1995:1310).

14 § Vid häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning
och, om det inte finns synnerligt hinder, den anhållne vara
närvarande.

Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som
yrkandet grundas på. Detsamma gäller i fråga om en begäran om
tillstånd till restriktioner enligt 5 a §. Den anhållne och
hans försvarare skall få tillfälle att yttra sig. Utöver vad
handlingarna från förundersökningen innehåller samt vad
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det. Lag (1998:601).

15 § Häktningsförhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott till
dess häktningsfrågan kan avgöras.

Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte
begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte rätten
bestämmer något annat. Lag (1987:1211).

16 § Sedan häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten,
tillämpas 17 § tredje och fjärde styckena.

Beslutas ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet. Lag (1987:1211).

17 § En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp på
yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av
målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts, skall
häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. I
fråga om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14 16 §§. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns
det anledning att anta att han avvikit eller på annat sätt håller sig
undan, utgör dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir
målsäganden trots att han kallats till förhandlingen, får frågan ändå
avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret för
hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall rätten utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Häktningsförhandlingen
får aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att häktningsbeslutet
har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten
har upphört. Lag (1995:1310).

18 § Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan har
väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden
får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

Är den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av
tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller hans
försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum
hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att
utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Är det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu
angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar om
häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten. Lag (1987:1211).

19 § Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §,
skall åklagaren, så snart han anser att det finns sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till rätten. Rätten
skall utan dröjsmål efter en sådan anmälan hålla ny förhandling i
häktningsfrågan. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan,
hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika skäl för
att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns
skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas. Lag (1995:1310).

20 § Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,
1. om inte inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller
förlängning av tiden har begärts eller
2. om det inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även av åklagaren. Rätten skall snarast underrättas om åtgärden. Lag (1987:1211).

21 § Döms den misstänkte för brottet och är han häktad, skall
rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om
han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga
kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna
att han skall häktas. I fråga om tillstånd till restriktioner
gäller bestämmelserna i 5 a §.

Vid tillämpningen av första stycket skall bestämmelserna i
detta kapitel om häktning, i de fall där det finns risk för att
den misstänkte undandrar sig straff, gälla även i de fall där
det finns risk för att den misstänkte undandrar sig utvisning. Om rätten har beslutat om utvisning får den förordna om
häktning trots att det för brottet inte är föreskrivet fängelse
ett år eller däröver. Förordnandet om häktning skall dock inte
gälla under den tid då den dömde avtjänar en frihetsberövande
påföljd som han har dömts till i målet. Lag (1998:601).

21 a § När någon har frihetsberövats genom gripande enligt 7 § första stycket, genom överlämnande till en polisman enligt 7 § andra stycket och då inte har frigivits, genom anhållande eller
genom häktning enligt 17 §, ska någon av den frihetsberövades
närmaste anhöriga eller någon annan person som står den
frihetsberövade särskilt nära underrättas om frihetsberövandet
så snart det kan ske utan men för utredningen.

Om den frihetsberövade motsätter sig att någon underrättas om
frihetsberövandet, får underrättelse lämnas bara om det finns
synnerliga skäl.

Underrättelse behöver inte lämnas om frihetsberövandet har
upphört. Lag (2008:67).

22 § Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i
förvar. Den som är gripen behöver dock inte tas i förvar om det
inte är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med gripandet,
ordning eller säkerhet. Den som häktas skall utan dröjsmål
föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning av
det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som
han är misstänkt för, förvaras på en annan plats än som anges i
första stycket, får rätten på åklagarens begäran förordna att
den häktade tills vidare inte skall föras till häkte. Rätten
eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han
förts till häkte, skall föras till en plats utom häktet för
förhör eller annan åtgärd.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har
undergått rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda
bestämmelser. Lag (1998:24).

23 § Oavsett samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i
förvar annat än enligt föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna kvar för förhör
finns bestämmelser i 23 kap. Lag (1987:1211).

24 § I fråga om behandlingen av den som är anhållen eller
häktad samt om ersättning av allmänna medel åt den som varit
oskyldigt anhållen eller häktad finns särskilda bestämmelser. Detsamma gäller i fråga om rättens prövning av
undersökningsledarens eller åklagarens beslut om inskränkningar
i den häktades kontakter med omvärlden. Lag (1998:601).


25 Kap. Om reseförbud och anmälningsskyldighet

1 § Om någon är skäligen misstänkt för ett brott på vilket
fängelse kan följa och det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han eller hon avviker eller
på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff men
det i övrigt inte finns anledning att anhålla eller häkta den
misstänkte, får han eller hon, om det är tillräckligt, i
stället
1. meddelas förbud att utan tillstånd lämna anvisad
vistelseort (reseförbud), eller
2. föreläggas att på viss ort och vissa tider anmäla sig hos
Polismyndigheten (anmälningsskyldighet).

Oberoende av brottets beskaffenhet får också reseförbud eller
anmälningsskyldighet beslutas, om det finns risk för att den
misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff.

Finns det skäl att häkta eller anhålla någon, men kan det
antas att syftet kan tillgodoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet, får beslut om detta meddelas även i
andra fall än som avses i första stycket.

Reseförbud eller anmälningsskyldighet får åläggas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt
som den innebär för den misstänkte eller något annat
motstående intresse. Lag (2014:649).

2 § I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får föreskrivas
att den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad
eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som
behövs för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas
med anmälningsskyldighet.

I fråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av denna balk i
övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud. Lag (1981:1294).

3 § Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätten.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller
då rätten har att besluta om den misstänktes häktning eller hans
kvarhållande i häkte. Efter åtalet får rätten även på yrkande av
målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i
tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må
rätten omedelbart meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda
förordnas. Lag (1981:1295).

4 § Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken
avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehållasig, och
vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden
för överträdelse av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed
förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 § Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte begära
rättens prövning av förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så
snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde
dagen därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts
huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes,
får dock, om inte rätten finner att särskild förhandling bör äga rum,
förhandlingen anstå till huvudförhandlingen. Lag (1981:1294).

6 § Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud,
skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal
skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan
reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av
tiden.

7 § Reseförbud skall omedelbart hävas om
1. det inom den tid som avses i 6 § varken har väckts åtal
eller till rätten inkommit framställning om förlängning av
tiden, eller
2. reseförbudet av något annat skäl inte längre bör gälla.

Reseförbud hävs av rätten. Även åklagaren får häva ett
reseförbud, om inte förbudet har meddelats eller fastställts av
rätten och åtal har väckts. Rätten får överlåta till åklagaren
att besluta om tillfälliga undantag från reseförbudet eller
från föreskrifter som har meddelats i samband med detta.

Vad som anges i 24 kap. 21 § om häktning skall tillämpas i
fråga om reseförbud. Lag (2000:172).

8 § Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om reseförbud,
äge denna utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling
erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan. Om sådan förhandling
gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat.

9 § Överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor,
skall den misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, om det ej är
uppenbart, att skäl därtill ej förekomma.


26 kap. Om kvarstad

1 § Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras,
att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller
annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad
egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller
skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så
mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång
eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något
annat motstående intresse. Lag (1989:650).

2 § Beslut om kvarstad meddelas av rätten.

Fråga om kvarstad får upptagas på yrkande av undersökningsledaren,
åklagaren eller målsäganden. Efter åtalet får rätten även självmant
upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
får undersökningsledaren eller åklagaren yrka kvarstad endast om
anspråket anmälts hos honom. Rätten får endast på yrkande förordna
därom.

Väcks fråga om kvarstad, skall, så snart det kan ske, förhandling därom
äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i 24 kap. 17 §. Är det fara i dröjsmål, får rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annorlunda förordnas. Lag (1981:828).

3 § I avvaktan på rättens beslut om kvarstad får åklagaren ta
egendom i förvar.

Om det är fara i dröjsmål, får en polisman ta lös egendom i
förvar. En sådan åtgärd ska skyndsamt anmälas till åklagaren,
som omedelbart prövar om egendomen ska förbli i förvar.

Förvar får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som
beslutet avser eller något annat motstående intresse. Lag (2008:376).

3 a § Om det som tagits i förvar är ett föremål och om det kan
ske utan fara för att föremålet går förlorat och annars är
lämpligt, får det lämnas kvar i innehavarens besittning. Avser
beslutet om förvar en fordran eller annan rättighet, ska
gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra
sin förpliktelse till annan än Kronofogdemyndigheten.

Har egendom tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte
överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till
skada för den vars intressen förvarsbeslutet ska skydda. I
fråga om utmätning av egendom som tagits i förvar gäller vad
som är föreskrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning
av egendom som belagts med kvarstad för fordran.

Det som tagits i förvar ska vårdas väl och hållas under
noggrann tillsyn. Lag (2008:376).

3 b § Över förvar ska protokoll föras. I protokollet ska noga
anges vad som tagits i förvar, var och när åtgärden ägt rum,
vad som varit ändamålet med den och vilka som varit närvarande
när den vidtogs.

Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid
åtgärden, ska han eller hon utan dröjsmål underrättas om den
och om vad som har skett med den egendom som tagits i förvar.

Den vars egendom tagits i förvar ska på begäran få ett bevis om
åtgärden. Beviset ska också innehålla uppgift om det brott som
misstanken avser. Lag (2008:376).

4 § Har åklagaren tagit egendom i förvar eller beslutat att
egendom ska förbli i förvar, ska han eller hon så snart som
möjligt och senast fem dagar därefter till rätten ge in en
framställning om kvarstad. Görs inte en sådan framställning,
ska egendomen omedelbart återställas.

När en framställning har kommit in, ska rätten så snart som
möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det,
senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som
avses i 2 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en
vecka sedan framställningen kom in och rätten inte anser att
det behöver hållas en särskild förhandling, får framställningen
dock prövas vid huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad, ska omhändertagen egendom förbli i
myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte
rätten bestämmer annat. Lag (2008:376).

5 § Då rätten förordnar om kvarstad, skall, om ej åtal redan väckts,
rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna får ej
bestämmas längre än som är oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Lag (1981:828).

6 § Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten
inkommit framställning om förlängning av tiden eller har för skulden
ställts säkerhet eller förekommer eljest ej längre skäl för kvarstad,
skall rätten omedelbart häva åtgärden.

Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts. Lag (1981:828).

7 § Bestämmelserna i 25 kap. 8 § om reseförbud gäller också beträffande
kvarstad. Lag (1981:828).

8 § I fråga om verkställandet av kvarstad finns bestämmelser i
utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare föreskrifter om
verkställandet, om det behövs. Lag (1981:828).


27 kap. Om beslag och hemliga tvångsmedel

Beslag m.m.

1 § Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning
om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på
grund av brott får tas i beslag. Detsamma gäller föremål som
skäligen kan antas ha betydelse för utredning om förverkande av
utbyte av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Vad som sägs i detta kapitel om föremål gäller också om
skriftlig handling, i den mån inte annat är föreskrivet.

Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen
för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat
motstående intresse. Lag (2008:376).

2 § En skriftlig handling får inte tas i beslag om
1. den kan antas innehålla uppgifter som en befattningshavare eller någon annan som avses i 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om, och
2. handlingen innehas av honom eller henne eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för.

Ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående som avses i 36 kap. 3 §, eller mellan sådana närstående inbördes, får tas i beslag hos den misstänkte eller en närstående endast vid en förundersökning om
1. ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år,
2. sabotage eller grovt sabotage enligt 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,
3. mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage enligt 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,
4. uppror, väpnat hot mot laglig ordning eller brott mot medborgerlig frihet enligt 18 kap. 1, 3 eller 5 § brottsbalken,
5. högförräderi, krigsanstiftan, spioneri, grovt spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige, mot främmande makt eller mot person enligt 19 kap. 1, 2, 5, 6, 7, 8, 10, 10 a eller 10 b § brottsbalken,
6. företagsspioneri enligt 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,
7. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, brott enligt 3 eller 3 a § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller brott enligt lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller
8. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 2-7, om en sådan gärning är belagd med straff.

Ett beslut enligt andra stycket 2-8 får meddelas endast av rätten eller åklagaren.

Om åklagaren har beslutat om beslag enligt tredje stycket, ska han eller hon utan dröjsmål anmäla åtgärden hos rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns skäl för åtgärden, ska den upphäva beslutet. Lag (2016:93).

3 § Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett
post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för
brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen
hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. Lag (1993:602).

4 § Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt
eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträffas i beslag.

Föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även
utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är
fråga om en försändelse som avses i 3 §.

Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller
åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan
skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om
beslaget skall bestå. Lag (1993:1408).

4 a § Om en målsägande eller någon som trätt i dennes ställe
har framställt anspråk på det beslagtagna föremålet och det är
uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den
hos vilken beslaget har gjorts, får undersökningsledaren eller
åklagaren innan åtal väckts besluta att föremålet skall lämnas
ut till honom eller henne.

En underrättelse om beslutet skall genast sändas till den hos
vilken beslaget har gjorts. Lag (2003:163).

5 § Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten
eller eljest är tillgängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 § Har ett beslag verkställts utan rättens förordnande, får
den som drabbats av beslaget begära rättens prövning av
beslaget. När en sådan begäran har kommit in, skall rätten så
snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt
hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan
förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att
hållas inom en vecka sedan begäran framställdes och rätten inte
anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får
begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål
skall lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära
rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller vad som
sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på
föremålet skall underrättas om förhandlingen. Lag (2003:163).

7 § Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt
beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid,
inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad
som är nödvändigt.

Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten
medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före
tidens utgång. Lag (1994:1412).

8 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal
eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av
tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag,
skall beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål
skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det
att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har
sänts till den hos vilken beslaget har gjorts. Om denne medger
det, får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller, om
rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet
skall lämnas ut.

Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål
eller yrkat att en viss åtgärd skall vidtas med detta föremål,
utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet
skall lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det
att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har
sänts till den som framställt anspråket. Om denne medger det,
skall dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen skall
det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har
gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats
eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller
åklagaren. Har den som drabbats av beslaget begärt rättens
prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget
föremål skall lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs, skall rätten pröva om ett beslag fortfarande
skall bestå. Om målet avgörs genom dom, skall tredje stycket
inte tillämpas. Rätten får i samband med dom besluta om beslag. Lag (2005:282).

8 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kommit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för beslag, ska beslaget omedelbart hävas.

Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut.

Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om denne medger det ska dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.

Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersökningsledaren eller åklagaren. Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.

När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag fortfarande ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje stycket inte tillämpas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska rätten besluta att beslag som har gjorts för att ett föremål skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag. Lag (2016:546).

8 a § När ett beslag har hävts ska, om föremålet inte enligt 4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i
dennes ställe, föremålet lämnas ut till den hos vilken
beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på föremålet
eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, ska
föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne
kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.

Om den som ett föremål ska lämnas ut till enligt första
stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut
till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Lag (2009:1171).

8 b § När ett föremål enligt 8 a § ska lämnas ut till den hos
vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet
ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har
hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och att det,
om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räkning
eller förstöras.

Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också
har drabbats av beslaget ska även denne underrättas om att
beslaget har hävts och, om föremålet ska lämnas ut, till vem
utlämnandet ska ske. Lag (2009:1171).

9 § Rätten får förordna, att försändelse som får tas i beslag och som
väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen
kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får tas upp endast på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren.

Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad,
från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. I
förordnandet skall det tas in en underrättelse om att meddelande
om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller
åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon
annan.

När en försändelse på grund av ett förordnande hållits kvar, skall
befordringsföretaget utan dröjsmål göra anmälan hos den som har
begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva, om beslag
skall ske. Lag (1993:602).

9 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en
fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att
inhämta rättens förordnande enligt 9 §, får ett sådant
förordnande beslutas av åklagaren. När en försändelse har
hållits kvar på grund av åklagarens förordnande, ska
befordringsföretaget utan dröjsmål anmäla detta till
åklagaren. Åklagaren ska omedelbart pröva om försändelsen ska
tas i beslag.

Om åklagaren har beslutat ett förordnande enligt första
stycket, ska han eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla
beslutet till rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden
anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner
att det inte finns skäl för åtgärden, ska den upphäva
förordnandet.

Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har
upphört att gälla innan rätten har prövat ett ärende enligt
andra stycket, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Lag (2014:1419).

10 § Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt
beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock
föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas
kvar i innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som
beslagtaget, såvida det ej framstår som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i strid
mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett
föremål som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren,
om ej annat beslutas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn
skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat
missbruk sker därmed. Lag (1981:828).

11 § Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid
beslaget, skall han utan dröjsmål underrättas om det och om vad
som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett
befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske
utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om
avsändaren är känd, även denne. Lag (1993:602).

11 a § Den hos vilken ett beslag görs skall underrättas om att
det kan komma att fattas ett beslut enligt 4 a §. Någon
underrättelse behövs inte, om det är uppenbart att ett sådant
beslut inte kommer att fattas. Lag (2003:163).

12 § Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten,
undersökningsledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som
anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres,
efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den
som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av
honom förseglas.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan
innehållet i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till
någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift
eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och
vad därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag äge på begäran erhålla bevis om beslaget,
innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

13 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas noga. Vid omfattande beslag får de beslagtagna föremålen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.

Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser. Lag (2016:546).

14 § Vad i 25 kap. 8 § är stadgat om reseförbud äge motsvarande
tillämpning beträffande beslag.

14 a § Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken, må det tagas i beslag. Härvid äga bestämmelserna i detta
kapitel om beslag motsvarande tillämpning. Lag (1975:403).

15 § För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller rum
tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot
flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel
är stadgat om beslag.

16 § Har upphävts genom lag (1989:650).

17 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
beslag, vare de gällande.

Hemliga tvångsmedel

18 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation innebär
att meddelanden, som i ett elektroniskt kommunikationsnät
överförs eller har överförts till eller från ett
telefonnummer eller annan adress, i hemlighet avlyssnas eller
tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av
innehållet i meddelandet.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får användas
vid en förundersökning om
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i två år,
2. brott som avses i 2 § andra stycket 2-7,
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses
i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff eller
4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan
antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två
år.

Ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation ger också rätt att vidta åtgärder som anges i 19 §. Lag (2014:1419).

19 § Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation innebär
att uppgifter i hemlighet hämtas in om
1. meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät
överförs eller har överförts till eller från ett
telefonnummer eller annan adress,
2. vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har
funnits inom ett visst geografiskt område, eller
3. i vilket geografiskt område en viss elektronisk
kommunikationsutrustning finns eller har funnits.

Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får
sådana meddelanden som avses i första stycket 1 även hindras
från att nå fram.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas
vid en förundersökning om
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i sex månader,
2. dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken,
barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken som
inte är att anse som ringa, narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64), narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
3. brott som avses i 2 § andra stycket 2-7, eller
4. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses
i 1-3, om en sådan gärning är belagd med straff.

I fall som avses i 20 § andra stycket får hemlig övervakning
av elektronisk kommunikation dock användas endast vid en
förundersökning som avser brott som kan leda till hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation enligt 18 § andra
stycket. Lag (2014:1419).

20 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig
övervakning av elektronisk kommunikation får, om inte annat
följer av andra stycket, endast ske om någon är skäligen
misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse
1. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss
elektronisk kommunikationsutrustning som under den tid som
tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte
eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av
den misstänkte, eller
2. ett telefonnummer eller annan adress eller en viss
elektronisk kommunikationsutrustning som det finns synnerlig
anledning att anta att den misstänkte under den tid som
tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får, utöver vad
som anges i första stycket, ske i syfte att utreda vem som
skäligen kan misstänkas för brottet, om åtgärden är av
synnerlig vikt för utredningen. Övervakning som innebär att
uppgifter hämtas in om meddelanden får dock endast avse
förfluten tid.

Avlyssning eller övervakning får inte avse meddelanden som
endast överförs eller har överförts i ett elektroniskt
kommunikationsnät som med hänsyn till sin begränsade omfattning
och omständigheterna i övrigt får anses vara av mindre
betydelse från allmän kommunikationssynpunkt. Lag (2012:281).

20 a § Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda
TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument eller därmed
jämförbara utrustningar används för optisk personövervakning
vid förundersökning i brottmål, utan att upplysning om
övervakningen lämnas.

Hemlig kameraövervakning får användas vid en förundersökning
om
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff
än fängelse i två år,
2. brott som avses i 2 § andra stycket 2-7,
3. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses
i 1 eller 2, om en sådan gärning är belagd med straff,
eller
4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna
kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två
år. Lag (2014:1419).

20 b § Hemlig kameraövervakning får, utom i fall som avses i 20 c §, användas endast om någon är skäligen misstänkt för
brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Åtgärden får, utom i fall som avses i 20 c §, avse endast en
sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla
sig. Lag (2008:855).

20 c § Om det inte finns någon som är skäligen misstänkt för
brottet, får hemlig kameraövervakning användas för att övervaka
den plats där brottet har begåtts eller en nära omgivning till
denna plats. Hemlig kameraövervakning enligt denna paragraf får
ske endast om syftet är att fastställa vem som skäligen kan
misstänkas för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Lag (2008:855).

20 d §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller
upptagning som
1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är
avsett att återge ljud, och
2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar
vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten
inte har tillträde till.

Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning
om
1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år,
2. spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,
3. brott som avses i 3 § lagen (1990:409) om skydd för
företagshemligheter, om det finns anledning att anta att
gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av
en främmande makt eller av någon som har agerat för en
främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte
leder till endast böter,
4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan
antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år
och det är fråga om

a) människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,
b) våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första eller andra stycket
brottsbalken,
c) grovt sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § tredje stycket
brottsbalken,
d) våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första eller andra
stycket brottsbalken,
e) grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 kap. 6 § andra
stycket brottsbalken,
f) grovt utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,
g) grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § tredje stycket
brottsbalken,
h) utpressning, grovt brott, enligt 9 kap. 4 § andra stycket
brottsbalken,
i) grovt barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § femte
stycket brottsbalken,
j) övergrepp i rättssak, grovt brott, enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,
k) grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), eller

l) grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
5. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses
i 1-3, om en sådan gärning är belagd med straff,
6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses
i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med
hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens
straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Lag (2014:1419).

20 d §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning som
1. görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud, och
2. avser tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till.

Hemlig rumsavlyssning får användas vid en förundersökning om 1. brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,
2. spioneri enligt 19 kap. 5 § brottsbalken,
3. brott som avses i 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning och det kan antas att brottet inte leder till endast böter,
4. annat brott om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år och det är fråga om

a) människohandel enligt 4 kap. 1 a § brottsbalken,
b) våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första eller andra stycket brottsbalken,
c) grovt sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken,
d) våldtäkt mot barn enligt 6 kap. 4 § första eller andra stycket brottsbalken,
e) grovt sexuellt övergrepp mot barn enligt 6 kap. 6 § andra stycket brottsbalken,
f) grovt utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § tredje stycket brottsbalken,
g) grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken,
h) grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,
i) grovt barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § femte stycket brottsbalken,
j) grovt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,
k) grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), eller

l) grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
5. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 1-3, om en sådan gärning är belagd med straff,
6. försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i 4, om en sådan gärning är belagd med straff och det med hänsyn till omständigheterna kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Lag (2016:510).

20 e § Hemlig rumsavlyssning får användas endast om någon är
skäligen misstänkt för ett brott som avses i 20 d § och
åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Åtgärden får avse endast en plats där det finns särskild
anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla
sig. Avser åtgärden någon annan stadigvarande bostad än den
misstänktes, får hemlig rumsavlyssning användas endast om det
finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer
att uppehålla sig där.

Hemlig rumsavlyssning får inte avse
1. en plats som stadigvarande används eller är särskilt
avsedd att användas för verksamhet som tystnadsplikt gäller
för enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen,
2. en plats som stadigvarande används eller är särskilt
avsedd att användas för verksamhet som bedrivs av advokater,
läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter eller familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen (2001:453), eller
3. en plats som stadigvarande används eller är särskilt
avsedd att användas av präster inom trossamfund eller av dem
som har motsvarande ställning inom sådana samfund, för bikt
eller enskild själavård. Lag (2014:1419).

21 § Frågor om hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig
rumsavlyssning prövas av rätten på ansökan av åklagaren.

I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket ska
det anges vilken tid tillståndet avser. Tiden får inte
bestämmas längre än nödvändigt. När det gäller tid som
infaller efter beslutet får tiden inte överstiga en månad
från dagen för beslutet.

I ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation ska det anges vilket telefonnummer eller annan
adress, vilken elektronisk kommunikationsutrustning eller
vilket geografiskt område tillståndet avser. Det ska vidare
särskilt anges om åtgärden får verkställas utanför allmänt
tillgängliga elektroniska kommunikationsnät.

I ett tillstånd till hemlig kameraövervakning eller hemlig
rumsavlyssning ska det anges vilken plats tillståndet gäller. Om tillståndet är förenat med ett särskilt tillstånd enligt 25 a § att få tillträde till en plats för att installera
tekniska hjälpmedel, ska det anges särskilt i beslutet.

I ett beslut att tillåta hemlig rumsavlyssning ska det också
anges vem som är skäligen misstänkt för brottet.

I ett beslut att tillåta åtgärder enligt första stycket ska
det, när det finns skäl till detta, också i övrigt anges
villkor för att tillgodose intresset av att enskildas
personliga integritet inte kränks i onödan. Lag (2014:1419).

21 a § Om det kan befaras att det skulle medföra en
fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen att
inhämta rättens tillstånd till hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation eller hemlig kameraövervakning, får tillstånd
till åtgärden ges av åklagaren i avvaktan på rättens
beslut.

Om åklagaren har gett ett sådant tillstånd, ska han
eller hon utan dröjsmål skriftligt anmäla beslutet till
rätten. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska
skyndsamt pröva ärendet. Om rätten finner att det inte finns
skäl för åtgärden, ska den upphäva beslutet.

Om åklagarens beslut har verkställts innan rätten gjort en
prövning som avses i andra stycket, ska rätten pröva om det
funnits skäl för åtgärden. Om rätten finner att det saknats
sådana skäl, får de inhämtade uppgifterna inte användas i en
brottsutredning till nackdel för den som har omfattats av
avlyssningen eller övervakningen, eller för någon annan som
uppgifterna avser. Lag (2014:1419).

22 § Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får inte
avse telefonsamtal eller andra meddelanden där någon som
yttrar sig, på grund av bestämmelserna i 36 kap. 5 § andra-sjätte styckena, inte skulle ha kunnat höras som vittne
om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram. Om det
under avlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant
samtal eller meddelande, ska avlyssningen omedelbart
avbrytas.

Hemlig rumsavlyssning får inte avse samtal eller annat tal
där någon som angetts i första stycket talar. Om det under
rumsavlyssningen kommer fram att det är fråga om ett sådant
samtal eller tal, ska avlyssningen omedelbart avbrytas.

Upptagningar och uppteckningar ska omedelbart förstöras i de
delar som de omfattas av förbud enligt första eller andra
stycket. Lag (2014:1419).

23 § Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning
av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning, ska åklagaren eller rätten omedelbart
upphäva beslutet. Lag (2014:1419).

23 a § Om det vid hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation eller hemlig kameraövervakning har kommit fram
uppgifter om ett annat brott än det som har legat till grund
för beslutet om avlyssning eller övervakning, får uppgifterna
användas för att utreda brottet. Förundersökning eller
motsvarande utredning om brottet får dock inledas på grund av
dessa uppgifter endast om
1. det är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver för
brottet och det kan antas att brottet inte leder till endast
böter, eller
2. det finns särskilda skäl.

Om det vid hemlig rumsavlyssning har kommit fram uppgifter om
ett annat brott än det som har legat till grund för beslutet
om hemlig rumsavlyssning, får uppgifterna användas för att
utreda brottet endast om det är fråga om
1. brott som anges i 20 d §, eller
2. annat brott, om det är föreskrivet fängelse i tre år eller
däröver för brottet.

Om det har kommit fram uppgifter om förestående brott, får
uppgifterna användas för att förhindra brott. Lag (2014:1419).

24 § En upptagning eller uppteckning som har gjorts vid
hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig
övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig
kameraövervakning eller hemlig rumsavlyssning ska granskas
snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.

Upptagningar och uppteckningar som avses i första stycket
ska, i de delar de är av betydelse från
brottsutredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen
har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet
har avgjorts slutligt. I de delar som upptagningarna och
uppteckningarna är av betydelse för att förhindra förestående
brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra
brott. De ska därefter förstöras.

Trots andra stycket får brottsutredande myndigheter behandla
uppgifter från upptagningar och uppteckningar i enlighet med
vad som är särskilt föreskrivet i lag. Uppgifter från hemlig
rumsavlyssning får dock behandlas endast om de rör
förestående brott eller brott som avses i 23 a § andra
stycket. Lag (2014:1419).

25 § När tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation har lämnats, får de tekniska hjälpmedel som
behövs för åtgärden användas.

I 6 kap. lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns
bestämmelser om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation
och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation som gäller
för den som driver verksamhet som avses i den lagen. Lag (2012:281).

25 a § Vid hemlig rumsavlyssning får den verkställande
myndigheten, efter särskilt tillstånd, i hemlighet skaffa sig
tillträde till och installera tekniska hjälpmedel på en plats
som annars skyddas mot intrång. Ett sådant tillstånd får avse
endast den plats som ska avlyssnas eller, om det finns
särskilda skäl, en plats som direkt angränsar till den
platsen. Ett tillstånd att skaffa sig tillträde till en sådan
angränsande plats får dock inte avse någon annan
stadigvarande bostad än den misstänktes.

Om en plats ska bli föremål för både hemlig rumsavlyssning
och hemlig kameraövervakning, får ett särskilt tillstånd
enligt första stycket meddelas även för kameraövervakningen. Detta får dock inte avse tillträde för installation av
tekniska hjälpmedel i någons stadigvarande bostad.

Om ett tillstånd enligt första eller andra stycket avser ett
fordon, får den verkställande myndigheten, om det behövs,
tillfälligt flytta fordonet i samband med tillträdet.

Om ett tekniskt hjälpmedel har installerats med stöd av ett
tillstånd enligt första eller andra stycket, ska hjälpmedlet
tas bort eller göras obrukbart så snart som möjligt efter det
att tiden för tillståndet har gått ut eller tillståndet har
upphävts.

När ett beslut om hemlig rumsavlyssning eller hemlig
kameraövervakning verkställs får olägenhet eller skada inte
förorsakas utöver vad som är absolut nödvändigt. Lag (2014:1419).

Offentligt ombud

26 § Offentliga ombud ska bevaka enskildas
integritetsintressen i ärenden hos domstol om hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig
kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning.

Ett offentligt ombud har rätt att ta del av det som
förekommer i ärendet, yttra sig i ärendet och överklaga
rättens beslut. Lag (2014:1419).

27 § Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan
tjänstgöra som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid
behov ytterligare personer förordnas för återstående del av
perioden.

Ett offentligt ombud ska vara svensk medborgare och ska vara
eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett
offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Regeringen ska inhämta förslag på lämpliga kandidater från
Sveriges advokatsamfund och Domarnämnden.

Ett offentligt ombud får trots att regeringens förordnande har
upphört slutföra pågående uppdrag. Lag (2008:420).

28 § När en ansökan eller anmälan om hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning har kommit in till rätten, ska rätten
så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och
hålla ett sammanträde. Vid sammanträdet ska åklagaren och det
offentliga ombudet närvara.

Ett uppdrag som offentligt ombud gäller även i högre rätt. Lag (2014:1419).

29 § I fråga om ersättning till offentligt ombud tillämpas
bestämmelserna i 21 kap. 10 § första och andra styckena samt 10 a §. Lag (2003:1146).

30 § Den som förordnats som offentligt ombud i ett ärende får
inte obehörigen röja vad han eller hon i ärendet fått kännedom
om. Lag (2003:1146).

Underrättelse till enskild

31 § Den som är eller har varit misstänkt för brott ska, om
inte annat följer av 33 §, underrättas om sådan hemlig
avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning
av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning eller
hemlig rumsavlyssning som han eller hon har utsatts för.

Om avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation
har avsett ett telefonnummer eller annan adress eller en viss
elektronisk kommunikationsutrustning som innehas av någon
annan än den misstänkte, ska även innehavaren underrättas. Detta gäller dock inte om annat följer av 33 § eller
inhämtning har skett med stöd av 20 § andra stycket och
integritetsintrånget för den enskilde kan antas vara ringa.

Om kameraövervakning eller rumsavlyssning har avsett en plats
som innehas av någon annan än den misstänkte och som
allmänheten inte har tillträde till, ska även innehavaren av
platsen underrättas om inte annat följer av 33 §.

En underrättelse ska lämnas så snart det kan ske utan men för
utredningen, dock senast en månad efter det att
förundersökningen avslutades.

En underrättelse behöver inte lämnas till den som redan
enligt 23 kap. 18 § eller på annat sätt har fått del av eller
tillgång till uppgifterna. En underrättelse behöver inte
heller lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna
uppenbart är utan betydelse. Lag (2014:1419).

32 § En underrättelse enligt 31 § ska innehålla uppgifter om
vilket tvångsmedel som har använts och när det har skett. Den
som är eller har varit misstänkt för brott ska få uppgift om
vilken brottsmisstanke som har legat till grund för åtgärden
eller som åtgärden har lett till. Den som inte är eller har
varit misstänkt för brott ska få uppgift om detta.

En underrättelse om hemlig avlyssning av elektronisk
kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation ska även innehålla en uppgift om vilket
telefonnummer eller annan adress eller vilken elektronisk
kommunikationsutrustning som avlyssningen eller övervakningen
har avsett. En underrättelse om hemlig kameraövervakning
eller hemlig rumsavlyssning ska även innehålla en uppgift om
vilken plats som har övervakats eller avlyssnats. Lag (2014:1419).

33 § Om det gäller sekretess enligt 15 kap. 1 eller 2 §, 18 kap. 1, 2 eller 3 § eller 35 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för uppgifter som avses i 32 §, ska en underrättelse enligt 31 § skjutas upp till dess att sekretess inte längre gäller.

Om det på grund av sekretess inte har kunnat lämnas någon underrättelse inom ett år från det att förundersökningen avslutades, behöver underrättelsen inte lämnas.

En underrättelse enligt 31 § ska inte lämnas, om förundersökningen angår
1. brott som avses i 13 kap. 1, 2, 3, 5 a eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,
2. brott som avses i 13 kap. 4 eller 5 § brottsbalken,
3. brott som avses i 18 kap. 1, 3, 5 eller 6 § eller 19 kap. 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 10 a, 10 b, 12 eller 13 § brottsbalken,
4. brott som avses i 3 eller 4 kap. brottsbalken, om brottet är av det slag som anges i 18 kap. 2 § eller 19 kap. 11 § samma balk,
5. brott som avses i 3 § lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,
6. brott som avses i 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, 3 eller 3 a § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller
7. försök, förberedelse eller stämpling till brott som anges i 1-6 eller underlåtenhet att avslöja sådant brott, om gärningen är belagd med straff. Lag (2016:93).

34 § Frågor om tillstånd till hemlig avlyssning av
elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk
kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig
rumsavlyssning eller kvarhållande av försändelse enligt 9 § eller 9 a § andra stycket får vid förundersökning om brott
som avses i 2 § andra stycket 2-8, utöver av domstol som
föreskrivs i 19 kap., prövas av Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller för prövningen av beslag enligt 2 § tredje
och fjärde styckena. Lag (2014:1419).


28 Kap. Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning

1 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts
på vilket fängelse kan följa, får husrannsakan företas i hus,
rum eller slutet förvaringsställe för att söka efter föremål
som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för att utröna
omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om
brottet eller om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet
enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får
husrannsakan dock företas bara om brottet har begåtts hos honom
eller henne eller om den misstänkte har gripits där eller om
det annars finns synnerlig anledning att det vid rannsakningen
ska anträffas föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller
att annan utredning om brottet eller om förverkande av utbyte
av brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken kan
vinnas.

För husrannsakan hos den misstänkte får inte i något fall
åberopas hans eller hennes samtycke, om inte den misstänkte
själv har begärt att åtgärden ska vidtas. Lag (2008:376).

2 § För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas,
hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller
underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får husrannsakan
företas hos honom, eller hos någon annan om det finns synnerlig
anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Detsamma gäller
i fråga om en tilltalad som söks för delgivning av stämning eller
kallelse till förhandling, om försök till delgivning har misslyckats
eller bedöms som utsiktslösa. Lag (1995:637).

2 a § För att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas
som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott, får
husrannsakan företas i transportmedel på viss plats, om det finns
särskild anledning att anta att den sökte kan komma att passera platsen. Lag (1991:666).

3 § I en lokal som är tillgänglig för allmänheten får för
ändamål som avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske också i annat
fall än som avses där.

I en lokal som brukar användas gemensamt av personer som kan
antas ägna sig åt brottslig verksamhet får för ändamål som
avses i 1 eller 2 § husrannsakan ske, om det förekommer
anledning att brott har förövats för vilket det är föreskrivet
fängelse ett år eller däröver och det finns särskild anledning
att anta att ändamålet med rannsakningen kommer att uppfyllas. Detta gäller dock inte lokal som huvudsakligen utgör bostad.

Bestämmelsen i andra stycket gäller också utrymmen och fordon
som finns i omedelbar anslutning till lokalen och brukas av dem
som använder lokalen. Lag (1999:72).

3 a § Husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte
eller för något annat motstående intresse. Lag (1989:650).

4 § Förordnande om husrannsakan meddelas, utom i fall som
avses i tredje stycket, av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Förordnande om husrannsakan för delgivning ska
alltid meddelas av rätten. Kan i annat fall husrannsakan
antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig
olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör, om det
inte är fara i dröjsmål, åtgärden inte vidtas utan rättens
förordnande.

Fråga om husrannsakan får rätten ta upp på yrkande av
undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet får rätten
även på yrkande av målsägande eller självmant ta upp en sådan
fråga. Fråga om husrannsakan för delgivning tas upp av rätten
självmant eller på yrkande av Polismyndigheten eller
åklagaren.

Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som ska
häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket
eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av
Polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelser i
polislagen (1984:387). Lag (2014:649).

5 § En polisman får företa husrannsakan utan förordnande enligt 4 §,
om det är fara i dröjsmål. Detta gäller dock inte husrannsakan för
delgivning. Lag (1995:637).

6 § Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad
som är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 § Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen
anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita
erforderligt biträde av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han ej är tillstädes,
hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara
förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen
därigenom uppehålles. Har varken han eller någon av hans husfolk eller
av dem tillkallat vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan
men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara
för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att
målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras
vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.

8 § Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild
handling, som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej
heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs.

9 § Över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändmålet med
förrättningen och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis
därom, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

10 § För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren
eller åklagaren så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än
i 1 § avses, även om det icke är tillgängligt för allmänheten.

11 § Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts
på vilket fängelse kan följa, får kroppsvisitation göras på den
som skäligen kan missstänkas för brottet för att söka efter
föremål som kan tas i beslag eller i förvar eller annars för
att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för
utredning om brottet eller om förverkande av utbyte av
brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får
kroppsvisiteras, om det finns synnerlig anledning att anta att
det därigenom kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag
eller i förvar eller att det annars är av betydelse för
utredningen om brottet eller om förverkande av utbyte av
brottslig verksamhet enligt 36 kap. 1 b § brottsbalken.

Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat
som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål
som någon har med sig. Lag (2008:376).

12 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för ändamål som anges
i 11 § eller enligt bestämmelserna i 12 a §. I den omfattning
och för det ändamål som anges i 12 b § får också en annan
person kroppsbesiktigas.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens
yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och
undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte
utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller
skada.

Den som skall kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet
upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl,
ytterligare sex timmar. Lag (2005:878).

12 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa, får kroppsbesiktigas för ändamål som anges i 11 § eller enligt bestämmelserna i 12 a §. I den omfattning och för det ändamål som anges i 12 b § får också en annan person kroppsbesiktigas.

Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada. Lag (2016:546).

12 a § Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras
på den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket
fängelse kan följa, om syftet är att göra en DNA-analys av
provet och registrera DNA-profilen i det DNA-register eller
det utredningsregister som förs enligt polisdatalagen (2010:361). Lag (2010:363).

12 b § Kroppsbesiktning genom tagande av salivprov får göras
på annan än den som skäligen kan misstänkas för ett brott, om
1. syftet är att genom en DNA-analys av provet underlätta
identifiering vid utredning av ett brott på vilket fängelse
kan följa, och
2. det finns synnerlig anledning att anta att det är av
betydelse för utredningen av brottet.

Analysresultatet får inte jämföras med de DNA-profiler som
finns registrerade i register över DNA-profiler som förs
enligt polisdatalagen (2010:361) eller i övrigt användas för
annat ändamål än det för vilket provet har tagits.

Första stycket gäller inte den som är under 15 år. Lag (2010:363).

13 § Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall i
tillämpliga delar gälla vad i 3 a, 4, 8 och 9 §§ är föreskrivet
om husrannsakan. Är fara i dröjsmål, får kroppsvisitation och
kroppsbesiktning beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall
verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställs den av någon
annan än en läkare, skall såvitt möjligt ett av
förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
får inte tas av någon annan än en läkare eller en legitimerad
sjuksköterska. Annan mera ingående undersökning får utföras
endast av läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får inte
verkställas eller bevittnas av någon annan än en kvinna, läkare
eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart
innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och
kroppsbesiktning som enbart innebär att blodprov,
alkoholutandningsprov eller salivprov för DNA-analys tas får
dock verkställas och bevittnas av en man. Lag (2005:878).

13 a §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Den som ska kroppsvisiteras får hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar.

Den som ska kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas till den plats där åtgärden ska genomföras. Lag (2016:546).

14 § Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande av utredning om brott, varå
fängelse kan följa.

Närmare bestämmelser om åtgärd, som här avses, meddelas av regeringen. Lag (1974:573).

15 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.


29 Kap. Om omröstning

1 § Om det vid överläggning till dom eller beslut framförs skiljaktiga
meningar, skall omröstning ske.

Vid omröstningen skall den yngste i rätten först yttra sig. Därefter
skall ledamöterna yttra sig allt eftersom de har säte i rätten. Om målet
har beretts av en viss ledamot, skall denne först säga sin mening. Om
nämndemän ingår i rätten, skall dessa säga sin mening sist.

Var och en skall ange de skäl han grundar sin mening på. Lag (1983:370).

2 § Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas
särskilt.

Över frågor som avser ansvar skall röstas i ett sammanhang. Om
det kan påverka utgången i målet, skall dock röstas särskilt
angående
1. frågan om den tilltalade begått gärningen och hur denna i
sådant fall skall bedömas,
2. frågor om åtgärder, som inte avser påföljd men som har
omedelbar betydelse för bestämmande av påföljd,
3. frågan om påföljd, utom såvitt gäller storleken av dagsbot,
föreskrifter, varning, övervakning, förlängning av prövotid
eller verkställighet av påföljd,
4. återstående frågor som avser ansvar.

Anser någon ledamot att den tilltalade skall överlämnas till
särskild vård av annat slag än som avses i 32 kap. 5 § brottsbalken, skall före omröstning enligt andra stycket 3 röstas särskilt angående denna mening. Lag (2006:890).

3 § Vid omröstning skall den mening gälla som omfattas av mer än hälften
av ledamöterna. Om någon mening har fått hälften av rösterna och denna
är den lindrigaste eller minst ingripande för den tilltalade, skall den
meningen gälla. Kan ingen mening anses som lindrigare eller mindre
ingripande, gäller den mening som fått hälften av rösterna, bland dem
ordförandens.

Om det framförs flera meningar än två utan att någon av dem skall gälla,
skall de röster som är ogynnsammast för den tilltalade läggas samman med
de röster som är därnäst minst förmånliga för honom. Om det behövs,
skall sammanläggningen fortsätta till dess någon mening skall gälla. Kan
inte någon mening anses som ogynnsammare för den tilltalade, skall den
mening gälla som har fått flest röster. Har flera meningar fått lika
många röster, gäller den som biträtts av den främste bland dem som
röstat för någon av dessa meningar.

Ingen mening skall anses lindrigare eller mindre ingripande än någon
annan mening vid omröstning enligt 2 § tredje stycket. Lag (1988:1369).

4 § En ledamot som blir överröstad är skyldig att delta i senare
omröstningar. Den som röstat för att den tilltalade skall frikännas helt
skall dock vid senare omröstning, om någon mening därvid kan anses som
lindrigast eller minst ingripande för den tilltalade, anses ha röstat
för denna mening. Lag (1988:1369).

5 § Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening
skall gälla, skall röstas därom.

6 § Beträffande omröstning i frågor som hör till rättegången och inte
avser ansvar eller som rör enskilt anspråk samt i frågor enligt 5 § eller om rättegångskostnad gäller vad som föreskrivs i 16 kap. Beträffande häktning eller åtgärd som avses i 25--.28 kap. tillämpas
dock bestämmelserna i detta kapitel om omröstning i fråga om ansvar. Om
det i brottmål förs talan om enskilt anspråk, skall rättens avgörande i
ansvarsfrågan vara bindande vid prövningen av det enskilda anspråket. Lag (1983:370).

7 § har upphört att gälla genom lag (1983:370).


30 Kap. Om dom och beslut

1 § Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit
fullföljts särskilt, är slutligt beslut.

2 § Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som
förekommit vid förhandlingen. I domen får delta endast domare som varit
med om hela huvudförhandlingen. Om ny huvudförhandling har hållits,
skall domen grundas på vad som förekommit vid den. I fall som avses i 46 kap. 17 § andra meningen får domen grundas även på vad som har inhämtats
efter huvudförhandlingen.

När ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall domen grundas på vad
handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Lag (1987:747).

3 § Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar i
behörig ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av
rätten upptagas. Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets
rättsliga beteckning eller tillämpligt lagrum.

4 § Om flera åtal handläggs i en rättegång får dom meddelas i
fråga om något av dem trots att handläggningen av de övriga
åtalen inte avslutats (deldom). Om åtalen avser samma
tilltalad får deldom meddelas endast om det är till fördel
för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot
det. Lag (2014:320).

5 § En dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange
1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande,
2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades
försvarare,
3. domslutet,
4. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats
på och
5. domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet.

En högre rätts dom skall i den utsträckning det behövs innehålla en
redogörelse för lägre rätts dom.

Om en part har rätt att överklaga, skall det i domen anges vad han i
så fall skall iaktta. Lag (1994:1034).

6 § Har den tilltalade erkänt gärningen och bestäms
brottspåföljden till annat än fängelse eller sluten ungdomvård
eller till fängelse i högst sex månader, får domen utfärdas i
förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre
rätts dom, får också utfärdas i förenklad form.

Förs i målet talan om enskilt anspråk i anledning av brott,
gäller vad som sägs i första stycket första meningen endast om
den tilltalade medger anspråket eller om rätten finner saken
vara uppenbar. Lag (1998:605).

7 § Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Ingå nämndemän i
rätten, framställe ordföranden eller, om målet beretts av annan lagfaren
domare, denne saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen
erforderligt, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, om ej
synnerligt hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas, då den
tilltalade är häktad, inom en vecka och i annat fall inom två veckor
efter förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid
huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde
eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas om tiden och sättet för
domens meddelande.

Avgörs ett mål utan huvudförhandling, skall så snart som möjligt
överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och
meddelas. Meddelandet skall ske genom att domen hålls tillgänglig på
rättens kansli.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domslutet och skälen jämte
meddelande av fullföljdshänvisning.

Har skiljaktig mening förekommit, skall denna meddelas parterna på samma
tid och sätt som domen.

När ett mål avgjorts, skall parterna snarast underrättas skriftligen om
utgången i målet. Lag (1987:1097).

8 § Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna
domare, som deltagit i avgörandet. Lag (1996:247).

9 § Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den
tilltalade för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Om förändring och förening av brottspåföljd, om särskilda rättsmedel
samt om överförande av lagföring till främmande stat i visst fall gälle
vad därom är stadgat. Lag (1976:21).

10 § Det som sägs i 2 och 7 §§ om dom skall tillämpas i fråga
om slutligt beslut. När inte annat är föreskrivet skall även 5 och 8 §§ tillämpas beträffande ett sådant beslut, om det behövs med
hänsyn till frågans beskaffenhet. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det tas in i domen.

Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återupptagande
av målet, skall det i beslutet anges vad han i så fall skall iaktta. Lag (1994:1034).

11 § Ett beslut som inte är slutligt skall i den utsträckning det
behövs ange de skäl som det grundas på.

Om den som vill överklaga ett beslut under rättegången måste
anmäla missnöje, skall det anges i beslutet. Får ett sådant beslut
överklagas särskilt, skall också det anges. Rätten skall på begäran
lämna den som vill överklaga upplysning om vad denne i övrigt
skall iaktta.

Om ett beslut, som inte är slutligt meddelas i samband med dom
eller slutligt beslut, skall det tas in i domen eller det slutliga
beslutet. Får beslutet överklagas särskilt, skall rätten ange vad den
som vill överklaga skall iaktta. Lag (1994:1034).

12 § Beslut under rättegången som inte får överklagas särskilt skall
genast gå i verkställighet. Detsamma gäller beslut enligt vilket
rätten
1. avvisat ombud, biträde eller försvarare,
2. utlåtit sig angående ersättning eller förskott av allmänna medel
till målsägande eller angående ersättning eller förskott till
biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som inte är part,
3. utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som avses i 25-28 kap.,
4. till försvarare utsett annan än part föreslagit, eller
5. utlåtit sig i annat fall än som avses i 2 eller 4, i fråga som
gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619), dock inte
beslut om skyldighet att till staten återbetala kostnader för
rättshjälpen.

Rätten får, när det finns skäl till det, i beslut, enligt vilket
föreläggande har meddelats part eller annan att lägga fram skriftligt
bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning,
bestämma att beslutet får verkställas utan hinder av att det inte har
laga kraft.

När det finns anledning, skall rätten därvid föreskriva att säkerhet
skall ställas för skadestånd som parten kan bli skyldig att utge om
beslutet ändras.

Är särskild föreskrift meddelad om, att dom eller beslut, som inte
har laga kraft, får verkställas, är den gällande. Lag (1996:1624).

13 § Om rätten finner att en dom eller ett beslut innehåller
någon uppenbar oriktighet till följd av rättens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får
rätten besluta om rättelse.

Har rätten av förbiseende underlåtit att fatta ett beslut som
skulle ha meddelats i samband med en dom eller ett slutligt
beslut, får rätten komplettera sitt avgörande inom sex månader
från det att avgörandet vann laga kraft. En komplettering
senare än två veckor efter det att avgörandet meddelades får
dock ske endast om en part begär det och motparten inte
motsätter sig kompletteringen.

Har den dömde lämnat oriktiga uppgifter om sitt namn eller
personnummer utan att detta avslöjats under rättegången, får
rätten på åklagarens begäran besluta om rättelse av sitt
avgörande.

Innan beslut om rättelse eller komplettering fattas, skall
parterna även i annat fall än som avses i andra stycket andra
meningen ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är
uppenbart obehövligt. Beslutet skall om möjligt antecknas på
varje exemplar av det avgörande som rättats. Lag (1999:84).

14 § har upphört att gälla genom lag (1976:567).


31 Kap. Om rättegångskostnad

1 § Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där
åklagaren för talan, ska den tilltalade ersätta staten för
det som betalats av allmänna medel i ersättning till
försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för
kostnaden att hämta honom eller henne till rätten och för
kostnaden för blodprovstagning, blodundersökning,
urinprovstagning och urinundersökning som avser honom eller
henne och som har gjorts för utredning om brottet.

Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte
skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader
som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon
annan än den tilltalade, hans eller hennes ombud eller
försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats
i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av
överläggning med den tilltalade.

Den tilltalade är inte i annat fall än som avses i 4 § första
stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen
än vad han eller hon skulle ha fått betala i
rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för
rättshjälpsbiträde gäller i stället kostnad för offentlig
försvarare.

Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned eller
efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den
tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga
och ekonomiska förhållanden.

Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att
ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt,
ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig. Lag (2013:663).

2 § Om den tilltalade frikänns i ett mål, där åklagaren för
talan eller om ett åtal som väckts av åklagaren avvisas eller
avskrivs, kan rätten besluta att den tilltalade ska få
ersättning av allmänna medel för sina kostnader för
försvarare, för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619) och för bevisning under förundersökningen eller i
rättegången, under förutsättning att kostnaderna skäligen
varit motiverade för att den tilltalade skulle kunna ta
tillvara sin rätt.

Den tilltalade kan också få ersättning för inställelse inför
rätten. Sådan ersättning betalas enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen.

Om den tilltalade döms för brottet, kan han eller hon få
ersättning av allmänna medel för kostnader för tolkning av
överläggning med försvararen som skäligen varit motiverade
för att den tilltalade skulle kunna ta tillvara sin rätt och
för andra kostnader som avses i första eller andra stycket
och som vållats honom eller henne genom fel eller försummelse
av åklagaren. Lag (2013:663).

3 § Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller på annat sätt
föranlett allmänt åtal, får han i den omfattning som är skälig
förpliktas att ersätta staten kostnad, som avses i 1 §, och vad som
enligt 2 § tillerkänts den tilltalade. Lag (1990:443).

4 § Om den tilltalade i ett mål, där åklagaren för talan,
genom att utebli från rätten eller inte följa ett föreläggande,
som rätten meddelat, eller genom påståenden eller invändningar,
som han insett eller bort inse sakna fog, eller på annat sätt
genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnader för
staten, är han skyldig att ersätta sådana kostnader oavsett hur
ansvaret för rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Om målsäganden eller en offentlig försvarare genom vårdslöshet
eller försummelse vållat kostnader för staten eller den
tilltalade, är han skyldig att ersätta dessa kostnader.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).

5 § Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta
rättegångskostnad och finnes ställföreträdare för parten eller partens
ombud eller biträde eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd,
som avses i 3 §, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 § , vållat sådan kostnad, äge rätten, även om yrkande därom ej
framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta kostnaden. Lag (1990:443).

6 § Dömas flera för medverkan till samma brott eller för brott, som äga
samband med varandra, eller skola flera målsägande ersätta
rättegångskostnad, svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I
den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår allenast någon
av dem, eller ock någon orsakat kostnad genom vårdslöshet eller
försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna kostnad gäldas av honom
ensam.

Är någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en
för båda och båda för en. Lag (1990:443).

7 § Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för
rättegångskostnad, äge rätten på yrkande av någon av dem med hänsyn till
omständigheterna pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller
om någon av dem skall vidkännas hela kostnaden.

8 § Vad i 2-7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller
åtal eljest ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i
fråga om kostnad under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan
kostnad må ej åläggas statsverket, med mindre förundersökningen inletts
utan skäl eller eljest synnerlig anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1-7 §§ är stadgat.

9 § Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta
rättegångskostnad, eller vill den tilltalade erhålla ersättning för
sådan kostnad, skall han, innan handläggningen avslutas, framställa
yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden består. Gör han det ej, äge
han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit vid samma rätt. Rätten
pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall utgå
av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock
självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående
rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte
kräva ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det
allmännas vägnar fråga om återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan
därom göras hos rätten. Lag (1972:430).

9 a § Har ett strafföreläggande enligt 48 kap. 3 § andra
stycket trätt i stället för åtal och har den misstänkte
godkänt strafföreläggandet, tillämpas 1 och 4-7 §§ i fråga om
kostnad som staten haft för en offentlig försvarare som
varit förordnad för den misstänkte.

Frågan om ersättning för sådan kostnad som avses i första
stycket prövas av den domstol som förordnat den offentliga
försvararen. Lag (2010:575).

10 § Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta
rättegångskostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången
därstädes. Högre rätts dom skall anses som fällande, allenast då den
tilltalade dömes till påföljd, som är att anse såsom svårare än den,
vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes
hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring
i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att målsäganden
utan skäl föranlett att talan fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts
särskilt, äge vad i detta kapitel stadgas om mål, som väckts vid lägre
rätt, motsvarande tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande. Lag (1990:443).

11 § Om rättegångskostnad i mål där endast målsägande för talan
gäller 18 kap. i tillämpliga delar.

I fråga om den tilltalades skyldighet att ersätta staten
kostnad för offentlig försvarare tillämpas dock 1 § andra och
tredje styckena detta kapitel.

I mål där endast målsägande för talan skall han eller hon vid
frikännande dom ersätta staten vad som enligt rättens beslut
betalas av allmänna medel i ersättning till försvarare, om det
finns särskilda skäl för det.

I fråga om skyldighet för målsägande att i mål, där han eller
hon biträder allmänt åtal eller annars för talan jämte
åklagaren eller denne för talan för målsäganden, ersätta
rättegångskostnad och om hans eller hennes rätt till ersättning
för sådan kostnad gäller, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§,
vad som sägs i 18 kap. 12 §. Lag (2005:72).

12 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om
kostnad i rättegång, vare de gällande.

III. Gemensamma bestämmelser


32 Kap. Om frister och laga förfall

1 § Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt
rådrum därtill.

2 § Skall en stämning eller ett överklagande delges genom en
parts försorg och har det, när rätten skall handlägga målet, inte
kommit in något bevis till rätten om att delgivning skett på
föreskrivet sätt och har inte heller motparten inställt sig eller yttrat
sig över saken, är partens talan förfallen. En upplysning om detta
skall tas in i rättens medgivande till parten att ombesörja
delgivningen. Lag (1994:1034).

3 § Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna
sig vid rätten eller eljest fullgöra något i rätte gången, ej hava
erhållit skäligt rådrum därtill eller förekomma eljest skäl till
förlängning av tid, som rätten föreskrivit, utsätte rätten ny tid.

4 § Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet
omständighet föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens
hållande eller för dess genomförande i erforderlig omfattning, äge
rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom om omständighet, som nu sagts, eller finner
någon, som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att
han är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan
därom hos rätten.

5 § Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål
för annan rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres,
eller möter mot handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge
rätten förordna, att målet skall vila i avbidan på hindrets
undanröjande.

6 § Om det är sannolikt att den som underlåtit att enligt rättens beslut
infinna sig vid rätten eller i övrigt fullgöra något i rättegången har
laga förfall för sin underlåtenhet, skall denna inte leda till någon
påföljd för honom eller på annat sätt läggas honom till last i
rättegången.

Har någon gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i första
stycket men kan det på grund av någon särskild omständighet antas att
han har laga förfall, skall han beredas tillfälle att komma in med
utredning om detta. Rätten skall därvid uppskjuta frågan om utdömande av
påföljd eller om annan åtgärd på grund av underlåtenheten. Lag (1987:747).

7 § Om ett sammanträde ställs in i förväg därför att någon som
kallats till sammanträdet har anmält förhinder, kan rätten ändå
besluta i fråga om påföljd som upptagits i föreläggandet om
inställelse, om den som har anmält förhinder inte i efterhand
kommer in med utredning som gör det sannolikt att han hade laga
förfall. För att tredskodom skall meddelas krävs ett yrkande om
det. Lag (1999:84).

8 § Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna sam färdseln,
sjukdom eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten
eljest finner utgöra giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom
ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i
tid ställas.


33 Kap. Om inlaga i rättegång och om delgivning

1 § En ansökan, en anmälan eller en annan inlaga i rättegång
ska innehålla uppgift om domstolen samt parternas namn och
hemvist.

En enskild parts första inlaga i rättegången ska innehålla
uppgift om partens
1. personnummer eller organisationsnummer,
2. postadress och adress till arbetsplats samt i förekommande
fall annan adress där parten kan anträffas för delgivning genom
stämningsman,
3. telefonnummer till bostaden och arbetsplatsen samt
mobiltelefonnummer, med undantag för nummer som avser ett
hemligt telefonabonnemang som behöver uppges endast om rätten
begär det,
4. e-postadress, och
5. förhållanden i övrigt av betydelse för delgivning med honom
eller henne.

Förs partens talan av ställföreträdare, ska motsvarande
uppgifter lämnas även om denne. Har parten ett ombud, ska
ombudets namn, postadress, e-postadress, telefonnummer till
arbetsplatsen och mobiltelefonnummer anges.

En stämningsansökan ska dessutom innehålla uppgift om enskild
svarande i de hänseenden som anges i andra och tredje styckena. Uppgift om svarandens eller dennes ställföreträdares
arbetsplats, telefonnummer, e-postadress och ombud behöver
lämnas endast om uppgiften utan särskild utredning är
tillgänglig för sökanden. Saknar svaranden känd adress, ska
uppgift lämnas om den utredning som gjorts för att fastställa
detta.

Begär en part att ett vittne eller annan ska höras, är parten i
den utsträckning som anges i fjärde stycket skyldig att lämna
uppgifter beträffande denne.

Uppgifter som avses i första-femte styckena ska gälla
förhållandena när uppgifterna lämnas till rätten. Ändras något
av dessa förhållanden eller är en uppgift ofullständig eller
felaktig, ska det utan dröjsmål anmälas till rätten. Lag (2010:1936).

2 § Skall rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om
något annat, får det ske genom delgivning. Delgivning skall användas, om
det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med
bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i
övrigt tillgripas bara om det är påkallat med hänsyn till
omständigheterna.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning
ske genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera
avskrifter, vare parten skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller
ej part avskrift, som nu sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad
handlingens avskrivande. Lag (1990:1411).

3 § En handling anses ha kommit in till rätten den dag då
handlingen eller en avi om betald postförsändelse som innehåller
handlingen anlänt till rätten eller kommit en behörig tjänsteman till
handa. Underrättas rätten särskilt om att ett meddelande till rätten
anlänt till ett telebefordringsföretag, anses meddelandet ha kommit
in redan när underrättelsen nått en behörig tjänsteman.

Kan det antas att handlingen eller en avi om denna en viss dag har
lämnats i rättens kansli eller avskilts för rätten på postanstalt,
anses den ha kommit in den dagen, om den kommit en behörig
tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag.

Om det behövs får rätten begära att ett telefax eller annat
meddelande som saknar avsändarens underskrift i original
bekräftas av avsändaren genom en i original undertecknad
handling. Har rätten begärt en sådan bekräftelse men inte fått
någon, får rätten bortse från meddelandet. Lag (1994:1034).

4 § Om delgivning i allmänhet är särskilt stadgat. Lag (1970:429).

5 § Stämning i tvistemål får delges enligt 34-37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad
som har framkommit i det aktuella delgivningsärendet eller vid
andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns
anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat
sätt håller sig undan.

Om stämning i tvistemål där förlikning om saken är tillåten
inte har kunnat delges, ska rätten pröva om försöken till
delgivning ska fortsätta eller om käranden ska erbjudas att
själv se till att delgivning sker. Hänsyn ska då tas till det
arbete och den kostnad som dittills har lagts ned på
delgivningen, förutsättningarna för att fortsatta försök ska
lyckas samt omständigheterna i övrigt. Om käranden inte antar
erbjudandet ska stämningsansökan avvisas. Lag (2010:1936).

6 § Bestämmelserna i 3 § andra stycket, 34-38 och 47-51 §§ delgivningslagen (2010:1932) gäller inte delgivning av stämning i brottmål.

Bestämmelserna i 24 § och 25 § första stycket delgivningslagen hindrar inte att den tilltalade delges stämning och andra handlingar i ett brottmål genom förenklad delgivning om han eller hon av en tjänsteman som anges i tredje stycket vid ett personligt sammanträffande har delgetts information om att förenklad delgivning kan komma att användas i tingsrätten och det vid den tidpunkt då handlingarna skickas till den tilltalade inte har förflutit längre tid än tio veckor sedan informationen lämnades.

Information som avses i andra stycket får delges av

a) en åklagare,
b) en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten eller

Ekobrottsmyndigheten som myndigheten har utsett,
c) en tulltjänsteman, eller

d) en tjänsteman vid Kustbevakningen. Lag (2016:37).

7 § Bestämmelserna i 24 § delgivningslagen (2010:1932) hindrar inte att hovrätt delger en part handlingar genom förenklad delgivning, om parten under handläggningen vid tingsrätt, Kronofogdemyndigheten, hyresnämnd eller arrendenämnd har fått information om att sådan delgivning kan komma att användas i hovrätten om ett avgörande överklagas dit.

Första stycket gäller även för Högsta domstolen om informationen har lämnats vid tingsrätt, hovrätt, Kronofogdemyndigheten eller arrendenämnd. Lag (2015:684).

8 § Har part, som saknar hemvist inom riket, inte hos rätten
uppgivit ombud, som har hemvist i riket, i en annan stat inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som
äger att för parten ta emot delgivning i målet, får rätten
förelägga honom, då han första gången för talan, att för sig
ställa sådant ombud och göra anmälan därom hos rätten. Underlåter han det, får delgivning med honom ske genom att
handlingen med posten sänds till honom under hans senaste kända
adress. Lag (2001:57).

9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in
till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt
den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en
handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den,
om en översättning är av väsentlig betydelse för att den
misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt
med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller
någon annan omständighet.

Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett
brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen
ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det
finns anledning att anta att personen inte förstår språket i
handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den
andra staten eller, om myndigheten känner till att personen
inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen
förstår.

Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning,
som betalas av staten.

Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om
överföring från punktskrift till vanlig skrift eller
omvänt.

Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare
som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person
anlitas för att utföra översättningen. Lag (2015:429).

10 § Uppfyller en stämningsansökan inte föreskrifterna i 1 § första-- fjärde styckena, skall sökanden föreläggas att komplettera ansökningen,
om inte bristen är av ringa betydelse för frågan om delgivning. Följs
inte föreläggandet och är saken sådan att förlikning därom är tillåten,
får rätten avvisa ansökningen, om det inte är oskäligt. Lag (1985:267).

11 § Den som utan att vara part skall höras i en rättegång är skyldig
att på begäran av rätten lämna uppgift om egna förhållanden i den
utsträckning som i fråga om part anges i 1 § andra och sjätte styckena. Lag (1985:267).

12 § Den som enligt 1 eller 11 § skall lämna uppgifter om egna
förhållanden får vid vite föreläggas att fullgöra sin
uppgiftsskyldighet. Lag (1985:267).

13-27 §§ Har upphävts genom lag (1970:429).


34 Kap. Om rättegångshinder

1 § Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så
snart anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, om ej annat är
stadgat.

2 § Vill part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att
upptaga målet, skall han framställa invändningen, då han första gången
skall vid rätten föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att
då göra invändningen, skall han framställa den, så snart ske kan, sedan
förfallet upphörde. Underlåter part att inom tid, som nu sagts,
framställa invändningen, vare hans rätt därtill förfallen.

3 § Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten,
så snart ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning om annat
rättegångshinder, give rätten särskilt beslut däröver, om dess
beskaffenhet fordrar det.


TREDJE AVDELNINGEN

Om bevisning


35 Kap. Om bevisning i allmänhet

1 § Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit,
avgöra, vad i målet är bevisat.

Vad om verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2 § För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, äge dock
rätten anmana part att förebringa bevisning därom.

3 § Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot
honom. Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till
de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter,
vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.

Är saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn
till omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

4 § Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången eller att besvara för
utredningen framställd fråga, pröve rätten med hänsyn till allt, som
förekommit, vilken verkan som bevis må tillkomma partens förhållande.

5 § Om det är fråga om uppskattning av en inträffad skada och full
bevisning om skadan inte alls eller endast med svårighet kan föras, får
rätten uppskatta skadan till skäligt belopp. Så får också ske om
bevisningen kan antas medföra kostnader eller olägenheter som inte står
i rimligt förhållande till skadans storlek och det yrkade skadeståndet
avser ett mindre belopp. Lag (1988:6).

6 § Det ankommer på parterna att svara för bevisningen. Rätten
får självmant inhämta bevisning endast i tvistemål där
förlikning om saken inte är tillåten och i mål om brott som hör
under allmänt åtal. Lag (2005:683).

7 § Rätten får avvisa bevisning
1. om den omständighet som en part vill bevisa är utan
betydelse i målet,
2. om beviset inte behövs,
3. om beviset uppenbart skulle bli utan verkan,
4. om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan
föras på annat sätt, eller
5. om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och
avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. Lag (2005:683).

8 § Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, om ej,
enligt vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom
huvudförhandling, må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan
domstol.

9 § Skall ett bevis tas upp utom huvudförhandling gäller i
fråga om kallelser av parter och om parters underlåtenhet att
följa en kallelse det som föreskrivs för sammanträden under
förberedelsen av målet. Uteblir en part, får beviset ändå tas
upp, om handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683).

10 § Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk
domstol, skall rätten hos denna domstol göra framställning därom och
därvid kort redogöra för saken samt uppgiva beviset och den
omständighet, som skall styrkas därmed. Vid framställningen skall
rätten, om det finnes lämpligt och hinder ej möter, foga akten i målet.

11 § Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och
ställe för bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet,
som om rättegången fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen
översända eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den
rätt, där rättegången föres.

12 § Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 § Vid huvudförhandlingen ska de bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett muntligt bevis som har tagits upp inför rätten kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I tvistemål där förlikning om saken är tilllåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt.

Om tingsrätten i ett mål som överklagats till hovrätten har tagit upp bevisning, behöver beviset tas upp på nytt endast om hovrätten finner att det är av betydelse för utredningen. Om ett muntligt bevis kan läggas fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning av förhöret vid tingsrätten, får beviset tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas. Ett bevis som avses i detta stycke får tas upp på nytt även utan begäran av part.

I Högsta domstolen får de bevis som har tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl.

Om ett bevis inte tas upp på nytt ska det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37).

14 § En berättelse, som någon har avgett skriftligen med
anledning av en redan inledd eller förestående rättegång,
eller en uppteckning av en berättelse, som någon med
anledning av en sådan rättegång lämnat inför åklagare eller
Polismyndigheten eller annars utom rätta, får åberopas som
bevis i rättegången endast
1. om det är särskilt föreskrivet,
2. om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas
vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten
eller
3. om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader
eller olägenheter som ett förhör vid eller utom
huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att
vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och
övriga omständigheter.

Även i annat fall än som sägs i första stycket får dock i
tvistemål en sådan skriftlig berättelse eller uppteckning av
en berättelse som avses där åberopas som bevis i rättegången,
om parterna godtar det och det inte är uppenbart olämpligt.

Vad som sägs i första och andra styckena om en skriftlig
eller upptecknad berättelse ska också tillämpas i fråga om en
ljudupptagning eller en ljud- och bildupptagning av en
berättelse. Lag (2014:649).


36 Kap. Om vittne

1 § Var och en, som inte är part i målet, får höras som
vittne. I brottmål får dock målsäganden inte vittna, även om
han eller hon inte för talan.

I brottmål får vittnesförhör inte heller äga rum med någon
som har åtalats för medverkan till den gärning förhöret
gäller eller för någon annan gärning som har omedelbart
samband med den gärningen.

Vad som sägs i andra stycket om den som har åtalats ska också
gälla den som för gärning som där avses
1. är skäligen misstänkt och har underrättats om misstanken
enligt 23 kap. 18 §,
2. har meddelats strafföreläggande eller föreläggande av
ordningsbot, eller
3. till följd av beslut enligt bestämmelser om
åtalsunderlåtelse, straffvarning eller särskild åtalsprövning
inte har åtalats.

Ska någon som avses i andra eller tredje stycket höras i en
rättegång som inte avser åtal mot honom eller henne, gäller i
fråga om kallelse till förhandling och påföljd för utevaro
från förhandlingen samt i fråga om förhöret vad som sägs om
tilltalade i 31 kap. 4 §, 37 kap. 1 §, 45 kap. 15 § samt, med
undantag för vad som sägs om häktning, 46 kap. 15 §. I fråga
om rätt till ersättning för inställelse vid förhandling
gäller 36 kap. 24 och 25 §§. Lag (2015:79).

2 § Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared,
om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det,
må han höras som vittne.

3 § Den som med part är eller varit gift eller är i rätt upp- eller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det
svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som på liknande sätt är parten närstående, vare ej skyldig att avlägga
vittnesmål. Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu
sagts, äge han ej på grund därav undandraga sig att vittna. Lag (1973:240).

4 § Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av
en psykisk störning, prövar rätten med hänsyn till omständigheterna, om
han får höras som vittne. Lag (1991:1549).

5 § Den som till följd av 15 kap. 1 eller 2 §, 16 kap. 1 § eller 18 kap. 5, 6 eller 7 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller någon bestämmelse, till vilken det hänvisas i
något av dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte
höras som vittne om uppgiften utan att den myndighet, i vars
verksamhet uppgiften har inhämtats, har gett sitt tillstånd.

Advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter, familjerådgivare enligt
socialtjänstlagen (2001:453) och deras biträden samt
auktoriserade patentombud och deras biträden såvitt avser
patenträttsliga angelägenheter enligt 2 § 1 lagen (2010:1052) om auktorisation av patentombud, får höras som vittnen om
något som i denna deras yrkesutövning anförtrotts dem eller
som de i samband därmed har erfarit, endast om det är medgivet
i lag eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller
samtycker till det. Medlare enligt denna balk, lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder eller lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister och
deras biträden, får höras som vittnen om vad som anförtrotts
dem vid medlingen eller som de i samband därmed erfarit,
endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
tystnadsplikten gäller samtycker till det. Den som till följd
av 24 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen inte får
lämna uppgifter som avses där får höras som vittne om dem
endast om det är medgivet i lag eller den till vars förmån
sekretessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som
vittnen om vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande
endast om parten medger det.

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket
föreligger skyldighet att vittna för
1. advokater och deras biträden, dock inte försvarare, i mål
angående brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år,
2. andra än försvarare och advokater samt deras biträden i mål
angående brott som avses i 10 kap. 21 och 23 §§ offentlighets- och sekretesslagen och
3. den som har uppgiftsskyldighet enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen i mål enligt 5 kap. 2 § eller 6 kap. 6, 13 eller 14 § samma lag eller enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av unga.

Den som är präst inom ett trossamfund eller den som i ett
sådant samfund har motsvarande ställning får inte höras som
vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller
enskild själavård.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om förhållanden
som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i
nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras
som vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte
heller äga rum med den som under tystnadsplikt biträtt med
tolkning eller översättning. Lag (2011:861).

6 § Ett vittne får vägra att yttra sig om en omständighet,
vars yppande skulle röja att vittnet eller någon vittnet
närstående, som avses i 3 §, har förövat brottslig eller
vanärande handling.

Ett vittne får även vägra att yttra sig om yrkeshemlighet. Han eller hon får också vägra att lämna uppgift om en
enskilds personliga förhållanden som omfattas av sekretess
enligt 35 kap. 11 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Vad som sägs i andra stycket gäller inte, om det finns
synnerlig anledning att vittnet hörs om yrkeshemligheten
eller uppgiften. Lag (2009:401).

7 § Den som skall höras som vittne skall vid vite kallas att infinna sig
vid förhandling inför rätten.

I kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga uppgifter om parterna
och målet samt i korthet anges vad förhöret gäller. Vittnet skall även
erinras om sina rättigheter och skyldigheter enligt 20 och 23--25 §§. Lag (1987:747).

8 § Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han
infinner sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad
vittnesförhöret gäller genom att granska för vittnet tillgängliga
räkenskapsböcker, anteckningar eller andra handlingar eller besiktiga
plats eller föremål, om sådant kan ske utan avsevärd olägenhet för
vittnet.

Om rätten enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen skall pröva om någon, som är skyldig att
hemlighålla uppgift som avses där, ändå får höras som vittne därom,
skall rätten först, om inte särskilda skäl föranleder annat, inhämta
yttrande från det företag, hos vilket han har erhållit vetskap om
uppgiften. Lag (1991:1561).

9 § Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara
förhandlingen i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Äro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas
utsagor otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att
vittnena höras mot varandra, må det ske.

10 § Innan vittnesmål avläggs, skall rätten höra vittnet om
hans fullständiga namn och, om det behövs, ålder, yrke och
hemvist. Rätten skall också försöka klargöra om vittnet till
part eller till saken står i något förhållande, som kan vara av
vikt för bedömandet av tilltron till vittnets berättelse, eller
om det annars finns omständigheter av betydelse i detta
hänseende.

Står vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §,
skall vittnet erinras om att han icke är skyldig att avlägga
vittnesmål.

Om det namn som vittnet uppger ingår i en kvalificerad
skyddsidentitet enligt lagen (2006:939) om kvalificerade
skyddsidentiteter, skall vittnet upplysa om detta. Lag (2006:940).

11 § Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet avlägga denna
ed:

''Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.'' Lag (1975:1288)

12 § Har upphört att gälla genom lag (1975:1288).

13 § Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton år; eller
2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig
insikt om betydelsen av ed.

Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående,
som avses i 3 §. Lag (1991:1549).

14 § Innan vittne höres, erinre rätten vittnet om hans sanningsplikt så
ock, då ed avlagts, om vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras om innehållet i 5 och 6 §§. Lag (1975:1288).

15 § Ed skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed; vittnet
skall av rätten erinras om att denna ed alltjämt är bindande för honom. Lag (1975:1288).

16 § Ett vittne ska lämna sin berättelse muntligen. Vittnet får dock med rättens medgivande använda sig av anteckningar till stöd för minnet.

Vid ett vittnesförhör får det som vittnet tidigare har berättat inför rätten eller inför åklagare eller Polismyndigheten läggas fram endast när vittnets berättelse vid förhöret avviker från vad han eller hon tidigare har berättat eller när vittnet vid förhöret förklarar att han eller hon inte kan eller inte vill yttra sig. Avser förhöret någon som tidigare har hörts inför rätten och har det förra förhöret dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning, ska dock förhöret inledas med en uppspelning av upptagningen om det inte är olämpligt. Lag (2016:37).

17 § Ett vittnesförhör skall inledas av den part som åberopat förhöret,
om inte rätten bestämmer annat. Vid förhöret skall vittnet först beredas
tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge
sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte
är närvarande eller om det av annan anledning behövs, bör rätten leda
denna del av förhöret.

Därefter får rätten och parterna ställa ytterligare frågor till vittnet. Den part som åberopat förhöret bör först få tillfälle till detta.

Har ingen av parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta inledas
av rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna inleder
förhöret.

Frågor, som genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras
framställande inbjuder till visst svar, får inte ställas annat än om det
vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån
vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten
skall avvisa frågor, som uppenbart inte hör till saken eller som är
förvirrande eller på annat sätt otillbörliga. Lag (1987:747).

18 § Rätten får besluta att en part eller en åhörare inte får
vara närvarande vid ett vittnesförhör
1. om det finns anledning att anta att vittnet av rädsla eller
annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av partens
eller åhörarens närvaro, eller
2. om parten eller åhöraren hindrar vittnet i hans eller hennes
berättelse genom att falla honom eller henne i talet eller på
annat sätt.

När en vittnesberättelse enligt första stycket lämnas i en
parts frånvaro, skall parten om möjligt få följa förhöret genom
en ljudöverföring eller en ljud- och bildöverföring. Om detta
inte kan ske, skall vittnesberättelsen återges i behövlig
omfattning när parten åter är närvarande. Parten skall beredas
tillfälle att ställa frågor till vittnet. Lag (2005:683).

19 § Förhör med ett vittne får ske utom huvudförhandling,
1. om vittnet inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen,
2. om en inställelse vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan huvudförhandling.

I 43 kap. 3 § och 46 kap. 3 § finns bestämmelser om när rätten får ta upp muntlig bevisning om en huvudförhandling ställs in. Lag (2016:37).

20 § Om ett vittne som kallats enligt 7 § uteblir får rätten
besluta att vittnet ska hämtas till domstolen, antingen
omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är
att det kan antas att vittnet inte kommer att följa en ny
kallelse.

Om rätten inte beslutar om hämtning ska vittnet kallas på
nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).

21 § Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §, förelägge rätten vittnet vid vite och, om vittnet ej låter sig rätta
därav, vid äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av
anledning, som nu sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre
månader och i intet fall längre, än till dess rätten skilt målet från
sig. Vittne, som insatts i häkte, skall senast var fjortonde dag
inställas för rätten. Lag (1975:1288).

22 § Bestämmelserna i detta kapitel om vitesföreläggande och om häkte
gäller inte vittne som avses i 13 § första stycket. Sådant vittne får
dock hämtas till rätten.

Om den som åberopat ett vittne avstår från förhör med vittnet eller om
frågan om vittnesförhör av annan orsak förfaller, får därefter inga
tvångsmedel enligt 20 eller 21 § användas mot vittnet. Lag (1987:747).

23 § Gör ett vittne sig skyldigt till sådan försummelse eller
tredska som avses i 20 eller 21 § och vållas rättegångskostnad
därav för någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten
ålägga vittnet att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har
även en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan
kostnad och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av
vittnet få ut vad vittnet ålagts att utge.

Vad som nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta en parts
kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för
staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).

24 § Ett vittne har rätt till ersättning enligt vad som sägs nedan.

Ersättning till ett vittne, som har åberopats av en enskild part
skall betalas av parten. Om det är skäligt med hänsyn till partens
ekonomiska förhållanden får dock rätten besluta att ersättningen
skall betalas av allmänna medel. Har rätten självmant inkallat ett
vittne och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, eller är
fråga om ansvar för brott, som inte hör under allmänt åtal, skall
ersättningen betalas av parterna en för båda och båda för en. I annat
fall skall ersättningen betalas av allmänna medel.

Ersättning som skall betalas av en part, skall avse nödvändiga
kostnader för resa, uppehälle och tidsspillan efter vad rätten prövar
skäligt. Ersättning, som skall betalas av allmänna medel, fastställs
av rätten enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Lag (1996:1624).

25 § Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning
för kostnader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den
som enligt 24 § har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets
storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att på
begäran erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets
hörande, om uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573).


37 kap. Om förhör med part och med målsägande som inte för talan

1 § Vid förhör i bevissyfte med part eller med målsägande som inte för
talan skall 36 kap. 17 § tillämpas. Om rätten inte beslutar annat, skall
dock förhör med den som är tilltalad i brottmål inledas av rätten och
ledningen av förhöret därefter övergå till åklagaren. Lag (1987:747).

2 § I tvistemål får förhör i bevissyfte med part äga rum under
sanningsförsäkran. Förhöret bör därvid begränsas till sådana
omständigheter som är av särskild betydelse i målet.

Innan förhör enligt första stycket hålls, skall parten avge denna
försäkran:

"Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga
hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra." Lag (1987:747).

3 § Vid förhör enligt detta kapitel skall i övrigt 36 kap. 9 § andra stycket, 10 § första och tredje styckena, 13 § första
stycket, 16 § samt 18 och 19 §§ tillämpas.

Vid förhör under sanningsförsäkran skall, förutom de lagrum som
anges i första stycket, 36 kap. 5 och 6 §§, 8 § andra stycket
samt 14 och 15 §§ tillämpas.

I brottmål skall, förutom de lagrum som anges i första stycket, 36 kap. 24 och 25 §§ tillämpas i fråga om ersättning till
målsägande, som kallats till förhör i anledning av åklagarens
talan. Detta skall gälla även när någon annan part än en
målsägande eller en tilltalad kallats till sådant förhör.

Vid tillämpning av de lagrum som anges i första-tredje styckena
skall vad som sägs om vittne gälla part eller målsägande som
inte för talan och vad som sägs om ed gälla sanningsförsäkran. Lag (2006:940).

4 § har upphävts genom lag (1987:747).

5 § har upphävts genom lag (1987:747).


38 Kap. Om skriftligt bevis

1 § Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i
huvudskrift. Sådan handling må företes i styrkt avskrift, om det finnes
tillfyllest eller huvudskriften ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger
eller är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i
stället för handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 § Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som
bevis, vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej
i brottmål den misstänkte eller den som till honom står i sådant
förhållande, som avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete
skriftligt meddelande mellan parten och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som
avses i 36 kap. 5 §, må ej förete skriftlig handling, om dess innehåll
kan antagas vara sådant, att han ej må höras som vittne därom; innehaves
handlingen av part, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare
han ej skyldig att förete handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § om
vittnes rätt att vägra att yttra sig äge motsvarande tillämpning i fråga
om innehavare av skriftlig handling, om dess innehåll är sådant, som
avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk,
med mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 § Är innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande
mellan honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva
handlingen eller låta annan taga del därav, vare det gällande även i
fråga om handlingens företeende i rättegång.

4 § Är någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, äge
rätten förelägga honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig
skall lämnas den som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan
må förhör hållas med honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så
ock annan bevisning förebringas.

5 § Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift
om var och huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete
handlingen må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten
äge ock, om det finnes lämpligare, förordna, att handlingen skall
tillhandahållas genom kronofogdemyndighetens försorg. Lag (1981:828).

6 § Bevisupptagning genom skriftlig handling får äga rum utom
huvudförhandling,
1. om handlingen inte kan visas upp vid huvudförhandlingen,
2. om ett uppvisande vid huvudförhandlingen skulle medföra
kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande
till betydelsen av att bevisupptagningen sker vid
huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan
huvudförhandling. Lag (2005:683).

7 § Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten
tillhandahållit skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för
kostnad och besvär efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, om handlingens företeende påkallats av enskild part,
utgivas av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna
medel.

8 § Om en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis,
får rätten besluta att handlingen ska tillhandahållas.

Första stycket gäller inte
1. handling som innehåller uppgift, för vilken gäller
sekretess till följd av 15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller
bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, om
inte den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av
handlingar har gett sitt tillstånd,
2. handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft
befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje,
fjärde eller sjätte stycket inte får höras därom, eller
3. handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle
uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer. Lag (2009:401).

9 § Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1-8 §§ meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, skall de gälla. Lag (1980:101).


39 Kap. Om syn

1 § För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten
hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning
förekommer därtill.

2 § Syn får äga rum utom huvudförhandling,
1. om syn inte kan hållas vid huvudförhandlingen,
2. om syn vid huvudförhandlingen skulle medföra kostnader eller
olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen
av att den hålls vid huvudförhandlingen, eller
3. om det kan antas att målet kommer att avgöras utan
huvudförhandling. Lag (2005:683).

3 § Har upphävts genom lag (1987:747).

4 § Kostnaden för syn skall, utom i fall som avses i 41 kap., gäldas av
statsverket. Lag (1969:244).

5 § Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som
kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla
det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte
eller den som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap. 6 § om vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att
vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete
skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3-9 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn. Lag (1980:101).


40 Kap. Om sakkunnig

1 § Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild
fackkunskap, nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta
yttrande av myndighet eller tjänsteman eller annan, som är satt att
tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera
för redbarhet och för skicklighet i ämnet kända personer att avgiva
yttrande.

2 § Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom
kan anses förringad.

3 § Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig
i frågan. Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, om han
finnes lämplig och hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom
utse annan.

4 § Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som
sakkunnig eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget
åtagande pliktig att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig
sådant uppdrag, må han ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess
fullgörande. Sakkunnig vare dock ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att han yttrar sig därom.

5 § Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av
betydelse för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part
eller annan böra höras eller annan utredning böra förebringas inför
rätten, må rätten förordna därom. Om upptagande av bevis gälle i
tillämpliga delar vad om bevisupptagning utom huvudförhandling är
stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna,
att den sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning
må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning
förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är
skyldig att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den
sakkunnige.

6 § Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som
verkställes av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den
sakkunniges försorg kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans
utevaro ej utgöra hinder för förrättningens företagande.

Över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid
förrättningen närvarit och vad därvid förekommit.

7 § Om utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att
tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är
vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt
utlåtande. Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet
skall avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri
givna omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för
parterna.

8 § Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen,
om part yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller
om rätten eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av
ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund, må den eller de som
deltagit i utlåtandets avgivande, ej höras muntligen, med mindre det
prövas oundgängligen nödvändigt; om flera deltagit i utlåtandets
avgivande, må endast en företrädare för varje mening inkallas.

9 § Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin
utsaga, avlägga denna ed:

''Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag efter bästa
förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag, som lämnats mig.''

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden
därefter jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom om edens vikt. Lag (1975:1288).

10 § Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med
rättens tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och
parterna äge ställa frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner
det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 § Vad som sägs i 36 kap. 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§ om
vittne skall tillämpas också i fråga om sakkunnig. Lag (1987:747).

12 § Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig
ursäkt att inom förelagd tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten
förelägga honom vid vite att avgiva utlåtande.

13 § har upphävts genom lag (1987:747).

14 § Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avgiva
utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet. Lag (1975:1288).

15 § har upphävts genom lag (1987:747).

16 § Gör en sakkunnig sig skyldig till sådan försummelse eller
tredska som avses i 12 eller 14 § eller uteblir en sakkunnig,
som kallats till förhör, och vållas rättegångskostnad därav för
någon av parterna, skall rätten på yrkande av parten ålägga den
sakkunnige att i skälig omfattning ersätta kostnaden. Har även
en part av rätten ålagts att ersätta motparten sådan kostnad
och har parten utgett ersättningen, har han rätt att av den
sakkunnige få ut vad denne ålagts att utge.

Vad som nu sagts om sakkunnigs skyldighet att ersätta parts
kostnad skall gälla även beträffande kostnad som orsakats för
staten.

I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om kostnader när något vite
inte har satts ut. Lag (2000:564).

17 § Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som
är satt att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i
den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt
till ersättning för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande,
samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, om saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är om ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal,
utgivas av parterna en för båda och båda för en eller, om sakkunnigs
anlitande påkallats blott av ena parten, av den parten ensam. I annat
fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

18 § Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad
rätten prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser om förskott meddelas av regeringen. Lag (1974:573).

19 § Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten,
gälle om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är
stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad om vittne
är föreskrivet; dock må, om rätten finner det lämpligt, skriftligt
utlåtande helt eller delvis uppläsas.

20 § Är i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs
hörande i visst fall, vare den gällande.


41 Kap. Om bevisning till framtida säkerhet

1 § Är fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för
någons rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet
skall kunna föras, och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet
bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller skriftligt bevis upptagas
vid underrätt. Ej må dock enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte
att vinna utredning om brott.

2 § Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han
göra ansökan därom hos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till
stöd för dess upptagande, samt, om det kan ske, den, vilkens rätt eljest
kan bero därav.

3 § Om bevisning till framtida säkerhet äge vad om bevisupptagning i
rättegång utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan,
utom sökandens, annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock
ej kallelse å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare
någon skyldig att inställa sig som vittne eller sakkunnig vid annan
underrätt än den, under vilken han har sitt hemvist.

4 § Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall
gäldas av sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter
kallelse närvarit vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för
nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt.


FJÄRDE AVDELNINGEN

Om rättegången i underrätt

I. Om rättegången i tvistemål


42 kap. Om stämning och förberedelse och om avgörande av mål utan
huvudförhandling

1 § Den som vill inleda en rättegång mot någon skall hos rätten
skriftligen ansöka om stämning. Lag (1987:747).

2 § En ansökan om stämning skall innehålla
1. ett bestämt yrkande,
2. en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund
för yrkandet,
3. uppgift om de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje
bevis samt
4. uppgift om sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte
behörigheten framgår av vad som anförs i övrigt.

Har käranden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han ange
dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in tillsammans med ansökningen. Lag (1987:747).

3 § Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i
övrigt är ofullständig, skall rätten förelägga käranden att avhjälpa
bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har
betalats. Lag (1987:448).

4 § Följer käranden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall ansökningen
avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet
kan läggas till grund för en rättegång eller om underlåtenheten avser
betalning av ansökningsavgiften.

Ansökningen skall också avvisas, om det är uppenbart att målet på grund
av rättegångshinder inte kan tas upp till prövning. Lag (1987:448).

5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på svaranden
att svara på käromålet. Om kärandens framställning inte innefattar laga
skäl för käromålet eller om det annars är uppenbart att detta är
ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att stämning
utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna delges svaranden tillsammans med
stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131).

6 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga
1. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter
som parterna åberopar till grund för sin talan,
2. i vad mån parterna är oense om åberopade sakförhållanden,
3. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas
med varje bevis,
4. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före
målets avgörande och
5. om det finns förutsättningar för förlikning eller annan
samförståndslösning.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt
avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten
höra parterna angående målets handläggning.

Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om
det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat
särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande
kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och
deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan
hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten
bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna
underrättas om detta. Lag (2006:465).

7 § Vid förberedelsen skall svaranden genast avge svaromål. I detta
skall anges
1. de invändningar om rättegångshinder som svaranden vill göra,
2. i vad mån kärandens yrkande medges eller bestrids,
3. om kärandens yrkande bestrids, grunden för detta med yttrande rörande
de omständigheter, som käranden grundar sin talan på, och med angivande
av de omständigheter som svaranden vill anföra samt
4. uppgift om de bevis som svaranden åberopar och om vad som skall
styrkas med varje bevis.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt som svaromålet
avges. Lag (1987:747).

8 § Under förberedelsen skall parterna var för sig ange de ytterligare
omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över vad motparten
anfört. De skall också, i den mån det inte skett tidigare, uppge de
bevis som de vill åberopa och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis som inte redan företetts skall genast framläggas. Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka
andra skriftliga bevis de innehar.

Rätten skall, allt efter målets beskaffenhet, vid förberedelsen verka
för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de
vill åberopa i målet. Rätten skall genom frågor och påpekanden försöka
avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall
behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747).

8 a § har upphävts genom lag (1987:747).

9 § Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller
annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse
förenas.

Svaromål enligt 7 § skall avges skriftligen, om det inte med hänsyn till
målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges vid ett
sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde
hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets
beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling
eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747).

10 § Har upphävts genom lag (2005:683).

11 § I mål där förlikning om saken är tillåten får svaranden
föreläggas att skriftligen avge svaromål enligt 7 § vid påföljd
att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom. I
föreläggandet skall anges vad svaranden enligt 44 kap. 7 a
eller 7 b § skall iaktta för att tredskodom inte skall kunna
meddelas mot honom. I föreläggandet skall anges när tredskodom
kan komma att meddelas.

I mål där förlikning om saken är tillåten får käranden, om han
underlåter att medverka i målet, föreläggas att senast en viss
dag ange om han vidhåller sin talan vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas mot honom. I föreläggandet skall
anges när tredskodom kan komma att meddelas. Lag (2000:172).

12 § I mål där förlikning om saken är tillåten skall parterna
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd
att tredskodom annars kan komma att meddelas. Parter som skall
infinna sig personligen skall också föreläggas vite. Parter som
skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna
sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas. Avser sammanträdet en fråga om
rättegångshinder, tillämpas i stället andra stycket.

I mål där förlikning om saken inte är tillåten, skall käranden
föreläggas att inställa sig till ett sammanträde vid påföljd
att käromålet annars förfaller. En kärande som skall infinna
sig personligen skall också föreläggas vite. En kärande som
skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att infinna
sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att käromålet
annars förfaller. Svaranden skall föreläggas vite.

Om det behövs, skall det i kallelsen anges vad som skall
behandlas vid sammanträdet. Lag (2005:683).

13 § Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga
inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att
det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara
till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).

14 § Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före
sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en
förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta
handläggningen.

Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt
att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte
behövs. Lag (1987:747).

15 § Är saken sådan att förlikning därom är tillåten, får en part
föreläggas att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis han
åberopar, om det är påkallat med hänsyn till hur parten utfört sin talan
tidigare under målets handläggning. Efter det att tiden för sådant
yttrande har gått ut, får parten inte åberopa någon ny omständighet
eller något nytt bevis, om han inte gör sannolikt att han har haft
giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller
beviset tidigare. Lag (1987:747).

15 a § I mål där förlikning om saken är tillåten får
tingsrätten meddela parterna att förberedelsen vid en viss
senare tidpunkt skall anses vara avslutad. I sådant fall får
efter den tidpunkten en part åberopa en ny omständighet eller
ett nytt bevis endast om
1. parten gör sannolikt att han har haft en giltig ursäkt att
inte åberopa omständigheten eller beviset tidigare eller
2. målets prövning inte fördröjs i någon väsentlig mån, om
åberopandet tillåts.

I meddelandet skall parterna upplysas om den verkan som
meddelandet har. Lag (2000:172).

16 § Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa grundas på om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över sammanställningen. Lag (2016:37).

17 § Rätten ska verka för att parterna förliks eller på annat
sätt uppnår en samförståndslösning, om det inte är olämpligt
med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där
förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling,
om parterna samtycker till det. I sådant fall ska rätten
förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför
medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid
medlingen senast ska vara slutförd. Rätten får förlänga
tidsfristen om det finns särskilda skäl för det. Lag (2011:861).

17 a § I 56 kap. 13--15 §§ finns bestämmelser om att tingsrätten får
hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen. Lag (1994:1034).

18 § Ett mål avgörs efter huvudförhandling. Utan sådan
förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela tredskodom,
3. meddela dom i anledning av talan som medgivits eller
eftergivits,
4. stadfästa förlikning och
5. även i annat fall meddela dom, om huvudförhandling inte
behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller
begärs av någon av parterna.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 5, skall
parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan,
beredas tillfälle till detta.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 a eller 7 b §, gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om käranden.

Innan ett mål avgörs genom tredskodom enligt 44 kap. 7 c §,
gäller vad som sägs i andra stycket i fråga om svaranden. Lag (2000:172).

19 § Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig
vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller
annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom meddelas under
förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske
kan, göra framställning därom hos rätten.

20 § Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga eller
del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även om
förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.

Huvudförhandlingen får med parternas samtycke hållas i
förenklad form, om det är möjligt med hänsyn till reglerna i 43 kap. 2 §. Sådan huvudförhandling kan äga rum i omedelbart
samband med förberedelsen eller, under förutsättning att samma
domare sitter i rätten, inom femton dagar från den dag då den
muntliga förberedelsen avslutades. Oavsett parternas samtycke
får huvudförhandling i förenklad form hållas i omedelbart
samband med förberedelsen, om saken är uppenbar.

Vid huvudförhandling i förenklad form skall vad som ägt rum
under det sammanträde då den muntliga förberedelsen avslutades
anses ha ägt rum även vid huvudförhandlingen utan att det
behöver upprepas vid denna. Lag (2005:683).

21 § I fråga om kallelse till huvudförhandling gäller 12 §. Lag (1987:747).

22 § Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke
uppgivit under förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och
motparten underrättelse om beviset och vad han vill styrka därmed.


43 Kap. Om huvudförhandling

1 § Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder
möter för målets företagande till slutlig handläggning.

2 § Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast
genom ombud;
2. om vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;
3. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill
andraga; eller
4. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig
handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.

3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 §, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning om svaranden har delgetts stämning och den som ska höras finns tillgänglig och det är lämpligt.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i tilllämpliga delar det som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37).

4 § Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid
handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av
målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall
göras från den ordning som föreskrivs i 7--9 §§.

Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor
och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747).

5 § Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller
läsa upp skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden
endast om rätten finner att det skulle underlätta förståelsen
av ett anförande eller i övrigt vara till fördel för
handläggningen.

Det som en part har anfört under förberedelsen får dock läsas
upp, om de uppgifter som parten lämnar vid förhandlingen
avviker från de uppgifter som parten lämnat under förberedelsen
eller parten låter bli att yttra sig eller det finns något
annat särskilt skäl. Lag (2005:683).

6 § Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han
åberopar i målet och uttala sig om de av motparten anförda
omständigheterna samt besvara framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller
förekommer eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att
förklara sig däröver.

7 § Vid huvudförhandlingen skall rätten inledningsvis, om det
är lämpligt, kort redogöra för tvisteläget och för vad som
skall behandlas vid förhandlingen.

Därefter skall käranden framställa sitt yrkande. Svaranden
skall ange om yrkandet medges eller bestrids. Vardera parten
skall sedan utveckla sin talan och yttra sig över det som
motparten har anfört.

Om huvudförhandlingen hålls trots att ena parten har uteblivit,
skall rätten i den mån det behövs se till att det som parten
tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).

8 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram.

Om en part ska höras i bevissyfte, bör förhöret hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2016:37).

9 § Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla
slutanföranden. Lag (2005:683).

10 § Om en part under huvudförhandlingen ändrar eller gör tillägg till
tidigare lämnade uppgifter eller om han åberopar omständigheter eller
bevis som han inte uppgett före förhandlingens början, får det nya
materialet lämnas utan avseende, om det kan antas att parten genom detta
förfarande försöker förhala rättegången eller överrumpla motparten eller
att parten annars handlar i otillbörligt syfte eller av grov
vårdslöshet. Lag (1987:747).

11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga
uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter,
får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av
andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i
förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat.

I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling
gäller vad som sägs i 42 kap. 12 §. Om ett mål sätts ut till
fortsatt huvudförhandling, får i stället för föreläggande
enligt 12 § första stycket en part föreläggas att inställa sig
vid påföljd att annars tredskodom kan komma att meddelas mot
honom eller målet avgöras utan hinder av hans utevaro. Lag (2000:172).

12 § Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge
rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att
förberedelse skall ånyo äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter
därom.

13 § Vid en fortsatt huvudförhandling ska handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare handläggningen ska tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. I mål där förlikning om saken är tillåten krävs det dessutom att någon av parterna begär att beviset tas upp på nytt. Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37).

14 § Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är
nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt
eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är
kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med
parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat
lämpligt sätt. Lag (1987:747).


44 kap. Om parts utevaro m. m.

1 § Uteblir båda parterna från ett sammanträde under
förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683).

2 § Uteblir, i mål där förlikning om saken är tillåten, ena
parten från ett sammanträde under förberedelsen och har den
uteblivne förelagts att inställa sig vid påföljd att tredskodom
annars kan komma att meddelas, skall sådan dom meddelas mot
honom eller henne, om motparten yrkar det. Yrkas inte
tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden som uteblir, får dock på yrkande av käranden
målet sättas ut till ett nytt sammanträde. Inställer sig
svaranden inte heller till detta sammanträde, gäller första
stycket.

Första och andra styckena tillämpas också när en part, som har
förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid
påföljd av tredskodom, inte följer föreläggandet.

Avser sammanträdet en fråga om rättegångshinder, tillämpas 3 § i stället för första-tredje styckena. Lag (2005:683).

3 § Uteblir, i mål där förlikning om saken inte är tillåten,
käranden från ett sammanträde under förberedelsen och har han
eller hon förelagts att inställa sig vid påföljd att käromålet
annars förfaller, skall målet avskrivas.

Första stycket tillämpas också när en kärande, som har
förelagts att infinna sig personligen vid sammanträdet vid
påföljd att käromålet annars förfaller, inte följer
föreläggandet.

Uteblir svaranden och har vite förelagts, får rätten i stället
för att förelägga nytt vite besluta att svaranden skall hämtas
till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Lag (2005:683).

4 § Om en part uteblir eller underlåter att infinna sig
personligen vid en huvudförhandling, tillämpas 1-3 §§.

Har en part förelagts att inställa sig eller infinna sig
personligen vid påföljd att tredskodom annars kan komma att
meddelas eller att målet kan avgöras även om parten uteblir,
och meddelas inte tredskodom, får rätten på yrkande av den part
som har inställt sig ändå genomföra huvudförhandlingen. Framställs inte något sådant yrkande, skall målet avskrivas. Lag (2005:683).

5 § Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning
därom ej är tillåten, äge rätten i stället för att förelägga nytt vite
förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller
till senare dag.

6 § Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och
finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet
avgöras utan hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud
eller uteblivit.

7 § Uteblir en part från ett sammanträde där en rättegångsfråga
skall prövas, får frågan ändå prövas, om handläggningen av
målet skall fortsätta. Lag (2005:683).

7 a § Underlåter svaranden att följa ett föreläggande att skriftligen
avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas
mot honom, får sådan dom meddelas, om inte käranden har motsatt sig det.

Svaranden skall anses ha följt ett föreläggande att avge svaromål, om
han klargjort sin inställning till kärandens yrkande och angett skäl som
kan vara av betydelse vid prövning av saken. Lag (1987:747).

7 b § Har käranden grundat sitt yrkande på ett skriftligt
fordringsbevis eller på en skriftlig utfästelse som rör annan
fullgörelse än betalning, får tredskodom meddelas även om svaranden
efter föreläggande att skrift-ligen avge svaromål vid påföljd av
tredskodom uppfyllt vad som sägs i 7 a § andra stycket men inte
förmått visa sannolika skäl för sin inställning.

Tredskodom enligt första stycket får inte meddelas
1. om kärandens yrkande grundas på ett ömsesidigt förpliktande avtal
och svaranden gör invändning om vederlaget,
2. om tredskodom har meddelats tidigare i saken, eller
3. om käranden motsätter sig det. Lag (1996:1024).

7 c § Om käranden inte följer ett föreläggande enligt 42 kap. 11 § andra stycket att ange om han vidhåller sin talan, får
tredskodom meddelas mot honom. Lag (2000:172).

8 § Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas,
såvitt ej detta medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart
framgår, att käromålet är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av
omständigheterna i målet, såvitt svaranden erhållit del av
framställningen och den ej strider mot förhållande, som är allmänt
veterligt. I den mån framställningen ej innefattar laga skäl för
käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat,
skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 § Part, mot vilken tredskodom meddelats, får hos den rätt där
talan väckts söka återvinning inom en månad från den dag då
domen meddelades. Om återvinning inte söks står domen fast i
den del den gått parten emot.

Ansökan om återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom
meddelats utan huvudförhandling, bör ansökan innehålla allt som
behövs från sökandens sida för förberedelsens fullföljande. Lag (2000:172).

10 § Vid återvinning skall handläggningen av målet, i den del
återvinning har sökts, fortsätta där den slutade när frågan om
tredskodom togs upp.

En part mot vilken tredskodom meddelas på nytt har inte rätt till
återvinning i målet. Lag (1996:1024).

II. OM RÄTTEGÅNGEN I BROTTMÅL


45 kap. Om väckande av allmänt åtal, om förberedelse och om
avgörande av mål utan huvudförhandling

1 § Åtal väcks genom att åklagaren hos rätten skriftligen
ansöker om stämning mot den som skall tilltalas. Åtal skall
anses väckt när stämningsansökan kom in till rätten.

Rätten får i samråd med den berörda åklagaren eller
åklagarmyndigheten uppdra åt åklagare att utfärda stämning. I
sådant fall skall åklagaren i samband med att stämning utfärdas
ge in ett exemplar av stämningen till rätten. Åtal anses väckt
när detta exemplar kom in till rätten.

Nytt åtal får inte väckas mot den tilltalade för gärning för
vilken han eller hon redan står under åtal. Lag (2002:440).

2 § Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets
beskaffenhet och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan
stämning, vare det gällande.

3 § Om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen
handläggas i en rättegång. Åtalen får dock handläggas var för
sig om det är till fördel för målets handläggning och det
inte finns särskilda skäl mot det.

Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i
en rättegång om det är till fördel för målets handläggning
eller det annars finns skäl för det.

Åtal får inte förenas om domstolen är obehörig att handlägga
något av åtalen eller om det gäller olika rättegångsformer
för dem.

Åtal som handläggs gemensamt får delas upp när det finns skäl
för det. Lag (2014:320).

3 a §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Åklagaren och den som biträder honom eller henne ska bedriva sitt arbete objektivt även efter det att åtal har väckts. Lag (2016:546).

4 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ I stämningsansökan ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för
dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för
dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje
bevis, samt
5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte
behörigheten framgår på annat sätt.

Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan
om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren i ansökan
lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det
grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas
med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på
grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska
åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift ska dessutom
lämnas om tiden för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör
dessa anges i stämningsansökan.

Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan som ges
in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en elektronisk
signatur enligt 2 § lagen (2000:832) om kvalificerade
elektroniska signaturer eller överföras på ett sätt som
uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Lag (2012:326).

4 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ I stämningsansökan ska åklagaren uppge:
1. den tilltalade,
2. målsäganden, om någon sådan finns,
3. den brottsliga gärningen med uppgift om tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga,
4. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt
5. de omständigheter som gör domstolen behörig, om inte behörigheten framgår på annat sätt.

Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk enligt 22 kap. 2 §, ska åklagaren i ansökan lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om den tilltalade är eller har varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott som omfattas av åtalet, ska åklagaren ange detta i stämningsansökan. Uppgift ska dessutom lämnas om tiden för frihetsberövandet.

Har åklagaren några önskemål om hur målet ska handläggas, bör dessa anges i stämningsansökan.

Ansökan ska vara undertecknad av åklagaren. En ansökan som ges in på elektronisk väg ska vara undertecknad med en sådan elektronisk underskrift som avses i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, i den ursprungliga lydelsen, eller överföras på ett sätt som uppfyller motsvarande krav på säkerhet. Lag (2016:562).

5 § Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren äge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, om rätten med hänsyn till
utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet, om
rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det
lämpligt. Motsvarande gäller, när anspråket övertagits av annan.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma
gärning inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen
uppgivits eller ny omständighet till stöd för åtalet. Lag (1969:588).

6 § Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för
brott eller enligt 5 § utvidga åtalet eller vill åklagaren, målsäganden
eller den, som övertagit målsägandens anspråk, enligt sistnämnda
paragraf väcka talan om enskilt anspråk, må det ske muntligen inför
rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten. Lag (1969:588).

7 § Har förundersökning ägt rum i målet, ska åklagaren, då
åtalet väcks eller så snart som möjligt därefter, till rätten
ge in protokoll eller anteckningar från förundersökningen samt
de skriftliga handlingar och föremål som åberopas som bevis. Sådant som inte rör åtalet bör dock inte ges in. Lag (2012:326).

8 § Stämningsansökan skall avvisas, om rätten finner uppenbart, att den
som väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av
annat rättegångshinder icke kan upptagas till prövning.

9 § Avvisas inte ansökan, skall rätten utfärda stämning på den
tilltalade att svara på åtalet.

Stämningen skall tillsammans med stämningsansökan och därvid
fogade handlingar delges den tilltalade. Uppgift om målsägandes
eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress, som saknar betydelse
för åtalet, skall inte framgå av de handlingar som delges. Lag (1994:420).

10 § I stämningen ska rätten även förelägga den tilltalade
att muntligen eller skriftligen uppge vilken bevisning han
eller hon åberopar och vad han eller hon vill styrka med
varje bevis. Detta gäller dock inte om det på grund av den
tilltalades erkännande eller andra omständigheter kan antas
att uppgift om bevisning inte behövs.

De skriftliga bevis som åberopas bör ges in samtidigt med att
bevisuppgift lämnas.

Rätten ska allt efter målets beskaffenhet verka för att målet
förbereds så, att huvudförhandlingen kan genomföras på ett
ändamålsenligt sätt. Om det behövs får rätten förelägga den
tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till
åtalet och grunden för den. Förberedelse får ske vid ett
sammanträde eller genom skriftväxling eller annan
handläggning. Om det är lämpligt får olika former av
förberedelse förenas. Lag (2014:320).

10 a § Ett mål skall avgöras efter huvudförhandling. Utan en
sådan förhandling får rätten dock
1. avgöra ett mål på annat sätt än genom dom,
2. meddela frikännande dom enligt 20 kap. 9 § andra stycket,
och
3. meddela dom i mål där det inte finns anledning att döma till
annan påföljd än böter, om huvudförhandling varken begärs av
någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i
målet.

Innan ett mål avgörs med stöd av första stycket 3, skall
1. den tilltalade informeras om att målet kan komma att avgöras
utan huvudförhandling och om sin rätt till en sådan
förhandling, och
2. parterna, om de inte kan anses redan ha slutfört sin talan,
ges tillfälle till detta. Lag (2005:683).

11 § Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras
i ett sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om
förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge rätten meddela
åklagaren föreläggande därom.

12 § Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig
vid huvudförhandlingen, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller
annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål
meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske
kan, göra framställning därom hos rätten.

13 § Om det behövs för målets förberedelse eller av något
annat skäl, ska rätten hålla ett sammanträde med parter och
andra som berörs. Vid bedömningen av om ett sammanträde
behövs ska rätten särskilt beakta om målets omfattning gör
att ett sammanträde kan antas främja att huvudförhandlingen
kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. I fråga om
kallelse av parter ska 15 § tillämpas.

Uteblir någon som kallats till sammanträdet, får detta ändå
hållas om det främjar beredningen av målet. Om den som
uteblivit förelagts vite, får rätten besluta att nytt vite
ska föreläggas eller att han eller hon ska hämtas till
rätten.

I 24-27 kap. finns bestämmelser om sammanträde för prövning
av tvångsmedel. Lag (2014:320).

14 § Rätten ska bestämma tid för huvudförhandling så snart
som möjligt. För behandling av en rättegångsfråga eller en
del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling
sättas ut, trots att målet i övrigt inte är förberett för
huvudförhandling.

Om den tilltalade är anhållen eller häktad, ska
huvudförhandling påbörjas snarast och senast inom två veckor
från den dag då åtalet väcktes om inte ett sammanträde enligt 13 § har hållits. Om ett sådant sammanträde har hållits ska
huvudförhandlingen i stället påbörjas senast inom tre veckor
från den dag då åtalet väcktes.

Huvudförhandlingen får påbörjas senare än vad som anges i
andra stycket, om ett längre uppskov är nödvändigt för att en
särskild utredning om den tilltalades personliga förhållanden
ska hinna färdigställas eller på grund av en åtgärd som avses
i 11 eller 12 §, målets omfattning eller någon annan
omständighet. Har den tilltalade häktats efter åtalet, ska
tiden räknas från dagen för hans eller hennes häktande.

Om den tilltalade är ålagd reseförbud, ska huvudförhandling
påbörjas snarast och senast inom en månad från den dag då
åtalet väcktes, om inte ett längre uppskov är nödvändigt för
att en särskild utredning om den tilltalades personliga
förhållanden ska hinna färdigställas eller på grund av en
åtgärd som avses i 11 eller 12 §, målets omfattning eller
någon annan omständighet. Har reseförbudet meddelats efter
åtalet, ska tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet. Lag (2014:320).

15 § Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder
målsäganden åtalet eller för han eller hon annars talan jämte
åklagaren eller skall han eller hon höras i anledning av
åklagarens talan, skall även målsäganden kallas. Skall
målsäganden infinna sig personligen, skall rätten förelägga
honom eller henne vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i
stämningen eller genom särskild kallelse. Skall han eller hon
infinna sig personligen eller krävs det att han eller hon på
annat sätt är närvarande, skall rätten förelägga honom eller
henne vite. Om det finns anledning att anta att den tilltalade
inte skulle följa ett sådant föreläggande, får rätten besluta
att han eller hon skall hämtas till huvudförhandlingen. Kan
målet enligt 46 kap. 15 a § komma att avgöras trots att den
tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har
uteblivit, skall han eller hon i kallelsen erinras om detta. Rätten beslutar om inställandet av den som är anhållen eller
häktad.

Bestämmelser om kallande av vittne och sakkunnig finns i 36 och 40 kap. Lag (2001:235).

16 § En stämning som utfärdas av åklagaren skall ha det
innehåll som i 4 § anges om stämningsansökan och vara
undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren dessutom förelägga den tilltalade
att inom en viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller
skriftligen hos rätten ange de bevis som han eller hon vill
åberopa vid huvudförhandlingen och vad som skall styrkas med
varje särskilt bevis. Det gäller dock inte om åklagaren på
grund av den tilltalades erkännande eller någon annan
omständighet finner att det är uppenbart att bevis inte kommer
att anges av den tilltalade. Om det är lämpligt, får åklagaren
i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

En åklagare som sätter ut ett mål till huvudförhandling skall
följa de föreskrifter om tiden för huvudförhandling som
meddelats av rätten. Åklagaren får ombesörja sådana kallelser
och förelägganden som avses i 15 §.

Stämningen och till denna fogade handlingar skall delges den
tilltalade. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke
och bostadsadress, som saknar betydelse för åtalet, skall inte
framgå av de handlingar som delges. Sedan stämningen delgetts
skall bevis om detta ges in till rätten. När sådana kallelser
och förelägganden som avses i tredje stycket delgetts, skall de
med bevis om delgivning ges in till rätten.

Frågor om utdömande av vite som förelagts i en kallelse med
stöd av tredje stycket prövas av rätten utan särskild ansökan. Lag (2002:440).

17 § Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut
uppgivit, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
om beviset och vad han vill styrka därmed.

18 § Har upphört genom lag (1976:567).


46 Kap. Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres

1 § Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder
möter för målets företagande till slutlig handläggning.

2 § Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:
1. om åklagaren icke är tillstädes;
2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom
att infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och
sådant fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;
3. om, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är
närvarande och försvarare icke omedelbart utses;
4. om målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;
5. om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill
andraga; eller
6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig
handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens
slut, må huvudförhandling hållas.

3 § Om det finns ett sådant hinder mot huvudförhandling som avses i 2 § första stycket 4-6, får förhandlingen ändå påbörjas om det kan antas att hindret kommer att undanröjas utan att en ny huvudförhandling behöver hållas enligt 11 § tredje stycket och en uppdelning av förhandlingen inte är olämplig med hänsyn till målets beskaffenhet.

Om huvudförhandlingen ställs in, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning om den tilltalade har delgetts stämning och den som ska höras finns tillgänglig och det är lämpligt.

Om det är av synnerlig vikt för utredningen, får även annan handläggning ske i anslutning till bevisupptagning enligt andra stycket.

Om bevisning upptas med stöd av andra eller tredje stycket, gäller i tillämpliga delar det som föreskrivs om bevis som upptas utom huvudförhandlingen. Lag (2016:37).

4 § Rätten skall se till att ordning och reda iakttas vid
handläggningen. Rätten kan bestämma att olika frågor eller delar av
målet skall behandlas var för sig eller att i övrigt avvikelser skall
göras från den ordning som föreskrivs i 6, 9 och 10 §§.

Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess
beskaffenhet kräver och att inget onödigt dras in i målet. Genom frågor
och påpekanden skall rätten försöka avhjälpa otydligheter och
ofullständigheter i de uttalanden som görs. Lag (1987:747).

5 § Förhandlingen skall vara muntlig. Parterna får ge in eller läsa upp
skriftliga inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten
finner att det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i
övrigt vara till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).

6 § Vid huvudförhandlingen ska åklagaren framställa sitt yrkande. Den tilltalade ska uppmanas att kort ange sin ståndpunkt och grunden för den. Åklagaren ska därefter utveckla sin talan. Målsäganden och den tilltalade ska i den utsträckning det behövs ges tillfälle att utveckla sin talan.

Därefter ska målsäganden och den tilltalade höras och annan bevisning läggas fram. Förhör med målsäganden och den tilltalade bör hållas innan vittnesbevisning tas upp om den omständighet som förhöret gäller.

Om en huvudförhandling hålls trots att målsäganden eller den tilltalade inte är närvarande, ska rätten i den utsträckning det behövs se till att det som han eller hon tidigare har anfört läggs fram ur handlingarna.

Framställningar enligt första och tredje styckena samt framläggande av bevisningen får ske genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Lag (2016:37).

7 § Har upphävts genom lag (2005:683).

8 § Om målsäganden inte för talan i målet och det inte är olämpligt med
hänsyn till omständigheterna, får rätten bestämma att målsäganden inte
skall vara närvarande vid huvudförhandlingen innan han skall höras. Lag (1987:747).

9 § I den utsträckning det behövs skall uppgifter om den
tilltalade från belastningsregistret och utredning om den
tilltalades personliga förhållanden läggas fram. Detta får ske
genom hänvisningar till handlingar i målet. Lag (2005:683).

10 § Sedan bevisningen har lagts fram får parterna hålla
slutanföranden. Lag (2005:683).

11 § Huvudförhandlingen skall genomföras utan onödiga
uppehåll och så långt möjligt i ett sammanhang.

Om huvudförhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den
genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall
förhandlingen pågå minst tre dagar per vecka.

Om det finns särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning,
huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter,
får uppehåll göras i större omfattning än vad som följer av
andra stycket. Ny huvudförhandling skall hållas, om uppehåll i
förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en
sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Är den
tilltalade häktad, får ett uppehåll inte göras i mer än en
vecka, om inte på grund av särskilda omständigheter ett längre
uppehåll är nödvändigt.

I fråga om föreläggande i kallelse till en senare förhandling
gäller vad som sägs i 45 kap. 15 §. Lag (2000:172).

12 § Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge
rätten förordna om de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid
den förhandlingen skall kunna slutföras. Om sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11-13 §§ är stadgat.

13 § Vid en fortsatt huvudförhandling ska handläggningen fortsätta där den slutade vid den tidigare förhandlingen.

Vid en ny huvudförhandling ska målet företas till fullständig handläggning. Bevis som har tagits upp vid den tidigare handläggningen ska tas upp på nytt, om rätten finner att det är av betydelse i målet och det inte finns något hinder mot att ta upp beviset. Om ett förhör som har tagits upp vid den tidigare handläggningen kan läggas fram genom en ljud- och bildupptagning, får det tas upp på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas eller om det finns särskilda skäl. Om ett bevis inte tas upp på nytt, ska det läggas fram på lämpligt sätt. Lag (2016:37).

14 § Om en målsägande som ska höras med anledning av
åklagarens talan inte inställer sig personligen till ett
rättegångstillfälle för huvudförhandling, ska rätten ta
ställning till om ett förelagt vite ska dömas ut. Rätten får
besluta att målsäganden ska hämtas till domstolen, antingen
omedelbart eller till en senare dag. Ett skäl för hämtning är
att det kan antas att målsäganden inte kommer att följa en ny
kallelse.

Om rätten inte beslutar om hämtning ska målsäganden kallas på
nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).

15 § Om en tilltalad uteblir från ett rättegångstillfälle för
huvudförhandling eller inställer sig genom ombud då han eller
hon har förelagts att infinna sig personligen, ska rätten i
första hand pröva om målet kan avgöras enligt 15 a §. Om det
inte är möjligt att avgöra målet ska rätten ta ställning till
om ett förelagt vite ska dömas ut. Rätten ska också ta
ställning till om den tilltalade ska hämtas till domstolen,
antingen omedelbart eller till en senare dag, eller häktas,
om det finns förutsättningar för häktning enligt 24 kap.

Ett skäl för
1. hämtning är att det kan antas att den tilltalade inte
kommer att följa en ny kallelse,
2. häktning är att det på grund av att tidigare
hämtningsförsök i målet har misslyckats eller av annat skäl
är sannolikt att den tilltalade inte kan hämtas.

Om rätten inte beslutar om hämtning eller häktning ska den
tilltalade kallas på nytt vid vite till en senare dag. Lag (2014:320).

15 a §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Kan saken utredas tillfredsställande, får målet
avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast
genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning,
har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han
eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och
hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt
medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att
förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff
som döms ut, överstiger sex månader. Ett förordnande enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken ska likställas med
de påföljder som anges i första stycket 1.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även
om den tilltalade inte har delgetts kallelse till
förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har
uteblivit. Lag (2014:320).

15 a §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Kan saken utredas tillfredsställande, får målet avgöras trots att den tilltalade har inställt sig endast genom ombud eller har uteblivit, om
1. det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening,
2. den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhandlingen eller
3. den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig.

Första stycket 1 gäller också vid förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelse om det inte finns anledning att förverka en strafftid som, sammantagen med ett fängelsestraff som döms ut, överstiger sex månader. Ett beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken ska likställas med de påföljder som anges i första stycket 1.

I de fall som avses i första stycket 2 får målet avgöras även om den tilltalade inte har delgetts kallelse till förhandlingen.

Rättegångsfrågor får avgöras trots att den tilltalade har uteblivit. Lag (2016:492).

16 § Är, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke
tillstädes, förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten
närvarande och är behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den
tilltalade.

17 § Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är
nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt
eller ny huvudförhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är
kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med
parterna i stället besluta att utredningen skall inhämtas på annat
lämpligt sätt. Lag (1987:747).


47 Kap. Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari
sådant åtal föres

1 § Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan om stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt,
då stämningsansökan inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka
talan om ansvar för falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående brott, må det ske utan stämning
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan
väckes, skall erhålla del därav. Lag (1948:453).

2 § En ansökan om stämning skall innehålla uppgifter om
1. den tilltalade,
2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess
förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess
kännetecknande, samt det eller de lagrum, som är tillämpliga,
3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa samt en
utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för
anspråket,
4. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis samt
5. sådana omständigheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten
framgår av vad som anförs i övrigt.

Har målsäganden några önskemål om hur målet skall handläggas, bör han
ange dessa i ansökningen.

Ansökningen skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller
hans ombud.

Är brottet sådant att målsäganden får väcka åtal endast om åklagaren
beslutat att inte åtala, skall tillsammans med ansökningen ges in intyg
om att ett sådant beslut meddelats. De skriftliga bevis som åberopas bör
också ges in tillsammans med ansökningen. Lag (1987:747).

3 § Om stämningsansökningen inte uppfyller föreskrifterna i 2 § eller i
övrigt är ofullständig eller om sådant intyg, som avses i 2 § fjärde
stycket, inte företetts, skall rätten förelägga målsäganden att avhjälpa
bristen. Detsamma gäller om föreskriven ansökningsavgift inte har
betalats. Lag (1989:656).

4 § Följer målsäganden inte ett föreläggande enligt 3 §, skall
ansökningen avvisas, om den är så ofullständig att den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i
ansvarsfrågan. Detsamma gäller om något intyg som avses i 2 § fjärde
stycket inte har företetts eller om underlåtenheten avser betalning av
ansökningsavgiften. Lag (1989:656).

5 § Avvisas ej ansökningen, skall rätten utfärda stämning på den
tilltalade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte
innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart att
detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom i målet utan att
stämning utfärdas.

Utfärdas stämning, skall denna delges den tilltalade tillsammans med
stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Lag (1984:131).

6 § Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Förberedelsen har till syfte att klarlägga
1. den tilltalades inställning till åtalet och grunden för den,
2. vilka bevis som skall läggas fram och vad som skall styrkas
med varje bevis, samt
3. om ytterligare utredning eller andra åtgärder behövs före
målets avgörande.

Rätten skall driva förberedelsen med inriktning på ett snabbt
avgörande av målet. Så snart det lämpligen kan ske bör rätten
höra parterna angående målets handläggning.

Rätten skall upprätta en tidsplan för målets handläggning, om
det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat
särskilt skäl är obehövligt. Parterna skall fortlöpande
kontrollera att tidsplanen kan hållas såvitt gäller dem och
deras bevisning. Om en part bedömer att tidsplanen inte kan
hållas, skall detta genast anmälas till rätten. Om rätten
bedömer att tidsplanen inte kan hållas, skall parterna
underrättas om detta. Lag (2005:683).

7 § Vid förberedelsen bör den tilltalade avge svaromål och ange, om han
erkänner eller förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter
på vilka åtalet grundats. Han bör också ange de omständigheter som han
vill anföra.

Parterna bör därefter var för sig ange de ytterligare omständigheter som
de vill anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De skall också,
i den mån det inte skett tidigare, uppge de bevis som de vill åberopa
och vad de vill styrka med varje bevis. Skriftliga bevis, som inte redan
företetts, skall genast framläggas.

Rätten får bestämma att olika frågor eller delar av målet skall
behandlas var för sig vid förberedelsen. Lag (1987:747).

8 § Förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller
annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse
förenas.

Svaromål enligt 7 § första stycket skall avges skriftligen, om det inte
med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare att svaromålet avges
vid ett sammanträde.

När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde
hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets
beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.

Om sammanträde hålls, skall förberedelsen om möjligt avslutas vid detta. Om så inte kan ske, skall förberedelsen fortsätta genom skriftväxling
eller vid ett nytt sammanträde. Lag (1987:747).

9 § Om förberedelse skall ske vid sammanträde och den tilltalade är
häktad, skall sammanträdet hållas inom en vecka från dagen för hans
häktande, om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda
omständigheter. Är den tilltalade ålagd reseförbud, skall sammanträdet,
hållas inom en månad från dagen för delgivning av beslutet.

Är den tilltalade häktad och skall ett ytterligare sammanträde hållas,
skall det ske inom en vecka från dagen för föregående sammanträdes
avslutande eller, då han häktats därefter, från dagen för hans häktande,
om inte längre uppskov är nödvändigt på grund av särskilda
omständigheter. Lag (1987:747).

10 § Har upphävts genom lag (2005:683).

11 § Vid sammanträde får parterna ge in eller läsa upp skriftliga
inlagor eller andra skriftliga anföranden endast om rätten finner att
det skulle underlätta förståelsen av ett anförande eller i övrigt vara
till fördel för handläggningen. Lag (1987:747).

12 § Målsäganden skall föreläggas att inställa sig till ett
sammanträde vid påföljd att han eller hon annars förlorar sin
rätt att föra talan om brottet. Skall målsäganden infinna sig
personligen, skall rätten också förelägga vite. En målsägande
som skall höras i bevissyfte skall dessutom föreläggas att
infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att han
eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om brottet. Den tilltalade skall föreläggas vite. Rätten beslutar att den
som är häktad skall inställas till sammanträdet. Lag (2005:683).

13 § Uteblir båda parterna från ett sammanträde under
förberedelsen, skall målet avskrivas. Lag (2005:683).

14 § Uteblir en målsägande från ett sammanträde under
förberedelsen, och har han eller hon förelagts att inställa sig
vid påföljd att rätten att föra talan om brottet annars
förklaras förlorad, skall en sådan förklaring ges, om den
tilltalade yrkar det. Yrkas inte detta, skall målet avskrivas.

Första stycket tillämpas också när en målsägande, som förelagts
att infinna sig personligen vid sammanträdet vid påföljd att
han eller hon annars förlorar sin rätt att föra talan om
brottet, inte följer föreläggandet.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts, får rätten i
stället för att förelägga nytt vite besluta att den tilltalade
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en
senare dag. Lag (2005:683).

15 § Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då
föreläggande meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge
rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall
hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

16 § Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och
finnes hämtning ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder
av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 § Uteblir en part från ett sammanträde under förberedelsen
där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om
handläggningen av målet skall fortsätta. Lag (2005:683).

18 § Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt
att tala å brottet, äge han hos rätten göra ansökan om målets
återupptagande.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt
till målets återupptagande förfallen.

19 § Om det är till fördel för utredningen i målet, bör rätten före
sammanträde eller fortsatt skriftväxling tillställa parterna en
förteckning över de frågor som bör tas upp under den fortsatta
handläggningen.

Parterna skall före ett sammanträde sätta sig in i saken på sådant sätt
att något ytterligare sammanträde för förberedelse om möjligt inte
behövs. Lag (1987:747).

20 § Rätten ska göra en skriftlig sammanställning av parternas ståndpunkter om det inte på grund av målets beskaffenhet eller av något annat särskilt skäl saknas behov av en sammanställning. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag för sammanställningen. Innan förberedelsen avslutas ska parterna ges tillfälle att yttra sig över sammanställningen. Lag (2016:37).

21 § Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga om måls
avvisande.

22 § Huvudförhandling för handläggning av rättegångsfråga
eller del av saken, som kan avgöras särskilt, får hållas även
om förberedelsen av målet i övrigt inte har avslutats.

Är den tilltalade häktad, ska huvudförhandling påbörjas
snarast och senast inom två veckor från dagen för
förberedelsens avslutande eller, då han eller hon häktats
därefter, från dagen för hans eller hennes häktande.

Är den tilltalade ålagd reseförbud, ska huvudförhandling
påbörjas snarast och senast inom en månad från dagen för
förberedelsens avslutande. Har reseförbudet meddelats
därefter, ska tiden räknas från dagen för delgivning av
beslutet. Lag (2010:575).

23 § I fråga om kallelse till huvudförhandling skall 12 § tillämpas.

Om det finns anledning anta att den tilltalade inte skulle följa ett
föreläggande vid vite att infinna sig personligen, får rätten besluta
att han skall hämtas till huvudförhandlingen. Lag (1987:747).

24 § Vid enskilt åtal tillämpas i övrigt 45 kap. 1 § tredje
stycket, 2, 3, 5, 6, 8, 10 a, 12 och 17 §§.

Beträffande huvudförhandling i mål om enskilt åtal tillämpas
bestämmelserna i 46 kap. med följande avvikelser:
1. I fråga om kallelse till huvudförhandling som återupptas
efter uppehåll och föreläggande för part gäller det som sägs i 23 § i detta kapitel.
2. Om båda parterna uteblir från en huvudförhandling, skall
målet avskrivas. I fråga om påföljd för målsägande som uteblir
eller underlåter att infinna sig personligen samt om
återupptagande av mål tillämpas bestämmelserna i 14-16 och 18 §§ i detta kapitel. Uteblir en part från en huvudförhandling
där en rättegångsfråga skall prövas, får frågan ändå prövas, om
handläggningen av målet skall fortsätta.
3. Då mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling, får
rätten i stället för åtgärd som avses i 46 kap. 12 § besluta
att förberedelse skall äga rum på nytt samt meddela
bestämmelser om detta. Lag (2005:683).


48 Kap. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot

Allmänna bestämmelser

1 § Fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, får under de
villkor som föreskrivas i detta kapitel upptagas av åklagare genom
strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning
som framgår av 3 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av detta kapitel meddelas av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1974:573).

2 § Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den
misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid
föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att
brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med böter. Av 5 a § framgår att ett
strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som
avser betalningsskyldighet.

Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att
den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid
föreläggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan
särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av
avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också
denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Detsamma
gäller kostnad för blodprovstagning, blodundersökning,
urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte
och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan
kostnad tillämpas bestämmelserna om särskild rättsverkan.

Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom
strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande. Lag (2010:575).

3 § Har ett föreläggande enligt detta kapitel utfärdats till
godkännande inom viss tid, får frågan om ansvar för brottet tas
upp på nytt innan denna tid har gått ut endast om den
misstänkte har förklarat att han inte godkänner föreläggandet.

Har ett föreläggande godkänts, gäller det som en dom som har
vunnit laga kraft. Lag (2000:299).

Om strafföreläggande

4 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande
beträffande brott, för vilket böter ingår i straffskalan, dock
inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om
föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon
som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första
stycket 2 brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av
bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får
föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart
att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock
inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga
domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då
boten inte överstiger 500 000 kr. Lag (2006:284).

4 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Bötesstraff får föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott för vilket böter ingår i straffskalan, dock inte normerade böter. Det finns särskilda bestämmelser om föreläggande av bötesstraff för brott som har begåtts av någon som är under arton år. Bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket brottsbalken är tillämplig vid föreläggande av bötesstraff.

Villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter får föreläggas genom strafföreläggande i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon som inte har fyllt arton år eller om det finns anledning att förena den villkorliga domen med en föreskrift om samhällstjänst.

Företagsbot får föreläggas genom strafföreläggande i fall då boten inte överstiger 500 000 kr. Lag (2016:492).

5 § Strafföreläggande får inte utfärdas,
om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger,
om i föreläggandet inte tas upp alla brott av den misstänkte,
vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning,
eller

om målsäganden förklarat att han eller hon avser att föra talan
om enskilt anspråk i anledning av brottet som avser annat än
betalningsskyldighet. Lag (2006:284).

5 a § Har målsäganden anmält enskilt anspråk avseende
betalningsskyldighet i anledning av brottet och är omständigheterna
sådana att åklagaren enligt 22 kap. 2 § första stycket är skyldig att
utföra målsägandens talan, skall också det enskilda anspråket
föreläggas den misstänkte till godkännande. Lag (1994:1412).

6 § Ett strafföreläggande skall innehålla uppgift om
1. den åklagare som har utfärdat föreläggandet,
2. den misstänkte,
3. brottet med angivande av tid och plats för dess begående
samt övriga omständigheter som behövs för att känneteckna det,
4. den eller de bestämmelser som är tillämpliga när det gäller
brottet,
5. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggs den
misstänkte, och
6. det enskilda anspråk som föreläggs den misstänkte med
uppgift om målsäganden och de omständigheter som anspråket
grundar sig på. Lag (2000:299).

7 § Utfärdas ett strafföreläggande till godkännande inom viss
tid, skall den misstänkte ges
1. upplysning om sättet för godkännande och om den tid som
fastställts för detta, och
2. upplysning att, om godkännande inte sker, åtal kan äga rum
efter utgången av den fastställda tiden. Lag (2000:299).

8 § Ett skriftligt besked med strafföreläggandets innehåll och
sådana upplysningar som anges i 7 § skall lämnas eller sändas
till den misstänkte. Lag (2000:299).

9 § Strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte
undertecknar och tillställer behörig mottagare en förklaring,
att han erkänner gärningen och godtar det straff och den
särskilda rättsverkan samt det enskilda anspråk som upptagits i
föreläggandet. Närmare bestämmelser om vem som skall motta
sådan förklaring meddelas av regeringen. Lag (2000:299).

10 § Skriftligt godkännande av strafföreläggande, som inte avser
villkorlig dom, får i den misstänktes ställe lämnas av den som är
ombud för honom, om det till åklagaren inges fullmakt i original. Fullmakten skall, utöver vad som följer av 12 kap., innehålla
1. förklaring att ombudet har rätt att godkänna strafföreläggande på
den misstänktes vägnar,
2. uppgift om det brott som godkännandet får avse, varvid skall
anges brottets art samt tid och plats för dess begående, samt
3. uppgift om den högsta bötespåföljd, den särskilda rättsverkan och
det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godta.

Har sådan fullmakt getts in till åklagaren, får ombudet motta
handlingar i saken på den misstänktes vägnar. Lag (1996:1462).

11 § Ett strafföreläggande kan också godkännas genom att hela
beloppet betalas till den myndighet som regeringen bestämmer,
utan att ett skriftligt godkännande skett, om föreläggandet
avser endast böter, eller böter och särskild rättsverkan som
innebär betalningsskyldighet.

Betalning enligt första stycket skall inte anses som ett
godkännande, om det framgår att den misstänkte inte har avsett
att godkänna föreläggandet. Lag (2000:299).

12 § Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan
åklagaren har
1. utfärdat stämning, stämningsansökan eller ett nytt
strafföreläggande,
2. beslutat att inte väcka åtal för brottet, eller
3. beslutat att lägga ned eller inte inleda en förundersökning. Lag (2000:299).

12 a § Om åklagaren finner att ett strafföreläggande, som har godkänts,
innehåller en uppenbar oriktighet till följd av åklagarens eller någon
annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, skall han, sedan
den som har godkänt föreläggandet har getts tillfälle att yttra sig,
besluta om rättelse av föreläggandet.

Rättelse får inte göras, om den som har godkänt föreläggandet motsätter
sig det.

En rättelse får inte innebära att straffet höjs. Lag (1990:443).

Om föreläggande av ordningsbot

13 § Föreläggande av ordningsbot får utfärdas beträffande brott, för
vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej
heller normerade böter och för vilket ordningsbot bestämts på sätt
föreskrives i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot äro icke tillämpliga, om
särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Lag (1968:193).

14 § Regeringen får meddela föreskrifter om det högsta
belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra
begränsningar för användningen av föreläggande av
ordningsbot.

Riksåklagaren väljer, i samråd med Polismyndigheten, ut de
brott för vilka ordningsbot ska bestämmas.

Riksåklagaren bestämmer ordningsbotens belopp för olika brott
och anger även grunder för beräkning av gemensam ordningsbot
för flera brott. Om det finns särskilda skäl, får
riksåklagaren uppdra åt en överåklagare att i fråga om vissa
brott bestämma ordningsbotens belopp. Lag (2014:649).

15 § Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,
om den misstänkte förnekar gärningen,
om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka
enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk
kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara
påkallat att åklagare prövar fråga om strafföreläggande eller åtal för
brottet. Lag (1986:649).

16 § Ett föreläggande av ordningsbot bör utfärdas i den
misstänktes närvaro, varvid polismannen skall ge den misstänkte
tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggandet utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om
en misstänkt, som är närvarande när föreläggandet utfärdas,
behöver rådrum, får polismannen ge honom eller henne tillfälle
att ta ställning till frågan om godkännande senare. Lag (2006:501).

17 § Ett föreläggande av ordningsbot skall innehålla uppgift om
den polisman som har utfärdat föreläggandet samt sådana
uppgifter som avses i 6 § 2, 3 och 5. Bestämmelserna i 7-9, 11 och 12 a §§ gäller även i fråga om föreläggande av ordningsbot. Vad som sägs om åklagare i 12 a § skall därvid i stället avse
polisman. Lag (2006:501).

18 § Finner polisman i omedelbart samband med att föreläggande av
ordningsbot utfärdats och godkänts, att föreläggandet innehåller
uppenbar oriktighet, och avser denna annat än att ordningsbotsbeloppet
är för lågt, får polismannen, om det kan ske genast, utan hinder av 3 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle att stryka över
godkännandet. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Nytt
föreläggande får därefter utfärdas. Lag (1968:193).

19 § Godkännes föreläggande av ordningsbot sedan åklagaren utfärdat
stämning eller stämningsansökan, är godkännandet utan verkan. Sker
godkännandet sedan strafföreläggande utfärdats, är godkännandet också
utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet
förklarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar
strafföreläggandet. Lag (1968:193).

20 § Föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare,
tulltjänsteman eller kustbevakningstjänsteman. De bestämmelser
i detta kapitel som gäller polisman skall gälla även annan som
får utfärda föreläggande av ordningsbot. Lag (2006:83).


FEMTE AVDELNINGEN

Om rättegången i hovrätt


49 kap. Om rätten att överklaga en tingsrätts domar och beslut
och om prövningstillstånd

1 § En tingsrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet.

När en tingsrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra
stycket, skall rätten med hänsyn till omständigheterna bestämma
om domen skall få överklagas särskilt eller endast i samband med
att tingsrättens slutliga avgörande överklagas.

Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen. Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan
dom finns i 44 kap. 9 §. Lag (1994:1034).

2 § Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen
avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av
en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas
till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om
förlikning om saken är tillåten.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen
gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683).

3 § En tingsrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat
är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett
mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte
överklaga beslutet.

Andra beslut får överklagas endast i samband med överklagande av
dom eller slutligt beslut, om inte annat är föreskrivet. Lag (1994:1034).

4 § Har en tingsrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot
domare eller invändning om rättegångshinder eller beslutat
angående frågor som avses i 1 kap. 3 d §, skall den part som vill
överklaga beslutet först anmäla missnöje. Sådan anmälan skall
göras genast, om beslutet meddelats vid ett sammanträde, och
annars inom en vecka från den dag då parten fick del av beslutet. Försummar parten detta, har han inte längre rätt att överklaga
beslutet. Om en part anmäler missnöje, skall rätten med hänsyn till
omständigheterna bestämma om beslutet skall få överklagas särskilt
eller endast i samband med att dom eller slutligt beslut överklagas. Lag (1994:1034).

5 § En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om
tingsrätten i beslutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller
ogillat ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången
som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt
bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning
eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt
att en uppgift som avses där lämnas vid vittnesförhör eller
förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte
eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet
för någon att ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna
medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning
eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd
enligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till
restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,
7. avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till
sådant uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit,
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som
åberopats av en enskild part skall utgå av allmänna medel
enligt 36 kap. 24 § andra stycket eller
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av
tiden för vissa frihetsberövanden. Lag (1998:601).

6 § Den som vill överklaga ett sådant beslut som avses i 5 § 1, 2, 3, 7, 8 eller 9 skall först anmäla missnöje, om beslutet har
meddelats under rättegången. Anmälan skall göras genast, om
beslutet meddelats vid ett sammanträde, och annars inom en vecka
från den dag då han fick del av beslutet. Den som försummar detta
har inte längre rätt att överklaga beslutet.

Myndigheter som enligt lag eller föreskrifter som beslutats med
stöd av lag är behöriga att överklaga beslut som avses i första
stycket skall anmäla missnöje senast en vecka från dagen för
beslutet, om detta har meddelats vid ett sammanträde där
myndigheten inte har varit företrädd. Lag (1994:1034).

7 § Anser en part att ett beslut av tingsrätten medför att målet
försenas i onödan, får han överklaga beslutet särskilt. Lag (1994:1034).

8 § Om tingsrätten förklarat en domare jävig, utsett
målsägandebiträde, beslutat att kostnader för enskild parts
inställelse skall betalas av allmänna medel eller bifallit en
begäran om att ersättning till vittne som åberopats av enskild
part skall betalas av allmänna medel får tingsrättens beslut
inte överklagas.

Ett beslut som gäller hänskjutande av en fråga till Högsta
domstolen enligt 56 kap. 13 § får inte överklagas. Lag (1999:84).

9 § För att bemöta klagandens ändringsyrkande får motparten begära
att ett beslut som inte får överklagas särskilt ändå skall prövas.

Om ett beslut enligt vilket rätten förelagt vite eller annan påföljd
inte får överklagas särskilt, kan den som är missnöjd med beslutet,
begära att föreläggandets giltighet prövas i samband med att han
överklagar ett beslut i vilket föreläggandet har tillämpats. Lag (1994:1034).

10 § En tingsrätts beslut genom vilket en missnöjesanmälan, en ansökan
om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande har avvisats
får överklagas. Frågan om en sådan anmälan eller ansökan gjorts eller
ett överklagande skett inom rätt tid får annars inte prövas av
hovrätten. Lag (1994:1034).

11 § Har en part som enligt 4 § anmält missnöje med tingsrättens
beslut under rättegången hänvisats att överklaga beslutet särskilt,
skall målet vila till dess att överklagandet prövats. Rätten får dock
bestämma att förberedelsen i målet skall fortsätta.

Anmäler någon missnöje enligt 6 §, får rätten förklara målet vilande
till dess att överklagandet prövats, om det finns särskilda skäl.

I andra fall än som har sagts nu får ett överklagande av en tingsrätts
beslut under rättegången inte leda till att målets behandling skjuts
upp. Lag (1994:1034).

12 § För att hovrätten skall pröva tingsrättens dom eller
beslut krävs prövningstillstånd, om inte annat är föreskrivet. Lag (2005:683).

13 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens dom i brottmål,
såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte
prövningstillstånd i andra fall än då den tilltalade genom
domen
1. som enda påföljd dömts till böter, eller
2. frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är
föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader.

Har tingsrätten i en dom i brottmål även prövat enskilt anspråk
mot den tilltalade krävs inte prövningstillstånd i den delen,
om
1. ett överklagande avser frågan om den tilltalade ska dömas
för den åtalade gärning som det enskilda anspråket hänför sig
till, och
2. prövningstillstånd meddelas i den frågan eller sådant
prövningstillstånd inte krävs.

Kravet på prövningstillstånd enligt första stycket gäller inte
om domen överklagas av justitiekanslern eller en
justitieombudsman.

Det som sägs i första-tredje styckena gäller även beslut som
får överklagas endast i samband med överklagande av dom.

För att hovrätten i brottmål ska pröva tingsrättens slutliga
beslut eller beslut som får överklagas särskilt krävs inte
prövningstillstånd. Lag (2008:795).

14 § Prövningstillstånd skall meddelas om
1. det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som
tingsrätten har kommit till,
2. det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma
riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,
3. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att
överklagandet prövas av högre rätt, eller
4. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Lag (2005:683).

14 a § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss
del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den
delen inte kan påverka andra delar av det överklagade
avgörandet.

Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning
som avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten
har överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som har tagits in i domen eller det
slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en
sakkunnig eller någon annan som inte var part eller
intervenient i tingsrätten, och
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med
att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

Meddelas inte prövningstillstånd skall tingsrättens avgörande
stå fast. En upplysning om detta skall tas in i hovrättens
beslut. Lag (2005:683).

15 § Krävs prövningstillstånd i hovrätten, skall tingsrättens
dom eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 14 §. Lag (1994:1034).


50 kap. Om överklagande av domar i tvistemål

1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett
tvistemål skall göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till
tingsrätten. Den skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från
den dag då domen meddelades. Lag (1994:1034).

2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har
motparten rätt att överklaga domen inom en vecka från den dag då
den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under
sådan tid förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av
annat skäl förfaller. Lag (1994:1034).

3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av
tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).

4 § Överklagandet ska innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende
tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd ska meddelas, och
5. de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje
bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten
inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om
saken är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga
bevis som inte har lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med
överklagandet. Vill klaganden att det ska hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, ska han eller hon ange
det och skälen till detta. Klaganden ska också ange om han
eller hon vill att motparten ska infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten. Lag (2008:649).

5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten efter
utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och övriga
handlingar i målet till hovrätten.

Handlingarna skall översändas genast, om klaganden framställt ett
yrkande som fordrar omedelbar prövning, såsom ett yrkande om
kvarstad eller ett yrkande om upphävande av ett beslut om sådan
åtgärd eller av ett beslut om att dom får verkställas även om den
inte har laga kraft. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut,
skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid
tingsrätten. Lag (1994:1034).

6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).

7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683).

7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket, ska hovrätten besluta om prövningstillstånd ska
meddelas. Om det behövs, ska beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde ska parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2008:649).

8 § Beviljas prövningstillstånd, ska överklagandet delges
motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss
tid, om detta inte redan har skett.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon
annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd
eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har
laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att tingsrättens
beslut tills vidare inte får verkställas. Lag (2008:649).

9 § Om inte klagandens yrkande medges, skall motparten i sin
svarsskrivelse yttra sig över de grunder för överklagandet som
klaganden har anfört och ange de omständigheter han eller hon
själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar
och om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en
omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte har
lagts fram tidigare, skall parten i mål där förlikning om saken
är tillåten förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som
inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon
ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han
eller hon vill att klaganden skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683).

10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden.

Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas
att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda
skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen, 21 § första stycket första
meningen och 22 §. Lag (2005:683).

11 § Hovrätten bör verka för att parterna förliks eller på
annat sätt uppnår en samförståndslösning, om det är lämpligt
med hänsyn till målets beskaffenhet och övriga omständigheter.

Rätten får vid tillämpning av första stycket, i ett mål där
förlikning om saken är tillåten, besluta om särskild medling,
om parterna samtycker till det. I sådant fall ska rätten
förelägga parterna att inställa sig till ett sammanträde inför
medlare som förordnas av rätten och ange inom vilken tid
medlingen senast ska vara slutförd. Rätten får förlänga
tidsfristen om det finns särskilda skäl för det. Lag (2011:861).

12 § Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten
besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs
fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp
utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd
företas.

Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.

I fråga om hovrättens skyldigheter under förberedelsen skall 42 kap. 8 § andra stycket tillämpas. Lag (1994:1034).

12 a § Om det är till fördel för handläggningen av målet, bör
hovrätten göra en skriftlig sammanställning av parternas
yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa
grundas på. Rätten får förelägga parterna att lämna underlag
för sammanställningen. Parterna skall innan förberedelsen
avslutas beredas tillfälle att yttra sig över
sammanställningen. Lag (2005:683).

12 b § I 56 kap. 13-15 §§ finns bestämmelser om att hovrätten får hänskjuta en fråga till prövning av Högsta domstolen. Lag (2016:37).

13 § Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om
klagandens ändringsyrkande har medgetts eller om det är
uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Kan saken utredas tillfredsställande får hovrätten även i andra
fall avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om parterna har begärt att målet skall avgöras utan
huvudförhandling eller
2. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan
huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Ett mål får alltid avgöras utan huvudförhandling, om det är
uppenbart att sådan förhandling är obehövlig.

För prövning som inte avser själva saken behöver
huvudförhandling inte hållas. Lag (1999:84).

14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall
parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin
talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034).

15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan
huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan
förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med
parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av
saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även
om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling. Lag (1994:1034).

16 § Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.

Klaganden skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att
överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig
personligen, skall hovrätten också upplysa honom om
bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av
betydelse för målets handläggning eller utredning att motparten
inställer sig eller om denne är skyldig att infinna sig
personligen, skall han föreläggas vite. Föreläggs motparten
inte vite, skall han upplysas om att målet kan komma att
avgöras även om han uteblir.

Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall
underrättas om beslutet. Lag (1999:84).

17 § I övrigt skall det som sägs i 43 kap. 1-6 §§, 8 § andra
stycket och 10-14 §§ tillämpas i fråga om huvudförhandling i
hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel skall dock tillämpas
i fråga om kallelser till huvudförhandling som återupptas efter
uppehåll och förelägganden för parterna. Lag (2005:683).

18 § Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen
redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i
vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. Motparten skall ange om yrkandet medges eller bestrids.

Därefter skall, om inte hovrätten anser något annat lämpligare,
först klaganden och sedan motparten utveckla sin talan. Varje
part skall yttra sig över vad den andra parten anfört. Om
förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit,
skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur
handlingarna i den utsträckning det behövs.

Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).

19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Om huvudförhandlingen hålls trots att klagandens motpart uteblivit, ska hovrätten se till att den bevisning som han eller hon lagt fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning som bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang. Lag (2016:37).

20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034).

21 § Om klaganden uteblir från ett sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.

Om klagandens motpart uteblir och vite har förelagts honom eller henne, får hovrätten, när förlikning om saken inte är tillåten, i stället för att förelägga nytt vite besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om klagandens motpart inställer sig endast genom ombud när han eller hon har förelagts vid vite att infinna sig personligen.

Om vite har förelagts klagandens motpart eller om han eller hon ska hämtas till rätten och inte kan hämtas, får dock målet avgöras trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om klaganden har förelagts att infinna sig personligen men inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).

22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 §, skall hovrätten
på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro
eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga
förfall som han inte kunde anmäla i tid.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre
veckor från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan
målet återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande
att infinna sig personligen, har han inte rätt att få målet
återupptaget. Lag (1999:84).

23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37).

24 § Om den överklagade domen är en tredskodom och tingsrätten
tar upp en av klagandens motpart gjord ansökan om återvinning,
skall målet av hovrätten återförvisas till tingsrätten för att
handläggas i samband med återvinningsmålet. Lag (1994:1034).

25 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats.

En klagande får inte ändra sin talan att avse en annan del av
tingsrättens dom än den som uppgetts vid överklagandet.

I mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till
stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte
lagts fram tidigare endast om
1. han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten
eller beviset vid tingsrätten eller
2. han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Framställs först i hovrätten ett yrkande om kvittning och kan det
inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas. Lag (1994:1034).

26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om
domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har förekommit vid tingsrätten.

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten
med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas. Lag (1989:656).

27 § Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser
hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034).

28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än
som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom
endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan
väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få
tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt. Lag (1989:656).

29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund
än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort
ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa
målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit
obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 10 kap. 20 §. Lag (1994:1034).

30 § Har upphävts genom lag (1994:1034).


51 kap. Om överklagande av domar i brottmål

1 § En part som vill överklaga tingsrättens dom i ett brottmål skall
göra detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten. Den
skall ha kommit in till rätten inom tre veckor från den dag då
domen meddelades. Lag (1994:1034).

2 § Om ena parten överklagat tingsrättens dom, har motparten rätt
att överklaga domen inom en vecka från den dag då den i 1 § angivna tiden gick ut. Ett överklagande som gjorts under sådan tid
förfaller, om det första överklagandet återkallas eller av annat skäl
förfaller. Lag (1994:1034).

3 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas av
tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).

4 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende
tingsrättens domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs,
och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje
bevis.

Skriftliga bevis som inte har lagts fram tidigare skall ges in
samtidigt med överklagandet. Vill klaganden att det skall
hållas ett förnyat förhör eller en förnyad syn på stället,
skall han eller hon ange det och skälen till detta. Klaganden
skall också ange om han eller hon vill att målsäganden eller
den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i hovrätten.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges. Lag (2005:683).

5 § Om inte överklagandet avvisas enligt 3 §, skall tingsrätten
efter utgången av den i 2 § angivna tiden sända över detta och
övriga handlingar i målet till hovrätten.

Handlingarna skall översändas genast, om den tilltalade är häktad
eller om klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar
prövning, såsom ett yrkande om häktning av den tilltalade, om
åtgärd som avses i 25--28 kap. eller om upphävande av ett beslut
om sådan åtgärd. Till dess att den i 2 § angivna tiden har gått ut,
skall dock en kopia av överklagandet finnas tillgänglig vid
tingsrätten. Lag (1994:1034).

6 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).

7 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 4 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 4 § första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683).

7 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 6 § eller 7 § andra
stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta
om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2005:683).

8 § Beviljas prövningstillstånd eller krävs inte sådant
tillstånd, skall överklagandet delges motparten med
föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta
inte redan har skett eller inte behövs enligt andra stycket. I
mål om allmänt åtal får överklagandet dock översändas till
åklagaren utan delgivning. Uppgift om målsägandes eller
vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för
åtalet skall inte framgå av de handlingar som delges den
tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat, får
hovrätten genast meddela dom i målet.

Har tingsrätten avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får
hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd, får hovrätten
omedelbart besluta att tingsrättens beslut tills vidare inte
får verkställas. I frågor om häktning, reseförbud eller
omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken får hovrätten ändra
tingsrättens beslut även om motparten inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen
närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde
styckena tillämpas. Lag (2005:683).

9 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden har anfört och ange de
omständigheter han eller hon själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar
och om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis
som inte har lagts fram tidigare skall ges in samtidigt med
svarsskrivelsen. Vill parten att det skall hållas ett förnyat
förhör eller en förnyad syn på stället, skall han eller hon
ange det och skälen till detta. Parten skall också ange om han
eller hon vill att målsäganden eller den tilltalade skall
infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten. Lag (2005:683).

10 § Hovrätten skall sända över svarsskrivelsen till klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå
av de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om
allmänt åtal.

Om det behövs, får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling under förberedelsen. Hovrätten får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas
att ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda
skäl.

Under förberedelsen får sammanträde hållas, om det behövs för
en ändamålsenlig handläggning av målet. I fråga om ett sådant
sammanträde tillämpas bestämmelserna i 16 § första stycket och
andra stycket första meningen, 21 § första stycket första
meningen och 22 §. Hovrätten får besluta att den som är
anhållen eller häktad skall inställas till sammanträdet. Lag (2005:683).

11 § Har upphävts genom lag (2005:683).

12 § Om hovrätten anser att det behövs, skall hovrätten
besluta att yttrande av sakkunnig inhämtas, skriftligt bevis läggs
fram, föremål tillhandahålls för syn eller besiktning, bevis tas upp
utom huvudförhandlingen eller någon annan förberedande åtgärd
företas.

Om en part vill att en åtgärd enligt första stycket skall företas,
skall han så snart som möjligt begära det hos hovrätten.

Behöver i mål om allmänt åtal åtgärd enligt 23 kap. företas, får
hovrätten meddela åklagaren föreläggande om det. Lag (1994:1034).

13 §/Upphör att gälla U:2016-07-01/ Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i andra stycket 1-3, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.

Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, beslut enligt 34 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Om överklagandet avser även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas. Lag (2016:37).

13 §/Träder i kraft I:2016-07-01/ Hovrätten får avgöra målet utan huvudförhandling, om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat.

Om saken kan utredas tillfredsställande får hovrätten avgöra målet utan huvudförhandling,
1. om åklagaren har överklagat endast till den tilltalades förmån,
2. om endast den tilltalade har överklagat och hans eller hennes ändringsyrkande godtas av motparten,
3. om det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd eller döma till annan påföljd än böter eller villkorlig dom eller sådana påföljder i förening,
4. om parterna har begärt att målet ska avgöras utan huvudförhandling, eller
5. om ingen av parterna, sedan fråga väckts om avgörande utan huvudförhandling, haft någon invändning mot detta.

Om en part har begärt huvudförhandling i fall som avses i andra stycket 1-3, ska sådan hållas, om det inte är obehövligt.

Med de påföljder som anges i andra stycket 3 likställs vite och, om det inte samtidigt är fråga om förverkande av villkorligt medgiven frihet från fängelsestraff, beslut enligt 34 kap. 3 § brottsbalken. Det som sägs i andra stycket 3 om villkorlig dom gäller inte villkorlig dom som förenas med föreskrift om samhällstjänst.

Om överklagandet avser även annat än ansvar, får målet avgöras utan huvudförhandling endast om denna talan enligt 50 kap. 13 § får prövas utan huvudförhandling.

För prövning som inte avser själva saken behöver huvudförhandling inte hållas. Lag (2016:492).

14 § Innan ett mål avgörs utan huvudförhandling, skall
parterna, om det inte är uppenbart att de redan har slutfört sin
talan, beredas tillfälle att göra det. Lag (1994:1034).

15 § Om inte målet enligt 13 § avgörs utan
huvudförhandling, skall hovrätten bestämma tid för sådan
förhandling. Tiden skall om möjligt bestämmas efter samråd med
parterna. För behandling av en rättegångsfråga eller sådan del av
saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling sättas ut även
om målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.

Om den tilltalade är häktad, skall huvudförhandling hållas inom
fyra veckor efter utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte
till följd av åtgärder som avses i 12 § eller andra omständigheter är
nödvändigt med längre uppskov. Har den tilltalade häktats efter
utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden räknas från den dag
han häktades. Lag (1994:1034).

16 § Till huvudförhandlingen skall parterna kallas.

En enskild klagande skall föreläggas att inställa sig vid påföljd att
överklagandet annars förfaller. Skall han infinna sig personligen,
skall hovrätten också upplysa honom om bestämmelsen i 21 § första stycket andra meningen. Om det är av betydelse för målets
handläggning eller utredning att en enskild motpart inställer sig
eller om denne är skyldig att infinna sig personligen, skall han
föreläggas vite. Finns det i fråga om den tilltalade anledning anta
att han inte skulle följa ett sådant föreläggande, får hovrätten
besluta att han skall hämtas till rätten. Om hovrätten inte
förelägger motparten vite eller beslutar att han skall hämtas, skall
hovrätten upplysa honom om att målet kan komma att avgöras
även om han uteblir. Hovrätten skall besluta att en tilltalad som är
anhållen eller häktad skall inställas till huvudförhandlingen.

Skall i mål om allmänt åtal en målsägande höras med anledning av
åklagarens talan, skall han vid vite kallas att infinna sig
personligen.

Hovrätten skall också bestämma vilka vittnen och sakkunniga som
skall kallas till huvudförhandlingen. Parterna skall underrättas om
beslutet. Lag (1994:1034).

17 § I övrigt skall det som sägs i 46 kap. 1-5 §§, 6 § andra
stycket, 8, 9, 11, 13, 16 och 17 §§ tillämpas i fråga om
huvudförhandling i hovrätten. Reglerna i 16 § i detta kapitel
skall dock tillämpas i fråga om kallelser till huvudförhandling
som återupptas efter uppehåll och förelägganden för parterna.

När ett mål sätts ut till fortsatt eller ny huvudförhandling,
får hovrätten besluta om lämpliga åtgärder för att målet skall
kunna slutföras vid den förhandlingen.

I fråga om sådana åtgärder gäller 10 och 12 §§ i detta kapitel. Lag (2005:683).

18 § Vid huvudförhandlingen skall den överklagade domen
redovisas i den omfattning det behövs. Klaganden skall ange i
vilken del domen överklagas och den ändring i domen som yrkas. Motparten skall ges tillfälle att yttra sig över yrkandet.

Därefter skall åklagaren utveckla åtalet i den utsträckning det
behövs för prövningen av överklagandet. Om talan förs endast av
målsäganden, gäller detta i stället denne. Om hovrätten finner
det lämpligare får dock en tilltalad som överklagat utveckla
sin talan före åklagaren eller målsäganden. Varje part skall få
tillfälle att bemöta vad den andra parten anfört. Om
förhandlingen äger rum trots att klagandens motpart uteblivit,
skall hovrätten se till att det som denne anfört läggs fram ur
handlingarna i den utsträckning det behövs.

Framställningar enligt första och andra styckena får ske genom
hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det
lämpligt. Lag (2005:683).

19 § Sedan parterna utvecklat sin talan, ska bevisningen läggas fram. Hovrätten ska se till att den bevisning som har lagts fram i tingsrätten läggs fram ur handlingarna i den utsträckning som bevisningen har betydelse för målet i hovrätten. Bevisningen får läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.

Om det inte finns särskilda skäl för något annat, bör ett bevis som tingsrätten tagit upp och som inte enligt 35 kap. 13 § ska tas upp på nytt läggas fram innan bevis som rör samma omständighet omedelbart tas upp av hovrätten. Finns det flera bevis i fråga om samma omständighet, bör dessa läggas fram i ett sammanhang. Lag (2016:37).

20 § Sedan bevisningen lagts fram skall parterna lämnas tillfälle att slutföra sin talan. Lag (1994:1034).

21 § Om en enskild klagande uteblir från ett sammanträde för huvudförhandling, förfaller överklagandet. Detsamma gäller om en enskild klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud och det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.

Om en enskild motpart uteblir och vite har förelagts honom eller henne, får hovrätten förelägga nytt vite eller besluta att han eller hon ska hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag. Detsamma gäller om en enskild motpart som vid vite har förelagts att infinna sig personligen inställer sig endast genom ombud.

Om en målsägande som ska höras med anledning av åklagarens talan i ett mål om allmänt åtal inte infinner sig personligen, gäller andra stycket.

Om vite har förelagts klagandens motpart eller om denne ska hämtas till rätten och hämtning inte kan ske, får hovrätten avgöra målet trots att han eller hon inställt sig endast genom ombud eller uteblivit. Ett mål får också avgöras om en enskild klagande som har förelagts att infinna sig personligen inställt sig endast genom ombud. Lag (2016:37).

22 § Har överklagandet förfallit enligt 21 § skall hovrätten
på ansökan av klaganden återuppta målet, om han för sin utevaro
eller underlåtenhet att infinna sig personligen hade laga förfall som
han inte kunde anmäla i tid.

Ansökan om återupptagande skall göras skriftligen inom tre veckor
från den dag då beslutet meddelades. Om klaganden sedan målet
återupptagits uteblir eller inte följer ett föreläggande att infinna
sig personligen, har han inte rätt att få målet återupptaget. Lag (1994:1034).

23 § Om det vid en huvudförhandling i tingsrätten har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en ljud- och bildupptagning eller tagits upp på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Lag (2016:37).

23 a § Har tingsrätten funnit att den tilltalade skall dömas för den
åtalade gärningen och överklagas domen bara beträffande annat än denna
fråga, skall hovrätten pröva frågan endast om
1. det i denna del föreligger något förhållande som skulle kunna utgöra
grund för resning enligt 58 kap. 2 § eller kunna medföra undanröjande av
domen på grund av domvilla eller
2. målets utgång vid tingsrätten i samma del uppenbarligen beror på
förbiseende eller misstag.

Beträffande fråga som avses i första stycket 1 eller 2 behöver hänsyn
tas endast till omständigheter som har åberopats av part. Lag (1989:656).

24 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens dom eller
slutliga beslut har meddelats. Åklagare som i hovrätten fört talan
mot den tilltalade får ändra sin talan till dennes förmån.

En klagande får inte ändra sin talan att gälla en annan gärning än
den som avses i överklagandet. Lag (1994:1034).

25 § Hovrätten får inte med anledning av den tilltalades
överklagande eller av åklagarens överklagande till hans eller
hennes förmån döma till en brottspåföljd som är att anse som
svårare eller mer ingripande för den tilltalade än den som
tingsrätten dömt till. Hovrätten får dock överlämna till
särskild vård enligt 31 eller 32 kap. brottsbalken eller, om
tingsrätten beslutat om sådan vård, döma till annan påföljd.

Vid tillämpningen av första stycket skall sluten ungdomsvård
enligt 32 kap. 5 § brottsbalken jämställas med fängelse.

Har tingsrätten förenat villkorlig dom eller skyddstillsyn med
en föreskrift som förutsätter samtycke och samtycker den dömde
inte längre till föreskriften, får hovrätten trots första
stycket döma till en svårare eller mer ingripande påföljd.

Hovrätten får inte med anledning av ett överklagande som anges
i första stycket besluta om utvisning, om tingsrätten inte har
meddelat sådant beslut, eller bestämma längre tid än
tingsrätten gjort för förbud för den tilltalade att återvända
till Sverige. Lag (2006:890).

26 § Även utan yrkande skall hovrätten undanröja tingsrättens dom, om
domvilla, som sägs i 59 kap. 1 § 1- 3, har förekommit vid tingsrätten.

Undanröjandet får avse domen i dess helhet eller endast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som inte överklagats, skall hovrätten
med hänsyn till omständigheterna pröva, om denna del skall undanröjas. Lag (1989:656).

27 § Förs talan om jäv mot en domare i tingsrätten och anser
hovrätten att jäv förelegat skall hovrätten undanröja tingsrättens
dom i den del den överklagats. Lag (1994:1034).

28 § Om det vid tingsrätten har förekommit annat fel i rättegången än
som avses i 26 eller 27 §, får hovrätten undanröja tingsrättens dom
endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan
väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall få
tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är
uppenbart obehövligt. Lag (1989:656).

29 § Undanröjer hovrätten tingsrättens dom på någon annan grund
än att tingsrätten varit obehörig eller av något annat skäl inte bort
ta upp målet till prövning, skall hovrätten samtidigt återförvisa
målet till tingsrätten för fortsatt behandling.

Bestämmelser om hovrättens befogenhet att när tingsrätten varit
obehörig hänvisa målet till annan tingsrätt finns i 19 kap. 11 §. Lag (1994:1034).

30 § Har tingsrättens dom överklagats endast i fråga om annat
än ansvar, skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål. Lag (1994:1034).


52 Kap. Om överklagande av beslut

1 § Den som vill överklaga en tingsrätts beslut skall göra
detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätten.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom tre veckor från
den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något
sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas,
skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande,
kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, om åläggande av reseförbud eller i fråga som avses i 49 kap. 7 § är inte inskränkt till viss tid.

I 49 kap. finns bestämmelser om att den, som vill överklaga ett
beslut, i vissa fall först skall anmäla missnöje. Lag (1994:1034).

2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av tingsrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till hovrätten inom klagotiden. Lag (1994:1034).

3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet. Lag (1994:1034).

4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall tingsrätten till
hovrätten sända över detta och övriga handlingar i målet som har
betydelse för prövningen av överklagandet. Lag (1994:1034).

5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
hovrätten omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).

6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § eller är
det på annat sätt ofullständigt, skall hovrätten förelägga
klaganden att avhjälpa bristen. Något föreläggande behöver dock
inte meddelas om överklagandet är ofullständigt endast i fråga
om sådana uppgifter som avses i 3 § första stycket 4.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet
avvisas, om det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig
olägenhet kan läggas till grund för en rättegång i hovrätten. Lag (2005:683).

6 a § Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra
stycket, skall hovrätten, när prövningstillstånd krävs, besluta
om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs, skall
beslutet föregås av skriftväxling.

Om det finns särskilda skäl, får sammanträde hållas innan
frågan om prövningstillstånd avgörs. Till ett sådant
sammanträde skall parterna kallas. Uteblir en part, får frågan
ändå avgöras. Lag (2005:683).

7 § Om hovrätten finner att klagandens motpart bör höras
angående överklagandet och prövningstillstånd beviljas eller
sådant tillstånd inte krävs, skall överklagandet delges
motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss
tid, om detta inte redan har skett. I mål där åklagaren är
motpart får överklagandet dock översändas till denne utan
delgivning.

Det överklagade beslutet får inte ändras såvitt angår
motpartens rätt utan att han eller hon har getts tillfälle att
yttra sig.

Har tingsrätten i tvistemål avslagit ett yrkande om kvarstad
eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett
beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit yrkande om
en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en
sådan åtgärd, får hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla tills vidare. Har tingsrätten beviljat en sådan åtgärd
eller förklarat att beslutet får verkställas även om det inte
har laga kraft, får hovrätten omedelbart besluta att
tingsrättens beslut tills vidare inte får verkställas. Hovrätten får också ändra tingsrättens beslut i fråga om
häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud utan att höra motparten. Lag (2005:683).

8 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in till hovrätten samtidigt med
svarsskrivelsen. Lag (1994:1034).

9 § Om det behövs får hovrätten besluta om ytterligare
skriftväxling. Hovrätten får också meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket avseende parten
skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in mer än en skrivelse
endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034).

10 § Har upphävts genom lag (2005:683).

11 § Om det är nödvändigt för utredningen i målet att en part
eller någon annan hörs muntligen, får hovrätten besluta om
detta på lämpligt sätt. Hovrätten skall besluta att den som är
anhållen eller häktad skall inställas till förhöret.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte är personligen
närvarande vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fjärde
styckena tillämpas. Lag (2005:683).

12 § Ett överklagande får återkallas innan hovrättens slutliga beslut
har meddelats. Lag (1994:1034).

13 § Har en part eller intervenient överklagat ett beslut som tagits
in i en dom eller som får överklagas endast i samband med att
domen överklagas, och är även domen överklagad, skall målen i
hovrätten handläggas gemensamt enligt 50 eller 51 kap.

Första stycket gäller inte om beslutet angår ett ombud, en
försvarare, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var
part eller intervenient i tingsrätten. Lag (1994:1034).


53 Kap. Om mål som tas upp omedelbart

1 § I tvistemål som skall tas upp omedelbart av en hovrätt tillämpas
bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 42--44 kap. Lag (1994:1034).

2 § I brottmål som ska tas upp omedelbart av en hovrätt,
tillämpas bestämmelserna om rättegången vid tingsrätt i 45-47 kap. med följande avvikelser:
1. Hovrätten får inte uppdra åt åklagaren att utfärda
stämning.
2. Hovrätten ska i stämningen förelägga den tilltalade att
svara skriftligen inom en viss tid. Hovrätten ska sända över
svarsskrivelsen till åklagaren. Om det behövs får hovrätten
besluta om ytterligare skriftväxling. Hovrätten får också
meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och bestämma i
vilket avseende parten ska yttra sig. 3. Är den tilltalade häktad, får ett uppehåll i
huvudförhandlingen inte göras i mer än två veckor, om inte på
grund av särskilda omständigheter ett längre uppehåll är
nödvändigt.
4. Om det inte finns anledning att döma till någon annan
påföljd än böter, får hovrätten avgöra målet utan
huvudförhandling. I sådant fall tillämpas 51 kap. 14 §. Lag (2010:575).


SJÄTTE AVDELNINGEN

Om rättegången i Högsta domstolen


54 kap. Om rätten att överklaga en hovrätts domar och beslut
och om prövningstillstånd

1 § En hovrätts dom får överklagas, om inte annat är föreskrivet.

När en hovrätt meddelar dom i fall som avses i 17 kap. 5 § andra
stycket, skall hovrätten med hänsyn till omständigheterna
bestämma om domen skall få överklagas särskilt eller endast i
samband med att hovrättens slutliga avgörande överklagas.

Den, mot vilken en tredskodom givits, får inte överklaga domen. Bestämmelser om hans rätt till återvinning i anledning av sådan
dom finns i 44 kap. 9 § och 53 kap. 1 §. Lag (1994:1034).

2 § Har parterna muntligen inför rätten eller skriftligen
avtalat att inte överklaga en dom som meddelas med anledning av
en uppkommen tvist eller en framtida tvist som kan härledas
till ett visst angivet rättsförhållande, gäller avtalet, om
förlikning om saken är tillåten.

En utfästelse att inte överklaga som har gjorts efter domen
gäller, om förlikning om saken är tillåten. Lag (2005:683).

3 § En hovrätts slutliga beslut får överklagas, om inte annat
är föreskrivet. Har en part rätt att ansöka om återupptagande av ett
mål som avgjorts genom ett slutligt beslut, får han dock inte
överklaga beslutet.

Ett beslut av en hovrätt enligt vilket ett mål återförvisats till
tingsrätten får överklagas endast om hovrättens prövning innefattar
ett avgörande av en fråga som inverkar på målets utgång.

Hovrättens beslut i en överklagad fråga om ersättning till offentlig
försvarare får inte överklagas. Hovrätten får dock tillåta att beslutet
överklagas, om det finns särskilda skäl för att pröva om tillstånd
skall ges enligt 10 § första stycket 1. Lag (1994:1034).

4 § Det som sägs i 49 kap. 4--6, 8 och 11 §§ om överklagande av en
tingsrätts beslut skall tillämpas vid överklagande av en hovrätts
beslut, som inte är slutligt, i frågor som avses i de nämnda
paragraferna och som uppkommit i hovrätten eller överklagats dit. Lag (1994:1034).

5 § I fråga om hovrättens beslut i annat fall än som anges i 3 eller 4 § tillämpas 49 kap. 3 § andra stycket och 9 §. Lag (1994:1034).

6 § Om hovrätten ogillat ett yrkande om häktning, tillstånd
till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud eller upphävt
ett beslut om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller reseförbud, får beslutet överklagas endast i samband med
att hovrättens dom eller slutliga beslut överklagas. Lag (1994:1034).

7 § Har hovrätten funnit att tingsrätten varit behörig att ta upp ett
mål, får hovrättens beslut om detta överklagas endast om
invändningen mot tingsrättens behörighet grundas på en
omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett
överklagande. Lag (1994:1034).

8 § Ett beslut får inte överklagas, om hovrätten i beslutet 1. prövat en fråga om jäv mot domare i tingsrätt,
2. prövat en till hovrätten överklagad fråga som avses i 49 kap. 5 § 7 eller 9 eller 7 § eller 3. meddelat prövningstillstånd. Lag (1994:1034).

9 § Prövningstillstånd krävs för att Högsta domstolen skall
pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende
som väckts vid tingsrätt. Detsamma gäller hovrättens slutliga
beslut i ett ärende som har ett direkt samband med ett sådant
mål eller ärende utom beslut som avses i 17 §.

Första stycket gäller inte överklaganden av justitiekanslern
eller en justitieombudsman i mål där allmänt åtal förs. Lag (2004:402).

10 § Prövningstillstånd får meddelas endast om
1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet
prövas av Högsta domstolen eller
2. det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns
grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets
utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller
grovt misstag.

Om prövningstillstånd fordras i två eller flera likartade mål och
Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i ett av dem, får
prövningstillstånd meddelas även i övriga mål. Lag (1994:1034).

11 § Prövningstillstånd får begränsas till att gälla en viss
fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av
rättstillämpningen (prejudikatfråga) eller en viss del av målet. I avvaktan på att prövning sker i enlighet med ett
prövningstillstånd som begränsats enligt första stycket får Högsta
domstolen förklara frågan om meddelande av prövningstillstånd
rörande målet i övrigt vilande helt eller delvis.

Ett prövningstillstånd som meddelas utan sådan begränsning som
avses i första stycket gäller
1. domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har
överklagat avgörandet,
2. överklagade beslut som tagits in i domen eller det slutliga
beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig
eller någon annan som inte var part eller intervenient i hovrätten,
3. överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att
domen eller det slutliga beslutet överklagas.

I den utsträckning prövningstillstånd inte meddelas och fråga om
tillstånd inte heller förklaras vilande, skall hovrättens dom eller
slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta skall tas in i Högsta
domstolens beslut. Lag (1994:1034).

12 § Vid överklagande som avses i 9 § andra stycket får Högsta
domstolen, om målet väckts vid tingsrätt, besluta att begränsa
prövningen av målet till en viss prejudikatfråga.

Ett beslut som avses i första stycket får meddelas att gälla till dess
annorlunda bestäms. Ett sådant beslut fattas enligt de regler som
gäller för beslut om prövningstillstånd. Meddelas beslut enligt detta
stycke, skall målet i övrigt vila.

I den utsträckning Högsta domstolen inte prövar målet, skall
hovrättens dom eller slutliga beslut stå fast. En upplysning om detta
skall tas in i det beslut genom vilket prövning vägras. Lag (1994:1034).

12 a § Om överklagandet gäller prövningstillstånd i hovrätt och målet innehåller en prejudikatfråga som avses i 11 § första stycket får Högsta domstolen, om prövningstillstånd meddelas i Högsta domstolen, besluta att prejudikatfrågan ska prövas av domstolen. I avvaktan på denna prövning ska frågan om meddelande av prövningstillstånd i hovrätten vila. Lag (2016:37).

13 § Vid avgörandet av om prövningstillstånd skall
meddelas behöver hänsyn tas endast till sådana omständigheter
som har åberopats av klaganden. Lag (1994:1034).

14 § Avser överklagandet ett beslut av hovrätten som inte
är slutligt och som meddelats i ett mål eller ärende som väckts vid
tingsrätt skall 9--13 §§ tillämpas. Detta gäller dock inte om Högsta
domstolen med anledning av talan mot hovrättens dom eller
slutliga beslut har meddelat prövningstillstånd som enligt 11 § tredje stycket gäller även beslutet. Lag (1994:1034).

15 § Om ett beslut av en hovrätt enligt 3 § andra stycket eller 6, 7 eller 8 § inte får överklagas, skall beslutet innehålla uppgift om det.

Krävs prövningstillstånd i Högsta domstolen, skall hovrättens dom
eller beslut innehålla uppgift om detta och om innehållet i 10 §. Lag (1994:1034).

16 § Om en part anser att en upplysning enligt 15 § första
stycket är oriktig, får han i samband med att beslutet överklagas
begära att Högsta domstolen prövar frågan om rätt att överklaga. I
annat fall får frågan inte prövas av Högsta domstolen. Lag (1994:1034).

17 § Ett beslut genom vilket hovrätten avvisat en missnöjesanmälan,
en ansökan om återvinning eller återupptagande eller ett överklagande
av hovrätts dom eller beslut får överklagas. Frågan om en sådan anmälan
eller ansökan gjorts eller ett överklagande skett inom rätt tid får
annars inte prövas av Högsta domstolen. Lag (1994:1034).


55 kap. Om överklagande av domar

1 § En part som vill överklaga hovrättens dom skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten. Den skall ha
kommit in till rätten inom fyra veckor från den dag då domen
meddelades. Lag (1994:1034).

2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden. Lag (1994:1034).

3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. den dom som överklagas,
2. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen som
yrkas,
3. grunderna för överklagandet och i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt klagandens mening är oriktiga,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Har en omständighet eller ett bevis som åberopas i Högsta
domstolen inte lagts fram tidigare, skall klaganden i tvistemål
förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram
tidigare skall ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden skall
också ange om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden
eller den tilltalade skall infinna sig personligen vid
huvudförhandling i Högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det anges. Lag (1994:1034).

4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall
hovrätten efter utgången av klagotiden sända över detta och övriga
handlingar i målet till Högsta domstolen. Handlingarna skall
översändas genast, om i brottmål den tilltalade är häktad eller om
klaganden framställt ett yrkande som fordrar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål ett yrkande om kvarstad eller ett yrkande om
upphävande av ett beslut om en sådan åtgärd eller av ett beslut om
att dom får verkställas även om den inte har laga kraft, eller i
brottmål ett yrkande om häktning av den tilltalade eller om åtgärd
som avses i 25--28 kap. eller om upphävande av ett beslut om en
sådan åtgärd. Lag (1994:1034).

5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).

6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första
stycket 1--3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt
ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen. Lag (1994:1034).

7 § Om överklagandet inte avvisas enligt 5 § eller 6 § andra
stycket, skall Högsta domstolen, när prövningstillstånd krävs,
besluta om sådant tillstånd skall meddelas. Om det behövs,
skall beslutet föregås av skriftväxling. Lag (2005:683).

8 § Om prövningstillstånd beviljas eller om sådant tillstånd inte krävs, ska överklagandet delges motparten med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid, om detta inte redan har skett. Om det är uppenbart att överklagandet är ogrundat får Högsta domstolen dock genast meddela dom i målet. I mål om allmänt åtal får överklagandet översändas till åklagaren utan delgivning. Sådana uppgifter om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och bostadsadress som saknar betydelse för åtalet ska inte framgå av de handlingar som delges den tilltalade i mål om allmänt åtal.

Om hovrätten i ett tvistemål har avslagit ett yrkande om kvarstad eller någon annan åtgärd enligt 15 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd eller i brottmål avslagit ett yrkande om en åtgärd som avses i 26-28 kap. eller upphävt ett beslut om en sådan åtgärd, får Högsta domstolen omedelbart bevilja att åtgärden ska gälla tills vidare. Om hovrätten har beviljat en sådan åtgärd eller förklarat att domen får verkställas även om den inte har laga kraft, eller fastställt en tingsrätts beslut om det, får Högsta domstolen omedelbart besluta att tingsrättens eller hovrättens beslut tills vidare inte får verkställas. I frågor om häktning eller reseförbud får Högsta domstolen ändra hovrättens beslut även om motparten inte hörts. Lag (2016:37).

9 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra. Det som har sagts nu gäller
inte i tvistemål där klagandens yrkande medges.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Om en omständighet
eller ett bevis som åberopas i Högsta domstolen inte lagts fram
tidigare, skall parten i tvistemål förklara anledningen till det. Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in till Högsta
domstolen samtidigt med svarsskrivelsen. Parten skall också ange
om han vill att motparten eller i brottmål målsäganden eller den
tilltalade skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
Högsta domstolen. Lag (1994:1034).

10 § Högsta domstolen skall sända över svarsskrivelsen till
klaganden. Uppgift om målsägandes eller vittnens ålder, yrke och
bostadsadress som saknar betydelse för åtalet skall inte framgå av
de handlingar som sänds över till den tilltalade i mål om allmänt
åtal.

Om det behövs, får Högsta domstolen besluta om ytterligare
skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i vilket
avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att ge in
mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034).

11 § Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöra
1. en prejudikatfråga,
2. ett mål i vilket Högsta domstolen med stöd av bestämmelserna i 12 § i allt väsentligt grundar avgörandet i övrigt på hovrättens bedömning,
3. ett mål som har tagits upp omedelbart av hovrätten eller
4. ett sådant mål eller en sådan fråga i ett mål som ska avgöras av Högsta domstolen i dess helhet.

När det gäller avgörande i övrigt i Högsta domstolen av mål utan huvudförhandling ska i tvistemål 50 kap. 13 § och i brottmål 51 kap. 13 § tillämpas. Lag (2016:37).

12 § Har Högsta domstolen med tillämpning av
bestämmelserna i 54 kap. 11 eller 12 § prövat en prejudikatfråga,
får domstolen, om ytterligare prövning krävs, helt eller delvis
grunda sitt avgörande av målet i övrigt på hovrättens bedömning
eller undanröja lägre rätts dom och återförvisa målet till lägre rätt
för fortsatt handläggning.

En prejudikatfråga får avgöras genom dom även i andra fall än som
avses i 17 kap. 5 § andra stycket. Lag (1994:1034).

13 § I tvistemål får en part i Högsta domstolen till stöd för sin talan
åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare
endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa
omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft
giltig ursäkt att inte göra det.

Framställs först i Högsta domstolen ett yrkande om kvittning och
kan det inte utan olägenhet prövas i målet, får yrkandet avvisas. Lag (1994:1034).

14 § Om det vid en huvudförhandling i lägre rätt har hållits förhör inför rätten eller syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i Högsta domstolen beror på tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom ändras i den delen endast om hovrätten i samma del ändrat tingsrättens dom utan att ta upp beviset vid en huvudförhandling eller ta del av en ljud- och bildupptagning av beviset. En sådan ändring får dock göras
1. om den är till förmån för den tilltalade, eller
2. om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än hovrätten antagit. Lag (2016:37).

15 § Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt följande
bestämmelser tillämpas:
1. i tvistemål, 50 kap. 10 § tredje stycket, 12 §, 14-22 §§, 24 § och 25 § första och andra styckena och
2. i brottmål, 51 kap. 8 § fjärde stycket, 10 § tredje stycket, 12 §, 14-22 §§, samt 23 a, 24, 25 och 30 §§.

Det som sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26-29 §§ rörande brottmål om undanröjande av tingsrätts
dom och om återförvisning gäller för Högsta domstolen i fråga
om lägre rätts dom. Lag (2005:683).


56 kap. Om överklagande av beslut och om hänskjutande av
prejudikatfrågor

1 § Den som vill överklaga en hovrätts beslut skall göra
detta skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten.

Skrivelsen skall ha kommit in till hovrätten inom fyra veckor från
den dag då beslutet meddelades. Om ett beslut under rättegången
inte har meddelats vid sammanträde och det inte heller vid något
sammanträde har tillkännagetts när beslutet kommer att meddelas,
skall dock klagotiden räknas från den dag då klaganden fick del av
beslutet. Ett överklagande av ett beslut om någons häktande,
kvarhållande i häkte, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § eller om åläggande av reseförbud är inte inskränkt till viss tid.

Av bestämmelser i 49 kap. och 54 kap. 4 § följer att den som vill
överklaga en hovrätts beslut i vissa fall först skall anmäla missnöje. Lag (1994:1034).

2 § Ett överklagande som kommit in för sent skall avvisas
av hovrätten. Överklagandet skall dock inte avvisas om det har
kommit in till Högsta domstolen inom klagotiden. Lag (1994:1034).

3 § Överklagandet skall innehålla uppgifter om
1. det beslut som överklagas,
2. den ändring i beslutet som yrkas,
3. grunderna för överklagandet,
4. de omständigheter som åberopas till stöd för att
prövningstillstånd skall meddelas, när sådant tillstånd krävs, och
5. de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare skall ges in samtidigt
med överklagandet. Lag (1994:1034).

4 § Om inte överklagandet avvisas enligt 2 §, skall
hovrätten till Högsta domstolen sända över detta och övriga
handlingar i målet som har betydelse för prövningen av
överklagandet. Lag (1994:1034).

5 § Om det finns något annat hinder mot att ta upp ett
överklagande till prövning än att detta kommit in för sent, får
Högsta domstolen omedelbart avvisa överklagandet. Lag (1994:1034).

6 § Uppfyller överklagandet inte föreskrifterna i 3 § första
stycket 1--3 eller 5 eller andra stycket eller är det på annat sätt
ofullständigt, skall Högsta domstolen förelägga klaganden att
avhjälpa bristen.

Följer klaganden inte föreläggandet skall överklagandet avvisas, om
det är så ofullständigt att det inte utan väsentlig olägenhet kan
läggas till grund för en rättegång i Högsta domstolen. Lag (1994:1034).

7 § Om Högsta domstolen finner att klagandens motpart bör
höras angående överklagandet, skall överklagandet delges honom
med föreläggande att svara skriftligen inom en viss tid. I mål
där åklagaren är motpart får överklagandet dock översändas till
denne utan delgivning. Lag (1999:84).

8 § Motparten skall i sin svarsskrivelse yttra sig över de
grunder för överklagandet som klaganden anfört och ange de
omständigheter han själv vill anföra.

Skrivelsen skall innehålla uppgift om de bevis parten åberopar och
om vad som skall styrkas med varje bevis. Skriftliga bevis som inte
lagts fram tidigare skall ges in till Högsta domstolen samtidigt med
svarsskrivelsen. Lag (1994:1034).

9 § Om det behövs får Högsta domstolen besluta om
ytterligare skriftväxling. Högsta domstolen får också meddela
närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid bestämma i
vilket avseende parten skall yttra sig. En part får föreläggas att
ge in mer än en skrivelse endast om det finns särskilda skäl. Lag (1994:1034).

10 § Behövs prövningstillstånd och har motparten hörts angående
överklagandet, skall Högsta domstolen sedan skriftväxlingen avslutats
besluta om sådant tillstånd skall meddelas. När det finns skäl för det,
får frågan tas upp utan att skriftväxling har skett. Lag (1994:1034).

11 § Vid rättegången i Högsta domstolen skall i övrigt 52 kap. 11--13 §§ samt 55 kap. 12 § första stycket tillämpas.

Vid tillämpning av 52 kap. 13 § första stycket skall den
gemensamma handläggningen av målen ske enligt 55 kap. i stället
för enligt 50 eller 51 kap. Lag (1994:1034).

12 § I fråga om överklagande enligt 8 kap. 8 § tillämpas 1--11 §§ med
följande avvikelser:
1. Klaganden skall ge in sin skrivelse till advokatsamfundet. Skrivelsen skall ha kommit in till samfundet inom fyra veckor från
den dag då klaganden fick del av beslutet.
2. Om inte särskilda skäl föranleder annat, skall klaganden och, när
talan förs av Justitiekanslern, även motparten höras muntligen i
Högsta domstolen.
3. Det organ inom advokatsamfundet som meddelat beslutet skall
lämnas tillfälle att ge in en skriftlig förklaring och att yttra sig i
samband med att en part hörs muntligen.
4. Ett beslut av advokatsamfundet genom vilket överklagandet
avvisas får överklagas hos Högsta domstolen. Bestämmelserna i 1 skall då tillämpas. Lag (1994:1034).

13 § En tingsrätt och, sedan prövningstillstånd meddelats, en hovrätt får med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i målet till prövning av Högsta domstolen när förlikning om saken är tillåten. Lag (2016:37).

14 § En fråga som hänskjutits enligt 13 § får inte komma
under Högsta domstolens prövning utan att domstolen meddelat
tillstånd till detta. Sådant tillstånd får ges endast i den mån det
gäller en sådan prejudikatfråga som avses i 54 kap. 11 § första
stycket.

Frågan om prövningstillstånd får prövas utan att parterna fått
tillfälle att yttra sig. Lag (1994:1034).

15 § Om prövningstillstånd meddelas enligt 14 §, skall
Högsta domstolen pröva prejudikatfrågan med tillämpning av
reglerna i 7, 9 och 11 §§. Lag (1994:1034).


57 Kap. Om mål som tas upp omedelbart

1 § I mål som skall tas upp omedelbart av Högsta domstolen skall 53 kap. tillämpas. Lag (1994:1034).


SJUNDE AVDELNINGEN

Om särskilda rättsmedel


58 Kap. Om resning och återställande av försutten tid

1 § Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av
parterna resning beviljas:
1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman med avseende å
målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller
tjänsteförseelse eller om brott som har avseende å målet ligger ombud
eller ställföreträdare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen
kan antagas hava inverkat på målets utgång;
2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller
tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava
inverkat på utgången;
3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller
4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart
strider mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med
mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat
domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten
eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Lag (1975:670)

2 § Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till
förmån för den tilltalade,
1. om någon ledamot av rätten, där anställd tjänsteman eller åklagaren
med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande
eller tjänsteförseelse eller om något brott som har avseende på målet
ligger ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet
eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång,
2. om någon lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte
är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång,
3. om någon skriftlig handling, som åberopats till bevis, har varit
falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har avgett falsk
utsaga samt handlingen eller utsagan kan antas ha inverkat på utgången,
4. om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har
förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett
till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under
en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats eller om det, med
hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer, finns
synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat
det brott, för vilket han dömts, eller
5. om den rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart
strider mot lag. Lag (1987:1345).

3 § Sedan en dom i brottmål vunnit laga kraft, får resning beviljas till
men för den tilltalade,
1. om något sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 3, förelegat och
detta kan antas ha medverkat till att den tilltalade frikänts eller till
att brottet hänförts under en väsentligt mildare straffbestämmelse än
den som borde ha tillämpats, eller,
2. om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år samt någon
omständighet eller bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas
och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller till att detta hänförts under en väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med
mindre parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat
domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten
eller beviset eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Lag (1987:1345).

4 § Den som vill ansöka om resning skall göra detta skriftligen hos
hovrätten, om domen meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos högsta
domstolen.

Ansökan om resning i tvistemål på grund av något sådant förhållande som
avses i 1 § första stycket 1, 2 eller 3 samt ansökan om resning i
brottmål till men för den tilltalade skall göras inom ett år från det
att sökanden fick kännedom om det förhållande som ansökningen grundas
på. Åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan, får tiden
räknas från det dom över gärningen vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av något sådant förhållande, som avses i 1 § första stycket 4,
skall sökas inom sex månader från det att domen vann laga kraft. Lag (1988:1451).

5 § I resningsansökan skall sökanden uppgiva:
1. den dom ansökan avser;
2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt
3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje
särskilt bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 § första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att
omständigheten eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans
ombud.

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de
skriftliga bevis sökanden åberopar.

6 § Om resningsansökan inte avvisas, skall den tillsammans
med därvid fogade handlingar delges motparten. Gäller
ansökningen resning i mål där åklagaren är motpart får den dock
översändas till åklagaren utan delgivning. Motparten skall
samtidigt föreläggas att inkomma med skriftlig förklaring. Om
ansökningen är ogrundad, får den dock avslås omedelbart.

Om prövning av ansökningen sker i hovrätt tillämpas 52 kap. 8-12 §§. Om ansökningen tas upp omedelbart av Högsta domstolen,
tillämpas 56 kap. 8, 9 och 11 §§.

Rätten får förordna att, till dess annat föreskrivs, vidare
åtgärder för verkställighet av domen inte skall äga rum. Lag (1999:84).

6 a § Åklagaren ska återuppta en förundersökning om det i en
ansökan om resning åberopas eller om det på annat sätt kommer
fram en omständighet eller ett bevis som inte tidigare lagts
fram och det är sannolikt att omständigheten eller beviset
utgör grund för resning. Förundersökningen ska dock inte
återupptas om det saknas behov av utredningsåtgärder.

Om förundersökningen inte är avslutad ska åklagaren, under de
förutsättningar som anges i första stycket, i stället besluta
att förundersökningen även ska avse frågan om den tidigare
tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659).

6 b § I ett ärende om resning får rätten förelägga åklagaren
att vidta en viss utredningsåtgärd, om det enligt 6 a § finns
förutsättningar att återuppta förundersökningen eller besluta
att en pågående förundersökning även ska avse frågan om den
tidigare tilltalades delaktighet i brottet. Lag (2012:659).

7 § Beviljas resning, skall rätten samtidigt förordna att målet åter
skall tas upp vid den domstol, som sist dömt i målet. Om resning
beviljas i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och
saken är uppenbar, får rätten dock omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, när målet på nytt tas upp vid en förhandling, skall
resningen anses förfallen. Om motparten uteblir, får målet ändå avgöras. Kallelserna skall innehålla en upplysning om dessa regler. Vad som sägs
i detta stycke gäller inte i fråga om åklagaren. Lag (1988:1451).

8 § Avvisas eller avslås en resningsansökan, får sökanden åläggas att
ersätta motparten eller, om åklagaren är motpart, staten kostnaderna i
resningsärendet. Har resning sökts av åklagaren, får kostnaderna utgå av
allmänna medel. Bifalls ansökningen, skall kostnadsfrågan prövas i
samband med målet efter dess återupptagande. Lag (1988:1451).

8 a § Om en offentlig försvarare har förordnats enligt 21 kap. 3 b § och det inte ges in någon resningsansökan till domstol,
får den tidigare tilltalade åläggas att ersätta staten för det
som har betalats av allmänna medel i ersättning till
försvararen.

Om en åtgärd som avses i 6 a § har vidtagits i syfte att
utreda om det finns grund för resning till men för den
tidigare tilltalade och det inte ges in någon resningsansökan
till domstol, får den tidigare tilltalade tillerkännas
ersättning av allmänna medel för sådana skäliga kostnader som
avses i 31 kap. 2 §.

Frågan om ersättning för kostnader enligt första och andra
styckena prövas av den domstol som enligt 4 § första stycket
är behörig att pröva resningsansökan. Lag (2012:659).

9 § Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande
resning i denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan, må dock utan hinder av vad sålunda är
föreskrivet resning samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 § Vad i 1-9 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning
beträffande rättens beslut.

10 a § Om talan mot avgörande av annan myndighet än tingsrätt skulle ha
fullföljts i tingsrätt eller hovrätt, görs ansökan om resning i ärendet
skriftligen hos hovrätten. Detsamma gäller ärende som avgjorts genom
godkännande av strafföreläggande eller godkännande av föreläggande av
ordningsbot.

Beträffande sådan ansökan som gjorts enligt första stycket tillämpas 1--3 §§, 4 § andra stycket och 5--8 §§. Lag (1988:1451).

11 § Har någon försuttit den tid som gäller för överklagande av
dom eller beslut eller för ansökan om återvinning eller
återupptagande, och hade han laga förfall, får på ansökan av
honom den försuttna tiden återställas. Lag (1994:1034).

12 § Den som vill ansöka om återställande av försutten tid för
fullföljd av talan i hovrätt eller för ansökan om återvinning
eller återupptagande i tingsrätt skall göra detta skriftligen
hos hovrätten inom tre veckor från det att förfallet upphörde
och sist inom ett år från det att tiden gick ut.

Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av
talan i Högsta domstolen eller ansökan om återvinning eller
återupptagande i hovrätt eller Högsta domstolen görs
skriftligen hos högsta domstolen inom den tid som anges i
första stycket.

Beträffande ansökningen tillämpas i 5, 6 och 8 §§. Lag (2009:344).

13 § Ansökan om återställande av försutten tid för fullföljd av talan i
tingsrätt eller hovrätt mot sådant avgörande som avses i 10 a § görs
skriftligen hos hovrätten. Beträffande sådan ansökan tillämpas 11 § och 12 § första och tredje styckena. Lag (1988:1451).

14 § Vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i fråga om resning eller
återställande av försutten tid gäller vad som sägs i 54 och 56 kap. om
fullföljd av talan mot beslut i mål eller ärende, som väckts vid
tingsrätt. Lag (1988:1451).


59 Kap. Om klagan över domvilla m.m.

1 § Dom som vunnit laga kraft skall efter klagan av den
vars rätt domen rör på grund av domvilla undanröjas,
1. om målet har tagits upp trots att det har förelegat ett
rättegångshinder, som högre rätt haft att beakta självmant vid ett
överklagande,
2. om domen givits mot någon, som inte har varit rätteligen stämd
och inte heller har fört talan i målet, eller genom domen någon,
som inte har varit part i målet, lider förfång,
3. om domen är så oklar eller ofullständig att det inte framgår av
den, hur rätten har dömt i saken eller
4. om det i rättegången förekommit något annat grovt rättegångsfel
som kan antas ha inverkat på målets utgång.

Klagan över domvilla enligt första stycket 4 som grundas på en
omständighet som inte tidigare har åberopats i målet skall avvisas,
om klaganden inte gör sannolikt att han har varit förhindrad att
åberopa omständigheten i rättegången eller han annars haft giltig
ursäkt att inte göra det. Lag (1994:1034).

2 § Den som vill klaga över domvilla skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till hovrätten, om domen
meddelats av tingsrätt, och i annat fall till Högsta domstolen.

Om klagan grundas på någon omständighet som avses i 1 § 1 eller 4 skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att domen vann
laga kraft. Grundas klagan på någon omständighet som avses i 1 § 2, skall skrivelsen ges in inom sex månader från det att klaganden
fick kännedom om domen. Fick han kännedom om domen innan
den vann laga kraft, skall tiden räknas från den dag då domen vann
laga kraft. Lag (1994:1034).

3 § I fråga om klagan över domvilla och överklagande av
hovrätts beslut i sådant ärende skall i övrigt 52, 54 och 56 kap. tillämpas. I fråga om klagan som skall prövas omedelbart av Högsta
domstolen gäller dock inte bestämmelserna om prövningstillstånd.

Rätten får besluta att domen tills vidare inte får verkställas.

Undanröjs domen av annat skäl än att rätten varit obehörig eller
annars inte bort ta upp målet till prövning, skall rätten samtidigt
besluta att ny handläggning skall äga rum vid den rätt som
meddelat domen.

I fråga om ersättning för kostnad gäller bestämmelserna om
rättegångskostnad. Lag (1994:1034).

4 § Det som sägs i 1--3 §§ om dom skall tillämpas även när det gäller
rättens beslut. Lag (1994:1034).

5 § Om ett avgörande av annan myndighet än tingsrätt
skulle ha överklagats hos tingsrätt eller hovrätt, får klagan över
domvilla i ärendet göras skriftligen hos hovrätten.

I fråga om klagan enligt första stycket tillämpas 1 §, 2 § andra
stycket och 3 §. Lag (1994:1034).

6 § Strafföreläggande som godkänts av den misstänkte
skall efter klagan undanröjas,
1. om godkännandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring,
2. om det vid ärendets behandling har förekommit sådant fel, att
föreläggandet bör anses ogiltigt eller
3. om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med
lag.

Har strafföreläggande undanröjts, får inte därefter för samma
gärning dömas till eller föreläggas svårare straff. Lag (1994:1034).

7 § Den som vill klaga på strafföreläggande skall göra detta
skriftligen. Skrivelsen skall ges in till tingsrätt som kunnat ta
upp åtal för brottet.

Skrivelsen skall ha kommit in till tingsrätten inom ett år efter det
att åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den
misstänkte. Om föreläggandet inte avser någon annan brottspåföljd än
villkorlig dom räknas tiden från prövotidens början. I fråga om
handläggningen skall 52 kap. 2, 3 och 5-12 §§ tillämpas. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten. Lag (1996:1462).

8 § I fråga om överklagande av tingsrättens beslut med
anledning av klagan på strafföreläggande gäller 49 och 52 kap.

Hovrättens beslut får inte överklagas. Lag (1994:1034).

9 § I mål som avses i 7 eller 8 § får rätten besluta att
strafföreläggandet tills vidare inte får verkställas. Lag (1994:1034).

10 § Bestämmelserna i 6--9 §§ skall tillämpas även i fråga
om godkänt föreläggande av ordningsbot. I mål om klagan på
sådant föreläggande är allmän åklagare motpart till den misstänkte. Lag (1994:1034).


Övergångsbestämmelser

1983:920

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984. I fråga om offentliga
försvarare som har förordnats före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

1984:131
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2. Äldre bestämmelser om tingsrätternas domförhet gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet samt vid
överläggningar och omröstningar i anslutning till sådana
huvudförhandlingar.
3. Äldre bestämmelser om hovrätternas domförhet gäller alltjämt i mål
där den slutliga handläggningen har påbörjats före ikraftträdandet.
4. Äldre bestämmelser om avvisning av ofullständiga stämningsansökningar
samt vade-, revisions- och besvärsinlagor gäller alltjämt i fråga om
ansökningar och inlagor som har kommit in till rätten före
ikraftträdandet.
5. Äldre bestämmelser om rätt till återupptagande av ett tvistemål eller
ett brottmål i en hovrätt efter det att hovrätten förklarat vadetalan i
målet förfallen gäller alltjämt, om vadetalan har förklarats förfallen
före ikraftträdandet.
6. Äldre bestämmelser om tid för anförande av besvär över en underrätts
beslut gäller alltjämt beträffande beslut som inte har meddelats vid
sammanträde för förhandling men i fråga om vilka tiden för meddelandet
har tillkännagivits före ikraftträdandet.

1987:328

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Lagen gäller dock ej i fall då
ränta har börjat löpa före ikraftträdandet.

1987:681

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den äldre lydelsen gäller
fortfarande i fråga om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott
som en konkursdomare har begått i utövningen av tjänsten.

1987:747
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Genom lagen upphävs lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om
mindre värden. Den lagen gäller dock fortfarande i mål där ansökan om
stämning kommit in till rätten före ikraftträdandet eller där rätten, om
talan väckts genom ansökan om lagsökning, betalningsföreläggande eller
handräckning eller som enskilt anspråk i brottmål, före ikraftträdandet
beslutat att tvisten skall handläggas som tvistemål.
3. Bestämmelserna i 36 kap. 1 § tredje stycket 3 i deras äldre lydelse
gäller fortfarande beträffande den som av militär befattningshavare
ålagts disciplinstraff.
4. Äldre bestämmelser om vadeanmälan gäller fortfarande i fråga om domar
som meddelats före ikraftträdandet.
5. Förekommer i lag eller annan författning någon hänvisning till en
föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i
stället den bestämmelsen.

1987:792
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Beträffande tvist om bodelning skall äldre bestämmelser fortfarande
tillämpas om talan om äktenskapsskillnad har väckts före
ikraftträdandet, en av makarna har avlidit före ikraftträdandet eller
tvisten gäller bodelning med anledning av boskillnad.

1987:1211

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Är någon vid
lagens ikraftträdande berövad friheten genom gripande, anhållande eller
häktning, får häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § göras samt
häktningsförhandling enligt 13 och 17 §§ samma kapitel hållas den dag
lagen träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger att så
sker.

1988:167

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Bestämmelsen i 7 § om
straffavgift tillämpas dock inte i fråga om förhållande som hänför sig
till tiden före den 1 januari 1983.

1988:616

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Löpande tjänstgöringstider
för nämndemän upphör vid utgången av år 1988. Nyval av nämndemän för
tiden från och med år 1989 skall med tillämpning av de nya
bestämmelserna äga rum under år 1988. Valen förrättas av de
kommunfullmäktige och landsting som nyvalts under detta år.

1988:1451

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Har ansökan om resning
eller återställande av försutten tid gjorts före ikraftträdandet,
tillämpas äldre bestämmelser. Detsamma gäller i fall då besvär över
domvilla har anförts före ikraftträdandet.

1989:113

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989. I fråga om beslut som har
meddelats före ikraftträdandet gäller dock äldre föreskrifter.

1989:352
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1989.
2. Bestämmelserna i 54 kap. 2 a och 11 a §§ tillämpas inte på avgöranden
av hovrätt som meddelats före ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 54 kap. 9 och 11 §§ i deras äldre lydelse gäller
fortfarande vid fullföljd av talan mot avgöranden av hovrätt som
meddelats före ikraftträdandet.
4. Bestämmelserna i 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § i deras äldre lydelse
gäller fortfarande i fråga om sådan utfästelse att inte fullfölja talan
som gjorts före ikraftträdandet.

1989:656
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1989.
2. Äldre föreskrifter om rättens sammansättning gäller alltjämt vid
huvudförhandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.
3. Äldre föreskrifter i 50 kap. 25 § tredje stycket gäller alltjämt när
det överklagade avgörandet har meddelats före ikraftträdandet.

1990:443

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990. Äldre bestämmelser gäller dock
1. i fråga om fullföljd av talan mot särskild dom enligt 17 kap. 5 § som
har meddelats före ikraftträdandet,
2. i fråga om tid för besvär över beslut som meddelats före
ikraftträdandet,
3. i fråga om lägre rätts skyldighet att pröva om talan mot avgörande
som meddelats före ikraftträdandet fullföljts på föreskrivet sätt.

Har i mål som avses i 1 kap. 7 § äldre lydelsen talan före
ikraftträdandet väckts vid viss tingsrätt som sägs där, behåller
tingsrätten sin behörighet att handlägga målet.

1990:1128

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. Äldre föreskrifter gäller
fortfarande i mål
1. där talan väckts vid fastighetsdomstol före ikraftträdandet,
2. som efter återvinning överlämnats till fastighetsdomstol före
ikraftträdandet, eller
3. som enligt lagsökningslagen (1946:808) hänskjutits till rättegång vid
fastighetsdomstol före ikraftträdandet.

1991:485

Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 6 § den 1 juli 1991 och i
övrigt den 1 januari 1992.

1991:847

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om lagsökning,
betalningsföreläggande och handräckning där talan väckts före
ikraftträdandet.

1991:1561

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller
dock vid prövning av talan som har väckts före ikraftträdandet och i
fråga om tystnadsplikter som har uppkommit före ikraftträdandet.

1992:1511
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. (I kraft den 1 januari 1994, 1993:1646).
2. Är ombud enligt 33 kap. 7 § anmält vid ikraftträdandet, skall anmälan
anses avse tre månader efter ikraftträdandet. Den som gjort anmälan och
ombudet skall av Högsta domstolen på lämpligt sätt underrättas därom
snarast efter ikraftträdandet.

1993:10
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 1993.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fall då offentlig
försvarare förordnats före ikraftträdandet.

1993:348

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Äldre bestämmelser
tillämpas dock alltjämt i fråga om mål i vilka rätten har fattat
beslut om rättspsykiatrisk undersökning före ikraftträdandet.

1993:514

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Om en dom eller ett beslut
har meddelats före ikraftträdandet, gäller äldre bestämmelser i
fråga om överklagande och krav på prövningstillstånd.

1994:1034
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1994.
2. Förekommer det i en lag eller en författning som har beslutats av
regeringen en hänvisning till en föreskrift som har ersatts genom en
föreskrift i denna lag tillämpas i stället den nya föreskriften.
3. Har en dom eller ett beslut meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om rätten att överklaga och om vad den
som vill överklaga skall iaktta.

1994:1412

Denna lag träder i kraft, i fråga om 23 kap, 1, 3, 8 och 22 §§ och 27 kap. 7 § den 1 april 1995, och i övrigt den dag regeringen
bestämmer.

1994:1435
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.
2. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid en domstol som var
behörig enligt äldre bestämmelser skall även efter ikraftträdandet
handläggas där.

1994:1620
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya lydelsen av 4 kap. 6 § skall dock tillämpas första gången
efter valet år 1998.
3. Val enligt den nya lydelsen av 4 kap. 8 § skall äga rum första
gången år 1998.
4. Löpande tjänstgöringstid för de nämndemän som har valts enligt
äldre bestämmelser skall vara fyra i stället för tre år.

1996:1624

Denna lag träder i kraft den 1 december 1997 då lagen (1946:864) om
återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål skall upphöra
att gälla.

1997:273

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. I fråga om
förhållanden som hänför sig till tiden före ikraftträdandet
tillämpas dock 8 kap. 7 § tredje stycket i sin äldre lydelse. Den nya lydelsen av 8 kap. 7 § fjärde stycket tillämpas inte i
fråga om sådana förhållanden som nyss sagts.

1997:298

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997. I fråga om
uppgifter som anförtrotts före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

1997:391
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1997.
2. Om huvudförhandlingen har påbörjats före ikraftträdandet
gäller 1 kap. 3 b och 8 §§ i sina äldre lydelse.

1999:84
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 1999.
2. Om kallelse har utfärdats före ikraftträdandet, tillämpas 50 kap. 10 och 21 §§ och 51 kap. 10 § i sin äldre lydelse.

2000:172
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Bestämmelserna i 18 kap. 8 a § i dess äldre lydelse skall
tillämpas i mål som handläggs enligt 1 kap. 3 d §, om ansökan
om stämning har kommit in till rätten före ikraftträdandet
eller, när talan har väckts som enskilt anspråk i brottmål,
rätten före ikraftträdandet beslutat att tvisten skall
handläggas som tvistemål. Detsamma gäller om talan har väckts
genom ansökan om betalningsföreläggande eller handräckning och
kronofogdemyndigheten före ikraftträdandet har beslutat att,
enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning, överlämna målet till tingsrätt.
3. Har en huvudförhandling påbörjats före ikraftträdandet
tillämpas i fråga om den förhandlingen 43 kap. 3 och 11 §§ eller 46 kap. 3 och 11 §§ i deras äldre lydelse.
4. Har en tredskodom meddelats före ikraftträdandet, gäller
äldre bestämmelser i fråga om rätten att söka återvinning.

2000:299

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000. I fråga om
strafförelägganden och ordningsbot som utfärdats före
ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

2003:1146

Denna lag träder i kraft den 1 april 2004 i fråga om 27 § och i
övrigt den 1 oktober 2004. Tillstånd till hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning för tid före rättens beslut får inte
avse tid före ikraftträdandet.

2004:402

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004. Äldre bestämmelser
gäller i fråga om prövningstillstånd vid överklagande av domar
och beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

2005:72
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2005.
2. Den nya bestämmelsen skall inte tillämpas, om enskilt åtal
har väckts eller målsägande har övertagit ett allmänt åtal före
ikraftträdandet. Bestämmelsen skall inte heller tillämpas, om
målsäganden i mål rörande brott som hör under allmänt åtal före
ikraftträdandet ensam har drivit ansvarstalan vidare i högre
rätt.

2005:683
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Äldre bestämmelser gäller i fråga om krav på
prövningstillstånd vid överklagande av domar och beslut som har
meddelats före ikraftträdandet.
3. Äldre bestämmelser gäller i fråga om avtal att inte
överklaga en dom enligt 49 kap. 2 § och 54 kap. 2 §, som har
ingåtts före ikraftträdandet.

2007:981

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Underrättelse
enligt 31 § behöver dock inte lämnas beträffande hemlig
teleavlyssning eller hemlig teleövervakning som har avslutats
före ikraftträdandet.

2009:1252
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2010.
2. Äldre bestämmelser ska gälla för offentliga försvarare som
har förordnats före ikraftträdandet.

2010:575
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. För urinprov som tagits före ikraftträdandet gäller 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.
3. För kostnader för offentlig försvarare som förordnats före
ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 9 a §.

2010:1936
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller om ett beslut om delgivning enligt 15-17 §§ delgivningslagen (1970:428) har fattats före den 1 april 2011 eller om en handling har skickats eller lämnats före
denna tidpunkt.

2012:659
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.
2. Bestämmelserna i rättshjälpslagen (1996:1619) gäller
fortfarande för det fall ett rättshjälpsbiträde har utsetts
för en tidigare tilltalad i ett resningsförfarande före
ikraftträdandet.

2014:320
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Bestämmelsen i 33 kap. 6 § gäller i sin äldre lydelse om
det personliga sammanträffande som avses i bestämmelsen skett
före ikraftträdandet.

2014:904
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2014.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för en nämndeman
vars tjänstgöringsperiod upphör senast den 31 december 2014.
3. För en nämndeman som utses 2014 upphör
tjänstgöringsperioden senast den 31 december 2015.
4. Val av nämndemän ska genomföras 2015 för en
tjänstgöringsperiod som börjar den 1 januari 2016.

2014:1419
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.
2. I fråga om användning och behandling av uppgifter som vid
hemlig rumsavlyssning har kommit fram om något annat brott än
det som har legat till grund för beslutet om rumsavlyssning,
och som har samlats in före den 1 januari 2015, gäller äldre
föreskrifter.

2015:684
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande när Statens va-nämnd under handläggningen har informerat en part om att förenklad delgivning kan komma att användas i hovrätten eller Högsta domstolen om ett avgörande överklagas dit.