Lag (2003:778) om skydd mot olyckor

Svensk författningssamling 2003:778
t.o.m. SFS 2015:234
SFS nr: 2003:778
Departement/myndighet: Justitiedepartementet L4
Utfärdad: 2003-11-20
Ändrad: t.o.m. SFS 2015:234
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se


1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att i hela landet
bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med
hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och
likvärdigt skydd mot olyckor.

2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som
staten eller kommunerna skall ansvara för vid olyckor och
överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa
skador på människor, egendom eller miljön.

Till räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som görs
enligt 4 kap. 1-4 §§ utan att det har inträffat någon olycka
eller föreligger överhängande fara för en olycka.

Staten eller en kommun skall ansvara för en räddningsinsats
endast om detta är motiverat med hänsyn till behovet av ett
snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för
insatsen och omständigheterna i övrigt.

I denna lag behandlas endast sådana räddningsinsatser som avses
i denna paragraf.

3 § Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att
räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och
genomföras på ett effektivt sätt.

4 § Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

5 § Länsstyrelserna skall genom rådgivning och information
stödja kommunerna i deras verksamhet enligt denna lag.

6 § Kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för
verksamhet enligt denna lag skall samordna verksamheten samt
samarbeta med varandra och med andra som berörs.

7 § Kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för
räddningstjänst skall se till att allmänheten informeras om
vilken förmåga att göra räddningsinsatser som finns. Dessutom
skall de lämna upplysning om hur varning och information till
allmänheten sker vid allvarliga olyckor.


2 kap. Enskildas skyldigheter

Skyldighet att varna och tillkalla hjälp

1 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller
allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det
är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan
olycka.

Skyldigheter för ägare eller nyttjanderättshavare till
byggnader och andra anläggningar

2 § Ägare eller nyttjanderättshavare till byggnader eller andra
anläggningar skall i skälig omfattning hålla utrustning för
släckning av brand och för livräddning vid brand eller annan
olycka och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att
förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till
följd av brand.

3 § Ägare av byggnader eller andra anläggningar, där det med
hänsyn till risken för brand eller konsekvenserna av brand bör
ställas särskilda krav på en kontroll av brandskyddet, skall i
skriftlig form lämna en redogörelse för brandskyddet. En
nyttjanderättshavare skall ge ägaren de uppgifter som behövs
för att denne skall kunna fullgöra sin skyldighet.

Är det fråga om sådana anläggningar som avses i 4 § skall i
stället den som utövar verksamheten på anläggningen se till att
en redogörelse enligt första stycket upprättas. Ägaren av
anläggningen skall ge den som utövar verksamheten de uppgifter
som behövs för att denne skall kunna fullgöra sin skyldighet.

Redogörelsen skall lämnas in till kommunen.

Skyldigheter vid farlig verksamhet

4 § Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att
en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller
miljön, är anläggningens ägare eller den som utövar
verksamheten på anläggningen skyldig att i skälig omfattning
hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i
övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller
begränsa sådana skador.

Den som utövar verksamheten är skyldig att analysera riskerna
för sådana olyckor som anges i första stycket.

Första och andra styckena gäller även flygplatser som har
meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket
luftfartslagen (2010:500) och verksamheter som omfattas av
lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Lag (2015:234).

5 § Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en
anläggning som avses i 4 § ska den som utövar verksamheten
underrätta länsstyrelsen, Polismyndigheten och kommunen om
utsläppet kräver särskilda åtgärder till skydd för
allmänheten. Underrättelse ska också lämnas om det finns
överhängande fara för ett sådant utsläpp. Lag (2014:688).


3 kap. Kommunens skyldigheter

Förebyggande verksamhet

1 § För att skydda människors liv och hälsa samt egendom och
miljön skall kommunen se till att åtgärder vidtas för att
förebygga bränder och skador till följd av bränder samt, utan
att andras ansvar inskränks, verka för att åstadkomma skydd mot
andra olyckor än bränder.

Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja
varandras resurser för förebyggande verksamhet.

2 § En kommun skall genom rådgivning, information och på annat
sätt underlätta för den enskilde att fullgöra sina skyldigheter
enligt denna lag.

3 § En kommun skall ha ett handlingsprogram för förebyggande
verksamhet. I programmet skall anges målet för kommunens
verksamhet samt de risker för olyckor som finns i kommunen och
som kan leda till räddningsinsatser. I programmet skall också
anges hur kommunens förebyggande verksamhet är ordnad och hur
den planeras.

Handlingsprogrammet skall antas av kommunfullmäktige för varje
ny mandatperiod. Innan programmet antas skall samråd ha skett
med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommunfullmäktige kan uppdra åt kommunal nämnd att under
perioden anta närmare riktlinjer. I ett kommunalförbund skall
handlingsprogrammet antas av den beslutande församlingen.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl, på framställning
av den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ändring av
ett handlingsprogram för förebyggande verksamhet.

4 § En kommun skall i brandförebyggande syfte ansvara för att
rengöring (sotning) sker av fasta förbränningsanordningar, som
inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill
hörande rökkanaler. Detsamma skall gälla imkanaler i
restauranger, storkök och därmed jämförbara utrymmen.

Kommunen får medge att en fastighetsägare utför eller låter
annan utföra sotning på den egna fastigheten. Ett sådant
medgivande får endast ges om sotningen kan ske på ett från
brandskyddssynpunkt betryggande sätt.

Kommunen skall i brandförebyggande syfte även ansvara för att
det som skall rengöras enligt första stycket samt skorstenar,
tak och anslutande byggnadsdelar kontrolleras från
brandskyddssynpunkt (brandskyddskontroll). Detsamma skall gälla
fasta förbränningsanordningar inrättade för eldning uteslutande
med gas och därtill hörande avgaskanaler.

5 § Den som utför sotning eller brandskyddskontroll enligt 4 § har rätt att få tillträde till den anläggning som berörs och
att få nödvändiga upplysningar och handlingar.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs.

6 § En kommun får föreskriva att avgift skall betalas för
sotning och brandskyddskontroll enligt 4 §.

Kommunen får ge den som enligt 4 § tredje stycket utför
brandskyddskontroll utan att vara tjänsteman hos kommunen
befogenhet att på kommunens vägnar meddela nödvändiga
förelägganden och förbud enligt 5 kap. 2 § andra stycket. Ett
sådant föreläggande eller förbud får inte förenas med vite.

Räddningstjänst

7 § En kommun skall ansvara för räddningstjänst inom kommunen,
om inte annat följer av 4 kap. 1-6 §§.

Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja
varandras resurser för räddningstjänst.

8 § En kommun skall ha ett handlingsprogram för
räddningstjänst. I programmet skall anges målet för kommunens
verksamhet samt de risker för olyckor som finns i kommunen och
som kan leda till räddningsinsatser. I programmet skall också
anges vilken förmåga kommunen har och avser att skaffa sig för
att göra sådana insatser. Som en del av förmågan skall anges
vilka resurser kommunen har och avser att skaffa sig. Förmågan
skall redovisas såväl med avseende på förhållandena i fred som
under höjd beredskap.

Handlingsprogrammet skall antas av kommunfullmäktige för varje
ny mandatperiod. Innan programmet antas skall samråd ha skett
med de myndigheter som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Kommunfullmäktige kan uppdra åt kommunal nämnd att under
perioden anta närmare riktlinjer. I ett kommunalförbund skall
handlingsprogrammet antas av den beslutande församlingen.

Regeringen får, om det finns synnerliga skäl, på framställning
av den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ändring av
ett handlingsprogram för räddningstjänst.

Efterföljande åtgärder

9 § En räddningsinsats är avslutad när den som leder insatsen (räddningsledaren) fattar beslut om detta. Beslutet skall
redovisas i skriftlig form. När en räddningsinsats är avslutad
skall räddningsledaren, om det är möjligt, underrätta ägaren
eller nyttjanderättshavaren till den egendom som
räddningsinsatsen har avsett om behovet av bevakning,
restvärdeskydd, sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckor men
kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra
bevakningen på ägarens eller nyttjanderättshavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs.

10 § När en räddningsinsats är avslutad skall kommunen se till
att olyckan undersöks för att i skälig omfattning klarlägga
orsakerna till olyckan, olycksförloppet och hur insatsen har
genomförts.

Den som utför en undersökning enligt första stycket har rätt
att få tillträde till olycksplatsen. Polismyndigheten skall
lämna den hjälp som behövs.

Organisation

11 § En kommuns uppgifter enligt denna lag skall fullgöras av
en eller flera nämnder.

12 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att de
uppgifter kommunen har enligt denna lag helt eller delvis skall
utföras av den andra kommunen. Genom ett sådant avtal får en
kommun tillhandahålla tjänster åt en annan kommun.

En kommun får även efter överenskommelse med en annan kommun
uppdra åt en anställd i den andra kommunen att besluta på
kommunens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av
ärenden, dock inte i sådana ärenden som avses i 6 kap. 34 § kommunallagen (1991:900). Bestämmelserna i 6 kap. 24-27 §§ och 35 § kommunallagen om jäv och anmälan av beslut till nämnd
skall tillämpas på den som fattar sådana beslut.

Av kommunallagen följer att kommuner kan ha en gemensam
organisation för uppgifter enligt denna lag.

13 § Uppdrag att besluta på en kommuns vägnar får inte omfatta
förelägganden eller förbud vid vite eller verkställande av
åtgärd på den försumliges bekostnad.

14 § Den personal som för kommunens räkning har att utföra
förebyggande verksamhet, att planera, leda, genomföra och följa
upp räddningsinsatser samt utöva tillsyn skall genom utbildning
och erfarenhet ha den kompetens som behövs.

15 § Den personal som ingår i en kommuns organisation för
räddningstjänst skall vara anställd i egen eller annan kommun
eller i ett kommunalförbund. Kommunen får överlåta åt någon
annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens.

I organisationen för räddningstjänst kan också ett
räddningsvärn ingå. Ett räddningsvärn består av personal som
uttagits med tjänsteplikt.

Om det vid en anläggning i kommunen har organiserats en
särskild enhet för insatser vid anläggningen, får kommunen
träffa avtal med ägaren eller nyttjanderättshavaren till
anläggningen om att enheten skall ingå i kommunens organisation
för räddningstjänst. En sådan enhets räddningsinsatser är att
anse som kommunal räddningstjänst enligt denna lag också när
insatserna görs inom den egna anläggningen.

Ledning

16 § I en kommun skall det finnas en räddningschef. Räddningschefen ansvarar för att räddningstjänsten är
ändamålsenligt ordnad.

Räddningschefen är räddningsledare men får utse någon annan som
uppfyller de behörighetskrav som föreskrivs av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer att vara
räddningsledare.

Berör en räddningsinsats mer än en kommuns område, skall
länsstyrelsen eller länsstyrelserna bestämma vem som skall leda
insatsen, om inte räddningsledarna från de berörda kommunerna
själva har bestämt det.

Om ledning av omfattande räddningsinsatser finns bestämmelser i 4 kap. 10 §.


4 kap. Statens skyldigheter

Räddningstjänst

Fjällräddningstjänst

1 § I fjällområden skall den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer ansvara för den räddningstjänst som
innefattar att
1. efterforska och rädda den som har försvunnit under sådana
omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för
dennes liv eller allvarlig risk för dennes hälsa,
2. rädda den som råkat ut för en olycka eller drabbats av en
sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan
hjälp.

Flygräddningstjänst

2 § Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium och inom
Sveriges ekonomiska zon skall den myndighet som regeringen
bestämmer ansvara för räddningstjänst. Vad som nu sagts gäller
inte vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern,
Vättern och Mälaren.

Myndigheten skall också ansvara för de insatser mot skador som
behövs, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara hotar
lufttrafiken, samt ansvara för efterforskning av luftfartyg som
saknas.

Sjöräddningstjänst

3 § Inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska
zon skall den myndighet som regeringen bestämmer ansvara för
efterforskning och räddning av människor som är eller kan
befaras vara i sjönöd och för sjuktransporter från fartyg. Vad
som nu sagts gäller inte vattendrag, kanaler, hamnar och andra
insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren.

Efterforskning av försvunna personer i andra fall

4 § I andra fall än som avses i 1-3 §§ skall den eller de
myndigheter som regeringen bestämmer efterforska personer som
har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras
att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för
deras hälsa.

Miljöräddningstjänst till sjöss

5 § Inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska
zon skall den myndighet som regeringen bestämmer ansvara för
räddningstjänst, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit
ut i vattnet eller det föreligger en överhängande fara för
detta. Vad som nu sagts gäller inte vattendrag, kanaler, hamnar
och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

6 § Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk
anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för
att skydda allmänheten eller då överhängande fara för ett
sådant utsläpp föreligger skall den myndighet som regeringen
bestämmer ansvara för räddningstjänst.

I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns
bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk
anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att
upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

Efterföljande åtgärder

7 § En räddningsinsats är avslutad när den som leder insatsen (räddningsledaren) fattar beslut om detta. Beslutet skall
redovisas i skriftlig form. När en räddningsinsats är avslutad
skall räddningsledaren, om det är möjligt, underrätta ägaren
eller nyttjanderättshavaren till den egendom som berörts av
räddningsinsatsen om behovet av bevakning, restvärdeskydd,
sanering och återställning.

Behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckor men
kommer bevakningen inte till stånd, får räddningsledaren utföra
bevakningen på ägarens eller nyttjanderättshavarens bekostnad.

Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs.

8 § Den myndighet som regeringen bestämmer skall ansvara för
saneringen efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning.

För sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen i andra fall än
som sägs i första stycket skall den statliga myndighet ansvara
som regeringen föreskriver eller i särskilda fall beslutar.

Med sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen avses sådana
åtgärder som staten skall vidta för att göra det möjligt att
åter använda mark, vatten, anläggningar och annan egendom som
förorenats genom utsläpp av radioaktiva ämnen. Staten är
skyldig att vidta sådana åtgärder endast i den utsträckning
detta är motiverat med hänsyn till följderna av utsläppet, det
hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och
omständigheterna i övrigt.

Ledning

9 § Räddningsledaren utses av den myndighet som ansvarar för
räddningstjänsten.

10 § I fråga om omfattande räddningsinsatser får regeringen
föreskriva eller i ett särskilt fall besluta att en
länsstyrelse eller annan statlig myndighet får ta över ansvaret
för räddningstjänsten i en eller flera kommuner. Om en sådan
myndighet har tagit över ansvaret utses räddningsledaren av
denna myndighet.

I fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i
särskilda fall besluta att en länsstyrelse skall ta över
ansvaret för saneringen inom flera län eller att någon annan
statlig myndighet skall ta över ansvaret inom ett eller flera
län.


5 kap. Tillsyn

1 § Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter
som har med-delats med stöd av lagen utövas av en kommun inom
kommunens område och av länsstyrelsen inom länet. Myndigheten
för samhällsskydd och beredskap eller, i fråga om statlig
räddningstjänst, den myndighet som regeringen bestämmer, utövar
den centrala tillsynen. Lag (2008:1405).

2 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde
till byggnader, lokaler och andra anläggningar. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar och
handlingar som behövs för tillsynen.

Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som
behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Om
någon inte vidtar en åtgärd som denne är skyldig att vidta
enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta
åtgärden på dennes bekostnad.

3 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för
tillsynen.

4 § Kommunen får föreskriva att en avgift skall betalas för
tillsynsbesök som föranletts av bestämmelserna i 2 kap. 2 §.


6 kap. Särskilda skyldigheter för enskilda, kommuner och
statliga myndigheter

Tjänsteplikt

1 § När det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller
lägst arton och högst sextiofem år skyldig att medverka i
räddningstjänst, i den mån hans eller hennes kunskaper, hälsa
och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren.

Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som
är bosatta i kommunen får en nämnd som avses i 3 kap. 11 § ta
ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddningsvärn. I
första hand skall frivilliga tas ut. Den som tagits ut är
skyldig att delta i övning med räddningsvärnet under högst
tjugo timmar årligen.

Ingrepp i annans rätt

2 § Om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i
miljön inte lämpligen kan hindras på något annat sätt, får
räddningsledaren vid en räddningsinsats bereda sig och
medverkande personal tillträde till annans fastighet, avspärra
eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra
egendom samt göra andra ingrepp i annans rätt, i den mån
ingreppet är försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet,
den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna i
övrigt. Sådana ingrepp får också göras av en nämnd som avses i 3 kap. 11 § eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den
myndighet som ansvarar för räddningstjänsten. Om länsstyrelsen
eller annan statlig myndighet i enlighet med vad som sägs i 4 kap. 10 § första stycket har tagit över ansvaret för den
kommunala räddningstjänsten, får ingrepp göras av den
myndigheten i stället för av den kommunala nämnden.

Vid sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen får, under de
förutsättningar som anges i första stycket eller om det är
nödvändigt för att göra det möjligt att åter använda den
förorenade egendomen, den myndighet som ansvarar för saneringen
göra sådana ingrepp i annans rätt som anges i första stycket.

Förbud eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg får meddelas
med stöd av denna paragraf bara om Transportstyrelsens beslut
inte kan avvaktas. Lag (2009:1361).

3 § Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs vid
ingrepp enligt 2 §.

4 § Den som med stöd av 2 § har beslutat om avspärrning eller
utrymning, skall i skälig omfattning hjälpa till med att ordna
uppehälle för dem som till följd av åtgärden är i behov av det.

5 § Anordning som varaktigt behövs för räddningstjänsten får
placeras på annans mark eller byggnad, om det inte medför
inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens
användningssätt.

Beslut om åtgärd enligt första stycket meddelas av en nämnd som
avses i 3 kap. 11 § eller, i fråga om statlig räddningstjänst,
av den myndighet som ansvarar för räddningstjänsten.

Redovisning av beslut om tjänsteplikt och om ingrepp i annans
rätt

6 § Den som med stöd av 1 eller 2 § har beslutat om
tjänsteplikt eller ingrepp i annans rätt skall redovisa
beslutet i skriftlig form. Av beslutet skall framgå när och av
vem det har fattats samt skälen för beslutet och vem det avser.

Skyldighet att medverka i räddningstjänst eller sanering efter
utsläpp av radioaktiva ämnen

7 § En statlig myndighet eller en kommun är skyldig att med
personal och egendom delta i en räddningsinsats på anmodan av
räddningsledaren och vid sanering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen på anmodan av den myndighet som ansvarar för saneringen. En sådan skyldighet föreligger dock endast om myndigheten eller
kommunen har lämpliga resurser och ett deltagande inte
allvarligt hindrar dess vanliga verksamhet.

8 § Statliga myndigheter, kommuner och enskilda skall på
begäran av en myndighet som ansvarar för räddningstjänst eller
sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen lämna upplysningar
om personal och egendom som kan användas i räddningstjänsten
eller vid saneringen.

9 § Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen av
räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar och att medverka vid övningar i sådan
räddningstjänst.

Kommunerna är även skyldiga att medverka i planering och
övningar för sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar.

Alarmering

10 § Kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för
räddningstjänst ska se till att det finns anordningar för
alarmering av räddningsorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats ska
Polismyndigheten underrättas om insatsen.

Om effekterna av en olycka kan kräva särskilda åtgärder till
skydd för befolkningen eller miljön i ett annat land än
Sverige, ska det räddningsorgan som gör räddningsinsatsen
omedelbart underrätta berörd myndighet i det andra landet. Lag (2014:688).


7 kap. Bestämmelser om ersättning

Ersättning till kommun

1 § Om en kommun har medverkat i en annan kommuns
räddningstjänst, har kommunen rätt till skälig ersättning av
den andra kommunen.

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller vid
sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen eller vid övningar
i sådan räddningstjänst eller sådan sanering, har kommunen rätt
till skälig ersättning av staten.

2 § När utflöde i vatten av olja eller andra skadliga ämnen
föranleder insatser i kommunal räddningstjänst, har kommunen
rätt till ersättning av staten för den del av
räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen
fastställt belopp, om utflödet har skett utanför Sveriges
sjöterritorium eller inom den del av sjöterritoriet där
räddningsinsatser skall göras enligt 4 kap. 5 § eller inom Göta
älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

Om en kommun haft kostnader för sanering med anledning av
sådant utflöde som avses i första stycket, har kommunen rätt
till ersättning av staten för den del av saneringskostnaderna
som överstiger ett av regeringen fastställt belopp.

3 § Om en räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har
medfört betydande kostnader, har kommunen rätt till ersättning
av staten för den del av kostnaderna som överstiger en
självrisk. En förutsättning för rätt till ersättning är att
kostnaderna är direkt hänförliga till räddningsinsatsen. Självrisken beräknas enligt grunder som regeringen fastställer.

Ersättning till enskilda

4 § Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt med
räddningsledarens samtycke har medverkat i räddningstjänst
enligt denna lag eller i övning i sådan tjänst har rätt till
skälig ersättning för kostnader för resa och uppehälle samt för
arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som meddelas av
regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Rätten till ersättning omfattar också skada på kläder och andra
personliga tillhörigheter.

Första stycket gäller inte den som har fått ersättning av någon
annan eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har
rätt till ersättning för medverkan i räddningstjänst.

5 § I 43, 87 och 88 kap. socialförsäkringsbalken och i
lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada
m.m. finns bestämmelser om ersättning vid personskada till
den som har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag
eller i övning i sådan tjänst. Lag (2010:1289).

6 § Om utrustning för räddningstjänst eller sanering efter
utsläpp av radioaktiva ämnen har tillhandahållits frivilligt
eller tagits i anspråk med stöd av 6 kap. 2 §, har ägaren eller
nyttjanderättshavaren rätt till ersättning för skada på eller
försämring av egendomen, förlorad avkastning eller nytta av
egendomen och kostnad med anledning av att egendomen har
tillhandahållits.

Första stycket gäller inte den som har fått ersättning av någon
annan eller som på grund av tjänst eller annars genom avtal har
rätt till ersättning för att tillhandahålla egendom för
räddningstjänst eller för sanering efter utsläpp av radioaktiva
ämnen. Det gäller inte heller den som har tillhandahållit
egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen har avsett
att hindra eller begränsa skada på dennes egendom eller har
föranletts av olycka i dennes verksamhet.

7 § Om egendom tas i anspråk genom en åtgärd enligt 6 kap. 5 §,
är ägaren eller nyttjanderättshavaren berättigad till
ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

8 § Frågor om ersättning enligt 4, 6 och 7 §§ prövas i fråga om
kommunal räddningstjänst eller övning i sådan tjänst av en
kommunal nämnd som avses i 3 kap. 11 § och som ansvarar för
räddningstjänsten eller, i fråga om statlig räddningstjänst och
sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen, av den myndighet
som ansvarar för räddningstjänsten eller saneringen.

Ersättningen skall betalas av kommunen eller, i fråga om
statlig räddningstjänst och sanering efter utsläpp av
radioaktiva ämnen, av staten.


8 kap. Räddningstjänst under höjd beredskap

1 § När den totalförsvarspliktiga personal som är inskriven för
civilplikt vid en kommunal organisation för räddningstjänst
inkallats för tjänstgöring enligt 4 kap. 7 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt ingår även denna personal i kommunens
organisation för räddningstjänst.

2 § I syfte att skydda och rädda befolkningen och civil egendom
från verkningar av krig skall kommunens organisation för
räddningstjänst under höjd beredskap, utöver vad som i övrigt
framgår av denna lag, ansvara för
1. upptäckande, utmärkning och röjning av farliga områden,
2. indikering, sanering och andra åtgärder för skydd mot
kärnvapen och kemiska stridsmedel,
3. kompletterande åtgärder som är nödvändiga för att verksamhet
enligt denna paragraf skall kunna fullgöras.

Personal inom kommunens organisation för räddningstjänst skall
under samma tid delta i åtgärder för första hjälp åt och
transport av skadade samt för befolkningsskydd.

Vad som gäller vid kommunal räddningstjänst skall gälla även
när personalen inom kommunens organisation för räddningstjänst
utför uppgifter enligt första och andra styckena.

3 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är
krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i
krig eller krigsfara, får regeringen meddela sådana
föreskrifter som avviker från denna lag om det är av betydelse
för totalförsvaret eller om det behövs för räddningstjänsten
eller för att sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen skall
kunna genomföras.

4 § Under höjd beredskap får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer besluta att personal inom en kommuns
organisation för räddningstjänst får tas i anspråk för
uppgifter som inte rör den egna kommunen.

Om personal har tagits i anspråk enligt första stycket, har
kommunen rätt till ersättning av staten för skäliga kostnader.


9 kap. Utländskt bistånd

1 § Regeringen, en kommun eller en statlig myndighet som
ansvarar för räddningstjänst får i den utsträckning som följer
av överenskommelser som Sverige ingått med Danmark, Finland,
Island eller Norge begära bistånd från eller lämna bistånd till
utländska myndigheter vid räddningsinsatser.

I andra fall får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer begära eller lämna internationellt bistånd vid
räddningsinsatser enligt internationella överenskommelser som
Sverige ingått.

2 § Om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar
hemvist här i landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige
på begäran av regeringen, en kommun eller en statlig myndighet
enligt 1 § skall staten i stället för den utländska personen
ersätta skada som uppkommer i samband med räddningsinsatsen för
vilken den utländska personen annars skulle ha varit
skadeståndsskyldig enligt svensk lag.

Staten skall även ersätta en utländsk fysisk eller juridisk
person som saknar hemvist i Sverige och som handlar för
biståndsgivarens räkning för personskada och skada på
utrustning eller materiel som används vid biståndsgivningen, om
skadan uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatsen.

3 §/Upphör att gälla U:den dag regeringen bestämmer/ Staten får kräva tillbaka ersättning som betalats enligt 2 § första stycket av den som vållat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som
arbetstagare skall dock ansvaret vara begränsat på det sätt som
sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Om rätt till återkrav för ersättning som har betalats för
atomskada finns särskilda bestämmelser i atomansvarighetslagen (1968:45).

Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av
denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 2 § eller
enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant
bistånd i den mån kostnaden tillsammans med kommunens egna
kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken
enligt 7 kap. 3 §.

3 §/Träder i kraft I:den dag regeringen bestämmer/ Staten får kräva tillbaka ersättning som betalats enligt 2 § första stycket av den som vållat skadan uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet. För den som är att anse som
arbetstagare ska dock ansvaret vara begränsat på det sätt som
sägs i 4 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207).

Särskilda bestämmelser om rätt till återkrav för ersättning som
har betalats för radiologisk skada finns i lagen (2010:950) om
ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.

Om utländskt bistånd har begärts av en kommun, får staten av
denna kräva tillbaka vad staten har betalat enligt 2 § eller
enligt åtagande i internationella överenskommelser om sådant
bistånd i den mån kostnaden tillsammans med kommunens egna
kostnader för räddningsinsatsen inte överstiger självrisken
enligt 7 kap. 3 §. Lag (2010:1908).

4 § Biståndspersonal från Danmark, Finland, Island eller Norge
tjänstgör i samband med en räddningsinsats i Sverige i enlighet
med de tjänstgöringsbestämmelser som gäller i det egna landet. Även fordon, räddningsmateriel och annan utrustning från något
av de nämnda länderna får utan särskilt tillstånd användas i
samband med räddningsinsatser i enlighet med de bestämmelser
som gäller i det egna landet.

Bestämmelser om immunitet och privilegier i vissa fall i
samband med utländskt bistånd vid räddningsinsatser i enlighet
med internationella överenskommelser finns i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.


10 kap. Bemyndiganden, ansvar och överklagande

Bemyndiganden

1 § Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna lag
meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv och
hälsa, miljö samt utbildning.

Regeringen får vidare meddela föreskrifter om förbud mot
eldning utomhus och liknande förebyggande åtgärder mot brand.

Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet eller en
kommun att meddela föreskrifter enligt första och andra
styckena.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
besluta att fysiska eller juridiska personer skall medverka vid
övningar av betydelse för den räddningstjänst som skall
bedrivas under höjd beredskap. Lag (2006:547).

Ansvar

3 § Till böter skall den dömas som
1. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot
eldning utomhus som har meddelats med stöd av 1 § andra
stycket,
2. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin skyldighet
att ge upplysningar eller lämna ut handlingar enligt 3 kap. 5 §, 5 kap. 2 § eller 6 kap. 8 §,
3. uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om
förhållande av betydelse vid fullgörande av uppgiftsskyldighet
som följer av 3 kap. 5 §, 5 kap. 2 § eller 6 kap. 8 §,
4. uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör vad som åligger
honom eller henne enligt 2 kap. 1 eller 5 §,
5. uppsåtligen eller av oaktsamhet, utan att ha giltigt skäl,
låter bli att fullgöra den tjänsteplikt som han eller hon är
skyldig att fullgöra enligt 6 kap. 1 §,
6. uppsåtligen hindrar eller försöker hindra en åtgärd som
beslutats enligt 6 kap. 2 § eller annars utan giltig ursäkt
åsidosätter en sådan åtgärd.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar enligt
denna lag skall inte heller dömas, om ansvar för gärningen kan
dömas ut enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud skall inte dömas till ansvar enligt denna lag för
gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Överklagande

4 § Ett beslut om fullgörande av tjänsteplikt enligt 6 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 6 kap. 2 § gäller även om
det överklagas.

Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma
att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

5 § Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av
tjänsteplikt enligt 6 kap. 1 § eller om ingrepp i annans rätt
enligt 6 kap. 2 § får överklagas hos länsstyrelsen. I övrigt
får räddningsledarens beslut enligt denna lag eller
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas.

Ett beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med stöd av lagen får, om det har fattats av en
kommunal nämnd eller av någon som handlat på en kommuns vägnar,
överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

6 § En statlig tillsynsmyndighets beslut får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller en statlig
myndighets beslut enligt 6 kap. 2 och 5 §§ eller 7 kap. Beslut
av statlig myndighet enligt 7 kap. 1 § får dock inte
överklagas.

Om en kommun överklagar ett beslut enligt 7 kap. 2 eller 3 §,
ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vara kommunens
motpart sedan handlingarna i ärendet har överlämnats till
domstolen. Lag (2008:1405).

7 § Beslut enligt 8 kap. 4 § får inte överklagas.

8 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten
av beslut enligt denna lag.


Övergångsbestämmelser

2003:778
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004 då
räddningstjänstlagen (1986:1102) skall upphöra att gälla. Dock
skall 3 kap. 10 § träda i kraft först den 1 juli 2004.
2. I fråga om överklagande av beslut som meddelats före
ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
3. Ett förbud eller ett föreläggande enligt äldre bestämmelser
skall anses som ett förbud eller ett föreläggande enligt denna
lag.
4. En redogörelse enligt 2 kap. 3 § skall ha upprättats och
lämnats in till kommunen senast den 1 januari 2005. Bestämmelserna om brandsyn i räddningstjänstlagen skall gälla
fram till dess att redogörelsen lämnats in till kommunen.
5. En kommun skall senast den 1 januari 2005 ha antagit
handlingsprogram enligt 3 kap. 3 och 8 §§. Till dess
handlingsprogrammen har antagits skall den kommunala
räddningstjänstplanen gälla.
6. När det i 15 § atomansvarighetslagen (1968:45) hänvisas till
räddningstjänstlagen (1986:1102) skall hänvisningen i stället
avse lagen (2003:778) om skydd mot olyckor.