Lag (1995:832) om obduktion m.m.

Svensk författningssamling 1995:832
t.o.m. SFS 2014:760
SFS nr: 1995:832
Departement/myndighet: Socialdepartementet
Utfärdad: 1995-06-08
Ändrad: t.o.m. SFS 2014:760
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om obduktioner och vissa andra
åtgärder med kroppen efter en avliden människa.

Den som skall göra ett ingrepp i eller vidta annan åtgärd med en död
kropp skall fullgöra sin uppgift med respekt för den avlidne.

2 § I lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av
människans död finns bestämmelser om fastställande av en
människas död.

Bestämmelser om dödsbevis och intyg om dödsorsaken finns i
begravningslagen (1990:1144). I begravningslagen finns också
bestämmelser om gravsättning och kremering.

Bestämmelser om etikprövning av forskning på avlidna människor
finns i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser
människor. Lag (2003:465).

3 § Kan det antas föreligga skäl för en rättsmedicinsk undersökning
av en avliden och skulle resultatet av den undersökningen kunna
äventyras genom ett ingrepp i kroppen för annat ändamål, får sådant
ingrepp inte göras.

Gemensamma bestämmelser om obduktion m.m.

4 § Med obduktion avses att kroppen efter en avliden öppnas och
undersöks invändigt. Obduktionen kan vara klinisk eller
rättsmedicinsk. En rättsmedicinsk obduktion skall också innefatta
en yttre undersökning av kroppen.

Med rättsmedicinsk likbesiktning avses en yttre undersökning av
kroppen efter en avliden. Undersökningen kan innefatta
blodprovstagning och andra mindre ingrepp.

5 § Vid en obduktion får organ och annat material tas ut ur kroppen
för undersökning, om det behövs för att syftet med obduktionen skall
kunna tillgodoses. Biologiskt material skall läggas tillbaka i
kroppen när obduktionen har slutförts, om inte syftet med obduktionen
kräver att materialet tas till vara för undersökning under en längre
tid.

Klinisk obduktion

6 § En klinisk obduktion får utföras om obduktionen behövs för att
1. fastställa dödsorsaken,
2. vinna viktig kunskap om sjukdom som den avlidne haft eller om
verkan av behandling som den avlidne gått igenom, eller
3. undersöka förekomsten av skador eller sjukliga förändringar i den
avlidnes kropp.

7 § Om det finns personer som stått den avlidne nära skall någon av
dessa underrättas innan obduktionen utförs och ges skälig tid att
yttra sig. Underrättelse behöver dock inte ske om obduktionen får
utföras enligt 8 eller 9 § och det är omöjligt att inom tillgänglig
tid nå en sådan person eller att utreda om någon sådan person finns.

8 § En klinisk obduktion får utföras om den avlidne skriftligen har
medgett obduktion eller uttalat sig för en sådan åtgärd eller om det
av andra skäl finns anledning att anta att obduktion skulle stå i
överensstämmelse med den avlidnes inställning.

9 § Obduktion för ändamål som anges i 6 § 1 får, förutom i fall som
avses i 8 §, utföras om det är av särskild betydelse att dödsorsaken
fastställs.

10 § Obduktion för ändamål som anges i 6 § 2 eller 3 får, förutom i
fall som avses i 8 §, utföras om det är oklart vilken inställning den
avlidne hade till en sådan obduktion och inte någon som stått den
avlidne nära motsätter sig det. Om det inte finns någon som stått den
avlidne nära som kan underrättas får sådan obduktion utföras endast
om det finns särskilda skäl.

11 § Beslut i fråga om klinisk obduktion fattas av läkare. Endast
läkare får utföra en sådan obduktion.

Rättsmedicinsk undersökning

12 § Med rättsmedicinsk undersökning avses i denna lag
rättsmedicinsk obduktion eller rättsmedicinsk likbesiktning. Undersökningen skall göras i form av rättsmedicinsk obduktion, om
inte ändamålet kan tillgodoses genom rättsmedicinsk likbesiktning.

13 § En rättsmedicinsk undersökning av en avliden får göras om
undersökningen kan antas vara av betydelse för utredningen av ett
dödsfall som inträffat under sådana omständigheter att
1. det inte skäligen kan bortses från möjligheten att dödsfallet har
samband med ett brott, eller
2. det kan misstänkas ha förekommit fel eller försummelse inom
hälso- och sjukvården.

14 § En rättsmedicinsk undersökning får också göras om ett dödsfall
kan antas ha orsakats av yttre påverkan och undersökningen behövs för
att
1. fastställa dödsorsaken, eller
2. vinna upplysningar av särskild vikt för miljöskydd, arbetarskydd,
trafiksäkerhet eller annat liknande intresse.

15 § En rättsmedicinsk undersökning får också göras om det behövs
för att fastställa en avlidens identitet.

16 § Sedan gravsättning har skett, får kroppen efter en avliden tas
om hand för rättsmedicinsk undersökning endast om det skäligen kan
misstänkas att dödsfallet har samband med ett brott för vilket det
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och
undersökningen kan antas vara av väsentlig betydelse för utredningen. Om det finns synnerliga skäl får kroppen tas om hand för sådan
undersökning även i annat fall.

17 § En rättsmedicinsk undersökning får genomföras, även om åtgärden
strider mot den avlidnes eller de närståendes inställning.

18 § Beslut om rättsmedicinsk undersökning som avses i 13-15 §§ meddelas av Polismyndigheten. Även allmän domstol
eller allmän åklagare får besluta om rättsmedicinsk
undersökning som avses i 13 § 1. Beslut om rättsmedicinsk
undersökning som avses i 16 § meddelas av allmän domstol. Lag (2014:760).

19 § Om det inte är uppenbart obehövligt ska Polismyndigheten
underrättas om tid och plats för en rättsmedicinsk
undersökning. En polisman får närvara vid en sådan
undersökning. Lag (2014:760).

20 § Rättsmedicinsk undersökning skall utföras av läkare. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om krav på särskild läkarkompetens för att utföra en rättsmedicinsk
undersökning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela ytterligare föreskrifter om förfarandet vid rättsmedicinsk
undersökning samt om protokoll och utlåtande över undersökningen.

Vissa andra ingrepp på avlidna

21 § Kroppen efter en avliden får användas för dissektion vid en
högskoleenhet för undervisning i anatomi, om den avlidne skriftligen
har samtyckt till det. Kroppen får tas i anspråk under högst ett år
efter dödsfallet, om inte den avlidne har föreskrivit annat.

22 § Om det finns särskilda skäl får ingrepp i kroppen efter en
avliden göras av läkare eller under läkares överinseende för träning
av operationsteknik eller för förbättring eller utveckling av
operationsmetoder. Sådant ingrepp får göras endast om åtgärden är
förenlig med den avlidnes inställning på sätt som anges i 8 §.

23 § Ingrepp i syfte att från en avliden ta ut icke-biologiskt
material som har infogats i kroppen (implantat) får göras även om
åtgärden strider mot den avlidnes eller de närståendes inställning,
om det behövs för att förebygga fara för människor eller annan
väsentlig olägenhet.

Ett ingrepp som avses i första stycket får, om åtgärden är förenlig
med den avlidnes eller de närståendes inställning på sätt som anges i 8 eller 10 §, också göras om implantatet skall användas för
behandling av en annan människa eller för forskning eller annat
medicinskt ändamål.

Bestämmelserna i 7 § och 11 § första meningen skall tillämpas även
vid ingrepp enligt denna paragraf.

24 § Kroppen efter en avliden får balsameras om det av sanitära skäl
är nödvändigt för att kroppen skall kunna bevaras till dess kremering
eller gravsättning sker eller om den skall tas i anspråk för
anatomisk dissektion.

Balsamering får också ske på begäran av den som enligt 5 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) ordnar med gravsättning.

Straff m. m.

25 § Den som med uppsåt utför ingrepp på en avliden människa i strid
med denna lag döms till böter.

26 § Beslut enligt denna lag får överklagas endast om det följer av
en särskild föreskrift.