Ökat stöd till elöverkänsliga

Motion 2002/03:Bo268 av Ronny Olander och Kerstin Engle (s)

av Ronny Olander och Kerstin Engle (s)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att se över Boverkets rekommendationer och föreskrifter gentemot kommunerna så att elöverkänsliga ges rätt till likabehandling vid ansökan om bostadsanpassningsbidrag oavsett var man bor i landet.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta följa upp hur de av Socialstyrelsen utfärdade allmänna råd om bemötande av patienter med EMF-besvär tillämpas.1

  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att kommunerna åläggs att för allmänheten redovisa de mobilmaster som finns och planeras i kommunen.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten att ålägga kommunerna att vid utbyggnad av mobilmaster effektivisera genomförandet genom att inte använda fler antal master än vad anses nödvändigt samt att i fortsättningen ta hänsyn även till mänskliga värden.

  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten till ett framtida forskningsanslag för utveckling av en fri och oberoende medicinsk forskning om elöverkänslighet.2

  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att överväga möjligheten till att alla offentliga byggnader utrustas med elfria zoner som gör det möjligt för elöverkänsliga att vistas där.

1Yrkande 2 hänvisat till SoU.

2Yrkande 5 hänvisat till UbU.

Inledning

Elöverkänslighet må vara ett relativt begrepp som fortfarande ger experter och forskare huvudbry. Hur vi dock än vänder och vrider på frågan kvarstår faktum – för dem som drabbas av elöverkänslighet är det ett reellt problem. I Socialstyrelsens Miljöhälsorapport 2001 uppskattas antalet elkänsliga personer i Sverige till cirka 200 000 personer. Sjukdomsbilden varierar, men bland vanligt förekommande symtom som brukar uppges återfinns trötthet, huvudvärk, hudutslag, stickningar, värmekänsla och minnesproblem. Resultaten av undersökningar som gjorts pekar också på att det hos en förhållandevis stor grupp av befolkningen finns en oro för att elektriska eller magnetiska fält orsakar ohälsa.

Idag finns goda exempel på att organisationer, fackförbund, offentliga och privata arbetsgivare tar problemet med elöverkänslighet på allvar. I de fall elöverkänsligheten respekteras och tas på allvar får också de drabbade stöd och hjälp. Fortfarande finns dock alldeles för många exempel på när stödet inte fungerar eller helt uteblir.

Bostadsanpassningsbidrag till elöverkänsliga

Idag råder stora skillnader mellan olika kommuner i bemötande och stöd till dem som söker hjälp för elöverkänslighet. I en kommun kan en elöverkänslig person sjukskrivas med diagnos elöverkänslighet, få medicinsk behandling och hjälp att elsanera sin bostad. Samtidigt kan en person i en annan kommun tvingas acceptera en helt annan diagnos för godkänd sjukskrivning, ges kognitiv terapi för sina besvär samt nekas hjälp till ett anpassat boende. Idag kan således kommunerna avslå en ansökan om bostadsanpassningsbidrag till en elöverkänslig oavsett om den elöverkänslige har intyg från en läkare eller inte. Fortfarande råder oenighet inom den medicinska forskningen om elöverkänslighet är att klassa som ett funktionshinder. Trots det är den organisation som sammansluter elöverkänsliga i Sverige, Elöverkänsligas förbund, en statligt understödd organisation som ingår i HSO, Handikapprörelsens samarbetsorgan. Därför borde det vara naturligt att också elöverkänsliga inkluderas i den lag som gör kommunerna skyldiga att vid behov ordna handikappanpassat boende. Det är inte acceptabelt att hjälpen till elöverkänsliga skiljer sig så mycket från en kommun till en annan.

Elöverkänsliga bör garanteras samma rätt till bostadsanpassningsbidrag som personer med andra funktionshinder. Ett förslag till möjlig åtgärd är därför att Boverkets rekommendationer och föreskrifter ses över så att elöverkänsliga, oavsett var de bor i landet, ges rätt till likabehandling vid ansökan om bostadsanpassningsbidrag.

1998 utfärdade Socialstyrelsen allmänna råd om bemötande av patienter som relaterar sina besvär till elektromagnetiska fält. I de allmänna råden betonas särskilt att patienten ska bli lyssnad på, ges en allsidig medicinsk utredning och bemötas med respekt. Socialstyrelsens allmänna råd bör om möjligt följas upp för att man ska se i vilken utsträckning de tillämpas ute i verksamheten.

Försiktighetsprincipen

I somras lade svenska och finska forskare fram nya forskningsresultat som ytterligare förstärker bilden att elöverkänslighet måste tas på allvar. Vad denna forskning visar är att elöverkänsliga får en allvarlig förändring i blodbilden efter exponering från starka elektromagnetiska fält. Tillsammans med de övriga varningssignaler som bland annat pekar på strålningsriskerna från kraftledningar samt osäkerhet om mobiltelefonanvändningens långsiktiga inverkan på hälsan, finns stor anledning att anamma flera försiktighetsåtgärder.

En sådan viktig åtgärd är förknippad med det uppdrag som Elsäkerhetsverket tidigare har fått och som kommer att redovisas den 15 november 2002. Det uppdraget handlar om att utreda möjliga åtgärder och metoder för att reducera strålningsriskerna från kraftledningar. Riksdagens näringsutskott ställde sig också positivt till utredningen mot bakgrund av att det finns bostadsområden, skolor och daghem som ligger nära kraftledningar, där barn dagligen vistas under längre tid, anser utskottet att farhågor om strålningsrisker bör tas på allvar.

Den av myndigheter idag tillämpade s.k. försiktighetsprincipen är också ett viktigt bevis för att vi i fortsättningen måste använda oss av ett mer långsiktigt hållbart tänkande. Ett förhållningssätt där eventuella kortsiktiga vinster får stå tillbaka för de vinster vi kan göra i det långsiktigt hållbara perspektivet.

Det är viktigt att kommunerna på ett praktiskt sätt blir mer involverade än idag i arbetet med att tillämpa försiktighetsprincipen. Därför bör övervägas om kommunerna kan åläggas uppgiften att för allmänheten bli skyldiga att redovisa de mobilmaster som finns och planeras i kommunen. Detta på samma sätt som befintliga bestämmelser i plan- och bygglagen gör kommunerna skyldiga att för allmänheten ställa ut exempelvis byggprojekt och förslag till förändringar i översiktsplaner m.m.

En ytterligare tänkbar åtgärd är att kommunerna vid utbyggnad av mobilmaster får ansvar för att effektivisera genomförandet genom att inte använda fler master än vad som anses nödvändigt samt att i fortsättningen ta hänsyn även till mänskliga värden.

Lika självklart som det är att ta hänsyn till djur- och växtliv när vi planerar förändringar och ingrepp i landskapet måste det vara att ta hänsyn till människors hälsa.

Stöd till utveckling av fri och oberoende forskning om elöverkänslighet

Lika uppenbart som det akuta behovet är att elöverkänslighet blir accepterat som ett funktionshinder står det klart att det behövs mer forskning om hälsoeffekterna av elektromagnetiska fält. Mellan dessa två åtgärder bör det heller inte råda någon betydande motsättning. För att samhället på fullgott sätt ska vara kapabelt att hantera de effekter som kan uppstå genom användningen av el, måste forskningsmöjligheter ges för att klarlägga sambanden mellan orsak och verkan. Skyndsamt bör därför övervägas om möjligheten att införa ett särskilt anslag för att utveckla en fri och oberoende medicinsk forskning om EMF och dess effekter på hälsan.

Elfria zoner i offentliga byggnader

Bland de strålningskällor som brukar anges vara de som elöverkänsliga blir sjukast av återfinns trådlösa telefoner, mobiltelefoni, andra trådlösa kommunikationer, direkt exponering för bildskärmar av icke-kristalltyp samt lysrör och lågenergilampor. De uppräknade exemplen är dock ting som vi kan finna på de flesta arbetsplatser idag. Endast enstaka sjukhus har idag elsanerade akutrum. För många elöverkänsliga finns därför inte ens möjligheten att vårdas på sjukhus.

Om det ej går att idag helt anpassa elmiljön i offentliga byggnader så att elöverkänliga kan vistas där, borde det dock vara möjligt att skapa elfria zoner. Det skulle inte bara hjälpa dem som redan lider av elöverkänslighet. Att inrätta elfria zoner i våra gemensamma byggnader och lokaler skulle i enlighet med försiktighetsprincipen framför allt bli en viktig förebyggande insats i strävan att förhindra att fler drabbas.

Stockholm den 22 oktober 2002

Ronny Olander (s)

Kerstin Engle (s)

Ärendet är avslutat Motionskategori: Fristående motion Tilldelat: Bostadsutskottet

Händelser

Inlämning: 2002-10-23 Hänvisning: 2002-10-30 Bordläggning: 2002-10-30
Yrkanden (6)