Effektivare lagstiftning mot vuxnas kontakter med barn i sexuellt syfte

Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Den lagstiftning vi ska diskutera i dag handlar om hur vi ska komma åt dem som ger sig på våra barn. Internet har inga gränser. Kontakt kan tas dygnets alla timmar. Kontakt kan tas när våra barn är på sina rum och gör läxor, när de är på väg till fotbollsträningen eller när de sitter på skolbussen.

Förövarna av dessa brott har inga gränser. De kan slå till när som helst. De kan utnyttja barn som från början mår dåligt, som skär sig och som har självmordstankar. De sniffar upp dessa barn, för de vet att där är sannolikheten störst att de kan få utlopp för sina egna böjelser på barnens bekostnad.

Men samhället har gränser. Det visar vi nu genom en skärpt lagstiftning. Det ska kosta att ge sig på våra barn. De som försöker ska inte känna sig trygga. De som ger sig på våra barn ska känna att vi nu ger oss på dem med full kraft. Vi har sett brister i nuvarande lagstiftning. Vuxna ska inte längre kunna gömma sig bakom att de inte menade allvar med en fråga till barnen om att man ska ses för sex. De ska inte komma undan med att de inte har köpt en biljett eller bokat ett hotellrum. De ska inte kunna fråga barn efter barn efter barn tills de får ett tillfälle att fullborda sina avsikter.

Att frågan ställs till ett barn, om att träffas för att ha sex, ska vara brottsligt i sig. Vad barnet svarar ska inte vara avgörande. De som åker fast ska också få kännbara straff. Vi fördubblar maxstraffet från ett år till två år. Vuxna som söker kontakt med barn för sex har känt sig alldeles för trygga. De som försöker ska lagföras och straffas. Barnen ska vara trygga, inte de som vill göra barnen illa.

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi förslaget om effektivare lagstiftning mot vuxnas kontakter med barn i sexuellt syfte.

Alliansregeringen införde denna brottsrubricering 2009. Då handlade det om att en vuxen skulle komma överens med ett barn under 15 år om att träffas i sexuellt syfte. Utöver det skulle man vidta ytterligare en åtgärd, till exempel boka ett hotellrum eller köpa en tågbiljett. Syftet var naturligtvis att försöka förhindra att den vuxne träffade barnet och kunde förgripa sig på barnet.

Brottsförebyggande rådet gjorde en utvärdering 2013 och kom fram till att lagen inte fungerade som det var tänkt. I de flesta fall hade den vuxne och barnet redan hunnit träffas. I 50 procent av fallen hade barnet hunnit utsättas för sexuellt brott.

År 2012 och 2013 var det 269 polisanmälda brott gällande detta. Endast 15 procent ledde till fällande dom.

Barn som utsätts för sexualbrott mår väldigt dåligt. De sover dåligt. De presterar dåligt i skolan. De kan inte koncentrera sig på skolan. De har svårt att lita på människor. De mår psykiskt dåligt. Ibland kan hela livet påverkas. Därför måste vi göra allt vad vi kan för att skydda barn. Det är vår skyldighet. År 2015 fick Alliansen igenom ett tillkännagivande. Det stöddes även av Sverigedemokraterna. Vi ville ha en mer ändamålsenlig utformning och att straffet skulle skärpas.

Herr talman! Innan jag kom in i riksdagen 2010 jobbade jag som barnutredare i Göteborg. I början av 2010 fick jag och en kollega det som jag tror var det första ärendet gällande gromning i Göteborg – det var i alla fall ett av de första. Det var en pedofil som satt i fängelse för våldtäkt mot barn, men under hans permissioner hade han börjat ta kontakt med massor av flickor. Det gjorde han genom sms, fysiska brev och internet. Vi beslagtog materialet. Det var otroligt mycket material. Vi kände: Herregud, var ska vi börja någonstans? Det var så mycket. Han hade kontaktat hundratals flickor.

Vi fick börja gå igenom materialet. Det var till exempel en tjej som hette Julia. Vem är Julia? Var bor Julia? Hur gammal är hon? Är hon under 15 år, eller är hon över 15 år? Har de kommit överens om att träffas? Har pedofilen köpt tågbiljett eller bokat hotellrum? Det var ju det som krävdes för detta brott.

När jag läste breven var det väldigt lätt att förstå att flickorna hade blivit kära, för han var en mästare på att skriva kärleksfulla brev. Jag kände att han nästan gromade in till och med mig. Han var tyvärr jätteduktig på detta. Utöver det hade han skickat en bild på en snygg ung kille som skulle föreställa honom – det gjorde den naturligtvis inte. Vad man ska komma ihåg är att de flickor som nappar på detta många gånger är väldigt sköra. De har dåligt självförtroende och har kanske aldrig någonsin fått en komplimang. Jag förstår att de dras till detta.

Vi lyckades i alla fall identifiera ett tiotal flickor mellan 9 och 13 år. De var utspridda över hela Sverige. Jag och min kollega åkte för att förhöra flickorna. Jag måste säga att det var förfärligt. Jag visste på förhand att flickornas hjärtan skulle krossas när jag var tvungen att berätta sanningen. Jag minns särskilt en flicka. Ni skulle ha sett hennes ansikte när jag var tvungen att säga: Nej, det är inte den snygga killen, utan det är en 35 år gammal man som är dömd för våldtäkt mot barn. Ni skulle ha sett hennes ansikte. Jag kommer fortfarande ihåg det. Det var som att hela livet rann ur ansiktet på henne. Det var hemskt, och det måste ha varit ännu hemskare för henne.

Därför blir jag väldigt bekymrad när jag läser till exempel remissvaret från Norrköpings tingsrätt. De skriver att straffet blir för högt med detta förslag eftersom barnet ännu inte har farit illa, då de inte har träffats. Då undrar jag: Har de inte förstått någonting? En gromare kan ju hålla på i månader och pressa barnet till att träffas. Tror de verkligen att barnet inte har farit illa när gromaren har hållit på i månader? Barnet känner en otrolig press. Det gör mig bekymrad att en tingsrätt kan skriva så här. Det har faktiskt hänt att barn till och med har tagit livet av sig för att de har känt en otrolig press att göra både det ena och det andra.

Herr talman! Jag och min kollega fick inte slutföra utredningen. Pedofilen flyttade nämligen till ett annat distrikt – då fick vi överlämna ärendet dit. Jag satt några månader senare i kammarfoajén och läste Expressen. Då såg jag att han hade lyckats våldta en flicka till. Allting stämde, så jag fattade att det var samma man. Rättsväsendet hade inte kunnat skydda flickan.

I vilket fall som helst fick vi igenom tillkännagivandet, och regeringen har kommit med detta förslag. Det har visserligen tagit två och ett halvt år, vilket jag tycker är en alldeles för lång tid, men bättre sent än aldrig. Nu ska straffansvaret inträda redan när den vuxne ger förslag om att de ska träffas – den vuxne behöver inte komma överens med barnet. Sedan tar man bort detta med en ytterligare åtgärd. Detta görs för att man i ett tidigare läge ska kunna stoppa pedofilerna. Maxstraffet höjs också från ett år till två år. Då förlängs även preskriptionstiden från två år till fem år, vilket är väldigt bra.

Syftet är naturligtvis att fler ska kunna fällas, men det är ju också så att det behövs resurser inom polisen som inte finns i dag. Till och med utredningar gällande fullbordade våldtäkter mot barn läggs på hög, och det är riktigt, riktigt illa. Rättsväsendet kan alltså inte skydda barnen.

Därför är jag bekymrad över att det har gått åt fel håll när det gäller brott mot barn. För åtta år sedan när jag jobbade lades inte våldtäktsutredningar på hög. Det gör man nu, eftersom det saknas resurser inom polisen. Det måste bli bättre, och då undrar jag: Hur ska regeringen göra för att se till att brott mot barn och våldtäkter mot barn utreds i tid?

(Applåder)

Herr talman! Till att börja med kan vi konstatera att det inte finns några följdmotioner till det här betänkandet.

Som tidigare talare har sagt bygger det delvis också på ett tillkännagivande, där oppositionen har flyttat fram positionerna för det sakliga innehållet i själva slutprodukten. Det handlar, som har nämnts tidigare, om att man höjer maximistraffet från ett års till två års fängelse och att man ändrar rekvisitet för brottet så att själva kontakten med barnet i sig blir en brottslig handling som kan leda till åtal och fällande dom. I en rapport från Brå 2013 har vi kunnat se att det har funnits ett problem när det gäller många vuxna människor som tar kontakt med barn i sexuellt syfte men där rekvisiten inte uppfylls för att man ska kunna gå vidare med åtal och fällande dom.

Sverigedemokraterna har också tidigare drivit många frågor när det gäller sexualbrott mot barn, och det kanske inte enbart är därför som vi väljer att ta debatten i det här fallet. Sexualbrott mot barn är någonting som berör många människor på djupet, och det finns väldigt många beklagliga fall där barn har hamnat snett i rättsväsendet, får man säga. Rättsväsendet har inte kunnat uppfylla de förväntningar som har funnits på upprättelse när man har utsatts för olika sexualbrott. Vi har tidigare föreslagit att man ska ta bort bötesstraff från många olika sexualbrott som i dag inkluderar böter, vilket går att likställa med exempelvis ett brott som nedskräpning när det gäller straffvärdet.

Sverigedemokraterna har alltså i flera sammanhang försökt flytta fram positionerna för upprättelsen och för höjda straff när det gäller sexualbrott mot barn. Vi är därför väldigt nöjda med att regeringen har lyssnat på den position som oppositionen genom Sverigedemokraterna och Alliansen har tydliggjort om att maximistraffet bör ändras liksom rekvisitet för brottet.

Jag har inte så mycket mer att tillägga utan vill slutligen säga att vi ställer oss bakom utskottets förslag till beslut.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)