ILO:s konvention om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet och ILO:s konvention om en säker och hälsosam arbetsmiljö

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och hänvisa till Sverigedemokraternas särskilda yttrande.

Ingen människa ska behöva gå till jobbet med oro i magen eller utsättas för hot, trakasserier, våld eller grov respektlöshet. Arbetsplatsen ska vara en plats för arbete och trygghet. Så ska det vara i Sverige.

Frågorna som behandlas i dag är viktiga. Men beslut i kammaren räcker inte. Skillnaden märks först när tryggheten ökar ute på arbetsplatserna. En säker och hälsosam arbetsmiljö räknas nu som en grundläggande rättighet inom ILO. Det visar på allvaret i frågan.

Herr talman! Jag noterar att regeringspartierna inte kommer att delta i debatten. Det är beklagligt och anmärkningsvärt. När riksdagen behandlar frågor om trygghet på jobbet, våld och arbetsmiljö borde regeringssidan vara här och svara för sin politik. Det hör till ansvaret att delta i debatten.

Nog sagt om det. Låt oss återgå till verkligheten. Hur ser den ut?

Undersköterskor möter hot och aggressivitet. Butiksanställda utsätts för stölder, skrik och våld. Chaufförer och tågvärdar möter otrygghet. Lärare utsätts för hot. Även tjänstemän möter ett allt hårdare klimat, och så vidare. Många går hem med stress i kroppen. Många lämnar yrken de egentligen vill stanna kvar i. Det förvärrar redan bristen på personal i viktiga verksamheter.

Det här är inte fråga om enskilda händelser, utan det här är fråga om ett mönster. Respekten har försvagats, och det som tidigare var otänkbart har på många håll blivit vardag.

När ordningen brister i samhället följer problemen med in på arbetsplatserna. Konvention nummer 190 gäller inte bara fast anställda utan också exempelvis praktikanter, lärlingar och arbetssökande. Skyddet gäller även arbetsrelaterade situationer, exempelvis resor till och från arbetet. Det visar hur brett dessa frågor berör människor i arbetslivet.

Sverige har redan lagar på området genom bland annat arbetsmiljölagen, diskrimineringslagen och brottsbalken. Problemet handlar därför inte bara vad som står i lagen utan även om skyddet fungerar i praktiken. Där krävs betydligt mer än i dag.

Oppositionen lägger stor vikt vid flera skrivningar i lagen. Vi sverigedemokrater menar att lagtext är viktigt, men det krävs också att regler följs upp och att åtgärderna märks i människornas vardag.

Den som står ensam i en butik, arbetar natt i vården eller kör buss genom otrygga områden behöver mer än ord och dokument. Man behöver ett samhälle som fungerar. Vidare är det så att många av de yrken där hot, stress och hög belastning är vanligast oftast bärs av kvinnor.

Sverigedemokraterna har en tydlig linje. Vi står på den skötsamma människans sida. Den som arbetar, betalar skatt och håller Sverige igång ska känna att samhället står bakom henne eller honom. Den som hotar, trakasserar eller använder våld ska mötas av tydliga följder.

Arbetsgivarna måste agera direkt, ta varningssignalerna på allvar och stötta den som utsätts. För länge har alltför många fått höra att de ska tåla lite mer, vänta lite till och förstå den som går över gränsen. Den hållningen har svikit alltför många anställda.

Herr talman! En god arbetsmiljö skapas inte genom formuleringar. Den skapas genom ledarskap, närvaro och tydliga gränser mellan rätt och fel. Den skapas när arbetsgivare agerar tidigt, när brott får konsekvenser och när den som drabbas vet att samhället står kvar vid hans eller hennes sida.

Vi vet också vad misslyckanden kostar. De kostar i sjukskrivningar, personalflykt, tappad kompetens, sämre service och ökad press på dem som blir kvar. Sjukskrivningar kopplade till stress och psykisk ohälsa är redan ett tungt samhällsproblem. Priset betalas varje dag av arbetstagare, familjer och arbetsgivare.

Sverigedemokraterna nöjer sig inte med att dagens beslut passerar kammaren. Nu krävs skarpare ansvar, bättre uppföljning och förbättringar som märks i vardagen.

Sverige behöver inte fler symboler. Sverige behöver riktiga resultat.

För Sverigedemokraterna är det enkelt. Svenska arbetsplatser ska präglas av trygghet, ordning och respekt. Den som arbetar ska kunna fokusera på sitt jobb, inte på sin rädsla. Den som gör rätt för sig ska känna stöd. Den som förstör för andra ska möta konsekvenser.

Herr talman! Det är inte mycket begärt, utan det är det minsta man ska kunna kräva i Sverige. Med det sagt yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Våld och trakasserier på våra arbetsplatser är ett stort och många gånger växande problem. Enligt Arbetsmiljöverkets undersökningar uppger 14 procent av de sysselsatta att de har utsatts för hot och våld i arbetet det senaste året. Bland unga kvinnor är det var fjärde.

Rapporter och rubriker berättar för oss hur verkligheten ser ut på många arbetsplatser, om servitriser som får utstå sexuella trakasserier från gäster, om ambulans- och butikspersonal, som till och med har mördats, och om undersköterskor som misshandlas. Hot, våld och trakasserier har blivit vardag i alltför många yrken. Inom vård och omsorg har var tredje anställd varit utsatt, och nivåerna är höga även inom bland annat skola och socialtjänst.

Att människor går till jobbet och riskerar att utsättas för våld och trakasserier är helt oacceptabelt, men det är vardag för alltför många. Det handlar inte enbart om arbetsmiljö och trygghet. När anställda hotas påverkas också tilliten till samhället.

Herr talman! Arbetsmiljöverket, facken och skyddsombuden pekar återkommande på faktorer som ökar risken för utsatthet: bristande riskbedömningar, dålig introduktion och utbildning, underbemanning och ensamarbete i riskfyllda situationer och arbetsgivare som inte tar sitt ansvar fullt ut.

Herr talman! Vi har den här debatten i dag eftersom regeringen efter många om och men äntligen har lagt fram en proposition om att ratificera Internationella arbetsorganisationens konvention nummer 190, om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet, och konvention 191, om en säker och hälsosam arbetsmiljö. Det är ett viktigt beslut. Vi socialdemokrater välkomnar att Sverige nu ansluter sig till ILO 190. Vi har drivit på för det under flera år.

När utredningen som ligger till grund för propositionen presenterades fanns ett tydligt underlag, och det hade varit helt oproblematiskt att redan 2022 lägga fram propositionen. Men det har tagit tid.

Det har vart svårt att få svar på varför det har dröjt. Alla svar har varit undvikande. Men inte lika undvikande som i dag, då inte en enda företrädare för regeringspartierna deltar i debatten. Vi talar om våld och trakasserier i arbetslivet, något drabbar hundratusentals människor varje år. Att man inte tar debatten, inte försvarar sin politik och inte svarar på frågor säger någonting om prioriteringarna. Frågor om människors trygghet på jobbet förtjänar mer än tystnad från regeringspartierna.

Herr talman! En ratificering är viktig. Den visar att vi inte accepterar våld och trakasserier i arbetslivet, men den förändrar inte verkligheten i sig. Sverige uppfyller redan konventionens krav i stora delar. Ändå utsätts människor runt om på våra arbetsplatser dagligen för trakasserier, hot och våld. Det visar att problemet inte bara är lagstiftningen utan även hur den fungerar i praktiken.

Herr talman! Därför räcker det inte med en ratificering. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet måste också stärkas, riskbedömningarna måste bli bättre och åtgärder måste också genomföras när man har identifierat de risker som finns. Kunskapen om hur hot, våld och trakasserier förebyggs behöver öka, både hos arbetsgivare och bland de anställda. Och skyddet mot hot och trakasserier från kunder och brukare måste bli starkare, och i den delen måste arbetsgivarens ansvar förtydligas.

Herr talman! Ensamarbete är en tydlig riskfaktor. I många av de mest utsatta branscherna arbetar man ensam. Det gör arbetstagare mer sårbara. Det ökar både otryggheten och risken för att bli utsatt. Därför har vi socialdemokrater föreslagit att ensamarbete ska begränsas i verksamheter och situationer där risken för hot och våld är särskilt hög.

Regeringen gör i propositionen bedömningen att svensk rätt redan uppfyller konventionens krav. Men i den utredning som ligger till grund för propositionen finns det förslag på att lagstiftningen kan stärkas genom ett förtydligande i arbetsmiljölagen om att arbetsmiljön ska vara fri från våld och trakasserier. Det är ett begränsat men viktigt förtydligande.

LO, TCO och Saco stod bakom ett sådant förslag, men regeringen valde att inte gå vidare. Det är beklagligt. Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen med ett sådant förtydligande. Därför yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! I går skrev de nämnda fackliga centralorganisationerna – LO, TCO och Saco – en gemensam debattartikel i Altinget där de välkomnar att Sverige nu är på väg att ratificera ILO:s konvention 190. Men de är väldigt tydliga med att det krävs mer för att minska utsattheten. De vill att regeringen, likt det jag nyligen krävde, ska slå fast i arbetsmiljölagen allas rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier.

De vill att reglerna om ensamarbete och hot och våld ska uppdateras, så att de är anpassade till riskerna i dagens arbetsliv. De vill också att skyddet stärks mot hot och våld från utomstående, som kunder, patienter och brukare. Det är tydliga krav från hela den fackliga rörelsen och i stort sett samma krav som jag har lyft fram här i kammaren i dag.

Herr talman! Att ratificera konventionen är som sagt ett viktigt steg, men det räcker inte. Om vi vill minska våld och trakasserier i arbetslivet krävs det mer: ett starkare förebyggande arbete, mer kunskap, tydligare ansvarsutkrävande, hårdare krav och bättre kontroll.

(Applåder)

Herr talman! Här sitter vi några tappra själar i kammaren för att diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande om att godkänna ILO:s konventioner om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Vi i Vänsterpartiet vill vara tydliga: Det räcker inte att säga saker på papper – det måste också märkas i människors vardag.

ILO:s konvention nummer 190 slår fast något som givetvis borde vara självklart: att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Den omfattar inte bara anställda utan också praktikanter, arbetssökande och andra som befinner sig i arbetslivets sfär. Den tydliggör också att våld och trakasserier kan förekomma i många olika sammanhang: på arbetsplatsen, under resor i tjänsten eller på väg till och från arbetet.

Herr talman! Detta är inte en teoretisk fråga. För alldeles för många människor i Sverige är hot, trakasserier och ibland rent våld i dag en del av arbetsvardagen. Det gäller inte minst i välfärdsyrken, i handeln, i transportsektorn och för väldigt många offentliganställda. Det gäller också kvinnor i större utsträckning, särskilt i kontaktyrken där man möter människor i utsatta situationer.

Vi vet att detta får konsekvenser. Vi vet att människor blir sjuka och lämnar sina yrken. I värsta fall anpassar de sina beslut eller sitt bemötande av rädsla för hot och repressalier. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan faktiskt också ett demokratiproblem.

Därför välkomnar jag och Vänsterpartiet att Sverige nu ansluter sig till konventionen. Det skickar en väldigt viktig signal, både nationellt och internationellt, om att våld och trakasserier i arbetslivet är oacceptabelt.

Men, herr talman, jag och Vänsterpartiet menar att regeringen nöjer sig med just bara signaler. Utskottets majoritet, som inte är i kammaren i dag, hänvisar till att svensk lagstiftning redan uppfyller konventionens krav och att det inte behövs några ytterligare åtgärder. Men det resonemanget, anser jag, bortser från verkligheten på arbetsplatserna. Att lagstiftning finns betyder inte att skyddet är tillräckligt starkt i praktiken.

Det är också därför utredningen bakom propositionen föreslog ett konkret förtydligande i arbetsmiljölagen: att arbetsmiljön så långt som möjligt ska vara fri från våld och trakasserier. Ett sådant tillägg hade inte bara varit symboliskt; det hade tydliggjort arbetsgivarens ansvar och stärkt det förebyggande arbetet.

Herr talman! Det är just detta som också är kärnan i Vänsterpartiets hållning. Vi vill inte stanna vid att konstatera att problemen finns, utan vi vill också åtgärda dem. För oss är det en grundläggande princip att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från trakasserier och våld. Det är inte en ambition; det är en rättighet. På samma sätt är en säker och hälsosam arbetsmiljö inte något man kan kompromissa med beroende på bransch eller anställningsform; det är också en självklarhet.

Detta innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vara offensiv. Arbetsgivare måste ta ett tydligt ansvar för att förebygga risker. Skyddsombudens ställning måste stärkas. Och lagstiftningen måste vara så tydlig att det inte råder någon tvekan om vad som gäller.

Vi menar också att skyddet mot våld och trakasserier från tredje man – alltså personer utanför arbetsplatsen – behöver stärkas. För många av de mest utsatta yrkesgrupperna är det just där hoten uppstår.

Herr talman! Att ratificera ILO:s konventioner är ett jätteviktigt steg. Men det får inte bli slutpunkten. Det måste vara startpunkten för ett ännu mer ambitiöst arbete. Vi kan inte acceptera att människor går till jobbet med stress, oro och en klump i magen. Vi kan inte acceptera att hot och trakasserier normaliseras. Och vi kan inte acceptera att politiken nöjer sig med att säga att det redan räcker.

Just därför står Vänsterpartiet bakom reservationen om att förtydliga arbetsmiljölagen. Vi menar att det behövs ett tydligare lagstöd här och nu – inte någon gång i framtiden, om det visar sig motiverat.

Herr talman! Jag har flera gånger i mitt anförande pikat regeringsföreträdarna för att de inte är i kammaren. Det sänder också en väldigt tydlig signal om att regeringen inte är särskilt intresserad av arbetsmiljöarbete. Det är inte viktigt för den här regeringen att se till att människor känner sig trygga på arbetsplatsen. Det visar med all tydlighet att den här regeringen inte alls tycker att lagstiftning för att människor ska känna sig trygga på arbetet är en viktig fråga. Detta är värt att notera.

Avslutningsvis: Arbetslivet ska inte vara en plats för rädsla. Det ska vara en plats för trygghet, värdighet och respekt. Detta är också något som genomsyrar Vänsterpartiets hela arbetsmarknadspolitik.

Ett tydliggörande, återigen: Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)