SFS nr: 1962:700
Departement/myndighet: Justitiedepartementet L5
Utfärdad: 1962-12-21
Omtryck:
Ändrad: t.o.m. SFS 2015:97
Övrig text:

Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet

Innehåll:


FÖRSTA AVDELNINGEN

Allmänna bestämmelser


1 kap. Om brott och brottspåföljder

1 § Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan
lag eller författning och för vilken straff som sägs nedan är
föreskrivet. Lag (1994:458).

2 § En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som
brott endast då den begås uppsåtligen.

Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var
gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från
sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses
som brott. Lag (1994:458).

3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse
samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Lag (1988:942).

4 § Om användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de särskilda
brotten är stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet. Övriga
påföljder får, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de
inte är nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten. Lag (1988:942).

5 § Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn
föreskrivs i 30 kap. 1 §. Lag (1988:942).

6 § För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas
till påföljd. Lag (1988:942).

7 § har upphävts genom lag (1988:942).

8 § Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda
förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan,
så ock medföra skyldighet att gälda skadestånd. Lag (1986:118).


2 kap. Om tillämpligheten av svensk lag

1 § För brott som begåtts här i riket dömes efter svensk lag och vid
svensk domstol. Detsamma gäller, om det är ovisst var brott förövats
men skäl finnes antaga att det är begånget inom riket. Lag (1972:812).

2 § För brott som begåtts utom riket döms efter svensk lag
och vid svensk domstol, om brottet begåtts
1. av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i
Sverige,
2. av utlänning utan hemvist i Sverige, som efter brottet
blivit svensk medborgare eller tagit hemvist här i riket
eller som är dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
och finns här, eller
3. av annan utlänning som finns här i riket och på brottet
enligt svensk lag kan följa fängelse i mer än sex månader.

Första stycket gäller inte, om gärningen är fri från ansvar
enligt lagen på gärningsorten eller om den begåtts inom
område som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag
svårare straff än böter inte kan följa på gärningen.

I fall som avses i denna paragraf får inte dömas till påföljd
som är att anse som strängare än det svåraste straff som är
föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten.

De inskränkningar av svensk domsrätt som anges i andra och
tredje styckena gäller inte för sådana brott eller försök
till brott som avses i
1. 4 kap. 1 a och 4 c §§ och 16 kap. 10 a § första stycket 1 och femte stycket,
2. 4 kap. 4 § andra stycket varigenom någon förmåtts att ingå
ett sådant äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande
förbindelse som avses i 4 c §, eller
3. 6 kap. 1–6, 8, 9 och 12 §§, om brottet begåtts mot en
person som inte fyllt arton år. Lag (2014:381).

3 § För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall
än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg,
eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon
som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på
ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig
eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och
avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon
som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en
internationell militär insats eller som tillhör Polisens
utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en
polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid
Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter
enligt en internationell överenskommelse som Sverige har
tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan
menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat
och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning
eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i
Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage,
flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana
brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig
befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en
internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant
brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten
och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar
och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet
riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning,
eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för
brottet är fängelse i fyra år eller däröver. Lag (2014:407).

3 a § Även i annat fall än som avses i 1--3 §§ dömes för brott efter
svensk lag och vid svensk domstol enligt vad som föreskrives i lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott. Lag (1976:20).

4 § Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs, så ock
där brottet fullbordades eller, vid försök, det tillämnade brottet skulle
hava fullbordats.

5 § Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg
eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller
tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde
detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må
ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen
eller den regeringen bemyndigat därtill.

Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast
efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas
utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam
utsaga inför en internationell domstol eller om brottet
begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av
befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant
fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en
avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i
Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär
insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller
tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande
arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som
Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg
eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i
Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare
mot svenskt intresse. Lag (2010:636).

5 a § Har fråga om ansvar för gärning prövats genom
lagakraftägande dom, meddelad i främmande stat där gärningen
förövats eller i främmande stat som har tillträtt någon av de
överenskommelser som anges i fjärde stycket, får den tilltalade
inte här i riket lagföras för samma gärning,
1. om han har frikänts från ansvar,
2. om han har förklarats skyldig till brottet utan att påföljd
har ådömts,
3. om ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller
verkställigheten pågår, eller
4. om ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande
staten.

Första stycket gäller inte i fråga om brott som avses i 1 § eller 3 § 4, 6 eller 7 såvida inte lagföringen i den främmande
staten har skett på begäran av svensk myndighet eller sedan
personen överlämnats eller utlämnats från Sverige för
lagföring.

Om en fråga om ansvar för en gärning har prövats genom en dom
meddelad i en främmande stat och om det inte finns hinder mot
lagföring på grund av vad som förut sagts i denna paragraf, får
åtal för gärningen väckas här i riket endast efter förordnande
av regeringen eller den som regeringen bemyndigat.

De överenskommelser som avses i första stycket är
1. den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms
internationella rättsverkningar,
2. den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande
av lagföring i brottmål,
3. konventionen den 26 juli 1995 om skydd av Europeiska
gemenskapernas finansiella intressen, dock endast om gärningen
omfattas av överenskommelsen,
4. protokollet den 27 september 1996 till konventionen om skydd
av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock endast
om gärningen omfattas av överenskommelsen,
5. konventionen den 26 maj 1997 om kamp mot korruption som
tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens
medlemsstater är delaktiga i, dock endast om gärningen omfattas
av överenskommelsen,
6. konventionen den 19 juni 1990 om tillämpning av
Schengenavtalet den 14 juni 1985,
7. konventionen den 25 maj 1987 mellan Europeiska
gemenskapernas medlemsstater om förbud mot dubbel lagföring,
och
8. andra protokollet den 19 juni 1997 till konventionen om
skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, dock
endast om gärningen omfattas av överenskommelsen.

Har ett brott begåtts delvis här i riket och delvis också inom
den medlemsstats territorium där domen meddelats, skall första
stycket tillämpas om gärningen omfattas av de överenskommelser
som anges i fjärde stycket 3-5 eller 8 eller om domen meddelats
av stat som tillträtt en överenskommelse som anges i fjärde
stycket 6 eller 7. Lag (2003:1157).

6 § Dömes någon här i riket till ansvar för gärning för vilken han
utom riket har ådömts påföljd, skall vid bestämmande av påföljd
skälig hänsyn tagas till vad han undergått utom riket. Finnes böter
eller fängelse böra ådömas och har han utom riket ådömts
frihetsberövande påföljd, skall vad han undergått därav till fullo
tillgodoräknas honom vid påföljdens bestämmande.

I fall som avses i första stycket må dömas till lindrigare straff än
för gärningen är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas. Lag (1972:812).

7 § I fråga om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet
skola, utöver vad i detta kapitel sägs, iakttagas de begränsningar som
följa av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller, enligt vad
därom är särskilt stadgat, av överenskommelse med främmande makt.

7 a § Har en utlänning begått brott i utövningen av tjänst eller
uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller
mellanfolklig organisation, får åtal för brottet väckas endast efter
förordnande av regeringen. Vad som nu har sagts gäller inte om
gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på annat
sätt sökt dölja i vilken egenskap han har handlat. Lag (1985:518).

7 b § En utlänning som saknar hemvist i Sverige men som
befinner sig här i landet inom ramen för internationellt
militärt samarbete eller internationell krishantering och som
omfattas av avtal som är i kraft i förhållande till Sverige,
får åtalas för brott som han eller hon har begått under sin
vistelse här endast efter förordnande av regeringen.

Vad som sägs i första stycket gäller även för en svensk
medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige som tjänstgör
i en främmande stats militära styrka. Lag (2004:1000).

7 c § I fråga om brott som riktats mot Internationella
brottmålsdomstolens rättskipning, får åtal väckas endast
efter förordnande av regeringen eller den regeringen
bestämmer. Lag (2009:1281).

8 § Det finns särskilda bestämmelser om överlämnande och
utlämning för brott.

Villkor som uppställts vid överlämnande eller utlämning från en
annan stat till Sverige skall gälla här. Lag (2003:1157).


ANDRA AVDELNINGEN

Om brotten


3 kap. Om brott mot liv och hälsa

1 § Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse
på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller, om
omständigheterna är försvårande, på livstid. Lag (2014:274).

2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som
föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för
dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.

3 § Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på
grund av nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i
svårt trångmål, dömes för barnadråp till fängelse i högst sex år.

4 § har upphört att gälla genom lag (1974:596).

5 § Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom
eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller
något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse
i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).

6 § Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för
grov misshandel till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen har
tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller
annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms dock till
fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om
brottet är synnerligen grovt ska särskilt beaktas om
kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat
synnerligt lidande eller om gärningsmannen har visat
synnerlig hänsynslöshet. Lag (2010:370).

7 § Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för
vållande till annans död till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst
sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt
beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av
allvarligt slag, eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet
eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något
annat medel eller annars gjort sig skyldig till en
försummelse av allvarligt slag. Lag (2010:370).

8 § Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan
kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för vållande
till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i
högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av
allvarligt slag, eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet
eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något
annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse
av allvarligt slag. Lag (2001:348).

9 § Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara
för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande
av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

10 § Om brott, som i 7--9 §§ sägs, har begåtts genom att någon
uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med
arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa
eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda
lagrum sägs. Lag (1991:679).

11 § För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller
sådan misshandel som ej är ringa, så ock för stämpling till mord,
dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant
brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Lag (1991:679).

12 § Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet
inte är grovt, åtalas av åklagare endast om målsäganden anger
brottet till åtal och åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar
sig mot någon som inte har fyllt arton år. Lag (2003:408).


4 kap. Om brott mot frihet och frid

1 § Den som bemäktigar sig och för bort eller spärrar in ett
barn eller någon annan med uppsåt att skada honom eller henne
till liv eller hälsa eller att tvinga honom eller henne till
tjänst eller att öva utpressning, döms för människorov till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på
livstid.

Är brottet mindre grovt, döms till fängelse i högst sex år. Lag (2009:396).

1 a § Den som, i annat fall än som avses i 1 §, genom olaga
tvång, vilseledande, utnyttjande av någons utsatta belägenhet
eller med annat sådant otillbörligt medel rekryterar,
transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person i
syfte att han eller hon ska exploateras för sexuella ändamål,
avlägsnande av organ, krigstjänst, tvångsarbete eller annan
verksamhet i en situation som innebär nödläge för den utsatte,
döms för människohandel till fängelse i lägst två och högst
tio år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket mot en
person som inte har fyllt arton år döms för människohandel
även om inte något sådant otillbörligt medel som anges där har
använts.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket mindre
grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Lag (2010:371).

2 § Den som i annat fall än som sägs i 1 eller 1 a § för bort
eller spärrar in någon eller på annat sätt berövar honom eller
henne friheten, döms för olaga frihetsberövande till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, döms till böter eller fängelse i högst
två år. Lag (2002:436).

3 § Har upphävts genom lag (2004:406).

4 § Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot
om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta
något, dömes för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar tvång genom hot att åtala eller angiva
annan för brott eller att om annan lämna menligt meddelande, dömes ock
för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas om gärningen innefattat pinande till bekännelse
eller annan tortyr.

4 a § Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om
kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående
person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en
upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna
varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för
grov fridskränkning till fängelse i lägst nio månader och
högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man
mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som
han bor eller har bott tillsammans med under
äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för
grov kvinnofridskränkning till samma straff. Lag (2013:367).

4 b § Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar
som utgör
1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant
brott som inte är ringa,
2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,
3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,
4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §,
5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,
6. ofredande enligt 4 kap. 7 §,
7. sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §,
8. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant
brott,
9. åverkan enligt 12 kap. 2 § första stycket, eller
10. överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en
upprepad kränkning av personens integritet, för olaga
förföljelse till fängelse i högst fyra år. Lag (2013:366).

4 c § Den som genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt
belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är
giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag
det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är
medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till
fängelse i högst fyra år.

Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket
förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om
den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som
1. innebär att parterna betraktas som makar och anses ha
rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra,
och
2. innefattar frågan om upplösning av förbindelsen. Lag (2014:381).

4 d § Den som genom vilseledande förmår en person att resa
till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att
personen genom olaga tvång eller utnyttjande av hans eller
hennes utsatta belägenhet ska förmås att ingå ett sådant
äktenskap eller en sådan äktenskapsliknande förbindelse som
avses i 4 c §, döms för vilseledande till
tvångsäktenskapsresa till fängelse i högst två år. Lag (2014:381).

5 § Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig
gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig
fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom,
döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år. Lag (1993:207).

6 § Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin
bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för
hemfridsbrott till böter.

Intränger eller kvarstannar någon eljest obehörigen i kontor, fabrik,
annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat dylikt
ställe, dömes för olaga intrång till böter.

Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till
fängelse i högst två år.

6 a § Den som olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet
tar upp bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad
eller på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat
liknande utrymme, döms för kränkande fotografering till böter
eller fängelse i högst två år.

Till ansvar ska det inte dömas om gärningen med hänsyn till
syftet och övriga omständigheter är försvarlig.

Första stycket gäller inte den som med tekniskt hjälpmedel
tar upp bild av någon som ett led i en myndighets verksamhet. Lag (2013:366).

7 § Den som handgripligen antastar eller medelst skottlossning,
stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofredar
annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. Lag (1993:207).

8 § Den som olovligen bereder sig tillgång till ett meddelande,
som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som
postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät,
döms för brytande av post- eller telehemlighet till böter eller
fängelse i högst två år. Lag (2012:280).

9 § Den som, utan att fall är för handen som i 8 § sägs, olovligen
bryter brev eller telegram eller eljest bereder sig tillgång till
något som förvaras förseglat eller under lås eller eljest tillslutet,
dömes för intrång i förvar till böter eller fängelse i högst två år.

9 a § Den som i annat fall än som sägs i 8 § olovligen medelst tekniskt
hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager
tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde
eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som
han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde
till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst
två år. Lag (1975:239).

9 b § Den som anbringar tekniskt hjälpmedel med uppsåt att
bryta telehemlighet på sätt som anges i 8 § eller att utföra
brott som anges i 6 a eller 9 a §, döms för förberedelse till
sådant brott till böter eller fängelse i högst två år, om han
eller hon inte gjort sig skyldig till fullbordat brott. Lag (2013:366).

9 c § Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift
som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen
ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan
uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i
högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon
annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar
användningen av en sådan uppgift.

Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i
lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om
brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har
orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal
uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art. Lag (2014:302).

10 § För försök, förberedelse eller stämpling till
människorov, människohandel eller olaga frihetsberövande och
för underlåtenhet att avslöja ett sådant brott döms det till
ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller
förberedelse till olaga tvång som är grovt, äktenskapstvång,
dataintrång som om det fullbordats inte skulle ha varit att
anse som ringa, eller grovt dataintrång. Lag (2014:382).

11 § Hemfridsbrott eller olaga intrång som inte är grovt,
kränkande fotografering eller förberedelse till sådant brott,
olovlig avlyssning som inte förövats på allmän plats eller
förberedelse till sådant brott, ofredande som inte förövats
på allmän plats eller intrång i förvar får åtalas av åklagare
endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal
är påkallat från allmän synpunkt. Detsamma gäller olaga tvång
genom hot att åtala eller ange annan för brott eller att om
annan lämna menligt meddelande samt försök eller förberedelse
till sådant brott. Lag (2013:366).


5 kap. Om ärekränkning

1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt
levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta
denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till
omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall
ej dömas till ansvar.

2 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal
dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit
spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada.

3 § Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning
eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej
är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Är brottet grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om
gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med
beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt
omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma
den avlidne.

5 § Brott som avses i 1–3 §§ får inte åtalas av någon annan
än målsäganden. Om brottet riktar sig mot någon som är under
arton år eller om i annat fall målsäganden anger brottet till
åtal, får dock åklagaren väcka åtal om detta anses påkallat
från allmän synpunkt och åtalet avser
1. förtal och grovt förtal,
2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes
myndighetsutövning,
3. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes
ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse, eller
4. förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes
sexuella läggning.

Har förtal riktats mot en avliden, får åtal väckas av den
avlidnes efterlevande make, bröstarvinge, förälder eller
syskon och, om åtal av särskilda skäl anses påkallat från
allmän synpunkt, av åklagare.

Innebär brott som avses i 1–3 §§ att någon genom att förgripa
sig på en främmande makts statsöverhuvud som vistas i Sverige
eller på en främmande makts representant i Sverige har kränkt
den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan
hinder av första stycket. Åtal får dock inte ske utan
förordnande av regeringen eller den regeringen har bemyndigat
till detta. Lag (2014:222).


6 kap. Om sexualbrott

1 § Den som genom misshandel eller annars med våld eller
genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag
eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling
som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med
samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst
sex år.

Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag
eller en sexuell handling som enligt första stycket är
jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att
personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla,
berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada
eller psykisk störning eller annars med hänsyn till
omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt
situation.

Är ett brott som avses i första eller andra stycket med
hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre
grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och
högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt
allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret
eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om
gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller
annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

2 § Den som, i annat fall än som avses i 1 § första stycket,
genom olaga tvång förmår en person att företa eller tåla en
sexuell handling, döms för sexuellt tvång till fängelse i högst
två år.

Detsamma gäller den som genomför en annan sexuell handling än
som avses i 1 § andra stycket med en person under de
förutsättningar i övrigt som anges där.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt, döms för grovt sexuellt tvång till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt
skall särskilt beaktas om fler än en förgripit sig på offret
eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om
gärningsmannen annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90).

3 § Den som förmår en person att företa eller tåla en sexuell
handling genom att allvarligt missbruka att personen befinner
sig i beroendeställning till gärningsmannen döms för sexuellt
utnyttjande av person i beroendeställning till fängelse i högst
två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt utnyttjande av person
i beroendeställning till fängelse i lägst sex månader och högst
fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om fler än en förgripit sig på offret eller på annat
sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen annars
visat särskild hänsynslöshet. Lag (2005:90).

4 § Den som har samlag med ett barn under femton år eller som
med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som
med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag,
döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och
högst sex år.

Detsamma gäller den som begår en gärning som avses i första
stycket mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och
som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran
av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen,
eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen ska svara på
grund av en myndighets beslut.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst
fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt
ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld
eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit
sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet
eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet
eller barnets låga ålder eller annars visat särskild
hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

5 § Är ett brott som avses i 4 § första eller andra stycket med
hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre
allvarligt, döms för sexuellt utnyttjande av barn till fängelse
i högst fyra år. Lag (2005:90).

6 § Den som genomför en annan sexuell handling än som avses i 4 och 5 §§ med ett barn under femton år, eller med ett barn
som fyllt femton men inte arton år och som gärningsmannen
står i ett sådant förhållande till som avses i 4 § andra
stycket, döms för sexuellt övergrepp mot barn till fängelse i
högst två år.

Är brottet grovt, döms för grovt sexuellt övergrepp mot barn
till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av
om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
gärningsmannen är närstående till barnet eller i övrigt
utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt
förtroende eller om fler än en förgripit sig på barnet eller
på annat sätt deltagit i övergreppet eller om brottet med
hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder
eller annars inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av
barnet. Lag (2013:365).

7 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel,
har samlag med eget barn eller dess avkomling, döms för samlag
med avkomling till fängelse i högst två år.

Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, har
samlag med sitt helsyskon, döms för samlag med syskon till
fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i denna paragraf gäller inte den som förmåtts till
gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt. Lag (2005:90).

8 § Den som främjar eller utnyttjar att ett barn under femton
år utför eller medverkar i sexuell posering, döms för
utnyttjande av barn för sexuell posering till böter eller
fängelse i högst två år.

Detsamma gäller den som begår en sådan gärning mot ett barn som
fyllt femton men inte arton år, om poseringen är ägnad att
skada barnets hälsa eller utveckling.

Är brottet grovt, döms för grovt utnyttjande av barn för
sexuell posering till fängelse i lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits i större
omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit ett
hänsynslöst utnyttjande av barnet. Lag (2005:90).

9 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel,
förmår ett barn som inte fyllt arton år att mot ersättning
företa eller tåla en sexuell handling, döms för köp av sexuell
handling av barn till böter eller fängelse i högst två år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har
utlovats eller getts av någon annan. Lag (2005:90).

10 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel,
sexuellt berör ett barn under femton år eller förmår barnet att
företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd,
döms för sexuellt ofredande till böter eller fängelse i högst
två år.

Detsamma gäller den som blottar sig för någon annan på ett sätt
som är ägnat att väcka obehag eller annars genom ord eller
handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka
personens sexuella integritet. Lag (2005:90).

10 a § Den som, i syfte att mot ett barn under femton år begå
en gärning för vilken straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, träffar en överenskommelse med barnet om ett
sammanträffande samt därefter vidtar någon åtgärd som är
ägnad att främja att ett sådant sammanträffande kommer till
stånd, döms för kontakt med barn i sexuellt syfte till böter
eller fängelse i högst ett år. Lag (2009:343).

11 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel,
skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning,
döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i
högst ett år.

Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har
utlovats eller getts av någon annan. Lag (2011:517).

12 § Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt
utnyttjar att en person har tillfälliga sexuella förbindelser
mot ersättning, döms för koppleri till fängelse i högst fyra
år.

Om en person som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får
veta att lägenheten helt eller till väsentlig del används för
tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och inte gör
vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att
upphöra, skall han eller hon, om verksamheten fortsätter eller
återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och
dömas till ansvar enligt första stycket.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och
högst åtta år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om brottet avsett en verksamhet som bedrivits
i större omfattning, medfört betydande vinning eller inneburit
ett hänsynslöst utnyttjande av annan. Lag (2005:90).

13 § Till ansvar som i detta kapitel är föreskrivet för en
gärning som begås mot någon under en viss ålder skall dömas
även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att
den andra personen inte uppnått den åldern. Lag (2005:90).

14 § Den som har begått en gärning enligt 5 § eller 6 § första stycket mot ett barn under femton år eller enligt 8 § första stycket eller 10 § första stycket, ska inte dömas till
ansvar om det är uppenbart att gärningen inte inneburit något
övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i
ålder och utveckling mellan den som har begått gärningen och
barnet samt omständigheterna i övrigt.

Detsamma gäller den som har begått en gärning enligt 10 a § om den har syftat till en sådan gärning som anges i första
stycket och som, om den hade fullbordats, enligt vad som
anges där uppenbarligen inte skulle ha inneburit något
övergrepp mot barnet. Lag (2009:343).

15 § För försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång,
grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i
beroendeställning, grovt sexuellt utnyttjande av person i
beroendeställning, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn,
sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn,
grovt sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för
sexuell posering, grovt utnyttjande av barn för sexuell
posering, köp av sexuell handling av barn, köp av sexuell
tjänst, koppleri och grovt koppleri döms till ansvar enligt
vad som föreskrivs i 23 kap.

Detsamma gäller i fråga om förberedelse till koppleri samt
förberedelse och stämpling till och underlåtenhet att avslöja
våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot
barn, grovt utnyttjande av barn för sexuell posering och grovt
koppleri. Lag (2011:511).


7 kap. Om brott mot familj

1 § Ingår den som är gift nytt äktenskap eller ingår ogift äktenskap
med den som är gift, dömes för tvegifte till böter eller fängelse i
högst två år.

Om den som är partner i ett registrerat partnerskap ingår
äktenskap, dömes för olovligt ingående av äktenskap till böter eller
fängelse i högst två år. Lag (1994:1119).

1 a § Har upphävts genom lag (2009:255).

2 § Den som, vid annans adoption av en person under arton år,
genom olaga tvång eller vilseledande eller genom att utlova
eller ge otillbörlig ersättning utverkar samtycke eller
tillstånd till en sådan adoption, döms för otillbörligt
utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn
till böter eller fängelse i högst två år. Lag (2006:274).

3 § Den som understicker eller förbyter barn eller eljest genom att
avgiva oriktig anmälan till myndighet eller underlåta anmälan
tillvällar sig eller annan falsk familjeställning eller berövar annan
hans rätta familjeställning, dömes för förvanskande av familjeställning
till böter eller fängelse i högst två år.

4 § Den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från
någon som har vårdnaden om barnet döms för egenmäktighet med
barn till böter eller fängelse i högst ett år, om gärningen
inte utgör brott mot frihet. Detsamma gäller, om den som
gemensamt med någon annan har vårdnaden om ett barn under
femton år utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet
från den andra vårdnadshavaren eller om den som ska ha
vårdnaden obehörigen bemäktigar sig barnet och därigenom
själv tar sig rätt.

Till ansvar enligt första stycket döms också den som
obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som
vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, om gärningen inte utgör brott
mot frihet eller främjande av flykt.

Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, ska
gärningsmannen dömas till fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2014:303).

5 § För försök till otillbörligt utverkande av samtycke eller
tillstånd till adoption av barn, förvanskande av
familjeställning eller egenmäktighet med barn som är grovt döms
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Lag (2006:274).

6 § Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal
finnes påkallat ur allmän synpunkt. Lag (1973:648).


8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott

1 § Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna
sig det, dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse
i högst två år.

2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri
dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 § har upphävts genom lag (1987:791).

4 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov stöld
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon
bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne
eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av
särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller
inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (1988:2).

5 § Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär
eller för den hotade framstår som trängande fara eller, sedan han begått
stöld och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller
hot till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna, dömes för rån
till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma skall gälla om någon
med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller
någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att försätta någon i
vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är förfarande som avses i första stycket med hänsyn till våldet, hotet
eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, dömes dock ej
för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar. Lag (1975:1395).

6 § Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grovt rån
dömas till fängelse, lägst fyra och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eljest visat synnerlig
råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa
eller utsatta ställning.

7 § Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om gärningen ej är belagd
med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av
fortskaffningsmedel till fängelse i högst två år eller, om brottet är
ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år.

8 § Den som, i annat fall än särskilt i detta kapitel omförmäles,
olovligen tager och brukar eller eljest tillgriper något, dömes för
egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla om någon utan tillgrepp, genom att anbringa eller
bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar annans besittning eller
ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att
kvarhålla eller taga något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

9 § Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig
rätt, dömes för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex
månader.

10 § Avleder någon olovligen elektrisk kraft, döms för olovlig
kraftavledning till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år. Lag (1993:207).

10 a § Leder någon olovligen värmeenergi ur ett
rörledningssystem för uppvärmning eller leder någon olovligen
värmeenergi till ett rörledningssystem för kylning, döms för
olovlig avledning av värmeenergi till böter eller fängelse
högst ett år. Vid ringa fall döms inte till ansvar.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2008:264).

11 § Tager någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 § andra stycket och är ej brottet enligt vad där sägs att anse som
åverkan, skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga
tillämpning.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att
olovligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga
väg eller låta kreatur beta, eller skiljer någon obehörigen annan från
besittning av fastighet eller del därav, skall vad i 8 och 9 §§ sägs
om egenmäktigt förfarande eller självtäkt äga tillämpning.

12 § För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån,
grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig
kraftavledning eller olovlig avledning av värmeenergi, så ock
för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller
grovt rån döms till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle
tillgrepp av fortskaffningsmedel eller olovlig avledning av
värmeenergi, om brottet fullbordats, hava varit att anse som
ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts. Lag (2008:264).

13 § Har annat i detta kapitel angivet brott än grov stöld, rån eller
grovt rån förövats mot
1. någon som inte endast tillfälligt sammanbodde med gärningsmannen,
2. make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller
svågerlag, syskon, svåger eller svägerska eller
3. någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen,
får åklagaren väcka åtal endast om målsäganden har angett brottet till
åtal eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Vid tillämpning av vad nu sagts skall med gärningsman likställas annan
som medverkat vid brottet och den som gjort sig skyldig till häleri
eller häleriförseelse. Lag (1987:791).


9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet

1 § Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller
underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för
den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri
till fängelse i högst två år.

För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller
ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller
på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk
informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process,
så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon
annan. Lag (1986:123).

2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för
bedrägligt beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till
föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under
förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig,
dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende. Detta gäller dock icke, om gärningen avser värde, som ej är ringa, och
om den i övrigt är sådan som sägs i 1 §. Lag (1976:1139).

3 § Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt
bedrägeri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk
handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit
av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada. Lag (1976:1139).

3 a § Den som, i strid med föreskrifter eller villkor,
använder ett bidrag eller utnyttjar en förmån som finansieras
över eller på annat sätt påverkar Europeiska unionens eller
Europeiska atomenergigemenskapens budgetar för ett annat
ändamål än det som bidraget eller förmånen har beviljats för,
döms för subventionsmissbruk till böter eller fängelse i
högst två år. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Lag (2009:1283).

4 § Den som genom olaga tvång förmår någon till handling
eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen
och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är,
döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån,
för utpressning till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst
sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt
beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av
allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild
hänsynslöshet. Lag (2010:370).

5 § Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av
någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till
att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till
vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker
till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet
eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större
omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i
uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år. Lag (1986:123).

6 § Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar
befattning med något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga
förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar
genom brott tillkommen fordran

döms för häleri till fängelse i högst två år.

För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller
såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars
i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett
återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan
antas vara frånhänt annan genom brott.

Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms
till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Lag (1999:164).

6 a § har upphävts genom lag (2014:308).

7 § Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för
häleriförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. För häleriförseelse skall också dömas den som
1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är
ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något
som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott,
2. i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott förelåg, eller
3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott
varigenom egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig
anledning att anta att brott förövades. Lag (1991:451).

7 a § har upphävts genom lag (2014:308).

8 § Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar
oredligt i det han medelst vilseledande förmår någon till handling
eller underlåtenhet och därigenom skadar den vilseledde eller någon
i vars ställe denne är, dömes för oredligt förfarande till böter
eller fängelse i högst två år. Lag (1970:414).

9 § Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider
vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper
eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två
år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Om någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat
företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom
om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör
eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider
vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i
ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada, döms såsom i
första stycket sägs.

Är brott, som i denna paragraf sägs, grovt, döms till fängelse, lägst
sex månader och högst sex år. Lag (1993:207).

10 § Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav,
handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig
eller ock check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter
eller fängelse i högst två år.

11 § För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt
bedrägeri, utpressning, ocker eller grovt häleri och för
stämpling till grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap. Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla
i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri
döms den som för att bedra försäkringsgivare eller annars med
bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller
egendom. Detsamma ska gälla, om någon med samma uppsåt
försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon innan
skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja
gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar. Lag (2014:308).

12 § Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i åklagares
åtalsrätt skall gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock
inte grovt bedrägeri.

Bedrägeri eller bedrägligt beteende, som består i att någon gjort
avtalsstridigt uttag på eget kredit- eller tillgångskonto, och
bedrägligt beteende, som avses i 2 § andra stycket, får åtalas av
åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Lag (1994:1411).


10 kap. Om förskingring, annan trolöshet och mutbrott

1 § Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller
dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att
utgiva egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig
egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att
kunna fullgöra sin skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för
honom och skada för den berättigade, för förskingring till fängelse
i högst två år.

2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för
undandräkt dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

3 § Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov
förskingring dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk
handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit
av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada.

4 § Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom,
som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är
förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager
åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes
berövas sin rätt, dömes för olovligt förfogande till böter eller
fängelse i högst två år.

5 § Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att
för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet eller självständigt handha
kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan
angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och
därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot huvudman till
böter eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte,
om gärningen är belagd med straff enligt 1--3 §§.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet
för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning,
döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av
ekonomisk eller teknisk art. Lag (1986:123).

5 a § Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar
emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för
utövningen av anställningen eller uppdraget döms för tagande av
muta till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller
den som är deltagare eller funktionär i en tävling som är
föremål för allmänt anordnad vadhållning och det är fråga om en
otillbörlig förmån för hans eller hennes fullgörande av
uppgifter vid tävlingen.

Första stycket gäller även om gärningen har begåtts innan
gärningsmannen fått en sådan ställning som avses där eller
efter det att den upphört.

För tagande av muta enligt första och andra styckena döms också
den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen för
någon annan än sig själv. Lag (2012:301).

5 b § Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig
förmån i fall som avses i 5 a § döms för givande av muta till
böter eller fängelse i högst två år. Lag (2012:301).

5 c § Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt,
döms för grovt tagande av muta eller grovt givande av muta till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av
om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen
innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull
ställning, avsett betydande värde eller ingått i en
brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning
eller annars varit av särskilt farlig art. Lag (2012:301).

5 d § För handel med inflytande döms till böter eller fängelse
i högst två år den som i annat fall än som avses i 5 a eller 5 b §
1. tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig
förmån för att påverka annans beslut eller åtgärd vid
myndighetsutövning eller offentlig upphandling, eller
2. lämnar, utlovar eller erbjuder någon en otillbörlig förmån
för att han eller hon ska påverka annans beslut eller åtgärd
vid myndighetsutövning eller offentlig upphandling. Lag (2012:301).

5 e § En näringsidkare som tillhandahåller pengar eller andra
tillgångar åt någon som företräder näringsidkaren i en viss
angelägenhet och därigenom av grov oaktsamhet främjar givande
av muta, grovt givande av muta eller handel med inflytande
enligt 5 d § 2 i den angelägenheten döms för vårdslös
finansiering av mutbrott till böter eller fängelse i högst två
år. Lag (2012:301).

6 § Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom
missbruk av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling
skadar denne eller med missbruk av behörighet att göra gällande
skuldebrev eller dylik handling kräver vad annan tillkommer, dömes
för behörighetsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon fordrar betalning jämlikt handling som
ej blivit utgiven eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver
att utfå gods som han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto
som icke utgivits.

7 § Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom vållar
skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande till böter eller
fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla, om innehavaren av en fastighet brukar denna till
men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja,
ta upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex
månader och högst fyra år. Lag (1993:207).

8 § Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att
tillkännagiva hittegods eller annans sak som man av misstag eller
tillfällighet fått i besittning, dömes för fyndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan skyldighet med uppsåt att tillägna
sig godset eller förfar man eljest med godset på sätt i 4 § sägs,
skall gälla vad där är stadgat.

9 § För försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman
samt för försök eller förberedelse till grov förskingring döms
till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. För
förberedelse till grovt givande av muta döms också till ansvar
enligt 23 kap. Lag (2012:301).

10 § Vad som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i
åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta
kapitel, dock inte grov förskingring och sådan trolöshet mot
huvudman som är att anse som grov.

Undandräkt, olovligt förfogande eller olovligt brukande
beträffande egendom som kommit i gärningsmannens besittning
genom avtal om hyra av egendomen eller avtal enligt vilket
äganderätten ska övergå först sedan betalning erlagts eller som
gärningsmannen annars innehar på grund av kreditköp med
förbehåll om återtaganderätt, får åtalas av åklagare endast om
åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt.

Tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och
vårdslös finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast
om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Att denna
inskränkning i vissa fall inte gäller framgår dock av 20 kap. 5 §. Lag (2012:301).


11 kap. Om brott mot borgenärer m.m.

1 § Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara
föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller
genom gåva eller någon annan liknande åtgärd avhänder sig
egendom av betydande värde, döms för oredlighet mot borgenärer
till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon
genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller
framkallar påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

För oredlighet mot borgenärer döms också en gäldenär som, då
konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande
värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär
som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen
tillgång. Detsamma skall gälla, om en gäldenär i otillbörligt
syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att
tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till
konkursförvaltningens förfogande, trots att konkursförvaltaren
uppmanat gäldenären att medverka.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer
till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk
handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av
betydande omfattning eller om gärningen annars varit av
särskilt farlig art. Lag (2005:242).

2 § En gäldenär som vid konkurs, skuldsanering eller
förhandling om offentligt ackord uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller
lämnar annan sådan oriktig uppgift, döms, om uppgiften inte
rättas innan den beedigas eller annars läggs till grund för
förfarandet, för försvårande av konkurs eller exekutiv
förrättning till fängelse i högst två år.

För försvårande av exekutiv förrättning döms också en gäldenär
som i samband med annan exekutiv förrättning uppsåtligen
åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar
att erforderlig egendom genom förrättning tas i anspråk för att
bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Om ett förtigande eller en oriktig uppgift enligt första
stycket är utan betydelse för saken, eller om gäldenären vid
konkurs hade rätt att vägra yttra sig och omständigheterna
innebär en skälig ursäkt för honom eller henne, skall han eller
hon inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i denna paragraf har begåtts uppsåtligen
och är grovt, döms för grovt försvårande av konkurs eller
exekutiv förrättning till fängelse i lägst sex månader och
högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift
eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller
om brottet varit av betydande omfattning. Lag (2006:549).

3 § Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara
föreligger för att han skall komma på obestånd, fortsätter
rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande
nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på
äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller
vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd
mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst
två år. Vad som nu sagts skall gälla även om gärningsmannen
inte insåg men hade skälig anledning anta att han var på
obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle
komma på obestånd. Lag (2005:242).

4 § Den som, då han eller hon är på obestånd, gynnar en viss
borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen, betala
med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna
säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst eller
genom att vidta annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför
påtaglig fara för att en annan borgenärs rätt skall förringas
avsevärt, för otillbörligt gynnande av borgenär till fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla, om någon som är på obestånd
i otillbörligt syfte gynnar en viss borgenär på annat sätt än
som nyss sagts och detta medför påtaglig fara för att en annan
borgenärs rätt skall förringas avsevärt.

En gäldenär, som för att främja ackord i hemlighet lämnar eller
utlovar betalning eller annan förmån, döms också för
otillbörligt gynnande av borgenär. Lag (2005:242).

5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) genom
att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara
räkenskapsinformation eller genom att lämna oriktiga uppgifter
i bokföringen eller på annat sätt, döms, om rörelsens förlopp,
ekonomiska resultat eller ställning till följd härav inte kan i
huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, för
bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är grovt, döms för grovt bokföringsbrott till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt beaktas om åsidosättandet
avsett mycket betydande belopp eller om gärningsmannen använt
falsk handling eller om gärningen ingått som ett led i en
brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars
varit av särskilt farlig art.

Första och andra styckena gäller inte om bokföringsskyldigheten
avser en juridisk person som anges i 2 kap. 2 § bokföringslagen
och som inte bedriver näringsverksamhet. Lag (2005:242).

6 § För försök till oredlighet mot borgenärer enligt 1 § första stycket eller försök till sådan oredlighet enligt 1 § andra stycket som innebär att tillgång bortförs ur riket döms
till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma
gäller i fall då sådant brott som nu har angetts ska bedömas
som grov oredlighet mot borgenärer. För förberedelse till
grovt bokföringsbrott döms också till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap. Lag (2011:511).

7 § Begår den som är i en gäldenärs ställe en gärning, för vilken
ansvar för gäldenär är föreskrivet i detta kapitel, skall han dömas
såsom om han själv vore gäldenär.

Borgenär som i fall som avses i 4 § tar eller låter åt sig utlova
betalning, säkerhet eller annan förmån, döms för medverkan till
brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt
löfte om förmån eller handlar i hemligt samförstånd med gärningsmannen. Lag (1986:43).

8 § Vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast
om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Bokföringsbrott som är ringa får åtalas av åklagare endast om
åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Lag (2013:216).


12 kap. Om skadegörelsebrott

1 § Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till
men för annans rätt därtill, döms för skadegörelse till böter
eller fängelse i högst ett år. Lag (2003:857).

2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan
dömas till böter.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller,
av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller
kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej
är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det
tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa.

3 § Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov
skadegörelse dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller
skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller
om skadan eljest är synnerligen kännbar.

4 § Tager man olovlig väg över tomt eller plantering eller över annan
äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

5 § För försök eller förberedelse till grov skadegörelse och
försök till skadegörelse samt för underlåtenhet att avslöja
grov skadegörelse, döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Lag (2003:857).

6 § Åverkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast
förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av
särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.


13 kap. Om allmänfarliga brott

1 § Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller
hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, döms för
mordbrand till fängelse, lägst två och högst åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett och högst
tre år. Lag (1993:207).

2 § Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för
grov mordbrand till fängelse på viss tid, lägst sex och högst
arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde
sprida sig, eller annars inneburit fara för flera människor
eller för egendom av särskild betydenhet. Lag (2009:396).

3 § Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras,
skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd
och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa
eller för omfattande förstörelse av annans egendom, döms för
allmänfarlig ödeläggelse till fängelse, lägst två och högst
åtta år.

Är brottet mindre allvarligt, döms till fängelse, lägst ett
och högst tre år.

Är brottet grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst sex
och högst arton år, eller på livstid. Lag (2009:396).

4 § Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse
för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning
eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller
genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av
arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar
användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till fängelse i högst
fyra år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, genom skadegörelse
eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den
allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio
eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens
förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

5 § Är brott som avses i 4 § att anse som grovt, döms för
grovt sabotage till fängelse på viss tid, lägst två och högst
arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera
människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. Lag (2009:396).

5 a § Den som genom olaga tvång bemäktigar sig eller ingriper
i manövreringen av
1. ett luftfartyg,
2. ett fartyg, som används i civil yrkesmässig sjöfart för
befordran av gods eller passagerare, bogsering, bärgning,
fiske eller annan fångst, eller
3. en buss, en tung lastbil eller ett maskindrivet spårfordon
på järnväg, spårväg eller tunnelbana, som används i
förvärvsverksamhet för befordran av gods eller passagerare,
döms för kapning till fängelse i högst fyra år. Detsamma
gäller den som genom olaga tvång bemäktigar sig en plattform
i havet som är avsedd för verksamhet för utforskning eller
utvinning av naturtillgångar eller för något annat ekonomiskt
ändamål.

Den som i annat fall
1. förstör eller allvarligt skadar ett sådant fartyg eller en
sådan plattform som anges i första stycket eller ett
luftfartyg i trafik, eller
2. vidtar en åtgärd som är ägnad att framkalla fara för
säkerheten för ett sådant fartyg eller en sådan plattform som
anges i första stycket eller för ett luftfartygs säkerhet
under flygning

döms för sjö- eller luftfartssabotage till fängelse i högst
fyra år.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som
grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst två och högst
arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om brottet är
grovt ska särskilt beaktas om därigenom framkallats fara för
flera människoliv eller om gärningen annars varit av särskilt
farlig art. Lag (2009:396).

5 b § Den som
1. använder allvarligt våld eller hot om sådant våld mot
någon som befinner sig på en flygplats som är öppen för
internationell trafik,
2. förstör eller allvarligt skadar en anordning, som hör till
en sådan flygplats eller som används för flygplatsens trafik,
eller ett luftfartyg, som inte är i trafik men är uppställt
på flygplatsen, eller
3. med användande av våld eller hot om våld omintetgör
verksamhet som bedrivs på en sådan flygplats,
döms, om gärningen är ägnad att framkalla fara för
flygplatsens funktion eller för säkerheten vid denna, för
flygplatssabotage till fängelse i högst fyra år.

Är brottet att anse som grovt, döms till fängelse på viss
tid, lägst två och högst arton år, eller på livstid. Vid
bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
därigenom framkallats fara för flera människoliv eller om
gärningen annars varit av särskilt farlig art. Lag (2009:396).

6 § Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller
sprängämne eller på annat sätt, vållar
1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller framkallar
fara för det,
2. skada eller hinder som avses i 4 § eller
3. skada som avses i 5 a § andra stycket 1 eller 5 b § första
stycket 2 döms för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år. Lag (1990:416).

7 § Om någon framkallar allmän fara för människors liv eller
hälsa genom att förgifta eller infektera livsmedel, vatten
eller annat, på annat sätt sprida gift eller dylikt eller
överföra eller sprida allvarlig sjukdom, döms för spridande
av gift eller smitta till fängelse i högst sex år.

Är brottet grovt, döms till fängelse på viss tid, lägst fyra
och högst arton år, eller på livstid. Vid bedömande av om
brottet är grovt ska särskilt beaktas om det skett med uppsåt
att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor
utsatts för fara. Lag (2009:396).

8 § Framkallar någon allmän fara för djur eller växter medelst gift eller
genom att överföra eller sprida elakartad sjukdom eller genom att sprida
skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, dömes för förgöring
till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om det skett med uppsåt att skada eller om egendom av betydande värde
utsatts för fara.

8 a § Har upphävts genom lag (1998:809).

9 § Begår någon av oaktsamhet en gärning som anges i 7 eller 8 §, skall han dömas för vårdslöshet med gift eller smittämne
till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1998:809).

10 § Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i
detta kapitel är sagt, vid handhavande av eld, sprängämne eller gift eller
annorledes framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs
eller allmän fara som avses i 7 eller 8 § och underlåter han, efter att
hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad
skäligen kan begäras, dömes för underlåtenhet att avvärja allmänfara
till böter eller fängelse i högst ett år.

11 § Om någon som har ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 6, 7, 8, 9 eller 10 § eller enligt 5 a § andra stycket 2 eller 5 b § första stycket 2 eller 3, frivilligt har avvärjt en sådan fara
eller verkan som anges där innan avsevärd olägenhet har
uppkommit, får han dömas till lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är för gärningen
ej föreskrivet svårare straff än fängelse i ett år, skall han
ej dömas till ansvar. Lag (1998:809).

12 § För försök, förberedelse eller stämpling till mordbrand, grov
mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning,
sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage eller spridande av
gift eller smitta eller till förgöring, så ock för underlåtenhet att
avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Lag (1990:416).


14 kap. Om förfalskningsbrott

1 § Den som obehörigen, genom att skriva eller på liknande
sätt ange en annan persons namn eller på annat sätt,
framställer en falsk urkund eller ändrar eller fyller ut en
äkta urkund döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.

Med urkund avses
1. en handling som upprättats till bevis eller annars är av
betydelse som bevis och som har en utställarangivelse och
originalkaraktär,
2. en elektronisk handling som upprättats till bevis eller
annars är av betydelse som bevis och som har en
utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt
sätt, och
3. ett märke som ställts ut till bevis om en persons
identitet eller om en viss rättighet eller prestation och som
har originalkaraktär (bevismärke). Lag (2013:425).

2 § Är brott som avses i 1 § att anse som ringa, döms för
förvanskning av urkund till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Vid bedömande av om brottet är ringa ska det särskilt beaktas
om urkunden är av mindre vikt eller om gärningen har begåtts
för att hjälpa någon till hans eller hennes rätt. Lag (2013:425).

3 § Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för
grov urkundsförfalskning till fängelse i lägst sex månader
och högst sex år.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas
om förfalskningen avsett en myndighets arkivhandling av vikt
eller en urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna
omsättningen eller om gärningen annars varit av särskilt
farlig art. Lag (2013:425).

4 § Den som utan att vid tillfället ha rätt till det förstör,
gör obrukbar eller döljer en urkund döms, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende och brottet inte är att anse som
bokföringsbrott, för hindrande av urkunds bevisfunktion till
fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2013:425).

5 § Den som olovligen anbringar eller annars förfalskar någon
annans namnteckning eller signatur på ett alster av konst
eller brukskonst eller på annat sådant verk och därigenom ger
sken av att den personen angett sig vara upphovsman till
verket döms för signaturförfalskning till fängelse i högst
två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2013:425).

6 § Den som eftergör eller på annat sätt förfalskar sedel
eller mynt som gäller i Sverige eller utomlands eller som har
beslutats för utgivning men ännu inte är gällande döms för
penningförfalskning till fängelse i högst fyra år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst två och högst
åtta år. Lag (2013:425).

7 § Den som anskaffar, lämnar, tar emot, förvarar,
transporterar eller tar annan liknande befattning med falsk
sedel eller falskt mynt som avses i 6 §, med uppsåt att det
förfalskade ska prånglas ut, döms för olovlig befattning med
falska pengar till fängelse i högst två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2013:425).

8 § Den som eftergör gällande frimärke, beläggningsstämpel
eller annat offentligt eller för allmänheten avsett svenskt
eller utländskt värdemärke eller offentlig svensk eller
utländsk kontrollmärkning på mått, vikt, vara, handling eller
annat, eller anbringar falskt sådant märke eller obehörigen
anbringar äkta märke eller annars förfalskar sådant märke
eller det märkta, döms, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende, för märkesförfalskning till fängelse i högst
två år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2013:425).

9 § Den som obehörigen anbringar ett märke eller annat
föremål som kan förväxlas med gällande gränsmärke,
vattenmärke, fixpunkt eller annat märke för plan- eller
höjdmätning eller flyttar, tar bort, skadar eller förstör ett
sådant märke döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende,
för förfalskning av fast märke till fängelse i högst fyra
år.

Är brottet ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (2013:425).

10 § Den som åberopar falsk urkund, bjuder ut eller saluför
verk med falsk signatur, prånglar ut falsk sedel eller falskt
mynt, använder falskt värde- eller kontrollmärke, åberopar
falskt fast märke eller annars brukar något som förfalskats
på ett sätt som anges i detta kapitel, döms, om åtgärden
innebär fara i bevishänseende, för brukande av det
förfalskade som om han eller hon själv hade gjort
förfalskningen. Lag (2013:425).

11 § Den som i annat fall än som avses i 10 § bland
allmänheten sprider något som lätt kan förväxlas med gällande
sedel, mynt eller offentligt värdemärke döms för olaga
spridande av efterbildning till böter. Lag (2013:425).

12 § Om någon har begått en sådan gärning som avses i detta
kapitel men frivilligt och innan avsevärd olägenhet uppkommit
har avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen innebar,
får han eller hon dömas till lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är det inte
föreskrivet strängare straff än fängelse i sex månader för
gärningen, ska han eller hon inte dömas till ansvar. Lag (2013:425).

13 § För försök eller förberedelse till urkundsförfalskning,
grov urkundsförfalskning, hindrande av urkunds bevisfunktion,
signaturförfalskning, penningförfalskning,
märkesförfalskning, förfalskning av fast märke eller brukande
av vad som förfalskats och för underlåtenhet att avslöja
penningförfalskning döms det till ansvar enligt vad som
föreskrivs i 23 kap. Detsamma gäller försök till olovlig
befattning med falska pengar som består i försök till
anskaffande eller mottagande av det förfalskade. Skulle
brottet, om det fullbordats, ha varit att anse som ringa, ska
gärningen dock inte medföra ansvar. Lag (2013:425).


15 Kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 § Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen, dömes för mened till fängelse i högst fyra år eller, om
brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta
år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om det skett med uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för
allvarligt brott eller eljest synnerlig skada tillfogas annan. Lag (1975:1292).

2 § Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar
osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter
eller fängelse i högst sex månader.

3 § Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § sägs,
dömes för ovarsam utsaga till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Prövas utsaga som avses i 1--3 §§ vara utan betydelse för saken,
skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om någon lämnat osann uppgift eller
förtigit sanningen angående sådant varom han ägt vägra att yttra sig
och omständig- heterna innebära skälig ursäkt för honom.

4 a § Om någon under straffansvar inför domstol i Danmark, Finland,
Island eller Norge lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen,
dömes han för osann utsaga inför nordisk domstol till påföljd enligt 1 §, om utsagan här i riket skulle ha avgivits under laga ed, och
enligt 2 §, när fråga är om utsaga av part i tvistemål. Begås gärningen
av grov oaktsamhet, dömes för ovarsam utsaga inför nordisk domstol till
påföljd enligt 3 §.

Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§ äger motsvarande tillämpning på gärning
som avses i första stycket. Lag (1975:1292).

4 b § Om ett vittne eller en sakkunnig under ed inför
Europeiska unionens domstol, inför tribunalen vid denna
domstol, inför Europeiska frihandelssammanslutningens
domstol, EFTA-domstolen, eller inför Internationella
brottmålsdomstolen lämnar osann uppgift eller förtiger
sanningen, döms för osann utsaga inför en internationell
domstol till påföljd enligt 1 §, om utsagan här i riket
skulle ha avgetts under laga ed.

Begås gärning enligt första stycket av grov oaktsamhet, döms
för ovarsam utsaga inför en internationell domstol till
påföljd enligt 3 §. Ansvar enligt detta stycke ska dock inte
dömas ut om utsagan avgetts inför Internationella
brottmålsdomstolen.

Bestämmelserna i 4, 14 och 15 §§ gäller i tillämpliga delar
också gärning som avses i första och andra styckena. Lag (2009:1281).

5 § Väcker någon åtal mot oskyldig med uppsåt att denne må bliva fälld
till ansvar, dömes för falskt åtal till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om åtalet avsett allvarligt brott eller innefattat missbruk
av tjänsteställning.

Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes
för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 § Angiver man oskyldig till åtal med uppsåt att denne må bliva fälld
till ansvar, dömes för falsk angivelse till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex
månader.

Om han icke insåg men hade skälig anledning antaga, att den angivne var
oskyldig, dömes för obefogad angivelse till böter eller fängelse i högst
sex månader.

7 § Den som, i annat fall än som avses i 6 §, hos åklagare,
Polismyndigheten eller annan myndighet sanningslöst tillvitar
någon annan en brottslig gärning, påstår besvärande
omständighet eller förnekar friande eller mildrande
omständighet, döms, om myndigheten ska ta upp anmälan i sådan
sak, för falsk tillvitelse till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Om han eller hon inte insåg men hade skälig anledning att
anta att utsagan var sanningslös, döms för vårdslös
tillvitelse till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2014:615).

8 § Förvanskar eller undanröjer någon bevis med uppsåt att oskyldig må
bliva fälld till ansvar eller åberopar någon med sådant uppsåt falskt
bevis, dömes för bevisförvanskning till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst
fyra år.

9 § Har någon, utan att vara förfallen till ansvar enligt vad förut i
detta kapitel är sagt, genom åtgärd, varom där förmäles, framkallat
fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida
avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit till
insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras,
dömes för underlåtenhet att avvärja rättsfel till böter eller fängelse
i högst sex månader.

10 § Den som på annat sätt än muntligen lämnar osann uppgift
eller förtiger sanningen, när uppgiften enligt lag eller
annan författning lämnas på heder och samvete eller under
annan liknande försäkran, döms, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende, för osann försäkran till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning som avses i
första stycket döms för vårdslös försäkran till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag (2013:425).

11 § Den som i ett intyg eller en annan urkund lämnar osann
uppgift om vem han eller hon är eller om annat än egna
angelägenheter eller för skens skull upprättar en urkund
rörande rättshandling döms, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av
tjänsteställning eller annars att anse som grovt, döms till
fängelse i högst två år.

Den som åberopar eller på annat sätt använder en sådan osann
urkund som avses i första stycket döms, om åtgärden innebär
fara i bevishänseende, för brukande av osann urkund till
straff som anges i första eller andra stycket. Lag (2013:425).

12 § Den som sanningslöst åberopar pass, betyg,
identitetshandling eller annan sådan för enskild person
utställd urkund såsom gällande för sig eller annan person
eller lämnar ut sådan urkund för att missbrukas på det sättet
döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för missbruk
av urkund till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.

Den som sanningslöst utger en handling för att vara en riktig
kopia av en viss urkund döms, om åtgärden innebär fara i
bevishänseende, för missbruk av handling till straff som
anges i första eller andra stycket. Lag (2013:425).

13 § Den som förnekar sin underskrift på en urkund eller sin
utställarangivelse avseende en urkund, när angivelsen är
sådan att den kan likställas med en underskrift, döms, om
åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förnekande av
underskrift till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Lag (2013:425).

14 § Om någon har begått en sådan gärning som avses i detta
kapitel men frivilligt och innan avsevärd olägenhet uppkommit
har rättat felet eller på annat sätt avvärjt fara för vidare
olägenhet, får han eller hon dömas till lindrigare straff än
vad som är föreskrivet för gärningen. Var faran ringa och är
det inte föreskrivet strängare straff än fängelse i sex
månader för gärningen, ska han eller hon inte dömas till
ansvar. Lag (2013:425).

15 § För förberedelse till mened eller stämpling till mened
som innebär att någon söker anstifta sådan gärning och för
försök till bevisförvanskning döms det till ansvar enligt vad
som föreskrivs i 23 kap. Skulle brottet, om det fullbordats,
ha varit att anse som ringa, ska gärningen dock inte medföra
ansvar. Lag (2013:425).


16 kap. Om brott mot allmän ordning

1 § Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att
med förenat våld sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga
eller hindra viss åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets
befallning, dömes för upplopp, anstiftare och anförare till fängelse
i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande till
böter eller fängelse i högst två år.

Om folksamlingen skingrar sig på myndighets befallning, dömes anstiftare
och anförare för upplopp till böter eller fängelse i högst två år.

2 § Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld
å person eller egendom, dömes vare sig myndighet var tillstädes eller ej,
för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till fängelse i högst tio år
och annan deltagare i folksamlingens förehavande till böter eller fängelse
i högst fyra år.

3 § Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att
efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller
intränger han på område som blivit för sådant ändamål fridlyst eller
avspärrat, dömes, om ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot
ordningsmakten till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 § Om någon genom våldshandling eller oljud eller på annat
dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan
allmän andaktsövning, vigsel eller begravning eller dylik
akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal
förrättning eller allmän sammankomst för överläggning,
undervisning eller åhörande av föredrag, döms för störande av
förrättning eller av allmän sammankomst till böter eller
fängelse i högst sex månader.

För störande av förrättning eller av allmän sammankomst döms
också den som genom våldshandling eller oljud eller på annat
dylikt sätt stör eller söker hindra förhandling vid
Internationella brottmålsdomstolen. Lag (2009:1281).

5 § Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som
sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till
allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning,
svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet,
dömes för uppvigling till böter eller fängelse i högst sex månader.

För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av
krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat
sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär
att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten.

I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall
föreligger skall särskilt beaktas, om det förelegat endast obetydlig fara
för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt
brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst
fyra år. Lag (1986:645).

6 § Om en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld
sätta sig upp mot förman, döms för myteri till böter eller
fängelse i högst fyra år. Anstiftare och anförare döms dock
till fängelse i högst sex år.

Har deltagarna i ett myteri gemensamt brukat våld mot person
eller egendom, döms deltagarna till fängelse i högst sex år. Anstiftare och anförare döms dock till fängelse i högst arton
år eller på livstid.

Om brottet annars är att anse som grovt, döms till fängelse i
högst arton år eller på livstid. Vid bedömande av om brottet
är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har begåtts under
strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild
fara. Lag (2009:396).

7 § Har upphört att gälla genom lag (1970:225).

8 § Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids
hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan
sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell
läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två
år eller om brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall
särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal
personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande
uppmärksamhet. Lag (2002:800).

9 § En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon
på grund av hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå honom
eller henne till handa på de villkor som näringsidkaren i sin
verksamhet tillämpar i förhållande till andra, ska dömas för
olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år.

Vad som sägs i första stycket om en näringsidkare tillämpas
också på den som är anställd i näringsverksamhet eller annars
handlar på en näringsidkares vägnar samt på den som är anställd
i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.

För olaga diskriminering döms även anordnare av allmän
sammankomst eller offentlig tillställning och medhjälpare till
sådan anordnare, om han eller hon diskriminerar någon på grund
av hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska
ursprung eller trosbekännelse genom att vägra honom eller henne
tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de
villkor som gäller för andra.

Om någon som avses i första-tredje styckena på sätt som där
sägs diskriminerar annan på grund av hans eller hennes sexuella
läggning, döms likaledes för olaga diskriminering. Lag (2008:569).

10 § Den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen
behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör
skada eller ofog på kista, urna, grav eller annat de dödas
vilorum eller på gravvård, döms för brott mot griftefrid till
böter eller fängelse i högst två år. Lag (1993:207).

10 a § Den som
1. skildrar barn i pornografisk bild,
2. sprider, överlåter, upplåter, förevisar eller på annat
sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för någon
annan,
3. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
4. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av sådana
bilder av barn eller vidtar någon annan liknande åtgärd
som syftar till att främja handel med sådana bilder, eller
5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan
bild som han eller hon berett sig tillgång till

döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år.

Är ett brott som avses i första stycket ringa, döms till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Med barn avses en person vars pubertetsutveckling inte är
fullbordad eller som är under arton år. Är
pubertetsutvecklingen fullbordad, ska ansvar för gärning
enligt första stycket 2-5 dömas ut bara om det av bilden
och omständigheterna kring den framgår att den avbildade
personen är under arton år.

Den som i yrkesmässig verksamhet eller annars i
förvärvssyfte av oaktsamhet sprider en sådan bild som
avses i första stycket, döms som sägs där eller i andra
stycket.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt,
döms för grovt barnpornografibrott till fängelse i lägst
sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet
är grovt ska särskilt beaktas om det har begåtts
yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort ett led i
brottslig verksamhet som utövats systematiskt eller i
större omfattning, avsett en särskilt stor mängd bilder
eller avsett bilder där barnen är särskilt unga, utsätts
för våld eller tvång eller utnyttjas på annat särskilt
hänsynslöst sätt. Lag (2010:1357).

10 b § Förbuden i 10 a § mot skildring och innehav gäller inte
den som enligt första eller andra stycket i den paragrafen
framställer en pornografisk bild av barn, om skillnaden i
ålder och utveckling mellan den avbildade personen och den som
framställer bilden är ringa och omständigheterna i övrigt inte
påkallar att ansvar döms ut.

Inte heller gäller förbuden den som tecknar, målar eller på
något annat liknande hantverksmässigt sätt framställer en
sådan bild, om bilden inte är avsedd att spridas, överlåtas,
upplåtas, förevisas eller på annat sätt göras tillgänglig för
andra.

Även i andra fall ska en gärning inte utgöra brott, om
gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Lag (2010:399).

10 c § Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med
uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller som sprider en
sådan skildring, döms, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig, för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som i
rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld
mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring. Sprider någon av oaktsamhet en skildring som avses i första
stycket och sker spridningen i yrkesmässig verksamhet eller
annars i förvärvssyfte, döms till ansvar enligt första
stycket. Lag (2010:1881).

10 d § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte till den
som är under femton år lämnar ut en film, ett videogram eller
en annan teknisk upptagning med rörliga bilder som innefattar
ingående skildringar av verklighetstrogen karaktär som återger
våld eller hot om våld mot människor eller djur döms för
otillåten utlämning av teknisk upptagning till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Första stycket gäller inte filmer, videogram eller andra
tekniska upptagningar med rörliga bilder med samma innehåll
som en framställning som Statens medieråd har godkänt för
visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Första
stycket gäller inte heller offentliga förevisningar av rörliga
bilder i filmer eller videogram eller i en uppspelning ur en
databas.

Har en teknisk upptagning med rörliga bilder försetts med ett
intyg om att en framställning med samma innehåll har godkänts
av Statens medieråd för visning för någon åldersgrupp av barn
under femton år, ska ansvar enligt första stycket inte dömas
ut. Detta gäller dock inte om intyget var oriktigt och den som
har lämnat ut upptagningen har insett eller borde ha insett
det. Lag (2010:1881).

11 § Den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller
annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt
som är ägnat att väcka allmän anstöt dömes för otillåtet
förfarande med pornografisk bild till böter eller fängelse i
högst sex månader. Det samma gäller den som med posten sänder
eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan
föregående beställning. Lag (1970:225).

12 § Den som bland barn eller ungdom sprider en skrift, bild
eller teknisk upptagning som genom sitt innehåll kan verka
förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas
sedliga fostran, döms för förledande av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag (1998:1444).

13 § Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen
utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse
i högst två år. Lag (1972:629).

14 § Anordnar någon olovligen för allmänheten spel eller liknande verksamhet,
vars utgång helt eller till väsentlig del beror på slumpen, och framstår
verksamheten med hänsyn till sin art, insatsernas ekonomiska värde och övriga
omständigheter som äventyrlig eller ägnad att tillföra anordnaren en betydande
ekonomisk vinning, dömes för dobbleri till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som tillåter en sådan verksamhet i en lägenhet eller ett
annat utrymme som han upplåtit åt allmänheten. Lag (1986:1007).

14 a § Är brott som i 14 § första stycket sägs att anse som grovt, skall
för grovt dobbleri dömas till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om verksam- heten bedrivits yrkesmässigt, omfattat avsevärda belopp eller eljest varit
av särskilt farlig art. Lag (1982:1061).

15 § Den som genom oriktig uppgift att det föreligger fara
för en eller flera människors liv eller hälsa eller för
omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig
säkerhetsåtgärd, döms för falskt larm till böter eller
fängelse i högst ett år.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år.

Den som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan
liknande anordning föranleder onödig utryckning av
Polismyndigheten, kommunal organisation för räddningstjänst,
ambulans, militär, sjöräddning eller annat organ för allmän
bevakningstjänst, döms för missbruk av larmanordning till
böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2014:615).

16 § Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter
sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms
för förargelseväckande beteende till penningböter. Lag (1991:240).

17 § För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja myteri döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma ska gälla försök eller förberedelse till grovt
dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som avses i 10 a § första stycket och försök eller förberedelse till grovt
barnpornografibrott. Lag (2010:399).

18 § Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att
lägenheten helt eller till väsentlig del används för dobbleri eller grovt
dobbleri eller för försök eller förberedelse till grovt dobbleri och underlåter
han att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra,
skall han, om den brottsliga verksamheten fortsätter eller återupptas i lägen- heten, anses ha främjat denna och dömas till ansvar enligt vad som föreskrivs
om medverkan i 23 kap. Lag (1980:892).

19 § Har upphävts genom lag (2010:1881).


17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 § Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans
myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom
från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot
mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa,
till böter eller fängelse i högst sex månader. Det samma skall gälla, om
någon sålunda förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för
vad denne däri gjort eller underlåtit. Lag (1975:667).

2 § Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon i
hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen
företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet,
eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller
fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år. Lag (1975:667).

3 § Har upphävts genom lag (1975:667).

4 § Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är
sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker
hindra någon i hans myndighetsutövning, dömes för våldsamt motstånd
till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1975:667).

5 § Vad i 1, 2 och 4 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i
nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot eller hindrar den, som enligt
särskilt föreskrift skall åtnjuta samma skydd som är förenad med
myndighetsutövning eller som är eller har varit kallad att biträda
förrättningsman vid åtgärd som omfattas av sådant skydd. Lag (1975:667).

6 § Tjänstemän vid Internationella brottmålsdomstolen ska i
sin tjänsteutövning vara skyddade enligt bestämmelserna i 1, 2 och 4 §§ på motsvarande sätt som om det hade varit fråga om
svensk myndighetsutövning. För försök eller förberedelse till
brott enligt 1 § mot en sådan person tillämpas 16 §. Lag (2009:1281).

7 § Har upphävts genom lag (2012:301).

8 § Den som vid val till allmän befattning eller vid annan
utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen
eller förvanska dess utgång eller annars otillbörligen inverka
på omröstningen, döms för otillbörligt verkande vid röstning
till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid
bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om det
förövats med våld eller hot om våld eller innefattat missbruk
av tjänsteställning.

Den som tar emot, godtar ett löfte om eller begär en
otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt
eller inte rösta, döms, om det inte är tagande av muta, för
tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag (2012:301).

9 § Söker någon obehörigen skaffa sig kännedom om vad som angående
utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för
brott mot rösthemlighet till böter eller fängelse i högst sex månader.

10 § Den som med våld eller hot om våld angriper någon för
att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller
annars vid förhör avgett utsaga hos en domstol eller annan
myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,
döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst fyra år
eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst
sex månader. Detsamma ska gälla, om man med någon annan
gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med
hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt
vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en
myndighet eller för att hindra honom eller henne från att
avge en sådan utsaga.

Med domstol eller annan myndighet i första stycket avses även
en dömande kammare eller ett annat organ i Internationella
brottmålsdomstolen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst
åtta år. Lag (2009:1281).

11 § Om någon döljer den som förövat brott, hjälper honom
eller henne att undkomma, undanröjer bevis om brottet eller
på annat dylikt sätt motverkar att det uppdagas eller
beivras, döms för skyddande av brottsling till böter eller
fängelse i högst ett år.

För skyddande av brottsling döms också den som undanröjer
bevis om brott som är föremål för ett rättsligt förfarande
vid Internationella brottmålsdomstolen eller på annat dylikt
sätt motverkar att det uppdagas eller beivras.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och
högst fyra år.

Den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den
andre var brottslig, döms till böter.

Ansvar ska inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa
med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den
brottslige och övriga omständigheter. Lag (2009:1281).

12 § Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är
häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten
att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom
att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt
till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn
till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt
och hans förhållande till den vars flykt han har främjat. Lag (1993:207).

13 § Den som olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över egendom som
är föremål för utmätning, kvarstad, betalningssäkring, beslag eller annan
liknande åtgärd skadar eller borttager myndighets anslag eller försegling
eller eljest olovligen öppnar vad myndighet tillslutit eller ock överträder
annat dylikt av myndighet meddelat förbud, dömes för överträdelse av myndig- hets bud till böter eller fängelse i högst ett år.

Vägrar någon inträde som förrättningsman äger fordra, dömes för hindrande av
förrättning till böter. Lag (1981:827).

14 § Har upphävts genom lag (1975:667).

15 § Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet,
dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon
obehörigen bär uniform, märke eller annat tjänstetecken som
giver honom sken av att tillhöra försvarsmakten eller annan kår
i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän
samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme
eller kraft.

Är brottet med hänsyn till att det har medfört betydande men
för det allmänna eller för någon enskild eller eljest att anse
som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år. Lag (1999:792).

16 § För försök eller förberedelse till våld eller hot mot
tjänsteman döms till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap., såvida inte brottet, om det fullbordats, skulle ha varit
att anse som ringa. För försök eller förberedelse till
främjande av flykt döms också till ansvar enligt vad som anges
i 23 kap. Lag (2012:301).

17 § Har upphävts genom lag (2012:301).


18 kap. Om högmålsbrott

1 § Den som, med uppsåt att statsskicket ska med vapenmakt
eller annars med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd
eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller
högsta domarmakten på så sätt ska framtvingas eller hindras,
företar en handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande, döms, om det inte är högförräderi, för uppror
till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år,
eller på livstid eller, om faran var ringa, till fängelse i
lägst fyra och högst tio år. Lag (2009:396).

2 § Om gärning som avses i 3--5 kap. innebär förgripelse mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare
fullgör statschefens uppgifter, må dömas till fängelse i högst fyra år, om
å brottet eljest kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst sex år,
om å brottet eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst fyra år. Lag (1974:565).

3 § Den som, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller
medborgares frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat
eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller
övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till fängelse,
lägst sex och högst tio år.

4 § Om någon bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara
avsedd att utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och det ändamål för
vilket den är bildad lätt kan utvecklas till ett sådant maktmedel som militär
trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker
försvaret eller ordningsmakten, eller ock för sådan sammanslutning tager
befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal
eller mark för dess verksamhet eller understödjer den med penningar eller på
annat sätt, dömes för olovlig kårverksamhet till böter eller fängelse i
högst två år.

5 § Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den
allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk
organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter
yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot
medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år.

6 § Om någon genom stympning eller annorledes, för längre eller kortare
tid, gör sig oduglig till tjänstgöring, som det ålegat honom att fullgöra
vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar, eller genom att föregiva
sjukdom eller medelst annat vilseledande undan drager sig sådan tjänst- göringsskyldighet, dömes för svikande av försvarsplikt till böter eller
fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, till böter eller
fängelse i högst fyra år.

7 § För försök, förberedelse eller stämpling till uppror eller väpnat hot
mot laglig ordning, för underlåtenhet att avslöja sådant brott, så ock för
försök till brott mot medborgerlig frihet eller svikande av försvarsplikt
dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

8 § Gärning som avses i 3--5 kap. och innebär förgripelse mot Konungen
eller annan som är nämnd i 2 § må ej utan regeringens förordnande åtalas
av åklagare, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Detsamma
skall gälla i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till gärning
som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning. Lag (1974:565).


19 kap. Om brott mot Sveriges säkerhet

1 § Den som, med uppsåt att riket eller del därav ska, med
våldsamma eller annars lagstridiga medel eller med utländskt
bistånd, läggas under främmande makt eller bringas i beroende
av sådan makt eller att del av riket på så sätt ska
lösryckas, företar en handling som innebär fara för uppsåtets
förverkligande, döms för högförräderi till fängelse på viss
tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid eller, om
faran var ringa, till fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Om någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen,
regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten ska med
utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företar en
handling som innebär fara för detta, döms också för
högförräderi. Lag (2009:396).

2 § Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara
för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter, dömes,
om det ej är högförräderi, för krigsanstiftan till fängelse, lägst två och
högst åtta år.

3 § Om den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med
främmande makt eller annars bevaka rikets angelägenheter hos
någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar
behörighet att företräda riket eller annars sin
förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men,
döms för trolöshet vid förhandling med främmande makt till
fängelse på viss tid, lägst två och högst arton år, eller på
livstid. Lag (2009:396).

4 § Svensk medborgare, som utan tillstånd av regeringen eller den regeringen
bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk
angelägenhet som rör riket, så ock envar, som i föregiven egenskap av behörigt
ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som före- träder främmande makts intresse, dömes för egenmäktighet vid förhandling med
främmande makt till fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, högst
fyra år.

Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga
förhållande till främmande makt, dömes till fängelse, lägst ett och högst
sex år, eller, om riket var i krig, till fängelse på viss tid, lägst fyra
och högst tio år, eller på livstid. Lag (1976:509).

5 § Den som, för att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar, lämnar eller röjer uppgift om
försvarsverk, vapen, förråd, import, export,
tillverkningssätt, underhandlingar, beslut eller något
förhållande i övrigt vars uppenbarande för främmande makt kan
medföra men för Sveriges säkerhet döms, vare sig uppgiften är
riktig eller inte, för spioneri till fängelse i högst sex år.

Detsamma ska gälla, om någon i samma syfte obehörigen
framställer eller tar befattning med skrift, teckning eller
annat föremål som innefattar sådan uppgift. Lag (2014:383).

6 § Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för
grovt spioneri till fängelse på viss tid, lägst fyra och
högst arton år, eller på livstid.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om
gärningen var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn
till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse
eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän
eller enskild tjänst betrotts honom eller henne. Lag (2009:396).

7 § Den som, utan syfte att gå främmande makt tillhanda,
begår gärning som avses i 5 § döms, om uppgiften rör något
förhållande av hemlig natur, för obehörig befattning med
hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år. Lag (2014:383).

8 § Är brott som i 7 § sägs att anse som grovt, skall för grov obehörig
befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor
betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller
enskild tjänst betrotts honom. Lag (1976:509).

9 § Den som av grov oaktsamhet befordrar, lämnar eller röjer
sådan uppgift som avses i 7 § döms för vårdslöshet med hemlig
uppgift till böter eller fängelse i högst ett år eller, om
Sverige var i krig, till böter eller fängelse i högst två
år. Lag (2014:383).

10 § Den som, för att gå främmande makt tillhanda, hemligen
eller med användande av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet vars syfte är anskaffande av uppgifter om
förhållanden vars uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för Sveriges säkerhet eller medverkar till sådan
verksamhet mer än tillfälligt, döms för olovlig
underrättelseverksamhet mot Sverige till fängelse i högst två
år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2014:383).

10 a § Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i
landet antingen bedriver verksamhet vars syfte är anskaffande
av uppgifter om förhållanden vars uppenbarande för den
främmande makten kan medföra men för annan främmande makts
säkerhet eller medverkar till sådan verksamhet mer än
tillfälligt, döms för olovlig underrättelseverksamhet mot
främmande makt till böter eller fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2014:383).

10 b § Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i landet hemligen eller med användande av svikliga eller
otillbörliga medel antingen bedriver verksamhet vars syfte är
anskaffande av uppgifter om någon annans personliga
förhållanden eller medverkar till sådan verksamhet mer än
tillfälligt, döms för olovlig underrättelseverksamhet mot
person till fängelse i högst ett år.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Lag (2014:383).

11 § Om gärning som avses i 3 eller 4 kap. innebär, att någon genom förgripelse
å främmande makts statsöverhuvud eller representant här i riket kränker den
främmande makten, må dömas till fängelse i högst två år, om å brottet eljest
kan följa fängelse i högst sex månader, och i högst fyra år, om å brottet
eljest kan följa fängelse i mer än sex månader men högst två år. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning, om främmande makt kränkes genom att någon
gör intrång i lokal som innehaves av dess representation eller gör skada därå
eller å egendom som där finnes. Lag (1970:225).

12 § Om någon utan regeringens tillstånd här i riket värvar folk till
främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk
att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för
olovlig värvning till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om
riket var i krig, till fängelse i högst två år. Lag (1974:565).

13 § Den som av främmande makt eller från utlandet av någon som handlar
för att gå främmande makt tillhanda tar emot pengar eller annan egendom
för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt
påverka den allmänna meningen i en fråga som gäller någon av grunderna
för rikets statsskick eller i någon angelägenhet som har betydelse för
rikets säkerhet och som det ankommer på riksdagen eller regeringen att
besluta om, döms för tagande av utländskt understöd till fängelse i högst
två år. Lag (1981:1165).

14 § För försök, förberedelse eller stämpling till
högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt,
spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig
uppgift, olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt
eller olovlig underrättelseverksamhet mot person döms det
till ansvar enligt vad som föreskrivs i 23 kap. Detsamma
gäller för försök eller förberedelse till obehörig befattning
med hemlig uppgift. Såsom stämpling till högförräderi ska
även anses att träda i förbindelse med främmande makt för
att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sådant brott
kan begås.

Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid
förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri
eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift, döms till
ansvar enligt vad som anges i 23 kap. Detsamma gäller även om
han eller hon inte insett men borde ha insett att brottet
höll på att ske. Lag (2014:383).

15 § Om någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av meddelad
varning eller eljest bort inse att högförräderi, trolöshet vid förhandling med
främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befattning med
hemlig uppgift är å färde, medverkar till gärningen, dömes till ansvar såsom
för medhjälp därtill; dock må ej dömas till svårare straff än fängelse i två
år. Lag (1976:509).

16 § Olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt,
tagande av utländskt understöd eller olovlig värvning eller
försök, förberedelse eller stämpling till olovlig
underrättelseverksamhet mot främmande makt får inte utan
regeringens förordnande åtalas av åklagare.

Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan
kränkning av främmande makt som anges i 11 § får inte heller
åtalas av åklagare utan förordnande av regeringen eller den
regeringen bemyndigat därtill. Detsamma gäller försök,
förberedelse, stämpling eller underlåtenhet att avslöja sådan
gärning. Lag (2014:383).


20 kap. Om tjänstefel m. m.

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom
handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall
dömas för tjänstefel till böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen
med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med
myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse
som ringa, skall inte dömas till ansvar.

Om ett brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen och är att
anse som grovt, skall dömas för grovt tjänstefel till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om
gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång
eller otillbörlig förmån som är betydande.

Den som är ledamot av en beslutande statlig eller kommunal församling är inte
underkastad ansvar enligt första eller andra stycket för någon åtgärd som han
vidtar i denna egenskap.

Vad som sägs i första och andra styckena skall inte heller tillämpas, om
gärningen är belagd med straff enligt någon annan bestämmelse. Lag (1989:608).

2 § Har upphävts genom lag (2012:301).

3 § Röjer någon uppgift, som han är pliktig att hemlighålla enligt lag eller
annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats
med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han olovligen sådan
hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för
brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket, dömes till
böter. I ringa fall skall dock ej dömas till ansvar. Lag (1980:102).

4 § Den som har valts till sådant uppdrag hos staten eller hos
en kommun med vilket följer myndighetsutövning får av rätten
skiljas från uppdraget, om han har begått brott för vilket är
stadgat fängelse i två år eller däröver och han genom brottet
har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha uppdraget.

Med uppdrag hos staten eller hos kommun likställs uppdrag hos
styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som
hör till staten eller till kommun, landsting eller
kommunalförbund. Lag (2012:625).

5 § Utan hinder av vad som annars är föreskrivet får åklagare
åtala brott varigenom följande personer har åsidosatt vad som
åligger dem i utövningen av anställningen eller uppdraget:
1. arbetstagare hos staten eller en kommun,
2. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan
myndighet som hör till staten eller till kommun, landsting
eller kommunalförbund,
3. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,
4. den som omfattas av lagen (1994:1811) om disciplinansvar
inom totalförsvaret, m.m. eller som annars fullgör lagstadgad
tjänsteplikt,
5. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som avses
i 1-4 utövar myndighet.

Utan hinder av bestämmelserna i första stycket ska dock gälla
1. vad som i denna balk föreskrivs om att åtal inte får ske
utan förordnande av regeringen eller den regeringen har
bemyndigat och
2. vad som i annan lag eller författning är föreskrivet om åtal
för gärning, för vilken straff är föreskrivet endast om den
förövas av innehavare av anställning eller uppdrag som avses i
första stycket.

Om det inte finns särskilda bestämmelser för ett visst fall,
får åklagare åtala brott mot sådan tystnadsplikt som gäller
till förmån för enskild målsägande endast om denne anger
brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Om åtal för brott som i utövningen av anställningen eller
uppdraget begåtts av riksdagsledamot, statsråd, justitieråd
eller innehavare av anställning eller uppdrag hos riksdagen
eller dess organ gäller särskilda bestämmelser. Lag (2012:301).

6 § Har upphävts genom lag (1975:667).

7 § Har upphävts genom lag (1975:667).

8 § Har upphävts genom lag (1975:667).

9 § Har upphävts genom lag (1975:667).

10 § Har upphävts genom lag (1975:667).

11 § Har upphävts genom lag (1975:667).

12 § Har upphävts genom lag (1975:667).

13 § Har upphävts genom lag (1975:667).

14 § Har upphävts genom lag (1975:667).

15 § Har upphävts genom lag (1975:667).


21 kap. Om brott av krigsmän

1 § Detta kapitel träder i tillämpning när riket kommer i krig.

Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden
som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i,
får regeringen föreskriva att kapitlet skall tillämpas. Lag (1986:645).

2 § När det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i 1 §,
skall regeringen föreskriva att tillämpningen av kapitlet skall upphöra. Lag (1986:645).

3 § Vid tillämpningen av detta kapitel avses med krigsmän alla
som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten.

Krigsmän är dessutom
1. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid
försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar,
2. skyddsvakter som förordnats med stöd av skyddslagen (2010:305),
3. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten,
när avdelningarna är i fält eller verkar under liknande
förhållanden,
4. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen. Lag (2010:308).

4 § Föreskrifterna i detta kapitel om krigsmän skall också tillämpas på
1. krigsfångar,
2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är
neutralt,
3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade
krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård. Lag (1986:645).

5 § Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller
dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnads- brott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte
dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Lag (1986:645).

6 § Är ett brott som avses i 5 § att anse som grovt, skall dömas för grovt
lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid
eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara. Lag (1986:645).

7 § Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall
dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år.

Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller
på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om krigs- mannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden
eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. Lag (1986:645).

8 § Förgriper sig en krigsman med våld eller hot om våld mot en förman i dennes
tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att
utföra en tjänsteåtgärd eller annars med anledning av hans tjänst, skall dömas
för våld eller hot mot förman till böter eller fängelse i högst två år.

Med förmän likställs vaktposter och andra krigsmän som tjänstgör för
bevakning eller upprätthållande av ordning.

Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför
särskild fara. Lag (1986:645).

9 § Avsänder en krigsman obehörigen ett meddelande till eller träder han
annars i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas
på fiendens område, skall dömas för samröre med fienden till böter eller
fängelse i högst två år. Lag (1986:645).

10 § Råder en krigsman under strid eller då brott mot krigslydnaden annars
medför särskild fara andra krigsmän att ge sig åt fienden eller företar han
på annat sätt i andra krigsmäns närvaro obehörigen något som är ägnat att
framkalla trolöshet eller modlöshet, skall dömas för undergrävande av
stridsviljan till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

11 § Underlåter en krigsman att, i vad på honom ankommer, sätta en
försvarsanläggning i stridsberedskap, göra en avdelning stridsberedd,
anskaffa egendom eller på annat sätt förbereda en krigshandling, skall
dömas för försummande av krigsförberedelse till fängelse i högst tio år
eller på livstid. Lag (1986:645).

12 § Om en krigsman under tjänstgöring som chef för en avdelning av
försvarsmakten obehörigen till fienden överlämnar en stridsställning,
krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen
eller ger sig och sin avdelning åt fienden, skall dömas för obehörig
kapitulation till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

13 § Underlåter en krigsman under eller i anslutning till strid att till
det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, skall dömas för
stridsförsumlighet till fängelse i högst tio år eller på livstid. Lag (1986:645).

14 § Åsidosätter en krigsman uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vad som
åligger honom och är felet av allvarlig natur, skall dömas för tjänstebrott
till fängelse i högst två år.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om straff för gärningen
är föreskrivet i någon annan bestämmelse i detta kapitel. Lag (1986:645).

15 § För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet
att avslöja rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till
våld eller hot mot förman skall dömas till ansvar enligt 23 kap.

För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom
åsidosatt tjänsteplikt. Lag (1986:645).

16 § Vid tillämpningen av 7, 9, 10 och 12 §§ skall med fienden likställas
främmande makt som riket inte är i krig med, om det finns risk att riket
kommer i krig med den makten. Lag (1986:645).

17 § har upphört att gälla enligt lag (1975:667).

18 § har upphävts genom lag (1986:645).

19 § har upphävts genom lag (1986:645).

20 § har upphävts genom lag (1986:645).

21 § har upphävts genom lag (1986:645).

22 § har upphävts genom lag (1986:645).


22 kap. Om landsförräderi m. m.

1 § Den som, då riket är i krig,
1. hindrar, missleder eller förråder dem som är verksamma för rikets försvar
eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet,
2. förråder, förstör eller skadar egendom som är av betydelse för
totalförsvaret,
3. åt fienden anskaffar krigsfolk, egendom eller tjänster, eller
4. begår annan liknande förrädisk gärning,
skall, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret
eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden, dömas för landsförräderi
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Lag (1986:645).

2 § Begår någon en gärning som avses i 1 § och är den endast i mindre mån
ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar den ringare bistånd
åt fienden än som där sägs, skall dömas för landssvek till fängelse i högst
sex år. Lag (1986:645).

2 a § har upphävts genom lag (1986:645).

3 § Den som av oaktsamhet begår en gärning som avses i 1 eller 2 § skall
dömas för landsskadlig vårdslöshet till fängelse i högst fyra år. Lag (1986:645).

4 § Innefattar en gärning som avses i 1--3 §§ anskaffande av egendom eller
tjänster åt fienden inom ett område som är besatt av denne och kan gärningen
med hänsyn till befolkningens behov, gärningsmannens försörjning eller andra
särskilda förhållanden ej anses otillbörlig, skall ej dömas till ansvar. Lag (1986:645).

5 § Om någon, då riket är i krig, bland allmänheten sprider eller till
främmande makt framför eller låter framkomma falska rykten eller andra
osanna påståenden som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet,
skall han dömas för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet till
böter eller fängelse i högst två år.

Detsamma skall gälla om någon då riket är i krig bland krigsmän sprider
falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla
trolöshet eller modlöshet. Lag (1986:645).

6 § har uphävts genom lag (2014:407).

6 a § Den som
1. utvecklar, producerar eller på annat sätt förvärvar,
lagrar eller bibehåller kemiska vapen eller överför, direkt
eller indirekt, kemiska vapen till någon,
2. använder kemiska vapen,
3. deltar i militära förberedelser för användning av kemiska
vapen, eller
4. använder ämnen för kravallbekämpning som en metod för
krigföring döms för olovlig befattning med kemiska vapen till
fängelse i högst fyra år, om gärningen inte är att bedöma som
krigsförbrytelse enligt lagen (2014:406) om straff för
folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Som kemiska vapen enligt första stycket 1–3 ska anses sådant
som definieras som kemiska vapen i Förenta nationernas
konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och
användning av kemiska vapen samt om deras förstöring.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller
på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt
beaktas om gärningen varit ägnad att i väsentlig grad bidra
till utveckling, produktion eller spridning av kemiska vapen
eller till att sådana vapen används mot människor. Lag (2014:407).

6 b § Den som använder, utvecklar, tillverkar, förvärvar,
innehar eller överlåter antipersonella minor (truppminor),
döms för olovlig befattning med minor till fängelse i högst
fyra år, om gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse
enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser.

Första stycket gäller endast minor som avses i konventionen
den 18 september 1997 om förbud mot användning, lagring,
produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring.

Sådan befattning med minor som är tillåten enligt den
konvention som avses i andra stycket utgör inte brott.

Är brottet grovt döms till fängelse i högst arton år eller på
livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt
beaktas om gärningen väsentligt bidragit till att minor
kommit att användas på ett sätt som inneburit fara för många
människors liv eller hälsa. Lag (2014:407).

6 c §/Träder i kraft I:den dag regeringen bestämmer/ Den som i strid med Förenta nationernas fördrag om
fullständigt förbud mot kärnsprängningar deltar i eller på
annat sätt medverkar till utförandet av en
kärnvapenprovsprängning eller någon annan kärnsprängning döms
för olovlig kärnsprängning till fängelse i högst fyra år, om
gärningen inte är att bedöma som krigsförbrytelse enligt
lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot
mänskligheten och krigsförbrytelser.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst arton år eller
på livstid. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt
beaktas om gärningen haft stor betydelse för kärnsprängningen
eller om gärningen inneburit fara för människor eller för
egendom av särskild betydenhet. Lag (2014:408).

7 §/Upphör att gälla U:den dag regeringen bestämmer/ För försök, förberedelse eller stämpling till landsförräderi eller
landssvek skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling skall även
anses att träda i förbindelse med fienden för att förbereda, möjliggöra
eller underlätta att brott som nu sagts förövas. För förberedelse eller
stämpling under tid, då riket hotas av krig, ockupation eller andra
fientligheter, skall dömas till ansvar trots att fientligheter inte utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi eller landssvek skall dömas
till ansvar enligt 23 kap. Till sådant ansvar skall han dömas även om han
inte insett men bort inse att brottet höll på att ske. Lag (1986:645).

7 §/Träder i kraft I:den dag regeringen bestämmer/ För försök, förberedelse eller stämpling till
landsförräderi eller landssvek skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Som stämpling skall även anses att träda i förbindelse
med fienden för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att
brott som nu sagts förövas. För förberedelse eller stämpling
under tid, då riket hotas av krig, ockupation eller andra
fientligheter, skall dömas till ansvar trots att fientligheter
inte utbrutit.

Den som underlåter att avslöja landsförräderi eller landssvek
skall dömas till ansvar enligt 23 kap. Till sådant ansvar skall
han dömas även om han inte insett men bort inse att brottet
höll på att ske.

För försök eller förberedelse till olovlig kärnsprängning skall
dömas till ansvar enligt 23 kap. Lag (1998:1703).

8 § har upphävts genom lag (2014:407).

9 § Om en gärning som avses i 21 kap. eller i detta kapitel förövas mot
en stat som är förbunden med riket, mot en sådan stats krigsmakt eller
mot någon som tillhör denna, skall vad som föreskrivs om sådana gärningar
mot riket, dess försvarsmakt eller krigsmän tillämpas. Lag (1986:645).

10 § Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har
befunnit sig i, får regeringen föreskriva att vad som sägs i 19 kap. och
detta kapitel för den händelse att riket är i krig skall tillämpas. Föreskriften skall av regeringen upphävas, när sådana förhållanden
inte längre föreligger.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt
utan att militärt motstånd förekommer, skall vad som i de nämnda kapitlen samt
i 21 kap. sägs om rikets försvar tillämpas på motståndsverksamheten och vad
som sägs om fienden tillämpas på ockupationsmakten. Lag (1986:645).

11 § Med fiende likställs i detta kapitel främmande makt som riket inte
är i krig med, om det finns risk att riket kommer i krig med den makten. Lag (1986:645).

12 § har upphävts genom lag (1986:645).

13 § har upphävts genom lag (1986:645).

14 § har upphävts genom lag (1986:645).

15 § har upphävts genom lag (1986:645).

16 § har upphävts genom lag (1986:645).

17 § har upphävts genom lag (1986:645).

18 § har upphävts genom lag (1986:645).

19 § har upphävts genom lag (1973:17).


23 kap. Om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott

1 § Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit
till fullbordan, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom
dömas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen
skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund
av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straff för försök bestämmes högst till vad som gäller för fullbordat
brott och må ej sättas under fängelse, om lägsta straff för det
fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver.

2 § Den som, med uppsåt att utföra eller främja brott,
1. tar emot eller lämnar pengar eller annat som betalning för
ett brott eller för att täcka kostnader för utförande av ett
brott, eller
2. skaffar, tillverkar, lämnar, tar emot, förvarar,
transporterar, sammanställer eller tar annan liknande
befattning med något som är särskilt ägnat att användas som
hjälpmedel vid ett brott,
skall i de fall det särskilt anges dömas för förberedelse till
brottet, om han inte gjort sig skyldig till fullbordat brott
eller försök.

I de fall det särskilt anges döms för stämpling till brott. Med
stämpling förstås, att någon i samråd med annan beslutar
gärningen eller att någon söker anstifta annan eller åtar eller
erbjuder sig att utföra den.

Straff för förberedelse eller stämpling skall bestämmas under
den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för
fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får
bestämmas endast om fängelse i åtta år eller däröver kan följa
på det fullbordade brottet. Om faran för att brottet skulle
fullbordas var ringa, skall inte dömas till ansvar. Lag (2001:348).

3 § Ansvar för försök, förberedelse eller stämpling till brott skall ej
ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller
annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Ändå att brottet
fullbordats må den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel ej på den
grund dömas till ansvar, om han frivilligt förebyggt den brottsliga
användningen av hjälpmedlet.

4 § Ansvar som i denna balk är föreskrivet för viss gärning skall
ådömas inte bara den som utfört gärningen utan även annan som
främjat denna med råd eller dåd. Detsamma skall gälla beträffande
i annan lag eller författning straffbelagd gärning, för vilken fängelse
är föreskrivet.

Den som inte är att anse som gärningsman döms, om han har
förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och annars
för medhjälp till det.

Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet
som ligger honom till last. Ansvar som är föreskrivet för gärning av
syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ådömas
även den som tillsammans med honom medverkat till gärningen.

Vad som sägs i denna paragraf skall inte gälla, om något annat
följer av vad för särskilda fall är föreskrivet. Lag (1994:458).

5 § Har någon förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller
missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock
medverkat allenast i mindre mån, må straffet för honom sättas under vad
för brottet eljest är stadgat; i ringa fall skall ej dömas till ansvar. Detsamma skall gälla, då fråga är att ansvar som är stadgat för någon i
särskild ställning skall ådömas annan medverkande.

6 § Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är
å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans
närmaste, skall han i de fall särskilt stadgande givits därom dömas för
underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som
allenast i mindre mån medverkat till sådant brott; dock må ej i något
fall dömas till svårare straff än fängelse i två år. I de fall då det är
särskilt föreskrivet skall för underlåtenhet att avslöja brott ansvar
enligt vad nu sagts ådömas jämväl den som ej insett men bort inse att
brottet var å färde.

Om föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare, i annat fall än
första stycket avser, underlåta att från brott hindra den som står under
deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller
deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåtenhet
att hindra brottet enligt vad i första stycket är stadgat.

Ej må för underlåtenhet att avslöja eller hindra brott dömas, med mindre
den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå.

7 § Ansvar som i denna balk är stadgat för det fall att någon genom
brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl ådömas,
då någon avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.


24 kap. Om allmänna grunder för ansvarsfrihet

1 § En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om
den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas
betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Rätt till nödvärn föreligger mot
1. ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller
egendom,
2. den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar
att egendom återtas på bar gärning, 3. den som olovligen trängt in i eller försöker tränga in i rum, hus,
gård eller fartyg, eller
4. den som vägrar att lämna en bostad efter tillsägelse. Lag (1994:458).

2 § Rymmer den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller
som är häktad, anhållen eller annars berövad friheten eller sätter
han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på
annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikt han står, då
denne skall hålla honom till ordningen, får det våld brukas som
med hänsyn till omständigheterna är försvarligt för att rymningen
skall hindras eller ordningen upprätthållas. Detsamma skall gälla,
om någon annan än som nu har nämnts gör motstånd i ett sådant
fall. Om rätt för polismän och viss annan personal att bruka våld finns i
övrigt föreskrifter i polislagen (1984:387). Lag (1994:458).

3 § Vid myteri eller under strid eller vid annat tillfälle, då brott
mot lydnaden medför särskild fara, får militär förman mot
underlydande som inte lyder bruka det våld som är nödvändigt för
att lydnaden skall kunna upprätthållas. Lag (1994:458).

4 § En gärning som någon, i annat fall än som nämnts tidigare i
detta kapitel, begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till
farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och
omständigheterna i övrigt är oförsvarlig.

Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat
viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Lag (1994:458).

5 § Om någon enligt 1--4 §§ detta kapitel eller enligt 10 § polislagen (1984:387) har rätt att begå en annars straffbelagd handling, har var
och en som hjälper honom samma rätt. Lag (1994:458).

6 § Om någon i fall där 1--5 §§ detta kapitel eller 10 § polislagen (1984:387) är tillämplig har gjort mer än vad som är medgivet, skall
han ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att
han svårligen kunde besinna sig. Lag (1994:458).

7 § En gärning som någon begår med samtycke från den mot vilken
den riktas utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den
skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga
omständigheter, är oförsvarlig. Lag (1994:458).

8 § En gärning som någon begår på order av den under vars lydnad
han står skall inte medföra ansvar för honom, om han med hänsyn
till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt har att lyda ordern. Lag (1994:458).

9 § En gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) skall inte medföra ansvar för honom om
villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den
straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart
ursäktlig. Lag (1994:458).


TREDJE AVDELNINGEN

Om påföljderna


25 kap. Om böter m.m.

1 § Böter skall dömas ut, enligt vad som är föreskrivet för brottet i fråga,
i dagsböter, penningböter eller normerade böter. Är viss bötesform inte
föreskriven för brottet, döms böter ut i dagsböter eller, om brottet bör
föranleda lägre straff än trettio dagsböter, i penningböter. Lag (1993:201).

2 § Dagsböter skall bestämmas till ett antal av minst trettio
och högst etthundrafemtio.

Varje dagsbot fastställs till ett visst belopp från och med
femtio till och med ettusen kronor, efter vad som bedöms som
skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Om
det finns särskilda skäl, får dagsbotens belopp jämkas.

Minsta bötesbelopp är sjuhundrafemtio kronor. Lag (2006:574).

3 § Penningböter skall bestämmas till lägst tvåhundra kronor
och högst fyratusen kronor. Om ett lägre högsta belopp är
särskilt föreskrivet, gäller dock detta. Lag (2006:574).

4 § Normerade böter är böter som, enligt vad som är föreskrivet för brottet,
skall bestämmas efter särskild beräkningsgrund.

Minsta bötesbelopp är etthundra kronor. Lag (1991:240).

5 § Böter får användas som gemensamt straff för flera brott, om böter
kan följa på vart och ett av brotten.

Om det finns särskilda skäl, får rätten döma till penningböter för ett
eller flera brott för vilka sådan påföljd är föreskriven och samtidigt
döma till annan form av böter för brottsligheten i övrigt.

Gemensamt straff i böter får inte avse brott för vilket är föreskrivet
normerade böter eller böter som inte får förvandlas till fängelse. Lag (1991:240).

6 § Böter som gemensamt straff för flera brott döms ut i
dagsböter, om något av brotten bör föranleda dagsböter.

Som gemensamt straff får dagsböter bestämmas till ett antal av
högst tvåhundra och penningböter till ett belopp av högst
tiotusen kronor.

Om det för något av brotten är föreskrivet ett visst lägsta
bötesstraff, får detta inte underskridas. Lag (2006:574).

7 § Böter tillfaller staten. Lag (1991:240).

8 § Om uppbörd och indrivning av böter finns bestämmelser i bötesverkställig- hetslagen (1979:189).

Böter som inte betalas får, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till
fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna
i bötesverkställighetslagen. Lag (1991:240).

9 § Beträffande vite som blivit någon i särskilt fall förelagt genom beslut
av domstol eller annan myndighet skall 7 och 8 §§ äga motsvarande tillämpning. I fråga om annat vite skall tillämpas vad i detta kapitel är föreskrivet om
böter. Lag (1991:240).


26 kap. Om fängelse

1 § Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad
som är föreskrivet för brottet.

Fängelse på viss tid får inte understiga fjorton dagar och
inte överstiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år
och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer
av 2 eller 3 §, får dock fängelse på viss tid bestämmas till
högst arton år. När fängelse i förening med skyddstillsyn
döms ut enligt 28 kap. 3 § gäller i fråga om tiden för
fängelsestraffet vad som föreskrivs i den paragrafen.

Om fängelse som förvandlingsstraff för böter är särskilt
föreskrivet. Lag (2009:396).

2 § Fängelse får användas som gemensamt straff för flera
brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de
högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga
vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller
arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste
straffet med mer än
1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i
fyra år,
2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år
eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,
3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år
eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses
motsvara fängelse i fjorton dagar.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas. Lag (2009:396).

3 § Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår
han eller hon, sedan domen har vunnit laga kraft, brott som
är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet
dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger
det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är
fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning
av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga
arton år.

Brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt
tjugoett år får inte läggas till grund för sådan förhöjning
som anges i första stycket.

En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk. Lag (2009:396).

4 § har upphävts genom lag (1988:942).

5 § Den som dömts till fängelse skall för verkställighet av
straffet tas in i kriminalvårdsanstalt om inte annat är
särskilt föreskrivet. Lag (1998:604).

6 § När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock
minst en månad, har avtjänats skall den dömde friges
villkorligt, om inte annat följer av andra eller tredje
stycket.

Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall
den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen
av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall
det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har
brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för
verkställigheten.

Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts
ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för
böter. Lag (2006:431).

6 a § har upphävts genom lag (1998:604).

7 § Om den villkorliga frigivningen skjuts upp, skall det i
beslutet anges en ny tidpunkt för när den dömde skall friges
villkorligt. Vid denna tidpunkt skall villkorlig frigivning
ske, om det inte även då finns sådana synnerliga skäl som avses
i 6 § andra stycket.

När den nya tidpunkten för villkorlig frigivning bestäms skall
arten och omfattningen av de överträdelser som föranleder att
den villkorliga frigivningen skjuts upp särskilt beaktas. Den
villkorliga frigivningen får skjutas upp högst sex månader åt
gången. Lag (2006:431).

8 § Om flera fängelsestraff verkställs samtidigt, skall vid
tillämpning av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda
fängelsetiden. Vad nu sagts gäller dock inte tid för fängelse
som dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller förvandlingsstraff för
böter.

Såsom avtjänad tid räknas även tid varunder straffet skall
anses verkställt enligt bestämmelserna i 33 kap. 6 och 7 §§ och
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Lag (2000:175).

9 § Kriminalvården fattar beslut om uppskjuten villkorlig
frigivning enligt 6 och 7 §§. Sådana beslut gäller omedelbart
om inte något annat förordnas. Lag (2006:431).

10 § Efter den villkorliga frigivningen gäller en prövotid som
motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, dock
minst ett år. Lag (1998:604).

11 § Det kan i anslutning till att villkorlig frigivning äger
rum eller senare beslutas att den villkorligt frigivne skall
stå under övervakning, om det bedöms som påkallat. Beslut om
övervakning meddelas av Kriminalvården. Har övervakning
beslutats men bedöms därefter att övervakningen inte längre är
påkallad, får övervakningsnämnden besluta att övervakningen
skall upphöra. Övervakningen skall utan något särskilt beslut
upphöra sedan ett år av prövotiden har förflutit, om inte
annat följer av 18 §. Lag (2005:967).

12 § Övervakningen och kriminalvården i frihet i övrigt
bedrivs under ledning av Kriminalvården. Myndigheten förordnar
också övervakare och kan vid behov förordna en eller flera
personer att biträda vid övervakningen. Lag (2005:967).

13 § Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla
övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning
och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på
kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans
anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån
Kriminalvården har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts
om övervakaren även tjänsteman vid Kriminalvården eller annan
person. Lag (2005:967).

14 § Den frigivne skall under prövotiden vara skötsam, efter
förmåga försöka försörja sig samt i övrigt rätta sig efter vad
som åligger honom enligt denna balk eller enligt föreskrifter
eller anvisningar som meddelats med stöd av den. Han är skyldig
att på kallelse inställa sig hos Kriminalvården. Har han
förpliktats att ersätta genom brottet uppkommen skada, skall
han göra vad han kan för att fullgöra denna skyldighet.

När den frigivne står under övervakning, skall Kriminalvården
genom tillsyn och förmedling av stöd och hjälp verka för att den
frigivne inte återfaller i brott och för att hans anpassning i
samhället även i övrigt främjas. Kriminalvården skall för detta
ändamål fortlöpande hålla sig underrättad om den frigivnes
livsföring och om hans förhållanden i övrigt. Lag (2005:967).

15 § När det finns skäl att anta att den frigivne för sin
anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift
om vad han eller hon ska iaktta under prövotiden, får en sådan
föreskrift meddelas för en viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse
1. vistelseort eller bostad under viss tid, högst ett år åt
gången,
2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller
utbildning,
3. läkarvård, nykterhetsvård eller annan vård eller behandling
i eller utanför sjukhus eller annan dylik inrättning.

Om den frigivne ska få vård eller behandling enligt första
stycket 3, får det föreskrivas att han eller hon ska vara
skyldig att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är
påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något
sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot
vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av
lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor.

Har den frigivne förpliktats att ersätta skada som uppkommit
genom brottet, får föreskrifter meddelas om tid och sätt för
skadeståndsskyldighetens fullgörande i den utsträckning sådana
föreskrifter inte med hänsyn till den frigivnes ekonomiska
situation och övriga omständigheter kan antas motverka hans
eller hennes anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift
meddelas om vad som ska gälla för övervakningen. I en sådan
föreskrift får det anges på vilket sätt och i vilken omfattning
den frigivne ska hålla kontakt med övervakaren eller
Kriminalvården. Vidare får det föreskrivas skyldighet för den
frigivne att lämna underrättelse till övervakaren eller
Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en
arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven
verksamhet eller inrättning. Lag (2008:34).

16 § Föreskrift enligt 15 § meddelas av övervakningsnämnd. Kriminalvården får meddela sådan föreskrift för tiden intill
dess nämnden har beslutat i frågan.

Om den frigivnes utveckling och personliga förhållanden i
övrigt föranleder det, får övervakningsnämnden ändra eller
upphäva meddelad föreskrift eller meddela ny föreskrift. Lag (2005:967).

17 § Övervakaren må meddela anvisningar i fråga om verkställandet av
föreskrift enligt 15 §, så ock medgiva tillfällig lättnad och vidtaga
omedelbart erforderlig jämkning.

18 § Iakttar den frigivne inte vad som åligger honom enligt denna balk
eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,
får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 15 § eller
fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,
1. besluta att varning skall meddelas den frigivne, eller
2. besluta om övervakning av den frigivne under viss tid efter det att
ett år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång. Lag (1983:240).

19 § Har den frigivne allvarligt åsidosatt sina åligganden
och kan det antas att han inte kommer att låta rätta sig genom
någon annan åtgärd som övervakningsnämnden kan vidta, får
nämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad
till en tid av högst femton dagar varje gång. Lag (1998:604).

20 § Åtgärd som avses i 18 § må ej beslutas efter prövotidens utgång. Beslut om åtgärd som avses i 19 § må meddelas även efter prövotidens
utgång, därest frågan av övervakningsnämnden upptagits dessförinnan. Lag (1973:918).

21 § Om förverkande av villkorligt medgiven frihet och om vissa andra
åtgärder, när den som dömts till fängelse finnes hava begått annat
brott, stadgas i 34 kap.

22 § Uppkommer fråga om att förklara villkorligt medgiven frihet förverkad
eller att vidta åtgärd som avses i 18 § eller åtgärd för att den frigivne
skall underkasta sig vård eller behandling, eller har den frigivne undandragit
sig övervakningen, får övervakningsnämnden, om omständigheterna föranleder det,
förordna att den frigivne skall på lämpligt sätt omhändertas i avvaktan på
vidare förordnande. Ett sådant beslut skall omprövas så ofta anledning till
det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl föreligger, får dock genom nytt beslut förordnas att han
skall kvarhållas ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång
får den omhändertagne ej kvarhållas. Lag (1983:240).

23 § Förklaras villkorligt medgiven frihet helt eller delvis förverkad,
skall med avseende på frågan om ny villkorlig frigivning vad som förverkats
anses såsom straff genom ny dom. Lag (1983:240).

24 § Kan villkorligt medgiven frihet ej längre förklaras förverkad, skall
straffet anses vara till fullo verkställt vid prövotidens utgång.


27 kap. Om villkorlig dom

1 § Rätten får döma till villkorlig dom för ett brott för vilket påföljden
inte bedöms kunna stanna vid böter. Lag (1988:942).

2 § Villkorlig dom får förenas med dagsböter, högst tvåhundra, vare sig
böter har föreskrivits för brottet eller inte. Lag (1991:240).

2 a § Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker till det,
förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan
föreskrift skall avse skyldighet att utföra oavlönat arbete i
lägst fyrtio och högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut,
om fängelse i stället hade valts som påföljd.

En föreskrift om samhällstjänst får ändras eller upphävas på
talan av åklagare, när det finns skäl till det. Lag (1998:604).

3 § Den som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid
av två år.

Prövotiden räknas från den dag rättens avgörande i vad angår påföljd för
brottet genom nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den dömde.

4 § Den dömde skall under prövotiden vara skötsam och efter
förmåga försöka försörja sig.

Om den villkorliga domen har förenats med samhällstjänst skall
den dömde fullgöra samhällstjänsten enligt en arbetsplan som
upprättas av Kriminalvården. Lag (2005:967).

5 § Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall
han göra vad i hans förmåga står att fullgöra denna skyldighet. Rätten äger
föreskriva att han under prövotiden skall söka fullgöra skadeståndsskyldig- heten eller del därav på tid och sätt som angivas i domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms vara ägnat
att främja den dömdes anpassning i samhället, får rätten föreskriva att
denne på tid och sätt som anges i domen skall biträda den skadelidande med
visst arbete, som syftar till att avhjälpa eller begränsa skadan eller som
annars i belysning av brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan
föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke.

Föreskrift som avses i första eller andra stycket får ändras eller upphävas
efter ansökan av åklagare eller den dömde, när det finns skäl till det. Lag (1987:761).

6 § Om den dömde inte iakttar vad som åligger honom enligt
den villkorliga domen, får domstolen, under förutsättning att
en åklagare före prövotidens utgång anhängiggör talan om det,
efter omständigheterna
1. besluta att varning skall meddelas den dömde,
2. meddela föreskrift enligt 5 § eller ändra tidigare meddelad
föreskrift,
3. undanröja den villkorliga domen och bestämma annan påföljd
för brottet.

Åtgärd enligt första stycket 1 eller 2 får inte beslutas efter
prövotidens utgång.

Undanröjs den villkorliga domen, skall vid påföljdens
bestämmande skälig hänsyn tas till böter som dömts ut enligt 2 § och 34 kap. 5 § samt till vad den dömde undergått till följd
av föreskrift om samhällstjänst. Härvid får dömas till fängelse
på kortare tid än som är föreskrivet för brottet. Har uppgift
som avses i 2 a § andra stycket lämnats i domen skall, om
fängelse döms ut, detta beaktas när straffets längd bestäms. Lag (1998:604).

7 § Om undanröjande av villkorlig dom och om vissa andra åtgärder, när den
dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.


28 kap. Om skyddstillsyn

1 § Rätten får döma till skyddstillsyn för ett brott för vilket påföljden
inte bedöms kunna stanna vid böter. Lag (1988:942).

2 § Skyddstillsyn får förenas med dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter
har föreskrivits för brottet eller inte. Lag (1991:240).

2 a § Skyddstillsyn får, om den tilltalade samtycker till det,
förenas med en föreskrift om samhällstjänst. En sådan
föreskrift skall avse skyldighet att utföra oavlönat arbete i
lägst fyrtio och högst tvåhundrafyrtio timmar.

När rätten meddelar en föreskrift om samhällstjänst skall den i
domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut,
om fängelse i stället hade valts som påföljd.

Övervakningsnämnden får ändra eller upphäva en föreskrift om
samhällstjänst, när det finns skäl till det. Lag (1998:604).

3 § Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton
dagar och högst tre månader.

Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte
samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift
om samhällstjänst.

Om förhållandena kräver det, får rätten förordna att domen på
fängelse skall gå i verkställighet trots att den inte har
vunnit laga kraft. Lag (1998:604).

4 § Skyddstillsyn fortgår under en prövotid av tre år från den dag då
påföljden börjar verkställas. Lag (1983:240).

5 § Skyddstillsyn skall vara förenad med övervakning från
dagen för domen. Rätten får dock förordna att övervakningen
skall anstå till dess domen har vunnit laga kraft mot den
dömde. Om domen överklagas, kan högre rätt förordna att vidare
verkställighet inte får äga rum.

Övervakningen skall upphöra utan något särskilt förordnande när
ett år av prövotiden har förflutit, om inte annat följer av
fjärde stycket eller av 5 a, 7 eller 9 §.

Har verkställigheten avbrutits till följd av beslut av högre
rätt men döms den tilltalade därefter ändå till skyddstillsyn,
skall den tid under vilken verkställighet inte ägt rum inte
räknas in i prövotiden eller den tid som anges i andra stycket.

Har skyddstillsyn förenats med behandlingsplan som den dömde
har åtagit sig att följa, får rätten i domen förordna om längre
övervakningstid än vad som anges i andra stycket. Tiden får
dock inte sättas längre än vad som behövs för att behandlingen
skall kunna slutföras och får inte överstiga prövotiden. Lag (1998:604).

5 a § Har skyddstillsyn förenats med en föreskrift om
samhällstjänst skall den dömde fullgöra samhällstjänsten enligt
en arbetsplan som upprättas av Kriminalvården.

Om det behövs för att den dömde skall stå under övervakning
till dess samhällstjänsten fullgjorts, får övervakningsnämnden
besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det
att ett år av prövotiden har förflutit, dock längst till
prövotidens utgång. Lag (2005:967).

6 § Vad som föreskrivs i 26 kap. 12--17 §§ skall tillämpas på motsvarande
sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i
domen förordna övervakare, om inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får
rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 § första--tredje
styckena samt 27 kap. 5 § andra stycket. Övervakningsnämnden får ändra eller
upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det. Lag (1993:209).

6 a § I fall som avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3 skall
rätten, om den planerade behandlingen är av avgörande betydelse
för att döma till skyddstillsyn, i domslutet ange hur långt
fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället
hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift
om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den
som ansvarar för behandlingen skall anmäla till Kriminalvården
och åklagaren, om den dömde allvarligt åsidosätter sina
åligganden enligt planen. Lag (2005:967).

6 b § I fall som avses i 6 a § får rätten förordna att den dömde, om han är
häktad i målet, i stället skall omhändertas till dess han överförts till det
behandlingshem eller den vårdgivare som anges i behandlingsplanen. Omhänder- tagandet får inte pågå längre än en vecka. Lag (1992:373).

7 § Iakttar den dömde inte vad som åligger honom till följd av domen på
skyddstillsyn, får övervakningsnämnden, utom att meddela föreskrift enligt 26 kap. 15 § eller fatta beslut i fråga som avses i 37 kap. 7 § första stycket,
1. besluta att varning skall meddelas den dömde, eller
2. besluta om övervakning av den dömde under viss tid efter det att ett
år av prövotiden har förflutit, dock längst till prövotidens utgång.

Har övervakning beslutats enligt första stycket 2 men bedöms denna inte
längre vara påkallad, får övervakningsnämnden besluta att övervakningen
skall upphöra. Samma gäller om rätten med stöd av 34 kap. 6 § beslutat
om övervakning och denna pågått i ett år.

Åtgärd som avses i första stycket får inte beslutas av övervakningsnämnden
efter prövotidens utgång. Lag (1988:942).

8 § Har den dömde allvarligt åsidosatt sina åligganden och kan det antas att
sådana åtgärder som övervakningsnämnden får vidta blir utan verkan, skall
nämnden begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen skall
undanröjas. Även utan framställning från nämnden får sådan talan väckas, om den
dömde i fall som avses i 6 a § första stycket allvarligt har åsidosatt sina
åligganden enligt den behandlingsplan som gäller för honom.

Talan skall anhängiggöras före prövotidens utgång. Lag (1988:942).

9 § Undanröjs skyddstillsynen, skall rätten bestämma annan
påföljd för brottet. Därvid skall skälig hänsyn tas till vad
den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn
samt till böter eller fängelse som dömts ut enligt 2 eller 3 § eller 34 kap. 6 §. I fall som här avses får dömas till fängelse
på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har
uppgift

som avses i 2 a § andra stycket eller 6 a § första stycket
lämnats i domen skall rätten, om den dömer till fängelse,
beakta detta när straffets längd bestäms.

Om det inte finns tillräckliga skäl för att undanröja
skyddstillsynen, får rätten i stället besluta om åtgärd som
avses i 7 §. En sådan åtgärd får inte beslutas efter
prövotidens utgång. Lag (1998:604).

10 § Om undanröjande av skyddstillsyn och om vissa andra åtgärder, när den
dömde finnes hava begått annat brott, stadgas i 34 kap.

11 § Uppkommer fråga om att undanröja skyddstillsynen eller att vidta
åtgärd som avses i 7 § eller åtgärd för att den dömde skall underkasta sig
vård eller behandling, eller har den dömde undandragit sig övervakningen,
får övervakningsnämnden eller domstol vid vilken föres talan enligt 8 §, om
omständigheterna föranleder det, förordna att den dömde skall på lämpligt sätt
omhändertas i avvaktan på vidare förordande. Ett sådant beslut skall omprövas
så ofta anledning till det föreligger.

Den som sålunda omhändertas får inte kvarhållas längre än en vecka. Om
det finns synnerliga skäl, får dock genom nytt beslut förordnas att han
skall kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Är den dömde omhändertagen när domstolen meddelar beslut att skyddstillsynen
skall undanröjas, får den förordna att han skall vara omhändertagen till dess
beslutet vinner laga kraft.

Efter prövotidens utgång får den omhändertagne inte kvarhållas. Lag (1987:761).


29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

1 § Straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig
rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga
straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens
straffvärde.

Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada,
kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den
tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de
avsikter eller motiv som han eller hon haft. Det ska särskilt
beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på
någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Lag (2010:370).

2 § Som försvårande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet ska, vid sidan av vad som gäller för varje
särskild brottstyp, särskilt beaktas
1. om den tilltalade avsett att brottet skulle få
allvarligare följder än det faktiskt fått,
2. om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,
3. om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa
ställning eller svårigheter att värja sig,
4. om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt
missbrukat ett särskilt förtroende,
5. om den tilltalade förmått någon annan att medverka till
brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes
ungdom, oförstånd eller beroende ställning,
6. om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i
organiserad form eller systematiskt eller om brottet
föregåtts av särskild planering,
7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en
folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande
omständighet, eller
8. om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten
hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Lag (2010:370).

3 § Som förmildrande omständigheter vid bedömningen av
straffvärdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för
vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande
beteende,
2. om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk
störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd
eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller
annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller
av någon annan orsak haft nedsatt förmåga att kontrollera
sitt handlande,
3. om den tilltalades handlande stått i samband med hans
eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller
omdömesförmåga,
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla, eller
5. om gärningen, utan att vara fri från ansvar, är sådan som
avses i 24 kap.

Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde, får
dömas till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för
brottet. Lag (2010:370).

4 § Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets
straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den
tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte
förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig
utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven
frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken
omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som
förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya
brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda
fallen är särskilt allvarlig. Lag (2010:370).

5 §/Upphör att gälla U:2015-04-01/ Vid straffmätningen skall rätten utöver brottets straffvärde i skälig
omfattning beakta
1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,
2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller
begränsa skadliga verkningar av brottet,
3. om den tilltalade frivilligt angett sig,
4. om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet
utvisas ur riket,
5. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av eller om det finns
grundad anledning anta att han kommer att drabbas av avskedande eller
uppsägning från anställning eller av annat hinder eller synnerlig svårighet
i yrkes- eller näringsutövning,
6. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle
drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde,
7. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit
sedan brottet begicks eller
8. om någon annan omständighet föreligger som påkallar att den
tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får rätten, om
särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare straff än som är
föreskrivet för brottet. Lag (1988:942).

5 §/Träder i kraft I:2015-04-01/ Vid straffmätningen ska rätten utöver brottets
straffvärde i skälig omfattning beakta
1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av
allvarlig kroppsskada,
2. om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig
hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter
brottets straffvärde,
3. om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid
förflutit sedan brottet begicks,
4. om den tilltalade efter förmåga försökt förebygga,
avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,
5. om den tilltalade frivilligt angett sig eller lämnat
uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av
brottet,
6. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han
eller hon på grund av brottet utvisas ur riket,
7. om den tilltalade förorsakas men till följd av att han
eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli
avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av
annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller
näringsutövning,
8. om ett straff utmätt efter brottets straffvärde skulle
framstå som oproportionerligt strängt med hänsyn till andra
rättsliga sanktioner till följd av brottet, eller
9. om någon annan omständighet påkallar att den tilltalade
får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Föreligger omständighet som avses i första stycket, får
rätten, om särskilda skäl påkallar det, döma till lindrigare
straff än som är föreskrivet för brottet. Lag (2015:78).

6 § Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § uppenbart oskäligt att döma till påföljd, skall rätten meddela
påföljdseftergift. Lag (1988:942).

7 § Har någon begått brott innan han eller hon fyllt tjugoett
år, ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid
straffmätningen. Rätten får då döma till lindrigare straff än
vad som är föreskrivet för brottet.

För brott som någon har begått innan han eller hon fyllt
tjugoett år får inte dömas till svårare straff än fängelse i
tio år. Om fängelse på längre tid och på livstid är
föreskrivet för brottet eller om det följer av 26 kap. 2 §,
får dock dömas till fängelse i högst fjorton år. Lag (2009:396).


30 kap. Om val av påföljd

1 § Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare
påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn.

Bestämmelser om användningen av överlämnande till särskild vård
finns i 31 och 32 kap. Lag (2006:891).

2 § Ingen får dömas till flera påföljder för samma brott, om inte något
annat är föreskrivet. Lag (1988:942).

3 § När någon döms för flera brott, skall rätten döma till gemensam
påföljd för brotten, om inte något annat är föreskrivet.

Om det finns särskilda skäl, får rätten för ett eller flera brott döma
till böter och samtidigt döma till annan påföljd för brottsligheten i
övrigt. Vidare får rätten döma till fängelse för ett eller flera brott
samtidigt som den dömer till villkorlig dom eller skyddstillsyn för
brottsligheten i övrigt. Lag (1988:942).

4 § Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter
som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta
sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 §.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och
art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Lag (1988:942).

5 § För brott som någon begått innan han eller hon fyllt arton
år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga
skäl. Att rätten därvid i första hand skall bestämma påföljden
till sluten ungdomsvård i stället för fängelse framgår av 32 kap. 5 §.

För brott som någon begått efter det att han eller hon fyllt
arton men innan han eller hon fyllt tjugoett år får rätten döma
till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens
straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Lag (2006:891).

6 § Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig
psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd
än fängelse. Rätten får döma till fängelse endast om det finns
synnerliga skäl. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl
ska rätten beakta
1. om brottet har ett högt straffvärde,
2. om den tilltalade saknar eller har ett begränsat behov av
psykiatrisk vård,
3. om den tilltalade i anslutning till brottet själv har vållat
sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt,
samt
4. omständigheterna i övrigt.

Rätten får inte döma till fängelse, om den tilltalade till
följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga
att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande
efter en sådan insikt. Detta gäller dock inte om den tilltalade
har vållat sin bristande förmåga på det sätt som anges i första
stycket 3.

Om rätten i fall som avses i första eller andra stycket finner
att någon påföljd inte bör dömas ut, ska den tilltalade vara
fri från påföljd. Lag (2008:320).

7 § Vid val av påföljd skall rätten som skäl för villkorlig
dom beakta om det saknas särskild anledning att befara att den
tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt
brottslighet.

Såsom särskilda skäl för villkorlig dom i stället för fängelse
kan rätten beakta, om den tilltalade samtycker till att domen
förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan
föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person
och övriga omständigheter. Lag (1998:604).

8 § Villkorlig dom skall förenas med dagsböter, om inte ett
bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra
samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den
tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl
mot att döma till böter. Lag (1998:604).

9 § Vid val av påföljd skall rätten som skäl för
skyddstillsyn beakta om det finns anledning att anta att denna
påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från
fortsatt brottslighet.

Som särskilda skäl för skyddstillsyn i stället för fängelse kan
rätten beakta
1. om en påtaglig förbättring skett av den tilltalades
personliga eller sociala situation i något hänseende som kan
antas ha haft samband med hans brottslighet,
2. om den tilltalade undergår behandling för missbruk eller
annat förhållande som kan antas ha samband med hans
brottslighet,
3. om missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat
särskilt förhållande som kräver vård eller annan behandling i
väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och
den tilltalade förklarar sig villig att gå igenom lämplig
behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i
samband med verkställigheten eller
4. om den tilltalade samtycker till att skyddstillsynen förenas
med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är
lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga
omständigheter. Lag (1998:604).

10 § Vid bedömningen av frågan om skyddstillsyn bör förenas med dagsböter
skall rätten beakta om detta är påkallat med hänsyn till brottslighetens
straffvärde eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet. Lag (1988:942).

11 § Skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen
påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den till- talades tidigare brottslighet. Lag (1988:942).


31 kap. Om överlämnande till särskild vård i vissa fall

1 § Har upphävts genom lag (2006:891).

1 a § Har upphävts genom lag (2006:891).

2 § Kan den som har begått en brottslig gärning bli föremål
för vård enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall får rätten överlämna åt socialnämnden eller, i fråga om
den som redan är intagen i ett hem där sådan vård meddelas, åt
den som förestår hemmet att föranstalta om behövlig vård. Innan
rätten beslutar om överlämnande skall socialnämnden eller den
som förestår hemmet höras.

Är för brottet stadgat strängare straff än fängelse i ett år,
får överlämnande enligt första stycket ske endast om det
föreligger särskilda skäl. Lag (2001:457).

3 § Lider den som har begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna
stanna vid böter, av en allvarlig psykisk störning, får rätten överlämna honom
till rättspsykiatrisk vård, om det med hänsyn till hans psykiska tillstånd och
personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är intagen på en sjuk- vårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och
annat tvång.

Har brottet begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning, får
rätten besluta att särskild utskrivningsprövning enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård skall äga rum vid vården, om det till följd av den
psykiska störningen finns risk för att han återfaller i brottslighet, som är
av allvarligt slag.

Om det med hänsyn till den tilltalades tidigare brottslighet eller av andra
särskilda skäl är påkallat, får rätten i samband med överlämnande till
rättspsykiatrisk vård döma till annan påföljd, dock inte fängelse eller
överlämnande till annan särskild vård. Lag (1991:1138).

4 § har upphävts genom lag (1991:1138).


32 kap. Om överlämnande till särskild vård för unga

1 § Den som är under tjugoett år och som begått brott får dömas
till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av
vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av
unga och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Vården
och åtgärderna skall syfta till att motverka att den unge
utvecklas ogynnsamt.

Ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade
åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst
eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till
brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare
brottslighet.

Skall åtgärderna vidtas med stöd av socialtjänstlagen, skall
rätten meddela föreskrift om att den unge skall följa det
ungdomskontrakt som upprättats av socialnämnden. Innehållet i
kontraktet skall framgå av domen.

Skall åtgärderna vidtas med stöd av lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga, skall den vårdplan som upprättats
av socialnämnden fogas till domen.

Om skada på egendom har uppkommit genom brottet och det bedöms
vara ägnat att främja den unges anpassning i samhället, får
rätten, i samband med att den dömer till ungdomsvård,
föreskriva att den unge på tid och sätt som anges i domen skall
biträda den skadelidande med visst arbete, som syftar till att
avhjälpa eller begränsa skadan eller som annars i belysning av
brottets och skadans art framstår som lämpligt. Sådan
föreskrift får meddelas endast med den skadelidandes samtycke. Lag (2006:891).

2 §/Träder i kraft I:2015-07-01/ Den som är under tjugoett år och som begått brott får dömas
till ungdomstjänst om den unge samtycker till det och påföljden
är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga
omständigheter. Den som döms till ungdomstjänst skall åläggas
att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad
verksamhet i lägst tjugo och högst etthundrafemtio timmar.

Den som är över arton år får dömas till ungdomstjänst endast om
det finns särskilda skäl för det.

Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses
tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens
straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte
finns skäl för att döma till ungdomsvård. I valet mellan
ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst väljas om den
påföljden inte är alltför ingripande. Lag (2006:891).

2 §/Träder i kraft I:2015-07-01/ Den som är under tjugoett år och som begått brott får
dömas till ungdomstjänst om påföljden är lämplig med hänsyn
till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den
som döms till ungdomstjänst ska åläggas att utföra oavlönat
arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst
tjugo och högst etthundrafemtio timmar.

Den som är över arton år får dömas till ungdomstjänst endast
om det finns särskilda skäl för det.

Rätten får döma till ungdomstjänst om påföljden kan anses
tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens
straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte
finns skäl för att döma till ungdomsvård. I valet mellan
ungdomstjänst och böter ska ungdomstjänst väljas om den
påföljden inte är alltför ingripande. Lag (2015:80).

3 § Om det behövs med hänsyn till brottslighetens straffvärde
eller art eller den unges tidigare brottslighet, får rätten
förena ungdomsvård med
1. ungdomstjänst enligt 2 § första och andra styckena, eller
2. dagsböter, högst tvåhundra, oavsett om böter har
föreskrivits för brottet eller inte.

I valet mellan ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst
väljas om den påföljden inte är alltför ingripande. Lag (2006:891).

4 § Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som
åligger honom eller henne enligt en föreskrift vid ungdomsvård
om att han eller hon skall följa ett ungdomskontrakt eller
enligt en dom på ungdomstjänst, får rätten på talan av åklagare
undanröja annan påföljd än böter som dömts ut för brottet och
bestämma ny påföljd för detta. I stället för att undanröja
påföljden får dock rätten meddela den dömde en varning, om det
är en tillräcklig åtgärd.

Om, av annat skäl än som anges i första stycket, den planerade
vården eller de planerade åtgärderna enligt ett ungdomskontrakt
eller en vårdplan inte kommer till stånd eller vården eller
åtgärderna kommit att i väsentlig grad avvika från vad som
planerats i kontraktet eller vårdplanen, får rätten på talan av
åklagare undanröja annan påföljd än böter som dömts ut för
brottet och bestämma ny påföljd för detta. Detsamma gäller om,
av annat skäl än som anges i första stycket, en dom på
ungdomstjänst inte till väsentlig del kan fullgöras inom skälig
tid.

Om rätten beslutar om undanröjande enligt första eller andra
stycket skall den, när den nya påföljden bestäms, ta skälig
hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av den
undanröjda påföljden och till böter som har dömts ut enligt 3 § första stycket 2. Lag (2006:891).

5 § Har någon begått brott innan han eller hon fyllt arton år
och finner rättten med tillämpning av 30 kap. att påföljden bör
bestämmas till fängelse, skall den i stället bestämma påföljden
till sluten ungdomsvård under viss tid. Detta gäller dock inte
om det, med hänsyn till den tilltalades ålder vid lagföringen
eller annan omständighet, finns särskilda skäl däremot.

Rätten får bestämma tiden för sluten ungdomsvård till lägst
fjorton dagar och högst fyra år.

Bestämmelser om verkställighet finns i lagen (1998:603) om
verkställighet av sluten ungdomsvård. Lag (2006:891).


33 kap. Om avräkning av anhållnings- och häktestid m. m.

1 § Har upphävts genom lag (1988:942).

2 § Har upphävts genom lag (1988:942).

3 § Har upphävts genom lag (1973:43).

4 § Har upphävts genom lag (1988:942).

5 § Bestämmelser om att frihetsberövande i vissa fall skall
tillgodoräknas som tid för verkställighet av påföljd finns i
lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Lag (2000:175).

6 § Om någon döms till fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård eller om rätten med tillämpning av 34 kap. 1 § 1 förordnar att sådan påföljd skall avse ytterligare brott, och
den dömde med anledning av misstanke om brott som prövats genom
dom i målet har varit berövad friheten på sätt som enligt 19 a § första stycket lagen (1974:202) om beräkning av
strafftid m.m. får tillgodoräknas som tid under vilken påföljden
verkställts i anstalt eller vid ett särskilt ungdomshem, får
rätten förordna att påföljden skall anses helt verkställd genom
frihetsberövandet. En förutsättning för ett sådant förordnande
är att den tid som den utdömda påföljden överstiger
frihetsberövandet med är ringa.

Om rätten undanröjer en villkorlig dom eller en skyddstillsyn
och i stället dömer till fängelse på viss tid eller till sluten
ungdomsvård, gäller första stycket även i fråga om sådana
frihetsberövanden som anges i 19 a § andra stycket lagen om
beräkning av strafftid m.m.

Om någon döms till böter eller ungdomstjänst och med anledning
av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, har varit
berövad friheten på sätt som enligt första stycket får
tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, får rätten
förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd
genom frihetsberövandet. Lag (2006:891).

7 § Bestämmelserna om tillgodoräknande av tid för
frihetsberövande som verkställighet av påföljd i 6 §, i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. och i 10 a § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård skall
tillämpas av rätten i fråga om frihetsberövande som ägt rum
utom riket, om inte särskilda skäl talar mot detta. Lag (2003:1157).

8 § Vid prövning i högre rätt av ett överklagande angående
utdömd påföljd får beslut i fråga som avses i 6 och 7 §§ ändras
även om beslutet inte överklagats. Lag (2000:175).

9 § Har upphävts genom lag (1988:942).


34 kap. Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av
påföljd

1 § Har den som för brott dömts till fängelse, villkorlig
dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård begått annat brott
före domen eller begår han nytt brott efter domen men innan
påföljden till fullo verkställts eller annars upphört, får
rätten, med iakttagande av vad för vissa fall är föreskrivet i 2-7 §§, efter omständigheterna
1. förordna att den tidigare utdömda påföljden skall avse också
det andra brottet,
2. döma särskilt till påföljd för detta brott, eller
3. om den tidigare domen vunnit laga kraft, undanröja den
utdömda påföljden och för brotten döma till påföljd av annan
art.

Har en skyddstillsyn förenats med fängelse enligt 28 kap. 3 §,
skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel den
utdömda fängelsepåföljden anses som en del av skyddstillsynen. Lag (1998:604).

2 § Undergår den dömde fängelse på livstid, må allenast meddelas
förordnande enligt 1 § 1.

3 § Är den tidigare ådömda påföljden fängelse på viss tid, må förordnande
enligt 1 § 1 meddelas allenast om det är uppenbart, att det nya brottet i
jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse,
eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Dömes med tillämpning av 1 § 2 till straff för brott som begåtts innan
den tidigare domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets
bestämmande iakttagas, att straffen tillhopa icke överstiga vad som
jämlikt 26 kap. 2 § kunnat ådömas för båda brotten, och må därvid dömas
till lindrigare straff än för brottet är stadgat.

Undanröjande av fängelse enligt 1 § 3 må ske endast om dom meddelas
innan straffet till fullo verkställts.

4 § Tillämpas 1 § 1 eller 2 i fråga om någon som villkorligt
frigivits från fängelse, skall, om brottet begåtts under
prövotiden, den villkorligt medgivna friheten eller en del av
denna förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Såsom särskilda skäl för att inte förverka eller för att
förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet kan
rätten beakta
1. om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är
av lindrig beskaffenhet,
2. om lång tid har förflutit mellan brotten, eller
3. om ett förverkande annars skulle framstå som oskäligt.

Beslutas inte förverkande enligt första stycket, får rätten
besluta åtgärd som avses i 26 kap. 18 § eller förlänga
prövotiden med högst ett år utöver den tid som följer av 26 kap. 10 §.

En åtgärd enligt tredje stycket får beslutas endast före
prövotidens utgång. Förverkande får beslutas endast om fråga
därom uppkommer i ett mål där den frigivne häktats eller fått
del av åtal inom ett år från prövotidens utgång. Lag (1998:604).

5 § Är den tidigare påföljden villkorlig dom, får förordnande
enligt 1 § 1 meddelas endast för brott som begåtts före
prövotidens början.

Meddelas förordnande enligt 1 § 1, får rätten, om den nya
brottslighetens straffvärde eller art påkallar det, även döma
till dagsböter, högst tvåhundra, vare sig böter har
föreskrivits för brottet eller inte.

Om det behövs för att rätten skall kunna tillämpa 1 § 1 i
stället för att undanröja den villkorliga domen enligt 1 § 3 och döma till fängelse, får rätten, om det finns sådana
särskilda skäl som anges i 30 kap. 7 § andra stycket, besluta
att den villkorliga domen skall förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. Meddelas en sådan föreskrift skall rätten
tillämpa 27 kap. 2 a § andra stycket. Tillämpas 1 § 1 eller 2, får rätten besluta åtgärd enligt 27 kap. 6 § 1 eller 2 eller förlänga prövotiden till tre år, dock
endast om fråga därom uppkommer i mål där den dömde häktats eller
fått del av åtal före prövotidens utgång.

Undanröjs en villkorlig dom med stöd av 1 § 3 skall rätten, när
den bestämmer ny påföljd, ta skälig hänsyn till böter som har
dömts ut enligt andra stycket eller 27 kap. 2 § samt till vad
den dömde undergått till följd
av föreskrift om samhällstjänst. Härvid får dömas till fängelse
på kortare tid än vad som är föreskrivet för brottet. Har en
uppgift som avses i 27 kap. 2 a § andra stycket lämnats skall,
om fängelse döms ut, detta beaktas när straffets längd bestäms.

En villkorlig dom får undanröjas enligt 1 § 3 endast om fråga
därom uppkommer i mål där den dömde häktats eller fått del av
åtal inom ett år från prövotidens utgång. Lag (1998:604).

6 § Är den tidigare påföljden skyddstillsyn, får rätten vid
tillämpning av 1 § 1, om den nya brottslighetens straffvärde
eller art eller den tilltalades tidigare brottslighet kräver
det, även döma till dagsböter, högst tvåhundra, oavsett om
böter är föreskrivet för brottet eller inte.

Om det behövs för att rätten skall kunna tillämpa 1 § 1 i
stället för att undanröja skyddstillsynen med stöd av 1 § 3 och
döma till fängelse, får rätten, om det finns sådana särskilda
skäl som anges i 30 kap. 9 § andra stycket 4, besluta att
skyddstillsynen skall förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. Meddelas en sådan föreskrift skall rätten
tillämpa 28 kap. 2 a § andra stycket.

Är fängelse föreskrivet för det nya brottet och kan, med hänsyn
till omständigheter som i 30 kap. 11 § sägs, 1 § 1 inte
tillämpas utan att sådant förordnande förenas med
frihetsberövande, får rätten i stället för att döma till böter
enligt första stycket döma till fängelse enligt 28 kap. 3 §.

Tillämpas 1 § 1 eller 2 får rätten besluta åtgärd som avses i 28 kap. 9 § eller förlänga prövotiden till högst fem år. Har
den dömde åtagit sig att följa en sådan behandlingsplan som
avses i 30 kap. 9 § andra stycket 3, tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 a §.

Döms den tilltalade med tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms, skälig hänsyn tas till vad
han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till
vad han har avtjänat av fängelse som dömts ut enligt första
stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som dömts ut enligt
första stycket eller 28 kap. 2 §. I fall som här avses får
fängelse dömas ut på kortare tid än vad som är föreskrivet för
brottet. Har en uppgift som avses i 28 kap. 2 a § andra stycket
eller 6 a § första stycket lämnats i domen skall, om fängelse
döms ut, detta beaktas, när straffets längd bestäms.

Fängelse enligt tredje stycket får inte dömas ut och beslut om
föreskrift enligt andra stycket, beslut enligt fjärde stycket
eller beslut om undanröjande av skyddstillsyn får inte
meddelas, i annat fall än när fråga därom uppkommer i mål vari
den dömde häktats eller fått del av åtal före prövotidens
utgång. Lag (1998:604).

7 § Är den tidigare påföljden sluten ungdomsvård får
förordnande enligt 1 § 1 meddelas endast om det är uppenbart,
att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn
till påföljden utan nämnvärd betydelse, eller det annars finns
särskilda skäl för det.

Döms med tillämpning av 1 § 2 till påföljd för brott som
begåtts innan den tidigare domen börjat verkställas, skall vid
påföljdens bestämmande iakttas att påföljderna tillsammans inte
överstiger vad som skulle ha dömts ut för båda brotten. Rätten
får därvid döma till lindrigare straff än vad som är
föreskrivet för brottet.

Döms den tilltalade med tillämpning av 1 § 3 till fängelse,
skall, när straffets längd bestäms, skälig hänsyn tas till vad
han har undergått till följd av domen på sluten ungdomsvård. Beslut om undanröjande av sluten ungdomsvård får ske endast om
dom meddelas innan den fastställda verkställighetstiden har
löpt ut. Lag (1998:604).

8 § Har den som dömts till ungdomstjänst begått annat brott
innan påföljden börjat verkställas, skall rätten, om påföljden
även för detta brott bestäms till ungdomstjänst, vid
bestämmande av antalet timmar ungdomstjänst, så långt möjligt,
iaktta att detta antal tillsammans med det antal timmar som
tidigare dömts ut inte överstiger det antal timmar som skulle
ha bestämts som gemensam påföljd för brotten. Lag (2006:891).

9 § Har upphört att gälla enligt lag (1981:211).

10 § Har med tillämpning av 1 § 1 genom lagakraftvunnen dom
förordnats, att fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eller
sluten ungdomsvård som dömts ut i tidigare mål skall avse
ytterligare brott, och ändras den tidigare påföljden av högre
rätt genom dom som vinner laga kraft, skall frågan om påföljd
för sagda brott efter anmälan av åklagare på nytt prövas av
domstol. Detsamma skall gälla, när påföljd bestämts med
tillämpning av 3 § andra stycket eller 7 § andra stycket och
den tidigare påföljden ändras.

Visar det sig, när en dom på fängelse på viss tid eller på
sluten ungdomsvård skall verkställas, att den dömde begått
brottet innan en påföljd som han dömts till för något annat
brott börjat verkställas, och framgår det inte av domarna att
den andra påföljden har beaktats, skall, sedan domarna vunnit
laga kraft, domstol efter anmälan av åklagare med tillämpning
av 3 § andra stycket eller 7 § andra stycket bestämma vad den
dömde skall undergå till följd av den dom som sist skall
verkställas. Lag (1998:604).

11 § Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse
på livstid och dom på böter, förvandlingsstraff för böter,
fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomstjänst eller sluten ungdomsvård, skall livstidsstraffet
träda i stället för den andra påföljden.

Förekommer till verkställighet på en gång en dom på fängelse på
viss tid i minst två år eller sluten ungdomsvård i minst två år
och en dom på böter eller förvandlingsstraff för böter som har
meddelats innan de förstnämnda påföljderna har börjat
verkställas, skall fängelsestraffet eller utdömd sluten
ungdomsvård träda i stället för den andra påföljden. Lag (2006:891).

12 § Har upphört att gälla enligt lag (1979:680).

13 § Har upphört att gälla enligt lag (1981:211).

14 § Har upphört att gälla enligt lag (1975:667).

15 § Har upphört att gälla enligt lag (1975:667).

16 § Har upphört att gälla enligt lag (1975:667).

17 § Har upphört att gälla enligt lag (1975:667).

18 §/Upphör att gälla U:2015-04-01/ Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till
Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till
fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och
kan överlämnande eller utlämning enligt den främmande statens
lagstiftning ej ske för alla brotten, skall domstol, efter
anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt ådömda påföljden
och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken
överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrives i första stycket skall även gälla, då fråga
uppkommer om att svensk brottmålsdom, som avser två eller flera
brott, skall verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet
av brottmålsdom eller lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet, och hinder mot
verkställighet föreligger enligt den främmande statens
lagstiftning såvitt avser något eller några av brotten. Lag (2003:1157).

18 §/Träder i kraft I:2015-04-01/ Uppkommer fråga om överlämnande eller utlämning till
Sverige för verkställighet av dom, varigenom någon dömts till
fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, och
kan överlämnande eller utlämning enligt den andra statens
lagstiftning inte ske för alla brotten, ska domstol, efter
anmälan av åklagare, undanröja den gemensamt utdömda
påföljden och döma till påföljd för den brottslighet för
vilken överlämnande eller utlämning kan äga rum.

Vad som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga
uppkommer om att svensk brottmålsdom som avser två eller
flera brott ska verkställas utomlands i enlighet med lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom, lagen (2015:96) om erkännande
och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom
Europeiska unionen eller lagen (1978:801) om internationellt
samarbete rörande kriminalvård i frihet, men det finns hinder
mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i
fråga om något eller några av brotten. Lag (2015:97).


35 kap. Om bortfallande av påföljd

1 § Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.

2 § Bestämmelserna i detta kapitel om bortfallande av påföljd
gäller inte för
1. mord eller dråp enligt 3 kap. 1 eller 2 §,
2. folkmord, brott mot mänskligheten eller grov
krigsförbrytelse enligt 1, 2 eller 11 § lagen (2014:406) om
straff för folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser,
3. terroristbrott enligt 3 § 1 eller 2 jämförd med 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, eller
4. försök till dessa brott.

Har någon begått brott som avses i första stycket innan han
eller hon fyllt tjugoett år, gäller dock bestämmelserna om
bortfallande av påföljd i detta kapitel. Lag (2014:407).

3 § Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller
avskrives mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om
möjligheten att ådöma påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen
ej skett.

4 § De i 1 § bestämda tiderna ska räknas från den dag brottet
begicks. Om det förutsätts att en viss verkan av handlingen
ska ha inträtt innan en påföljd får dömas ut, ska tiden
räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

Vid brott som avses i följande bestämmelser ska de i 1 § bestämda tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller
skulle ha fyllt arton år:
1. 6 kap. 4–6, 8 och 9 §§ eller försök till sådana brott,
2. 6 kap. 1–3, 10 och 12 §§ eller försök till brott enligt 6 kap. 1–3 och 12 §§, om brottet begåtts mot en person som inte
fyllt arton år,
3. 16 kap. 10 a § första och femte styckena eller försök till
sådana brott, om brottet avser skildring av barn i
pornografisk bild och en tillämpning av första stycket inte
leder till att möjligheten att döma ut påföljd bortfaller
senare,
4. 2 § lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av
kvinnor eller försök till sådant brott, om brottet begåtts
mot en person som inte fyllt arton år.

Vid bokföringsbrott som inte är ringa ska tiden räknas från
den dag då den bokföringsskyldige har försatts i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar,
om detta skett inom fem år från brottet. Om den
bokföringsskyldige inom fem år från brottet blivit föremål
för revision av Skatteverket, ska tiden räknas från den dag
då revisionen beslutades. Lag (2013:856).

5 § Har upphört att gälla genom lag (1971:964).

6 § I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har
förflutit
1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för
ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,
2. femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse
över två år,
3. trettio år i övriga fall. Lag (1971:964).

7 § Ådömda böter bortfaller när fem år förflutit från det domen vann laga
kraft. Detta gäller inte om vid utgången av den angivna tiden den dömde har
delgivits en ansökan om böternas förvandling och denna ansökan inte har
prövats slutligt. Föranleder ej ansökningen att böterna förvandlas, bortfaller
de när rättens slutliga beslut i målet vinner laga kraft. Om bortfallande av
ålagt förvandlingsstraff föreskrivs särskilt.

Dör den dömde, bortfaller ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen
vunnit laga kraft och lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,
för betalning av böterna, skall dock böterna betalas av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite. Lag (1983:351).

8 § Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid
som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:
1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,
2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,
3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta år
ådömts,
4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,
5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts. Lag (1971:964).

9 § Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten; och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det ådömda
straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller, när villkor- lig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag beslutet därom
vann laga kraft.

10 § Sluten ungdomsvård bortfaller, om domen inte börjat
verkställas innan fem år förflutit från det att domen vann laga
kraft.

Avbryts verkställigheten av dom på sluten ungdomsvård skall vad
som sägs i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fråga
om den fortsatta verkställigheten. Tiden skall räknas från
dagen för avbrottet. Lag (1998:604).

11 § Ungdomstjänst bortfaller, om verkställighet inte påbörjats
innan fem år förflutit från det att domen vann laga kraft.

Avbryts verkställigheten av ungdomstjänsten skall vad som sägs
i första stycket tillämpas på motsvarande sätt i fråga om den
fortsatta verkställigheten. Tiden skall räknas från dagen för
avbrottet. Lag (2006:891).


36 kap. Om förverkande av egendom, företagsbot och annan särskild
rättsverkan av brott

Om förverkande

Förverkande av utbyte

1 § Utbyte av ett brott enligt denna balk ska förklaras
förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller
vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband
med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt denna balk. I
stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.

Om inte annat är särskilt föreskrivet, ska bestämmelserna i
första stycket också tillämpas i fråga om utbyte av ett brott
och ersättning för kostnader i samband med ett brott enligt
annan lag eller författning, om det för brottet är föreskrivet
fängelse i mer än ett år. Lag (2008:370).

1 a § Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att
förklara utbyte av ett brott förverkat ska bland andra
omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att
skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas
eller annars bli fullgjord. Lag (2008:370).

1 b § Döms någon för ett brott för vilket är föreskrivet
fängelse i sex år eller mer och har brottet varit av
beskaffenhet att kunna ge utbyte, ska även i annat fall än som
avses i 1 § egendom förklaras förverkad, om det framstår som
klart mera sannolikt att den utgör utbyte av brottslig
verksamhet än att så inte är fallet. I stället för egendomen
får dess värde förklaras förverkat.

Har brottet varit av beskaffenhet att kunna ge utbyte, gäller
första stycket också om någon döms för
1. människohandel enligt 4 kap. 1 a § tredje stycket, koppleri,
ocker som är grovt, olovlig befattning med falska pengar som är
grovt, eller grovt dobbleri,
2. narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,
3. dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om
förbud mot vissa dopningsmedel,
4. narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller
5. människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket
utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av
människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag.

Vad som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller
också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling
till ett brott som avses där.

Förverkande enligt denna paragraf får inte beslutas om det är
oskäligt. Lag (2011:115).

1 c § Som utbyte av ett brott eller av brottslig verksamhet
anses vid förverkande även egendom som har trätt i stället för
utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i
stället för utbyte. Lag (2008:370).

Förverkande av hjälpmedel, m.m.

2 § Egendom som har använts som hjälpmedel vid brott enligt
denna balk får förklaras förverkad, om det behövs för att
förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som varit avsedd att användas som
hjälpmedel vid brott enligt denna balk, om brottet har
fullbordats eller om förfarandet har utgjort ett straffbart
försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling.

Vad som har sagts i första stycket gäller även egendom som
frambragts genom brott enligt denna balk, egendom vars
användande utgör sådant brott samt egendom som någon annars
tagit befattning med på ett sätt som utgör sådant brott.

I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

Om inte annat är särskilt föreskrivet, skall bestämmelserna i
första och tredje styckena också tillämpas i fråga om egendom
som använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid
brott enligt annan lag eller författning, om det för brottet är
föreskrivet fängelse i mer än ett år. Lag (2005:283).

3 § Förverkande får även i annat fall än som avses i 2 § beslutas i
fråga om föremål
1. som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt kan befaras komma till brottslig användning,
2. som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och
som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de
skulle komma till sådan användning, eller
3. som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada
på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar
anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. Lag (1989:136).

4 § Har det till följd av ett brott som är begånget i utövningen av
näringsverksamhet uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkaren, skall
värdet därav förklaras förverkat även när det inte följer av 1 eller 2 § eller annars är särskilt föreskrivet.

Vad som har sagts i första stycket gäller ej, om förverkande är oskäligt. Vid
bedömningen av om så är förhållandet skall bland andra omständigheter beaktas
om det finns anledning att anta att annan betalningsskyldighet som svarar mot
de ekonomiska fördelarna av brottet kommer att åläggas näringsidkaren eller
annars fullgöras av denne.

Kan bevisning om vad som skall förklaras förverkat inte alls eller endast med
svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med
hänsyn till omständigheterna. Lag (1986:1007).

Hos vem förverkande får ske, m.m.

5 § Förverkande till följd av brott av egendom eller dess värde
enligt 1 och 2-4 §§ får, om inte annat har föreskrivits, ske
hos

a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet,
b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande
var,
c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare
som avses i 4 §,
d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning
eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller
som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid
haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om
egendomens samband med brottet.

Tillhörde egendomen vid brottet inte någon av dem som anges i
första stycket a-c, får den inte förklaras förverkad. Egendom
som enligt 1 c § ska anses som utbyte får dock förklaras
förverkad om den egendom, som den förverkade egendomen trätt i
stället för, vid brottet tillhörde någon av dem som anges i
första stycket a-c. Lag (2008:370).

5 a § Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet enligt 1 b § får ske hos
1. gärningsmannen eller annan som medverkat till det brott som
förverkandet grundas på,
2. den som förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund
av arv eller testamente eller genom gåva,
3. den som förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft
vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen har
samband med brottslig verksamhet.

Bestämmelser om förfarandet vid en talan om förverkande hos den
som avses i första stycket 2 eller 3 finns i lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig
verksamhet i vissa fall. Lag (2008:370).

5 b § Särskild rätt till egendom som förklaras förverkad
består, om inte även den särskilda rätten förklaras förverkad.

Sådan rätt som har vunnits genom utmätning upphör, om egendomen
förklaras förverkad, såvida det inte av särskild anledning
förordnas att rätten ska bestå. Lag (2008:370).

6 § I stället för förverkande äger rätten föreskriva åtgärd till förebyggande
av missbruk. Lag (1986:118)

Om företagsbot

7 § För brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet
skall, på yrkande av allmän åklagare, näringsidkaren åläggas
företagsbot, om det för brottet är föreskrivet strängare straff
än penningböter och
1. näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas
för att förebygga brottsligheten, eller
2. brottet har begåtts av

a) en person i ledande ställning grundad på befogenhet att
företräda näringsidkaren eller att fatta beslut på
näringsidkarens vägnar, eller

b) en person som annars haft ett särskilt ansvar för tillsyn
eller kontroll i verksamheten.

Första stycket gäller inte, om brottsligheten varit riktad mot
näringsidkaren. Lag (2006:283).

8 § Företagsbot skall fastställas till lägst fem tusen kronor
och högst tio miljoner kronor. Lag (2006:283).

9 § När storleken av företagsbot bestäms, skall, med beaktande
av straffskalan för brottet, särskild hänsyn tas till den skada
eller fara som brottsligheten inneburit samt till
brottslighetens omfattning och förhållande till
näringsverksamheten.

Skälig hänsyn skall också tas till om näringsidkaren tidigare
ålagts att betala företagsbot. Lag (2006:283).

10 § Företagsbot får sättas lägre än vad som borde ha skett med
tillämpning av 9 §,
1. om brottet medför annan betalningsskyldighet eller särskild
rättsverkan för näringsidkaren och den samlade reaktionen på
brottsligheten skulle bli oproportionerligt sträng,
2. om näringsidkaren efter förmåga försökt förebygga, avhjälpa
eller begränsa de skadliga verkningarna av brottet,
3. om näringsidkaren frivilligt angett brottet, eller
4. om det annars finns särskilda skäl för jämkning.

Om det är särskilt påkallat med hänsyn till något förhållande
som avses i första stycket får företagsbot efterges. Lag (2006:283).

10 a § Om ett brott som kan föranleda talan om företagsbot
1. har begåtts av oaktsamhet, och
2. inte kan antas föranleda annan påföljd än böter

får brottet åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från
allmän synpunkt. Lag (2006:283).

Gemensamma bestämmelser

11 § Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan
av att någon dömes till straff skall gälla även då annan påföljd som
omförmäles i 1 kap. 3 § ådömes.

Vid tillämpningen av första stycket skall villkorlig dom och skyddstillsyn
samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande till särskild vård
anses lika med fängelse. Därvid skall, om så förordnas, skyddstillsyn och
överlämnande till särskild vård anses motsvara fängelse i minst sex månader. Lag (1986:118).

12 § Förutsättes för förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan,
som kan följa å brott, att någon dömts till påföljd, må rätten, om påföljd
för brottet eftergives, i den mån omständigheterna föranleda därtill förordna,
att sådan rättsverkan skall inträda. Lag (1986:118).

13 § Har brott begåtts av någon som inte fyllt femton år eller som handlat
under påverkan av en allvarlig psykisk störning får rätten besluta om för- verkande av egendom eller om annan särskild rättsverkan, som kan följa på
brottet, endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Lag (1991:1138).

14 § Kan på grund av den brottsliges död eller av annan orsak påföljd ej
längre ådömas, får egendom förklaras förverkad eller företagsbot åläggas
på grund av brottet eller åtgärd föreskrivas till förebyggande av missbruk,
endast om stämning i mål därom delgivits inom fem år från det brottet begicks. Talan får i sådant fall väckas av åklagare endast om det är påkallat ur allmän
synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap. 3 § stadgas äga motsvarande
tillämpning. Lag (1986:118).

15 § Beslut om förverkande eller om åtgärd till förebyggande av missbruk
eller om företagsbot förfaller, i den mån verkställighet ej skett inom
tio år från det beslutet vann laga kraft. Lag (1986:118).

16 § Är i lag eller författning föreskrivet att förklaring skall meddelas
om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan av brott, må detta
likväl underlåtas, om denna rättsverkan är uppenbart oskälig. Lag (1986:1007).

17 § Förverkad egendom och företagsbot tillfaller staten, om ej
annat är föreskrivet.

Har utbyte av brott som svarar mot
1. skada för enskild eller
2. medel som en enskild är berättigad att få tillbaka

förklarats förverkat hos någon, svarar staten i dennes ställe
för ersättning åt den skadelidande eller ersättningsberättigade
intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av
beslutet om förverkande. Vid verkställighet av detta beslut har
den hos vilken förverkandet skett rätt att räkna av vad han
eller hon visar sig ha utgett som ersättning till den
skadelidande eller ersättningsberättigade. Lag (2005:283).


37 kap. Om nämnderna

1 § Regeringen bestämmer om landets indelning i verksamhetsområden för
övervakningsnämnderna.

En övervakningsnämnd består av ordförande, vice ordförande och tre andra
ledamöter, om inte regeringen förordnar att en viss nämnd skall ha flera
ledamöter. Nämnden är beslutför med ordförande och två ledamöter. I
brådskande fall och i ärenden av mindre vikt får ordföranden ensam besluta
på nämndens vägnar. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde
med nämnden.

Regeringen äger förordna att övervakningsnämnd skall arbeta å avdelningar. Om sådan avdelning skall i tillämpliga delar gälla vad om nämnd är stadgat. Lag (1983:240).

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
förordnar ordförande och vice ordförande i
övervakningsnämnderna. Vice ordföranden tjänstgör vid förfall
för ordföranden i dennes ställe. Vid förfall för både
ordföranden och vice ordföranden förordnas tillfällig ersättare
av Kriminalvården. Ordföranden, vice ordföranden och tillfällig
ersättare skall vara lagfarna och ha erfarenhet av tjänstgöring
som domare.

Övriga ledamöter utses genom val. För dessa väljs lika många
ersättare. Val förrättas av kommunfullmäktige, om
övervakningsnämndens verksamhetsområde omfattar endast en
kommun, och annars av landstingsfullmäktige. Om det inom
nämndens verksamhetsområde även finns en kommun som ej ingår i
ett landsting, förrättas valet av landstingsfullmäktige och
kommunfullmäktige med den fördelning dem emellan som
länsstyrelsen bestämmer efter befolkningstalen. Ingår flera län
eller delar av län i övervakningsnämnds verksamhetsområde,
fastställer regeringen efter samma grunder antalet ledamöter
och ersättare för varje län eller del av län.

Landstingsfullmäktiges och kommunfullmäktiges val av ledamöter
eller ersättare skall vara proportionellt, om det begärs av
minst så många ledamöter i landstingsfullmäktige eller
kommunfullmäktige som motsvarar den kvot, vilken erhålls om
antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som
valet avser, ökat med 1. Om kvoten är ett brutet tal, skall den
avrundas till närmast högre hela tal. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val finns bestämmelser i lagen (1992:339) om
proportionellt valsätt. Om ersättarna inte väljs
proportionellt, skall vid valet även den ordning bestämmas, i
vilken de skall kallas till tjänstgöring.

Ledamot och annan än tillfällig ersättare utses för fyra år. Om
en ledamot som har utsetts vid proportionellt val avgår före
tidens utgång, inträder en ersättare enligt den ordning mellan
ersättarna som har bestämts vid valet. Avgår en ledamot eller
ersättare som inte har utsetts vid proportionellt val, utses en
ny ledamot eller ersättare för återstoden av tiden. Tillfällig
ersättare förordnas för högst sex månader.

Då ledamot eller ersättare skall utses skall
övervakningsnämnden göra anmälan därom till den som skall utse
honom. Lag (2005:967).

3 § Valbar till ledamot eller ersättare i en övervakningsnämnd
är den som har rösträtt vid val av kommunfullmäktige och som
är folkbokförd inom nämndens verksamhetsområde. Den som har en
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte väljas
till ledamot eller ersättare. Inte heller får en lagfaren
domare, åklagare, polisman, kriminalvårdstjänsteman eller
advokat eller den som annars har till yrke att föra andras
talan inför rätta väljas till ledamot eller ersättare. Övervakningsnämnden prövar självmant den valdes behörighet.

Upphör en ledamot att vara valbar, är uppdraget förfallet. Lag (2010:612).

4 § Har upphävts genom lag (2010:612).

5 § En ledamot och en ersättare i en övervakningsnämnd ska ha
avlagt domared. För ledamot och ersättare ska samma jävsregler
gälla som för domare. Bestämmelsen i 4 kap. 13 § 7 rättegångsbalken ska dock inte tillämpas.

I fråga om beslut av en övervakningsnämnd gäller i tillämpliga
delar vad som är föreskrivet om omröstning i brottmål i
överrätt. Lag (2010:612).

6 § Om den dömde begär det, har han eller hon rätt att höras
muntligen i ett ärende hos en övervakningsnämnd. Lag (2010:612).

7 § Den som har dömts till fängelse får begära prövning av
Kriminalvårdens beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra
meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd
inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den
övervakade är inskriven är beläget. Nämnden får också
självmant ta upp ett sådant beslut till omprövning eller själv
meddela ett sådant beslut. Kriminalvården kan överlämna ett
ärende enligt nämnda bestämmelser till nämnden för avgörande. Lag (2010:612).

8 § Bestämmelserna i 7 § tillämpas på motsvarande sätt i fråga
om den som har dömts till skyddstillsyn. Lag (2010:612).

9 § I ärende angående förverkande av villkorligt medgiven frihet
enligt 26 kap. skall offentligt biträde förordnas för den som
åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Lag (1996:1623).

10 § Kriminalvårdens och övervakningsnämndens beslut som avses
i 7, 8 och 11 §§ gäller omedelbart, om inte något annat
förordnas. Lag (2011:422).

11 § Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 11, 15, 18, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 5 a § andra
stycket, 7 och 11 §§ får överklagas till tingsrätten i den ort
där övervakningsnämnden är belägen. Överklagandet ska ges in
till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då
den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller
lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska
dock inte vara part i domstolen.

Beslut enligt denna balk av en övervakningsnämnd i andra
frågor än som avses i första stycket får inte överklagas. Lag (2010:612).


38 kap. Rättegångsbestämmelser m.m.

1 § Den som har dömts till villkorlig dom får före
överklagandetidens utgång lämna förklaring, att han är nöjd med
domen när det gäller den utdömda påföljden. En sådan förklaring
skall avse även böter, som ådömts med stöd av 27 kap. 2 §. Förklaringen avges i den ordning regeringen föreskriver.

En förklaring som lämnats i föreskriven ordning får inte tas
tillbaka. Har den dömde överklagat domen, skall hans talan när
det gäller påföljden för brottet anses återkallad genom
förklaringen.

Angående nöjdförklaring i fråga om dom på fängelse och dom på
sluten ungdomsvård är särskilt stadgat. Lag (1998:604).

2 § Har domstol överlämnat någon till vård med stöd av 31 kap. 2 §, får efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i
målet undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma
till annan påföljd för brottet om den vård som socialnämnden i
yttrande till domstolen har förklarat sig ämna föranstalta om
visar sig inte kunna anordnas. Lag (2006:891).

2 a § Har vid straffmätning eller val av påföljd enligt vad
som framgår av domen särskilt beaktats huruvida den tilltalade
till följd av brottet kan komma att drabbas av avskedande eller
uppsägning från arbetsanställning och har det antagande som i
detta hänseende legat till grund för domen visat sig felaktigt,
får den rätt som först dömt i målet efter ansökan av åklagaren
eller den dömde undanröja den ådömda påföljden och döma till ny
påföljd för brottet. Detta gäller dock endast om den tidigare
ådömda påföljden inte har till fullo verkställts. Görs en sådan
ansökan, får rätten förordna att den tidigare ådömda påföljden
tills vidare inte får verkställas.

Är den tidigare påföljden villkorlig dom eller skyddstillsyn
och bestäms den nya påföljden till fängelse, skall vid
straffets bestämmande skälig hänsyn tas till vad den dömde
undergått till följd av den villkorliga domen eller domen på
skyddstillsyn. Härvid får dömas till fängelse på kortare tid än
vad som är föreskrivet för brottet. Undanröjs fängelse eller
sluten ungdomsvård och dömer rätten till ny påföljd av nu
angivet slag, skall den tid under vilken den tidigare påföljden
verkställts anses som verkställighet av den nya påföljden. Rätten skall i beslutet ange den redan verkställda tiden. Lag (1998:604).

3 § Fråga om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 § tas upp av den rätt som först avgjort
det mål där villkorlig dom meddelats. Fråga om åtgärd enligt 32 kap. 4 § tas upp av den rätt som först avgjort det mål där
ungdomsvård eller ungdomstjänst dömts ut.

Talan enligt 28 kap. 8 § väcks vid den tingsrätt, inom vars
område den övervakningsnämnd som har gjort framställning i
ärendet är verksam, eller vid den rätt som först avgjort det
mål där skyddstillsyn dömts ut.

Mål som avses i denna paragraf får också tas upp av en domstol,
där brottmål mot den dömde är anhängigt, eller av rätten i den
ort, där den dömde mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med
hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt. Lag (2006:891).

4 § Anmälan jämlikt 34 kap. 10 § göres hos första domstol i något av
målen.

Anmälan jämlikt 34 kap. 18 § göres hos den rätt som först dömt i målet. Lag (1981:211).

5 § Talan som avses i 27 kap. 6 § eller 28 kap. 8 § skall anses
anhängiggjord, då ansökan om målets upptagande delgavs den dömde. Lag (1981:211).

6 § Nämndemän skall delta när en tingsrätt avgör en fråga, som
avses i 2 eller 2 a § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 §. Detsamma skall
gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3,
förverkande av villkorligt medgiven frihet eller annan åtgärd
enligt 34 kap. 4 § samt åtgärd enligt 34 kap. 5 § tredje
stycket eller 34 kap. 6 § andra stycket.

Vid avgörande av en fråga som avses i 27 kap. 2 a § tredje
stycket eller 5 § tredje stycket eller 28 kap. 11 § första och
andra styckena, är en tingsrätt domför med en lagfaren domare. Lag (2006:891).

7 § Har upphört att gälla enligt lag (1981:211).

8 § I mål om åtgärd enligt 2 eller 2 a § eller 27 kap. 2 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 32 kap. 4 § eller 34 kap. 10 § andra stycket skall tingsrätten ge
den dömde tillfälle att yttra sig. Begär denne att bli hörd
muntligen, skall han eller hon ges tillfälle till det. I mål om
åtgärd enligt 34 kap. 18 § skall den dömde ges tillfälle att
yttra sig, om det är möjligt. Rättens avgörande av saken sker
genom beslut.

En åtgärd enligt 28 kap. 11 § första och andra styckena får
beslutas utan att den dömde ges tillfälle att yttra sig. Lag (2006:891).

9 § Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 2 a § tredje
stycket eller 5 § tredje stycket, 28 kap. 11 § första och andra
styckena eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 18 § gäller
omedelbart, om inte något annat förordnas. Detsamma gäller
avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5 eller 6 § angående föreskrifter, övervakning eller prövotid. Lag (2006:891).

10 § Varning som beslutats av domstol eller övervakningsnämnd skall utan
dröjsmål meddelas den dömde personligen. Kan varningen ej med delas i samband
med beslutet, må det överlämnas åt annan domstol eller övervakningsnämnd att
meddela den.

11 § Har upphört att gälla genom lag (1973:918).

12 § Polismyndigheten ska lämna domstolar, övervakningsnämnder
och Kriminalvården handräckning för den dömdes inställelse i
mål eller ärende enligt denna balk eller för hans eller hennes
omhändertagande enligt 26 kap. 22 § eller 28 kap. 6 b § eller 11 §. Lag (2010:612).

13 § Kriminalvårdens beslut enligt denna balk kan inte
överklagas annat än i de fall det är särskilt föreskrivet. Lag (2005:967).

14 § Kriminalvårdens beslut om uppskjuten villkorlig frigivning
enligt 26 kap. 6 och 7 §§ samt om avvisning enligt 38 kap. 17 § andra meningen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (2006:431).

15 § Beslut som avses i 14 § får inte överklagas innan beslutet
har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får
begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller
henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har
omprövats skall anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt denna paragraf får beslutet inte ändras
till den enskildes nackdel. Lag (2005:967).

16 § En begäran om omprövning skall vara skriftlig och ha
kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då
den enskilde fick del av beslutet. I begäran om omprövning
skall den enskilde ange vilket beslut som avses och vilken
ändring i beslutet som han eller hon begär. Lag (2005:967).

17 § Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om
omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har kommit
in för sent skall den avvisas, om inte förseningen beror på att
myndigheten lämnat den enskilde felaktig underrättelse om hur
man begär omprövning. Lag (2005:967).

18 § Beslut som avses i 14 § överklagas till den
förvaltningsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt är
belägen där den enskilde var inskriven när det första beslutet
i ärendet fattades. Lag (2009:776).

19 § Mål om uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 och 7 §§ skall handläggas skyndsamt av domstolen. Lag (2006:431).

20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om ersättning från staten för skador
som har orsakats av den dömde vid sådant oavlönat arbete som
avses i 27 kap. 2 a § första stycket, 28 kap. 2 a § första
stycket samt 32 kap. 2 § eller 3 § första stycket 1. Lag (2006:892).


Övergångsbestämmelser

1975:667

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

Lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall
samtidigt upphöra att gälla.

Till suspension och avsättning får ej dömas efter ikraftträdandet. Är fråga
om gärning, som har begåtts före ikraftträdandet och som är straffbelagd enligt
såväl äldre bestämmelse i 20 kap. 1, 2, 3 eller 4 § som motsvarande bestämmelse
i dess nya lydelse, dömes till det straff för gärningen som föreskrives i den
nya bestämmelsen. Den äldre bestämmelsen skall dock tillämpas, om den leder
till lindrigare allmänt straff. I övrigt skall 5 § första och andra styckena
lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning.

Finns i författning som gäller när denna lag träder i kraft föreskrift om
tystnadsplikt utan att straffansvar är föreskrivet för åsidosättande därav,
äger 20 kap. 3 § i dess nya lydelse ej tillämpning.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift, som
har ersatts genom ny bestämmelse, skall hänvisningen i stället avse den
nya bestämmelsen.

Har i författning, som tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam,
meddelats särskild föreskrift om straff eller åtal för åsidosättande
av förbud att yppa eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tjänst
eller under utövande av tjänsteplikt, får föreskriften upphävas eller
ändras av regeringen, om upphävandet eller ändringen innebär att 20 kap. 3 § och 5 § tredje stycket i den nya lydelsen blir tillämpliga. Lag (1985:740).

1984:275

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. För dem som efter lagens
ikraftträdande alltjämt är krigsplacerade för tjänstgöring inom
tjänstegrenen ordnings- och bevakningstjänst gäller äldre bestämmelser
fortfarande.

1986:118

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Bestämmelserna i 7--10 §§ gäller inte i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet.

1986:645

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1987.

I fråga om disciplinstraff som har ålagts före ikraftträdandet gäller
äldre bestämmelser.

När någon före ikraftträdandet har varit tagen i förvarsarrest,
tillämpas 33 kap. 5 § första stycket i dess äldre lydelse.

1986:1007

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987. I fråga om brott som har
begåtts före ikraftträdandet gäller 36 kap. 1 och 17 §§ i deras äldre
lydelse.

1988:942.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Bestämmelsen i 38 kap. 2 a § gäller även i fråga om gärning som har
begåtts före ikraftträdandet. Har påföljd ådömts dessförinnan får dock
undanröjande endast ske i fall då antagande att den dömde till följd av
brottet inte kommer att drabbas av avskedande eller uppsägning visat sig
felaktigt.

1991:240
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Är i äldre bestämmelser för böter utsatt ett visst högsta belopp som
inte överstiger ettusen kronor skall böter dömas ut i penningböter till
högst det utsatta beloppet. I fråga om brott för vilket det i en
bestämmelse som har trätt i kraft före den 1 januari 1965 har utsatts
ett högsta belopp för böter som överstiger femhundra kronor skall dock
straffet dömas ut i dagsböter eller, om brottet förskyller lägre straff
än trettio dagsböter, i penningböter.
3. Äldre bestämmelser om böter som skall tillfalla annan än staten,
skall fortfarande tillämpas. Detsamma skall gälla beträffande äldre
bestämmelser om viten, som blivit någon i särskilt fall förelagda av
domstol eller annan myndighet och som skall tillfalla annan än staten.

1991:679

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. I fråga om gärningar som
begåtts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.

1991:1138
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Beträffande en gärning som har begåtts före ikraftträdandet
gäller 30 kap. 6 § och 36 kap. 13 § i deras äldre lydelser.
3. I mål, som avgörs efter ikraftträdandet men i vilket utlåtande
över rättspsykiatrisk undersökning eller utlåtande av socialstyrelsen
enligt 3 § andra stycket lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål har avgetts före denna tidpunkt, skall 31 kap. 3 § i dess äldre lydelse tillämpas.
4. Förordnande enligt 31 kap. 4 § om överlämnande till öppen psykiatrisk
vård som har meddelats före ikraftträdandet skall verkställas även om
verkställigheten inte har påbörjats före den tidpunkten. Efter ikraft- trädandet får sådant förordnande inte meddelas.

1993:201
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6--9 §§ i deras äldre lydelse skall
fortfarande gälla för den som före ikraftträdandet dömts till
fängelse på viss tid eller ålagts förvandlingsstraff för böter.

Verkställs gemensamt efter ikraftträdandet fängelse som ådömts
dessförinnan och fängelse som ådömts därefter, skall första stycket
tillämpas på det förra straffet.
3. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift
som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället
den nya föreskriften.

1994:97
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Vad i 38 kap. 2 § andra stycket i dess nya lydelse sägs om
yttrande av socialnämnden skall även avse yttrande som före den 1 juli 1994 avgivits av länsstyrelse.

1994:458
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.
2. Före den 1 juli 1999 skall, såvitt avser straffbestämmelse i annan
lag eller författning än brottsbalken, 1 kap. 2 § första stycket i dess
nya lydelse tillämpas endast på straffbestämmelse som trätt i kraft
efter utgången av juni månad 1994 eller som ändrats i något
avseende efter denna tidpunkt.

1994:1499
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på brott
som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

1994:1622
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Val enligt den nya bestämmelsen skall äga rum första gången år 1998.
3. Löpande tjänstgöringstid för dem som har valts enligt äldre
bestämmelser skall vara fyra i stället för tre år.

1996:659

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.

1998:604
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Bestämmelserna i 26 kap. 6, 6 a, och 9 §§ skall tillämpas i
sina äldre lydelser i fråga om den som före ikraftträdandet
dömts till fängelse på viss tid, lägst tre månader. Beslut som
avses i 6 § femte stycket skall dock fattas av Kriminalvården.

Första stycket tillämpas även på fängelse som verkställs
gemensamt med fängelse som dömts ut efter ikraftträdandet. Lag (2005:967).
3. Beslut enligt 26 kap. 7 § i dess nya lydelse får endast
grundas på förhållanden som har inträffat efter
ikraftträdandet.
4. Bestämmelserna i 26 kap. 10 § i sin äldre lydelse skall
tillämpas i fall då en villkorlig frigivning har ägt rum före
ikraftträdandet.
5. Bestämmelserna i 34 kap. 4 § om förverkande av villkorligt
medgiven frihet i sin äldre lydelse skall tillämpas när
återfall i brott under prövotiden har skett före
ikraftträdandet.
6. Bestämmelserna i 31 kap. 1 och 1 a §§ i deras nya lydelser
skall tillämpas också på gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.
7. Genom denna lag upphävs lagen (1989:928) om samhällstjänst. Bestämmelserna i 4 § lagen om samhällstjänst skall dock
fortfarande gälla beträffande den som utför sådant arbete som
där avses på grund av en föreskrift som meddelats med stöd av
den lagen.

1998:1703

Denna lag träder i kraft den 1 maj 1999 såvitt avser 2 kap. 3 § och 22 kap. 6 b § och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

1999:1081
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000 och tillämpas första
gången för de räkenskapsår som inleds närmast efter den 31 december 1999.
2. I fråga om understödsföreningar som med stöd av punkten 3 i
övergångsbestämmelserna till lagen (1999:1114) om ändring i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag alltjämt
tillämpar 29 och 30 §§ lagen (1972:262) om understödsföreningar
gäller 11 kap. 5 § fortfarande i sin äldre lydelse.

2004:785

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Äldre bestämmelser
gäller beträffande gärningar som har begåtts före
ikraftträdandet.

2005:45

Denna lag träder i kraft den 1 april 2005. Äldre föreskrifter
gäller för beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

2005:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2005, då lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster skall upphöra
att gälla.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på
brott som har begåtts före ikraftträdandet om inte möjligheten
att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre
bestämmelser.

2005:967
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2006.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande dels i fråga om
Kriminalvårdsstyrelsens prövning av annan
kriminalvårdsmyndighets beslut som har fattats före
ikraftträdandet, dels i fråga om överklagande av
Kriminalvårdsstyrelsens beslut som har fattats före
ikraftträdandet. Vad som i de äldre föreskrifterna sägs om
Kriminalvårdsstyrelsen skall efter ikraftträdandet i stället
gälla Kriminalvården.

2006:431
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2. Beslut enligt 26 kap. 6 § andra stycket i dess nya lydelse
får endast grundas på förhållanden som har inträffat efter
ikraftträdandet.
3. Bestämmelserna i 26 kap. 7 § skall tillämpas i sin äldre
lydelse i fråga om förhållanden som har inträffat före
ikraftträdandet. I ett sådant fall skall 38 kap. 14 § tillämpas
i sin äldre lydelse.
4. Den äldre lydelsen av 38 kap. 19 § skall fortfarande
tillämpas för påföljd som före ikraftträdandet dömts ut enligt 31 kap. 1 § tredje stycket 2. Lag (2006:892).

2006:891
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2007.
2. Bestämmelserna i 32 kap. 1-3 §§ i deras nya lydelser skall
tillämpas också på gärningar som begåtts före ikraftträdandet. 3. Den upphävda bestämmelsen i 31 kap. 1 § fjärde stycket samt
bestämmelserna i 38 kap. 2, 3, 6, 8 och 9 §§ i sina äldre
lydelser skall fortfarande tillämpas för påföljd som före
ikraftträdandet dömts ut enligt 31 kap. 1 §.

2006:320
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.
2. För brott som har begåtts före ikraftträdandet gäller 30 kap. 6 § i sin äldre lydelse.

2008:370
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.
2. För brott begångna före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser. Även om ett brott har begåtts efter
ikraftträdandet, gäller dock äldre bestämmelser vid förverkande
hos någon som avses i 5 a § första stycket 2 och vars förvärv
har skett före ikraftträdandet.

2010:60
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. De nya bestämmelserna tillämpas även på brott som har
begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att döma
till påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre
bestämmelser.

2010:308
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. Äldre föreskrifter gäller dock för skyddsområdesvakter till
och med den 31 december 2011.

2010:399
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket tillämpas även på
brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte
möjligheten att döma till påföljd har bortfallit dessförinnan
enligt äldre bestämmelser.

2010:612

Denna lag träder i kraft den 1 april 2011. Ärenden som kommit
in till hovrätten före ikraftträdandet men ännu inte avgjorts
handläggs enligt äldre bestämmelser.

2010:1881
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
2. För filmer eller videogram som Statens biografbyrå har
godkänt för visning före ikraftträdandet gäller 16 kap. 10 c § i sin äldre lydelse. Detsamma gäller tekniska upptagningar med
rörliga bilder med samma innehåll som en film eller ett
videogram som har godkänts av Statens biografbyrå.
3. De nya bestämmelserna i 16 kap. 10 d § andra och tredje
styckena om filmer, videogram och andra tekniska upptagningar
med rörliga bilder med samma innehåll som en framställning som
Statens medieråd har godkänt för visning för någon åldersgrupp
av barn under femton år gäller också för filmer och videogram
som före ikraftträdandet godkänts av Statens biografbyrå för
visning för någon åldersgrupp av barn under femton år. Detsamma gäller tekniska upptagningar med rörliga bilder med
samma innehåll som en film eller ett videogram som har
godkänts av Statens biografbyrå.

2013:365
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket i sin nya lydelse
tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet,
om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit
dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

2013:856
1. Denna lag träder i kraft den 18 december 2013.
2. Bestämmelsen i 35 kap. 4 § andra stycket i sin nya lydelse
tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet,
om inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit
dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

2014:407
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Bestämmelserna i 35 kap. 2 § tillämpas även på gärningar
som utgör folkmord, försök till detta brott och grov
krigsförbrytelse som har begåtts före ikraftträdandet, om
inte möjligheten att döma till påföljd har bortfallit
dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

2015:80
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.
2. Bestämmelsen i den nya lydelsen ska tillämpas även på
gärningar som begåtts före ikraftträdandet.