SFS nr: 2004:451
Departement/myndighet: Finansdepartementet KO
Utfärdad: 2004-05-27
Omtryck:
Ändrad: t.o.m. SFS 2011:1215
Övrig text:

Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet
Lagens syfte och tillämpningsområde

1 § Denna lag syftar till att säkerställa att varor och
tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på
person.

Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet,
senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009. Lag (2011:1215).

2 § Lagen tillämpas i fråga om varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som tillhandahålls
i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller
tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma att
användas av konsumenter.

Vad som sägs i denna lag om näringsidkare och tillverkare
gäller också den som i offentlig verksamhet tillhandahåller
sådana varor som avses i första stycket.

3 § Lagen tillämpas inte i fråga om
1. begagnade varor som tillhandahålls som antikviteter, och
2. varor som skall repareras eller renoveras innan de kan tas i
bruk, om näringsidkaren tydligt informerar konsumenten om att
det är fråga om en sådan vara.

4 § Bestämmelserna i 7–9, 11 och 12 §§ ska inte tillämpas på
varor när det gäller risker som omfattas av särskilda
säkerhetskrav i någon annan författning eller i en
EU-förordning.

Bestämmelserna i 13–18 och 20–45 §§ ska inte tillämpas på varor
i den utsträckning det i någon annan författning som genomför
ett EU-direktiv eller i en EU-förordning finns bestämmelser som
reglerar samma fråga och som har samma syfte.

Bestämmelser i någon annan författning än som avses i andra
stycket ska tillämpas på varor i stället för 13, 14, 15, 16, 17, 18, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44 eller 45 §, i den
utsträckning bestämmelserna reglerar samma fråga och har samma
syfte samt uppfyller motsvarande krav i denna lag. Lag (2011:1215).

5 § Bestämmelserna i 7, 8, 10 och 12 §§ skall inte tillämpas på
tjänster när det gäller risker som omfattas av särskilda
säkerhetskrav i någon annan författning.

Bestämmelserna i 13, 14, 19, 22-27, 30-35 och 37-45 §§ skall
inte tilllämpas på tjänster i den utsträckning det i någon
annan författning finns bestämmelser som reglerar samma fråga
och som har samma syfte.

5 a § Bestämmelserna om tjänster i denna lag tillämpas inte i
fråga om en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som
är etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES). Detta gäller dock inte vid
ingripanden enligt 30 a § mot vissa gränsöverskridande
tjänster. Lag (2009:1091).

5 b § Lagen tillämpas när en tillsynsmyndighet, som är behörig
myndighet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre
marknaden, fullgör sina skyldigheter enligt direktivet. Lag (2009:1091).

Definitioner

6 § I denna lag avses med
1. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för
ändamål som faller utanför näringsverksamhet,
2. näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar
för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,
3. tillverkare:

a) en näringsidkare som tillverkar en vara och är etablerad
inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
b) en näringsidkare som genom att förse en vara med sitt namn,
varumärke eller annat kännetecken framstår som den som har
tillverkat varan,
c) en näringsidkare som renoverar en vara,
d) företrädaren för en sådan näringsidkare som anges i a-c, om
näringsidkaren inte är etablerad inom EES,
e) en näringsidkare som importerar en vara till EES, om en
sådan företrädare som anges i d inte finns inom området,
f) andra näringsidkare som är verksamma i distributionsledet,
om deras verksamhet kan påverka en varas säkerhet,
4. distributör: en näringsidkare som är verksam i
distributionsledet och vars verksamhet inte påverkar en varas
säkerhet,
5. tillhandahålla en vara: överlåta eller erbjuda en vara,
eller upplåta nyttjanderätt till en vara.

Det allmänna säkerhetskravet

Säkra varor och tjänster

7 § Varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare
skall vara säkra.

8 § En vara eller en tjänst är säker, om den vid normal eller
rimligen förutsebar användning och livslängd inte för med sig
någon risk för människors hälsa och säkerhet eller bara en låg
risk. Denna risk måste dock vara godtagbar med beaktande av hur
varan eller tjänsten används och skall vara förenlig med en hög
skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet.

En vara eller tjänst är farlig, om den inte motsvarar kraven
för en säker vara eller tjänst i första stycket.

9 § Vid bedömningen av om en risk hos en vara skall anses som
godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå skall hänsyn
särskilt tas till
1. en varas egenskaper, såsom dess sammansättning och
förpackning samt anvisningar för montering, installation och
underhåll,
2. annan information som lämnas om varan genom märkning,
varningar, bruksanvisningar, anvisningar för dess bortskaffande
eller på något annat sätt,
3. varans inverkan på andra varor, om det kan antas att den
kommer att användas tillsammans med sådana,
4. risker som varan kan föra med sig för vissa
konsumentgrupper, särskilt barn och äldre.

10 § Vid bedömningen av om en risk hos en tjänst skall anses
som godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå skall hänsyn
särskilt tas till
1. hur tjänsten utförs,
2. säkerhetsinformation som näringsidkaren lämnar,
3. tjänstens inverkan på varor, om det kan antas att säkerheten
hos varor kommer att påverkas av hur tjänsten utförs, och
4. risker som tjänsten kan föra med sig för vissa
konsumentgrupper, särskilt barn och äldre.

Presumtion för att en vara är säker

11 § En vara som uppfyller en svensk standard som överför en
Europastandard ska anses säker i fråga om sådana risker som
omfattas av den svenska standarden, om Europeiska kommissionen
enligt artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet har
offentliggjort en hänvisning till Europastandarden i Europeiska
unionens officiella tidning.

Hänvisningar till sådana standarder kungörs av den myndighet
som regeringen bestämmer. Lag (2011:1215).

Andra kriterier för bedömning av varors och tjänsters säkerhet

12 § När man i andra fall än som avses i 11 § ska bedöma om en
vara eller tjänst är säker ska särskilt beaktas
1. andra svenska standarder än sådana som avses i 11 §,
2. rekommendationer från Europeiska kommissionen med riktlinjer
för bedömningen av varors eller tjänsters säkerhet,
3. god sed för produktsäkerhet i den berörda branschen,
4. den aktuella vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, och
5. den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig. Lag (2011:1215).

Näringsidkares övriga skyldigheter

Säkerhetsinformation

13 § En tillverkare som tillhandahåller en vara eller en
näringsidkare som tillhandahåller en tjänst skall lämna sådan
säkerhetsinformation som behövs för att en konsument skall
kunna bedöma riskerna med varan eller tjänsten och skydda sig
mot dessa risker.

Säkerhetsinformation behöver inte lämnas, om riskerna är
uppenbara.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om hur säkerhetsinformationen skall
lämnas.

Varningsinformation

14 § En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara
eller en näringsidkare som har tillhandahållit en farlig tjänst
skall utan dröjsmål informera om skaderisken och om hur den kan
undanröjas, om det behövs för att förebygga skadefall. Informationen skall lämnas till dem som innehar varan eller som
tjänsten har utförts åt eller som innehar den egendom som
tjänsten avser.

Informationen skall lämnas på ett sådant sätt att den kan antas
komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden,
annonser eller andra framställningar som näringsidkaren
använder i sin marknadsföring. Informationen skall lämnas i den
omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att
förebygga skadefall.

Återkallelse

15 § En tillverkare som har tillhandahållit en farlig vara
skall utan dröjsmål återkalla varan från de distributörer som
innehar den, om det behövs för att förebygga skadefall. Är
denna åtgärd inte tillräcklig för att förebygga skadefall,
skall tillverkaren utan dröjsmål återkalla varan från de
konsumenter som innehar den.

Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med
hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

16 § Återkallelse skall ske genom att tillverkaren erbjuder sig
att på vissa villkor
1. avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),
2. ta tillbaka varan och leverera en annan felfri vara av samma
eller motsvarande slag (utbyte), eller
3. ta tillbaka varan och lämna ersättning för den (återgång).

En tillverkare som återkallar en vara skall samtidigt
tillkännage erbjudandet och villkoren för detta samt informera
om skaderisken. För tillkännagivandet tillämpas 14 § andra
stycket om varningsinformation.

17 § Villkoren för återkallelsen skall bestämmas så att
erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom
skälig tid och utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem
som utnyttjar det.

Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot
kostnaden för att återanskaffa en ny vara av samma eller
motsvarande slag. Om det finns särskilda skäl till det, får
avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som
innehavaren av varan har haft.

18 § En tillverkare skall utan dröjsmål låta förstöra eller på
något annat sätt oskadliggöra en vara som har tagits tillbaka i
samband med utbyte eller återgång, om varan är särskilt farlig.

19 § En näringsidkare som har utfört en tjänst som är farlig
skall utan dröjsmål återkalla tjänsten från dem åt vilka
tjänsten har utförts, om andra åtgärder inte räcker för att
förebygga skadefall. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar
egendom som tjänsten har avsett.

Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med
hänsyn till behovet av att förebygga skadefall och skall
innebära att näringsidkaren erbjuder sig att på vissa villkor
1. själv avhjälpa det fel som skaderisken hänför sig till,
eller
2. lämna ersättning för att felet skall kunna avhjälpas genom
någon annan. Ersättningen skall även täcka kostnaden för att
återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt
skick.

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 16 § andra
stycket och 17 § första stycket.

Skadeförebyggande åtgärder och samarbete

20 § Tillverkare skall bedriva ett förebyggande
produktsäkerhetsarbete i syfte att få kännedom om skaderisker
hos de varor som de tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Tillverkare skall i detta syfte
1. märka en vara eller dess förpackning med tillverkarens namn
och adress och med en referens till varan eller det varuparti
som den tillhör, om en sådan märkning inte är uppenbart
obehövlig, och
2. granska och föra register över inkomna klagomål när det
gäller skaderisker.

21 § Distributörer skall i fråga om varor som de
tillhandahåller eller har tillhandahållit medverka till att
tillverkare kan fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag.

Distributörer skall
1. utan dröjsmål vidarebefordra information om varornas
skaderisker till tillverkaren, om det inte är uppenbart
obehövligt, och
2. bevara sådan dokumentation som behövs för att spåra varornas
ursprung.

22 § Näringsidkare är skyldiga att informera och samarbeta med
varandra och med tillsynsmyndigheten för att undanröja sådana
risker som är förknippade med en vara eller tjänst som de
tillhandahåller eller har tillhandahållit.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om förfarandet för samarbetet mellan
näringsidkare och tillsynsmyndigheten.

Underrättelseskyldighet

23 § Näringsidkare som får kännedom om att en vara eller tjänst
som de tillhandahåller eller har tillhandahållit är farlig
skall omedelbart underrätta tillsynsmyndigheten om det och om
de åtgärder som har vidtagits för att förebygga skadefall. Tillsynsmyndigheten behöver dock inte underrättas, om det
uppenbart skulle vara utan betydelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om undantag från första stycket första
meningen för de fall en underrättelse skulle sakna betydelse
för tillsynsmyndighetens skadeförebyggande arbete.

Tillsyn

Tillsynsmyndigheter

24 § Tillsynen skall utövas av den eller de myndigheter som
regeringen bestämmer.

25 § Tillsynsmyndigheterna skall utöva en effektiv tillsyn och
därigenom säkerställa efterlevnaden av denna lag och de
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Befogenheter i samband med tillsyn

26 § Tillsynsmyndigheten får förelägga en näringsidkare som
tillhandahåller eller har tillhandahållit varor eller tjänster
att
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende
om efterlevnaden av denna lag, och
2. tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som
kan ha betydelse för utredningen.

För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde
till områden, lokaler och andra utrymmen där varor hanteras,
dock inte bostäder.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs vid
tillsynen.

Förelägganden och förbud

27 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och
förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag och
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska
efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas även om en vara ska
anses säker enligt 11 § eller en vara eller tjänst uppfyller
sådana kriterier som anges i 12 §, om det visar sig att varan
eller tjänsten trots detta är farlig.

Särskilda bestämmelser om befogenheter för
tillsynsmyndigheterna att ingripa mot farliga varor som förs in
från tredje land finns i Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för
ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av
produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Lag (2011:1215).

28 § Tillsynsmyndigheten får besluta att en vara tills vidare
inte får tillhandahållas eller ställas ut, om den kan antas
vara farlig. Beslutet får inte gälla under längre tid än vad
som är nödvändigt för att utföra de kontroller och bedömningar
som behövs.

29 § Tillsynsmyndigheten får förbjuda en näringsidkare att föra
ut en vara till ett annat land inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet eller att exportera varan, om den är särskilt
farlig.

30 § Ett föreläggande eller förbud enligt 27-29 §§ får meddelas
varje näringsidkare som tillhandahåller, har tillhandahållit,
tar befattning med eller har tagit befattning med en farlig
vara eller tjänst.

Om det finns förutsättningar att meddela ett föreläggande mot
flera näringsidkare, får tillsynsmyndigheten rikta
föreläggandet mot någon eller några av dem. Hänsyn skall då
särskilt tas till
1. vem som har de bästa förutsättningarna att uppfylla
ändamålet med föreläggandet,
2. vem som först har fört in varan eller tjänsten på den
svenska marknaden, och
3. vilken verkan föreläggandet får för näringsidkaren.

Ingripande mot vissa gränsöverskridande tjänster

30 a § En tillsynsmyndighet får ingripa med stöd av denna lag
mot en tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare som är
etablerad i en annan stat än Sverige inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES) endast om
1. det sker enligt det förfarande för ömsesidigt bistånd som
regleras i 30 b §,
2. åtgärden ger ett mer omfattande skydd för konsumenterna än
det skydd den åtgärd ger som den behöriga myndigheten i
etableringsmedlemsstaten skulle kunna vidta med stöd av
föreskrifter som gäller i det landet,
3. den behöriga myndigheten i etableringsmedlemsstaten inte
har vidtagit några åtgärder eller har vidtagit åtgärder som
är otillräckliga i förhållande till de åtgärder som omfattas
av en sådan begäran som avses i 30 b §, och
4. åtgärden är proportionerlig i förhållande till det
intresse som ska skyddas. Lag (2009:1091).

30 b § En tillsynsmyndighet som överväger att ingripa enligt 30 a § ska först begära att den behöriga myndigheten i
etableringsmedlemsstaten vidtar åtgärder mot tjänsten i fråga. Om tillsynsmyndigheten efter en sådan begäran fortfarande avser
att ingripa, ska den anmäla åtgärden till den behöriga
myndigheten i etableringsmedlemsstaten och till Europeiska
kommissionen. Ett ingripande enligt 30 a § får ske tidigast
femton arbetsdagar efter det att en sådan anmälan gjorts.

I brådskande fall får tillsynsmyndigheten ingripa enligt 30 a § trots första stycket. Ingripandet ska utan dröjsmål anmälas
till den behöriga myndigheten i etableringsmedlemsstaten och
till Europeiska kommissionen.

Första och andra styckena gäller inte i samband med
domstolsförfaranden och brottsutredningar. Lag (2011:1215).

Vite

31 § Ett föreläggande eller förbud enligt 26-29 §§ skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Frivilliga åtgärder

32 § Om åtgärder måste genomföras för att motverka att en vara
eller tjänst orsakar skada på person, skall tillsynsmyndigheten
ta upp förhandlingar med näringsidkaren i syfte att denne
frivilligt skall ta på sig att genomföra de åtgärder som
behövs. Detta gäller dock inte, om saken brådskar eller
omständigheterna i övrigt talar mot att förhandlingar tas upp.

Varningsinformation av tillsynsmyndigheten

33 § Om ett föreläggande om varningsinformation eller
återkallelse inte kan meddelas någon som kan genomföra
åtgärden, skall tillsynsmyndigheten lämna varningsinformation i
den utsträckning som behövs för att förebygga skada på person.

Ersättning

34 § En näringsidkare har rätt till ersättning från
tillsynsmyndigheten för varuprover och liknande som lämnas
enligt lagen, om det finns särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare som
skall tillhandahålla varuprover och liknande att ersätta
tillsynsmyndigheten för kostnader för provtagning och
undersökning av prov när varan efter sådan undersökning visar
sig vara farlig.

Tystnadsplikt

35 § Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller
tillsyn enligt denna lag får inte obehörigen röja eller
utnyttja vad denne har fått veta om någons affärs- eller
driftsförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna
i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:505).

Föreskrifter om förbud

36 § Regeringen får meddela de föreskrifter som behövs för att
genomföra beslut som Europeiska kommissionen fattar med stöd av
artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG
av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet.

Regeringen får även i andra fall än som anges i första stycket
meddela föreskrifter om förbud mot att tillhandahålla och att
exportera en viss typ av vara, om varan medför allvarlig risk
för konsumenternas hälsa och säkerhet. Lag (2011:1215).

Sanktionsavgifter

Förutsättningar för avgift

37 § En näringsidkare skall åläggas att betala en
sanktionsavgift, om näringsidkaren eller någon som handlar på
näringsidkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har
brutit mot 7 §, 13-19 §, 20 § andra stycket, 21 § andra stycket
eller 23 §, eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd
av 36 §.

Avgiften tillfaller staten.

38 § Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse
av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande
som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Var och av vem ansökan får göras

39 § Frågor om påförande av sanktionsavgift enligt 37 § prövas
av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Ansökan skall göras hos den förvaltningsrätt inom vars domkrets
tillsynsmyndigheten är belägen. Lag (2009:842).

Avgiftens storlek

40 § Sanktionsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen
kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens
årsomsättning. Årsomsättningen skall avse omsättningen närmast
föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under
näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om
årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller
är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Om ansökan riktas mot flera näringsidkare, skall avgiften
fastställas särskilt för var och en av dem.

41 § När sanktionsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas
till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den
bestämmelse som överträdelsen avser.

I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut.

Avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det.

Preskription

42 § Sanktionsavgift får dömas ut bara om ansökan har delgetts
den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att
överträdelsen upphörde.

En sanktionsavgift faller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.

Betalning av sanktionsavgifter

43 § Sanktionsavgifter skall betalas inom trettio dagar efter
det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som
anges i domen.

Sanktionsavgifter skall betalas till den myndighet som
regeringen bestämmer. Om en avgift inte betalas inom den tid
som anges i första stycket, skall myndigheten lämna den
obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning
finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar
m.m.

Överklagande m.m.

44 § En tillsynsmyndighets beslut enligt 26-29 §§, 34 § första
stycket och enligt sådana föreskrifter som har meddelats med
stöd av 34 § andra stycket får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Andra beslut av en tillsynsmyndighet får
inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av
förvaltningrätts beslut enligt första stycket. Lag (2009:842).

45 § En tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut enligt 26-29 §§ skall gälla omedelbart.


Övergångsbestämmelser

2004:451
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2004, då
produktsäkerhetslagen (1988:1604) upphör att gälla.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om varor och
tjänster som har tillhandahållits före ikraftträdandet.
3. Förbud och ålägganden samt informations-, förbuds- och
återkallelseförelägganden som har meddelats enligt äldre
föreskrifter skall alltjämt gälla.
4. Har ett informations-, förbuds- eller
återkallelseföreläggande enligt 22 § produktsäkerhetslagen (1988:1604) meddelats före ikraftträdandet och har den i
föreläggandet utsatta tidsfristen för godkännande inte gått ut,
får ett godkännande lämnas inom den angivna tidsfristen.
5. Äldre föreskrifter skall alltjämt gälla för talan om
utdömande av vite som har förelagts av Konsumentombudsmannen
eller Marknadsdomstolen.
6. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas
enligt äldre bestämmelser.