SFS nr: 1988:950
Departement/myndighet: Kulturdepartementet
Utfärdad: 1988-06-30
Omtryck: SFS 2002:620
Ändrad: t.o.m. SFS 2014:694
Övrig text:

Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet


1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda
kulturmiljön.

Ansvaret för kulturmiljön delas av alla. Såväl enskilda som
myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att
skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.

Bestämmelserna i denna lag syftar till att tillförsäkra
nuvarande och kommande generationer tillgång till en mångfald
av kulturmiljöer. Lag (2013:548).

2 § I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen,
byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och
återlämnande av kulturföremål.

Länsstyrelsen har ansvar för det statliga kulturmiljöarbetet
i länet.

Riksantikvarieämbetet har överinseende över
kulturmiljöarbetet i landet. Riksantikvarieämbetet får
överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt 1–5 kap.

Bestämmelser om kulturmiljön finns också i bland annat
miljöbalken, plan- och bygglagen (2010:900) och
skogsvårdslagen (1979:429). Lag (2013:548).

3 § Vad som föreskrivs i denna lag om ägare av fastighet eller
byggnad skall, då fastigheten eller byggnaden innehas som
fideikommiss eller under därmed jämförliga förhållanden eller
med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

God ortnamnssed

4 § Vid statlig och kommunal verksamhet ska god ortnamnssed
iakttas. Det innebär att

– hävdvunna ortnamn inte ändras utan starka skäl,

– ortnamn i övrigt stavas enligt vedertagna regler för
språkriktighet, om inte hävdvunna stavningsformer talar för
annat,

– påverkan på hävdvunna namn beaktas vid nybildning av
ortnamn, och

– namn på svenska, samiska, finska och meänkieli så långt
möjligt används samtidigt på kartor samt vid skyltning och
övrig utmärkning i flerspråkiga områden.

Namn som godkänts av Lantmäteriet ska i statlig och kommunal
verksamhet användas i sin godkända form. Lag (2013:548).


2 kap. Fornminnen

Fornlämningar och fornfynd

1 § Fornlämningar är skyddade enligt denna lag.

Fornlämningar är följande lämningar efter människors
verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre
tiders bruk och som är varaktigt övergivna:
1. gravar, gravbyggnader och gravfält samt kyrkogårdar och
andra begravningsplatser,
2. resta stenar samt stenar och bergytor med inskrifter,
symboler, märken och bilder samt andra ristningar eller
målningar,
3. kors och minnesvårdar,
4. samlingsplatser för rättskipning, kult, handel och andra
allmänna ändamål,
5. lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser samt
kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana bostäder eller
platser, liksom lämningar efter arbetsliv och näringsfång,
6. ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och
försvarsanläggningar samt av andra byggnader och
byggnadsverk,
7. färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar,
vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för
samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter, och
8. fartygslämningar.

Fornlämningar är också naturbildningar som ålderdomliga bruk,
sägner eller märkliga historiska minnen är knutna till liksom
lämningar efter äldre folklig kult. Lag (2013:548).

1 a § Det som sägs i 1 § gäller inte om det kan antas att
lämningen tillkommit eller, i fråga om fartygslämning,
förlist 1850 eller senare.

En lämning som avses i första stycket får förklaras för
fornlämning av länsstyrelsen om det finns särskilda skäl med
hänsyn till dess kulturhistoriska värde. Lag (2013:548).

2 § Till en fornlämning hör ett så stort område på marken,
sjö- eller havsbotten som behövs för att bevara fornlämningen
och ge den ett tillräckligt utrymme med hänsyn till dess art
och betydelse. Detta område benämns fornlämningsområde.

När en fråga om fastställelse av gränserna för ett
fornlämningsområde uppkommer, prövas frågan av länsstyrelsen.

När ett ärende om fastställelse av gränser tas upp av någon
annan än ägaren av området, ska ägaren underrättas om ärendet
och ges tillfälle att yttra sig i saken. Underrättelsen ska
ske genom delgivning. Lag (2013:548).

3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och
som
1. påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med
denna, eller
2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara
från tiden före 1850. Lag (2013:548).

4 § Fornfynd som avses i 3 § 1 tillfaller staten.

Fornfynd som avses i 3 § 2 tillfaller upphittaren. Han eller
hon är dock skyldig att erbjuda staten att få lösa in det mot
betalning (hembud) om
1. fornfyndet innehåller föremål som helt eller delvis består
av guld, silver, koppar, brons eller annan legering med
koppar, eller
2. fornfyndet består av två eller flera föremål som kan antas
ha blivit nedlagda tillsammans.

Fornfynd som påträffas på havsbotten eller dess underlag
utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som bärgats
av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige tillfaller
staten.

En fartygslämning som påträffas på havsbotten eller dess
underlag utanför gränserna för nationell jurisdiktion och som
bärgats av ett svenskt fartyg eller förts till Sverige
tillfaller staten, om det kan antas att fartyget förlist före 1850. Lag (2013:548).

5 § Den som påträffar ett fornfynd, som ska tillfalla eller
hembjudas staten, ska snarast anmäla fornfyndet till
länsstyrelsen eller Polismyndigheten. Fornfynd som hör till
fartygslämning kan även anmälas till Kustbevakningen.

Upphittaren är skyldig att på begäran lämna ut fornfyndet mot
kvitto samt uppge var, när och hur fornfyndet påträffades. Lag (2014:694).

Skydd, vård och undersökning av fornlämning och plats där
fornfynd påträffats

6 § Det är förbjudet att utan tillstånd enligt detta kapitel
rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse,
plantering eller på annat sätt ändra eller skada en
fornlämning. Lag (2013:548).

7 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får vidta de
åtgärder som behövs för att skydda och vårda en fornlämning. Åtgärderna får avse exempelvis flyttning, iordningställande
och inhägnad av fornlämningen eller röjning. Åtgärden får
även avse en fornlämning som infogats i ett byggnadsverk.

Länsstyrelsen får uppdra åt någon annan att vidta sådana
åtgärder som avses i första stycket på de villkor som
länsstyrelsen bestämmer. En åtgärd som innebär att
fornlämningen rubbas eller förändras får dock inte vidtas
utan att länsstyrelsens uppdrag uttryckligen gäller en sådan
åtgärd.

Innan någon åtgärd vidtas ska den som äger eller har särskild
rätt till marken eller byggnadsverket underrättas genom
delgivning. Detsamma ska gälla i fråga om vattenområde.

Om åtgärderna medför kostnader eller skada för ägaren eller
någon annan, har han eller hon rätt till skälig ersättning av
allmänna medel. Beslut om ersättning fattas av länsstyrelsen
och delges den som berörs av beslutet. Lag (2013:548).

8 § Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen får undersöka en
fornlämning, bärga en fartygslämning som är en fornlämning
samt undersöka en plats där fornfynd påträffats.

Länsstyrelsen får lämna tillstånd till någon annan att företa
en sådan undersökning eller bärgning på de villkor som
länsstyrelsen bestämmer.

Vid undersökningen eller bärgningen gäller bestämmelserna om
underrättelse och ersättning enligt 7 § tredje och fjärde
styckena.

Bärgas en fartygslämning som är en fornlämning, ska den
tillfalla staten, om den saknar ägare. Lag (2013:548).

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom och i
närheten av områden som avses i 2 §.

Föreskrifter som avses i första stycket får även meddelas för
en plats där fornfynd har påträffats, om det kan ske utan att
någon väsentlig olägenhet uppstår. Sådana föreskrifter får
gälla längst till dess att platsen har undersökts enligt 8 §.

Länsstyrelsen får besluta om användningen av mark i närheten av
områden som avses i 2 § under förutsättning att den pågående
användningen inte avsevärt försvåras.

Ett beslut om föreskrifter skall kungöras på lämpligt sätt. Lag (2002:913).

Ingrepp i fornlämning

10 § Den som avser att uppföra en byggnad eller en anläggning
eller genomföra ett annat arbetsföretag bör i god tid genom
att inhämta information från länsstyrelsen ta reda på om
någon fornlämning kan beröras av företaget och i så fall
snarast samråda med länsstyrelsen.

Om en fornlämning påträffas under grävning eller annat
arbete, ska arbetet omedelbart avbrytas till den del
fornlämningen berörs. Den som leder arbetet ska omedelbart
anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Lag (2013:548).

11 § Om det behövs en arkeologisk utredning för att ta reda
på om en fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som
innebär att ett större markområde tas i anspråk, ska
kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan
exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större
enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för
energiförsörjning, större vattenverksamhet och mer omfattande
byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.

Ett beslut om arkeologisk utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska i beslutet ange vem som ska utföra
utredningen. Då gäller inte lagen (2007:1091) om offentlig
upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom
områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Länsstyrelsen ska beakta att utredningen ska vara av
vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som
inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna. Lag (2013:548).

12 § Den som vill rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller
genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller
skada en fornlämning ska ansöka om tillstånd hos
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen får lämna sådant tillstånd endast om
fornlämningen medför hinder eller olägenhet som inte står i
rimligt förhållande till fornlämningens betydelse.

När det gäller ägaren av en fartygslämning eller ett fornfynd
som hör till en fartygslämning får tillstånd lämnas, om inte
särskilda skäl talar emot det.

Om någon annan än ägaren av marken eller vattenområdet eller
ägaren av fartygslämningen ansöker om tillstånd, ska ansökan
avslås om ägaren motsätter sig åtgärden och det inte finns
synnerliga skäl för att lämna tillstånd. Lag (2013:548).

13 § Som villkor för tillstånd enligt 12 § får länsstyrelsen
ställa skäliga krav på
1. arkeologisk undersökning för att dokumentera
fornlämningen, ta till vara fornfynd och förmedla resultaten,
eller
2. särskilda åtgärder för att bevara fornlämningen.

I beslutet om tillstånd ska om möjligt den kostnad anges som
åtgärderna beräknas medföra.

Innan länsstyrelsen prövar en ansökan enligt 12 §, får den
besluta om en arkeologisk förundersökning av fornlämningen,
om det behövs för att få ett tillfredsställande underlag för
prövningen eller för att bedöma behovet av att ställa krav på
arkeologisk undersökning.

Länsstyrelsen ska i beslutet om arkeologisk förundersökning
eller arkeologisk undersökning ange vem som ska utföra
undersökningen. Då gäller inte lagen (2007:1091) om offentlig
upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom
områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Länsstyrelsen ska beakta att undersökningen ska vara av
vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som
inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna. Lag (2013:548).

14 § Den som utför ett arbetsföretag som berör en fornlämning
svarar för kostnaden för åtgärder enligt 13 §.

Företagaren svarar dock inte för kostnad som
1. hänför sig till en fornlämning som inte förut varit
känd, 2. väsentligt överstiger vad länsstyrelsen angett i
beslut om tillstånd enligt 13 § andra stycket,
3. hänför sig till arkeologisk förundersökning enligt 13 § tredje stycket, om länsstyrelsen inte lämnar tillstånd till
ingrepp i fornlämningen enligt 12 § andra stycket, eller
4. hänför sig till arkeologisk förundersökning eller
arkeologisk undersökning enligt 13 §, om det visar sig att
någon fornlämning inte berörs av arbetsföretaget.

Beslut enligt denna paragraf fattas av länsstyrelsen och
delges företagaren. Lag (2013:548).

15 § Vägras någon tillstånd enligt 12 § beträffande fornlämning
som när den påträffas var helt okänd och utan synligt märke
ovan jord, är han berättigad till skälig ersättning av allmänna
medel, om fornlämningen vållar honom betydande hinder eller
olägenhet. Ansökan om sådan ersättning görs hos länsstyrelsen. Ansökningen skall ha kommit in till länsstyrelsen inom två år
från det att fornlämningen påträffades genom grävning eller
annat arbete, annars är rätten till ersättning förlorad. Vad
som nu sagts om ersättning skall inte tillämpas om marken
exproprieras.

Ersättning för hinder eller olägenhet skall deponeras hos
länsstyrelsen. I fråga om fördelning och utbetalning av
deponerade belopp samt rättsverkan av fördelning och
utbetalning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet
för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts
enligt expropriationslagen (1972:719). Beloppet utbetalas dock
direkt till sökanden om det är väsentligen utan betydelse för
annan rättsinnehavare än sökanden.

Inlösen och hittelön vid fornfynd

16 § Vid inlösen av fornfynd som enligt 4 § är hembudspliktigt
skall ersättning utgå med ett belopp som är skäligt med hänsyn
till fyndets beskaffenhet, för föremål av ädelmetall dock minst
motsvarande metallvärdet efter vikt, uppräknat med en åttondel.

För fornfynd får även särskild hittelön lämnas.

Frågor om inlösen, ersättning och hittelön prövas av
Riksantikvarieämbetet.

Fyndfördelning

17 § Riksantikvarieämbetet får genom fyndfördelning överlåta
statens rätt till fornfynd på museum som åtar sig att vårda
det i framtiden på ett tillfredsställande sätt.

Detta gäller även fartygslämningar som avses i 4 § fjärde
stycket. Lag (2013:548).

Metallsökare

18 § En apparat som kan användas för att på elektronisk väg
spåra metallföremål under markytan (metallsökare) får inte
användas utan tillstånd.

En metallsökare får inte heller medföras utan tillstånd på
fornlämningar annat än vid färd på sådan väg som är upplåten
för allmänheten.

Tillstånd krävs inte för
1. Riksantikvarieämbetet,
2. den som efter medgivande av länsstyrelsen enligt 8 § andra
stycket, 11 § andra stycket eller 13 § fjärde stycket utför
sådana undersökningar av fornlämningar eller platser där
fornfynd har påträffats,
3. medförande och användning i militär verksamhet för att
söka efter annat än fornfynd, och
4. användning i en myndighets verksamhet för att söka efter
annat än fornfynd. Lag (2013:548).

19 § Tillstånd att använda och medföra metallsökare får
lämnas endast för verksamhet som
1. avser sökning efter annat än fornfynd, eller
2. ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna.

Ett tillstånd får förenas med de villkor som är nödvändiga
för att säkerställa att metallsökare inte används i strid med
denna lag.

Ett beslut om tillstånd ska innehålla uppgift om
1. det ändamål metallsökaren får användas för,
2. den person som tillståndet gäller för,
3. den tid tillståndet gäller, och
4. det geografiska område metallsökaren får användas och
medföras inom. Lag (2013:548).

20 § Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd att använda och
medföra metallsökare. Lag (2013:548).

Ansvar m.m.

21 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms för
fornminnesbrott den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. tillägnar sig, förvärvar, gömmer, skadar, ändrar eller
avyttrar föremål som enligt 4 § ska tillfalla staten eller
hembjudas till staten, eller
2. olovligen rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller
genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller
skadar en fornlämning.

Om brott som avses i första stycket har begåtts uppsåtligen
och är att anse som grovt, döms för grovt fornminnesbrott
till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är
grovt ska det särskilt beaktas om
1. gärningsmannen har använt särskild utrustning eller på
annat sätt visat särskild förslagenhet, eller
2. gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större
värde eller omfattning eller medfört en omfattande
förstörelse av ett fornminne.

För försök eller förberedelse till grovt fornminnesbrott döms
det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Lag (2013:548).

21 a § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den
som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. inte anmäler fornfynd enligt 5 §,
2. inte gör anmälan enligt 10 § andra stycket, eller
3. bryter mot 18 §. Lag (2013:548).

21 b § Till böter döms den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot föreskrifter eller beslut som meddelats
med stöd av 9 §. Lag (2013:548).

22 § Vid överträdelse av beslut eller föreskrift enligt detta
kapitel får kronofogdemyndigheten meddela särskild handräckning
för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras
av Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen.

I fråga om sådan handräckning som avses i första stycket finns
bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning. Lag (1991:872).

22 a § Fornfynd som varit föremål för brott enligt detta
kapitel, och som inte enligt 4 § första stycket ändå skall
tillfalla staten, skall förklaras förverkat, om det inte är
uppenbart oskäligt. I stället för fornfyndet får dess värde
förklaras förverkat. Även annat utbyte av ett sådant brott
skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för
kostnader i samband med ett sådant brott, eller värdet av det
mottagna, om mottagandet utgör brott enligt detta kapitel.

Metallsökare som har använts vid brott enligt detta kapitel
skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt.

Utöver vad som sägs i andra stycket får egendom som har använts
som hjälpmedel vid brott enligt detta kapitel förklaras
förverkad, om det behövs för att förebygga brott eller det
finns andra särskilda skäl till det. Detsamma gäller egendom
som varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott enligt
detta kapitel, om brottet har fullbordats eller om förfarandet
har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar
förberedelse. I stället för egendomen får dess värde förklaras
förverkat. Lag (2005:301).

23 § Ett beslut enligt 1 a § andra stycket gäller
omedelbart.

I ärenden enligt 2 § andra stycket och 9 § får länsstyrelsen,
om det behövs, meddela föreskrift att gälla tills vidare i
avvaktan på att ärendet avgörs slutligt. Lag (2013:548).

Överklagande m.m.

24 § Beslut av Riksantikvarieämbetet enligt 17 § får
överklagas hos regeringen.

Övriga beslut enligt detta kapitel får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol, om inte annat följer av 25 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till
kammarrätten.

Kommunen får överklaga beslut enligt 1 a § andra stycket, 2 § andra stycket, 9 § första–tredje styckena och 12 § andra
stycket. Lag (2013:548).

25 § Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det
gäller
1. ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde
stycket,
2. ersättning enligt 8 § tredje stycket,
3. beslut om kostnad för arkeologisk förundersökning eller
arkeologisk undersökning enligt 14 § andra stycket, eller
4. ersättning enligt 15 § första stycket.

Den som är missnöjd med ett beslut som avses i första stycket
får väcka talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom
ett år från det att han eller hon fick del av länsstyrelsens
beslut.

Ersättning som beslutats av domstol enligt 15 § första
stycket ska deponeras enligt bestämmelserna i 15 § andra
stycket. Lag (2013:548).


3 kap. Byggnadsminnen

1 § En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt
värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett
synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras för
byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om
byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på
parker, trädgårdar eller andra anläggningar.

I fråga om en byggnad av sådant värde som avses i första
stycket och som tillhör staten gäller de bestämmelser som
regeringen meddelar om statliga byggnadsminnen. Om ett
statligt byggnadsminne övergår till en annan ägare än staten,
ska det därmed utgöra ett byggnadsminne enligt denna lag.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte en byggnad som är
fornlämning eller kyrkobyggnad enligt denna lag. Lag (2013:548).

Skyddets innebörd och omfattning

2 § När en byggnad förklaras för byggnadsminne, skall
länsstyrelsen genom skyddsbestämmelser ange på vilket sätt
byggnaden skall vårdas och underhållas samt i vilka avseenden
den inte får ändras.

Om det behövs får föreskrifterna också innehålla bestämmelser
om att ett område kring byggnaden skall hållas i sådant skick
att byggnadsminnets utseende och karaktär inte förvanskas. Lag (2000:265).

3 § Skyddsbestämmelser skall så långt möjligt utformas i
samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande
markområde. Ägaren får inte åläggas mera omfattande
skyldigheter än vad som är oundgängligen nödvändigt för att
bibehålla byggnadsminnets kulturhistoriska värde. Hänsyn skall
tas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål. Lag (2000:265).

Byggnadsminnesförklaring

4 § Fråga om en byggnad bör förklaras för byggnadsminne kan
väckas av var och en genom ansökan eller tas upp av
länsstyrelsen på eget initiativ.

Ansökan om att en byggnad skall förklaras för byggnadsminne
skall innehålla uppgifter om vilken fastighet byggnaden är
belägen på och om fastighetens ägare samt beskrivning av
byggnaden. I ansökningen bör även anges vilka omständigheter
som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

Innan länsstyrelsen fattar beslut som enligt detta kapitel kan
medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller
någon annan, skall länsstyrelsen undersöka om medel för detta
finns tillgängliga.

5 § Då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall
förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen i avvaktan på
ärendets slutliga prövning meddela förbud mot åtgärder som kan
minska eller förstöra byggnadens kulturhistoriska värde. Förbudet får gälla för en tid av högst sex månader. Om det
finns synnerliga skäl får det förlängas, dock högst med sex
månader för varje gång.

6 § Om en byggnad kan antas komma i fråga som byggnadsminne får
länsstyrelsen förordna att anmälan till länsstyrelsen skall
göras innan byggnaden rivs eller ändras på ett sätt som
väsentligt minskar dess kulturhistoriska värde (anmälningsplikt).

Länsstyrelsen skall inom en månad från det anmälan kom in dit
avgöra om den anmälda åtgärden skall få vidtas eller förbjudas
enligt 5 §. Under denna tid får den anmälda åtgärden inte
vidtas utan att länsstyrelsen har medgett det. Lag (2000:265).

7 § Om ett statligt byggnadsminne har övergått till att bli
byggnadsminne enligt detta kapitel, skall länsstyrelsen utfärda
förklaring om detta.

8 § Länsstyrelsen skall genast vidta de åtgärder som behövs för
att en anteckning skall bli införd i fastighetsregistrets
allmänna del eller för att en tidigare gjord anteckning skall
tas bort,
1. då fråga väckts eller tagits upp om att en byggnad skall
förklaras för byggnadsminne eller förklaring utfärdats enligt 7 §,
2. då förordnande enligt 6 § första stycket meddelats eller
upphävts,
3. då beslut om byggnadsminnesförklaring vunnit laga kraft
eller hävts, eller
4. då ansökan om byggnadsminnesförklaring avslagits.

Bestämmelser om vem som skall föra in eller ta bort uppgifter i
fastighetsregistrets allmänna del finns i 19 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988). Lag (2005:1213).

9 § Riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den som arbetar
på länsstyrelsens uppdrag har rätt att få tillträde till
byggnader med tillhörande markområde samt att där vidta de
åtgärder och undersökningar som behövs för lagens tillämpning.

Bestämmelser om ersättning och inlösen

10 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har
rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelser
1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är
betydande i förhållande till värdet av berörd del av
fastigheten, eller
2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt,
utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten
att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsbestämmelser att synnerligt men uppkommer vid
användningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa
fastigheten om ägaren begär det.

Bestämmelserna enligt första stycket tillämpas också då
länsstyrelsen meddelat förbud enligt 5 §. Ersättning som
därvid utgår ska, om det finns skäl, avräknas mot ersättning
som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena ska, utan
hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till
ersättning eller inlösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 5 § plan- och bygglagen (2010:900), även beaktas andra beslut om
skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 7, 10 och 12 §§ plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten
meddelats inom tio år före det senaste beslutet om
skyddsbestämmelser. Lag (2010:911).

11 § Har fråga väckts om att en byggnad skall förklaras för
byggnadsminne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra
anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst
två månader från det han fått del av föreläggandet, anmäla
detta till länsstyrelsen. Ett sådant föreläggande skall
åtföljas av uppgift om de skyddsbestämmelser som avses bli
utfärdade. Den som inte anmäler sina anspråk inom den utsatta
tiden har förlorat sin rätt till ersättning eller inlösen.

Länsstyrelsen beslutar om ersättning och inlösen.

Avtal mellan staten och en sakägare eller vad de uppenbarligen
har förutsatt skall gälla mellan dem i fråga om ersättning
eller inlösen skall även gälla för den som senare förvärvar
sakägarens rätt. Lag (2000:265).

12 § Om en fastighet till följd av ett beslut enligt detta
kapitel minskar i värde så att den inte längre kan antas utgöra
full säkerhet för borgenärerna, skall den ersättning som
fastighetsägaren är berättigad till enligt 10 § deponeras hos
länsstyrelsen. Bestämmelsen gäller dock endast borgenärer som
hade panträtt i fastigheten när ersättningsrätten uppkom och
ersättningsbelopp som skall utgå på en gång.

Om en borgenär lider skada, därför att depositionen inte skett
i enlighet med första stycket, är han berättigad till
ersättning från staten. Ersättningen lämnas mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller om en borgenär lider
förlust genom att ersättningen blivit för lågt beräknad och den
inte blivit prövad av domstol till följd av överenskommelse
mellan staten och fastighetsägaren eller av annan anledning.

13 § I fråga om ersättning eller inlösen enligt 10 eller 12 § andra stycket ska expropriationslagen (1972:719) tillämpas i
den mån avvikande bestämmelser inte meddelas i denna lag.

Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall
som avses i 10 § ska bestämmas som skillnaden mellan
fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet. Därvid
ska bortses från förväntningar om ändring av
markanvändningen. Vid bestämmande av ersättningen ska 4 kap. 1 § andra stycket expropriationslagen tillämpas.

Ersättning för skada enligt 10 § första stycket 1 ska minskas
med ett belopp som motsvarar det som enligt samma punkt ska
tålas utan ersättning.

Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska
domstolen förordna att ersättning enligt 10 § första stycket
ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har
utförts.

Ogillas en talan om ersättning eller inlösen som har väckts
av fastighetsägaren eller annan sakägare, kan domstolen
förordna att fastighetsägaren eller sakägaren ska bära sina
egna kostnader, om han eller hon har inlett rättegången utan
tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan
skälig grund, får domstolen dessutom förordna att
fastighetsägaren eller sakägaren ska ersätta staten dess
rättegångskostnader. Lag (2010:826).

Ändring och hävande

14 § Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen lämna
tillstånd till att ett byggnadsminne ändras i strid mot
skyddsbestämmelserna.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt
den dokumentation som behövs. Lag (2000:265).

15 § Om bibehållandet av ett byggnadsminne medför hinder,
olägenhet eller kostnad som inte står i rimligt förhållande
till dess betydelse, får länsstyrelsen jämka
skyddsbestämmelserna eller häva byggnadsminnesförklaringen. Länsstyrelsen får också häva en byggnadsminnesförklaring som
framstår såsom ändamålslös.

Regeringen får häva en byggnadsminnesförklaring eller jämka
skyddsbestämmelser, om regeringen ger tillstånd till
expropriation som rör byggnaden eller kringliggande område och
byggnadsminnesförklaringen eller skyddsbestämmelserna inte kan
bestå utan olägenhet för expropriationsändamålet.

Vid beslut om att häva en byggnadsminnesförklaring eller att
jämka skyddsbestämmelser får länsstyrelsen eller regeringen
förordna att den som begär hävandet eller jämkningen skall
bekosta särskild dokumentation av byggnaden, om det är skäligt. Lag (2000:265).

Ansvarsbestämmelser m.m.

16 § Länsstyrelsen får förelägga den som är ansvarig för
förvaltningen av ett byggnadsminne att vidta rättelse eller
avbryta pågående åtgärder för att säkerställa efterlevnaden av
skyddsbestämmelser och beslut enligt detta kapitel. Ett sådant
föreläggande får förenas med vite.

I de fall som avses i första stycket får länsstyrelsen i
stället hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning
enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning mot den som ansvarar för förvaltningen av ett
byggnadsminne. Lag (2000:265).

17 § Om en länsstyrelse har meddelat ett föreläggande eller
förbud mot någon i egenskap av ägare till en fastighet,
tomträttshavare eller ägare till en byggnad på mark som tillhör
någon annan, får länsstyrelsen sända beslutet till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsregistrets
inskrivningsdel. Är föreläggandet förenat med löpande vite,
skall även detta antecknas. Den som senast sökt lagfart eller
inskrivning av förvärv av tomträtt skall, om den sökande inte
är föreläggandets eller förbudets adressat, av
inskrivningsmyndigheten genast i rekommenderat brev underrättas
om anteckningen.

Har anteckning gjorts, gäller föreläggandet eller förbudet mot
ny ägare av egendomen. Har den nya ägaren förvärvat egendomen
genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller
tomträtt, gäller även löpande vite mot den nya ägaren räknat
från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite gäller
inte mot en ny ägare av egendomen, men länsstyrelsen får sätta
ut nytt vite för den ägaren. Löpande vite som avser en viss
period får tas ut endast av den som var ägare vid periodens
början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom ett
beslut som vunnit laga kraft eller har den åtgärd som avses med
föreläggandet vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet
eller förbudet förlorat sin betydelse, skall länsstyrelsen så
snart den fått vetskap om förhållandet anmäla detta till
inskrivningsmyndigheten för borttagande av anteckningen. Lag (2000:265).

18 § Till böter döms den som
1. i strid mot meddelade skyddsbestämmelser river eller på
annat sätt förstör ett byggnadsminne eller ändrar det utan
tillstånd enligt 14 § eller utan iakttagande av villkor för
sådant tillstånd eller
2. bryter mot förbud som meddelats enligt 5 § eller förordnande
enligt 6 § första stycket eller vidtar åtgärder i strid mot
bestämmelserna i 6 § andra stycket.

Den som inte efterkommer ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud döms inte till straff för det som omfattas av
föreläggandet eller förbudet. Lag (2000:265).

Överklagande m.m.

19 § Beslut av länsstyrelsen enligt detta kapitel överklagas
hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut att inte förklara en byggnad för
byggnadsminne får överklagas endast av Riksantikvarieämbetet. Lag (2000:265).

20 § Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte
överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får väcka
talan mot staten vid mark- och miljödomstolen inom ett år från
det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan
inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen
förlorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara
en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid mark- och
miljödomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som
skall gälla för ersättning. Om beslut om
byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år
från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall
domen inte längre vara bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid
mark- och miljödomstolen. Lag (2010:933).

21 § Beslut enligt 1, 5 och 6 §§ gäller omedelbart. Lag (2013:548).


4 kap. Kyrkliga kulturminnen

1 § Kulturhistoriska värden i kyrkobyggnader, kyrkotomter,
kyrkliga inventarier och begravningsplatser är skyddade enligt
bestämmelserna i detta kapitel.

Kyrkobyggnader och kyrkotomter

2 § Kyrkobyggnader och kyrkotomter skall vårdas och underhållas
så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och deras
utseende och karaktär inte förvanskas.

Kyrkobyggnader enligt denna lag är byggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänst och den 1 januari 2000 ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan eller
någon av dess organisatoriska delar.

Kyrkotomt är ett område kring en kyrkobyggnad som hör samman
med byggnadens funktion och miljö och som inte är
begravningsplats. Lag (1999:304).

3 § Kyrkobyggnader som är uppförda och kyrkotomter som har
tillkommit före utgången av år 1939 får inte på något
väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen.

I fråga om en kyrkobyggnad krävs alltid tillstånd för rivning,
flyttning eller ombyggnad av byggnaden liksom för ingrepp i
eller ändring av dess exteriör och interiör med dess fasta
inredning och konstnärliga utsmyckning samt för ändring av dess
färgsättning.

I fråga om en kyrkotomt krävs alltid tillstånd för utvidgning
av tomten samt för uppförande eller väsentlig ändring av
byggnader, murar, portaler eller andra fasta anordningar på
tomten.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt
den dokumentation som behövs. Lag (1995:560).

4 § Om länsstyrelsen beslutar det, ska 3 § om
tillståndsprövning tillämpas också i fråga om en kyrkobyggnad
eller en kyrkotomt som har tillkommit efter utgången av år 1939 och som har ett högt kulturhistoriskt värde. Lag (2013:548).

5 § Sedvanliga underhållsarbeten eller brådskande
reparationsåtgärder får utföras utan tillstånd. Sådana åtgärder
skall utföras med material och metoder som är lämpliga med
hänsyn till byggnadens eller anläggningens kulturhistoriska
värde.

Kyrkliga inventarier

6 § Inventarier av kulturhistoriskt värde, som hör till
kyrkobyggnad eller annan kyrklig byggnad, kyrkotomt eller
begravningsplats, skall förvaras och vårdas väl. Lag (1999:304).

7 § För varje församling skall det finnas en förteckning över
inventarier som avses i 6 §. I förteckningen skall anges om ett
föremål ägs eller förvaltas av någon annan än församlingen och
om det förvaras på någon annan plats än i kyrkan.

I varje församling skall det utses två personer som har ansvar
för att föra förteckningen. De skall också se till att
föremålen förvaras och vårdas väl. Församlingen skall anmäla
till länsstyrelsen vilka som har utsetts. Lag (1999:304).

8 § Stiftet skall minst vart sjätte år kontrollera att alla
föremål i förteckningen finns kvar. Sådan kontroll skall också
göras vid byte av någon av de personer som har utsetts enligt 7 § andra stycket. Efter varje kontroll skall en kopia av
förteckningen sändas till länsstyrelsen. Lag (1999:304).

9 § I fråga om ett föremål i förteckningen, som inte ägs av
någon enskild person eller släkt, krävs tillstånd från
länsstyrelsen
1. för att avyttra det,
2. för att avföra det från förteckningen,
3. för att reparera eller ändra det, eller
4. för att flytta det från den plats där det sedan gammalt hör
hemma.

Länsstyrelsen får, i fråga om första stycket 3 och 4, ställa de
villkor för tillståndet som är skäliga med hänsyn till de
förhållanden som föranleder åtgärden. Villkoren får avse hur
åtgärden skall utföras samt den dokumentation som behövs.

Tillstånd krävs inte för mera obetydliga reparationer. Sådana
reparationer får inte utföras så, att föremålets
kulturhistoriska värde minskas. Lag (1999:304).

10 § Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet får besikta
kyrkliga inventarier.

Länsstyrelsen får också besluta att ett föremål skall tas upp i
förteckningen.

Om det finns allvarlig fara för att ett föremål skadas, får
länsstyrelsen tills vidare ta hand om det eller vidta någon
annan nödvändig åtgärd för att skydda eller vårda det. Innan en
sådan åtgärd vidtas, skall samråd ske med stiftet och, om
föremålet ägs av någon enskild, med denne. Lag (1999:304).

Begravningsplatser

11 § I vården av en begravningsplats skall dess betydelse som
en del av vår kulturmiljö beaktas. Begravningsplatserna skall
vårdas och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte
minskas eller förvanskas.

12 § Begravningsplatser enligt detta kapitel är sådana områden
eller utrymmen som avses i 1 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144).

Bestämmelserna om begravningsplatser omfattar också sådana
byggnader på begravningsplatsen som inte är kyrkobyggnader samt
fasta anordningar såsom murar och portaler. Lag (1990:1146).

13 § I fråga om en begravningsplats som anlagts före utgången
av år 1939 krävs tillstånd av länsstyrelsen
1. för att utvidga eller på något annat sätt väsentligt ändra
begravningsplatsen,
2. för att där uppföra någon ny byggnad eller fast anordning
eller riva eller väsentligt ändra befintlig byggnad eller fast
anordning.

Länsstyrelsen får ställa de villkor för tillståndet som är
skäliga med hänsyn till de förhållanden som föranleder
ändringen. Villkoren får avse hur ändringen skall utföras samt
den dokumentation som behövs. Lag (1999:304).

14 § Om länsstyrelsen beslutar det, ska 13 § tillämpas också
i fråga om en begravningsplats som tillkommit efter utgången
av år 1939, om begravningsplatsen ligger invid en
kyrkobyggnad som uppförts dessförinnan eller har ett högt
kulturhistoriskt värde. Lag (2013:548).

15 § Om det på en begravningsplats eller i en byggnad på en
begravningsplats som ägs och förvaltas av en borgerlig kommun
finns föremål av kulturhistoriskt värde, tillämpas
bestämmelserna i 6, 7, 9 och 10 §§ också på sådana föremål. Kommunen skall därvid ansvara för förteckningen samt
förvaringen och vården av föremålen. I stället för vad som sägs
i 7 § skall i förteckningen anges om ett föremål ägs eller
förvaltas av någon annan än kommunen.

Beredskapsförberedelser

15 a § Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar skall
vidta de beredskapsförberedelser som under höjd beredskap
behövs för vård och underhåll av de kyrkliga kulturminnena. Lag (1999:942).

Ersättning till Svenska kyrkan

16 § Svenska kyrkan har rätt till viss ersättning av staten för
kulturhistoriskt motiverade kostnader i samband med vård och
underhåll av de kyrkliga kulturminnena.

Svenska kyrkan beslutar om fördelning av ersättningen mellan
stiften. Stiftet beslutar om fördelning inom sitt område.

Riksantikvarieämbetet skall ges tillfälle att yttra sig över
fördelningen i landet. Länsstyrelsen skall ges tillfälle att
yttra sig över fördelningen i länet. Lag (1999:304).

Ingripande för att åstadkomma rättelse

17 § Länsstyrelsen får förelägga den som är ansvarig för
förvaltningen av ett kyrkligt kulturminne att vidta rättelse
eller avbryta pågående åtgärder för att säkerställa
efterlevnaden av föreskrifter och beslut enligt detta kapitel. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

I de fall som avses i första stycket får länsstyrelsen i
stället hos kronofogdemyndigheten begära särskild handräckning
enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och
handräckning mot den som ansvarar för förvaltningen av ett
kyrkligt kulturminne. Lag (1999:304).

Överklagande

18 § Beslut som anges i 3, 4, 9, 10, 13 och 14 §§ samt 17 § första stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1999:304).


5 kap. Skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

1 § Äldre svenska och utländska kulturföremål som kan vara av
stor betydelse för det nationella kulturarvet, får inte föras
ut ur landet utan särskilt tillstånd. Lag (2000:265).

2 § Med svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan
antas vara framställda i Sverige eller i ett annat land av en
svensk.

Med utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i
ett annat land av annan än en svensk.

De gränser som Sverige hade den 1 juli 1986 är avgörande vid
bestämmandet enligt lagen om ett föremål skall anses vara ett
svenskt kulturföremål.

3 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka kulturföremål
som inte får föras ut ur landet utan särskilt tillstånd. Lag (2000:265).

4 § Har upphävts genom lag (2000:265).

5 § Har upphävts genom lag (2000:265).

6 § Har upphävts genom lag (2000:265).

Prövningen av ansökningar om tillstånd till utförsel

7 § Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av Kungl. biblioteket, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nationalmuseum
med Prins Eugens Waldemarsudde eller Stiftelsen Nordiska museet (tillståndsmyndigheter) enligt den fördelning som regeringen
bestämmer.

Ansökningarna skall ges in till Riksantikvarieämbetet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om ansökningsförfarandet. Lag (2000:265).

8 § Förvaltningslagen (1986:223) skall tillämpas även i fråga
om tillståndsärenden som handläggs av Stiftelsen Nordiska
museet. Beslut i ett sådant ärende fattas av stiftelsens
styresman eller någon annan tjänsteman som styresmannen utser. Lag (2000:265).

9 § Den som söker tillstånd skall på begäran av
tillståndsmyndigheten ställa föremålet till myndighetens
förfogande för granskning. Lag (2000:265).

10 § Tillstånd till utförsel skall ges, om föremålet inte är av
stor betydelse för det nationella kulturarvet. Lag (2000:265).

11 § Även om ett föremål är av stor betydelse för det
nationella kulturarvet skall tillstånd till utförsel ges om
1. ägaren flyttar från Sverige för att bosätta sig i ett annat
land,
2. föremålet genom arv, testamente eller bodelning har
förvärvats av en enskild person som är bosatt i annat land,
3. föremålet förs ut ur landet av en offentlig institution här
i landet eller en institution som får bidrag av stat, kommun
eller landstingskommun och det skall föras tillbaka till
Sverige,
4. föremålet förs ut av en enskild person för att användas i
samband med offentlig kulturverksamhet och det skall föras
tillbaka till Sverige, eller
5. föremålet tillfälligt är i landet.

Även om ett föremål är av stor betydelse för det nationella
kulturarvet får tillstånd till utförsel ges om föremålet
förvärvats av en institution i utlandet. Lag (2000:265).

12 § Rör en ansökan mer än en av tillståndsmyndigheterna
beslutar Riksantikvarieämbetet vilken tillståndsmyndighet som
skall handlägga ansökningen. Den tillståndsmyndigheten får
fatta beslut i ärendet först efter samråd med den eller de
övriga tillståndsmyndigheter som är berörda. I sådana ärenden
skall ansökningen avslås, om någon av de berörda
tillståndsmyndigheterna anser att tillstånd inte skall
beviljas. Lag (2000:265).

13 § Ett tillstånd till utförsel gäller i ett år från dagen för
beslutet. Lag (2000:265).

14 § Har upphävts genom lag (2000:265).

Överklagande

15 § Om en tillståndsmyndighet har avslagit en ansökan om
tillstånd till utförsel, får beslutet överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut som en tillståndsmyndighet har meddelat enligt
detta kapitel, får inte överklagas. Lag (1995:72).

Medgivande av regeringen

16 § Även om ett kulturföremål är av stor betydelse för det
nationella kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl
föreligger, medge att föremålet förs ut ur landet.

Ansvar

17 § Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av
kulturföremål och för försök därtill finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Lag (2000:1244).


6 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort
från en stat som ingår i EES

1 § Ett kulturföremål som efter den 31 december 1994 olagligt
förts bort från en stat som ingår i Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES) och som finns i Sverige skall på begäran
återlämnas till den staten. Lag (1994:1523).

Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som
1. i den stat det förts bort från betraktas som en nationell
skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde
enligt lagar eller administrativa förfaranden som är förenliga
med artikel 36 i Fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, och
2. tillhör någon av de kategorier som anges i bilaga 1 till
denna lag eller är en integrerad del av inventarierna hos en
kyrklig institution eller en integrerad del av en offentlig
samling och upptagen i inventarieförteckningen hos ett museum,
ett arkiv eller en bibliotekssamling.

Med en offentlig samling avses en samling som ägs av

– en stat som avses i 1 §,

– en lokal eller regional myndighet i en sådan stat, eller

– en offentlig institution i en sådan stat vilken ägs eller
till stor del finansieras av staten eller av en lokal eller
regional myndighet. Lag (2011:782).

3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts bort avses i detta
kapitel att
1. föremålet förts från en stats territorium i strid med den
statens regler som har till syfte att skydda nationella
skatter, eller
2. föremålet efter en tidsbegränsad laglig bortförsel inte har
återlämnats eller något annat villkor för bortförseln har
överträtts. Lag (2011:782).

Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt
förts bort får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket
ska det fogas dels en handling som beskriver föremålet och som
anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den
behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet
olagligt har förts bort.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det, ska
domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om
att talan väckts. Den som har en särskild rätt till föremålet
ska också underrättas, om han eller hon är känd. Lag (2011:782).

5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium
ett kulturföremål olagligt förts bort besluta om
säkerhetsåtgärd beträffande föremålet. I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken tillämpas. Med
bättre rätt till viss egendom ska i det sammanhanget avses rätt
att få egendom återlämnad. Lag (2011:782).

6 § Talan om återlämnande ska väckas inom ett år från det att
den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet
finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas
senare än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes
bort. I fråga om föremål som enligt 2 § tillhör en offentlig
samling och kyrkliga föremål som har ett särskilt skydd enligt
det återkrävande landets lag, får dock talan väckas inom
sjuttiofem år efter bortförseln.

Om bortförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska
talan ogillas. Lag (2011:782).

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar
föremålet för egen räkning berättigad till skälig ersättning av
den återkrävande staten. Detta förutsätter att innehavaren
visat tillräcklig omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av
föremålet och i fråga om hur föremålet förts bort från den
återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv,
testamente, gåva eller bodelning är berättigad till ersättning
endast om den som föremålet förvärvats från skulle ha varit
det. Lag (2011:782).

Undersökning

8 § Tingsrätten får på ansökan av den myndighet som regeringen
bestämmer (den centrala myndigheten) besluta att myndigheten
får genomföra en undersökning hos någon för att söka efter ett
visst kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som
anges i 1 §. Tillstånd får lämnas endast om
1. det finns särskild anledning att anta att det sökta
föremålet kan påträffas vid undersökningen,
2. den hos vilken undersökningen skall vidtas skäligen kan
befaras undandra sig att lämna uppgift om han innehar
föremålet, och
3. vikten av att åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men
i övrigt som åtgärden innebär för den som berörs.

Ansökan skall göras skriftligen.

Om det skäligen kan befaras att föremålet kan komma att gömmas
undan eller någon annan åtgärd vidtas för att hindra eller
försvåra ett återlämnande, får beslut enligt första stycket
meddelas utan att motparten bereds tillfälle att yttra sig över
ansökan. Motparten behöver i så fall inte heller underrättas om
rättens beslut innan undersökningen påbörjas.

Beslutet gäller omedelbart, om inte annat bestäms. Lag (1994:1523).

9 § Av ett beslut om undersökning skall framgå i vilken
utsträckning den centrala myndigheten har rätt att få tillträde
till lokaler, markområden, transportmedel och andra utrymmen.

Vid undersökning skall tillämpas bestämmelserna i 28 kap. 6 §, 7 § andra stycket och 9 § första stycket rättegångsbalken.

Myndigheten får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten
för att genomföra undersökningen. Därvid tillämpas
bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av
förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller
avhysning. Lag (2006:707).

10 § Om det sökta föremålet påträffas vid undersökningen får
den centrala myndigheten ta hand om föremålet, om det skäligen
kan befaras att innehavaren genom att gömma undan föremålet
eller genom att företa någon annan åtgärd hindrar eller
försvårar ett återlämnande. Lag (1994:1523).

11 § Den som berörs av ett omhändertagande enligt 10 § kan
skriftligen begära prövning av det vid den tingsrätt som
prövade ansökan om tillstånd till undersökningen. När begäran
kommit in skall rätten snarast möjligt och, om det inte finns
synnerliga skäl, senast fjärde dagen därefter hålla
förhandling.

Till förhandlingen skall kallas både den som berörs och den
centrala myndigheten.

Vid förhandlingen skall myndigheten redovisa skälen för
omhändertagandet. Den som berörs skall få tillfälle att yttra
sig. Förhandlingen skall, om möjligt, pågå utan avbrott. Uppskov får äga rum endast om det finns synnerliga skäl till
det. Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut. Lag (1994:1523).

12 § Domstolen skall bestämma hur länge omhändertagandet skall
bestå. Tiden får inte sättas längre än som är oundgängligen
nödvändigt. Ett omhändertagande får dock bestå högst tre
månader. Lag (1994:1523).

13 § Om domstol enligt 5 § fattat beslut om säkerhetsåtgärd
beträffande ett föremål upphör beslut om omhändertagande av
samma föremål att gälla. Lag (1994:1523).

Rättegångsbestämmelser

14 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning är tillåten.

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas
utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas
endast i ett sammanhang. Lag (2011:782).

14 a § Vid handläggningen av frågor som avses i 8 och 11 §§ gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden.

Om inte annat sägs i detta kapitel, avgörs frågan om behörig
domstol enligt 10 kap. rättegångsbalken. Lag (2011:782).

Kostnader

15 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om
rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande
avvikelser. Om den återkrävande statens motpart inte insett
eller bort inse att föremålet olagligt förts bort, ska den
återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre
rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad
som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den
part som orsakat kostnaden. Lag (2011:782).

16 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för
verkställigheten av en dom om återlämnande av ett
kulturföremål. Lag (1994:1523).

Lagval

17 § Om ett olagligt bortfört kulturföremål återlämnats, skall
äganderätten till föremålet bestämmas enligt den återkrävande
statens lag. Lag (1994:1523).


7 kap. Återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut från
en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § Ett kulturföremål som finns i Sverige och som, efter det
att Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål
som stulits eller förts ut olagligt trätt i kraft för Sveriges
del, har förts ut olagligt från en stat som tillträtt
konventionen ska återlämnas till den staten, om den begär det. Om den olagliga utförseln skett från en konventionsstat som är
en EES-stat, ska föremålet dock återlämnas endast om det inte
omfattas av definitionen i 6 kap. 2 § första stycket.

Trots första stycket ska föremålet inte återlämnas, om det har
förts ut ur staten under upphovsmannens livstid eller inom
femtio år från dennes död. Kulturföremål som har tillverkats av
en eller flera medlemmar av en stam eller ursprungsbefolkning
för stammens eller befolkningens traditionella eller rituella
bruk ska dock alltid återlämnas till stammen eller
befolkningen. Lag (2011:782).

Definitioner

2 § Med ett kulturföremål avses i detta kapitel ett föremål som
är av betydelse för arkeologin, förhistorien, historien,
litteraturen, konsten eller vetenskapen och som tillhör någon
av de kategorier som anges i bilaga 2 till denna lag. Lag (2011:782).

3 § Med att ett kulturföremål olagligt förts ut avses i detta
kapitel att
1. föremålet förts ut från en stats territorium i strid med den
statens regler om utförsel av kulturföremål som har till syfte
att skydda statens kulturarv, eller
2. föremålet efter en tidsbegränsad laglig utförsel inte har
återlämnats eller något annat villkor för utförseln har
överträtts. Lag (2011:782).

Väckande av talan

4 § Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt
förts ut får vid allmän domstol väcka talan om återlämnande. Talan ska riktas mot den som innehar föremålet.

Till en ansökan om stämning i mål som avses i första stycket
ska det fogas dels en handling som beskriver föremålet och som
anger att det är ett kulturföremål, dels en förklaring av den
behöriga myndigheten i den återkrävande staten om att föremålet
olagligt har förts ut.

Är någon annan än den som innehar föremålet ägare till det, ska
domstolen, om ägaren är känd, underrätta honom eller henne om
att talan väckts. Den som har en särskild rätt till föremålet
ska också underrättas, om han eller hon är känd. Lag (2011:782).

5 § Domstolen får på ansökan av den stat från vars territorium
ett kulturföremål olagligt förts ut besluta om säkerhetsåtgärd
beträffande föremålet.

I sådana fall ska 15 kap. 2, 5, 7, 8 och 10 §§ rättegångsbalken
tillämpas. Med bättre rätt till viss egendom ska i det
sammanhanget avses rätt att få egendom återlämnad. Lag (2011:782).

6 § Talan om återlämnande ska väckas inom tre år från det att
den återkrävande staten har fått kännedom om var föremålet
finns och om vem som innehar det. Talan får dock inte väckas
senare än femtio år efter det att föremålet olagligt fördes ut.

Om utförseln inte längre är olaglig när talan väcks, ska talan
ogillas. Lag (2011:782).

Ersättning

7 § Om ett kulturföremål ska återlämnas, är den som innehar
föremålet berättigad till skälig ersättning av den återkrävande
staten. Detta förutsätter att innehavaren visat tillräcklig
omsorg och uppmärksamhet vid anskaffandet av föremålet och i
fråga om hur föremålet förts ut från den återkrävande staten. Den som förvärvat föremålet genom arv, testamente, gåva eller
bodelning är berättigad till ersättning endast om den som
föremålet förvärvats från skulle ha varit det. Lag (2011:782).

Rättegångsbestämmelser

8 § Vid rättegången i mål enligt detta kapitel tillämpas vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning är tillåten.

I rättegång om återlämnande får ersättning enligt 7 § yrkas
utan stämning.

Över återlämnande och ersättning får i samma rättegång dömas
endast i ett sammanhang. Lag (2011:782).

Kostnader

9 § I mål enligt detta kapitel gäller i fråga om
rättegångskostnaderna 18 kap. rättegångsbalken med följande
avvikelser. Om den återkrävande statens motpart inte insett
eller bort inse att föremålet olagligt förts ut, ska den
återkrävande staten svara för kostnaderna vid tingsrätten. Detsamma gäller under sådana omständigheter kostnaderna i högre
rätt, om de har orsakats av att staten överklagat. För kostnad
som avses i 18 kap. 6 § rättegångsbalken svarar dock alltid den
part som orsakat kostnaden. Lag (2011:782).

10 § Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för
verkställigheten av en dom om återlämnande av ett
kulturföremål. Lag (2011:782).

Lagval

11 § Om ett kulturföremål som olagligt förts ut från en stat
återlämnats, ska äganderätten till föremålet bestämmas enligt
den återkrävande statens lag. Lag (2011:782).


8 kap. Återlämnande av kulturföremål som stulits utomlands i en
stat som har tillträtt Unidroit-konventionen

1 § För föremål som utgör kulturföremål enligt definitionen i 7 kap. 2 § och som har stulits utomlands i en stat som tillträtt
Unidroit-konventionen av den 24 juni 1995 om kulturföremål som
stulits eller förts ut olagligt gäller lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre med den avvikelse som anges i 2 §. Lag (2011:782).

2 § I stället för de tidsfrister som anges i 3 och 5 §§ lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre ska tidsfrister om tre
år gälla. Lag (2011:782).

Bilaga

Kategorier som avses i 6 kap. 2 § första stycket 2

A. 1. Arkeologiska föremål som är äldre än 100 år och som
härrör från
- utgrävningar och fynd på land eller under vatten,
- arkeologiska fyndplatser,
- arkeologiska samlingar.
2. Föremål som utgör en integrerad del av söndertagna
konstnärliga, historiska eller religiösa minnesmärken som är
äldre än 100 år.
3. Tavlor och målningar, som inte tillhör kategori 3 a eller 4,
som utförts helt för hand, på vilket underlag och i vilket
material som helst.

3 a Akvareller, gouacher och pasteller som utförts helt för
hand, på vilket underlag som helst.
4. Mosaiker, som inte tillhör kategorierna 1 och 2, som utförts
helt för hand i vilket material som helst och teckningar som
utförts helt för hand på vilket underlag och i vilket material
som helst.
5. Originalgravyrer, tryck, silkscreentryck och litografier med
deras respektive matriser och originalaffischer.
6. Originalskulpturer eller originalstatyer och kopior,
framställda enligt samma process som originalet och som inte
tillhör kategori 1.
7. Fotografier, film och negativ av dessa.
8. Inkunabler och manuskript, inklusive kartor och partitur,
enstaka eller i samlingar.
9. Böcker som är äldre än 100 år, enstaka eller i samlingar.
10. Tryckta kartor äldre än 200 år.
11. Arkiv och däri ingående delar, som är äldre än 50 år, på
vilket underlag och i vilket medium som helst.

12 a. Samlingar och föremål från zoologiska, botaniska,
mineralogiska eller anatomiska samlingar.

b. Samlingar av historiskt, paleontologiskt, etnografiskt eller
numismatiskt intresse.
13. Transportmedel som är äldre än 75 år.
14. Andra antikviteter som inte tillhör kategorierna A1-A13 och
som är äldre än 50 år. Kulturföremålen i kategorierna A1-A14 omfattas av denna lag bara om deras värde motsvarar eller
överstiger de ekonomiska gränsvärdena under B.

Beträffande kategorierna A3-A8 avses endast föremål som är
äldre än 50 år och inte tillhör upphovsmannen.

B. Ekonomiska gränsvärden tillämpligt på vissa kategorier under
A

VÄRDE

oavsett värde - 1 (arkeologiska föremål) - 2 (delar av minnesmärken) - 8 (inkunabler och manuskript) - 11 (arkiv)

15 000 euro - 4 (mosaiker och teckningar) - 5 (gravyrer) - 7 (fotografier) - 10 (tryckta kartor)

30 000 euro - 3 a (akvareller)

50 000 euro - 6 (statyer) - 9 (böcker) - 12 (samlingar) - 13 (transportmedel) - 14 (alla andra föremål)

150 000 euro - 3 (tavlor)

Bedömningen av om villkoren för det ekonomiska gränsvärdet är
uppfyllda måste göras när återlämnande begärs. Det ekonomiska
värdet är det som föremålet har i den återkrävande
medlemsstaten. Lag (2011:782).


Bilaga 2

De kategorier som avses i 7 kap. 2 § är följande.
1. Sällsynta zoologiska, botaniska, mineralogiska och
anatomiska exemplar eller samlingar samt föremål av
paleontologiskt intresse.
2. Föremål med historisk anknytning, innefattande vetenskapens
och teknologins historia samt krigs- och samhällshistoria,
föremål med anknytning till nationella ledares, filosofers,
vetenskapsmäns och konstnärers liv samt till händelser av
nationell betydelse.
3. Fynd från tillåtna eller otillåtna arkeologiska utgrävningar
eller från arkeologiska upptäckter.
4. Delar av konstnärliga eller historiska monument eller
fornlämningar som tagits sönder.
5. Antikviteter som är äldre än 100 år, såsom inskriptioner,
mynt och graverade sigill.
6. Föremål av etnologiskt intresse.
7. Föremål av konstnärligt intresse, såsom

– tavlor, målningar och teckningar som gjorts helt för hand,
oavsett underlag och material, med undantag för industridesign
och industritillverkade föremål som dekorerats för hand,

– originalverk i form av statyer och skulpturer, oavsett
material,

– gravyrer, tryck och litografier i original, och

– konstnärliga assemblage och montage i original, oavsett
material.
8. Enstaka exemplar eller samlingar av sällsynta handskrifter
och inkunabler, äldre böcker, dokument och publikationer av
särskilt intresse, såsom historiskt, konstnärligt,
vetenskapligt eller litterärt intresse.
9. Frimärken eller stämpelmärken och liknande märken, i enstaka
exemplar eller i samlingar.
10. Arkiv, inklusive samlingar av ljudupptagningar, fotografier
och filmupptagningar.
11. Möbler som är äldre än 100 år och äldre musikinstrument. Lag (2011:782).


Övergångsbestämmelser

1998:950
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Genom lagen upphävs

a) lagen (1942:350) om fornminnen,
b) lagen (1960:690) om byggnadsminnen,
c) lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål.
3. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av
den nya lagen anses ha meddelats med stöd av denna.

4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som
väckts efter ikraftträdandet.

Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande
av beslut som har meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden
som vid utgången av år 1988 kommit in till regeringen men som
ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter.
4. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud
enligt 7 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av
länsstyrelsen före den 1 juli 1987, skall dessförinnan gällande
bestämmelser om ersättning tillämpas.
5. Vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas
även beslut som meddelats före ikraftträdandet.

I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka
talan har väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket
nämnda lag i dess lydelse före den 1 juli 1987 tillämpas.
6. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål
skall fortsätta att gälla.

1991:872

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om handräckning
där talan väckts före ikraftträdandet.

1995:72

Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre
bestämmelser.

1995:560

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

Äldre bestämmelser gäller för ansökningar om tillstånd som
kommit in till Riksantikvarieämbetet före den 1 juli 1995.

1999:304
1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 4 kap. 16 § den 1 januari 2002, och i övrigt den 1 januari 2000.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet.

2000:265
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000.
2. Beslut om tillstånd till utförsel av kulturföremål som har
meddelats innan denna lag trätt i kraft gäller inte efter
utgången av år 2000.

2010:826
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ersättning med
anledning av skyddsbestämmelser eller, i fall som avses i 3 kap. 10 § fjärde stycket, förbud som länsstyrelsen har
meddelat före ikraftträdandet.
3. I de fall som avses i 2 ska hänvisningen till
expropriationslagen (1972:719) avse den lagen i dess lydelse
vid utgången av juli 2010.

2011:782
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Bestämmelsen i 8 kap. 2 § tillämpas inte i fråga om sådana
förvärv som har gjorts före ikraftträdandet.