Förbättrade möjligheter att ändra kön

Betänkande 2023/24:SoU22

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
17 april 2024

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

Hela betänkandet

Beslut

Det ska bli enklare att ändra kön (SoU22)

Riksdagen sa ja till socialutskottets förslag till en ny lag om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och en ny lag om fastställande av kön i vissa fall samt ett förslag till lag om upphävande av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.

Förslagen innebär att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen särskiljs från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen. Det ska inte krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att få genomgå sådana kirurgiska ingrepp i könsorganen som syftar till att personens kropp ska stämma överens med könsidentiteten. Det ska bli enklare att ändra kön i folkbokföringen.

En person som har fyllt 16 år ska få ändrat det kön som framgår av folkbokföringen efter en förenklad prövning av könsidentiteten.

Förslaget som ligger till grund för beslutet är ett så kallat utskottsinitiativ. Det innebär att det är ett utskott som tagit initiativ till det och att det inte kommer från en regeringsproposition eller motioner från ledamöterna som annars är det vanliga.

Lagarna börjar gälla den 1 juli 2025.

Riksdagen riktar fyra tillkännagivanden, uppmaningar, till regeringen om behovet av föreskrifter, nationellt kunskapsstöd, förebyggande av brottsligt agerande och uppföljning av tillämpningen.

Omröstning om återförvisning

Beslutet föregicks av en omröstning om huruvida ärendet skulle återförvisas till socialutskottet, det vill säga skickas tillbaka till utskottet för ytterligare beredning.

Vid omröstningen om återförvisning röstade 94 ledamöter ja, 234 ledamöter röstade nej och 0 ledamöter avstod från att rösta. 21 ledamöter var frånvarande.

Så röstade partierna i omröstningen om återförvisning

Socialdemokraterna
Ja – 1 röster, Nej – 96 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 9

Sverigedemokraterna
Ja – 72 röster, Nej – 0 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 0

Moderaterna
Ja – 1 röster, Nej – 58 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 9

Vänsterpartiet
Ja – 0 röster, Nej – 22 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 2

Centerpartiet
Ja – 0 röster, Nej – 24 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 0

Kristdemokraterna
Ja – 19 röster, Nej – 0 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 0

Miljöpartiet
Ja – 0 röster, Nej – 17 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 1

Liberalerna
Ja – 0 röster, Nej – 16 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 0

Ledamöter utan partibeteckning
Ja – 1 röster, Nej – 1 röster, Avstår – 0 röster, Frånvarande – 0

Voteringsresultat - återförvisning till utskottet SoU22 (pdf, 289 kB)

Utskottets förslag till beslut
Utskottet föreslår att riksdagen antar utskottets förslag till lag om lag om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen, lag om fastställande av kön i vissa fall, lag om upphävande av lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, lag om ändring i steriliseringslagen, patientdatalagen, diskrimineringslagen, offentlighets- och sekretesslagen, fängelselagen, häkteslagen och lagen om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation. Utskottet föreslår fyra tillkännagivanden till regeringen om behovet av föreskrifter, nationellt kunskapsstöd, förebyggande av brottsligt agerande och uppföljning av tillämpningen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Information kommer

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2024-03-21
Justering: 2024-04-04
Trycklov: 2024-04-04
Reservationer: 1
Betänkande 2023/24:SoU22

Alla beredningar i utskottet

2023-09-19, 2023-09-26, 2023-10-19, 2023-11-16, 2023-11-30, 2023-12-14, 2023-12-19, 2024-01-16, 2024-01-18, 2024-01-23, 2024-01-25, 2024-02-01, 2024-02-13, 2024-02-15, 2024-03-21

Det ska bli enklare att ändra kön (SoU22)

Socialutskottet föreslår att riksdagen ska säga ja till utskottets förslag till en ny lag om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och en ny lag om fastställande av kön i vissa fall samt ett förslag till lag om upphävande av lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall.

Förslagen innebär att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen särskiljs från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen. Det ska inte krävas något tillstånd från Socialstyrelsen för att få genomgå sådana kirurgiska ingrepp i könsorganen som syftar till att personens kropp ska stämma överens med könsidentiteten. Det ska bli enklare att ändra kön i folkbokföringen. En person som har fyllt 16 år ska få ändrat det kön som framgår av folkbokföringen efter en förenklad prövning av könsidentiteten.

Förslaget är ett så kallat utskottsinitiativ. Det innebär att det är ett utskott som tagit initiativ till det och att det inte kommer från en regeringsproposition eller motioner från ledamöterna som annars är det vanliga.

Lagarna föreslås börjar gälla den 1 juli 2025.

Utskottet föreslår fyra tillkännagivanden, uppmaningar, till regeringen om behovet av föreskrifter, nationellt kunskapsstöd, förebyggande av brottsligt agerande och uppföljning av tillämpningen.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Bordläggning: 2024-04-16
Debatt i kammaren: 2024-04-17
Stillbild från Debatt om förslag 2023/24:SoU22, Förbättrade möjligheter att ändra kön

Debatt om förslag 2023/24:SoU22

Webb-tv: Förbättrade möjligheter att ändra kön

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Sverige var det första landet i världen att införa en könstillhörighetslag. Året var 1972. Med den nya lagen blev det möjligt att byta kön i juridisk mening. Men mycket har förändrats på 50 år. En modernisering av lagen har därför utretts i över tio års tid.

Herr talman! I dag är det en åldersgräns på 18 år för att ändra juridiskt kön eller för att få underlivskirurgi. Men Rättsliga rådet, som är den instans inom Socialstyrelsen som fattar de besluten, kräver också att särskilda skäl ska finnas för att godkänna underlivskirurgi på personer under 23 år.

Den som vill ändra juridiskt kön eller genomgå underlivskirurgi behöver i dag uppfylla flera olika krav. Man behöver ha fått diagnosen transsexualism. Man behöver ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige. Man behöver ha ett särskilt läkarintyg. Oftast behöver man också ha varit i kontakt med den könsbekräftande vården i över två år för att Rättsliga rådet ska godkänna ansökan. Handläggningstiderna varierar över landet, men de är oftast otroligt långa. Det kan ta fem till åtta år att ändra juridiskt kön. Det är något som vi vet drabbar individen oerhört hårt.

Herr talman! Trots att vi inte har gjort om lagen helt på 50 år har vissa förändringar ändå gjorts med tiden. Möjligheten att ändra juridiskt kön var fram till 2013 än mer begränsad än vad den är i dag. Fram till 2010 var man tvungen att vara ogift för att ändra juridiskt kön. Fram till 2013 fick man bara ändra juridiskt kön om man var svensk medborgare. Det fanns också ett krav på att man skulle vara steril för att få ändra juridiskt kön. Man förbjöds också att spara ägg och spermier.

De kraven och de begränsningarna ledde till att inte många sökte könsbekräftande vård eller inte fick den vård som de sökte. När tvångssteriliseringarna avskaffades skedde också nästan en tredubbling av antalet ansökningar till Socialstyrelsens rättsliga råd om att ändra juridiskt kön. Många personer som då befann sig inom den könsbekräftande vården hade förmodligen helt enkelt avvaktat med att ansöka om ändring av juridiskt kön i väntan på att tvångssteriliseringskravet skulle tas bort.

Herr talman! Vad är då könsdysfori? Socialstyrelsen definierar könsdysfori som ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen som orsakas av att könsidentiteten helt enkelt inte stämmer med det kön som man givits vid födseln. Könsdysfori kan vara kroppslig, till exempel ett obehag av en eller flera delar av kroppen. Det kan handla om skäggväxt, bröstkorg eller om kön. Den kan vara social, till exempel ångest eller obehag av att andra människor helt enkelt använder fel pronomen eller tolkar in en i fel kön.

Det är också vida känt att många fler transpersoner har erfarenhet av psykisk ohälsa jämfört med befolkningen i allmänhet. Den minoritetsstress som personer som bryter mot normer kring kön och sexualitet upplever påverkar naturligtvis kraftigt. Det är också enligt forskare den enskilt viktigaste förklaringen till varför den psykiska ohälsan hos transpersoner är större än hos befolkningen i övrigt. Samtidigt visar också forskningen på att lidandet av könsdysforin minskar i de allra flesta fall med könsbekräftande behandling.

Herr talman! I dag har 17 länder i världen en modern könstillhörighetslag. Med på den listan finns samtliga nordiska länder förutom Sverige. En bred majoritet av riksdagens partier har därför sedan 2011 varit överens om att en modernisering av lagen behövs. Jag är därför väldigt glad över att vi socialdemokrater tillsammans med Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i dag står enade i det nya uppdaterade lagförslaget om förbättrade möjligheter att ändra kön.

Lagförslaget som vi nu debatterar är ett väl genomarbetat förslag som bygger på en lång rad utredningar och två större remissrundor, en 2018 och en 2021. Den senaste remissrundan avsåg den socialdemokratiska regeringens utkast till lagrådsremiss och hade en remisslista på över 150 aktörer. Därefter arbetades ytterligare ett förslag fram som presenterades i en lagrådsremiss i juni 2022. Lagförslaget som vi i dag debatterar bygger på just den lagrådsremissen. I förslaget har också Lagrådets synpunkter omhändertagits, och därmed var det en helt färdig produkt att lägga fram som en proposition av regeringen.

Herr talman! Efter valet fanns lagförslaget på den nya regeringens propositionslista. Men eftersom regeringen och samarbetspartiet Sverigedemokraterna inte kunde komma överens inom sig lades förslaget i stället fram som ett utskottsinitiativ av Moderaterna och Liberalerna på socialutskottets bord.

Sedan utskottsinitiativet med bred majoritet antogs i socialutskottet i september i fjol har utskottet dessutom vidtagit flera ytterligare beredningsåtgärder, givet det speciella förhållandet att det lades fram som ett utskottsinitiativ och inte som en proposition. Bland annat har hearingar genomförts med berörda myndigheter. Vidare har justitieutskottet, skatteutskottet och arbetsmarknadsutskottet getts möjlighet att yttra sig över ärendet.

Herr talman! Det här är en fråga som har arbetats fram, arbetats om och beretts många gånger om. Det har genom åren gått från att i en första lagrådsremiss 2018 föreslå självidentifikation för ändring av juridiskt kön, sänkning av åldersgräns för ändring av juridiskt kön till 12 år, att personer i åldern 15-18 år skulle kunna ansöka om ändring av juridiskt kön utan vårdnadshavares samtycke, och att personer i åldern 15-18 år skulle kunna genomgå vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen efter tillstånd från Socialstyrelsen till att nu gå fram med ett förslag som bygger på kompromisser, samarbete och som stöds, herr talman, av en bred majoritet i kammaren och hbtqi-rörelsen. Även om det inte är någon hemlighet att flera partier och delar av hbtqi-rörelsen egentligen hade velat gå längre genom att införa en ordning som helt och hållet bygger på individens självbestämmande vid ändring av juridiskt kön har man alltså ändå landat i att detta är ett bra förslag och en bra bit på vägen.

Det är ett stort styrkebesked, i mitt tycke, att vi nu i dag samlas kring detta kompromissförslag och därmed också äntligen kan modernisera en föråldrad könstillhörighetslag som det sista landet i Norden.

Herr talman! Förslaget till ny lag om förbättrade möjligheter att ändra kön är en viktig och efterlängtad reform som kommer att stärka friheten och förbättra livsvillkoren för transpersoner. Det är en viktig reform för de personer som i dag lider av de långa väntetiderna och de mycket omständliga processerna för att få ändra juridiskt kön.

Förslaget innebär att lagstiftningen avseende ändring av juridiskt kön tydligt skiljs från frågan om underlivskirurgi, det vill säga att det medicinska könsbytet skiljs från det juridiska könsbytet i lagstiftningen. Lagförslaget innebär också att en ändring av juridiskt kön fortsatt ska kräva en kontakt med vården och att en prövning av den sökandes könsidentitet ska genomföras. Det ska alltså inte längre krävas en könsdysforidiagnos för att ändra juridiskt kön, och utredningen inför ett byte av juridiskt kön ska vara mindre omfattande än i dag.

För att ändra juridiskt kön är det i grunden 18-årsgräns som gäller, samtidigt som 16- och 17-åringar kan medges ett byte om vårdnadshavaren samtycker och undertecknar och skickar in ansökan samt om intyg getts efter vårdkontakt.

Herr talman! Till lagförslaget har vi socialdemokrater också lagt fram förslag om fyra tillkännagivanden som majoriteten ställt sig bakom och som jag kort ska redogöra för.

Det första handlar om att regeringen bör ta lämpliga initiativ för att ta fram föreskrifter om själva ansökningsförfarandet. Det gäller bland annat vilka underlag som ska bifogas ansökan och vilka yrkeskategorier som ska vara behöriga att skriva ut intyg. Vi lyfter här särskilt betydelsen av att föreskrifterna tillgodoser behovet av en säker identitetskontroll.

Det andra handlar om ett nationellt kunskapsstöd. Gällande den medicinska utredningen vid byte av juridiskt kön innebär lagförslaget att det i normalfallet ska räcka med en enklare medicinsk utredning av könsidentiteten. Vi anser att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett nationellt kunskapsstöd när det gäller denna prövning.

Vi har också föreslagit ett tillkännagivande om förebyggande av brottsligt agerande. Vi anser att det är svårt att fullt ut överblicka vilka eventuella konsekvenser upprepade personnummerbyten kan komma att medföra för myndigheter och aktörer och anser därför att regeringen bör följa utvecklingen noga och vid behov återkomma till riksdagen med lagförslag.

Det fjärde och sista tillkännagivande vi föreslår handlar om tillämpningen. Vi anser att regeringen noga bör följa tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och utvärdera effekterna av densamma inom tre år från ikraftträdandet.

Herr talman! En moderniserad könstillhörighetslagstiftning har utretts, analyserats och beretts i över tio års tid. Nu finns en kompromiss på riksdagens bord. Vi är redo att gå till beslut och genomföra en försiktig men likväl oerhört betydelsefull modernisering av den svenska lagstiftningen i syfte att förbättra livsvillkoren för transpersoner.

Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 2 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Det är inte helt nytt att skriva lag genom utskottet. Det har hänt tidigare. Särskilt mitt utskott, civilutskottet, har utmärkt sig genom att skriva lag relativt ofta. Vi skrev till exempel lagen om attefallshus som komplementbyggnader. Vi höjde bullerregler. Vi har tidigare även hanterat lagen om könsneutrala äktenskap i civilutskottet.

Det finns dock problem med att skriva lag i utskotten. Särskilt är det ett demokratiskt problem. När det skulle skrivas lag i civilutskottet förra mandatperioden var just Socialdemokraterna mycket tydliga med att det definitivt inte var bra att skriva lag i utskott. De lyfte särskilt det faktum att man tar bort möjligheten att följdmotionerna på lagen. Man förstör alltså en del av den tänkta demokratiska processen här i riksdagen, något som också konstitutionsutskottet har anmärkt på. I praktiken blir det ju bara de riksdagsledamöter som råkar sitta i rätt utskott som får möjlighet att påverka lagen. Därför bör det bara vara små förändringar man genomför i utskotten.

Med tanke på Socialdemokraternas ändå hårda kritik då mot att använda utskotten för att skriva lag är det märkligt att man nu väljer att göra just det som man tidigare har kritiserat. Jag vill passa på att fråga Socialdemokraterna om man har bytt uppfattning när det gäller att skriva lag i utskotten och i så fall varför man har gjort det.


Anf. 3 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Det är känt att Sverigedemokraterna inte vill se den här lagstiftningen och förändringen. Jag kan förstå att det är tufft att frågan när man inte vinner regeringsförhandlingarna tas vidare från regeringens bord till riksdagens bord.

Det är klart att lagstiftning bäst regleras i och av regeringen. Det är där alla resurser finns och ska finnas. Där har vi inte ändrat ståndpunkt, herr talman. Men när det gäller just det här lagförslaget har det arbetats fram, utretts, omarbetats och lagrådsremitterats under flera års tid. Det är också så, herr talman, att den produkt vi i dag debatterar och senare förhoppningsvis kommer att besluta om är ett lagförslag som var helt färdigt att läggas fram på propositionslistan men som sedan drogs tillbaka.

Detta är inte vilket lagförslag som helst. Det har inte arbetats fram i riksdagens socialutskott utan i Regeringskansliet. Det har gått igenom Lagrådet, och Lagrådets synpunkter har omhändertagits. Det var en färdig produkt då, och det är en färdig produkt nu. Därför är det inte orimligt att vi har tagit det på socialutskottets bord och i dag förhoppningsvis också beslutar att bifalla det.

(Applåder)


Anf. 4 Mikael Eskilandersson (SD)

Herr talman! Jag hade hellre sett att socialutskottet lagt betydligt mer resurser på varför människor inte trivs i sina biologiska kön än på att ändra juridiskt kön.

Socialutskottet hanterar ju vårdfrågor, medan mitt utskott, civilutskottet, hanterar medmänskliga förhållanden. Jag brukar kalla min föreläsning om vad civilutskottet gör "Från vaggan till graven". Det är alltså civilutskottet som har all lagstiftning från det att du föds till det att du dör, och även hur arvet efter dig ska hanteras. Vi har allt från namnlag, vårdnad, boende, umgänge, äktenskap och samboskap till ersättningsrätt, överskuldsättning och avtalsrätt. Vi har även konsumenträtt och bostadsfrågor.

Vi i civilutskottet fick inte ens frågan från socialutskottet om hur deras lagstiftning skulle fungera ihop med den lagstiftning som civilutskottet hanterar. Jag hävdar att det är en skandal i sig.

Men ännu värre är att det förvandlar den här nya lagen till högst oklar lagstiftning, som blir både luddig och tvetydig. Den juridiska könstillhörigheten riskerar ju att upphävas av skrivningar i föräldrabalken eller andra lagar som styr mellanmänskliga förhållanden.

Jag undrar varför ni i socialutskottet anser att ni vet bättre än vi i civilutskottet hur mellanmänsklig lagstiftning påverkas. Varför tyckte ni annars att det var onödigt att ens fråga civilutskottet hur det faktiskt påverkar de mellanmänskliga lagar som vi hanterar?

(Applåder)


Anf. 5 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Låt mig börja med att berätta för ledamoten från Sverigedemokraterna och konstatera vad könsdysfori är. Det är ingenting som går att behandla eller bota tillbaka till att man tycker att det kön man föddes i känns rätt. Det är inte vad könsdysfori handlar om, för det första.

För det andra vill jag återigen säga att det här lagförslaget låg på propositionslistan. Om det hade lagts fram som en proposition, som det var tänkt från början, hade civilutskottet inte haft mer att säga till om än de har i dag, förutom att de röstar i den här kammaren. Men det blev inte så, eftersom Sverigedemokraterna och regeringen inte kom överens mellan sig. Därför drogs propositionen tillbaka.

Återigen: Det var ett färdigutrett förslag. Det var en färdig proposition som låg på propositionslistan, och den hamnade på socialutskottets bord. I dag kommer vi förhoppningsvis också att bifalla förslaget.

(Applåder)


Anf. 6 Liza-Maria Norlin (KD)

Herr talman! Från 2008 till 2018 ökade antalet personer med diagnosen könsdysfori bland unga med registrerat kön man i åldern 18-24 år med 400 procent. Antalet nya fall av diagnostiserad könsdysfori bland unga med registrerat kön flicka i åldern 13-17 år har ökat med närmare 1 500 procent sedan 2008. Bland personer med diagnosen är det, enligt Socialstyrelsen, vanligt med autism eller psykiatriska diagnoser som depression och ångestsjukdomar.

Vi hör många kritiska, oroliga röster från profession och forskning men också från personer som själva diagnostiserats med könsdysfori. Varför har då Socialdemokraterna i den situationen valt att ignorera och köra över minoritetsskyddet och att inte låta expertmyndigheter, profession och berörda organisationer få tre månader på sig att göra inspel när det gäller det nya lagförslaget? Varför röstade Socialdemokraterna mot en remiss av utskottsinitiativet?


Anf. 7 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Det är vid här laget vida känt att Kristdemokraterna är emot det här lagförslaget. Kristdemokraterna ser till och med ut att ha satsat alla resurser på sitt partikansli på att både försena och stoppa förslaget.

Herr talman! Jag har full respekt för att Kristdemokraterna och Socialdemokraterna inte är överens i frågan. Det jag dock inte har respekt för är att Kristdemokraterna inte bara rakt ut säger som det är: att de inte vill ha en lag som gör det enklare för personer att ändra kön i Sverige. De vill inte att den juridiska processen ska skiljas från den medicinska processen och har gjort allt för att måla upp olika skräckscenarier och försena processen i utskottet.

Det här lagförslaget är ett väl genomarbetat förslag som var färdigt att läggas fram som proposition.

Herr talman! Det finns inte någon evidens som talar för att det skulle finnas ett samband mellan att det blir enklare att ändra juridiskt kön och att fler söker sig till den könsbekräftande vården. Det är inte heller något som har observerats i våra grannländer, som har en mer liberal lagstiftning än den som vi föreslår här i Sverige. Antalet personer som söker sig till den könsbekräftande vården har ökat i de länderna, men det har också ökat i övriga länder som inte har den liberala lagstiftningen, exempelvis Sverige, Storbritannien och så vidare.

Den svarta bild som Kristdemokraterna målar upp handlar alltså i grunden om att de helt enkelt inte vill se den här lagstiftningen alls, herr talman.

(Applåder)


Anf. 8 Liza-Maria Norlin (KD)

Herr talman! Jag noterar att Socialdemokraterna gärna talar om hur det fungerar att vara kristdemokrat. Jag tar mig rätten att beskriva det på egen hand. För oss kristdemokrater handlar det här om en försiktighetsprincip, inte minst utifrån den ökning vi har sett av psykisk ohälsa men också den oro som finns bland dem som jobbar nära personer som lider av könsdysfori. Det är den svenska professionen vi lyssnar till.

Jag känner väl till att det finns lagstiftning i andra länder. Jag noterar också att det inte har genomförts grundliga utvärderingar av hur det har fallit ut.

Detta handlar ofta om ett litet antal personer, vilket har betydelse när det gäller de där stora samhällseffekterna. Och jag har inte hört mig själv skrämmas med det; det vill jag ha noterat.

Jag vill ställa en fråga också gällande den andra delen av lagpaketet. En av de lagar som vi ska fatta beslut om i dag handlar också om kirurgiska ingrepp. Förslaget är att vid kirurgiskt könsbyte ska Socialstyrelsens tillståndsprövning tas bort.

Mycket av den kritik som finns i dag gäller just de irreversibla ingreppen, som får långtgående konsekvenser för personerna. Min fråga till Socialdemokraterna är: Varför vill ni ta bort tillståndsprövningen?

Dessutom är författningskommentaren om avlägsnande av könskörtlar med 23 år som huvudregel otydlig i fråga om när undantag ska kunna göras från 18 års ålder. Vi i KD har i vår reservation ett tillägg om till exempel att individen ska vara fullt fysiskt utvecklad.

Min fråga till Socialdemokraterna är: Vad är anledningen till att ni i dag föreslår att förenkla för kirurgiskt könsbyte?


Anf. 9 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Bara i Europa är det alltså tolv länder som har lagar om ändring av juridiskt kön som helt och hållet bygger på självidentifikation, alltså inte det som Sverige nu går fram med som förslag till lagstiftning. Redan 2014 införde Danmark en könstillhörighetslag baserad på självidentifikation. År 2016 var det Norges tur. År 2019 var det Islands tur. Och år 2023 var det Finlands tur.

Vi behöver inte stå i de här talarstolarna eller någon annanstans och kasta forskningsrapporter mot varandra eller bygga upp skräckscenarier. Vi behöver bara snegla mot våra grannländer och titta på hur det har fungerat där under alla åren de har haft en lagstiftning som bygger helt och hållet på självidentifikation. De skräckscenarier som vi hör från talarstolen och hört i debatten från Kristdemokraterna har man över huvud taget inte sett i våra grannländer.

Jag är alltså inte orolig, herr talman. Jag är glad över att vi nu tar steg framåt för att underlätta livsvillkoren för transpersoner i Sverige.

Det är också intressant att ledamoten i talarstolen lyfter upp att det handlar om få personer, en liten grupp personer i vårt samhälle, som kommer att få det bättre med den här lagstiftningen. Både härifrån talarstolen och i den övriga debatten målar Kristdemokraterna nämligen annars upp det som att oändligt många unga personer enkelt och lättvindigt kommer att byta kön och sedan ångra sig. Det är faktiskt en lögn, herr talman.

När det kommer till vården vill vi inte förenkla lagen. Vi vill ändra det till att vårdprofessionen, den högspecialiserade vården, ska ta besluten om vilka behandlingar patienterna i Sverige ska få också i den här gruppen, precis som överallt annars.

(Applåder)


Anf. 10 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag tackar för anförandet av Yasmine Bladelius.

Jag noterade i anförandet att man var glad över att lagförslaget nu ligger på bordet för votering i eftermiddag och att en stor majoritet av riksdagen och av de berörda lobbyorganisationerna är överens och positiva till förslaget. Det man kanske missar att säga, som framgår av tidigare replikskiften, när man målar upp att det är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna som är skeptiska till förslaget är att det inte bara är vi som är skeptiska. Yasmine kan ha missat debatten de senaste månaderna, men det är en lång rad från professionen inom läkarvården som är djupt kritiska. Det finns en remisslista med en rad olika remissinstanser som har lyft upp en viss skepsis om förslaget, och jag instämmer i deras försiktighetsprincip. Det gäller även Svenska Bankföreningen, Skatteverket, Socialstyrelsen, Arbetsförmedlingen, Kronofogdemyndigheten, Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och så vidare.

Demoskops senaste mätning visar att endast 20 procent av Sveriges befolkning är positiva. Inte minst inom Socialdemokraternas egna väljarled är en majoritet emot förslaget. Det kan vara väl värt att uppmärksamma de som lyssnar på debatten att det inte är Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna allena som är kritiska.

Jag har naturligtvis också haft diskussionen hemma vid bordet med vänner och andra i min bekantskapskrets, och jag har lovat att ställa en fråga till Socialdemokraterna från de kvinnor jag har pratat med, nu när vi ändå står här. Vad är det att vara en kvinna, när man vill förenkla och ska kunna identifiera sig hur man vill?

(Applåder)


Anf. 11 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Hur man är kvinna är hur man känner sig. Känner man sig som kvinna är man kvinna. Så enkelt är det för mig. Jag tänker att det inte är lika enkelt för ledamoten Christiansson.

Så är det för mig. Jag är också glad över att vi nu kommer att göra det möjligt för fler att enklare få ändra sitt juridiska kön till det som man känner sig som. Det är vad den lag vi nu debatterar handlar om.

Herr talman! Jag säger återigen att den här lagstiftningen finns i alla våra grannländer, och den har funnits ganska länge i de flesta av våra grannländer. De problem och den oro som Sverigedemokraterna lyfter upp i frågan har man inte sett röken av i våra grannländer. Det har skett en marginell ökning av dem som vill ändra juridiskt kön, men det har också skett samma ökning i Sverige. Det handlar inte om hur man väljer att liberalisera lagstiftningen. Det är inte så att en stor del av dem som lever i vårt samhälle kommer att genomgå juridiskt könsbyte. Det är inte enkelt på något vis.

Jag kan upplysa Sverigedemokraterna och ledamoten i talarstolen om att för att ändra juridiskt kön behöver man också hantera alla myndigheter, sjukvård, körkort - allt i dag är kopplat till ditt personnummer. När du ändrar personnummer behöver du också göra en himla massa arbete själv för att över huvud taget kunna fungera i samhället.

Trots att vi förenklar möjligheten att ändra juridiskt kön är det inte något man kommer att göra lättvindigt.

(Applåder)


Anf. 12 Alexander Christiansson (SD)

Herr talman! Jag tackar Yasmine för svaret, och jag tackar för rakheten och ärligheten att det är vad man känner sig som.

Ledamoten tog upp att det handlar om hur ledamoten Christiansson definierar sig. Det handlar egentligen inte vad jag definierar mig som, utan det är fråga om oron som inte minst kvinnolobbyn ger uttryck för. Det är oron för det långsiktiga jämställdhetsarbetet som man har arbetat för i det här landet som ligger där och skvalpar i bakgrunden. Även de kvinnor som jag har i min bekantskapskrets lyfter fram den frågan. Det handlar därför inte så mycket om vad jag tycker.

Det är bra att det är tydligt att vi ska identifiera oss som vi känner oss. Jag kommer inte att gå ned på den nivån, men jag skulle kunna dra en lång rad exempel på vad man i förlängningen kan identifiera sig som. Det är bra att Socialdemokraterna ändå är tydliga i sin åsikt. Det är enligt mig en postmodern relativistisk syn på samhället som jag absolut inte delar och som jag med all min kraft motverkar på alla sätt jag kan.

(Applåder)


Anf. 13 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Likaså är jag tacksam för uppriktigheten från Sverigedemokraterna i frågan. Jag tror att många uppskattar att höra hur Sverigedemokraterna ser på hur man identifierar sig.

Herr talman! Remissinstanserna är något som Sverigedemokraterna ofta lyfter fram. Många av de remissinstanser som har blivit tillfrågade, senast var det över 150, var positiva. Bland dem finns Jämställdhetsmyndigheten, Sveriges läkarförbund, Diskrimineringsombudsmannen, Barnombudsmannen och många fler.

Jag har full förståelse för att man är orolig inför ny lagstiftning, förändrad lagstiftning och nya beslut. Men vi behöver inte i den här talarstolen stå och kasta skräckscenarier eller forskningsrapporter på varandra. Vi behöver bara titta på våra grannländer. Den oro man känner i Sverige har inte på något sätt visat sig stämma i övriga nordiska och europeiska länder som har infört en mycket mer liberal lagstiftning än den vi föreslår här i Sverige.

Jag känner mig lugn, herr talman, och jag är också glad över att vi i dag tar steg för att förbättra livskvaliteten för transpersoner i Sverige.

(Applåder)


Anf. 14 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Jag tackar för anförandet.

Danmark fattade i september 2014 beslut om att sänka åldersgränsen till 15 år för att byta juridiskt kön baserat på självidentifikation. Norge gjorde detsamma 2016 med en åldersgräns på 16 år. Island har sedan 2019 faktiskt ingen åldersgräns alls, utan det är föräldrarna som får avgöra. I Finland är det sedan april förra året 18 års åldersgräns, men nu med ett borttaget krav på diagnos. Som de flesta säkert känner till fattade man i Tyskland häromdagen beslut om en åldersgräns på 14 år, baserat på självuppfattning och utan diagnos.

Socialdemokraterna har vid flera tillfällen hänvisat till att Sverige är sist ut i Norden. Vi hörde det i replikskiftet och, tror jag, även i anförandet. Man pekar på att våra nordiska grannländer utgör goda exempel på hur det har gått att införa lagen. Jag undrar dock vad Socialdemokraterna baserar uttalandet på eftersom det helt saknas konsekvensanalyser, utvärderingar och uppföljningar om utfallet i samtliga länder där man har genomfört dessa lagförändringar.


Anf. 15 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! De skräckscenarier som har målats upp från bland annat sverigedemokratiska ledamöter här och ute i vårt land har med stor sannolikhet, naturligtvis, uppmärksammats i våra grannländer och i de europeiska länder som har infört en mycket mer liberal lagstiftning än den vi föreslår här i Sverige. Det har inte på något vis kommit indikationer eller att man har sett några av de skräckscenarierna i de länder som har infört denna lag.

Låt oss se på skräckscenariet att jättemånga män kommer att byta kön till kvinnor för att få tillgång till kvinnofängelser. Det är inte något som Kriminalvården över huvud taget ser som möjligt eftersom det finns väl utarbetade procedurer för vem som placeras på vilket fängelse. Det är inte heller enkelt att byta juridiskt kön. Även om vi förenklar detta byte i lagstiftning är det inte lätt att byta juridiskt kön, och många myndigheter och instanser ska hanteras efter ett personnummerbyte. Detta kommer inte att påverka idrottsrörelsen, omklädningsrum eller liknande, som också är argument vi har hört.

Herr talman! Detta finns redan i dag. Det är ingen ny lagstiftning. En person kan redan i dag byta juridiskt kön. Dessa problem kommer inte att uppstå bara för att vi förenklar lagstiftningen. Det är ett argument som är påhittat av Sverigedemokraterna och det andra parti som är emot detta förslag för att de inte rent ut vill säga att de inte vill förbättra livskvaliteten för dessa personer.

(Applåder)


Anf. 16 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Jag noterar att jag och ledamoten nog har fått lite olika signaler om hur det har funkat i de olika länderna. Jag menar att det har dykt upp ganska många exempel på där det inte har funkat bra, trots att det alltså inte har gjorts någon formell utredning eller utvärdering.

Norge lyfts ofta fram som ett land vars lagstiftning är ganska lik den som nu föreslås i Sverige, och här finns exempel på män som har bytt juridiskt kön för att komma in på utbildningar som vänder sig till enbart kvinnor och sedan direkt efter bytt tillbaka och fått stanna kvar på utbildningen. Och eftersom man inte har gjort någon uppföljning eller för statistik har man i Norge ingen aning om hur många biologiska män som är placerade på kvinnofängelser. Ingen kan svara på det eftersom man inte har vågat utreda det.

En person som hade bytt juridiskt kön till kvinna klagade hos Norges motsvarighet till Diskrimineringsombudsmannen eftersom andra hade klagat på att han, eller hen, hade befunnit sig i ett omklädningsrum för kvinnor. Det slutade med att personen i fråga fick rätt och att ett antal kvinnor sedan inte vill gå tillbaka till det badhuset. Hur situationen ser ut i omklädningsrum för kvinnor förs det alltså ingen statistik över eller görs någon uppföljning av. I stället är det just enstaka fall som dyker upp i pressen och går att urskilja i det juridiska systemet, och jag vill påstå att det dyker upp ett och annat exempel.

Ledamoten avslutade med att påstå att Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har påhittade argument för att försöka driva upp stämningen, men låt mig åter hänvisa till Norge. Där säger två professorer som forskar om just detta: "Vår uppmaning till svenska politiker är att avsätta mer tid för att utreda hur en ny könstillhörighetslag skulle kunna se ut och vad detta skulle kunna innebära i olika typfall. Om lagen införs i sin nuvarande form är vår bedömning att verkningarna i vissa fall kan bli än mer långtgående än i Norge."

Varför väljer Socialdemokraterna att inte lyssna på professionen, och varför hänvisar de till exempel som inte har utvärderats eller inte ens finns?

(Applåder)


Anf. 17 Yasmine Bladelius (S)

Herr talman! Om en person har bytt kön till kvinna är hon en hon, inte en han eller en hen.

De exempel Sverigedemokraterna tar upp i talarstolen och i debatten i övrigt kommer inte att bli verklighet bara för att vi genom lagstiftning lite grann förbättrar möjligheten för transpersoner att ändra juridiskt kön. Sverige har en könstillhörighetslag sedan över 50 år, och det är redan i dag möjligt att ändra sitt juridiska kön. Om man nu hade velat gå igenom den långa och krångliga process det innebär att byta juridiskt kön bara för att få komma in i ett omklädningsrum för kvinnor hade man redan kunnat göra det.

(Applåder)


Anf. 18 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Vi debatterar nu socialutskottets betänkande 22 Förbättrade möjligheter att ändra kön. I första hand yrkar jag enligt 11 kap. 5 § riksdagsordningen på att betänkandet återförvisas till socialutskottet för ytterligare beredning. Det skulle ge alla ledamöter som är tveksamma till om förslaget är tillräckligt bra eller inte stöder förslaget över huvud taget en chans att göra om och göra rätt. I andra hand yrkar jag bifall till reservationen.

Herr talman! Dagens lagförslag har fått massiv kritik, och vi menar att det aldrig borde ha lagts fram. Tillvägagångssättet har varit både anmärkningsvärt, märkligt och oansvarigt. Sverigedemokraterna menar att förslaget är rent förkastligt och motsätter sig det starkt eftersom det riskerar att få oanade och allvarliga konsekvenser, inte bara för den enskilde utan för samhället i stort. Förslaget och betänkandet hör helt enkelt hemma i papperskorgen.

Herr talman! Låt mig vara tydlig med att jag känner stor ödmjukhet inför det lidande och den svåra situation personer med könsdysfori ofta befinner sig i, och jag känner genuin oro för alla de barn och unga som av olika anledningar mår psykiskt dåligt och inte får den hjälp och det stöd de behöver. Men med denna lag riskerar det att bli ännu värre.

Den tidigare regeringens oansvariga och oerhört dåliga förslag om ny könstillhörighetslag landade efter valet på den nya regeringens bord. Men eftersom man inte kunde enas i frågan lades ingen proposition fram. Det hindrade dock inte Moderaterna och Liberalerna från att fortsätta att driva frågan. De kom alltså överens om att bortse från regeringsunderlagets splittring och öppnade för stöd från vänsteroppositionen för att kunna driva igenom sitt förslag. I socialutskottet lades sedan fram ett så kallat utskottsinitiativ med ett skarpt lagförslag. Det var ett agerande som måste anses mycket anmärkningsvärt.

Förslaget innebär att det blir enklare att genomföra juridiskt könsbyte. Till skillnad från i dag ska det varken krävas en ordentlig medicinsk utredning eller en könsdysforidiagnos. Åldersgränsen sänks från 18 till 16 år för att tillåta barn och unga att genomgå juridiskt könsbyte. Utöver detta ska det inte heller krävas tillstånd från Socialstyrelsen för kirurgiska ingrepp i könsorganen för att fullt ut byta kön.

Att tillåta juridiskt könsbyte utan en ordentlig medicinsk utredning är som att öppna Pandoras ask. Vi kan inte fullt ut förutse vilka konsekvenser detta kommer att få. Dock varnar en mängd tunga remissinstanser för en rad konsekvenser. Vi riskerar att få en helt förändrad och verklighetsfrånvänd bild av vad kön är, nämligen en biologisk skillnad mellan könen. Faktum är att det finns två kön. Antingen föds du till kvinna eller till man. Alla har rätt att identifiera sig som de önskar, men staten kan inte införa ett juridiskt system som vilar på könsidentitet. Trenden går också mot att det är upp till dig att definiera vem du är samtidigt som begreppet kön har vidgats från att enbart avse män och kvinnor till att omfatta transpersoner med en mångfald av identiteter.

Herr talman! Könsdysfori bland barn och unga har ökat lavinartat i vårt land, inte minst bland unga tjejer, som i många fall har annan psykiatrisk samsjuklighet. Det är mycket bekymmersamt. Man behöver på allvar utreda vad detta beror på och inte försöka lösa det med en quickfix. Den ökade förekomsten av könsdysfori bland barn och unga är alarmerande och kräver en långt mer genomtänkt och försiktig hantering än vad Moderaterna, Liberalerna och vänsteroppositionen verkar förstå.

En rad företrädare för professionen, bland andra barnläkare, specialistläkare inom både barnmedicin och psykiatri, sjuksköterskor och professorer från både Sverige och kringliggande länder har varnat för att driva igenom detta lagförslag. De betonar risken för att ett juridiskt könsbyte kan innebära ett första bekräftande steg mot medicinska åtgärder och irreversibla ingrepp som hormonbehandling och kirurgiska ingrepp med sterilitet, livslång medicinering och kroppsliga skador som följd.

Detta är något som individen i fråga senare kan ångra som vuxen. Det är också något som allt fler unga vuxna vittnar om som genomgått könsbyte och som är starkt kritiska till hur de, trots nuvarande lagstiftning med krav på medicinsk utredning och diagnos, inte fick den vård de egentligen behövde. Trots detta är det alltså sex av åtta partier som nu vill införa enklare möjligheter att byta kön i stället för att låta försiktighetsprincipen råda.

Herr talman! Det finns från min och Sverigedemokraternas sida en äkta och genuin oro för att allt fler barn och unga riskerar att inte få den vård de faktiskt behöver med det här förslaget.

Vi har en transvård som inte fungerar. Agnes Wold - jag gissar att de flesta av er här vet vem hon är - har i sociala medier uttryckt: "Jag börjar sakta komma till insikten att hela epidemin av könsdysfori bland ungdomar kan ha orsakats av tillgången till transvård, som byggdes ut i början av 2000-talet. Det är fasansfullt. En sjukdom skapad av vården." Skulle det vara ett faktum är det rent fruktansvärt.

Helt klart är att vi behöver göra en grundlig översyn av transvården. Vi behöver också stärka den psykiatriska vården, inte minst vid bup. Vi behöver öka kompetensen och korta köerna, något som vi Tidöpartier nu också gör.

Herr talman! Vi börjar där. Vi i Sverigedemokraterna menar att irreversibla ingrepp i form av könsbyte ska grundas på evidens och forskning innan ingrepp görs på barn och unga. Och den könsbekräftande vården, som redan utförs i Sverige, bör utredas genom en oberoende granskning.

Det har också framkommit från bland annat SBU att det vetenskapliga underlaget inte räcker för att bedöma effekterna av hormonbehandling hos barn och ungdomar med könsdysfori. Det saknas också sammanhållna data som beskriver förloppet för dem som söker för och får diagnosen könsdysfori i Sverige. Det är således angeläget att vården är eftertänksam när det gäller ingrepp och behandling.

Följderna för de barn och unga som under resans gång upptäcker att de ångrar sig kan för såväl den enskilde som för dennes föräldrar som haft tillit till vården innebära ett livslångt lidande både fysiskt och psykiskt.

Herr talman! Frågan om könstillhörighet och genuspedagogik har stått högt på agendan under ganska lång tid. En högröstad debatt och kampanjer om att genus och ifrågasättande av könstillhörighet är positivt har parats med budskapet om att normbrytande beteende är att föredra. Samtidigt har antalet unga som söker könsbekräftande vård liksom även för andra behov av psykiatrisk vård ökat. Frågan är: Finns det något samband?

Inom såväl medier som i samhällets olika verksamheter och institutioner har barn i väldigt unga år blivit ifrågasatta om deras vardagliga val, om deras könstillhörighet och identitet. Allt detta har pågått relativt oemotsagt och utan tydliga konsekvensanalyser inom medicin och etik.

Det är inte politikens roll att påverka och styra medborgarna till olika livsval, klädval, filosofiska val eller andra val som naturligt vilar på den enskilde. Politikens roll är i stället att verka för att varje individ får det stöd och den vård som denne behöver. Sådant stöd och vård måste vila på evidens och beprövad erfarenhet.

Vi i Sverigedemokraterna anser att tonen i samhällsdebatten har varit alldeles för hög och ensidig. Här har regeringen en möjlighet att föregå med gott exempel och följa svensk lagstiftning om saklighet och opartiskhet och att instruera sina myndigheter att neutralisera kommunikationen med allmänheten och mellan myndigheter i frågor som rör så viktiga, grundläggande saker som medicin och livsval.

Bland dem som byter kön har även de som väljer att återgå till sitt ursprungliga kön ökat, det vill säga en detransformering. Detta eftersom de helt enkelt tagit ett beslut för snabbt och i många fall fått allvarliga skador såsom ärrbildningar, ökad psykisk ohälsa, infertilitet och nervproblem. Det är inte heller ovanligt att de personer som väljer att detransformeras blir utstötta ur gemenskapen inom hbt-rörelsen.

Enligt forskning är hjärnan inte fullvuxen förrän vid 25 års ålder. Det är först då en person kan bedöma risker och se saker ur ett helhetsperspektiv. Eftersom det saknas evidens för att behandla barn och unga med den här typen av ingrepp och behandlingar anser vi inte att det bör tillåtas förrän man har fyllt 25 år.

Herr talman! Andra viktiga aspekter är dessutom att hela jämställdhetsarbetet undermineras, då det är det biologiska könet som är utgångspunkten för kvinnors rätt, inte det upplevda. Det kommer att få konsekvenser för statistik, vård, kvinnors trygghet, idrott och andra områden där kön faktiskt spelar roll - något som även Sveriges kvinnoorganisationer har varit tydliga med.

Utöver detta finns risken för id-bedrägerier, då könsbyte innebär att man får nytt personnummer och ny identitetshandling, något som även remissinstanserna Bolagsverket, Ekobrottsmyndigheten, Migrationsverket med flera har angett som farhågor.

Herr talman! Avslutningsvis: Trots alla varningar från professionen, från drabbade och deras anhöriga, från kvinnoorganisationer och från myndigheterna har Moderaterna och Liberalerna med stöd av vänsteroppositionen alltså beslutat att gå vidare med detta starkt kritiserade förslag. Det gör de trots att det inte finns stöd från vare sig samarbetspartierna, deras egna ledamöter, medlemmar eller väljare.

En majoritet av Sveriges befolkning vill inte ha den här lagen. Det är således inte bara ett dåligt förankrat förslag till beslut utan även odemokratiskt, något som lär spä på politikerföraktet ytterligare, tyvärr.

(Applåder)

I detta anförande instämde Alexander Christiansson, Mikael Eskilandersson, Rashid Farivar, Angelica Lundberg, Mona Olin, Michael Rubbestad, Carina Ståhl Herrstedt, Erik Westroth och Leonid Yurkovskiy (alla SD).


Anf. 19 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Jag tänker gå igenom några saker. Det kan ju låta som att det här förslaget har hafsslafsats fram till vårt bord. Det är inte så. Det är en extrem resa vi har gjort med förslaget från 2010 och framåt.

Det har varit två stora remissbehandlingar, den senaste 2021, med 155 remissinstanser. Det är alltså ett väl genomarbetat förslag. Alla de synpunkter som fanns i remissbehandlingarna har omhändertagits i förslaget. Förslaget har också ändrats betydligt, och jag kommer att gå in på det i mitt anförande.

Sedan är jag inte förvånad över att just SD har motsatt sig förslaget. Högerrörelsen som är emot trans, förändring och allt som har med det här att göra finns ju överallt. Det är bara att gå in och titta på vad som händer i USA exempelvis. Det här är en stark rörelse, och jag anser att ni tillhör den. Det gäller inte bara själva fakta i fallet, utan det handlar också om att vara med på den högerextrema vågen runt de här frågorna.

Det är några saker som är lite märkliga. Byte av juridiskt kön och könskorrigering har ju varit möjligt ganska länge. Har det varit ett problem i badhusen? Har det varit en väldigt stor fråga i allting som ledamoten lyfter fram? Det har det inte. Frågan diskuterades ju inte ens innan förslaget landade på bordet. Nu är det ett väldigt drag under galoscherna, måste jag säga.

Agnes Wold, ursäkta men hon är väl mest expert på bakteriologi. Det är ungefär som att vem som helst kan gå in i den här debatten och säga precis vad som helst.

Min fråga till ledamoten är: Ursäkta mig, men har inte den här frågan tittats på av de 155 remissinstanserna?

(Applåder)


Anf. 20 Carita Boulwén (SD)

Herr talman! Det är just detta professionen lyfter upp: Man har inte fått yttra sig i frågan. Remissinstanserna, som det hänvisas till, har inte fått ta hänsyn till förändrade förutsättningar, nämligen den kraftiga ökningen när det gäller speciellt unga tjejer som fått diagnosen könsdysfori. Under den tidigare remissrundan upplevde många remissinstanser också att de hade alldeles för kort tid på sig att svara på remisserna och valde därför att avstå. Utöver detta har en rad tunga remissinstanser uttryckt sig negativt och haft farhågor gällande detta förslag.

Vi ville därför yrka på en ny remissrunda i socialutskottet, vilket övriga partier avslog. Vi anser inte att detta förslag är tillräckligt berett, och det anser inte heller professionen.


Anf. 21 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Det handlar om delar av professionen, inte professionen som helhet. Vilka var det som tyckte att detta var ett bra förslag från början? Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund och Svenska Läkaresällskapet. Det fanns de som var kritiska till 12-årsgränsen; deras synpunkter har vi fångat in i det förslag som ligger på bordet. De som var kritiska till att könsbyte skulle tillåtas från 12 års ålder var Karolinska institutet, Sveriges nationella nätverk för DSD och Svenska Barnläkarföreningen. Detta är omhändertaget.

Denna debatt har varit helt vild. Inte ens Natofrågan har vi diskuterat så ingående, utan den debatten var en västanfläkt i jämförelse. Men den här frågan har verkligen grävt ned sig i alla möjliga typer av lager.

Ni talar om detta med jämställdhet. Ursäkta, men träffade vi inte Jämställdhetsmyndigheten tillsammans? Eller är det bara en hägring som jag har sett? Och vad sa SCB? De sa att dessa förslag funkar väldigt bra när det gäller statistik. Eller har jag fel? Var det inte det SCB sa? Vad har ledamoten för källa när det gäller detta?

Detta handlar om en väldigt begränsad grupp människor - vi måste komma ihåg det. Jag tycker att det ibland låter som att vi pratar om en extremt lång kö, att det är 500 000 som står och bankar på Socialstyrelsens dörr. Så är det inte.

Jag sitter själv i Rättsliga rådet, och jag måste säga att det är beklagansvärt att se dessa sju åtta år gamla utredningar. Det handlar om människor som har kämpat sig fram i vården och hos myndigheterna och fått vänta mycket länge. Den lilla, marginella ändring vi nu gör kommer att underlätta för dem.

Är det domare och politiker som ska sitta och titta ned i människors inre liv? Jag tycker inte det.

(Applåder)


Anf. 22 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, Karin Rågsjö, för ytterligare frågor! Som jag påpekade i mitt anförande och som jag svarade tidigare har en farhåga lyfts. Vi har sett en kraftig ökning av speciellt antalet unga tjejer med psykiatrisk samsjuklighet som upplever att de har könsdysfori. Det vi i stället behöver göra är att se till att de får den vård de behöver - att vi kortar köerna, inte undantar dem från vården. De riskerar att i stället cementeras i sin könsdysfori när de inte får den hjälp och det stöd från professionen som de faktiskt behöver.

Vi har nu sett att ett antal personer som har genomgått könskorrigering har ångrat sig. Borde vi inte i stället tillämpa försiktighetsprincipen, lyssna in och se var det brister, vad vi har gjort fel och vad vi kan göra bättre, i stället för att skynda på detta och låta allt fler få möjlighet till juridiskt könsbyte, vilket professionen tydligt pekar på riskerar att få barn och unga att gå vidare med medicinska behandlingar och underlivskirurgi?

(Applåder)


Anf. 23 Martina Johansson (C)

Fru talman! Jag har nog aldrig hört Sverigedemokraterna prata så mycket och så gott om hbtqi-rörelsen. Det var helt nytt för mig att höra ledamoten prata sig varm för denna grupp. Jag vill påstå att Sverigedemokraterna inte direkt är kända för att jobba för hbtqi-personers rättigheter. Jag är beredd att säga att oavsett hur länge vi utreder denna fråga skulle Sverigedemokraterna aldrig rösta för ökade rättigheter för hbtqi-personer.

I sitt anförande nämner ledamoten Boulwén att förslaget innebär att barn och unga, det vill säga 16-åringar, ska få fatta beslut om könsidentitet. Jag tycker att detta är en bra väg att gå. Jag är helt övertygad om att 16-åringar tillsammans med sina vårdnadshavare kan ta det beslutet.

Men samtidigt som Sverigedemokraterna är emot en 16-årsgräns för detta beslut argumenterar de i andra sammanhang för att 13-åringar ska kunna dömas för brott som vuxna. Då är barn och unga tillräckligt vuxna för att fatta ett beslut. Jag tycker att ledamoten talar emot sig själv.

Jag har de senaste dagarna fått flera kommentarer från föräldrar till barn och unga med den här känslan. De vet att det är på allvar - det gäller liv och död för dessa barn och unga.

Frågan till ledamoten är därför: Är det verkligen så att 16-åringar inte klarar av att ta ett sådant här beslut?


Anf. 24 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten Johansson, för frågan! Till att börja med vill jag vara tydlig med att vi står för alla människors rättigheter. Vi brukar inte dela in folk i olika grupper utan förutsätter att alla får den vård och den behandling de behöver, oavsett om de hör till någon rörelse eller inte.

Det jag lyfte tidigare är ett stort orosmoment. Jag bryr mig personligen väldigt mycket om barn och unga som far illa. Vi har nu sett att detta har resulterat i att fler barn och unga mår dåligt. Man har däremot inte kunnat visa att den här förändringen har gjort att tillräckligt många mår psykiskt bättre. Vi ser, som jag sa tidigare, larmrapporter om personer som upplever att de blivit pushade in i detta inom vården och sedan ångrat sig och står kvar med allvarliga men för resten av livet.

När vi ser detta borde vi i stället, som jag sa tidigare, mer tillämpa en försiktighetsprincip och inte forcera fram detta. I stället bör vi titta på vad vi har gjort fel och hur det kommer sig att så många nu får diagnosen könsdysfori. Finns det något annat vi kan hjälpa dessa flickor, som det i första hand rör sig om, med? Det har ju visat sig att de många gånger har en psykiatrisk samsjuklighet. De behöver få hjälp och vård. Att bara ändra ett personnummer säger ni är så lätt, men det finns ingen statistik som visar att detta skulle få dem att må bättre.


Anf. 25 Martina Johansson (C)

Fru talman! Jag har nog inte riktigt samma definition som ledamoten av vad det innebär att stå upp för alla människors lika rätt och värde. Men jag lämnar det, så får var och en fundera över om vi har samma definition av alla människors lika rätt och värde.

Personer som mår dåligt och lider av psykisk ohälsa behöver vård och behandling, och de ska såklart få den bästa vård och omsorg de kan få. Just därför tycker jag att det är viktigt att skilja på dessa två processer. Det handlar om möjligheten till juridiskt könsbyte respektive kirurgisk eller annan medicinsk behandling. Vi vill göra detta till två processer så att den högspecialiserade vården kan fokusera på vård, omsorg, behandling och utredning av dessa barn och unga för att säkerställa vad orsaken till den psykiska ohälsan är - en könsdysforidiagnos eller något annat. Men som det är nu får dessa barn och ungdomar, som vi hörde tidigare, vänta i många år på att få komma till vården och få den hjälp de behöver.

Vi förbättrar alltså vården och omsorgen genom att göra på det här sättet. Det är det som är viktigt för mig - att skilja på de två processerna.

(Applåder)

I detta anförande instämde Emelie Nyman (C).


Anf. 26 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Jag vill förtydliga: Jag talade om alla människors rättighet att få den vård de behöver.

Vad gäller det ökade antalet barn och unga med könsdysfori vill jag återigen säga att det fortfarande inte finns något som tyder på att en ändring i personnumret skulle göra att de mår bättre. Ledamoten tar upp att det är långa köer till vården. Jag instämmer i det. Det är just detta som vi i Tidöpartierna nu försöker åtgärda. Vi förbättrar vården. Vi kortar köerna. Vi ger mer pengar till psykiatrin för att kunna ta hand om de personer som verkligen mår dåligt. De blir inte hjälpta av en skjuts in i könsbyte, utan de blir hjälpta av vård, helt enkelt.

(Applåder)


Anf. 27 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Den här diskussionen blir mer och mer förvirrad ju längre den pågår, tycker jag. Det verkar som om vi talar om helt olika saker. Jag har inte hört någon här i debatten påstå att personer som mår psykiskt dåligt skulle må bättre av att få en ändrad siffra i personnumret. Det är inte alls detta som vi diskuterar.

Det är också konstigt att vården är uppe så mycket för diskussion, för den här ändringen handlar ju inte om vården, särskilt inte om någon annan vård än den som rör ingrepp i könsorganen. Det är det enda som finns specificerat just i lagtext. Övrig vård har vi överlämnat till professionen att göra rimliga bedömningar om. Vem kommer att må bättre, och hur ska utredningarna gå till? Hur ska vi göra för att personer som är i behov av könsbekräftande vård ska få den, och hur ska den bedrivas?

Sedan finns det människor som mår psykiskt dåligt. De ska självklart få hjälp. Om de är transpersoner eller inte spelar ingen roll. Men detta handlar inte om det.

Jag tycker också att det är olyckligt att det hänvisas väldigt vagt till professionen. Det är ganska talande att ledamoten använder Agnes Wold som exempel på professionen. Hon är ju en typisk representant för den del av professionen som har varit ute i debatten, nämligen de som inte har specialistkunskaper om just den här typen av vård utan är specialister på annan form av vård men nu är ute och debatterar. Jag tänker att de framför allt får beskrivas som debattörer med starka åsikter i frågan.

Om man ska få reda på vad professionen tycker är det bättre att titta på till exempel vad Socialstyrelsen skriver på sin hemsida om vad som ska gälla för den här vården. Man kan läsa remissyttranden från olika organisationer och så vidare, som vi har diskuterat här tidigare. Jag är intresserad av att få höra hur ledamoten tänker kring sina yttranden om att det här inte får människor att må bättre och på vad sätt det hjälper att hänvisa till aktörer som till exempel Agnes Wold i den här debatten.

(Applåder)


Anf. 28 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten Westerlund, för frågan! Att jag har hänvisat till Agnes Wold beror på att hon lyfte en fråga som var väldigt oroväckande. Jag hänvisade inte till professionen när jag nämnde henne.

Däremot vet säkerligen ledamoten Westerlund att det har varit mycket omdebatterat i medierna från specialistläkare inom både psykiatri och barnmedicin. Psykiatriker och många som arbetar just med dessa frågor ställer sig väldigt kritiska till det här förslaget.

Jag noterar att ledamoten reagerar på att jag pratar om vård. Är det inte just det som det handlar om? Väldigt många av de personer som upplever att de har könsdysfori har annan psykiatrisk samsjuklighet. Borde man inte då se till att korta köerna, så att de verkligen får den vård och den hjälp som de behöver? Det är ju detta ni gör genom att förenkla, så att man inte behöver en ordentlig medicinsk utredning eller en diagnos för att ändra kön. Ni öppnar upp för att vem som helst ska kunna byta kön enkelt utan några problem och utan någon diagnos i botten. Där ser jag ett problem.

Att ledamoten reagerar när jag pratar om vården säger nästan mer om ledamoten och ledamotens parti än om mitt anförande och mina svar.

(Applåder)


Anf. 29 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Vi debatterar i dag könstillhörighetslagen, som styr ändring av juridiskt kön och ingrepp i könsorganen - ingen annan vård.

Självklart är det jättebra att göra satsningar så att vårdköer kan kortas både inom den könsbekräftande vården och inom annan vård. Men grejen är att det inte är något som har med debatten om just den här lagen att göra, utan det är andra satsningar.

Sedan ser vi att det kommer att bli en positiv effekt för just den könsbekräftande vården. Den kommer att avlastas när man slipper göra dokumentation som bara handlar om att få igenom en juridisk ändring av könet och inte har med vården att göra. Därför kommer köerna att kortas. Det är positivt, men det har inte med vården i övrigt att göra.

Socialstyrelsen har preciserat sig på sin hemsida, så att det ska vara tydligt. Man skriver: Oavsett personers juridiska kön kommer alltid en diagnostisk utredning att göras innan behandling påbörjas. Att ändra juridiskt kön har inte att göra med att det ska bli lättare att få den här vården, utan det har att göra med att avlasta vårdpersonalen i deras arbete, så att de kan fokusera på att just ge vård.

Sedan kan vi göra andra satsningar på vård som olika människor kan vara i behov av för att de mår psykiskt dåligt. Vi är nog alla ganska överens om att det är bra med den typen av satsningar. Det gäller bara att hålla isär olika områden och debattera det som vi ska debattera här i dag och inte ge oss in i en diskussion om hur vården ska se ut.

Jag är också nyfiken på hur ledamoten tänker kring kön. I anförandet lät det som att ledamoten tänker att könsidentitet inte finns. Det är ju anmärkningsvärt, eftersom det är själva grunden för hela existensen av den här lagen. Vi debatterar ju inte huruvida det i huvudsak finns två biologiska kön, utan vi diskuterar just könsidentitet. Det är det som är anledningen till att vi har en könstillhörighetslag och att det är möjligt att ändra juridiskt kön baserat på könsidentitet.

(Applåder)


Anf. 30 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten Westerlund, för frågan! Jag noterar att ett flertal ledamöter väljer ut några ord och ändrar lite och får det till något helt annat än vad jag faktiskt framförde.

Jag kan inte låta bli att återgå till detta att vi inte skulle diskutera vård. Hela tanken är ju, som ledamoten själv säger, att de här personerna ska undantas vården för att korta köerna. Vårt argument är att de behöver den vård som vi pratar om.

Ni gör det enklare för dem, så att de inte behöver en diagnos för att kunna byta juridiskt kön. Men professionen varnar för att just detta att ändra juridiskt kön är inkörsporten till andra ingrepp.

Jag noterar att ledamoten skakar på huvudet, men jag har naturligtvis läst betänkandet och vet vad som står där, och vi har vår reservation. Dessutom tar man bort Socialstyrelsens utlåtande om underlivskirurgi, som också är ifrågasättande. Vi säger: De här människorna behöver mer vård, inte mindre vård.

(Applåder)


Anf. 31 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Tack, Carita Boulwén, för anförandet, och tack, Ulrika Westerlund, för en ganska snygg övergång till min fråga!

Jag reagerade också på att ledamoten nämnde definitionen av kön när vi nu diskuterar könstillhörighetslagen. Men den definition av kön som vi har i Sverige i dag har vi ju haft sedan 1972. Jag undrar ganska kort om det argumentet bygger på Sverigedemokraternas okunskap kring den lagstiftning vi debatterar i kammaren i dag, eller om det faktiskt är så att Sverigedemokraterna vill ändra definitionen av kön i Sverige - alltså att de vill ändra den lagstiftning som finns i dag?

(Applåder)


Anf. 32 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det jag sa var att faktum är att det finns två kön. Man föds till antingen flicka eller pojke, kvinna eller man. Alla har rätt att identifiera sig som de önskar, men staten ska inte införa ett juridiskt system som vilar på könsidentitet. Det var vad jag sa.


Anf. 33 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Staten har redan i dag ett system som vilar på könsidentitet, därav min fråga. Det låter som att ledamoten inte tycker att det är en rimlig ordning i lagstiftningen. Då tycker ledamoten inte att befintlig könstillhörighetslag är en bra lagstiftning, vilket innebär att man vill ändra definitionen av kön i Sverige. Då tycker jag att man ska säga det eller att man inte har kunskap om den lagstiftning som faktiskt är skriven i Sveriges lagbok i dag.

Det blir ganska märkligt att stå här och debattera en könstillhörighetslag som man inte ens förstår, fru talman.

Jag tycker att denna okunskap har bidragit till de felaktigheter som vi nu har hört om i väldigt många månader. När jag nu har upplyst ledamoten om vad som faktiskt står i svensk lagstiftning i dag undrar jag: Är Sverigedemokraterna öppna för, och håller med om, att kön definieras utifrån människors könsidentitet, som det står i lagstiftningen i dag? Eller vill Sverigedemokraterna rulla tillbaka bandet till före 1972 och göra massiva förändringar i befintlig könstillhörighetslag?

(Applåder)


Anf. 34 Carita Boulwén (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det vi diskuterar i dag är förslag om att man ska kunna genomföra juridiskt könsbyte enklare, utan krav på ordentlig medicinsk utredning eller på könsdysforidiagnos, som krävs i dag. Åldersgränsen sänks från 18 till 16 år när det gäller att tillåta barn och unga att genomgå juridiskt könsbyte. Utöver det ska det inte heller längre krävas tillstånd från Socialstyrelsen för kirurgiska ingrepp i könsorganen för att byta kön fullt ut.

Det är detta som vi diskuterar här i dag, och det är där jag har invändningar.

(Applåder)


Anf. 35 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Nu är debatten kommen, här i Sveriges riksdag, om socialutskottets betänkande Förbättrade möjligheter att ändra kön. I samhället i stort har debatten dock pågått länge, allra särskilt och allra mest intensivt under de senaste veckorna.

I grunden välkomnar jag verkligen den debatt som varit och som pågår. Det är bra att komplexa frågor likt denna debatteras. Det är bra om debatt både kan sprida kunskap och tydliggöra politiska skiljelinjer. Det är också oerhört välkommet om debatten får fler att få upp ögonen för transpersoners stora utsatthet. Jag är övertygad om att debatten har bidragit till allt detta.

Tyvärr har debatten också haft inslag som är allt annat än välkomna. Debatten har stundtals och på sina håll varit både hätsk och hatisk. Tyvärr har väldigt många missuppfattningar, sammanblandningar och direkt felaktiga uppgifter förekommit och fortplantats i debatten. Därför känns det angeläget för mig att i denna debatt nu göra en tämligen omfattande beskrivning av förslaget och dess bakgrund.

Fru talman! Låt mig börja 1972! Det var nämligen då Sverige fick världens första könstillhörighetslagstiftning. Sedan dess har det varit möjligt att ändra sitt juridiska kön i Sverige. I den debatt som rasat har det dock emellanåt låtit som att det är med det förslag som nu ligger på riksdagens bord som möjligheten att ändra kön införs. Så är alltså inte fallet. Vad förslaget handlar om är att modernisera en över 50 år gammal lagstiftning.

En viktig modernisering av lagstiftningen gjordes 2013, då steriliseringskravet avskaffades. Det var ett beslut som fattades efter proposition från den dåvarande alliansregeringen. Sedan avskaffandet av steriliseringskravet ställs det inga som helst krav på att man på något sätt ska förändra kroppen för att få tillstånd att ändra juridiskt kön. Däremot är det samma lagstiftning som reglerar både ändring av juridiskt kön och underlivskirurgi, och det är samma utrednings- och beslutsprocess. Denna sammanblandning är olycklig, och det har vi moderater påpekat i många år.

Redan 2014 lämnades också förslag i en offentlig utredning om att upphäva könstillhörighetslagstiftningen från 72 och ersätta den med två nya lagar - en som reglerar ändring av det juridiska könet och en som reglerar underlivskirurgi.

Det förslag som vi i dag debatterar innebär att vi gör just denna uppdelning. Vidare innebär förslaget att vi gör processen för att ändra juridiskt kön något enklare. Det är inte rimligt att ställa samma utredningskrav för att ändra det kön som framgår av folkbokföringen som för irreversibel underlivskirurgi. Och det är inte rimligt att det ska ta många år - kanske 5, 6, 7, 8 år - att ändra juridiskt kön. För de personer som inte har ett juridiskt kön som stämmer överens med den egna könsidentiteten innebär väntan på att få lov att ändra uppgiften i folkbokföringen ofta ett stort och onödigt lidande. Därför är denna reform viktig.

Men är det inte viktigt att också gå försiktigt fram? Den frågan hörs i debatten. Jo, jag och Moderaterna tycker det. Det är klokt att gå försiktigt fram, och det är just precis vad vi gör.

S och MP lade i regeringsställning gemensamt fram ett väldigt långtgående förslag 2018. Det var ett förslag som fick svidande kritik både i fråga om sak och i fråga om hur det hade beretts. Därefter återkom S och MP 2021 med ett nytt utkast till lagrådsremiss. Också det förslaget var betydligt mer långtgående än det försiktiga förslag som vi nu är sex partier som sluter upp kring.

Vi moderater har avfärdat tidigare långtgående förslag. Vi har sagt nej till att öppna för underlivskirurgi på minderåriga, nej till en ordning för ändring av juridiskt kön som bygger helt på självidentifikation, nej till att låta så unga personer som 12-åringar ändra juridiskt kön och nej till att låta minderåriga självständigt ändra sitt juridiska kön.

Men i dag säger vi ja till en moderniserad lagstiftning där vi har balanserat olika intressen och synpunkter. Inte minst har vi vägt individens självbestämmande mot risken för missbruk. För att säkerställa att möjligheten att ändra juridiskt kön är reserverad just bara för dem som är i behov av att ändra sitt juridiska kön tycker vi att det fortsatt är motiverat med en prövning.

Vårt förslag innebär att en utredning av en persons könsidentitet ska genomföras, liksom en behovsprövning. En läkare, i normalfallet en psykiatriker, eller en psykolog ska bedöma om den sökandes upplevda könsidentitet stämmer överens med det kön som framgår av folkbokföringen och huruvida det kan antas att sökanden kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid. Prövningen och kravet på kontakt med hälso- och sjukvården är också betydelsefull för att utesluta eller fånga upp annan problematik än könsinkongruens.

En del av förslaget till uppdaterad lagstiftning som väckt särskild debatt avser åldersgränsen för att ändra juridiskt kön. För oss moderater är det en självklar utgångspunkt att den som är myndig självständigt ska kunna ansöka om att ändra sitt juridiska kön. För oss har det varit uteslutet att låta minderåriga på egen hand ansöka om en ändring. Därför är jag glad att utskottet enats om ett förslag som ligger helt i linje med Moderaternas utgångspunkter.

Med förslaget blir det för en 16- eller 17-åring möjligt att ändra sitt juridiska kön, men det förutsätter att det är vårdnadshavarna som gör ansökan. Vidare krävs såklart den utredning och den prövning som jag nyss beskrev och sedan slutligen ett beslut från Socialstyrelsen.

Fru talman! Betänkandet rör också frågan om underlivskirurgi. För underlivskirurgi kvarstår dagens åldersgränser liksom såklart omfattande krav på utredning och diagnos. Det finns flera remissinstanser, däribland Svenska Läkaresällskapet, som menar att en särskild lag om underlivskirurgi inte behövs. Min, Moderaternas och utskottets uppfattning är dock att en särskild lag fortsatt är befogad - detta eftersom irreversibla ingrepp måste ges med stor försiktighet. Därför är det också väldigt bra och välkommet att stora delar av vården vid könsdysfori sedan årsskiftet bedrivs som nationellt högspecialiserad vård.

Fru talman! Jag är bohuslänning. Jag bor en trekvarts resa från den norska gränsen. Därför är jag mycket i Norge, och jag följer norsk politik och samhällsdebatt tämligen nära. Det är inte utan förvåning jag har konstaterat att den försiktiga reform som vi nu gör i Sverige har vållat en enormt mycket mer omfattande debatt än den debatt som föregick Norges reformering 2016.

Den norska lagstiftningen som infördes då, fru talman, är nämligen mycket mer långtgående än den reformering som riksdagen ska ta ställning till i eftermiddag. I Norge utgår ändring av juridiskt kön helt från självidentifikation. I Norge är det möjligt att ändra juridiskt kön redan från 6 års ålder. Den som är 16 år i Norge kan helt på egen hand ansöka om att ändra sitt juridiska kön, utan tillåtelse från föräldrarna.

Fru talman! Jag nämner detta för att sätta in förslaget vi nu debatterar i ett sammanhang och för att påminna om att de många och omfattande farhågor som har lyfts fram i debatten, nu senast av Sverigedemokraternas Carita Boulwén, alltså inte har infriats i övriga nordiska länder.

Faktum är att samtliga nordiska länder har lagstiftning som helt bygger på självbestämmande. Övriga Norden ställer inga krav på kontakt med vården eller på en prövning av könsidentiteten. Men det kommer vi alltså fortsatt att göra i Sverige. Vi lutar oss mot de erfarenheter som kommer från övriga Norden, men vi väljer likväl att gå försiktigt fram.

Sådana är vi moderater. Vi är ett liberalt parti som alltid utgår från individen och dennes rätt till frihet och självbestämmande. Men vi är också ett konservativt parti som tror på försiktig samhällsförändring och som förstår att även frihet kan missbrukas.

Sedan 2011 har Moderaterna ett stämmobeslut om att modernisera könstillhörighetslagstiftningen. Sedan dess har vi varit tydliga med att vi vill göra det enklare att ändra juridiskt kön. Nu gör vi helt enkelt precis det som vi har sagt att vi ska göra.

Fru talman! Detta sammantaget är bakgrunden till att vi moderater har landat där vi har landat. I dag är jag stolt över att Moderaterna också i denna komplexa och laddade fråga är samlingspartiet i svensk politik. Sex av riksdagens åtta partier stöder det balanserade förslag som riksdagen har att ta ställning till. Den stora majoriteten svenskar kommer aldrig att märka att lagen ändras, men för ett antal transpersoner gör den nya lagen stor och viktig skillnad. Det borde faktiskt alla kunna ställa sig bakom.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på yrkandet om återförvisning av ärendet till utskottet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Malin Höglund, Marie Nicholson, Thomas Ragnarsson och Jesper Skalberg Karlsson (alla M).


Anf. 36 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! Svensk höger är på många sätt ett märkligt väsen. Det är som att man accepterar vänsterns grundpremisser och sedan får ett behov av att visa att man är bättre än vänstern själv på att uppfylla dem och driva vänsterns frågor.

I mitt huvudanförande kommer jag att gå in lite på och tala om hur jag upplever ledamöterna i utskottet i den här frågan. Jag anser att ledamoten Hultberg är påläst och resonerande och tar de här frågorna på allvar - ett genuint intresse. En lång rad problem har lyfts upp från andra partier, från professionen och från remissinstanser.

Därför tycker jag att det är så märkligt att man väljer att gå vidare med här förslaget. Förslaget är ju inte ens populärt bland de egna väljarna eller den egna partigruppen. Ursprungsförslaget kom, föga förvånande, från vänstersidan. Då undrar jag: Hur ska man som moderat väljare tolka det här? Med Moderaterna får man alltså mer vänsterprogressiva könslagar än innan. Moderaterna fullföljer det som Socialdemokraterna påbörjade.

Jag har därför några frågor, fru talman. Har Moderaterna gjort en faktisk analys av de potentiellt negativa konsekvenser som förslaget kan medföra? Det hörde jag inte någonting om i ledamotens anförande. Varför vill man inte jobba vidare med förslaget?

På tal om grundpremisser lyfte Socialdemokraterna en viktig sak. Frågan dök upp om vad det är som avgör om man är man eller kvinna. De menade att det är hur man känner sig. Den frågan vill jag rikta även till Moderaterna: Instämmer Johan Hultberg med Socialdemokraterna att det är upp till en själv att bestämma?


Anf. 37 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Det är en märklig historiebeskrivning. Jag kan konstatera att det är få frågor som har varit så utredda, omdebatterade och föremål för så gedigen process och behandling som den fråga som vi nu diskuterar. Jag har full respekt för att vi som partier och enskilda ledamöter landar i olika ställningstaganden. Alldeles uppenbart landar Sverigedemokraterna och Moderaterna väldigt olika i den här frågan liksom i många andra frågor som har med hbtqi-personers rättigheter att göra.

Som moderat är det alltid viktigt att bejaka den enskilda individens rätt att få vara sig själv, att få vara den han eller hon är. Jag konstaterar att den här frågan har utretts allra mest sedan steriliseringskravet upphörde 2013, något som Sverigedemokraterna tyvärr inte ens kunde ställa sig bakom.

Sedan dess har behovet av att modernisera den här lagstiftningen varit stort. Det var regeringen Reinfeldt som tillsatte en utredning 2014, och nu, tio år senare, är vi äntligen framme och redo att gå till beslut. Det här är ett väl genomarbetat förslag, där vi alltså har lyssnat på remissinstansernas kritik.

Jag tackar för att ledamoten uppfattar mig som balanserad, påläst och så vidare. Vi har verkligen försökt att ta oss an frågan på ett seriöst sätt och lyssnat på remissinstanserna. Jag och Moderaterna konstaterar att förslaget får omfattande kritik från hbtqi-rörelsen, som tycker att förslaget inte är tillräckligt långtgående. Samtidigt får vi kritik från Sverigedemokraterna och andra från ett helt annat perspektiv. Detta får mig att tro att vi någonstans ändå har landat ganska rätt.

Frågan tillbaka till Sverigedemokraterna är väl om det egentligen är så att man vill avskaffa dagens könstillhörighetslagstiftning. Jag har svårt att dra någon annan slutsats av de inlägg som hittills har kommit från Sverigedemokraternas representanter, inklusive Yurkovskiys här.

(Applåder)


Anf. 38 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! Tack för svaret, ledamoten! Jag noterar dock att jag inte fick svar på min sista fråga.

Om vi börjar med problemen som har uppstått: Ja, man har utrett frågan väldigt mycket, men det är fortfarande mycket som återstår, och det är därför den här debatten är så lång.

Den sista frågan fick jag alltså inte svar på. Jag citerar min partiordförande när han för några år sedan sa: "Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?"

Det här är faktiskt en angelägen jämförelse, för grundpremissen att man kan byta kön och att det är helt upp till självidentifiering öppnar en port för en massa andra frågor som man också behöver ta ställning till. Det finns personer som identifierar sig som djur, en annan ålder etcetera. Vi har också personer som kanske upplever sig som överviktiga fast de egentligen är undernärda. Det vore det märkligt att försöka hantera det på samma väldigt ensidiga sätt som man hanterar den här frågan.

Med det ger jag ledamoten möjlighet att svara på frågan igen: Ställer han sig bakom det som Socialdemokraterna anförde, det vill säga grundpremissen att det är upp till individen själv att avgöra huruvida man är man eller kvinna?

(Applåder)


Anf. 39 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Jag står här och söker efter orden för vad jag tycker om ledamotens sätt att argumentera. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera det. Jag tycker att det någonstans vittnar om den nonchalans som Sverigedemokraterna visar för den här lilla, men utsatta, gruppen personer. Jag tycker faktiskt att vi i den här kammaren måste ta dessa människors livssituation på större allvar än att raljera över att någon kan känna sig överviktig. Jag tycker att det är motbjudande att argumentera på det sätt som ledamoten precis gjorde.

Nu ska jag försöka komma tillbaka till saken. Jag vill återigen påminna om att Sverige som första land i världen 1972 fick en könstillhörighetslagstiftning på plats.

Förslaget ändrar inte synen på vad kön är. Det finns två biologiska kön, och sedan är det uppenbart att människor har andra könsidentiteter. För att hjälpa människor, förbättra deras livsvillkor och respektera deras sätt att vara de de är har vi den här lagstiftningen - som inte rör särskilt många av oss utan faktiskt väldigt få. För de personer den berör är det en viktig lagstiftning, men en lagstiftning som blivit föråldrad. Därför görs nu den här lilla, försiktiga men ändå viktiga moderniseringen av en över 50 år gammal lagstiftning.

Sverigedemokraterna är fortfarande svaret skyldiga om man över huvud taget vill erkänna människors möjlighet att ändra sitt juridiska kön. Hittills har det bara kommit ifrågasättanden av själva grundidén från Sverigedemokraterna. Då tycker jag att de ska stå för det, och då förstår jag också varför de önskade en följdmotion, för i den följdmotionen hade väl förslaget varit att man skulle upphäva dagens lagstiftning.

(Applåder)


Anf. 40 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Ledamoten Johan Hultberg beskriver förslaget till ny lagstiftning som något enklare och som en liten, försiktig förändring.

I dag behöver man vara 18 år för att ändra juridiskt kön, och det krävs en könsdysforidiagnos. Det betyder att det behöver genomföras en ganska omfattande utredning, vilket vi har talat om här tidigare i dag. I den utredningen finns ett team av olika professioner som ska stötta upp och bidra med olika perspektiv. Jag tror att vi är överens om att väntetiderna är alldeles för långa, att vården är ojämlik runt om i landet och att utredningarna behöver gå fortare. Jag är glad över att vi tillsammans jobbar med det i regeringen.

I Moderaternas och Liberalernas förslag till utskottsinitiativ står det att det ska vara en förenklad prövning av könsidentiteten och att den ska vara mindre omfattande än i dag och så långt som möjligt utgå från den enskilda individens uppfattning om sig själv. Dessutom ska åldern för att ändra juridiskt kön sänkas till 16 år. Jag undrar, fru talman, på vilket sätt ledamoten menar att det är en försiktig förändring.


Anf. 41 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Jag menar att detta är en försiktig förändring givet att vi trots att vi gör den här liberaliseringen och gör lagstiftningen något enklare och att det blir något enklare att ändra sitt juridiska kön ändå kan konstatera att vi i ett nordiskt perspektiv kommer att ha den mest restriktiva lagstiftningen. I inget annat nordiskt land kommer det att vara så svårt att ändra sitt juridiska kön som i Sverige. Det tycker jag gör att det är en träffande och korrekt beskrivning. Jag vill vara ärlig mot väljarna.

Det här är inte den stora reformering som RFSL och många andra organisationer har efterfrågat. Amnesty och andra organisationer pekar på att förslaget kanske inte riktigt ligger i linje med vad Europarådet eller FN har krävt. Det är alltså en försiktig modernisering, men den är likväl viktig.

Vi har tagit intryck av de många synpunkter som framkommit i remisshanteringen. Vi har, som jag nämnde i mitt anförande, vägt individens självbestämmande mot risken för missbruk. Jag tror att risken för missbruk är ganska liten, men jag tar den på mycket stort allvar. Därför tycker jag att det är befogat att ha en prövning men att det inte är rimligt att man ska ha samma höga krav på att få ändra en uppgift i folkbokföringen som på att få irreversibel underlivskirurgi.

Jag beklagar att Kristdemokraterna inte längre står upp för vad de tidigare sagt om att det är viktigt att skilja det juridiska från det medicinska. En försiktig modernisering är precis vad det här är, fru talman.

(Applåder)


Anf. 42 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Karolinska institutet hänvisar till internationella studier som visar att 80-90 procent av barn och ungdomar senare ångrar sin önskan om könsbyte. Det är en av anledningarna till att just åldersfrågan är så viktig för oss kristdemokrater.

Professorer och specialistläkare varnar för - det är alltså inte jag som gör det - att det finns en sannolikhet som är rätt stor för att om man har ändrat sitt juridiska kön kommer även medicinsk behandling sedan att påbörjas tidigare. Vi vet, inte minst från de senaste åren, att det uppmanas till större försiktighet när det gäller exempelvis hormonbehandling. Vi hör också röster från personer som ångrar sig och som har gått igenom irreversibla behandlingar.

Vad är det som gör att Moderaterna kommer fram till slutsatsen att just 16 år är den bästa åldern för att byta juridiskt kön? Om det här med att ändra juridiskt kön, som det låter från ledamotens sida, inte medför några större risker och är ett ganska enkelt juridiskt beslut och om självidentifikationen är central - varför spelar då åldern så stor roll?


Anf. 43 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Jag har rakt igenom den här kammardebatten, genom hela utskottsbehandlingen och i den offentliga debatten varit tydlig med att det här är en komplex fråga. Det är viktigt att ta med olika aspekter i beredningen.

När det gäller just åldersgränsen tycker jag att det är viktigt att betona vikten av att den enskilde har en mognad och en förståelse för vad det innebär att ändra sitt juridiska kön. Det har även framkommit i remissbehandlingen tidigare. Flera remissinstanser riktade kritik mot de tidigare förslagen där åldersgränsen var 12 år och argumenterade för att det snarare är rimligt att höja den gränsen. Flera pekade på 15 eller 16 år, och det är mot den bakgrunden som vi har reviderat eller snarare omarbetat förslaget i grunden. Nu har vi lagt fram ett förslag som handlar om att bara den som är myndig, alltså 18 år, på egen hand ska kunna ansöka om att få sitt juridiska kön ändrat och att den som är 16 eller 17 år om det är vårdnadshavarna som gör ansökan ska kunna ändra sitt juridiska kön.

Det här är en avvägning. Jag förstår att många unga transpersoner är otroligt besvikna på vårt förslag och önskar att man kunde få ändra sitt juridiska kön tidigare, men det blir ändå en viktig möjlighet för några få. Jag fick ett brev från en mamma som underströk varför det var viktigt för hennes barn och påpekade det faktum att när man är 16 år blir man plötsligt sökbar i alla register, till exempel Ratsit. Det är viktigt för en person att kunna vara den person som han eller hon är.

Det här är ett balanserat förslag där vi har lyssnat på olika aspekter, gjort en avvägning och landat i åldersgränsen 16 år. Nu får vi kritik både för att den är för hög och för att den är för låg, men jag tar ansvar för det balanserade förslag som sex av åtta partier ställer sig bakom.

(Applåder)


Anf. 44 Mikael Eskilandersson (SD)

Fru talman! Jag tänkte inleda med att fråga Johan Hultberg hur det kommer sig att regeringspartier tar så lätt på att de rundar lagen och skapar lag i utskottet.

Jag ställde tidigare en liknande fråga till Socialdemokraterna. De hade inga större betänkligheter när det gällde att runda regeringen, vilket jag tolkar som att det mest beror på att de själva numera inte ingår i regeringen.

Men det är verkligen att binda ris för egen rygg att som regeringsparti framföra nya lagförslag via utskottet. Man tar ju bort hela den möjlighet som finns att följdmotionera på lagen, en möjlighet som jag saknar och som jag tror att alla som inte sitter i socialutskottet saknar i samband med att den här lagen hanteras.

Man valde också att inte tillfråga civilutskottet, som jag sitter som vice ordförande i, hur den här lagen skulle påverka de lagar som vi hanterar. Det är ju så att socialutskottet hanterar framför allt vårdnadsfrågor. Mellanmänskliga förhållanden hanterar civilutskottet. Det är civilutskottet som har namnlagen och alla lagar om vårdnad, boende, umgänge, äktenskap, samboskap, ersättningsrätt och så vidare. Det är faktiskt inte socialutskottet som hanterar särskilt mycket av det som sker mellan människor. Då kan jag undra varför man utesluter civilutskottet när man skickar ut förslaget på remissrunda.

(Applåder)


Anf. 45 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Vi har varit väldigt lyhörda i arbetet i utskottet när det har kommit förslag, till exempel om att låta olika andra utskott yttra sig.

Det har varit viktigt för mig och för Moderaterna att bejaka det faktum att vi må tycka olika i sak men att vi ändå har strävat efter att nå så stor samsyn som möjligt i utskottet om hur själva processen, beredningen, ska gå till.

Från Moderaternas sida tyckte vi att det inte fanns anledning att bereda särskilt många olika utskott möjlighet att yttra sig. Men vi biföll alla yrkanden om att låta andra utskott yttra sig.

Det önskades att arbetsmarknadsutskottet, skatteutskottet och justitieutskottet skulle få yttra sig. Då sa vi: Bifall! Det är bra. Låt de här utskotten få yttra sig.

Det var ingen sverigedemokrat eller någon annan ledamot i utskottet som tog upp att det skulle vara något yttrande från civilutskottet, så det är bakgrunden till det.

Sedan tar inte jag lätt på att vi ska stifta lag i riksdagen. Det här är absolut en exceptionell hantering. Men det är ju på det viset att frågan har utretts sedan 2007. Det har varit svårt för olika regeringar att få fram ett färdigt förslag.

Jag var stolt och glad när Kristdemokraterna som ansvariga i Socialdepartementet satte upp propositionen på propositionsförteckningen. Men tyvärr backade man från det. Då tog vi det som var en färdigutredd produkt som hade varit hos Lagrådet och lade fram den som ett utskottsinitiativ därför att vi tycker att det efter 10, 15, ja, 17 år av utredning och debatt faktiskt är tid att gå till beslut.


Anf. 46 Mikael Eskilandersson (SD)

Fru talman! Det är ju lätt att stå här och hävda saker, men jag uppfattar det som att Sverigedemokraterna faktiskt har tagit upp frågan om att skicka ärendet på remiss till civilutskottet.

Oavsett detta är det ju så att det finns en lång rad lagar som vi hanterar som ni själva borde kunna tänka ut att vi kan behöva lite experthjälp med. Inte bara våra ledamöter utan alla ledamöter som sitter i socialutskottet borde reagera på det här.

Hur påverkas rätten att byta namn?

Hur påverkas vårdnad, boende och umgänge av lagen?

Kan arvsrätten på något sätt påverkas när det står fel personnummer och kanske fel namn i testamentet?

Vad händer med enskilda firmor som har personnummer som organisationsnummer?

Hur fungerar konsumenters rättigheter i förhållande till lagen när det blir lättare att byta personnummer? Kommer alla avtal att följa med automatiskt, eller finns det avtal som kan anses upphöra? Och hur säkerställer man att avtal verkligen hålls?

Vad händer med reglerna om bolagsmålvakter och huvudmän för aktiebolag? Vilka uppdrag följer med? Behövs en ny stämma, eller kan man bara ändra?

Vad händer med näringsförbud, och hur får man dem att följa med?

Allt detta är saker som vi hade kunnat titta närmare på om vi fått en förfrågan. Men nu valde man att helt bortse från att civilutskottet hanterar mellanmänskliga förhållanden. I stället ansåg sig socialutskottet stå över det och veta att det inte kommer att bli några problem trots att man borde tänka lite längre och fundera lite över vad som händer om man gör det enklare.

Vi har ju sett i våra grannländer att det har ökat kraftigt i de länder som har infört det. Finland hade en ökning som var mycket större än man hade förväntat sig när det gällde hur många som ansökte om att ändra könstillhörighet, så att det blir en ökning kan vi ganska lätt förutse.


Anf. 47 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Självklart är det på det viset att all lagstiftning påverkar annan lagstiftning och andra samhällssektorer. Det är därför det har varit så viktigt att den här produkten har föregåtts av en gedigen process och att det har varit remissbehandling.

Jag känner mig väldigt trygg med det här förslaget. Det är alltså inte någonting som vi skrivit ihop på något partikansli här i Sveriges riksdag, utan det är en proposition som saknar en sak: regeringens underskrift. Det är ett välberett förslag som jag känner mig väldigt trygg med.

Sedan vill jag återigen påminna om att det inte är någon ny möjlighet som vi inför med den här lagstiftningen. Vi förändrar en 50 år gammal lagstiftning. Alla de utmaningar och bekymmer som eventuellt påverkar civilutskottets område är sådant som vi har att hantera också i dag.


Anf. 48 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Tack, Johan Hultberg, för anförandet!

I tidigare replikskiften här kom frågan vad Sverigedemokraterna anser om frågan kopplad till ålder och så där. Det är säkert känt för de flesta att vi menar och driver i vår reservation att 25 års ålder är rimligt. Då ska man kunna fatta beslut som i förlängningen blir oåterkalleliga. Då pratar vi inte om juridiskt kön utan om medicinskt.

Men också där, för att återgå till delar av forskningen och professionen, menar man att den här öppningen och förenklingen kommer att göra det svårt för läkare som jobbar med de här frågorna att göra sitt arbete och göra en grundlig analys. De kommer att känna sig tvingade att gå på den självbekräftande delen av upplevelsen av vem man är.

Jag vill egentligen bara ställa en kort fråga till Johan Hultberg.

Vi har pratat om olika konsekvenser av det här förslaget, som ledamoten menar är genomarbetat och så vidare. Men det finns också en oro inte minst inom idrotten, som jag själv jobbar med som kulturpolitiker. Den finns även i dag, kan vi läsa om, runt om i världen där man har gjort de här förenklingarna. Även i Norge finns faktiskt den diskussionen även om den inte lyfts upp här. Vad händer när biologiska män ska tävla mot biologiska kvinnor?

Det blir ju en jämställdhetsfråga. Idrotten i Sverige är grundad på att man ska tävla på lika villkor, och det blir det inte i de här fallen.

Senast i förrgår läste jag om ett basketlag i USA med unga tjejer som valde att lämna walkover i kvartsfinalen eftersom de skulle spela mot biologiska killar.

Jag tycker att detta är problematiskt, och det är något som behöver lyftas upp i den här debatten.

(Applåder)


Anf. 49 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Det var många olika aspekter och frågor i ledamoten Christianssons replik. Jag ska se om jag hinner bemöta allt.

Vi börjar med det återkommande som handlar om att om vi gör det enklare att ändra juridiskt kön kommer fler att söka sig till den könsbekräftande vården och så vidare. Det finns ju inga belägg för det. Jag tycker att det är viktigt att understryka det.

Det som också är otroligt viktigt för Moderaterna - där är vi kanske till del mer överens, moderater och sverigedemokrater - är att de irreversibla behandlingarna ges med väldigt stor försiktighet.

Det är därför det är så bra och så viktigt att den här vården har gått från att tillåtas bedrivas överallt, i hela Sverige, till att Socialstyrelsen nu har styrt upp den.

Nu är det nationell högspecialiserad vård. Det beror på att patientgruppen är liten och att det är viktigt att samla kompetens på några få ställen för att kunna genomföra bra utredningar och hantera det vårdbehov som den här lilla patientgruppen har.

Fru talman! Nu är det bara på tre enheter i Sverige som lejonparten av vården vid könsdysfori får bedrivas. Det är där man gör utredningar och ger underlivskirurgi. Detta är viktigt för att säkerställa att det bara är de som har verkligt behov och blir verkligt hjälpta av den här behandlingen som ska få den.

Hur idrotten ska bedrivas och hur man ska dela upp tävlingsklasserna är inget som vi lagreglerar i dag. Jag har heller aldrig någonsin hört att idrottarna efterfrågat att vi från lagstiftningens sida skulle gå in och styra vilka tävlingsklasser det ska vara i till exempel friidrotten. Jag tycker också att det fortsatt är rimligt att idrottsrörelsen precis som i dag får bestämma över hur tävlingsklasserna ska vara utformade.

(Applåder)


Anf. 50 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Jag tackar Johan Hultberg för svaret. Jag förstår ledamotens ingång i den här frågan. Jag väljer att inte säga Moderaternas ingång, för när jag diskuterar med andra moderata riksdagsledamöter är de inte riktigt av samma uppfattning. Det kanske vittnar om splittringen inom Moderaterna i frågan. Jag tycker att det här är fascinerande. I Demoskops senaste undersökning ser vi att en stor andel av de moderata väljarna är emot förslaget som det är utformat i dag, faktiskt en nästan exakt lika stor andel som av våra sverigedemokratiska väljare. Jag tycker att det är beklagligt att man väljer att gå vidare med detta på det här sättet.

Med den lagstiftning vi har i dag är det egentligen samma problematik. Men vi har sett en otrolig ökning av könsdysfori, inte minst från 2010 och framåt. Frågan har blivit debatterad i medier vansinnigt mycket. Vi har professorer som pratar om social smitta och sådana saker; det finns trender inom sociala medier och så vidare som det inte går att blunda för. Jag menar på att detta kommer att bli allt vanligare.

Jag menar också att det liksom i andra länder kommer att räcka med ett tillfälle när exempelvis en fotbollsförening eller volleybollförening hamnar i den här situationen och blir anmäld för diskriminering. Det kommer att bli projicerande, och det kommer att bli en norm i Sverige. Jag menar att det är en farlig utveckling. Jag tror att många unga flickor som vill satsa på idrotten kommer att utsättas för det här och att det kommer att bli på precis samma sätt som i andra länder. Det är mycket beklagligt att Moderaterna ställer sig på barrikaden för den utvecklingen.

(Applåder)


Anf. 51 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Social smitta - det för mina tankar till en svunnen tid när debatten handlade om homosexualitet.

Att det är idrotten själv som bestämmer tycker jag fortsatt är rimligt. Det är heller inte så enkelt som att det bara skulle handla om biologiskt kön. Ett exempel inom friidrotten är Caster Semenya, en framgångsrik löperska som är biologisk kvinna men har väldigt höga nivåer av testosteron. Från friidrottens sida har man sagt att det då inte blir tävling på samma nivå och på lika villkor. Därför har man reglerat testosteronnivåerna. Om vi bara hade gått på biologiskt kön hade den typen av reglering inte varit möjlig. Jag tror att vi som lagstiftare ska passa oss för att gå in och reglera hur idrotten ska bedrivas.

Jag är bekymrad över att så många transpersoner inte känner sig välkomna inom idrotten, inte deltar i fritidsaktiviteter, inte idrottar och inte rör på sig och att de har betydligt sämre både psykisk och fysisk hälsa än vad befolkningen i stort har. Detta har jag inte hört någon ledamot från Sverigedemokraterna lyfta.

Jag tror att det är viktigt att vi förmår se olika intressen, balansera dem och ta farhågor på allvar och inte gör en höna av en fjäder. Jag tycker att det förslag vi har lagt fram innebär en försiktig modernisering. Vi har från utskottet tydligt sagt att vi noggrant ska följa upp lagstiftningen för att säkerställa att implementeringen blir bra och att de olika farhågorna inte besannas. Jag tar alla de här farhågorna och riskerna på största allvar. Men jag tycker också att det är viktigt att vi ser livsvillkoren för transpersoner.

(Applåder)


Anf. 52 Talman Andreas Norlén

Det har kommit frågor till mig och kammarkansliet om vad som händer om den här debatten inte är slut till klockan 16, när det är tänkt att vi ska fatta beslut. Svaret är att om debatten pågår längre än till klockan 16 kommer beslut att fattas vid nästa voteringstillfälle, vilket blir i morgon klockan 15.20.


Anf. 53 Magnus Jacobsson (KD)

Herr talman! Jag skulle först vilja göra ett litet tydliggörande. Jag har inte hört något parti säga att könsdysfori inte finns eller att man inte ska ha rätt att byta kön. Men i debatten framstår det ibland som om det skulle finnas somliga som anser det. Det blir lite intressant.

Vi kristdemokrater har landat i ett nej till den sänkta åldersgränsen. Vi har också sagt nej till frikopplingen mellan juridiskt och fysiskt kön och sagt att vi vill behålla kravet på diagnos. Därutöver har vi sagt att vi vill ha en ökad och förbättrad evidensbaserad vård, och det jobbar vi för tillsammans i regeringen.

Det sägs i debatten av flera talare, bland annat Johan Hultberg, att det här är en mindre förändring. Man får redan i dag byta kön - det är korrekt. Det är heller ingen som säger att vi inte ska få byta kön. Men det är ingen mindre förändring. Det är en väldigt stor förändring där man frikopplar det fysiska könet från det juridiska könet. Även om det inte sägs i debatten uppstår faktiskt det lilla fenomenet, åtminstone under en period, att man har två kön.

Vi människor är inte öde öar. Det här är en jättespännande diskussion även rent filosofiskt. Att lyssna på debatten är ideologiskt och filosofiskt jätteintressant. Att säga att jag själv, enbart jag, kan värdera bara mig är extrem individualism. Vi lever ju i relation till andra också.

Det är här professionen har varit orolig. Man har signalerat att detta kan användas på ett felaktigt sätt i kriminalvården. Man har signalerat att det rent fysiskt behövs forskning om manlig och kvinnlig sjukvård.

Då blir min fråga till Moderaterna: Om det nu visar sig att professionen, idrottsrörelsen, kvinnorörelsen och många andra får rätt, vad gör ni då?


Anf. 54 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Felaktigheterna fortsätter i debatten. Nu sa ledamoten Jacobsson att han invänder mot att frikoppla det juridiska från det medicinska. Det finns inga krav på att man ska göra några förändringar av sin kropp för att få lov att ändra juridiskt kön. Men det är en sammanblandning i lagstiftningen. Den sammanblandningen har Kristdemokraterna tidigare varit emot. Jag har lyssnat på Acko Ankarberg Johansson när hon i den här talarstolen beskrivit behovet av att separera lagstiftningen i två som nödvändig. Jag beklagar att Kristdemokraterna har gett upp den idén.

Apropå kriminalvården konstaterar jag att vårt förslag innebär att vi gör viktiga förbättringar för att hantera de utmaningar som kan finnas. Vårt förslag innebär att vi gör viktiga förändringar av häkteslagen och fängelselagen för att säkerställa att kriminalvården ska ha ett bättre lagrum för att kunna göra kloka placeringar.

Herr talman! Mot bakgrund av erfarenheterna från andra länder och av hur det har fungerat i Sverige så här långt känner jag mig trygg med att den här lagstiftningen kommer att fungera väl. Möjligheten att ändra juridiskt kön har vi haft sedan 1972. Det är varje år ett antal hundra personer som gör den ändringen. Jag menar att det inte är en revolution som vi nu gör utan en reformering av en gammal lagstiftning. Vi gör det något enklare att ändra det juridiska könet, men vi är fortsatt mer restriktiva än vad man är i övriga Norden. Vi ställer fortsatt krav på en prövning och på att man som enskild ska ha kontakt med vården, inte minst för att kunna fånga upp om det finns annan psykisk ohälsa eller annat som är orsaken till att man känner ett lidande och ett behov av att ändra sitt juridiska kön.


Anf. 55 Magnus Jacobsson (KD)

Herr talman! Det gläder mig att Johan Hultberg känner sig trygg. Det är ju skönt om vi är trygga. Jag känner mig tyvärr inte lika trygg.

Vi gör nu en förändring där vi redan ser att ett stort antal, ett ökande antal, personer, upplever könsdysfori. Vi ser också att forskning, bland annat vid Karolinska institutet, pekar på att 80-90 procent inte upplever samma situation när de kommit ur tonårsperioden och puberteten.

Den oron är det en del som signalerar. Det är bland annat därför vi har sagt att vi inte vill röra på åldersgränsen. Det är ju inte så att kristdemokrater går omkring i största allmänhet och är elaka mot människor, utan vi känner en oro utifrån de rapporter som har kommit, framför allt utifrån det som professionen signalerar.

Herr talman! Detta väcker en relevant fråga. Vi har säkert olika partikulturer, men i vårt parti har det förts många samtal. Vi har en gemensam regering, och i regeringslägret ska ju varje minister stå för exakt det som regeringen står för. Men sedan råkar ju regeringen bestå av partier - det är en sådan där spännande, fascinerande situation som kan finnas i åtminstone levande demokratier med många partier.

Hos oss resulterade detta i långa samtal där vi i vår grupp sa: Nej, vi känner oss inte trygga med den här lagstiftningen; vi känner oss inte trygga med det som är på väg fram. Det är bland annat därför som det i dag går via riksdagen i stället.

Här uppstår å andra sidan ett dilemma. Finns det fler frågor där det statsbärande partiet Moderaterna ämnar gå via riksdagen om man inte kommer överens i regeringen? Finns det fler frågor där vi ska hantera vår relation på det sättet? Jag personligen tycker att det är tveksamt att vi står här i dag. Det är tråkigt. Jag förstår att vi gör det, och jag har all respekt för att vi befinner oss här, men jag känner mig inte trygg, och jag tycker att det är tråkigt.


Anf. 56 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Låt mig börja med det sista. Det var på det sättet att det fanns ett färdigutrett förslag på Socialdepartementet som ansvarig minister, kristdemokraten Acko Ankarberg Johansson, satte upp på regeringens propositionsförteckning. Jag har respekt för att man byter uppfattning i ett parti. Förslaget var färdigberett. Två av tre regeringspartier ville fortsatt att det skulle bli en proposition. Kristdemokraterna sa nej.

Det är bakgrunden till att vi står här i dag. Då blev överenskommelsen att vi tycker olika - Moderaterna och Liberalerna får ta det färdigberedda förslaget som ett utskottsinitiativ, och Kristdemokraterna kommer att säga nej. Fair and square! Men det är inte så att det är vi som har öppnat upp för att gå via en annan väg.

Jag känner mig fast övertygad om att det fortsatt är inom regeringen och inom Tidösamarbetet som vi kommer att adressera de många och stora samhällsutmaningar som vi står inför och där vi också är överens. Detta är ju en udda fågel. Vi brukar kunna komma överens. I den här frågan har vi inte gjort det. Det beklagar jag. Men jag är ändå också stolt över att vi nu äntligen kan komma till beslut.

Vi tycker olika, det finns olika uppfattningar - det är bra i en demokrati, men det är viktigt att också kunna komma till ett beslut. Det kommer vi förhoppningsvis att göra i eftermiddag, eller möjligtvis i morgon, men jag säger ändock: Äntligen!

(Applåder)


Anf. 57 Eric Westroth (SD)

Herr talman! Jag sitter i skatteutskottet, och vi fick visserligen tillfälle att yttra oss om utskottsinitiativet, men vi tycker ändå att frågan är otillräckligt beredd och att alltför många frågetecken kvarstår.

När det gäller just folkbokföring och identitetsförvaltningen, med dess nuvarande tillkortakommanden, har Sverigedemokraterna och Moderaterna kämpat som örnar sida vid sida för att få ordning på bristerna i just denna. Vi vet att det finns individer ute i samhället som har lyckats få flera identiteter, och vi kan anta att detta används såväl i kriminella syften som för att otillbörligen plocka ut medel från våra gemensamma välfärdssystem.

Nu läggs med detta utskottsinitiativ ett förslag på bordet där man förutom personerna som man har för avsikt att hjälpa även öppnar dörren för individer med oärliga avsikter att erhålla legitima identitetshandlingar. Det skapar också svårighet för framför allt privata företag som använder Sparregistret för att kolla upp personer, då kopplingen mellan individers olika personnummer saknas där. Det kan gälla kreditupplysningsföretag och banker men även utländska myndigheter som saknar kontrollmöjligheter mot svenska myndigheter.

Därför vill jag fråga ledamoten varför man forcerar fram den nya lagen innan man utrett och kommit till rätta med de synpunkter som många tunga remissinstanser pekar på när det gäller just byte av personnummer.


Anf. 58 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Ett förslag som har utretts och debatterats i tio femton år kanske inte jag skulle beskriva som framforcerat. Hur det än är har vi tagit dessa legitima och relevanta invändningar på största allvar. De remissynpunkter som det hänvisas till framfördes ju gentemot tidigare, mer långtgående förslag. Den remissomgången handlade om ett förslag som byggde helt på självidentifikation, där man skulle kunna ändra sitt juridiska kön utan kontakt med hälso- och sjukvården och utan prövning. Det skulle bara vara en enkel administrativ åtgärd.

Då var det ett par remissinstanser - Bankföreningen och Brå - som lyfte fram oro kring det. De sa att de inte kan överblicka konsekvenserna av en sådan ordning. Detta har vi instämt i. Därför tycker vi att det är rimligt att fortsatt ställa krav på en prövning. Det reser en hög tröskel för att den här lagen ska missbrukas. Det har varit viktigt för mig och Moderaterna.

Ja, det innebär att det blir svårare för de personer som är i verkligt behov av att ändra sitt juridiska kön. Det innebär att det kommer att vara mer tidskrävande och mer prövande för den lilla utsatta gruppen, men vi tycker att det är befogat för att adressera just de utmaningar som ledamoten Westroth lyfter.

Med beaktande av remissinstansernas synpunkter har vi jobbat om förslaget i grunden och lagt ett annat förslag på riksdagens bord som har tagit hänsyn till de här farhågorna.

Sedan tycker jag att det är viktigt att understryka att moderater, kristdemokrater, sverigedemokrater och liberaler fortsatt axel mot axel måste jobba vidare för att bekämpa välfärdskriminalitet och säkerställa att Sverige har ett bra folkbokföringssystem. Det arbetet behöver fortsätta oaktat den här lagstiftningen, för de här problemen finns i dag och behöver adresseras, och där ser vi fram emot ett fortsatt gott samarbete.


Anf. 59 Eric Westroth (SD)

Herr talman! Jag tackar ledamoten Hultberg för svaret.

Vi kan ju ändå konstatera att det kommer att ske en förenkling av byte av juridiskt kön. Med tanke på det tillströmmande antalet människor som säger sig lida av könsdysfori kommer det naturligtvis att bli fler som beviljas byte av juridiskt kön och därigenom får byta personnummer. Med tanke på att man i stället för enbart självupplevelse ska ha en vårdkontakt med ett yttrande från vårdinstans blir det ju svårt med det stigma man bygger upp för en vårdinstans att neka en person som upplever denna dysfori.

Jag hade tänkt ta ett antal av remissinstanserna, men för att förkorta debatten har jag hoppat över dem.

Jag undrar om ledamoten anser att man tillräckligt har utrett möjligheten att - som man gör i Norge - på sikt införa könsneutrala personnummer i stället för att enskilda individer ska hålla på och byta personnummer.


Anf. 60 Johan Hultberg (M)

Herr talman! För att svara kort och koncist på den sista frågan tror jag att det hade varit alldeles utmärkt om vi hade kunnat ha könsneutrala personnummer. Det hade underlättat den här frågan enormt mycket.

Det finns dock också stora problem med det. För det första har inte minst Skatteverket varit väldigt tydliga med att det skulle innebära enorma kostnader att få på plats ett sådant nytt system. Det vore också problematiskt då många andra av våra system är uppbyggda kring kopplingen till personnummer, för forskning och annat.

Om vi hade börjat om på noll hade det kanske varit en bra väg framåt, men nu har vi det system vi har. Då är det viktigt att vi gör det något enklare att ändra sitt juridiska kön, men inte hur enkelt som helst, för det är viktigt att se till att möjligheten att ändra juridiskt kön bara är reserverad för dem som verkligen är i behov av det.

Vi har därför tyckt att det är motiverat att fortsatt ha prövning, för att se till att möjligheten inte kan missbrukas. För Moderaterna och Sverigedemokraterna är det otroligt angeläget att vi kan bekämpa kriminalitet och att inte spela några kriminella i händerna genom denna möjlighet. Därför är prövningen viktig.

(Applåder)


Anf. 61 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Tack, ledamoten, för ditt inledande anförande och för att du står ut med alla repliker som kommer nu!

Moderaterna eller ledamoten hänvisar till att föräldrarna behöver ge sitt medgivande när deras barn vill byta juridiskt kön, om barnet är under 18 år. Frågan som uppstår för mig är: Vilka föräldrar kommer egentligen att våga säga nej? Det finns redan nu tecken på att föräldrar som har uttryckt oro och velat säga nej har blivit anmälda till socialtjänsten för att ha nekat sitt barn "nödvändig behandling", som det uttrycks. Jag undrar först och främst: Hur ser ledamoten på denna risk?

Sedan skulle jag vilja citera en ledarskribent i Dagens Nyheter, som skriver: "Att bekräfta en felaktig självdiagnosticering och erbjuda barn ett nytt juridiskt kön i stället för adekvat behandling mot sitt lidande är ingen liten sak. Det är ett juridiskt steg mot ett medicinskt haveri." Jag tycker att det är en mening som fångar upp det hela riktigt bra.

Ledamoten nämnde också att det ska finnas en prövning för att säkerställa att det verkligen finns ett behov. Detta är vi såklart helt överens om, men jag ser en risk. När vi nu tar bort diagnosen, hur säkerställer vi att det verkligen finns ett behov när vi i stället flyttar över det hela till individens självbestämmande och 16-åringens föräldrar inte vågar säga nej?


Anf. 62 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Låt mig börja med att påminna om varför vi sätter diagnoser. Nu finns det läkare i salen som kan beskriva detta bättre, men i grunden handlar det om att diagnoser ligger till grund för medicinska behandlingar. Att ändra uppgiften i folkbokföringen är ingen medicinsk behandling, så därför tycker jag att det är rimligt att vi tar bort kravet.

Som vi var inne på i det föregående replikskiftet är prövningen ändå motiverad för att säkerställa att det bara är just de personer som är i behov av att ändra sitt juridiska kön som ska få lov att göra detta och för att vi ska ha möjlighet att fånga upp om det finns annan ohälsa. Vi är tydliga i författningskommentarerna med att prövningen också handlar om att utesluta annan problematik.

Sedan tycker jag att det är lite anmärkningsvärt för ett parti som Sverigedemokraterna att spela ned föräldraansvaret och föräldrarnas förmåga att ta ansvar för sina barn och för sina beslut. Jag vill börja med att påminna om att ändring av juridiskt kön inte är en behandling, så det skulle vara väldigt märkligt om man blev kritiserad för det. Jag tycker att det är viktigt att understryka föräldraansvaret.

Jag tycker att vi har gjort en rimlig avvägning när vi säger att det i grunden bara är den som är 18 år som ska kunna ansöka om att ändra sitt juridiska kön men att det under vissa omständigheter ska vara möjligt att ändra juridiskt kön för den som är 16 eller 17 år. Då ska föräldrarna inte bara ge sitt medgivande, utan vårdnadshavarna ska också göra själva ansökan.


Anf. 63 Michael Rubbestad (SD)

Herr talman! Tack, Johan Hultberg, för svaret!

Jag hade egentligen tänkt ställa en annan fråga på detta tema, men jag känner att jag behöver backa tillbaka till ett tidigare replikskifte där social smitta lyftes upp. Jag kan tycka att ledamoten från Moderaterna lite raljant hänvisade till en gammal typ av retorik kopplad till när man en gång i tiden diskuterade homosexualitet och sådana saker.

Begreppet social smitta är ett begrepp som används inom psykiatrin i dag. Det är inget konstigt alls, utan det handlar om att beteenden, känslor eller tillstånd sprids spontant inom en grupp eller ett nätverk. Det finns många positiva exempel på detta. Det är vedertaget att ungdomar som bor med studenter som har bra betyg ofta brukar ta efter detta och också få bättre betyg. Det ger alltså positiva konsekvenser.

Detta är något som många läkare och psykologer har lyft upp i denna kontext. I boken Ånger, som kom ut tidigt 2024, har granskande journalister från bland annat Uppdrag granskning tittat på transvården, och där lyfts social smitta upp återkommande.

Vi har en ökning på 2 300 procent av inkomna könsdysforidiagnoser sedan år 2000, om jag inte minns fel, och man vet inte varför. Det är också primärt flickor som lider eller söker. Social smitta lyfts fram liksom att vi har smartphones och sociala medier - det är Tiktok, det är Instagram och det är influencers.

Alla människor som kommer ut och visar att de är födda i fel kropp och söker stöd för detta får likes, beröm och mycket kärlek. Det visar sig då att många, framför allt flickor, känner igen sig i att ha detta behov och därför dras till det som en del av den sociala smittan.

Detta är något som många psykologer ser väldigt mycket oro kring, för när folk kommer och söker hjälp är det samma historier som de får höra. Oavsett vem det är så är det samma historier, och det är just de historier som man har fått från sociala medier. Man säger alltså inte alltid det man känner, utan man säger det som har spridits, tack vare den så kallade sociala smittan.

Jag undrar lite grann hur ledamoten ser på dessa risker.

(Applåder)


Anf. 64 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Det som fick mig att reagera på begreppet social smitta var att i min värld är smitta inte direkt något positivt laddat ord. Om man då använder det i samma mening där man pratar om personer som är trans tycker jag att det ger en ganska olustig smak och känsla.

Jag tycker att det är jätteviktigt att vi har en bra transvård i Sverige, och det är därför det är så otroligt välkommet att denna vård har blivit nationell högspecialiserad vård.

Som vi är överens om i denna kammare, från höger till vänster, är det otroligt viktigt att denna lilla patientgrupp, som behöver ett bra omhändertagande, möts av ett multidisciplinärt team där det finns olika kompetenser för att både kunna göra en ordentlig och bra utredning och kunna bedöma vilka vårdinsatser som är adekvata, som på riktigt minskar lidandet och som kan vara motiverade utifrån biverkningsaspekter och annat.

Jag tycker att det är otroligt bra och viktigt att denna vård har blivit nationellt högspecialiserad. Det är viktigt att detta också skapar förutsättningar för bättre uppföljning och forskning. Här har regeringen tagit flera viktiga initiativ och gett regeringsuppdrag till Socialstyrelsen att fortsatt följa upp till exempel hormonbehandling, som har varit en omdebatterad fråga men som, vill jag understryka, inte alls behandlas i förslaget.

När det gäller orsakerna till ökningen vet vi för lite om dem. En orsak kan till exempel vara att vi avskaffade kravet på tvångssterilisering 2013. Då såg vi en enorm ökning av ansökningar om att få ändra sitt juridiska kön. En annan orsak är förhoppningsvis att normerna i samhället har blivit mer tillåtande. Ledamoten nämnde att man får likes och hjärtan, men tyvärr är det många transpersoner som alltjämt också möts av hat och hot.


Anf. 65 Hans Eklind (KD)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag verkligen respekterar den moderata riksdagsledamoten. Du är saklig, Johan Hultberg, och den samtalston i vilken denna diskussion förs tror jag att vi tjänar väldigt mycket på.

Jag tänker inte använda mina två minuter då jag tror att vi har använt rätt mycket tid redan nu, men jag begärde replik då ledamoten i talarstolen sa att man går försiktigt fram. Detta kontrasterar mot det som Mikael Landén, professor i psykiatri och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset, säger, nämligen att vi står inför seklets största medicinska skandal. Min fråga är kort: Har han fel?


Anf. 66 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Ja, det är min bestämda uppfattning.

Jag tycker verkligen att vi går försiktigt fram. Visst finns det kritiska läkare i debatten, och visst finns det olika uppfattningar. Men det förslag som nu ligger på riksdagens bord, färdigt för omröstning, har ju tagits fram med beaktande av vad de olika remissinstanserna har lyft.

Det finns ett starkt stöd för den här reformeringen hos de olika professionsföreningarna, exempelvis hos Läkarförbundet och Sveriges Psykologförbund. Olika regioner har också tillstyrkt förslaget, och stöd finns hos Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Med det sagt tycker jag verkligen att vi går försiktigt fram.

Det är också viktigt att återigen påminna om att förslaget främst handlar om att göra det något enklare att ändra det juridiska könet. Det har alltså ingenting med medicin att göra. Jag tror tvärtom att det är bra att vi separerar dagens lagstiftning, herr talman, och dagens process. I dag är det samma process för att ändra det juridiska könet som för att få underlivskirurgi. Det är på samma blankett till Socialstyrelsen som man kryssar i att man ansöker om att ändra sitt juridiska kön och att man ansöker om underlivskirurgi.

Detta tror jag är otroligt olyckligt, för det om något riskera ju att leda in personer i en behandling. Jag tror att det är viktigt att vi separerar de här frågorna. För många kan det hjälpa att enbart få ändra sitt juridiska kön, så att man när man kommer till sitt postombud eller ska boka en resa kan få uppfattas och legitimera sig som den man är. Det handlar också om att personer inte ska kunna göra slagningar på nätet och ifrågasätta vem man är. I dag kan den som uppträder som kvinna bli ifrågasatt av någon som säger: "Nej, minsann - jag har läst på nätet, på ratsit.se, att du är man!" Därför är den här förändringen viktig.

Vi går dock försiktigt fram, och vi kommer fortsatt att ha den mest restriktiva lagstiftningen i Norden.


Anf. 67 Hans Eklind (KD)

Herr talman! Jag tackar Johan Hultberg för svaret.

Poängen är att barnläkare och specialister menar att ett byte av juridisk könstillhörighet förstärker den känsla av könsdysfori som de här personerna ger uttryck för. Karolinska institutet konstaterar att det växer bort i 80-90 procent av fallen.

Jag har en ny fråga. Professorn i psykiatri har alltså inte rätt, och då blir min fråga: Har Johan Hultbergs egen partiledare, tillika statsminister, också fel när han säger att han hellre vill ha en 18-årsgräns för byte av juridiskt kön?


Anf. 68 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Åldersgränsen har ju varit föremål för en omfattande debatt, och den frågan är svår. Jag tycker att det är bra att vi har fått gehör för de grundläggande utgångspunkter som Moderaterna har haft i den här frågan, nämligen att 18 år är grunden. Det är vad förslaget handlar om. Det är bara den som är myndig som på egen hand ska kunna ansöka om att få ändra sitt juridiska kön.

Sedan har Moderaterna varit tydliga med att vi under vissa omständigheter och förutsättningar är beredda att sänka den åldersgränsen, och det är vad vi gör med det här förslaget. Nu säger vi att den som är 16 eller 17 och som har kontakt med vården - som genomgår en prövning där vården provar personens könsidentitet, gör en behovsprövning och utesluter annan problematik - ska kunna ändra sitt juridiska kön om vårdnadshavarna gör ansökan och Socialstyrelsen beviljar den. Det uppfattar jag också är det som statsministern i grunden har gett uttryck för.

Jag är alltså stolt över att vi efter alla dessa år nu ändå har kunnat samla en bred majoritet för att göra det jag verkligen tycker är en försiktig men viktig modernisering av en över 50 år gammal lagstiftning.


Anf. 69 Carina Ståhl Herrstedt (SD)

Herr talman! Jag vill passa på att tacka för Hultbergs tålamod med de många replikerna.

Replikerna föranleds av att det inte har funnits någon annan plattform att ställa frågor på. Vi har inte kunnat diskutera frågorna någon annanstans, för gång på gång har ministrar vid frågestunder och så vidare duckat för frågan och hänvisat till att den ligger i socialutskottet. Där har ingen sakdiskussion förekommit över huvud taget, och det har inte varit möjligt för oss att få svar på de frågor som har väckts kring förslaget. Därför blir det många repliker i dag.

Inte minst har vi förvägrats möjligheten att skicka ut ärendet på en ny remissrunda, trots att förutsättningarna faktiskt har funnits. Socialstyrelsen har ju sedan den tidigare remissrundan genomfördes kommit med nya råd gällande hormonbehandling av barn, och detta hade de tidigare remissinstanserna inte möjlighet att ta i beaktande i sina remissvar.

I nästan alla andra sammanhang pratas det vitt och brett - vilket naturligtvis är gott och sker med all rätt - om att beslut ska fattas utifrån beprövad vetenskap, kunskap och vetenskapliga bevis. Vad är det som gör att man här och nu är redo att fatta beslut som egentligen inte baseras på någonting av detta? Målgruppen är inte så stor; det framgår av ledamotens inlägg. Det finns ingen majoritet i det egna partiet, och det finns ingen majoritet för frågan hos det svenska folket.

Vad är det som gör att frågan är så viktig att driva innan alla har fått säga sitt utifrån de nya vetenskapliga bevis som har framkommit?

(Applåder)


Anf. 70 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Frågan om hormonbehandling berörs över huvud taget inte av det här förslaget. Den berörs inte heller av dagens lagstiftning. Det tycker jag alltså är ett ganska svagt argument för att genomföra en ny remissrunda.

Det den här lagstiftningen, liksom den befintliga lagstiftningen, reglerar är ramarna för möjligheten att ändra sitt juridiska kön. Det finns också en särskild skyddslagstiftning när det gäller explicit, och enkom, underlivskirurgi - och den skyddslagstiftningen behåller vi ju. Som jag sa i mitt anförande tycker vi att det är viktigt att vi fortsatt är väldigt försiktiga med att ge den typen av behandling, och därför har vi fortsatt en särskild lagstiftning som reglerar det, med åldersgränser.

Sedan är det Socialstyrelsen som ger ut kunskapsstöd och vägledning gällande hur vården ska bedrivas. Precis som ledamoten Carina Ståhl Herrstedt nämner har Socialstyrelsen ändrat de riktlinjerna och det kunskapsstödet, och det välkomnar jag. Jag tycker att det är positivt att man intar en mer försiktig hållning kring den här typen av behandlingar. Men det är en fråga för expertmyndigheten och ytterst för vården. Det är inte vi i riksdagen som ska fatta beslut om exakt vilka olika behandlingar som ska bedrivas.

Självklart ska vård i Sverige ges utifrån evidens och beprövad erfarenhet. Jag vill understryka att den lagstiftning som vi nu talar om när det gäller underlivskirurgi inte så att säga trumfar övrig lagstiftning som reglerar hälso- och sjukvården. Det är i stället en extra försiktighetslagstiftning som reser en extra tröskel för att få den här typen av behandling.

I grunden ligger den generella lagstiftningen, alltså hälso- och sjukvårdslagen och patientsäkerhetslagen, som tydligt föreskriver att all vård ska ske utifrån evidens och beprövad erfarenhet. Vården ska ges av legitimerad personal - som får sin legitimation indragen om den inte lever upp till kraven.


Anf. 71 Carina Ståhl Herrstedt (SD)

Herr talman! Jag tackar Johan Hultberg för svaren.

Självklart är det så att hormonbehandlingar inte diskuteras i det här förslaget. Men vi pratar ju fortfarande om att sänka åldersgränsen för när man kan ändra ett juridiskt kön, det vill säga att göra det lättare. Med det följer att allt fler kommer att gå vidare till någon form av behandling - det är ju självklart - och att det kommer att handla om hormonbehandling i de behandlingarna. Det var lite därför jag lyfte upp det.

Det rent konstitutionella problemet menar vi dock är att förslaget skulle ha gått ut på en ny remissrunda nu när det har kommit ny evidens och saker har blivit ändrade. Minoritetsskyddet fick vi inte lov att använda, utan det avslogs i utskottet. Det finns ett undantag i riksdagsordningen för att frångå detta, och det är om åtgärden skulle fördröja ärendets behandling så att avsevärt men skulle uppstå. Det avsevärda menet ska då motiveras. Jag läser och läser, och jag kan inte någonstans se att detta är motiverat. Vad är det som skulle innebära ett avsevärt men i det här ärendet?

Att fördröja lagförslaget skulle absolut inte innebära något avsevärt men. Tvärtom skulle det sannolikt öka risken för skador som aldrig går att återställa om riksdagen fattar det här beslutet. Det skulle öka risken att människor går vidare med sin ansökan och gör ett faktiskt könsbyte i alldeles för tidig ålder. Det går inte att återställa, och vi ser jättemånga som ångrar sig.


Anf. 72 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Nu sa ledamoten Ståhl Herrstedt att det är självklart att fler kommer att söka sig till den könsbekräftande vården om vi gör det enklare att ändra juridiskt kön. Det finns inga belägg för detta påstående.

Något som det däremot finns en del forskning om är att det är viktigt för denna grupp att kunna få ett juridiskt kön som stämmer överens med självidentifikationen för att minska det psykiska lidandet och förbättra hälsan. Det finns forskning som tydligt visar att detta minskar ångesten, förbättrar den psykiska hälsan och rent av kan ha positiva effekter när det gäller att minska risken för självmord. Detta är ju en grupp som dessvärre är kraftigt överrepresenterad i självmordsstatistiken.

Det är ju så, herr talman, att Sverigedemokraterna och Moderaterna tycker olika i den här frågan. Det har jag respekt för. När vi lade detta utskottsinitiativ på riksdagens bord ville Sverigedemokraterna inte att en beredning av ärendet över huvud taget skulle påbörjas. Efter fem månaders beredning i utskottet kom man med ett förslag om en ny remissomgång. Jag tycker att det är rätt uppenbart vad det handlar om. Det handlar om att fördröja ett beslut.

Jag tycker att man ska vara ärlig och säga att man är emot förslaget men att man vill att vi röstar om det. Det har utretts, debatterats och remissbehandlats i omgångar sedan 2007. Nu är det 2024, herr talman. Är kammaren redo att gå till beslut? Svaret är ja.

(Applåder)


Anf. 73 Liza-Maria Norlin (KD)

Herr talman! Vi debatterar här i dag förslag på ny lagstiftning som berör frågor som kräver ödmjukhet, eftertänksamhet och respekt. Det handlar om människor, ofta unga, som är i behov av stöd. Det är därför viktigt att gå varsamt fram av omsorg för de människor som är berörda.

Tyvärr är det förslag som ligger på bordet ett illa berett förslag med flera frågor som är obesvarade. Det är ett förslag som riskerar att förvärra situationen i stället för att hjälpa sårbara människor. Mikael Landén, professor i psykiatri och överläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, beskriver det som seklets största skandal.

Herr talman! I första hand vill jag yrka bifall till att återförvisa betänkande SoU22, som baseras på Moderaternas och Liberalernas utskottsinitiativ, till socialutskottet. Om det inte blir ett återförvisande yrkar jag bifall till Kristdemokraternas reservation i betänkandet.

Svensk transvård har stora brister med stort mänskligt lidande som följd, inte minst för barn och unga. Vi kristdemokrater arbetar därför bland annat för att stärka elevhälsan och för en elevhälsogaranti. Vi arbetar för en bättre och mer jämlik vård för personer med könsdysfori. Unga som lider av könsdysfori behöver snabbt få påbörja en utredning, erbjudas god vård och få stöd utifrån vårdens bedömningar.

Tillsammans med regeringen jobbar vi för att minska köerna och öka likvärdigheten inom vården. Vi i KD är övertygade om att ett förstatligande av svensk sjukvård skulle ge förutsättningar för en bättre transvård. Regeringen har dessutom gett uppdrag som syftar till att öka kunskapen och motverka bristerna i bemötandet från vård- och omsorgspersonal.

I januari överfördes transvården till den högspecialiserade vården, vilket vi välkomnar. Det är viktigt för en mer likvärdig vård, större patientnytta och förbättrad kvalitet. Koncentrationen av vård ger också bättre förutsättningar för forskning och utveckling.

I dag, herr talman, säger vi kristdemokrater nej till att sänka åldersgränsen för byte av juridiskt kön från 18 till 16 år. Vi säger nej till att ta bort Socialstyrelsens tillståndsprövning för kirurgiskt könsbyte. Alla vårdåtgärder ska vara medicinskt motiverade och i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi säger nej till att förenkla prövningen för juridiskt könsbyte. Det bygger i grunden på självidentifikation eftersom kravet på könsdysforidiagnos tas bort. Läkarna får inte heller möjlighet att fästa vikt vid tidsaspekten, det vill säga hur länge upplevelsen av könsinkongruens har funnits där.

Minns du hur det var när du var 15-16 år? Jag har i flera år jobbat på både högstadiet och gymnasiet och har utöver mina ordinarie ämnen undervisat i ämnet livskunskap. Jag har mött många unga i behov av vuxna som har tid, som hör och ser, som finns där och som man kan hålla i handen, vara arg på, ifrågasätta, granska eller älska. Det handlar om mötet med kroppen och de egna förväntningarna. Det är kanske första gången man ifrågasätter sina föräldrars och samhällets värderingar. Här byggs den egna identiteten, mer eller mindre medvetet.

I mitt föräldraskap, med tonåringar, har jag sagt till barnen när de ska gå in i högstadieåldern: Håll i er nu - nu kommer en av livets svårare tider. Det är fantastiskt på många sätt, men att gå från barn till vuxen gör ont. Jag brukar säga att man kommer ut på andra sidan, och där är det lite lättare att andas. Hjärtats bergochdalbana lugnar ned sig. Ungefär så är det för de allra flesta tonåringar.

De senaste tio åren har vi sett en påtaglig ökning av antalet nya fall av diagnostiserad könsdysfori. Ökningen är störst bland barn mellan 13 och 17 år, i synnerhet bland flickor. Dessutom vet vi från bland annat Socialstyrelsen att många personer som diagnostiseras med könsdysfori även har en hög förekomst av flera andra psykiatriska diagnoser. Det är vanligt med autism, depression och ångestsjukdomar. Frågan vi bör ställa oss är varför vi ser denna ökning.

Samtidigt har vi haft en utveckling i Sverige under 2000-talet där psykiska besvär har ökat bland barn och unga. Allvarlig psykisk påfrestning är vanligast bland unga kvinnor - över en fjärdedel av dem mellan 16 och 29 år lider av detta. 43 000 nya barn sökte sig till bup under 2023. Det är en ökning med 40 procent på tio år. Vad är det vi missar? Jag vet att detta inte är temat för dagens debatt, men det förstärker behovet av att tillämpa försiktighetsprincipen när vi fattar beslut här i dag.

I dag är frågan: Vad gör vi särskilt för de unga som söker vem de är, de unga som undrar över sin könsidentitet och de unga som är födda i fel kropp? Är svaret att låta en 16-åring ta ansvar för beslutet? Jag vet att en läkare eller psykolog fortsatt ska vara inkopplad, att vårdnadshavares medgivande behövs och att Socialstyrelsen ska fatta beslut. Det jag undrar är på vilken grund och med vilket underlag detta ska göras. Just detta är oklart i det nya lagförslaget.

Det som är tydligt är att man inte ska kunna ställa krav på en könsdysforidiagnos. Man ska inte heller ta i beaktande hur lång tid barnet har upplevt att födelsekönet inte stämmer överens med könsidentiteten.

I förslaget står att en ändring av det kön som framgår av folkbokföringen ska föregås av en förenklad prövning av könsidentiteten som ska vara mindre omfattande än i dag och så långt som möjligt utgå från den enskilda individens uppfattning om sig själv. Hur kan det vara rätt att ta bort det multifunktionella stöd som vården i dag erbjuder när det handlar om en 16-åring som vill eller funderar på att ändra kön i lagens mening? Hur ska detta stöd se ut?

Det låter ibland i debatten som att byte av juridiskt kön är något ganska okomplicerat.

Det låter även som att just detta är det avgörande för personens mående. Men det är mer komplext än så. Och att inse komplexiteten är att vara omsorgsfull.

Professionen varnar för risker och konsekvenser av att någon som 16-åring får byta juridiskt kön utan diagnos och att det kan leda till att irreversibla behandlingar på sikt påbörjas tidigare än i dag och för fler personer som sedan kommer att ångra sig. När lagförslaget nu dessutom innebär att man avskaffar Socialstyrelsens tillståndsprövning vid kirurgiska ingrepp i könsorganen borde varningsflaggorna vara tydliga.

Det är obegripligt att socialdemokrater, moderater, centerpartister, liberaler, vänsterpartister och miljöpartister inte ser riskerna och inte vill hantera detta med större försiktighet. Det är obegripligt att ni inte kunde tillåta ett remissförfarande på tre månader för att just dessa förslag ska granskas och kommenteras av profession, forskare, expertmyndigheter och organisationer. Varför är det så bråttom att det inte ens går att ge detta tre månader till?

Varför är detta viktigt? Jo, det är viktigt för att vi vet att kunskapsläget sedan december 2022 har förändrats, inte minst genom att Socialstyrelsen reviderade sina rekommendationer och förordar större försiktighet.

Låt oss återförvisa lagförslagen, lyssna in de olika röster som berörs av lagen, lyssna in professionen, expertmyndigheter och vetenskap. Det är så vi kan göra vad vi kan för att samhället ska ge bästa stöd och vård för personer som är i en utsatt situation. Låt oss lyssna in innan vi fattar beslut. Vi kan inte blunda för de risker och den oro som finns. När nya lagar även gäller barn borde verkligen försiktighetsprincipen vara självklar. Förslaget om en ny könstillhörighetslag är förhastat och inte demokratiskt förankrat. I dag är det upp till varje riksdagsledamot att göra sitt val. Jag vet hur jag kommer att rösta. Gör om och gör rätt! Hitta en bättre lösning framåt som sätter barnens bästa i fokus och som förbättrar transvården i Sverige på riktigt!

(Applåder)


Anf. 74 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! När man lyssnar på denna debatt får man déjà vu-känslor från när vi diskuterade partnerskap för samkönade och när vi diskuterade könsneutral äktenskapslagstiftning. I dessa frågor har KD varit starka motståndare. Jag minns med vilken emfas Kristdemokraterna för tio år sedan slogs för att kravet på tvångskastrering skulle vara kvar för dem som ville byta kön. Det är därför inte förvånande att höra denna argumentation. Man kan fundera på om det finns något enda exempel där riksdagen har fattat beslut om lagstiftning som skulle öka friheten för denna grupp och som KD faktiskt har röstat för.

Det andra som vi hör från talarstolen är att man är född till man eller kvinna. Men så är det inte alltid. Det finns ett antal barn som föds varje år och där man på förlossningen inte kan avgöra om det är en person av manligt eller kvinnligt kön.

Det finns ett lite större antal individer som inte känner att de är födda med rätt könsidentitet. Man kan fråga sig om KD ställer sig bakom det uttalande som vi har hört flera gånger nu om att man föds till man eller kvinna. Hur svårt ska det vara?

Det tredje som jag skulle vilja ta upp är att vi gång på gång får höra: Professionen tycker, och professionen tänker. Senast var det någon professor i psykiatri som tydligen bor i Göteborg. Det finns 50 000 läkare i Sverige. Det finns läkare som tycker i stort sett precis vad som helst om vilken fråga som helst. Vill man veta vad professionen tycker, är det då inte bättre att ni kristdemokrater lyssnar på vad Läkarförbundet säger? Läkarförbundet är positivt till förslagen i promemorian, och Läkarförbundet är positivt till förändringar vad gäller att separera kirurgiska ingrepp från annat. Svenska Läkaresällskapet tycker till och med att man borde ha gått längre. Man ska inte ifrågasätta läkares beslut.

(Applåder)


Anf. 75 Liza-Maria Norlin (KD)

Herr talman! Jag undrar då vad i min argumentation som du, Anders W Jonsson, så starkt vänder dig emot? I dag debatterar vi ett specifikt lagförslag, och jag tänker ägna denna debatt åt just detta.

Kristdemokraternas ingång i all politik är att värna människovärdet, att vara en stark röst för barn och också att vara en stark röst för äldre personer i vårt samhälle, men särskilt för de personer som inte har en så stark röst, alltså de mindre grupperna i samhället. Därför har vi tagit oss an denna fråga på ett mycket seriöst sätt. Min kollega i utskottet, Christian Carlsson, har jobbat på ett gediget sätt och rätt mycket i god dialog med er som har lagt ett annat förslag här på bordet. Vi har lyft fram att det finns behov av hearingar och att få lyssna in professionen i denna process, vilket utskottet också har lyssnat till. Men utskottet har inte lyssnat till att detta förslag, som i sin helhet inte har skickats ut på remiss, ska skickas ut på remiss.

Men jag tycker att det vore spännande att få höra vad i min argumentation som du, Anders W Jonsson, så starkt vänder dig emot? Kristdemokraterna står bakom nu gällande lagstiftning. Det vill jag ändå vara tydlig med att säga i detta rum.

Vad föds man till? Det är inte Kristdemokraterna som bestämmer hur kromosomkombinationer ser ut. Jag vet att det finns barn som föds där det är svårt att avgöra vilket kön de föds till. Det har vi en särskild lagstiftning om. Vad jag förstår finns det inget förslag till förändringar i det förslag som vi har i dag. Det hanteras på ett särskilt sätt. Det som gäller nu handlar om var vi står i dag.

Men min fråga till dig, Anders W Jonsson, är: Hur kan ni ställa er bakom det förslag som ligger på bordet i dag när ni egentligen är för en självidentifikation fullt ut som grund för byte av juridiskt kön?

(TALMANNEN: Jag påminner om att vi i kammaren inte säger du till varandra utan talar via talmannen.)


Anf. 76 Anders W Jonsson (C)

Herr talman! Jag drar bara de historiska parallellerna. Varenda gång som det har varit en aktuell fråga som har handlat om hbtqi-personers rättigheter har KD alltid varit vid sidan och slagits för att ett bevarande ska gälla och att man inte ska utöka dem. Men sedan är det så, precis som ledamoten säger, att när det väl har gått ett eller annat år brukar KD vara för de förändringar som har gjorts. Det är därför som ledamoten nu säger att när det gäller alla tidigare förändringar som har gjorts och som man alltid har varit emot, även att ta bort tvångskastreringen, har man ändrat sig. Jag tror att det kommer att bli så även i denna fråga.

Det andra gäller att jag återigen hör ledamoten reducera detta med könsidentitet till en fråga om kromosomer. Det är inte så enkelt som att man bara kan se om det är en Y-kromosom eller inte. Könsidentitet handlar om någonting helt annat. Inte ens i situationer på förlossningen är det så enkelt som en del har sagt att man föds till ett manligt eller kvinnligt kön. Jag förstår att om man har detta för ögonen kan man hamna i denna typ av ganska konstiga ställningstaganden.

Det tredje handlar om att man ständigt återkommer till den högt aktade professionen. Jag skulle där önska att åtminstone Kristdemokraterna kunde skilja på vad en enskild läkare eller bakteriolog tycker i ett riksdagsärende och faktiskt lyssna på de instanser som representerar exempelvis Sveriges läkare. Då är Läkarförbundet jättetydliga i sitt remissvar. De står bakom dessa förändringar. Och Svenska Läkaresällskapet, som alltså är professionens organisation, är beredda att gå längre. De tycker inte att politiker över huvud taget ska ifrågasätta de beslut som läkare har fattat. Så varför lyssnar man inte i dessa fall på professionen?

Detta är en kompromiss, och vi står bakom kompromissen - sex av åtta partier. Och om något år tror jag att KD också kommer att säga att man står bakom de förändringar som vi i dag ska göra.

(Applåder)


Anf. 77 Liza-Maria Norlin (KD)

Herr talman! Låt mig börja med att förtydliga. Jag kanske var otydlig, vilket jag i så fall ber om ursäkt för.

När det gäller kön tror jag att vi är överens om - vi har tidigare här pratat om lagstiftning - att det finns ett biologiskt kön och att det avgörs av kromosomer. I vissa fall när barn föds kan det vara svårt att definiera. Sedan kan vi prata om könsidentitet - den upplevda. En del lider av könsdysfori. Här har vi en lagstiftning där vi i dag diskuterar hur det ska gå till när man vill byta juridiskt kön.

Här är Kristdemokraterna tydliga. Ska man kunna byta juridiskt kön bör man vara 18 år gammal. Det bör också finnas en könsdysforidiagnos som grund. Här tycker vi uppenbarligen olika. Min fråga till ledamoten är ändå: Ser inte ledamoten med oro på att man när man är så ung som 16 år ska fatta den här typen av beslut?

När det gäller professionen är den inte helt entydig. Det är vad som gör att det är komplext. Det är vad som gör att vi från utskottet ville skicka ut det på remiss. När det gäller flera av dem som man talar om här som har yttrat sig i frågan var det innan Socialstyrelsen ändrade sina rekommendationer. Det kom i december 2022. Lagrådets yttrande kom i juni 2022.

Det har alltså hänt någonting med kunskapsläget här. Det är inte bara enskilda professorer som vi talar om eller enskilda läkare. Det är också Karolinska institutet. När de fick möjlighet att kommentera detta i samband med ändringen 2022 föreslog de inte 16 år utan 18 års ålder.


Anf. 78 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Jag funderar lite kring Kristdemokraternas engagemang i just hbtqi-frågor. Jag kan också konstatera att Kristdemokraternas statsråd Acko Ankarberg Johansson själv har stått i den här kammaren och sagt att man kommer att lägga fram en proposition om en moderniserad könstillhörighetslag.

Man valde själv när man tillträdde att lägga den på propositionslistan. Jag antar att man i varje fall då ansåg att det var färdigberett och att man var redo att gå till beslut. Egentligen kan man väl hävda det socialutskottet gör är att förverkliga det som Acko Ankarberg Johansson har sagt att man ska göra.

Fru talman! Det är svårt att förstå var Kristdemokraterna står när det kommer till hbtqi-personers rättigheter. Det är som också Anders W Jonsson konstaterade. Varenda gång vi har diskuterat en fråga som kan förbättra tillvaron för hbtqi-personer i Sverige men också i världen har Kristdemokraterna satt sig på tvären. Man har hävdat att man inte har haft tillräckligt med underlag och att det kommer att påverka samhällets övriga medborgare.

Det är en otrolig orättvisa som jag är väl medveten om. Hbtqi-personer måste alltid vänta på ett heterosexuella och majoritetssamhället ska säga ja, sedan får man existera med samma villkor som alla andra. Det är en otrolig orättvisa som jag tror att många är väl medvetna om.

Jag skulle vilja höra: Vad är Kristdemokraternas förslag? Jag vet, fru talman, att vi diskuterar just det här förslaget. Men det är relevant i sammanhanget. Kristdemokraterna har till exempel stoltserat på olika pridetåg runt om i landet. Det är klar relevant att veta: Vilka hbtqi-förslag har Kristdemokraterna för att stärka situationen för Sveriges transpersoner i dag?

(Applåder)


Anf. 79 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! Det finns många viktiga frågor som vi skulle behöva debattera här i kammaren i dag. Jag väljer att framför allt fokusera på det lagförslag som vi ska fatta beslut om. Det är nog att lägga tid på det nu. Men jag uppskattar engagemanget för frågor som rör hbtqi-rörelsen. Jag får återkomma till den typen av debatter framöver.

Det man ska veta när det gäller Kristdemokraternas engagemang för människor oavsett hur de identifierar sig i sexuell läggning, religiös tillhörighet eller whatever är att det är människovärdet som står främst. Vi kan debattera andra debatter som vi har haft tidigare, men jag tycker inte att det hör hemma i debatten i dag. I dag har vi en viktig lagstiftning att diskutera.

Det rör några få, som vi har talat om, i samhället i dag. Hur kan vi stötta och hjälpa där på bästa sätt? Vi står bakom nu gällande lagstiftning. Det vi har motsatt oss i förslaget - och jag upprepar det igen - är att sänka från 18 till 16 års ålder och att ta bort kravet på att det också ska finnas en utredning för könsdysfori.

Att både sänka åldern för unga personer och att ta bort kravet gör att man tar bort en del av det stöd som finns runt personen som ska fatta ett beslut om juridiskt kön, som är den ordning som vi har i dag. Här tycker vi olika som partier. Det är ingenting konstigt med det.

Det är tydligt att Socialdemokraterna vill ha en större del av självidentifikation. Vi tycker att det ska finnas ett stöd när man ska fatta beslut om juridiskt kön. Det är vad vi röstar om i dag.

(Applåder)


Anf. 80 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Det fanns också delar i mitt inlägg om förfarandet som jag också önskade få svar på. Det är ett kristdemokratiskt statsråd som har lovat att man ska gå fram med lagstiftningen som nu socialutskottet gör i stället. Det får ledamoten gärna svara på.

Med det sagt kan jag också konstatera att Ebba Busch har sagt samma sak på Stockholm Pride. Hon har sagt att man ska modernisera könstillhörighetslagen. Det är absolut den lagstiftningen vi diskuterar här i kammaren i dag. Det är absolut en fråga som är relevant när det kommer till hbtqi-personers rättigheter i dag. Det är en relevant frågeställning utifrån det som är på riksdagens bord att diskutera. Det är en lagstiftning som vi ska diskutera. Det är en lagstiftning som är viktig att förändra. Det är vad vi nu gör.

Jag skulle vilja ha svar på: Vad har förändrats hos Kristdemokraterna sedan man tillträdde och lade lagen på propositionslistan? Vi skulle fatta beslut om det den 24 februari 2023. Det är över ett år sedan. Det var ett kristdemokratiskt statsråd som valde att sätta den på propositionslistan. Vad förändrats för Kristdemokraterna under den tiden?

(Applåder)


Anf. 81 Liza-Maria Norlin (KD)

Fru talman! När det gäller förfarandet ges det en rättvisande bild. Det finns ett engagemang från statsrådet Acko Ankarberg Johansson och ett starkt engagemang från Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch i de här frågorna.

Det har också uttryckts i olika sammanhang. När vår partiledare Ebba Busch talade och debatterade i samband med Pride var det hon sa att hon ville se förändringar och en moderniserad lagstiftning.

När det väl kom till förhandling i regeringen tyckte Kristdemokraterna fortsatt att en sänkning till 16 års ålder inte är en väg som vi ser framför oss, utifrån att kunskapsläget har förändrat, och därav var inte regeringen överens. Sedan har det varit upp till utskottet att agera i den här frågan, och därav har vi debatten i dag.

(Applåder)


Anf. 82 Karin Rågsjö (V)

Fru talman! Det har varit en väldigt lång resa runt dessa frågor. En del anser att det har gått alldeles för fort. Det kan inte jag tycka när man ser startpunkten för ungefär 17 år sedan.

Kommer detta att bli en revolution, eller kommer det att bli någonting annat? Kommer vi att sticka ut väldigt mycket i Norden? Det har vi redan diskuterat. Det kommer vi förstås inte att göra. Detta är ändå en ganska modest förändring.

Det har varit en enorm uppmärksamhet kring förslaget i jämförelse med exempelvis Natofrågan, som jag tycker är lite större än den här marginella förändringen. Jag tänkte göra en liten historisk exposé för allas skull, så att vi vet vad vi talar om.

Sverige införde världens första könstillhörighetslag 1972. Det kan vi vara stolta över. Nu har det gått ett antal år, 52 år, och nu ska vi ändra den. Man kan säga att det inte har varit så väldigt snabba tag, eller hur?

Den prövning vi har haft av identifikation av kön i dag är en lika omfattande process som inför underlivskirurgi. Det har jag kunnat sitta och lyssna på och se på i just Rättsliga rådet som har fattat beslut om det.

Våra nordiska grannländer skiljer på det juridiska könet och medicinska ingrepp och har separat lagstiftning för detta. Deras erfarenheter pekar på att de farhågor som lyfts fram i debatten i Sverige inte har infriats. Med den nya könsidentitetslag som ligger på riksdagens bord blir Sverige faktiskt sist i Norden att göra denna uppdelning.

År 2013 avskaffades kravet på sterilisering för byte av könstillhörighet. Förstår ni? Det är inte så länge sedan. Det var ganska många som höll igen och inte försökte byta kön under den perioden.

Frågan om att separera juridiskt kön har vi diskuterat väldigt länge. Alliansregeringen tillsatte en utredning för att se över könstillhörighetslagen i februari 2014, för tio år sedan. Betänkandet Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering överlämnades till den dåvarande ministern Gabriel Wikström i januari 2015 - ni förstår. Här fanns förslag om att dela upp lagen i två delar, införa självbestämmande, sänka åldersgränsen för underlivskirurgi och ha en 12-årsgräns för ändring av juridiskt kön. Det var då.

År 2018 presenterade den nya S-MP-regeringen en inriktning för en modern könstillhörighetslagstiftning. Förslagen kom från 2014 och fick väldigt kraftig kritik, och frågan försvann under en period från vårt bord.

År 2021 återkom Löfvenregeringen med ett nytt förslag, som skickades ut på remiss. Förslagen i utkastet till lagrådsremiss innebar att alla förslag kring kirurgi på omyndiga ströks. Även alla förslag om att omyndiga skulle kunna ansöka själva, alltså utan vårdnadshavare, ströks. Åldersgränsen sattes dock fortfarande till 12 år för förändring av juridiskt kön, och det huvudsakliga myndighetsansvaret flyttades alltjämt från Socialstyrelsen till Skatteverket vid första ansökan. Förslaget omarbetades sedan efter kritik.

Sedan kommer vi till den 2 juli 2022. Då lade Anderssonregeringen fram sitt färdiga lagförslag i en lagrådsremiss - lagrådsremiss nummer två i detta ärende. Förslaget innebar att tidigare förslag om att flytta ansvaret från Socialstyrelsen till Skatteverket ströks men att dagens ordning med myndighetsprövning och krav på läkarutlåtande behölls. Självbestämmandet hade alltså tagits bort. Åldersgränsen för att ändra sitt juridiska kön flyttades upp till 16 år i stället för 12.

Det förslag som nu ligger på bordet och som vi nu diskuterar är just det förslaget.

Det har som sagt varit en väldigt lång process. I den senaste remissrundan, som gick ut 2021, deltog 150 aktörer av olika slag. Därefter omarbetades förslaget, och i det lagförslag som ligger på bordet har också Lagrådets synpunkter omhändertagits.

Så vad gäller? Lagförslaget innebär att den som vill ändra sitt juridiska kön måste ansöka om det. Till ansökan måste lämnas ett intyg från legitimerad läkare, normalt en psykiatriker, eller legitimerad psykolog. Åldersgränsen är 16 år, och föräldrars tillstånd krävs. Ansökan ska sedan skickas till Socialstyrelsen, som fattar beslut.

För att få bifall på ansökan krävs att det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med personens upplevda könsidentitet och att det kan antas att personen kommer att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid. Om dessa kriterier inte är uppfyllda ska ansökan inte bifallas av Socialstyrelsen. Det måste alltså vara väl grundat.

Kan vem som helst få sitt juridiska kön ändrat? Nej, enligt lagförslaget krävs det att sökanden upplever att det kön som framgår av folkbokföringen inte stämmer överens med könsidentiteten och att det kan antas att sökanden kommer att leva i denna könsidentitet "under överskådlig tid", precis som jag sa tidigare.

Betyder detta att personer kan ändra juridiskt kön utan att genomgå behandling för att förändra sin kropp? Så är det redan i dag. Den som beviljats ändring av juridiskt kön enligt dagens lagstiftning kan få det vid första ansökan oavsett om personen genomgår medicinsk eller kirurgisk behandling eller ej.

Det har förekommit väldigt mycket idéer om hur detta ska gå till. Kan till exempel ungdomar själva besluta om att ändra sitt kön medicinskt? Nej, för medicinsk och kirurgisk behandling gäller samma åldersgränser som förut: 18 eller 23 år beroende på typ av behandling. All medicinsk och kirurgisk behandling är högspecialiserad vård. Vi lämnar alltså över ansvaret till dem som ska ha hand om detta, det vill säga professionen.

Kan ungdomar gå till skolsköterskan eller en kurator på ungdomsmottagningen och skaffa sig ett intyg? Nej.

Finns det risk för att lagändringen gör att fler personer dras in i medicinsk behandling eller kirurgiska ingrepp trots att de inte har behov av det? Vi ska komma ihåg att man med dagens ordning söker på samma linje, så att säga, eller samma kö. Detta är en väldigt lång process, och med det nya lagförslaget förenklas den självklart för dem som vill ändra sitt juridiska kön.

Har det påverkan på omklädningsrum? Det är en fråga som kommer upp. Då undrar jag: Hur mycket av det hade ni hört innan debatten om det här lagförslaget drog igång? Hur mycket av sådana problem har vi fått höra om medialt eller i riksdagen? Man kan ju redan nu ändra sitt juridiska kön och sin identitet. Vi har då inte vare sig sett eller hört detta.

Sedan har vi frågan om skyddade boenden. Både KD och SD har ju nu visat en väldig fäbless för kvinnorörelsen och för kvinnor generellt, och det är väl bra. Tillträde till skyddat boende för kvinnor ges efter behov. Är då könstillhörighet den stora frågan här? Eller är det att kvinnojourerna generellt går på knäna på grund av brist på resurser och att så många kvinnor mördas av sina partner? Detta tycker jag är den stora frågan. Det andra har varit en icke-fråga, vad jag har sett, men sedan har delar av kvinnorörelsen lyft den.

Finns det risk för att lagen används av brottslingar som vill skaffa sig en ny identitet, kan man oroligt fråga sig. Det ska göras en prövning av medicinsk eller psykologisk expertis innan en ansökan beviljas. Här går vi mycket längre än Danmark och Norge. Vi har ytterligare prövningar av läkare och psykolog.

Kommer horder av gängkriminella nu att byta juridiskt kön? Jag ser inte det komma, men vi får väl undersöka saken. Jag tror inte det. Jag tror att man i så fall skulle ha sett det tidigare.

Vad har expertmyndigheterna och professionerna sagt i sina remissvar på förslaget som skickades ut till 155 remissinstanser? Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Barnombudsmannen och Sveriges psykologförbund har sagt ja till lagförslaget generellt. Även Svenska Läkaresällskapet har sagt ja men vill gå ett steg längre, så att säga.

Det finns remisskritik som det har tagits hänsyn till i lagrådsremissen. Karolinska institutet, Sveriges nationella nätverk för DSD och Svenska barnläkarföreningen har sagt nej till en 12-årsgräns. Nu har vi tagit hand om det och landat på 16 år, som ni vet. Jag menar att det som kom upp i den stora remissrundan är omhändertaget.

Har det gjorts en jämställdhetsanalys? Jag är jätteglad att så många fler partier nu är intresserade av jämställdhetsfrågor. Det bådar gott framöver.

Vad gäller för effekterna på könsuppdelad statistik? Lagrådsremissen har i ett särskilt avsnitt analyserat effekterna ur jämställdhetssynpunkt. Statistiska centralbyrån bedömer att de föreslagna reglerna medför ingen eller mycket begränsad påverkan på SCB:s verksamhet. Jämställdhetsmyndigheten delar den bedömningen. Jag tror att man ska lyssna på dem som vet i stället för på det som åker runt i luften.

Vad säger Socialstyrelsen om att det finns så många ångrare? De ser en ökning av unga personer som tackar nej till kontakt när de kommer fram i kön och uppger att de inte längre har behov. För dem som står i vår kö och påbörjar utredning, säger Socialstyrelsen, har det ofta gått många år sedan de kom ut eller landade i sin könsidentitet. Den absoluta majoriteten av dem kvarstår i sin identitet, säger Socialstyrelsen.

Sitter man i Rättsliga rådet kan man följa de här individerna. Det är tragiskt att se hur lång tid de får stå i kön. Det handlar också om många äldre - 40-50-åringar är inte helt ovanligt. Frågan har också handlat väldigt mycket om stigma tidigare.

Vi i Vänsterpartiet har i vårt arbete med frågan haft en något annan ingång, ungefär som Centern och Miljöpartiet har haft. Men vi ställer oss bakom förslaget. Det är ett steg framåt, och vi vill inte gå bakåt. Det vore ju väldigt märkligt. Nu har vi möjligheten.

Att kunna få uttrycka sin könsidentitet på sina egna villkor är en grundläggande mänsklig rättighet, anser Vänsterpartiet. Det är en rättighet som inte alltid respekteras i Sverige. Många transpersoner måste slåss inte bara mot fördomar, stigmatisering, diskriminering och stark transfobi utan också mot myndigheter och sjukvård.

Ett grundläggande problem har varit att man har fört ihop lagarna, att det har funnits en gemensam lag. Vi ställer oss väldigt positiva till att nu ändra det, så att det blir två separata lagar.

Könskorrigerande vård är en del av hälso- och sjukvården och ska nu ligga på högspecialiserad vård. Det är jättebra. Men vår grundinställning är att detta ska styras av den enskildas behov. Individer är individer, inte bara en ålder. Vi tycker att det generellt är problematiskt att sätta en åldersgräns.

Däremot är det bra att professionen ska ta beslutet och inte olika domare, lagmän och andra eller vi som kallas allmänföreträdare i Rättsliga rådet. Det är en väldigt speciell upplevelse att sitta och läsa 20 ansökningar från människor med otroligt långa utredningar, och sedan ska vi avgöra om det är okej eller inte att de ska gå vidare.

Det har gått många år. Det här kommer professionen att ta hand om med varm hand. Det lovar jag.

Vården av transpersoner är väldigt ojämlik - det har många från olika läger nämnt här - och har sett olika ut i landet. Genom att man lägger det på högspecialiserad vård och förenklar hoppas vi att man gör det lite lättare.

Respekten för mänskliga rättigheter och rätten till bästa möjliga hälsa för alla är grundläggande. Därför måste också tillgången till och kvaliteten på den könskorrigerande vården stärkas i hela landet. Det är inte så nu. Som vanligt när det gäller svensk sjukvård beror det på var du bor och vilka du möter.

Vänsterpartiet anser också att det är relevant att vårdkontakt regelbundet ska följa upp den som genomgår en medicinsk könskorrigering också utifrån psykiskt mående, precis som det är med stora ingrepp. Det är en självklarhet.

Det är bra att vi nu kan klubba det här i stor samsyn. Vi ställer oss förstås bakom lagförslaget. Det har väl framgått. Och vi avvisar återförvisningen av förslaget - det låter nästan som att man kan skicka ut det över gränserna; det brukar gänget på den andra sidan tycka är bra.

Jag måste säga att vi har haft ett fantastiskt samarbete i det lilla gäng som har bildats mellan sex partier med helt olika ingångar. Det har funkat alldeles utmärkt. Jag vill passa på att tacka. Det kommer jag kanske inte att få göra någon annan gång, annat än öga mot öga. Jag vill tacka Moderaterna, Liberalerna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och oss själva Vänsterpartiet, som har kämpat för det här i flera år. Att göra skillnad och att göra det tillsammans är stort.

Det är en fråga som rör en så liten grupp, men det är en grupp som på olika sätt diskrimineras och far illa sedan decennier.

(Applåder)


Anf. 83 Tredje vice talman Kerstin Lundgren

Jag vill påminna om att opinionsyttringar på läktaren inte är tillåtna.


Anf. 84 Martina Johansson (C)

Fru talman! Anmälda hatbrott mot transpersoner har ökat med 50 procent. I Europa införs hbtqi-fria zoner. RFSL Ungdom har tvingats avstå att delta i Almedalen på grund av att de inte kan garantera sina deltagares säkerhet. Homofobiska kommentarer flödar i sociala medier. Läger för barn som är transsexuella ställs in av säkerhetsskäl. Unga transpersoner söker inte utbildning, för att undvika att få fel personnummer i betyget. Unga transpersoner söker inte arbete, för att undvika att visa att siffran i personnumret inte stämmer överens med könsuttrycket man har.

Varför ökar hatet? Varför ökar rädslan hos hbtqi-personer? Ett skäl tror jag är att alltför många i Sverige och i världen är rädda för det som är annorlunda. Man förstår inte att en persons val eller sätt att vara skapar rädsla hos den personen. På sociala medier vågar man kasta ur sig olika kommentarer, och i politiska sammanhang leder det till att motverka olika gruppers, till exempel hbtqi-personers, rättigheter.

Men varför ska man bli så rädd på grund av att en person inte känner sig tillhöra det kön hen är född i? Det påverkar ju inte någon annan om en person, på grund av att personen har en annan könsidentitet, byter personnummer.

Fru talman! För mig och Centerpartiet är det en mänsklig rättighet att få vara den man är. Ingen ska särbehandlas på grund av kön, könsuttryck, etnicitet, religion, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning. Men det finns partier som inte sätter alla människors lika värde lika högt.

Jag är positiv till att processen för att fastställa det juridiska könet särskiljs från den kirurgiska processen. Det är ett stort och viktigt steg i rätten till självidentifikation. Jag ställer mig alltså bakom lagförslaget som ligger på bordet i dag.

Jag vill dock i sammanhanget tydliggöra att Centerpartiet egentligen vill något mer än det lagförslag som finns i dag. Av det skälet har vi lämnat ett särskilt yttrande. Centerpartiet anser nämligen att Sverige skulle ha gått samma väg som övriga nordiska länder: att det juridiska könsbytet ska bygga helt på självbestämmande.

Som centerpartister tror vi på individen och individens möjligheter att fatta beslut i sitt eget liv. Vi vill att ansökningsförfarandet tas bort och i stället ersätts av en anmälan till Skatteverket. Efter en fastställd tid ska den anmälande kunna ändra på egen begäran.

Men det förslag som ligger på bordet i dag är som sagt en kompromiss som sex partier står bakom, och det är ett förslag som förbättrar för den här gruppen människor i dag. Vi kan fortsätta arbeta för annat längre fram.

Fru talman! Det påstås att det här förslaget inte har utretts tillräckligt mycket, att det borde ha gått ut på remiss efter att ansvaret landade på socialutskottets bord, efter att Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna inte klarade av att stå upp för hbtqi-personers rättigheter.

Det är en fråga som har utretts på längden och på tvären under många år. Det är ett förslag som har remitterats och ändrats på vägen. Vissa har ansett att tidigare förslag har gått för långt; det är omhändertaget i detta förslag. Det har nästan blivit urvattnat, och den största förändringen är att man inte behöver vänta tills man är 18 år för att kunna byta juridiskt kön. Man ska med sina föräldrars godkännande kunna göra det vid 16 år.

Jag vill göra en jämförelse med hur regeringen hanterar annan lagstiftning. Riksdagen har nyligen röstat igenom en lagförändring som påverkar våra rättigheter enligt grundlagen. Att införa visitationszoner gick på tre månader från förslag till beslut. Den lagen handlar om att ta bort skyddet mot kroppsvisitation, att ta bort en rättighet.

Här har vi en lag som har utretts i över tio år och som handlar om att lägga till rättigheter. Ändå menar Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att det inte är tillräckligt utrett. Ska jag tolka det som att lagen om visitationszoner är otillräckligt utredd? Eller handlar det egentligen om något annat, om att man politiskt inte vill genomföra denna förändring?

Fru talman! Detta lagförslag innebär en viktig förändring för en liten grupp människor, men lagen är inte mindre viktig för det. Att som minoritet i samhället få rätt att leva det liv man vill är en av orsakerna till att jag blev medlem i Centerpartiet som 15-åring. Det är också ett av de största skälen till att jag i dag står i denna kammare och fortsätter att arbeta för de frågorna.

Transpersoner lever ständigt med hot och hat, eftersom de inte passar in i normen för hur vi ser på män och kvinnor. Att öppet visa upp sin legitimation i samband med att man ska hämta ett paket eller ska ut och resa gör att man riskerar att utsättas för direkta hot. Det gör att de här personerna inte kan leva det liv som de vill leva. Det är något som jag och Centerpartiet tycker är en mänsklig rättighet.

Att särskilja och göra det enklare att byta juridiskt kön innebär en förbättring, framför allt för individerna men också för den högspecialiserade vården. Den kommer nu att kunna lägga mer tid på vård och behandling för dem som behöver det i stället för att lägga tid på administration och intyg.

Fru talman! Jag litar på att vården kan ge rätt behandling till dem som behöver den. Jag brukar inte som lagstiftare ha synpunkter på vilken behandling som ska ges vid olika diagnoser, utan det är upp till professionen. Därför vill jag att den högspecialiserade vården ska få ägna sig åt just vård och behandling, inte administration.

Fru talman! Så här i slutet av mitt anförande vill jag bemöta några av de argument och fördomar som har lyfts upp i debatten här i kammaren och utanför kammaren.

Det handlar bland annat om att lagförändringen skulle öka antalet ansökningar radikalt. Om vi tittar på våra nordiska grannländer kan vi se att antalet ansökningar ökade initialt i samband med förändringarna. Det är klart att det fanns personer som väntade på en lagförändring och kunde då gå vidare i sin ansökan. Därefter har antalet ansökningar minskat och dalat ut. I Norge handlar det om cirka 1 500 personer och i Danmark cirka 2 000 personer.

Det sägs att byta juridiskt kön kommer att användas för att män ska kunna gå in i omklädningsrum för kvinnor. Jag tror inte det är en superstor risk. Det kan ske redan i dag eftersom det är möjligt att byta juridiskt kön utan att operera kroppen. Men det är inte så att du automatisk får tillgång till könsuppdelade utrymmen. Det funkar inte så i dag och inte heller i andra länder.

Men om jag byter personnummer för att komma in i ett annat omklädningsrum får jag leva med personnumret även när jag ska hämta ut paket på posten, när jag ska söka jobb eller att det står något annat i mina betyg. Det tror jag inte den personen kommer att se som något positivt, utan den personen skulle direkt drabbas av det hot och hat som transpersoner drabbas av i dag.

Fru talman! Kommer vi att få biologiskt födda män i kvinnofängelser? Den möjligheten finns redan i dag av samma skäl, nämligen att det är möjligt att göra denna förändring i dag. Men Kriminalvården säger att man är van att placera personer på olika sätt, och den här lagförändringen gör det lättare för Kriminalvården att placera på annat sätt än baserat på kön.

Den könsuppdelade statistiken och jämställdhetsarbetet kommer att påverkas negativt ur ett kvinnoperspektiv. Det är också något vi kan få höra. Men enligt SCB anser man inte att detta kommer att påverka statistiken eftersom vi pratar om en liten grupp. Jämställdhetsmyndigheten anser inte heller att detta kommer att påverka deras arbete för jämställdhet.

Sedan var det frågan om att byta personnummer i kriminellt syfte. Talare före mig har pratat om att personnummer kommer att vara sökbara, och så vidare. Även här vill jag påminna om att om jag byter personnummer i kriminellt syfte följer personnumret med när jag ska hämta paket på posten. Jag tror att mycket överväger att inte använda personnumret på det sättet. Men det är viktigt att regeringen följer upp att lagstiftningen används i rätt syfte, precis som all annan lagstiftning.

Fru talman! Jag uppfattar att de flesta argumenten mot lagen visar mer på fördomar, okunskap och misstankar om att vården inte kan ge rätt vård och behandling. Framför allt handlar det om att inte ge hbtqi-personer ökade rättigheter.

Jag och Centerpartiet anser att det lagförslag som vi tillsammans med fem andra partier lägger fram i utskottets förslag till beslut och i tillkännagivandena är en bra väg i rätt riktning. Det är att ta steg framåt. Vi behöver ta steg framåt för att ge dessa personer en möjlighet att leva det liv de vill leva, ge utrymme för förbättrad vård och behandling samt stärka hbtqi-personers rättigheter. Vi måste motverka det som sker i dag att hbtqi-personer får försvara sina rättigheter i stället för att driva dem framåt. Det är en mänsklig rättighet.

Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag till beslut, och jag yrkar avslag på förslaget om återförvisning.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ulrika Heie, Emelie Nyman och Anders W Jonsson (alla C).


Anf. 85 Mona Olin (SD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Martina Johanssons för hennes anförande.

Jag har en del frågor att ställa om lagförslaget. Det är många i dag som anser att det handlar om en lag som vi tar ställning till, men det är ganska många lagar som ska förändras i och med detta lagförslag. En lag ska tas bort, och den ska ersättas av två nya lagar. Det gäller även steriliseringslagen, patientdatalagen, diskrimineringslagen, offentlighets- och sekretesslagen, fängelselagen och häkteslagen. Det är många lagar som berörs i det förslag som läggs fram i dag. Precis som min kollega Mikael Eskilandersson lyfte fram berörs även många andra lagar, men de är inte med i dagens förslag.

Ledamoten Martina Johansson lyfte upp att det förmodligen är få som kommer att utnyttja rätten till att få tillträde till det nya omklädningsrummet. Jag vet inte ens vilket som är fel eller rätt omklädningsrum. Men den som har bytt kön, oavsett om det är kirurgiskt eller juridiskt, kan anmäla nekat tillträde till det motsatta könets omklädningsrum som diskriminering. Problem får lösas från fall till fall.

Ledamoten Martina Johansson säger att det är en så ytterst liten grupp kvinnor som påverkas av detta så att den är försumbar. Men den lilla gruppen som ska byta kön som ska få tillträde till omklädningsrum, hur ser ledamoten Martina Johansson på den saken?


Anf. 86 Martina Johansson (C)

Fru talman! Det är många lagar som berörs i olika skeden när vi fattar beslut i kammaren. Ibland är det mindre och ibland är det större förändringar. Det är samma sak i det här förslaget, det vill säga att det görs större eller mindre förändringar i de olika lagarna som fattas i ett och samma klubbslag, även om huvudpoängen i dag handlar om att en lag som hanterar två saker i en lag ska delas upp i två lagar.

Jag minns från förra mandatperioden när vi fattade beslut om att höja riktåldern för pensionsåldern. Det var otroligt många lagar som fanns med i det beslutet fast vi diskuterade bara en liten del av helheten. För mig är detta en viktig förändring ur ett lagperspektiv för hbtqi-personers rättigheter och allas människors lika rätt och värde.

Sedan var det frågan om omklädningsrum och könsuppdelade utrymmen. Det finns egentligen ingen lagstiftning i dag om hur detta ska hanteras, utan detta har byggts upp enligt tradition. Till exempel är fler och fler toaletter i dag inte uppdelade mellan män och kvinnor, utan man får gå på samma toalett. Det är ingenting som är styrt i lag på det sättet.

Det som har framkommit från andra länder när det gäller att få tillträde till könsuppdelade utrymmen är att man inte har vunnit överklaganden som har rört diskriminering. Det har varit fullt tillräckligt att man har blivit hänvisad till ett särskilt utrymme.


Anf. 87 Mona Olin (SD)

Fru talman! Jag tackar Martina Johansson för svaret.

Samtliga kvinnoorganisationer begärde en jämställdhetsutredning förra gången frågan var remitterad. Nuvarande avsnitt är i princip identiskt med den ursprungliga texten. Det som fick kritik gällde det övervägande skyddet vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Man skriver i den nya diskrimineringslagen att diskrimineringsgrunden kön omfattar även den som avser att ändra eller har ändrat antingen det kön som framgår av folkbokföringen eller har genomfört kirurgiska ingrepp.

Låt mig påminna ledamoten Martina Johansson om att även om män, kvinnor och icke-binära använder samma toaletter sker det i alla fall inte samtidigt. I ett omklädningsrum vistas man med människor, dessutom i en ganska utsatt position.

I lagförslaget talas om den som avser att ändra kön. Hur länge handlar detta "avser" om? När det är två personer kvar i omklädningsrummet, en 13-årig flicka, alltså ett barn, och en kvinna med penis, vem är det som diskrimineras då?

(Applåder)


Anf. 88 Martina Johansson (C)

Fru talman! Jag har lite svårt att finna ord till svar på ledamotens inlägg. Det som framförs visar mer en syn på att alla människor som inte är som en själv kommer att utnyttja alla andra i sin väg. Det är en väldigt hård syn på andra människor. Om en person på ett felaktigt sätt tar sig in i ett omklädningsrum och utsätter en annan person för hot är det ett brott, och då kan vi ringa polisen.

När det gäller en jämställdhetsutredning ser inte Jämställdhetsmyndigheten att detta påverkar dess arbete med jämställdheten. Det är alltså inget skäl till att ytterligare försena denna lagstiftning.

Jag kan inte låta bli att lyfta upp frågor som Sverigedemokraterna annars driver. I mitt anförande tog jag upp visitationszonerna, där man på tre månader lyckades gå från förslag till beslut i riksdagen. Om vi går igenom alla detaljer kan det förslaget verkligen ifrågasättas. Kommer alla poliser att agera helt korrekt och aldrig visitera någon på grund av en fördom? Om inte borde också det förslaget lagts i en utredningsmalpåse i över tio år.

(Applåder)


Anf. 89 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Låt mig inleda mitt anförande med några citat: "En större chans att få ta min kandidatexamen med rätt juridiskt kön." "Att personalen inom transvården avlastas från onödigt krångligt administrativt jobb och att tiden i vårdköerna minskar." "Med en ny könstillhörighetslag skulle jag kunna visa leg utan rädsla för diskriminering."

Jag tänkte att det var dags att några av dem som faktiskt berörs av denna lagändring fick höras i debatten, och detta var några citat av transpersoner i ett inlägg som RFSL och RFSU gjorde på Instagram nu i veckan.

Vi debatterar nu en lagstiftning som många har påpekat är från 1972 - världens äldsta i sitt slag och då en stolthet men mycket präglad av den tiden föreställningar och idéer. Sedan drygt 15 år tillbaka har lagen också varit föremål för olika utredningar, och en hel del förändringar har också genomförts.

Den mest betydelsefulla förändringen hittills gjordes 2013, då kravet på att den som ändrade juridiskt kön skulle sakna fortplantningsförmåga togs bort. Det var alltså i praktiken ett krav på tvångssterilisering som stod inskrivet i den svenska lagen fram till för tio år sedan. Innan beslutet gick igenom i riksdagen hade också en dom redan meddelats av Kammarrätten i Stockholm med innebörden att steriliseringskravet bland annat bröt mot regeringsformen och Europakonventionen. Tyvärr ledde riksdagens senfärdighet, där Kristdemokraterna var det regeringsparti som hårdast motarbetade förändringen, till att ytterligare minst en person blev tvångssteriliserad i början av 2013, efter att domen trätt i kraft, eftersom hen inte informerades om att lagkravet hade strukits av domstolen.

Gällande lag är alltså en något förbättrad version av en 50 år gammal lag, och spåren av de utgångspunkter som präglade utformningen av lagen då finns fortfarande kvar. Kraven som ställs på den som vill ändra juridiskt kön har formulerats om något och förmildrats, och kraven på att sakna fortplantningsförmåga eller vara ogift har tagits bort.

Om man jämför med lagar från andra länder som har tillkommit betydligt senare än den svenska lagen syns skillnaden i ingång i denna fråga väldigt tydligt. Där den svenska lagen ställer upp krav på den person som vill ändra juridiskt kön betonar senare tiders lagar dessa personers rättigheter.

När Argentinas lag på detta område kom 2012 löd delar av den första paragrafen, i fri översättning: Alla människor har rätt till erkännande av sin könsidentitet, att fritt utveckla sin person i enlighet med sin könsidentitet, att behandlas i enlighet med sin könsidentitet och, särskilt, att identifieras på så sätt i dokument som visar en persons namn, bild och kön. Det skrivs också särskilt ut att det aldrig kommer att ställas några krav på att en person har genomgått någon form av psykologisk eller medicinsk behandling för att få ändra juridiskt kön.

År 2005 kom Maltas motsvarande lag på området, och här specificeras bland annat att ändring av juridiskt kön och namn ska kunna göras utifrån självbestämmande.

I den svenska statliga utredning som först föreslog en ändring av könstillhörighetslagen åt det håll som vi nu debatterar här, SOU 2014:91 Juridiskt kön och medicinsk könskorrigering, föreslogs bland annat att den gamla lagen skulle delas upp i två lagar och att ändring av juridiskt köns skulle baseras på självbestämmande. Utredaren konstaterade också att den juridiska delen och den medicinska delen fortsatt var tätt sammankopplade trots att steriliseringskravet hade avskaffats.

Sedan denna utredning lämnade sitt förslag har det gått nästan tio år. Under denna tid har bland andra samtliga andra nordiska länder utom Färöarna genomfört förändringar av sina motsvarigheter till vår könstillhörighetslag så att ändring av juridiskt kön kan göras baserat på självbestämmande. Andra europeiska länder som enligt en sammanställning från 2020 av Europeiska kommissionen har lagar på området som baseras på självbestämmande är Belgien, Irland, Island, Luxemburg, Malta och Portugal.

I detta sammanhang är det för mig obegripligt och ovärdigt att vi i Sverige har fått en sådan debatt om det förslag som nu ligger på bordet. Det handlar inte ens om självbestämmande, som är det Miljöpartiet helst vill se, utan det är fråga om ett kompromissförslag med en förändring som kommer att göra livet lite lättare för transpersoner som vill ändra juridiskt kön. Det kommer inte att krävas en diagnos, åldersgränsen kommer att sänkas och icke-binära som vill ändra till ett juridiskt kön som passar bättre av de två som finns kommer att få möjlighet att göra det. Miljöpartiet hoppas att denna förenklade process också ska innebära en betydligt mindre omfattande prövning. Allt detta är positiva förändringar, men det är inte förändringar som är i linje med best practice internationellt, och det är definitivt inte förändringar som på något sätt motiverar de många märkliga debattutspel vi har fått ta del av de senaste veckorna.

Fru talman! Det är också märkligt att ta del av påståenden om att den nu föreslagna förändringen inte är tillräckligt utredd. Det handlar om ett flertal utredningar under tio års tid. Efter SOU 2014:91 har ytterligare utredningar på departementen gjorts, och två lagrådsremisser har presenterats.

Efter den första lagrådsremissen 2018 arbetades förslaget om. Ett utkast till lagrådsremiss skickades ut på extern remiss hösten och vintern 2021 till ett mycket stort antal remissinstanser. Efter detta arbetades synpunkter in, och den slutliga lagrådsremissen, som alltså är det förslag det nu presenterade förslaget bygger på, färdigställdes sommaren 2022. Det är dock inte identiskt med utkastet till lagrådsremiss eftersom man har arbetet in synpunkter från olika remissinstanser, bland annat är självbestämmandet borttaget, men det är ett förslag där man har tagit hänsyn till just olika åsikter. Eftersom dessa hänsyn har tagits är förslaget också avsevärt mindre långtgående än vad utkastets förslag var. Det nu presenterade förslaget liknar alltså gällande lag i högre utsträckning.

I den minst sagt hätska offentliga debatten har det bland annat getts uttryck för att denna lagändring skulle innebära en övergång till en helt ny syn på vad kön är. Några debattörer verkar vara helt obekanta med hela existensen av könsidentitet, men en syn på kön där könsidentitet ligger till grund för det juridiska könet har vi ju haft sedan 1972 då denna lag först infördes. Själva poängen med lagen är att möjliggöra ändring av juridiskt kön baserat på individens egen könsidentitet, annars har man inte en sådan här lag. Det nya med lagförslaget är just att vissa krav tas bort. Synen på kön är densamma.

Andra farhågor som lyfts fram i debatten har bland annat varit att lagändringen ska användas av personer som har andra skäl att ändra juridiskt kön än att de vill få sin könsidentitet juridiskt erkänd. Här kan det vara intressant att ta del av erfarenheter från andra länder.

På mitt uppdrag har riksdagens utredningstjänst tittat på vad som har hänt i de andra nordiska länderna. Utredningarna har fått fötter. Det är några som inte tror att det är jag som har lämnat in dem, för de har ilsket mejlat mig och bett mig att läsa dem. Det har jag alltså gjort.

I sammanfattningen skriver riksdagens utredningstjänst: Inga underlag har påträffats som visar att lagstiftningen skulle ha missbrukats av kriminella eller i övrigt av personer med ont uppsåt eller i syfte att kringgå till exempel skyldigheter enligt annan lagstiftning i något av de aktuella länderna, alltså samtliga andra nordiska länder utom Färöarna.

Jag vill också säga något om den internationella kontexten. I den offentliga debatten, som vi alla har följt de senaste veckorna, har det ibland låtit som om den syn på rättigheter som ligger bakom det förslag som vi nu debatterar är något helt nytt och obegripligt. Därför vill jag påminna om några av de dokument som varit betydelsefulla för många länder i sina processer för att förändra sina lagar på området.

Redan 2010 kom det en ministerrådsrekommendation från Europarådet, som hade skrivits under av samtliga medlemsstaters ministrar. Där stod det att länderna skulle säkerställa att deras processer för att ändra juridiskt kön skulle vara snabba, transparenta och tillgängliga. Staterna uppmanades också att ta bort "kränkande krav". Dokumentet var användbart för dem av oss som jobbade för att få bort tvångssteriliseringar av personer som vill ändra juridiskt kön, eftersom steriliseringstvång onekligen måste beskrivas som ett kränkande krav.

År 2015 antogs en resolution i Europarådets parlamentariska församling. Här går man lite längre och uttrycker explicit att processerna för att ändra namn och juridiskt kön på alla relevanta dokument ska baseras på självbestämmande. Processerna ska vara tillgängliga för alla "oavsett ålder, medicinsk status, finansiell situation eller status i belastningsregistret", slår resolutionen fast. Detta röstade alla de närvarande svenska ledamöterna från S och M ja till 2015. Som ni har förstått är vi inte riktigt där ännu. Det är inte det förslaget som ligger på bordet.

Det förslag som ligger på bordet är en kompromiss, där hänsyn har tagits till olika intressen och olika partiers uppfattningar. Frågan är utredd under mycket lång tid, och synpunkter från remissinstanser och lagråd har arbetats in.

I dag hoppas jag att en majoritet i riksdagen röstar ja till förslaget, även om Miljöpartiet helst hade sett en lag baserad på självbestämmande. Transpersoner i Sverige förtjänar bättre än att fortsätta leva med en könstillhörighetslag med tydliga spår av ett 50 år gammalt tankesätt. Transpersoner i Sverige förtjänar respekt och mänskliga rättigheter.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen och Jan Riise (båda MP).


Anf. 90 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! En stor del av Miljöpartiets anförande har handlat om självbestämmande, och säga vad man vill handlar även lagen till stor del om det. Det nämns till och med.

Inledningsvis är min fråga till Miljöpartiets företrädare, just med anledning av självbestämmande: Vad är en kvinna?


Anf. 91 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! En stor del av mitt anförande handlade just om att i svensk lag, som den är utformad nu, tar vi hänsyn till könsidentitet. För mig är det någonting som ligger till grund för vad en kvinna är.

Vi skulle inte ha den lagstiftning som vi har på det här området om man inte skulle erkänna könsidentitet. Det bygger helt på att det är möjligt att ändra juridiskt kön.

Kön har flera delar. Det finns biologiskt kön, juridiskt kön, könsidentitet och könsuttryck, alltså hur man ger uttryck för sin könsidentitet. Den som identifierar sig som kvinna är kvinna.


Anf. 92 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! Jag tackar så mycket för det tydliga svaret att den som identifierar sig som kvinna är kvinna. Då har jag följande följdfrågor: Erkänner Miljöpartiet att den verklighet som kvinnor upplever i samhället också någonstans grundar sig i den biologiska verklighet som gäller? Med andra ord: Är det rimligt att biologiska män representerar kvinnor i diverse jämställdhetsstatistik för att de känner så? Är det rimligt att män tar plats i kvinnliga utrymmen och organisationer för att de känner så? Är det rimligt att män får en rättvis fördel inom idrotten på kvinnornas bekostnad? Det är nämligen precis vad det här lagförslaget och också Miljöpartiets så kallade feministiska politik stegvis leder till.

Jag tycker att detta är relevanta frågor.


Anf. 93 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågorna.

Det är inte detta som det här lagförslaget handlar om. Frågan har ju varit uppe bordet här tidigare flera gånger.

Kvinnor utsätts för ett könsbaserat förtryck. Det skulle vara helt idiotiskt att försöka förneka det. Självklart finns det ett förtryck av kvinnor. Kvinnor utsätts för våld, diskriminering, kränkande behandling och så vidare.

Vilken sorts förtryck och diskriminering som kvinnor utsätts för beror lite på hur personen uppfattas. Många transkvinnor diskrimineras ju också för att de är kvinnor och uppfattas som kvinnor. De blir nedlåtande behandlade precis som andra kvinnor kan bli. Sedan kan det vara olika situationer där det finns vissa sjukdomar som man inte kan få, till exempel om man inte är född med livmoder. Just då blir det ju en fråga för personer som är födda med livmoder och inte något som berör transkvinnor.

Frågan om diskriminering i idrott, som varit uppe tidigare, är det något som idrottsrörelsen får reglera. Jag tycker att det är rimligt. Det kan finnas fördelar av till exempel höga testosteronnivåer. Då får man titta på i vilka idrotter det spelar roll. Det spelar inte roll i till exempel schack. Trots det har Schackförbundet reglerat detta, vilket ju endast beror på transfobi.

Det finns dock idrottsgrenar där det spelar roll. Då är det upp till idrottsrörelsen att reglera och bedöma vad som är rimligt. Samma sak gäller med tillgång till utrymmen. Också där får man göra en bedömning. Det är inte alls så att transpersoners närvaro generellt ska målas upp som något slags skrämmande hot. Transpersoner har också rätt att vistas i omklädningsrum och andra gemensamma utrymmen. Om någon beter sig illa är det naturligtvis oacceptabelt, transperson eller ej.

Statistiken har också diskuterats tidigare. Statistiska centralbyrån säger att det inte i någon större utsträckning kommer att påverka deras arbete om vi gör den här lagändringen, och det stöder jag mig på.

(Applåder)


Anf. 94 Lina Nordquist (L)

Fru talman! Det har nu varit möjligt att ändra könstillhörighet i Sverige i ett halvt sekel. För tio år sedan, 2014, tillsattes den moderniseringsutredning som har lett fram till vårt förslag till beslut här i dag.

Jag tycker att det är fint att få vara med när riksdagen prövar en lag som kommer att göra vardagen friare och mindre hotfull för ett litet antal människor i vårt land. Det är också en sorglig dag för mig, eftersom en del felaktigheter och missförstånd kring den här reformen har spridit så mycket rädsla. Men jag börjar med glädjen, fru talman.

Under 50 år har alltså transpersoner kunnat ansöka om att id-handlingarna ska stämma överens med den person som de är inuti. Det kallar vi juridisk ändring av kön. I dag tar detta uppemot sex år, och varje gång personen visar sitt legg riskerar hen förvirring, höjda ögonbryn, hån eller hot.

Stora studier, till exempel den i The Lancet Public Health som handlar om mer än 20 000 transpersoner, visar att de som har svårt att få ändra i sina identitetshandlingar mår sämre. De har fler mörka tankar och symtom på depression än den som slipper visa fel legg eller pass på banken, på konserter, på tågresor, när de hämtar ut paket och när de ska bo på hotell eller vandrarhem. Ja, ni förstår att det är klart att det är otroligt tufft när det sker gång på gång, dag efter dag och år efter år.

Ändring av id-handlingar tar som sagt uppemot sex år. Det beror på att dagens lagstiftning ställer samma krav för ändring av legg, fru talman, som för ändring av kroppen, det vill säga medicinsk ändring av kön.

Syftet med lagändringen, som jag hoppas att vi ska kunna rösta om senare i dag, är att separera vårdens bedömning inför nytt legg från den långa utredningsprocessen inför eventuella förändringar av kroppen.

Det ska bli lättare att få legg och personnummer som stämmer med den man är. Det ska kräva vårdens bedömning, men det ska inte kräva en diagnos. Från 16 års ålder kommer vårdnadshavarna i samråd med tonåringen att kunna ansöka om en sådan bedömning, i enlighet med Barnläkarföreningens rekommendation i deras remissvar. Psykolog eller läkare ska sedan avgöra om personen har "insikt i vad ändringen kommer att innebära". Psykolog eller läkare ska också uttala sig om framtiden, det vill säga om personen kan förväntas leva i könsidentiteten "under överskådlig tid". Vi vill att Socialstyrelsen sedan fattar beslut utifrån dessa bedömningar.

Detta är en försiktig ändring, kan man tycka, men den är betydelsefull. Den sparar åratal av rädsla, hån, hot och hat. Det är inte många människor som berörs, men de förtjänar en omtänksam lagstiftning. Och det ska vi ge dem.

Fru talman! Det finns en annan sak att vara glad över, som inte berörs av den lagstiftning vi debatterar i dag men har en nära anknytning. Det är att den psykiatriska utredningen inför eventuella förändringar av kroppen är kvalitetssäkrad sedan årsskiftet i år. Utredning och diagnostik utgör sedan den 1 januari nationellt högspecialiserad vård i Sverige och får bara bedrivas vid tre universitetssjukhus. Detta är otroligt viktigt för att säkra att rätt personer får rätt vård och att diagnostik och behandling inom ett svårt område verkligen ges med utgångspunkt i all den samlade kunskap som finns.

Jag bedömer att den medicinska och psykiatriska noggrannhet som nu införts är otroligt betydelsefull - och kanske extra betydelsefull för de allt fler tonåringar och unga kvinnor som uppfattar sig lida av könsdysfori. Vi har sett denna ökning i hela västvärlden de senaste två decennierna. Det krävs tung expertis för att avgöra vilka av dessa unga kvinnor som lider av könsdysfori och vilka som behöver annan hjälp. Att deras omhändertagande nu utgör nationellt högspecialiserad vård är viktigt för deras hälsa och för deras framtid.

Sammanfattningsvis finns det två saker som jag är väldigt glad över på det här området. Det ena är detta lagförslag, som gör det något lite enklare för transpersoner att ändra sina pass och legg och få en tryggare och mer rofylld och fri vardag. Det andra är den redan införda nogsammare och mer kunskapstunga utredningen inför diagnos och eventuell kroppslig behandling.

Men jag sa ju, fru talman, att det också fanns sorgliga saker här i dag. Jag syftar då på att det har florerat vilseledande uppgifter, missförstånd och rena felaktigheter kring denna lagändring sedan debatten tog fart för ett par månader sedan.

Ett av missförstånden är att detta är ett hastigt påkommet förslag, men faktum är att regeringen Reinfeldt tillsatte denna utredning för tio år sedan. Förslaget har varit på remiss hos över 150 aktörer, varav 96 svarade i februari 2022. Samtliga regeringspartier utlovade denna lagändring före valet. Lagrådet har sagt sitt om det förslag vi debatterar i dag, och lagförslaget var på väg till riksdagens bord i exakt denna form förra våren. Det var samma förarbeten och samma paragrafer från alla oss tre regeringspartier.

Dagens förslag är samma genomarbetade, remitterade, lagrådsgranskade förslag som då. Skillnaden är att KD ändrade sig och ryckte undan lagförslaget från regeringens propplista. I stället enades man med Moderaterna och Liberalerna om att vi skulle bära papperen över Strömmen till riksdagen, och det är också vad vi gjort.

En annan felaktig uppgift som förekommer är att några hundra ändrade personnummer skulle försämra vår könsuppdelade statistik i Sverige, som vi är stolta över och har ovärderlig hjälp av i jämställdhetsfrågor. Erfarenhet från våra grannländer visar att de inte har fått någon påverkan på sin statistik. Lagrådsremissen har till och med ett eget avsnitt om jämställdhet, där det konstateras att Statistiska centralbyrån och Jämställdhetsmyndigheten inte ser några problem.

Så till en allvarlig fråga. Det gäller, fru talman, minskad tillgång till trygga rum för kvinnor, till exempel omklädningsrum. Detta är ett verkligt problem, men inte på grund av lagförslaget. Lagförslaget inför inget nytt, och det finns dessutom inga lagar som automatiskt ger tillträde till ett omklädningsrum eller några andra utrymmen bara för att man ändrar kön.

Däremot är det otryggt att vara kvinna i vårt land i dag, och det måste tas på största allvar. Att vårt samhälle inte garanterar kvinnors trygghet är fullständigt oacceptabelt. Jag och mina kollegor tänker inte släppa den frågan.

Men tillbaka till transpersonernas frihet och lagstiftningsärendet här och nu, fru talman. När vi i Liberalerna började driva denna reform var Sverige det första landet i Norden som skulle kunna genomföra detta. När denna lag snart blir verklighet är vi sist.

Vi kommer i dag att rösta för en möjlighet att ändra i legg och pass, om läkare, psykolog eller Socialstyrelsen bedömer att beslutet är väl grundat och kommer att bestå under överskådlig tid. Vi hoppas att en liten grupp människor snart kommer att kunna leva sina liv lite friare och mindre orosfyllt och kommer att kunna visa upp sitt legg på tåget, banken och hotellet precis lika självklart som miljoner andra människor i Sverige gör i dag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 95 Janine Alm Ericson (MP)

Fru talman! Det är en viktig fråga som debatteras här i dag, och även jag har därför anmält mig för att kort säga några ord. Det mesta är redan sagt av mina kollegor som ställt sig bakom utskottets förslag och uppdateringen av denna lagstiftning. Det är dags och har egentligen länge varit dags att ta detta steg.

Jag vill säga äntligen - för det är verkligen på tiden att denna lagstiftning, som har över 50 år på nacken, nu uppdateras. Det är en viktig reform för att förbättra livsvillkoren och stärka friheten för transpersoner.

Men detta är också en mycket sorglig debatt, där så mycket desinformation fortfarande får så stort utrymme. De frågor och farhågor som har tagits upp här i dag har tidigare besvarats av remissinstanser, i den allmänna debatten och av mycket tålmodiga ledamöter i denna kammare. Ändå fortsätter ifrågasättandena. De som inte vill ha bättre förutsättningar för transpersoner fortsätter att upprepa frågorna och de felaktiga påståendena.

Många ledamöter har också tagit upp och svarat på frågorna och farhågorna, så jag kommer inte att lyfta dem igen. Men jag vill säga att jag känner mig helt trygg med att de bedömningar som samhällets olika aktörer har att göra kommer att göras bra, precis som i dag.

Jag förstår inte varför det ska vara så svårt och möta så stort motstånd att förenkla och förbättra för en grupp som vi vet känner sig utsatt i samhället, vilket också har tagits upp i dag - något som också ofta leder till stor psykisk ohälsa.

Jag tänkte bara ta upp ett par begrepp som jag har hört i debatten och reagerar starkt på.

Det första är försiktighetsprincip. Detta är något som ofta låter bra och som är bra att ta hänsyn till i väldigt många fall, kanske även i denna debatt. Men för vem vill vi ha en försiktighetsprincip? Ja, inte för de människor som i dag känner att de inte kan leva sina liv fullt ut utan hindras i så mycket som för oss andra är helt naturligt - något som ofta leder till ångest och psykisk ohälsa. Varför ska vi vara försiktiga med att ge människor en chans att lättare ändra sitt juridiska kön, när vi nu vet att de stora negativa konsekvenser som det har funnits farhågor för helt enkelt inte setts i andra länder? Varför kommer det att vara annorlunda i Sverige, som dessutom inte kommer att ha en lika långtgående lagstiftning?

Jag hörde också att det talades om människovärde. Det är också ett väldigt viktigt begrepp. Vi pratar ofta om mänskliga rättigheter, men det är klart att människovärde är ett viktigt begrepp. Men vems värde? Det finns ingen vars värde kränks av denna nya lagstiftning. Men de som berörs av uppdateringen får nog bara av denna debatt en känsla av att deras människovärde inte är så stort. Det tycker jag är sorgligt. Ska vi prata om människovärde är det mest naturligt att rösta för det här förslaget.

Den uppdaterade lagstiftningen är mycket välkommen för dem som berörs. Det är ett steg i rätt riktning. Det ska helt enkelt bli enklare att leva som den en är och känner sig som.

Jag är stolt över förslaget, och jag ser fram emot att rösta för det. Jag ser också fram emot att kämpa för ytterligare förbättringar, mer mänskliga rättigheter och mer människovärde.

(Applåder)


Anf. 96 Jakob Olofsgård (L)

Fru talman! Vem är jag som politiker att neka någon annan att själv få säga vem den är? Vem är jag som icke-transperson att tro mig veta att det inte är viktigt eller att det inte skulle vara möjligt att dela på juridiskt och medicinskt kön utan minst sex år av utredning?

Fru talman! Vem är jag, som inte är född i fel kropp, att säga till någon som är det att hen, som kanske har vetat sedan hen var fem år gammal att det som är här uppe inte stämmer överens med det som är här nere, att de fyra sista siffrorna i personnumret eller vad det står i passet inte är en av de viktigaste sakerna på jorden?

Fru talman! Vem är jag, som inte behöver bära på tankar om att det bästa vore om jag inte fanns och att detta liv inte är värt att leva, att säga att åren mellan 16 och 18 år är år då du bara förväntas bita ihop och vänta - vänta tills staten säger att du själv får ha en åsikt om vem du är? Vem är jag att förpassa två av de kanske mest avgörande åren i en tonårings liv, som aldrig kommer tillbaka igen, att till de kanske sex år som en utredning för en diagnos i dag kan ta?

Fru talman! Vem är jag att säga att detta inte är en oerhört svår fråga, en komplex fråga där inget är svart eller vitt och där vi som människor har så helt olika både känslor och erfarenheter av en uppväxt fylld av psykisk ohälsa och människors illa bemötande?

Fru talman! Vem är jag att säga att den ökade skaran av unga flickor som upplever en oerhörd vilsenhet i sin sexualitet och identitet, påverkade av alltifrån en otrygg uppväxtmiljö till algoritmernas aldrig sinande ström av skrollande timme ut och timme in, för att sedan bli lämnade i en total vilsenhet - vem är jag att säga att de inte skulle behöva den absolut bästa högspecialiserade vården i vårt land?

Fru talman! Vem är jag att vifta bort människors otrygghet och oro över att det i dag saknas alltmer av de trygga rum för kvinnor som förr var en självklarhet men i dag blir alltmer en bristvara och en sällsynthet?

Vem är jag?

Fru talman! Jag är någon som inte kommer att lämna dessa människor i sticket. Jag är någon som inte kommer att låta mig vikas ned av politiskt spel eller av krafter som under 17 års tid konsekvent och systematiskt har motarbetat den lilla grupp vars enda önskan är att själva få bestämma vem de är.

Jag är någon som har vandrat nära dessa människor i samtal och stöd i nästan 20 års tid och hela tiden har sett deras kamp, och därför kommer jag inte att sluta hjälpa dem förrän vi har kommit över målsnöret.

Fru talman! Jag är någon som tillhör ett parti där många har gått före mig ända sedan 1972, innan jag var född, och nu, när dessa kämpar har lämnat över stafettpinnen, får jag vara med och tillsammans med många andra föra den in i mål.

Jag är någon vars parti inte kommer att sluta att bry sig om dessa frågor även när dagens debatt är slut och var och en har gått hem till sitt. Jag är någon som inte kommer att sluta kämpa för både transpersoners och kvinnors lika rättigheter och kanske snarare kommer att ännu mer lyfta alla människors rätt till frihet, för denna debatt visar att vi fortfarande har stora saker att ta itu med och göra upp med.

Fru talman! Jag är någon som vill yrka bifall till utskottets förslag i det här betänkandet och vid dagens votering kommer att rösta för en lag där vi äntligen flyttar makten från staten dit den hör hemma, till människors egna händer, att tillsammans med vården få bestämma vem de i sitt hjärta är.

Jag är någon vars partifärg i dag är alla regnbågens färger - färger av respekt och frihet - och det är jag oerhört stolt över.

(Applåder)


Anf. 97 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka på ett återförvisande av betänkandet SoU22, som baseras på Moderaternas och Liberalernas utskottsinitiativ, till socialutskottet.

Det lagförslag som vi nu ska ta ställning till har många brister och hotar att förvärra situationen för barn och ungdomar. Lagförslaget innebär i praktiken att man tillåter alla personer att själva bestämma sitt kön. Kristdemokraterna säger bestämt nej till detta. Det är orimligt att ett barn som endast är 16 år ska kunna välja könstillhörighet trots att det inte finns en diagnos om könsdysfori i botten. Professorer och specialistläkare inom psykiatrin varnar för att den upplevda könsdysforin förvärras med det lagförslag som en majoritet i socialutskottet nu vill förverkliga.

Min bakgrund är att jag har jobbat inom psykiatrin i mer än 25 år. Jag har jobbat med barn och ungdomar mellan 16 och 25 år i mer än tolv år. Jag har träffat många i den grupp som vi talar om i dag - barn och ungdomar som mår psykiskt dåligt av olika orsaker. I min yrkesutövning har jag träffat många som brottas med sin identitet i dessa åldrar. Det kan vi nog alla känna igen oss i också från när vi själva var tonåringar. Det tillhör en normal utveckling.

Att vuxna i dag har så svårt att härbärgera ungdomars känslomässiga problem är en del av problematiken. När vi inte står ut vill vi kunna åtgärda det. Det är därför detta förslag inte är bra. Det är som att vi i stället lämnar över ansvaret till de unga att lösa ett ifrågasättande av sin identitet.

I alla tider har det funnits killflickor och tvärtom. Det är egentligen inte en politisk fråga. Det är en känslomässig fråga, och den ska man få hjälp med på olika håll, kanske främst genom sina föräldrar men när så behövs också av barn- och ungdomspsykiatrin.

Fru talman! I det nya förslaget står det att det om man är under 18 år visserligen kommer att krävas föräldrars medgivande och en sjukvårdskontakt, men mar tar bort dagens multifunktionella vårdteam med flera professioner som gör en grundlig utredning, och kravet på en diagnos om könsdysfori tas bort.

Varför vill vi då inte sänka åldersgränsen när det gäller juridiskt kön? Vi befinner oss i ett läge där allt fler barn söker sig till vården på grund av könsdysfori, men vi vet inte varför. Samtidigt varnar professorer och specialistläkare inom psykiatrin för att möjligheten att enklare byta juridiskt kön skulle kunna leda till att den upplevda könsdysforin förvärras och att det blir ett första steg mot irreversibla hormonbehandlingar och könskorrigeringar som kanske inte hade behövt göras, då könsdysforin kan läka ut med puberteten, och som många kan komma att ångra i vuxen ålder.

Kunskapsläget för när man bör sätta in denna typ av hormonbehandlingar har dessutom förändrats sedan frågan senast remitterades till expertmyndigheter. Socialstyrelsens kunskapsstöd säger numera att detta endast ska erbjudas personer så unga som 16 år i undantagsfall. Socialstyrelsen menar nu att riskerna väger tyngre än förväntad nytta med hormonbehandlingar för personer så unga som 16 år. Huvudargumentet för att sänka åldersgränsen finns alltså inte kvar. Vi måste då ta ansvar och låta försiktighetsprincipen råda.

Men sedan ska vi vara tydliga med att vi kristdemokrater ser att situationen för personer som får diagnosen könsdysfori och vården måste förbättras. Den psykiska ohälsan bland transpersoner är utbredd, och många får vänta alldeles för länge på att få det stöd de behöver. Svensk transvård lider av allvarliga brister - det ser vi inte minst i dagens vård - rörande tillgänglighet. Och det är brist på kunskap om vårdens resultat. Men om vi på riktigt vill förbättra vården och öka stödet och hjälpen till denna utsatta grupp, varav många är unga, är inte denna lag rätt väg att gå.

Försiktighetsprincipen har inte präglat hur förslaget drivits igenom i riksdagen. Förslaget till ny könstillhörighetslag borde ha remissbehandlats. Majoriteten inom socialutskottet borde ha respekterat minoritetsskyddet och skickat ut förslaget på remiss. Det gjordes inte.

Detta är ett nytt förslag som skiljer sig i förhållande till det som remissinstanserna senast fick tycka till om. Vårdpersonal borde få yttra sig om hur det påverkar deras möjlighet att göra en utredning om de inte får beakta hur länge någon har haft sin upplevelse och om de inte heller får ställa krav på könsdysforidiagnos.

Socialstyrelsen har ändrat kunskapsstödet när det gäller unga med könsdysfori sedan remissinstanserna fick tycka till. Det är svårt att motivera en sänkning av åldersgränsen för byte av juridiskt kön till 16 år, givet det nya kunskapsläget. Vi hade velat lyssna in professionen även i denna fråga.

Det handlar också om risken för missbruk. Det finns farhågor om att brottslingar skulle kunna använda denna möjlighet till enklare byte av identitet genom juridiskt könsbyte. Det hade vi också velat ställa frågor kring - på Ekobrottsmyndighetens och Svenska Bankföreningens område.

Att det inte blev en remissrunda är ett svek mot medborgarnas rätt till en ordentlig lagstiftning. Lägg därtill att tiden för offentlig granskning endast blev 13 dagar! Det är inte bra.

Socialstyrelsen kom i december 2022 att publicera nya riktlinjer. Där manades till försiktighet med hormonell och kirurgisk behandling vid könsdysfori. Socialstyrelsen slog fast att vårdåtgärder måste ges utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet och utifrån principen att göra gott och inte skada. Det är en tvärbromsning jämfört med myndighetens riktlinjer från 2015.

Karolinska institutet, KI, hänvisar till internationella studier som visar att 80 till 90 procent av barn och ungdomar ångrar sig och att de i stället behöver erbjudas hjälp och psykologiskt stöd. KI hävdar dessutom att det inte finns någon evidens för att byte av juridiskt kön skulle upplevas som något annat än ett första steg mot en övergång till ett annat kön.

Det är en av seklets största skandaler. Det betyget uttalade Mikael Landén, som är professor och överläkare i psykiatri vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Evidens, trygghet och säkerhet är tre ledord som man arbetar efter i vården och även när man stiftar lagar. Här är det olika delar som saknas, menar vi.

En majoritet av svenska folket är emot, och ett stort antal professorer och specialistläkare inom psykiatrin varnar för lagförslaget. Det finns många brister, och detta hotar alltså att förvärra situationen för barn och ungdomar.

Varje riksdagsledamot har nu ett ansvar. Jag hoppas att man tar det och att man lyssnar till sitt hjärta och också lyssnar på vad professionen säger. Framför allt är detta viktigt för våra barn och ungdomar i vårt land.

Det är viktigt att vi reviderar och återförvisar förslaget till socialutskottet. Om det inte görs kommer vi att rösta nej. Kristdemokraterna strävar efter att förbättra transvården och erkänner behovet av förbättringar. Men det aktuella lagförslaget är inte rätt väg att gå, tvärtom. Gör om! Gör rätt!

(Applåder)


Anf. 98 Martina Johansson (C)

Fru talman! Tack, Dan Hovskär, för anförandet! Kristdemokraterna är inte kända för att stå upp för hbtqi-personers rättigheter. Tidigare har Kristdemokraterna motarbetat förslag när det gäller samkönade äktenskap och samkönade personers möjligheter att adoptera - detta även i en gemensam regering med Centerpartiet. Jag tycker att det visar på en historia av att ert parti inte står upp för hbtqi-personers rättigheter.

Av ledamotens anförande förstår jag att Kristdemokraterna inte kommer att rösta för detta förslag, oavsett argument, för Kristdemokraterna vill inte ge dessa personer denna möjlighet.

I anförandet pratar ledamoten om hormonbehandling från 16 år, men det är ingenting som regleras i den här lagstiftningen. Det vi säger ska kunna ske från 16 år är byte av juridiskt kön - detta ska då göras tillsammans med vårdnadshavarna. Det handlar inte om att enväldigt själv bestämma vilken behandling det ska vara. Precis som i fråga om all annan vård och behandling tas det gemensamma beslut mellan läkare, psykologer, psykiatriker och patienten.

Frågan är: Finns det något argument när det gäller detta förslag som skulle kunna få Kristdemokraterna att ändra sig och ställa sig på hbtqi-personernas sida och ge dem ökade rättigheter?

(Applåder)


Anf. 99 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten Martina Johansson, för frågorna! Vi har alltid ett anslag, att vi står på de svagas sida. Vi vill självklart titta på: Vad är det för frågor som är viktiga?

Här har vi använt perspektivet för barn och ungdomar, de som kanske inte för sin egen talan. Jag har själv jobbat i många år med just den gruppen. De känner att de har svårt med sin identitet och mår psykiskt dåligt. Då ska vi ge det bästa stödet för dem utifrån detta.

Vi tycker att vi ska ge utredningsmöjligheter. Man ska kunna få en könsdysfori utredd av ett team, som då också utreder det lite djupare. De som kommer fram till detta ska självklart få göra det, tycker vi. Vi tycker att dagens lagstiftning är bra.

Vi har barnens och de ungas perspektiv som utgångspunkt. Regeringen utvecklar också transvården vidare, och där har vi nu tagit ett större grepp och gjort den till högspecialiserad vård som kommer att specialiseras ännu mer på tre platser i landet.

(Applåder)


Anf. 100 Martina Johansson (C)

Fru talman! Att stå på de svaga personernas sida, att det är viktiga frågor och att det handlar om ett perspektiv för barn och unga - man kan ju vända och vrida på argumenten åt bägge håll, och det är just därför jag tycker att den här förändringen är viktig. Jag ställer mig på de svagas, minoritetens, sida. Jag ställer mig på barns och ungas sida, de som nu, tidigare än med dagens lagstiftning, får föra sin egen talan tillsammans med sina vårdnadshavare.

Den här förändringen i lagstiftningen ger precis det som ledamoten efterfrågar: ett större fokus på vård och behandling och högspecialiserad vård, eftersom vi ger dem möjlighet att kunna fokusera på detta i stället för att ägna sig åt administration. Utifrån hur lagförslaget ser ut vill jag därför påstå att ledamotens argument säger emot sig självt.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur länge vi utreder frågan eller hur vi ändrar förslaget. Kristdemokraterna kommer ändå aldrig att ställa sig bakom det. Kristdemokraterna säger att man inte vill sänka åldern till 16 år för detta, men man är överens med övriga partier i Tidöavtalet om att se över om man kan sänka straffrättsåldern. I det fallet är helt plötsligt 16-åringar tillräckligt gamla för att ta de fulla konsekvenserna av ett beslut, mer eller mindre medvetet. Men det gäller inte i frågan om att bekräfta sin egen könsidentitet.

(Applåder)


Anf. 101 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Tack till ledamoten Martina Johansson för frågorna!

Jag vill inte diskutera brottslingar ihop med en fråga av den här digniteten. Jag ser det som två olika delar.

Att vi säger nej till att sänka åldersgränsen nu är för att det finns så många frågetecken. Det finns många signaler från professionen som säger att forskningsläget är oklart. Många, bland annat KI själva, säger att 80-90 procent ångrar sitt könsbyte efter tonåren när de kommer in i mer vuxen ålder.

Vi måste vara rädda om varandra, och därför måste vi ha en försiktighetsprincip. Vi behöver titta mer på alla delar, och sedan ska vi självklart hjälpa dem på vägen framåt. Det är därför vi bygger ut psykiatrivården för att försöka få en helhet kring frågorna.


Anf. 102 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Angående vad KD säger nej till kom ett exempel om åldersgränsen. Jag tycker ändå att det är viktigt, fru talman, att vara tydliga med att vad KD säger nej till är att över huvud taget röra sig framåt.

Jag hade en stor förhoppning att vi tillsammans i regeringsställning skulle kunna ha lagt en proposition om en moderniserad lagstiftning. Jag konstaterar att när Acko Ankarberg Johansson från Kristdemokraterna stod i talarstolen här i riksdagen och hade en interpellationsdebatt i fjol sa hon att det har tagit lång tid att få på plats en ny lagstiftning: "Den borde ha funnits färdig och lämnats till riksdagen för flera år sedan."

Jag håller verkligen med. Det har dröjt alldeles för länge, men nu är vi äntligen här.

Jag tänker egentligen inte ha så mycket diskussion i sak med ledamoten Hovskär, för jag tycker att debatten går lite på repeat. Men det är ändå viktigt att klarlägga några saker om processen, för jag tycker ärligt talat, fru talman, att Kristdemokraterna inte är ärliga.

Kristdemokraterna sa nej till att över huvud taget påbörja ett beredningsarbete i utskottet. Efter fem månader säger man sedan att man vill ha en remiss. Varför, ledamoten Hovskär, kom inte detta yrkande direkt, om det nu handlar om att man är så intresserad av att på riktigt ta in nya synpunkter? Det är min första fråga.

Fru talman! Jag tycker vidare att det blir ganska intressant och märkligt att å ena sidan lyfta alla synpunkter som har framförts i remissprocessen tidigare för att å andra sidan i någon mening kritisera oss för att vi har lyssnat på remissinstanserna och ändrat förslaget. Då blir argumentationen att förslaget har förändrats och därför måste ut på ny remiss.

Fru talman! Det normala är att man har en remissomgång, tar in synpunkter, gör om förslaget och sedan lägger fram det och röstar om det. Varför är det inte en rimlig ordning, ledamoten Hovskär?


Anf. 103 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Tack för frågorna, Johan Hultberg!

Det är det som det handlar om: Man bygger ett lagförslag på olika delar. Vi tog det för en självklarhet att vi skulle ha en remissomgång när flera delar har förändrats och man, som du själv sa i ditt anförande, har jobbat om förslaget i grunden. Att sedan inte lägga ut det på remiss ser jag det som en stor brist.

Sedan man gjorde den förra remissomgången har Socialstyrelsen bland annat ändrat sitt kunskapsstöd när det gäller unga med könsdysfori. För oss är det självklart att när man gör ett lagförslag vill man jobba igenom det och låta experter vara med och tala om det. Detta blev vi faktiskt väldigt förvånade över, och det gäller även många i professionen.

Vi måste också ta upp de delar som vi inte tycker är bra och förenliga med ett lagförslag. Det är självklart därför som vi lyfter upp dessa argument.


Anf. 104 Johan Hultberg (M)

Fru talman! Min poäng var alltså att Kristdemokraterna motsatte sig att vi över huvud taget skulle påbörja ett arbete med att försöka modernisera den här lagstiftningen. Det är ändå det som är utgångspunkten för Kristdemokraterna. Jag tror att det blir rätt uppenbart för alla som följer debatten att det egentligen inte handlar om någonting annat än att man försöker filibustra från Kristdemokraternas sida.

Detta beklagar jag. Jag tycker att det hade varit mer rakt och ärligt att säga nej till förslaget för att man tycker annorlunda. Det var där vi landade i regeringen: Vi var tre partier som i den här frågan tyvärr inte kunde komma överens. Vi har ett fantastiskt gott samarbete i regeringsställning mellan moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater för att göra Sverige bättre och tryggare, för att återupprätta arbetslinjen, för att få ordning på energikrisen och för att återupprätta kunskapsskolan. Men i den här frågan kunde vi inte enas.

Jag tycker att det är beklagligt, och jag tycker att Kristdemokraterna borde ha nöjt sig där och inte agerat så som man har gjort. Vi har som sagt lyssnat på remissinstanserna och tagit deras svar i beaktande. Med Kristdemokraternas och ledamoten Hovskärs resonemang blir det ju en evighetsmaskin. Vi skulle aldrig kunna komma till beslut, för så fort vi skruvar i förslaget utifrån vad remissinstanserna kan ha för synpunkter skulle vi ha en ny remissrunda och sedan en ännu en.

Det blir också märkligt att man argumenterar utifrån hur kunskapsstödet är för vården och att det är detta som ska styra om vi ska ha en ny remissrunda i riksdagen kopplat till den här lagstiftningen. Vi reglerar ju inte i detalj vilken vård som ska bedrivas. Det här förslaget handlar först och främst inte alls om vården utan om det juridiska könet. Det blir väldigt märkligt argumenterat: Nu har Socialstyrelsen ändrat sitt kunskapsstöd för könsdysforivården, så då måste vi ha en ny remissrunda om lagstiftningen som reglerar det juridiska könet.

Fru talman! Argumentationen håller helt enkelt inte.

(Applåder)


Anf. 105 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Tack, Johan Hultberg! Argumentationen tycker jag blir lite ihålig från din sida sett. Vi måste ju lyssna när argumentationen förändras från olika experters håll, när bland andra Socialstyrelsen ändrar sina kunskapsstöd och så vidare och när utvecklingen förändras. Man ser det på andra håll också.

Du pratade om att filibustra, men vi vågar ju ta de svåra frågorna, gräva lite djupare och se att många i den ökande grupp unga tjejer vi pratar om har en samsjuklighet. De har autism, depression och ångestsjukdomar. Då måste försiktighetsprincipen råda, tycker vi. Det är därför vi säger nej till sänkt åldersgräns.

Vi vänder oss mot idén att juridiskt kön är något som alla ska kunna bestämma själva även om det inte finns en diagnos om könsdysfori i botten. Det är de frågorna vi vill lyfta fram och det vi vill påpeka. Det handlar om forskning och evidens som vi vill ska råda.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill bara påminna om att en ledamot i en debatt bör använda talares för- och efternamn och till exempel inte säga du. Det är lätt att missa, så det var bara en påminnelse.)


Anf. 106 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Uppgiften om att 80 procent ångrar sig har förekommit flera gånger i diskussionen. Jag tänkte att jag skulle läsa upp lite av vad som står på Socialstyrelsens hemsida om just det här. Det finns nämligen inte riktigt något enkelt sätt att mäta ånger. Studierna som inkluderas i påståendet om 80 procent baseras på väldigt blandade metoder. Det är också mycket olika vilka personer som finns med i underlaget.

Socialstyrelsen skriver på sin hemsida: "Socialstyrelsen bedömer att det inte finns några enhetliga data för hur många som växer ur sin könsinkongruens. I de studier som finns har man undersökt olika saker, en del har undersökt barn som sökt vård men ej fått diagnos, andra som sökt vård och fått en diagnos efter utredning, eller barn som svarat på frågor i populationsenkäter."

Det är alltså någonting annat. Det är inte bland de 16-åringar vi främst diskuterar här i dag - apropå att detta kopplas till sänkningen av åldersgränsen - som vi ser något slags samstämmighet i några stora studier om att 80 procent på något sätt skulle ångra sig. Den typen av uppgifter kommer från studier som dels är ganska gamla - några är till och med från 80-talet -, dels handlar om en väldigt bred grupp barn och ungdomar. Det är stor skillnad mellan små barn, alltså de som är förpubertala och sju åtta år gamla, och tonåringar, som är de som berörs av lagändringen vi diskuterar här i dag.

Jag undrar hur ledamoten ser på detta och hur ledamoten kopplar det till utredningen som gjordes av SBU där de tittade på alla studier som finns om ånger eller så kallad detransition. De kom fram till att det med en väldigt bred definition handlar om 0-13 procent. Det inkluderade alla typer av ånger och detransition, även personer som kanske ångrar något visst ingrepp men inte hela processen och så vidare. Jag vill gärna höra en reflektion kring det.


Anf. 107 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Det finns många delar i detta, och man ska alltid vara försiktig med vissa siffror. Man kan se på olika utredningar, men man ska ta dem för vad de är. Karolinska institutet hänvisar ändå till internationella studier som visar att 80-90 procent av barn och ungdomar ångrar sig. Man får dock alltid ta det med en nypa salt. Det handlar om att många andra också understryker detta.

Många läkare specialiserade på barn- och ungdomspsykiatri menar att lagförslaget som ligger på bordet här ökar risken att omyndiga påbörjar sin könsbehandling alldeles för tidigt. Dessa läkare ser att risk föreligger för att många kommer att ångra sig framåt. Det finns även ett antal personer som har gjort dessa ingrepp som nu ångrar sig och varnar för den här lagen. Det finns alltså ganska många fler som man också ska lyssna på i denna fråga.


Anf. 108 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Jag tycker absolut att man ska lyssna på olika erfarenheter, och jag är naturligtvis emot att människor blir felbehandlade. Det är ju viktigt när det gäller all typ av vård att vården ges baserat på evidens och kunskap för att säkerställa att den håller hög kvalitet och att alla får den vård de behöver, varken mer eller mindre.

Det kom upp i det tidigare replikskiftet att Socialstyrelsen har ändrat sina riktlinjer efter det att ny kunskap kommit in. Man har blivit lite mer återhållsam. Det är jättebra, och det har vården gjort själva baserat på forskning precis på det sätt som det är tänkt att fungera.

Påståendena om att en ändring av juridiskt kön på något sätt skulle vara en skadlig social transition som skulle leda in i behandling finns det inget stöd för. Senast i helgen, tror jag att det var, gjorde Godmorgon världen ett litet gräv. De hade pratat med Helsedirektoratet, alltså Norges motsvarighet till Socialstyrelsen. Där var det en person som sa att om man gör det enklare att ändra juridiskt kön innebär det att färre får behov av behandling och att om man kan identifiera sig med det kön man upplever att man har betyder det väldigt mycket och har väldigt många praktiska konsekvenser. Att man får detta på plats kan för många dämpa den könsdysfori man känner, säger den här personen.

Akademiska sjukhuset svarade i sitt remissyttrande att de tycker att det är bra om man får möjlighet att ändra juridiskt kön och att social transition är någonting som de uppmuntrar innan man ger sig in på behandlingar som i vissa fall kan vara irreversibla, eftersom man då kan ångra sig.

Det är alltså viktigt att ta till sig alla dessa uppgifter och lyssna på en bredd av åsikter och kunskaper, gärna från myndigheter både i Sverige och i våra grannländer där det finns erfarenheter och kunskaper och där man har försökt samla ihop kompetensen, inte bara vad enskilda representanter för olika yrken säger i debatten. Det vill jag också gärna höra en reflektion kring.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen (MP).


Anf. 109 Dan Hovskär (KD)

Fru talman! Vi kristdemokrater vågar ju lyssna på en stor bredd av delar. Det är därför vi har kommit fram till att det finns en hel del farhågor med lagförslaget. Vi har hört att många höjt sina röster kring att det finns tveksamheter. Därför säger vi att när man nu inte har gått ut och gjort en remissrunda där man lyssnat på professionen och de har fått säga sitt är det varningssignaler som lyser. Vi hade gärna velat ta en runda till för att få detta mer belyst. Vi vill ju att forskning och evidens ska råda när vi fattar beslut om förslag som påverkar våra barn och unga. Det är därför vi säger nej bland annat till att sänka åldersgränsen till 16 år.


Anf. 110 Mona Olin (SD)

Fru talman! Vi debatterar i dag SoU22. Mycket har sagts i debatten om utskottsinitiativet Förbättrade möjligheter att ändra kön. Denna fråga sträcker sig över så många områden att det fortfarande finns en del att säga. Enligt oss sverigedemokrater finns det också mycket kvar att ta ställning till och utreda innan lag ska stiftas.

Jag sa även i en tidigare replik att det inte bara är en utan flera lagar det handlar om. Två av dem är lagen om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och lagen om fastställande av kön i vissa fall.

Det som har diskuterats mest här i dag är den juridiska könsdefinitionen, men jag tänkte säga några ord om de kirurgiska ingreppen i könsorganen. Tillämpningsområdet är att denna lag gäller för sådana kirurgiska ingrepp i en persons könsorgan som utförs inom hälso- och sjukvården för att kroppen ska stämma överens med könsidentiteten.

Förslaget säger att kirurgiskt ingrepp får göras på den som har fyllt 18 år om personen är folkbokförd i Sverige, sedan en lång tid upplever att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten och måste antas komma att leva i denna könsidentitet under överskådlig tid. Det finns ett tillägg att på en person som är under 23 år får dock könskörtlarna avlägsnas endast om det finns synnerliga skäl.

Vi har en steriliseringslag i Sverige, och enligt den ska man ansöka hos Socialstyrelsen för att få göra en sterilisering.

Enligt förslaget ska det inte längre krävas tillstånd för kirurgiska ingrepp i en persons könsorgan och könskörtlar.

Först ändras alltså juridiskt kön, med förenklat underlag, och sedan tillåts könskirurgi utan någon ansökan eller tillstånd från Rättsliga rådet. Denna underlivskirurgi ska i stället föregås av de bedömningar som görs av hälso- och sjukvården utan att något formellt beslut fattas av Socialstyrelsen.

Den tidigare tillståndsprövningen har säkerställt en enhetlig tillämpning av lagstiftningen och medfört en kvalitetskontroll av de utredningar som läggs till grund för bedömningen av om underlivskirurgi ska genomföras. Det är alltså säkerhetsaspekten som lyfts fram. Ett beslut om underlivskirurgi är ju av stor betydelse för den enskilde, och det är irreversibelt.

Enligt nuvarande könstillhörighetslag är en av förutsättningarna för att få genomgå underlivskirurgi att personen sedan en lång tid "upplever att han eller hon tillhör det andra könet". Underlivskirurgi enligt könstillhörighetslagen är således endast möjlig för personer vars könsidentitet är antingen man eller kvinna.

Den nya lagen föreslås däremot vara tillämplig när en person sedan en lång tid upplever att kroppen inte stämmer överens med könsidentiteten. Lagens tillämpningsområde är således inte begränsat till dem vars könsidentitet är antingen man eller kvinna, utan de ingrepp som regleras i den nya lagen ska syfta till att göra så att kroppen stämmer överens med könsidentiteten. God vård av vuxna med könsdysfori, det vill säga könsbekräftande vård inklusive underlivskirurgi, ska ges till alla med könsdysfori även om könsidentiteten är varken kvinna eller man.

Tanken att kirurgi ska genomföras på en frisk kropp för att skapa en icke-binär kropp är främmande. Man frågar sig vilken vetenskap och beprövad erfarenhet detta lutar sig mot. Men den frågan avhänds till hälso- och sjukvården utan några formella beslut av Socialstyrelsen, som säger att vård ska göra gott och inte skada.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Leonid Yurkovskiy (SD).


Anf. 111 Leonid Yurkovskiy (SD)

Fru talman! Förbättrade möjligheter att ändra kön, självbestämmande så långt det är möjligt och, som tidigare talare var inne på, könskirurgi för icke-binära - det är många ämnen som det här lagförslaget berör som man måste låta sjunka in ordentligt.

Jag har som jag var inne på tidigare faktiskt stor respekt för våra Tidökollegor i socialutskottet, oavsett ställning i den här frågan, och även för oppositionspartierna. De har visat ett genuint intresse och gedigen kunskap i flera ämnen. Det gör det svårt för mig att förstå att man är redo att gå vidare när det är så många frågor som fortfarande hänger i luften.

Debatten har pågått länge, som ni märkt. Mycket av det som behöver sägas har redan sagts, så jag vill bara säga följande.

När det gäller sänkt åldersgräns är det inte särskilt långsökt att tänka sig att det när 16-åringar tillåts byta kön i pass och handlingar blir svårare att neka behandling när de söker vidare vid 18 års ålder - vilket, ska tilläggas, också är väldigt ungt i sammanhanget. Samhället har då redan som man säger "bekräftat" personens uppfattning om sitt rätta kön. Och även om läkare senare hittar andra troliga förklaringar till könsdysforin kan det bli svårare att säga nej till ingrepp.

Kombineras detta med avsaknaden av diagnoskrav för juridiskt könsbyte blir det ännu enklare för unga med psykisk ohälsa att trilla in på det här spåret. Det medför också en risk att de ungdomar som hade behövt få någon sorts diagnos just där och då inte får det - att de inte får den vård som de egentligen hade behövt.

Vi har också detta att det inte ska finnas något krav på Socialstyrelsens godkännande för kirurgi. Om man ska skära i minderåriga, bränna bort bröstvävnad på flickor eller de facto stympa friska könsorgan ska det väl rimligtvis vara fler instanser som behöver granska och ge sitt godkännande, inte färre?

Sedan en sak till. Det som borde ta mer plats för hela det här politikområdet - kanske inte just i den här debatten men för politikområdet - är inte frågan om hur vi ska göra det enklare att ändra personnummer eller operera bort vävnad på unga människor. Frågan borde vara varför vi ser en sådan drastisk ökning av personer med könsdysfori.

Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas har vi haft en ökning med cirka 2 300 procent över tio år, fram till 2019. Det är säkert ännu högre nu. En stor del av oron för min del över det vi har pratat om handlar såklart inte om dem som det här en framgångssaga för, utan oron handlar om dem som ångrar sig.

Jag är tyvärr ganska övertygad om att om några årtionden, om inte tidigare, kommer vi att titta tillbaka på delar av den västerländska transvården och gripas av fasa över vad som tilläts ske. Vi ska se alla som ångrade sig i ögonen. De kommer att fråga er hur man kunde låta det ske att så gott som hela etablissemanget hejade på medan en på många sätt experimentell vård och politik utfördes på dem.

Nu röstar vi om en liten men viktig del av den här politiken. Även om lagen i sig inte berör just det här är det en viktig del av politiken, och i dag har vi möjlighet att välja om vi vill ha detta på vårt samvete eller inte.

(Applåder)


Anf. 112 Eric Westroth (SD)

Fru talman! Med respekt för kammaren och med tanke på hur lång debatten blivit väljer jag att avstå mitt anförande så att vi förhoppningsvis ska hinna votera under dagen som är.


Anf. 113 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! En lång debatt börjar kanske gå mot sitt slut. Jag skulle ändå vilja lyfta in några aspekter som jag tycker är relevanta i sammanhanget.

Det är mycket statistik och många åsikter och känslor som florerar i den här debatten. Jag tycker att det är en sorg, faktiskt, att vi har hamnat där vi har hamnat. Jag skulle vilja lägga ut texten lite grann om hur jag ser på den utveckling som vi har, för jag menar att det inte alltid handlar om sakfrågorna utan att det kanske snarare är ideologi och sättet vi ser på vår samtid och vårt samhälle som lägger grunden för mycket av de åsikter vi har.

Statistiken från Karolinska institutet togs upp i tidigare replikskiften. Man pratar om att det är 80 eller 90 procent av de unga som upplever könsdysfori i tidig ålder som sedan växer ifrån den uppfattningen av sig själva. Någon sa att den statistiken inte stämmer. Men Karolinska institutet har gjort den här utredningen baserat på vetenskapliga artiklar och internationella studier.

Det finns i alla fall en stor grupp unga människor som växer ifrån sin uppfattning om sig själv. Det handlar inte bara om könsdysfori utan även om andra uppfattningar man har om sig själv. Jag har själv fyra söner, och jag vet vilka diskussioner man kan föra hemma om alla möjliga saker. Man ändrar uppfattning. Man följer olika influencers och tar del av olika uppfattningar online på nätet. Vi ser en tydlig uppgång av den här dysforin, inte minst sedan 2010. Sedan 2000 har den ökat med 2 300 procent.

Den ideologiska utveckling som vi ser i västvärlden i den här debatten är inte isolerad till Sverige. Vi ser den överallt: i USA, i Kanada, i Storbritannien och runt om i Europa. Den bygger på en postmodern idé om relativism: Det finns inte någon objektiv sanning, utan det du känner är rätt för dig. Jag vänder mig mot det. Jag menar att liberalismen ofta har en tendens att springa in i ett mörkt rum med huvudet före och hoppas att ingenting står i vägen. Som konservativ menar jag att det är mer vist att sakta gå in i rummet, känna sig för och leta efter en lampknapp som låter en ta realistiska och rationella beslut.

Det här förslaget har inte stöd hos befolkningen. Det är helt uppenbart. Demoskops senaste undersökning visade att 20 procent är för förslaget i dess nuvarande form. Då får man ta hänsyn till att debatten många gånger också skapar en viss desinformation eller missinformation. Men jag tror att svenska folket överlag ser detta som orimligt på många sätt. Det finns en stark lobbyism bakom de här förslagen, och det ser vi även i Europa. Jag sitter i Europarådet själv och springer på exakt samma tendenser där. Det är beklagligt. Man gömmer sig bakom värdeord som mänskliga rättigheter, social rättvisa och så vidare för att driva en ideologisk agenda. Jag tycker att det är mycket problematiskt.

Jag är kulturpolitisk talesperson och har blivit ombedd att ta upp idrottsfrågorna. Man säger i den här debatten att det här är upp till idrotten själv och att det inte är någonting som politiken ska lägga sig i. Man säger också att det inte kommer att bli någon anstormning av unga som vill ändra juridiskt kön. Men så säger man i samma mening att förslaget öppnar för fler att just ändra juridiskt kön. Det finns alltså en viss paradox i resonemanget.

Jag menar att den utveckling som vi ser behöver tas på allvar. Vi har kvinnliga idrottare som måste tävla mot biologiska män i alla möjliga sporter: kampsporter, simning, tyngdlyftning, löpning - jag skulle kunna rabbla upp en hel radda med exempel. Det kanske mest beklagliga nämnde jag i ett replikskifte. Ett basketlag med unga tjejer valde att lämna walkover i kvartsfinalen för att de menade att det var helt orimliga villkor när de skulle möta biologiska killar. Jag tycker att det är fruktansvärt tragiskt.

Jag menar att det inte handlar om transfrågan över huvud taget utan om de här 80-90 procenten - eller om det nu är 60, 70 eller 50; det spelar ingen roll. Det handlar om en rad ungdomar som upplever sig vara i fel kropp men som sedan växer bort från den uppfattningen. Om det här lagförslaget går igenom och man underlättar för dessa unga människor att byta juridiskt kön kommer det också att underlätta för medicinska ingrepp, och det är läkare och barnpsykologer som menar att det är så.

Jag tycker att det är beklagligt att vuxenvärlden puttar på för den utvecklingen med den kraft man gör i den här kammaren. För mig som människa och som sverigedemokrat menar jag att det är helt orimligt. Jag kommer absolut att yrka på att vi återför detta till socialutskottet, för jag tycker att det behöver ses över en gång till.

Det är också beklagligt med den splittring som sker inom Moderaterna. Jag tycker att det är synd att den liberala falangen får så mycket utrymme i den här frågan, när det också finns så många inom det partiet som står upp för konservativa åsikter och värden.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mona Olin, Michael Rubbestad, Eric Westroth och Leonid Yurkovskiy (alla SD).


Anf. 114 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Flera av de senaste talarna har lyft fram detta med underlivskirurgi. Jag vill fästa uppmärksamheten på en viss sida i betänkandet som förklarar lite vad det egentligen handlar om. På sida 153 står det att det med den föreslagna lagändringen blir möjligt att genomgå underlivskirurgi även för icke-binära personer. Det är inte det ordvalet som används, men det är den gruppen som åsyftas. Det "finns emellertid inte tillräcklig evidens för underlivskirurgi som inte syftar till att göra könsorganet mer likt det andra könets".

Det finns alltså inte evidens för att genomföra operationer som syftar till att skapa något slags mellanting eller ingenting, utan det handlar om att ge en grupp personer som med den nuvarande skrivningen inte kan genomgå underlivskirurgi tillgång till sådan. Det är inte så att vården i Sverige kommer att börja operera lite hur som helst för att någon vill det, utan det styrs som vanligt av Socialstyrelsens kunskapsstöd, som jag är glad att det är så många här som pekar på vikten av. Evidensen kommer därifrån den ska komma. Ansvariga myndigheter tar fram kunskapsunderlag, och vården ska följa dem.

Det finns ingen som riktigt vet hur många personer som inte identifierar sig som män eller kvinnor och som kommer att vilja genomgå underlivskirurgi. Men det finns nu alltså en möjlighet, dock bara till ett av två alternativ, så att säga. Det är inte något fritt val, så att man får operera sig lite hur som helst - även om det finns sådana riktlinjer i länder med helt andra vårdsystem än det vi har här i Sverige.

Jag får återkomma lite mer till det här med idrotten, men jag tycker att det är intressant att betänka att Riksidrottsförbundet tyckte att det mer långtgående förslaget från 2001 var bra. Riksidrottsförbundet har väldigt mycket erfarenhet av att arrangera idrott för barn och ungdomar, även breddidrott. Vi kan återkomma till det, men först undrar jag vad Alexander Christiansson anser om det här med kirurgi och Socialstyrelsens roll i det hela.

(Applåder)

I detta anförande instämde Annika Hirvonen (MP).


Anf. 115 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Jag tackar för frågan. Jag är inte läkare eller barnpsykolog, utan jag utgår från de åsikter som med kraft har riktats mot det här förslaget från de personer som finns inom de professionerna. Jag är helt med på ledamotens resonemang; som förslaget är utformat kommer det inte per automatik att leda till den typen av underlivskirurgi. Det man menar bland dessa röster är att det finns ett tydligt stigma i de här frågorna, något som ibland kanske kallas för deplattformering och så vidare. Det finns också en stark lobbyism bakom det här.

Om det är så att ett juridiskt könsbyte har godkänts i det första skedet blir det svårt för personer som jobbar inom vården att sedermera neka en sådan här åtgärd, även om man upplever att det inte är rätt väg att gå för en ung person som inte vuxit färdigt i sitt konsekvenstänk. Enligt all vetenskap landar man inte i sitt konsekvenstänk förrän man är 25. Det som jag upplever som bekymmersamt är att vetenskapen på det här området inte alltid anses så relevant; det är de ideologiska utgångspunkterna som man hör lyftas fram, och det tycker jag är problematiskt.

(Applåder)


Anf. 116 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Om man som läkare inte kan säga nej till en person som vill ha viss vård som läkaren bedömer inte är gynnsam för den individen tycker jag inte att man ska vara läkare. Jag tycker att man ska följa kunskapsstöden och följa de riktlinjer som finns för att ge viss vård. Socialstyrelsen betonar, som jag nämnt tidigare i diskussionen, att det oavsett personers juridiska kön alltid görs en diagnostisk utredning innan behandling påbörjas. Så kommer det att fortsätta vara.

Vi har hört kommentarer här om att föräldrar inte kommer att kunna stå emot sina 16-åringars krav och nu då tydligen också att läkare inte kommer att kunna stå emot vad olika individer önskar ha för behandlingar.

I Sverige har vi ett system där läkarna är ansvariga för den vård som ges. Vi har inte ett system med informed consent, som vissa andra länder har. Ansvaret faller alltså tungt på den läkare som menar att en viss vård inte borde ha getts men ändå har gett den. Då tycker inte jag att man ska jobba som läkare. Det är väldigt allvarligt. Vården som ges måste vara baserad på evidens och den senaste kunskapen.

Tillbaka till det här med idrotten, som jag tycker är intressant. Nu är det flera av oss som har lyft att idrottsrörelsen själv bestämmer över hur man gör indelningar i kategorier. Riksidrottsförbundet är väldigt radikala i allmänna riktlinjer och menar att all barn- och ungdomsidrott egentligen inte ska göras indelat i kön. De tycker att det ska vara ambitionsnivå, kunskap och hur duktig man är på sin sport som ska styra indelningen.

Det kan man också verkligen diskutera, men jag tänker ändå att makten ligger hos idrottsrörelsen att bedöma att till exempel höga testosteronnivåer i en viss sport innebär en orättvis fördel och att man därför kör en reglering baserad på det. Vill man göra en sådan bedömning ska man kunna göra det och inte för att vi här har bestämt att den ska eller inte ska styras av juridiskt kön.

(Applåder)


Anf. 117 Alexander Christiansson (SD)

Fru talman! Jag ska svara generellt, för jag tror att mitt svar lappar över samtliga av de här frågorna. Det gäller just det jag lyfte i mitt anförande, nämligen att jag tror att vi har ganska olika världsbild, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det har väl framgått i många diskussioner i den här kammaren under de år som vi har funnits med i riksdagen, och så kommer det även att vara den här gången.

När det gäller förnekelsen av "deplattformering" - att bli anklagad för diskriminering - kommer det, oavsett om du är läkare eller om du är en liten fotbollsklubb i en kommun, att bli en mycket hård press. Det är det redan, för det finns en stark lobbyism i de här frågorna som jobbar väldigt aktivt. Ledamoten Ulrika Westerlund har ju själv suttit som vice ordförande i en av de kanske mer aktivistiska lobbyorganisationerna när det kommer till de här frågorna. Det är just därför jag menar att vi kommer att ha olika syn på det här.

Men de signaler man får i alla de mejl vi riksdagsledamöter får dagligen i den här frågan - men även i många andra frågor, såsom genusfrågor eller migrationsfrågor eller vad det än handlar om - är att det finns en stigmatisering som gör att man känner en hård press på sig att stå upp för ideologisk politisk styrning inom de här fälten på ett sätt som jag tycker är mycket allvarligt.

Det hoppas jag att vi i vår regering ska kunna komma till rätta med. Det är någonting jag kommer att arbeta hårt för som enskild ledamot, och det är också en av de stora anledningarna till att jag engagerade mig politiskt. Jag menar på att den vänsterliberala ideologin som påverkar många av de beslut som tas i det här landet är problematisk. Därför kommer vi att ha helt olika syn på det.

(Applåder)


Anf. 118 Michael Rubbestad (SD)

Fru talman! Under föregående mandatperiod hade jag förmånen att sitta som ledamot i utbildningsutskottet där jag primärt arbetade med förskola och annan pedagogisk omsorg. Under den tiden hade jag möjlighet att träffa en person som vi kan kalla Kalle, men som egentligen heter någonting annat.

Han berättade för mig om när han kom till förskolan en morgon som liten och redan på förhand hade bestämt sig för att han denna dag skulle vara Superman - eller Stålmannen, för oss som har några fler år på nacken. "Men Kalle, skulle du inte vilja prova att vara en prinsessa i dag i stället?" "Nej, jag vill ju vara Superman." "Men du, vi gör så här: Testa att vara prinsessa, och om det verkligen inte känns kul kan du byta om till Superman." "Okej." Sagt och gjort - Kalle sätter på sig en rosa klänning i det här fallet; han har en strut på huvudet, och i handen har han en pinne med en stjärna. Efter några minuter byter han ändå om till Superman.

Någon dag senare kommer Kalle till förskolan och säger: "I dag ska jag vara Batman!" "Men Kalle, vad skulle du säga om att vara en ponny i stället?" Det blir samma sak igen: Kalle är en ponny en stund, och när personalen verkar nöjd får han byta om till Batman.

En dag när kommer Kalle till förskolan är både Superman- och Batmandräkten redan upptagna. Kalle får en idé. Han skulle kunna vara en westernhjälte. Han drar på sig hästdräkten och ger sig ut för att jaga banditer i korridorerna när förskolepersonalen fångar honom. "Men Kalle, gud, vad kul! Du vill vara en ponny; du vågar testa något nytt - vad stolt jag blir över dig!"

Nu är det så att Kalle kommer från ett hem med total brist på kärlek och omtanke. Det förekommer våld, alkohol och droger. Kalle är i extremt behov av kärlek och omtanke. Frågan är då om han på förskolan kommer att fortsätta göra det han egentligen vill och det som faller honom naturligt när det alltid leder till att han blir ifrågasatt. Eller kommer han kanske att göra det som kanske inte faller honom naturligt men som leder till att han får beröm, blir sedd och får kärlek?

Kalle fortsätter på den här banan. Han växer upp och gör medvetna val som gör att han sticker ut och avviker från samhällsnormerna. Ju mer han sticker ut, desto mer beröm får han från sina vänner för sitt mod. Men Kalle mår inte bra. Det är någonting som känns fel.

Kalle blir lite äldre, och till slut behöver han psykologisk hjälp. Ganska snabbt kan det konstateras att de enda gånger han verkligen känt sig sedd och upplevt kärlek är när han avvikit från samhällets könsnormer och varit väldigt feminin. Kan det kanske vara så att han är född i fel kön och att han därför mår som bäst när han gör det som är feminint kodat?

Kalle försöker vara mer och mer feminin, och visst är det så att vänner, antalet likes på sociala medier och bekräftelsen blir starkare ju tydligare han är i sin identitet. Men han mår fortfarande inte bra. Kanske behöver han faktiskt fullt ut ta steget att bli kvinna för att äntligen må bra och trivas med sig själv?

Kontakten med vården fortsätter, och det råder ingen tvekan om att det rör sig om könsdysfori. Nyckelordet är bekräftelse. Men Kalle mår ändå sämre. Man försöker skynda på allt man kan, men för att påbörja den sista resan behövs dock en diagnos.

Då plötsligt händer någonting oväntat. Läkaren vill inte alls sätta den diagnosen på Kalle, trots att alla psykologer, lärare och alla andra vuxna han träffat har bekräftat det här. Ganska fort kan läkaren konstatera att det inte alls rör sig om könsdysfori. Anledningen till att Kalle lider av psykisk ohälsa är hans traumatiska uppväxt med våld, droger och brist på kärlek. Dessutom kan läkaren konstatera att Kalle lider av adhd, och det bidrar kraftigt till att han vantrivs i sin egen kropp.

I dag mår Kalle betydligt bättre och trivs med sig själv. Han får medicin mot sin adhd och samtal för att hantera sin traumatiska uppväxt. Bekräftelsen och hyllningarna på sociala medier har däremot helt försvunnit, eftersom ingen vill förknippas med en "ångrare".

Då är frågan: Vad hade hänt om den lag vi nu debatterar redan hade funnits på plats? Vad hade hänt om läkaren som ställde diagnos inte hade behövts utan Kalle själv utifrån självidentifikation hade fått avgöra sin könstillhörighet?

Konsekvenserna av att ta bort kravet på diagnos och även sänka åldersgränsen till 16 år ställer en väldigt tydlig fråga. Kalle är svaret på den frågan. Jag vill därför yrka bifall till Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas gemensamma reservation.

Fru talman! I dag arbetar jag inte längre med förskola och pedagogisk omsorg utan fokuserar på jämställdhet och diskriminering. Utifrån perspektivet jämställdhet ser jag med mycket stor oro på vad det här förslaget innebär.

Jag vill dock vara väldigt tydlig med att vi har stor förståelse för att mer behöver göras för att förbättra situationen för transpersoner i Sverige. Men faktum är att ingen analys har gjorts av hur den nya lagen kommer att påverka flickors och kvinnors rättigheter och i förlängningen hela jämställdhetsarbetet. Det finns en tydlig oro i Sverige kring vilka konsekvenser en ny syn på vad kön är kan få för jämställdheten.

Jag menar att förespråkarna för förslaget behöver lägga prestigen åt sidan och återförvisa förslaget till socialutskottet så att en normal remissomgång kan hållas och synpunkter från alla samhällssektorer hämtas in.

Transpersoner är en skyddsvärd grupp i vårt samhälle, men det finns även andra skyddsvärda grupper att ta hänsyn till, såsom kvinnor och barn. Vi är skyldiga dessa grupper en noggrann utredning innan vi fattar beslut.

Jag vill därför också, precis som min kollega Carita Boulwén, yrka bifall till att ärendet i första hand återförvisas till utskottet för vidare beredning - utöver mitt yrkande på bifall till den gemensamma reservationen.

Fru talman! Jag menar att detta lagförslag sätter hela Sveriges jämställdhetsarbete på spel. Experterna varnar, och hela kvinnorörelsen varnar. Det leder till ytterligare frågor. Det blir fler frågor än det finns svar.

Hur kommer detta att påverka hur vi definierar kön i framtiden? Hur påverkas könsstatistiken? Hur påverkas arbetet med mäns våld mot kvinnor? Hur påverkas föräldraledigheten eller kvinnligt företagande? Ska vi kalla biologiska män till bröstcancerscreening? Ska vi erbjuda biologiska kvinnor kontroll av prostatan? Hur påverkas kvinnors skyddade offentliga rum? Möjliggör personnummerbyten pedofiler på förskolan?

Om vi avslår förslaget är vi inte sist i Norden med att fatta fel beslut utan först med att fatta rätt.

(Applåder)


Anf. 119 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Mellan den 1 oktober 2022 och den 30 september 2023 mördades 320 transpersoner i världen. Mörkertalet är sannolikt större. Majoriteten av de mördade transpersonerna var mellan 19 och 25 år.

Hot, trakasserier, ofredanden och våld upplevs av många transpersoner även i Sverige som något som är en del av vardagen, något som är normalt. Det är något man tar med i riskbedömningen när man planerar sin vardag och gör sina dagliga livsval såsom att välja att boka en utlandsresa, legitimera sig på Systembolaget eller gå ut på krogen som ung.

Det är en liten grupp människor som far illa av dagens omoderna könstillhörighetslag. Jag menar att den debatt som har förts i politiken de senaste veckorna är ett lågvattenmärke. Transfobiska föreställningar har haglat, och fake news har fått ett helt nytt ansikte.

I dag har vi chansen att modernisera lagstiftningen och minska antalet gånger som transpersoner nervöst behöver darra med legitimationen i handen därför att de inte vet om de ska legitimera sig för en person som kommer att utsätta dem för hatbrott till följd av att varenda legitimering också är att komma ut som just transperson.

Att könstillhörighetslagen kanske redan i dag äntligen moderniseras är viktigt, kanske livsviktigt, för en liten grupp människor. Det är ett steg mot mer frihet och förverkligande av mänskliga rättigheter för några av samhällets mest utsatta - en grupp människor som återfinns bland dem som har högst självmordsstatistik och störst psykisk ohälsa i vårt land.

Fru talman! Det påstås så mycket trams i denna debatt, såsom att detta skulle handla om att vi nu ska kalla män till prostatascreening oavsett om de är födda med en prostata eller inte eller kalla transkvinnor till bröstcancerscreening även om de inte löper någon som helst risk att få bröstcancer. Självfallet vore det bäst om vården slutade med detta och om it-systemen moderniserades lite grann och uppdaterades enligt det system som vi faktiskt har haft för byte av juridiskt kön i 50 år och som nu blir lite mer modernt.

(Applåder)


Anf. 120 Hans Eklind (KD)

Fru talman! Jag har under det senaste året rest runt till Sveriges samtliga distrikt. Inför varje besök har jag bett de lokala kristdemokraterna att ordna ett möte med barn- och ungdomspsykiatrin på orten. Alla de samtal som jag haft har gjort det kristallklart, men framför allt har de gjort mig mer beslutsam: Vi måste prioritera upp barns och ungdomars mående, och försiktighetsprincipen ska vägleda oss. Det är mot denna bakgrund som jag tycker att vi kristdemokrater har landat helt rätt i vårt ställningstagande: Gör om, gör rätt!

Fru talman! När Karolinska institutet i sitt remissvar från 2022 understryker att flera internationella studier visar att 80-90 procent av de barn och ungdomar som upplever könsdysfori inte längre vill byta kön i vuxen ålder ringer klockorna i alla fall hos mig.

Man kan para detta med att allt fler specialistläkare inom psykiatrin varnar för det som vi såg i exempelvis SVT-dokumentären Transkriget - tänk om ni har fel. De menar att en ändring av ett juridiskt kön förstärker könsdysforin och innebär att det blir ett första steg mot hormonbehandling och så vidare. Då menar jag att vi som riksdag måste tänka till.

Min slutsats är att barn som har könsdysfori ska erbjudas hjälp. De ska erbjudas stöttning och psykologiskt stöd, för om vi bryr oss om dessa barn är det där vi ska lägga vår kraft och exempelvis korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin, bup, vilket regeringen gör. Svaret är inte att förenkla juridiskt könsbyte.

Fru talman! I går fick vi riksdagsledamöter ett mejl från gruppen Nordiskt nätverk av professionella för en evidensbaserad vård av unga med könsdysfori. Bland dem som undertecknat mejlet till oss återfanns Christopher Gillberg, professor i barn- och ungdomspsykiatri, och Sven Román, specialistläkare inom barn- och ungdomspsykiatri.

Jag nämner dessa två därför att jag har fått förmånen att sitta ned och prata med dem, lyssna, problematisera och ställa kritiska frågor. Jag menar att dessa två personers gedigna kunskap och erfarenhet väger många gånger tyngre, i alla fall för mig, än de politiska inlägg som tillskyndare av lagändringen har levererat.

De avslutar sitt mejl med följande ord: Grunduppdraget för oss i vården är att erbjuda en så trygg och säker vård som möjligt. Förslaget riskerar att stjälpa och inte hjälpa barn och unga men även unga vuxna. Det bör inte hastas fram utan gå tillbaka till Regeringskansliet och remitteras i vanlig ordning.

Fru talman! Förslaget har inte stöd bland svenska folket. Utifrån alla samtal jag har haft går jag nog så långt som att säga att jag betvivlar att det ens finns stöd här i riksdagen, om de ledamöter som sitter här röstar utifrån sin egen åsikt.

Jag avslutar med en vädjan till dem som sitter här inne men framför allt till alla riksdagsledamöter som jag vet sitter på sina kontor och följer debatten via tv-rutan: Rösta i enlighet med din övertygelse! Ännu finns chansen att göra om och göra rätt.

(Applåder)


Anf. 121 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Under debatten har jag suttit och gjort om mitt tal några gånger. Det hänger framför allt ihop med att det gör mig rätt så ledsen när man lägger ord i varandras mun. Jag noterar i en del tidningsartiklar och annat att det verkar finnas en irritation över kristdemokratin och Kristdemokraterna. Jag har all respekt för det, men jag och många med mig kan känna irritation.

Exempelvis ändrade vi uppfattning om abortpolitiken 1988, och vi står bakom den svenska abortlagstiftningen. Ändå påstår framför allt folk på vänstersidan att vi inte har ändrat oss. Ännu mer spännande är det att partier som vi tidigare har suttit i regering tillsammans med och partier som vi just nu sitter i regering med emellanåt försöker antyda att vi inte ändrade uppfattning 1988. Samma sak har skett här i rummet i dag när man generellt försöker hävda att Kristdemokraterna alltid är emot i hbtq-frågor.

Jag tar rätt illa vid mig, av det enkla skälet att jag satt i riksdagen 98-02 och var med och arbetade fram den lag som föreslogs i 1998/99:AU4 utifrån proposition 1997/98:180. Det är en lagstiftning som handlar om sexuella trakasserier och hbtq-frågor i arbetslivet. Om jag minns rätt var det M, C och FP som reserverade sig, medan Kristdemokraterna gjorde upp med S om den lagstiftning vi har i dag.

Något senare, i motion 2001/02:A227, drev vi i Kristdemokraterna på för att den lagstiftning vi införde skulle gälla även för studenter på universitet och högskolor. Vi tyckte nämligen att det var väldigt konstigt att man har ett skydd i arbetslivet men inte när man studerar.

Senare under samma mandatperiod röstade vi mycket riktigt om homoadoptioner, och ni kan kolla protokollet - jag, som hade ansvar för de här frågorna, var utkvittad. Vid det tillfället delade jag inte mitt partis uppfattning i fråga om homoadoptioner. Jag menade nämligen att alla skulle ha rätt att prövas.

Hans Eklind, en god vän till mig och för övrigt förbundsordförande i KDU före mig, var en av de första som besökte RFSU i rollen som KDU:s förbundsordförande. När jag var KDU:s förbundsordförande var jag den första att besöka RFSL.

Den bild man försöker sätta av att vi kristdemokrater rent generellt är emot hbtq-personer är helt enkelt inte sann. Jag kan fortsätta; det var någon som tog upp äktenskapslagstiftningen. Där ville vi kristdemokrater ha en helt annan lagstiftning - en civilrättslig lagstiftning som liknar den man har i bland annat Frankrike. Det förslaget fick stöd av bland annat RFSU. Vi ville alltså skilja det civilrättsliga från det religiösa. Det kan kanske vara lite förvånande att just Kristdemokraterna ville det, men det var av respekt för både kyrkan och staten.

Jag tycker att den här debatten tyvärr har varit tråkig då man antyder saker och lägger ord i vår mun som helt enkelt inte är sanna. Att vi känner bekymmer och oro gällande just den här lagstiftningen, fru talman, handlar om de faktiska förslagen. Vi är tveksamma till att gå ned till 16 år därför att vi ser att ungdomar som befinner sig i puberteten tenderar att ändra uppfattning. Vi är också tveksamma till den särskiljning som uppstår.

Jag yrkar således på att lagstiftningsförslaget i första hand ska återremitteras och i andra fall avslås.

(Applåder)


Anf. 122 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Jag tackar Magnus Jacobsson för anförandet.

Jag betvivlar inte att det finns kristdemokrater som tycker att hbtqi-frågor är viktiga, men problemet är att det aldrig är Kristdemokraterna som trycker på rätt knapp när det väl gäller. I efterhand säger man: "Jag har alltid varit för det här, fru talman! Jag har alltid tyckt att det här är bra!" Men det är ju nu hbtqi-personer behöver kristdemokrater som trycker på rätt knapp, och jag kan bara konstatera att man inte kommer att göra det.

Det har tagits upp en rad felaktigheter i den här debatten. En av dem är något som har påståtts flera gånger, nämligen hur många det är som skulle ångra en könskorrigering. Det har hänvisats till Karolinska institutet och andra. Jag läser innantill från Socialstyrelsens hemsida, där man hänvisar till SBU - Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, för den som inte vet - och skriver:

"Socialstyrelsen bedömer att det inte finns några enhetliga data för hur många som växer ur sin könsinkongruens. I de studier som finns har man undersökt olika saker, en del har undersökt barn som sökt vård men ej fått diagnos, andra som sökt vård och fått en diagnos efter utredning, eller barn som svarat på frågor i populationsenkäter."

Jag skulle säga att Socialstyrelsen har, ganska välgrundat, bemött argumenten. Det kan alla ledamöter och åhörare ta del av, och ändå hävdas detta. Jag skulle vilja säga att det görs för att föra väljarna och lyssnarna bakom ljuset, fru talman. Det är ovärdigt, tycker jag.

(Applåder)


Anf. 123 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Då fick vi återigen bevittna just det jag försöker beskriva.

Alltså: Det var jag som höll i debatten om 1998/99:AU4. Jag gjorde det som representant för Kristdemokraterna, och som representanter för Kristdemokraterna röstade vi, helt enigt, för den lagstiftning som infördes. Det var jag som höll i debatten 2001/02 om att även studenter skulle ha ett rättsligt skydd, och vi röstade för vårt förslag - enhälligt, som kristdemokrater.

Beskrivningen att kristdemokratin alltid, per definition, är emot stämmer alltså inte. Det är en nidbild. Först målar man upp denna nidbild, och sedan angriper man den. Är det inte bättre att vi försöker lyssna på varandra? Kan vi inte ha den respekten för varandra att vi lyssnar till varandras argument?

Jag har den största respekt för dem som känner att de vill underlätta för unga människor som befinner sig i en tung situation. Jag har respekt för det argumentet. Men jag har också respekt för dem i vården som säger: "Vänta lite nu - unga människor går igenom puberteten. Ge dem lite tid! Många av dem kommer att landa på ett annat sätt efter puberteten." Kan vi inte bara ha den respekten för varandra att vi ser varandras argument?

Utifrån en försiktighetsprincip, utifrån de argument vi har tagit till oss och utifrån det lyssnande vi har gjort har vi landat i att be om - till och med vädja om - en remissomgång till. Låt det gå tre månader till! Kan vi inte få in de nya underlagen? Tidigare talare har till och med sagt att det är en rätt stor förändring, samtidigt som det har hävdats att det är en liten förändring. Hur man får ihop de två argumenten vet jag inte riktigt, men de har i alla fall uttalats från talarstolen.

Kunde ni inte ge oss en återremiss så att vi får de sista argumenten, Daniel Vencu Velasquez Castro?


Anf. 124 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Jag gör bedömningen att många här har bemött de argument som kommer från bland annat KD. Problemet är att det är felaktigheter.

Till och med när jag läser upp vad Socialstyrelsen har landat i och kommit fram till - inte utifrån vad de tycker utan utifrån evidens - säger man att det är flera som ångrar sig senare i livet, trots att det inte finns någon evidens för det påståendet. Det tycker jag är allvarligt. Att bemöta argument är exakt det vi gör, och att man sedan fortsätter att sprida felaktigheter har jag väldigt lite respekt för, fru talman.

Angående Kristdemokraternas stora engagemang i hbtqi-frågor, som jag är rätt övertygad om att väldigt få inom hbtqi-rörelsen känner, noterade jag att ledamoten i fråga konstaterade att han var den förste att besöka RFSL och RFSU. Jag tror inte att ledamoten var den första människan att besöka RFSL och RFSU, utan han kanske hänvisade till att han var den första kristdemokraten. Många andra har dock haft en dialog med de här organisationerna i flera år. Dessutom har folk från andra partier varit med och tagit initiativ till att starta den här typen av organisationer.

Med det sagt, fru talman, är Kristdemokraternas engagemang för hbtqi-personers rättigheter väldigt tvivelaktigt. Det är klart att man kan sålla fram vissa debatter och vissa lagförslag, men i det stora hela: Var stod Kristdemokraterna när samkönade äktenskap debatterades i den här kammaren? Nu är man för samkönade äktenskap, och jag kan tänka mig att man om ungefär tio års tid kommer att säga att man alltid har tyckt att en moderniserad könstillhörighetslag var nödvändig.

(Applåder)


Anf. 125 Magnus Jacobsson (KD)

Fru talman! Retorik är något jag tycker är fantastiskt kul. Det är roligt. Men ibland blir retoriken så här: De gånger Kristdemokraterna eventuellt gör rätt, enligt ens egen uppfattning, bryr man sig inte om det. Det stör nämligen ens uppfattning om Kristdemokraterna. Därför bortser man från dessa fakta, eftersom man vill behålla sin bild av att Kristdemokraterna inte bryr sig. Att ägna sig åt den typen av retorik och att ha det förhållningssättet är faktiskt inte ärligt, fru talman.

Då kommer vi tillbaka till det jag försökte säga. Kan vi inte försöka lyssna på varandras argument? Jag delar uppfattningen att Socialstyrelsen har sagt det som Socialstyrelsen har sagt. Det är väl helt fantastiskt att Socialstyrelsen har sagt det som Socialstyrelsen har sagt. Men jag delar också uppfattningen att Karolinska institutet har sagt det som Karolinska institutet har sagt.

Så är det väl ibland i politiken. Man lyssnar och tar till sig. Man tar olika argument och prövar och väger dem mot varandra. I det här fallet har vi landat i olika uppfattningar.

Jag kan bara vädja till den här kammaren när vi är så oeniga i en sak som vi ändå är överens om. Jag tycker att alla här inne har försökt att säga att detta är viktigt. Det handlar om enskilda människor som har en djup inre känsla. Den ska vi ha respekt för.

Kunde vi då inte få dessa tre månader? Kunde man inte bara ge oss tid att lyssna lite till?

Tänk om det hade landat i att vi kunde hitta ytterligare någon kompromiss, exempelvis om ålder. Tänk om denna kammare kunde vara ännu mer enig efter en sådan remissrunda.

(Applåder)


Anf. 126 Daniel Vencu Velasquez Castro (S)

Fru talman! Vi är ett land som har en stark demokrati. Denna demokrati har inte minst stärkts av alla de rättigheter som kommit människor till del genom hårt arbete som utförts av många som vågade gå före.

Min starka övertygelse är att alla människor ska få vara fria att diktera villkoren för sitt liv och vara den de är. Staten ska inte begränsa människors frihet att själva diktera villkoren för sitt liv. Tvärtom ska staten vara en möjliggörare för frihet, och vi som politiker har till uppgift att skapa en stat som bejakar människors frihet.

I Sverige blev transpersoner steriliserade fram till 2013. De tilläts inte ens att spara spermier eller ägg. På olika sätt har hbtqi-personer alltid blivit behandlade som sjuklingar som samhället behöver bota, inte som människor med lika rättigheter som alla andra.

Fru talman! Äntligen går en majoritet i den här kammaren samman och rättar till den orättvisa som framför allt transpersoner fått utstå under många år. Det är en rättighet som politiken förvägrat dem. Trots att Europarådet slagit fast att man ska bejaka transpersoners möjlighet till självidentifikation genom en enkel administrativ process har detta inte beslutats av denna kammare.

En av konsekvenserna av politikens tillkortakommanden i att stärka transpersoners rättigheter tycker jag exemplifieras allra tydligast av före detta skolministern Lina Axelsson Kihlblom. Hon säger att hon under flera år riskerade livet genom att behöva visa id-handlingar som inte visade det andra eller hon själv såg. Hot, hat och rädsla för den oförstående mobben fanns där dagligen. Hon säger vidare att dessa trauman ger henne en "upplevelse" som hon dagligen motvilligt hyser inom sig trots att hon har passerat 50 och som ingen annan ska behöva hantera.

Fru talman! Varenda gång en fråga som rör hbtqi-personer diskuteras tycks samhällsdebatten handla om alla andra än just dem. Det blottar den otroliga orättvisa som hbtqi-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet får utstå. Man behöver ha majoritetssamhällets godkännande för att få leva ett fullvärdigt liv. Det är inte värdigt en demokrati och ett rättvist samhälle som Sverige.

Fru talman! Jag är glad att vi kan gå fram med en moderniserad könstillhörighetslag som har ett brett stöd i den här kammaren. Detta är en glädjens dag. Det är en dag då Sverige blir friare och rättvisare, framför allt för alla som berörs av denna lagstiftning. Men det är år av kamp som ligger bakom den här lagstiftningen, likt alla andra lagstiftningar som rör hbtqi-personer, och jag vill verkligen tacka alla som gick före i decennier för att vi skulle komma fram till den punkt som vi är vid i dag.

Jag är demokratisk socialist. Jag är en del av en rörelse som har frigjort arbetare från inhumana arbetsförhållanden, varit med i kvinnokampen mot patriarkatets förtryck och stöttat frihetsrörelser världen över. Nu är jag en del av en rörelse som kommer att göra Sverige till ett lite friare och rättvisare samhälle för transpersoner. Det är fantastiskt, fru talman.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)


Anf. 127 Sofia Amloh (S)

Fru talman! Sverige har världens första, och därmed också världens äldsta, könstillhörighetslag. En modernisering av lagen har utretts under mer än tio års tid, och det är bra att vi nu kan genomföra lagändringen.

Förslaget till lagstiftning väcker mycket känslor, vilket jag har stor respekt för. När lagstiftningen infördes första gången 1972 gjordes det inte heller utan motstånd. Det sprids myter om att det skulle bli farligare för kvinnor om det blir lättare att ändra juridiskt kön. Detta saknar belägg och är orealistiskt. Att misstänkliggöra utsatta grupper genom att koppla ihop dem med kriminalitet är olyckligt och riskabelt. Tolv medlemsländer i Europarådet, inklusive samtliga nordiska grannländer, och nio länder utanför Europa har infört självbestämmande. Inget land har rapporterat om de problem som målas upp.

De lagändringar som nu görs rör en liten grupp men är mycket viktiga för det fåtal personer de berör. Många transpersoner behöver leva och uppfattas i enlighet med sin könsidentitet snarare än det biologiska kön de föddes med. För att kunna göra det utan att riskera trakasserier, hot och våld behöver många av dem ändra det juridiska kön som tillskrevs dem vid födseln. Det är viktigt för att kunna legitimera sig korrekt och delta i det demokratiska samhället.

Vi menar att det är viktigt att transpersoner får möjlighet att snabbare och enklare ändra juridiskt kön. De ska ha samma möjlighet som alla andra att delta i det demokratiska samhället och bli sedda som sig själva av staten utan att man kräver en diagnos, eller en sjukdomsstämpel, för den sakens skull. Det tar i dag dessutom många år att få en diagnos.

Diagnoser är till för vård - de ska inte krävas för folkbokföringsändring. Rätten att ändra juridiskt kön är en mänsklig rättighet som är fastslagen på Europarättsnivå. Alla människor ska ha rätt att leva i enlighet med sin innersta identitet och respekteras som sig själva av staten. Därför är det också högst rimligt att förslaget utgår från en åldersgräns på 16 år, med målsmans tillstånd.

Fru talman! En av de saker som riksdagen nu beslutar är att regeringen måste ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett nytt kunskapsstöd till sjukvården. Detta kunskapsstöd ska vara på plats senast när den nya lagen träder i kraft. För att det ska finnas tid att få fram ett sådant kunskapsstöd träder lagen i kraft först nästa sommar.

Jag tycker att det är bra att vi socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister, centerpartister, liberaler och moderater förmår oss att ta ansvar för en modernisering av lagen, och det finns inget radikalt i detta. Lagen är utredd flera gånger sedan 2006, med två statliga offentliga utredningar och två departementspromemorior. Den ger transpersoner samma rätt som andra att bli sedda och respekterade som sig själva.

Fru talman! Transrättigheter är mänskliga rättigheter. Transrättigheter är feminism. Ingen människa är fri förrän alla människor är fria.

(Applåder)


Anf. 128 Ilona Szatmári Waldau (V)

Fru talman! I denna debatt har många uttryckt farhågor för att möjligheten att ändra sitt juridiska kön skulle leda fram till att fler också söker könsbekräftande behandling. Ändå är erfarenheten från våra grannländer att det är tvärtom. När man på ett enkelt sätt kan ändra sitt juridiska kön har behovet av vård minskat.

Jag vill också minnas tillbaka till hur det var före den fria aborten. Kuratorer, socialarbetare, läkare och psykologer skulle då nagelfara kvinnans situation och besluta om hennes liv. Det är dags att kuratorer, läkare och psykologer inte längre ska behöva nagelfara transkvinnans situation och besluta om hennes liv.

Jag minns också debatten om könsneutrala äktenskap. Heterosexuella människor förfasade sig över samkönade pars rätt att befästa sin kärlek med äktenskap. Varningsropen var många, men varningsropen kom på skam och få är i dag mot könsneutrala äktenskap.

I dag är det cispersoner som är emot och varnar för vad som skulle kunna hända om transpersoner enklare skulle kunna ändra sitt juridiska kön, trots att en stor majoritet - i stort sett alla av dem som berörs - vill att denna lag ska införas. Det är kvinnor och män som under lång tid, kanske under hela sitt liv, haft ett juridiskt kön som inte stämmer överens med deras egen uppfattning om sitt kön och inte heller med hur de uppfattas i samhället. Det är kvinnor och män som har en legitimation som säger att de är ett annat kön än det som de uppfattas som, bara för att de nu måste vänta flera år för att kunna ändra sitt juridiska kön.

Det är politiker och debattörer som inte vill underlätta för transpersoner och som målar upp en massa problem om lagen införs. Det är problem som länder med självidentifikation inte upplever.

Jag skulle önska att riksdagen kunde besluta om självbestämmande. Men det finns i dag ingen majoritet för det. Det som sex partier nu har kommit överens om når inte ända fram i fråga om självbestämmande. Det beklagar jag. Men jag ställer mig ändå bakom utskottets förslag.

(Applåder)


Anf. 129 Mikael Oscarsson (KD)

Fru talman! Det har varit en lång diskussion som har pågått under sex timmar. Jag har själv suttit i en helt annan diskussion i Försvarsberedningen. Men jag ville ändå komma hit och säga någonting.

Detta tycker jag är en viktig fråga och en fråga som engagerar. Det har vi alla också märkt. Det är också en speciell fråga där Göteborgs-Posten, Expressen, Svenska Dagbladet, S-kvinnor och många läkare manar till försiktighet och eftertänksamhet. De tycker att detta borde utredas mer.

Därför hoppas jag att det finns tillräckligt många riksdagsledamöter här som vid omröstningen om en stund antingen yrkar avslag eller yrkar på en återremiss. Det finns nämligen aspekter i denna fråga som inte är utredda.

Vi vill, särskilt när det gäller barn och unga, att det ska vara best practice, det vill säga att vi ska vara säkra på att detta är väl underbyggt.

Det finns någonting, som jag förstår har sagts flera gånger här i debatten, som vi kallar för försiktighetsprincipen. Och om det är någon gång som vi borde använda den så är det nu. Om det finns frågetecken och om det finns anledning att lyssna när experter varnar för saker och ting, då borde vi avvakta.

Det har sagts tidigare att könsdysforin har ökat, inte med 100 procent, inte med 1 000 procent utan med 2 300 procent de senaste tio åren. Det finns en samsjuklighet med olika typer av psykiska tillstånd och diagnoser som autism, ångest och ätstörningar. Vi talar alltså om de mest sköra bland våra barn och unga.

Det har framförts i flera olika SVT-program, exempelvis Transkriget - tänk om ni har fel, att ändring av juridiskt kön för barn kan förstärka könsdysforin och innebära ett första steg mot hormonbehandling, irreversibla konsekvenser och oåterkalleliga ingrepp i könsorganen.

Många läkare har pekat på flera risker med att ta bort diagnoskriteriet och att det skulle kunna skapa ett snabbspår för medicinsk behandling, då det blir svårt att neka den som har bytt juridiskt kön att fullfölja transitionen.

Expressens ledarsida har också varnat för att detta är någonting som skulle kunna vara ett problem när det gäller brottsbekämpning. Det är ytterligare en aspekt. Det har nämnts här tidigare att kvinnor har rätt till säkerhet och integritet. De har rätt till könsseparation på toaletter, i omklädningsrum och inte minst på kvinnofängelser. Detta är någonting som naturligtvis skulle utredas. Det borde skickas på remiss. Detta borde man noga ta reda på så att vi bygger på fakta.

Det finns också en stark opinion mot detta. Bland dem som stöder regeringsunderlaget är det bara 6 procent som stöder detta förslag. Hoppfullt är att Annika Strandhäll, som var en av dem som ledde detta förslag initialt, nu varnar för att kön inte längre kommer att ses som biologiskt utan bygga på känslor och självidentifikation. Hon vill pausa och avvakta detta tills det kommer fram ytterligare forskning som kan förklara denna ökning av flickor som har könsdysfori.

Många har hört av sig. Jag vill bara påpeka det som Per-Erik Hallin skrev till alla ledamöter senast i går. Han skrev: Jag vill uppmuntra dig att i frågan om förändring av åldersgränser för byte av juridiskt kön följa den inre kompassen och övertygelsen framför partipiskan.

(Applåder)


Anf. 130 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! Nu inledde visserligen Mikael Oscarsson sitt anförande med att erkänna att han inte har lyssnat på debatten som har pågått här i kammaren i sex timmar. Då är det inte konstigt att Mikael Oscarsson har tagit till sig mycket av de fake news som har florerat i debatten och inte hört när vi systematiskt från sex partier har brutit ned dessa argument och i stället presenterat fakta. Mikael Oscarsson upprepade så många av dessa missuppfattningar att jag inte hann skriva ned dem alla. Jag kommer inte heller under dessa replikminuter hinna bemöta dem alla.

Men låt oss ändå konstatera en sak, nämligen att detta lagförslag handlar om att modernisera en lag som Sverige har haft i 50 år. Det handlar om att göra det lite enklare att byta juridiskt kön. Det handlar alltså om att byta siffrorna i passet och en bokstav. Det handlar alltså inte om att göra det lättare att göra olika typer av kirurgiska ingrepp - tvärtom. Lyssnar man på till exempel erfarenheterna från Norge kan denna förändring faktiskt leda till att fler som har könsdysfori mår bättre utan att behöva lika mycket kirurgiska ingrepp som de hade behövt om de inte hade fått tillgång till rätt juridiskt kön tidigt.

Jag hoppas därför att vi nu kan hålla oss till fakta och att den stora majoritet i kammaren som nu finns kan få gå till beslut och rösta ja till förslaget i socialutskottets betänkande.

(Applåder)


Anf. 131 Mikael Oscarsson (KD)

Fru talman! Ledamoten är upprörd. Man kan vara känslig, det är helt okej. Men det viktiga som jag har försökt att påvisa är att det finns så många sakliga skäl att vara försiktig och att tänka efter. Och jag vet att det finns många ledamöter här som är just försiktiga och eftertänksamma. Jag vill vädja till dessa ledamöter att lyssna på detta: Återremittera detta till utskottet och titta på det ett varv till! Det finns så många frågor.

Det som jag hänvisade till var det som togs upp i SVT:s dokumentär Transkriget - tänk om ni har fel. Där säger man just att ett ändrat juridiskt kön för barn kan förstärka könsdysforin och innebära ett första steg mot hormonbehandling.

Ledamoten vet säkert att det inte finns någon forskning i världen som stöder att det hjälper barn i välbefinnande att inleda den processen. Ledamoten vet också att är samsjuklighet. Jag tycker att ledamoten borde vara mån om att vara försiktig med tanke på att det är så många som har samsjuklighet.

Om det finns anledning, och experterna lyfter upp det, varför inte lyssna på Annika Strandhäll? Det var en ledamot, fru talman, som först lyfte fram detta väldigt starkt. Men nu varnar hon och säger att det finns ett nytt kunskapsläge. I den här kammaren tror jag att vi är intresserade av ett kunskapsläge. Hon säger att vi måste avvakta tills det kommit fram ytterligare forskning som visar varför det ökar så mycket.

Det finns nu många som pekar på att det är fel väg att gå. Låt oss anamma försiktighetsprincipen. Låt oss också rösta efter övertygelse. Vi har sett i många artiklar att det inte minst bland de borgerliga partierna finns många som tycker så här. Jag hoppas att de också röstar med sin övertygelse här om en stund, precis som Per-Erik Hallin som jag citerade alldeles nyss uppmanade alla att göra.

(Applåder)


Anf. 132 Annika Hirvonen (MP)

Fru talman! I Norge har man infört en könstillhörighetslag som helt och hållet bygger på självidentifikation. Nu tyder resultatet enligt Norges socialstyrelse på det faktum att du kan få det juridiska kön som motsvarar din könsidentitet att det faktiskt kan minska könsdysforin.

Jag tycker att det är intressant att Kristdemokraterna gärna hänvisar till den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller att vara försiktig med mänskliga rättigheter för hbtqi-personer.

Hade vi haft samma logik vad gäller att lyssna på enskilda debattörer som Kristdemokraterna vill ha i frågan om könstillhörighetslagen i till exempel klimatpolitiken hade vi inte kommit någonstans.

Vi lyssnar på vad den samlade professionen genom till exempel Läkarförbundet har sagt. Vi tar till oss av de rapporter som Socialstyrelsen har presenterat. Vi lyssnar på alla de länder i Norden och Europa som har gått före.

Vi har genom Ulrika Westerlund också begärt en genomgång. Har några av de farhågor som man hänvisar till, och som gör att man vill vara försiktig, besannats någon annanstans? Svaret är ett rungande nej.

Nu är det dags att ge transpersoner tillgång till mänskliga rättigheter. Det är en liten förändring. Vi i Miljöpartiet kommer att vilja gå längre. Men det är en viktig förändring, till och med livsviktig för en liten och utsatt grupp människor. Jag yrkar bifall till förslaget.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).


Anf. 133 Mikael Oscarsson (KD)

Fru talman! Det finns ett skäl till varför tidningen Expressens ledarsida, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och S-kvinnor gör så här och manar till eftertänksamhet. Försiktighetsprincipen är alltid viktig.

Men om det gäller barn och unga, fru talman, känner i varje fall jag att det är dubbelt så viktigt. Det finns ett skäl till varför självaste statsministern säger: Här blir det fel; 18 år vore en rimlig gräns. Det här är inget som minderåriga ska behöva ta ställning till.

Det var därför, fru talman, som jag gick ifrån försvarsförhandlingarna en liten stund. Jag tycker att det är så viktigt att vi tar detta ansvar. Det är inte farligt om vi tittar ett varv till på det, låter det gå på remiss och låter de frågor som finns besvaras.

Då kan vi kanske få en större enighet. I en sådan viktig fråga är det väldigt viktigt att gå till botten. Det finns också en anledning - välkommen, herr talman - att lyssna på den starka opinion som finns.

Herr talman! Jag tror att det beror på att det har varit så mycket uppmärksamhet. Det är ju så många som har trätt fram i många upprop, från alla möjliga samhällsgrupper och också experter. Det gäller exempelvis Margot Wallström och många andra. Det är för att det är viktigt. De gör inte det bara i största allmänhet. Det engagerar, och det är viktigt.

Herr talman! Jag hoppas därför på försiktighetsprincipen och att det är tillräckligt många som röstar för detta.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 7.)

Beslut, Genomförd

Beslut: 2024-04-17
Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 2, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Återförvisning (yrkande)
    Utskottets förslag:
  2. Förbättrade möjligheter att ändra kön

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen
    a) antar utskottets förslag i bilaga 1 till
    1. lag om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen,
    2. lag om fastställande av kön i vissa fall,
    3. lag om upphävande av lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall,
    4. lag om ändring i steriliseringslagen (1975:580),
    5. lag om ändring i patientdatalagen (2008:355),
    6. lag om ändring i diskrimineringslagen (2008:567),
    7. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
    8. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
    9. lag om ändring i häkteslagen (2010:611),
    10. lag om ändring i lagen (2022:913) om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation,
    b) ställer sig bakom det som utskottet anför om
    1. behovet av föreskrifter och tillkännager detta för regeringen,
    2. nationellt kunskapsstöd och tillkännager detta för regeringen.
    • Reservation 1 (SD, KD)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (SD, KD)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S96109
    SD07200
    M58109
    C24000
    V22002
    KD01900
    MP17001
    L16000
    -1100
    Totalt23494021
    Ledamöternas röster
  3. Förebyggande av brottsligt agerande

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om förebyggande av brottsligt agerande och tillkännager detta för regeringen.
  4. Uppföljning av tillämpningen

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför om uppföljning av tillämpningen och tillkännager detta för regeringen.