Skärgårdsbornas rätt till fiske, m.m.

Motion 1990/91:Jo815 av Alf Wennerfors m.fl. (m)

Stockholms skärgård omfattar 25 000 öar, holmar och
skär. Stockholms skärgård och dess unika natur torde ha få
motsvarigheter utanför Norden.

Våra skärgårdar har fått sin prägel av människors arbete
under århundraden. Med alla sina skiftningar har
skärgårdssamhället formats i samspel med naturen. Ett
ohämmat tillgodoseende av tätorternas rekreationsbehov
och det rörliga friluftslivets intressen kan leda till att de
värden som skapats genom generationernas arbete nöts ner
och bryts sönder. Å andra sidan kan skärgårdens säregna
struktur, den rika faunan och floran icke hävdas enbart
genom naturreservat och fågelskyddsområden. Den
ekologiska balansen kan lätt gå förlorad. Förbuskningen
förkväver snabbt med sly och snår det öppna
kulturlandskapet. Alltför länge har skärgårdspolitiken
präglats av naturromantik och strävanden att av skärgården
skapa ett enda stort strövområde och utan beaktande av
skärgårdsbornas betydelse för landskapets vård och
bevarande.

Skärgårdspolitiken måste bygga på kunskaper om
skärgårdens speciella kultur- och näringsgeografiska
betingelser. Olika intressen måste balanseras mot varandra.
Detta måste åstadkommas genom en politik som utgår från
den bebyggelsestruktur och från de traditioner och
rättigheter som skärgårdsborna och deras ättlingar hävdar.
Den bofasta befolkningen måste således ges möjligheter att
leva kvar i skärgården och förutsättningar måste skapas för
människor att flytta ut i skärgården för bosättning året runt.
Samtidigt skall det rörliga friluftslivets och de
fritidsboendes intressen tillgodoses på sådant sätt att den
genuina skärgårdsmiljön inte går förlorad.

Fisket

Skärgårdsbornas sysselsättningsförhållanden och
försörjningsmöjligheter har under de senaste årtiondena i
väsentliga hänseenden förändrats och försämrats. Medan
skärgården på grund av naturens givna förutsättningar
tidigare i hög grad byggde på smärre jordbruk i
kombination med fiske, har jordbruket i allt väsentligt
nedlagts och skärgårdsborna i stället blivit ett
mångsysslande folk. Fritidsbebyggelsen har skapat nya
arbetstillfällen. I stor utsträckning försörjer sig
skärgårdsborna genom service av olika slag, genom
bryggbyggen, reparationsarbeten, skogsarbete, transport-
och taxirörelse och andra likande sysslor som äger mer eller
mindre direkt samband Amed den ändrade struktur som
skärgården fått under innevarande sekel och inte minst till
följd av den politik som främst socialdemokrater och
kommunister stått för.

Oavsett vilka arbetsuppgifter som skärgårdsborna i dag
ägnar sig åt, spelar likväl fisket alltjämt en grundläggande
roll för deras tillvaro och försörjning. Det är emellertid inte
minst då det gäller skärgårdsbefolkningens
månghundraåriga rätt till fiske och skärgårdsvatten som den
socialdemokratiska politiken medfört allvarliga följder.
1950 berövades skärgårdsborna sin fiskerätt på de stora
fjärdarna. Den enskilda äganderätten till fiske begränsades
i stort sett till vatten belägna inom 300 meter från större öar
och kobbar.

I annan moderat motion har framförts yrkande om
ändring i de beslut om konfiskation av skärgårdsbornas
fiskerätt som införandet av det s.k. ''fria fisket med
handredskap'' innebar samt om ändrade och mer
preciserade ersättningsregler.

Oavsett om och när i motionen begärda åtgärder vidtas,
bör under alla förhållanden snarast möjligt en omprövning
av ifrågavarande besluts räckvidd komma till stånd. Det
''fria fiskets'' befarade skador på flora och fauna har snarast
blivit allvarligare än vad man tidigare räknade med.
Påtagliga och betydande, för framtiden alltmer
oroväckande skadeverkningar har drabbat främst
ytterskärgårdens känsliga växt- och fågelliv. Det finns
därför all anledning att -- oavsett vad nyss berörda motion
kan komma att leda till -- omgående i så måtto ompröva det
''fria fiskets'' omfattning att natur- och fågelreservat samt
för flora och fauna särskilt ömtåliga öar och ögrupper i de
yttre skärgårdsvattnen undantas från det ''fria fisket''.

Regeringen bör snarast förelägga riksdagen förslag till
sådana begränsningar.

Bara några år efter det fria handredskapsfiskets
införande och sedan det visat sig att det fria spöfisket
medfört betydande skador på flora och fauna restes krav på
förbud för skärgårdsborna att ägna sig åt nätfiske i de egna
vattnen. Det gjordes gällande att nätläggning och ryssjor
var ett hinder för sportfiskarna att ägna sig åt spinnfiske.

Dessa tankar utvecklades till ett förslag inom
länsstyrelsen i Stockholms län att fiskestadgan skulle
ändras. Förslaget innebar en begränsning av
skärgårdsbornas av ålder bestående rätt till nätfiske i
allmänna vatten.

Tack vare en vaken opinion bland både skärgårdsborna
och politiker hamnade förslaget småningom i
papperskorgen, men tendensen är tydlig. Samtidigt som det
högtidligen talas om en ''levande skärgård'', genomförs
politiska åtgärder som alltmer begränsar skärgårdsbornas
möjligheter att utöva det näringsfång som av ålder satt sin
prägel på skärgården och dess befolkning.

De bestämmelser som trätt i kraft om båtregister bidrar
dessutom till att öka byråkratin och kostnaderna för den
skärgårdsbefolkning som är i hög grad beroende av tillgång
till en eller flera smärre fiskebåtar för sitt näringsfång.

Taxeringsvärden på skärgårdsfastigheter

Under 1983/84 års riksmöte hemställde riksdagsman
Gunnar Biörck i Värmdö i en motion (1983/84:592) att
riksdagen hos regeringen skulle begära rimligare
fastighetstaxeringsregler för jordbruksfastigheter i
skärgårdarna. Speciellt berördes den orimliga upptaxering
som skett i fråga om stugor, som -- på grund av
framställningar från om fritidsfrågorna angelägna
myndigheter -- uppförts på dylika fastigheter. En ohållbar
situation hade för många av ursprungsfastighetens ägare
uppkommit till följd av taxeringen av dessa stugor som lett
till ofta orimliga skattehöjningar, förlorade bostadsbidrag
och omöjliggjorda förbättringslån. Följden hade blivit att
ägaren tvingats sälja delar av sitt fastighetsbestånd. Särskilt
stötande hade skärgårdsbon funnit den höjning av
taxeringsvärdena vara som föranletts av den uppräkning
som härrörts från ''strandtillägg'' för sjöutsikt och liknande
för skärgårdsbonden besynnerliga tillägg.

Skatteutskottet anförde i sitt betänkande SkU
1983/84:48 (s. 12) att RSVs riktvärden icke vore att anse
som bindande föreskrifter utan som ''anvisningar'', men
medgav att ''kritik kunde riktas mot enskildheter i
systemet''. De grundläggande värderingsfrågor som
upptagits i ovannämnda (och andra) motioner borde
''givetvis uppmärksammas i samband med den översyn av
reglerna som utskottet begärt''.

Under 1984/85 års riksmöte återkom motionären med
samma förslag i motion 1984/85:1194. I motionen
påpekades att skatteutskottets nyssnämnda uppfattning inte
hjälpte bönderna och fiskarna i skärgården i deras kamp
mot en orimlig fastighetstaxering. Motionären underströk
också att länsstyrelsen i Stockholms län i skrivelse hemställt
att de ifrågavarande taxeringsreglerna snarast måtte ändras.

Motionären ansåg att det fanns två sätt att angripa
problemet i sak. Det ena var att för högt satta
taxeringsvärden vid 1981 års taxering skulle överprövas och
sänkas genom en ''särskild fastighetstaxering''. Det andra
var att medge en tillfällig reduktion av taxeringsvärdena
genom tillämpning av en väsentligt lägre procentsats än 75
% av beräknat marknadsvärde för den tid som förflutit och
kunde komma att förflyta mellan det skattemässiga
genomslaget av 1981 års fastighetstaxering och tidpunkten
för en genomförd ''översyn'' av de ifrågavarande reglerna,
senast i samband med 1988 års fastighetstaxering.

Sistnämnda motion behandlades av skatteutskottet i
betänkandet SkU 1984/85:36. Utskottet anförde att de av
motionen väckta frågorna ingick som ett naturligt led i
pågående utredningsarbete. I bostadskommitténs
delbetänkande framhölls att frågorna rörande fastigheter i
attraktiva områden ''skulle komma att tas upp i kommitténs
slutbetänkande senare i år''.

I dag kan vi konstatera att bostadskommittén inte
behandlade dessa fastighetstaxeringsfrågor. Det har med
andra ord inte hänt något på området trots skatteutskottets
och riksdagens uttalande 1985.

I anslutning till frågor om fastighetstaxeringen vill vi
särskilt understryka att mark- och byggpolitiken måste ta
hänsyn till de bofastas rätt att förfoga över sina mark- och
vattenområden. Om ägandet till mark inskränks genom
åtgärder från samhällets sida, skall full kompensation
erhållas för åsamkat intrång.

Fastighetsskatt

När Sverige ännu var ett agrarsamhälle betraktades
mark inte bara som en form av förmögenhet utan som den
avgörande produktionsresursen. Att beskatta ägande av
mark uppfattades därför huvudsakligen som att beskatta
produktionsförmåga, det vill säga (potentiell) inkomst.
Mark ansågs självklart ha en förmåga att kontinuerligt
generera en avkastning som kunde beskattas.

I dag är det inte längre så, men gamla tänkesätt och
regelsystem har fått ett eget liv och påverkar fortfarande
utformningen av lagstiftningen. Värdet på fastigheter, hus
och mark avspeglar i dag i allmänhet inte någon avkastning.
Skatten måste därför betalas med inkomster från helt andra
håll.

Fastighetstaxeringarna och -beskattningen är utformade
som om höga överlåtelsepriser avspeglade en motsvarande
förmåga att generera löpande inkomster och en förmåga att
betala löpande skatter, vilket alltså inte är fallet.

En bostadsfastighet representerar för sin ägare två
värden: det uppenbara att han har någonstans att bo, och
ett förmögenhetsvärde. Det kontanta avkastningsvärdet är
i de allra flesta fall lika med noll.

Det finns ingen principiell anledning att beskatta en
fastighets förmögenhetsvärde på något annat sätt än annan
förmögenhet. Från principiell synpunkt saknas skäl både
för en separat fastighetsskatt utöver förmögenhetsskatten,
och för en lindrigare beskattning än för annan förmögenhet.
Å andra sidan finns det skäl för statsmakterna att stimulera
långsiktigt bundet sparande i form av bland annat boende.

Beskattningen skall inte påverkas av vem som äger en
fastighet. Oavsett om en enskild person eller någon form av
företag eller förening är ägare bör beskattningen vara
neutral.

Det saknas således bärande motiv för att beskatta
boendet i sig. Denna principiella uppfattning framstår som
än klarare när man, som i vårt land, tvingats motivera
utökade boendesubventioner med hänvisning till den höga
boendebeskattningen. Av statsfinansiella skäl är det inte
möjligt att omedelbart avskaffa all fastighetsskatt.
Färdriktningen måste emellertid vara klar och entydig.

Ett första steg bör vara att avskaffa en tredjedel av
fastighetsskatten under kommande budgetår. Detta innebär
en skattesänkning med omkring 2,9 miljarder kronor.
Fastighetsskattens nivå bör därefter stegvis minskas under
de följande budgetåren. Denna skattesänkning bör särskilt
gynna många skärgårdsbor.

Den skulle utgöra ett viktigt led i den nödvändiga
sänkningen av det alltför höga skattetrycket i Sverige.

Den skulle innebära en påtaglig minskning av den
belastning på boendet som följt av den nyligen genomförda
skatteomläggningen. Denna har ju medfört att såväl hyror
som kostnaden för boende i eget hem stigit markant.

En sänkt fastighetsskatt skulle vidare möjliggöra att
människorna själv kunde betala en större del av övriga
kostnader för boende. Behovet av bostadsbidrag till olika
grupper av boende skulle således minska. Detta skulle för
övrigt innebära ansenliga besparingar för såväl stat som
kommun.

Hur detta enligt moderata samlingspartiet skall
finansieras framgår av partiets partimotion ''Valfrihet i
boendet'' (1990/91:Bo242).

Sysselsättning och trafik

Den bofasta befolkningen i vår skärgård har minskat
med 40--50 % sedan andra världskriget. Under senare år
har befolkningsutvecklingen varit konstant. En levande
skärgård förutsätter sysselsättnings- och
inkomstmöjligheter i skärgården. Både fritidsboende och
rörligt friluftsliv bidrar till sådana möjligheter. Jordbruk,
fiske, småindustri- och reparationsverksamhet samt
uppgifter i trafik- och transportnäring bör också kunna ge
sysselsättning. Skärgården är dessutom ett för vårt försvar
viktigt och ömtåligt glesbygdsområde. Därför bör
myndigheterna främja nyföretagande och utvidgning av
befintlig verksamhet bl.a. genom medverkan till lån och
krediter på rimliga villkor.

En väl fungerande trafikapparat utgör ett villkor för en
levande skärgård. Under senare år har skärgårdstrafiken
utvecklats och blivit allt bättre. Såväl de bofasta som
fritidsboende och övrigt fritidsfolk förutsätter att
trafikstandarden vidmakthålls och om möjligt ytterligare
förbättras.

Bebyggelsefrågor

Som tidigare redovisats i denna motion har Stockholms
skärgårds unika natur och miljö utsatts för betydande
förändringar under de senaste årtiondena. Öar och
ögrupper, som tidigare avspeglade gångna tiders
kulturtraditioner, har alltmer växt igen, förslyats och blivit
mer eller mindre otillgängliga. Den landskapsbild som varit
betecknande för skärgårdslivet riskerar för varje år att
alltmer omgestaltas, till men inte bara för landskapsbild och
naturvård, utan också för den alltjämt bofasta befolkningen
och inte minst för det rörliga friluftsliv, vars ökande
omfattning i inte ringa grad medverkat till igenväxt och
nedslitning.

Det finns ett klart samband mellan den
''eroderingsprocess'' vi här beskrivit och den utomordentligt
starka restriktivitet som präglat de senaste årtiondenas
byggnadspolitik och som inneburit att till och med bofasta
skärgårdsbor förhindrats att komplettera den gamla
bebyggelsen med nya bostäder för barn och anhöriga, som
skulle kunna genom åretrunt- eller fritidsboende bidra till
att hålla landskapet levande.

Betecknande för främst den yttre mellanskärgårdens och
ytterskärgårdens bebyggelsestruktur under århundraden
har varit att bebyggelsen ägt rum i sammanhållna byar.
Detta har varit motiverat främst av den gemenskap som det
karga och hårda skärgårdslivet krävt för social samvaro och
trygghet i livets olika skeden.

När PBL och den nya naturresurslagen antogs av
riksdagen, torde denna omständighet ha beaktats då det
gäller en del uttalanden som bostadsministern gjorde i
propositionen och till vilka riksdagen sedermera anslöt sig.

Den starka restriktivitet i fråga om fritidsbebyggelsen
som skulle iakttas i vissa skärgårdsområden skulle, hävdade
bostadsministern, kunna eftersättas då det gällde
''komplettering av befintlig bebyggelse''. Därmed avsåg han
sådana tillskott till tidigare bebyggelse som innebar ''en
naturlig avrundning'' eller ''förtätning''.

Dessa undantag var med hänsyn till gamla
bebyggelsetraditioner och av miljöhänsyn i hög grad
befogade. Genom förtätning av gamla byar och tillkomsten
av kompletterande bebyggelse skulle självfallet ökade
möjligheter komma till stånd att även i fortsättningen hålla
den tidigare kulturbygden öppen.

Genom gemensamma insatser av byalag och av för
ändamålet särskilt bildade föreningar skulle röjnings- och
utdikningsmöjligheter komma till stånd, ägnade att föra
vidare de bytraditioner som präglat berörda
skärgårdsområden. Det experiment som på sin tid gjordes
genom att skapa Sveriges första nationalpark i Ängsö i
Furusundstrakten bekräftade hur omöjligt det var att
bevara ängsmarker och kulturtraditioner utan de mänskliga
odlingsinsatser som en gång format naturen och gjort den
tillgänglig.

Det har emellertid visat sig att trots bostadsministerns
och riksdagens uttalanden om möjligheten att genom
förtätning och kompletterande bebyggelse skapa
förutsättningar för de miljövårdande insatser det här är
fråga om, vissa kommunala myndigheter intagit en klart
negativ attityd och icke ställt sig till efterrättelse de
riktlinjer som i detta hänseende uppdragits.

Den nya PBL och den nya naturresurslagen bör
självfallet icke av kommunerna tillämpas så att
betydelsefulla natur- och miljöintressen försvåras. För både
den fastboende skärgårdsbefolkningens försörjning och
skärgårdslandskapets öppenhet är det angeläget att
vederbörande lokala byggnadsmyndigheter iakttar vad
riksdagen uttalat.

PBL bör i berörda hänseenden uppenbarligen
förtydligas. Det bör enligt vår mening ankomma på
regeringen att undanställa riksdagen härför erforderliga
förslag i syfte att ännu tydligare än vad som hittills skett för
kommunerna klarlägga de intressen som naturresurslagen
har att tillgodose.

Skolfrågor

I ett glesbygdsområde som skärgården spelar frågan om
samhällsservice en viktig roll. För de unga barnfamiljerna
är skolfrågan den viktigaste. Kan inte barnen beredas
skolundervisning, flyttar ofta hela familjen. Vi anser att
skärgårdsskolorna måste få vara kvar. Elevantalet får inte
utgöra enda grundvalen för en skärgårdsskolas framtid.

Färjetrafiken genom skärgården

Färjetrafiken mellan Sverige och Finland har för varje år
ökat i omfattning. Detta har lett till ett växande utbyte av
människor mellan de två länderna av stor betydelse för våra
folk. Med åren har emellertid samtidigt riskerna för främst
miljön i Stockholmsskärgårdens trånga leder ökat i en
utsträckning som saknar motsvarighet i Ålands och
Finlands skärgårdar. Den ofta höga hastighet med vilken
färjorna framförs och de allt större fartygen har lett till att
svall och främst sug från färjorna skadat och eroderat inte
bara stränder och strandvegetationen utan även ömtålig
vattenvegetation, betydelsefull för fiskens reproduktion.
Färjornas avfall skapar också fortfarande vissa problem.

Nya, större färjor planeras och väntas bli insatta under
kommande år. Inför dessa planer och med tanke på de
miljö- och andra risker som icke rimligen i längden kan
lämnas obeaktade, är det angeläget att klarhet skapas om
hur och under vilka förutsättningar sådana risker kan och
måste förebyggas.

Bör med andra ord restriktioner införas för största
storlek eller högsta hastighet för passage i trånga och därför
särskilt utsatta vatten? Kan annan linjesträckning eller
andra längre ut från innerstaden belägna färjeterminaler
komma till stånd eller bör andra konstruktioner eftersträvas
eller andra typer av fartyg?

Sjöfartsverket har för avsikt att inrätta en allmän farled
över Rödkobbsfjärden i Stockholms skärgård, medelst
sprängning och muddring av ca 12 000 m3 berg mellan
Gjusharan och Kalvören.

Främsta anledningen anges vara förbättrad sjösäkerhet
och en minskad miljöpåverkan från sjötrafiken i
skärgården.

Det ingrepp i en skärgårdsnatur av oskattbart värde för
framtiden, både ur yrkesfiskets och det rörliga friluftslivets
synpunkt, som skulle bli följden om sjöfartsverkets planer
verkställs, står i uppenbar strid med 2 kap.
naturresurslagen, 2 och 3 §§. Där föreskrivs, att mark- och
vattenområden av aktuellt slag skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder, som kan påverka områdenas
karaktär eller skada naturmiljön.

Enligt vår mening bör därför här berörda angelägna
naturvårdsoch kommunikationsproblem bli föremål för en
klargörande allsidig snabbutredning.

Sjösäkerhets- och övriga trygghetsfrågor

Under de senaste 30 åren har myndigheterna vid ett
flertal tillfällen försökt dra in en eller flera lotsplatser i
Stockholms skärgård. Detta har misslyckats om man
undantar viss befogad rationalisering.

Även om vi kan ha förståelse och respekt för
sjöfartsverkets ambition att minska de offentliga utgifterna,
avvisar vi försöken att dra in ytterligare lotsplatser. Lotsen
behövs. Detta kan vara en fråga om liv och död. Utomskärs
är lotsen vår förste och kanske ende räddare i sjönöd.
Lotsstationernas huvuduppgift är att ge service åt
yrkessjöfarten. Men samtidigt ökar lotsarnas betydelse för
sjöräddningen. En bemannad lotsutkik är ett ''vakande
öga''. Den optiska mänskliga utkiken kan inte ersättas av
teknik eller radar. Icke minst efter de senaste årens
utbåtskränkningar har behovet av så många ''vakande
ögon'' som möjligt förstärkts. Varje skärgårdsbo har
härvidlag en viktig uppgift.

Båtlivet har ökat enormt. Men samtidigt har
fortkörning, avsaknad av lanternor, smuggling, båtfylleri
och busliv ökat. Övervakning, kontroll och kraftfulla
åtgärder krävs. Det skötsamma skärgårds- och fritidsfolket
skall känna trygghet. Djurlivet skall inte störas. Härför
erfordras kustbevkning och sjöpolis.

Natur och miljö

Skärgården erbjuder -- som redan sagts -- storslagna och
unika naturupplevelser. Floran och faunan är enormt rika.
Vår generation skall njuta härav men inte så att naturen
utsätts för nerslitning.

Allemansrätten, den speciella sedvanerätt som utbildats
i vårt land, ger oss unika möjligheter till direktkontakt med
naturen. Allemansrätten ger emellertid inte bara rättigheter
utan också skyldigheter. Endast om allemansrätten fullt ut
respekteras kan umgänget med naturen och mellan
befolkning, fritidsboende och det rörliga friluftslivts
utövare ske friktionsfritt.

Stockholms skärgård har inte bara ett regionalt intresse.
Skärgårdslandskapets natur och kultur har riksintresse.
Detta gör det än viktigare att slå vakt om dess miljövärden.
Vi måste på alla sätt minimera riskerna för oljeutsläpp. Vi
måste motverka nedsmutsning och nedskräpning. Vi har ett
gemensamt ansvar gentemot efterkommande generationer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de bofasta skärgårdsbornas rätt
till såväl fiske med handredskap som till nätfiske i egna och
allmänna fiskevatten,

[att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
taxeringsreglerna för skärgårdsfastigheter och andra
fastigheter i attraktiva områden,1]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det ''fria fiskets'' skador på flora
och fauna i naturreservat och andra ömtåliga utskärgårdar
och härav nödvändiga åtgärder,

[att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i syfte att
ännu tydligare än vad som hittills skett för kommunerna
klarlägga de intressen som naturresurslagen har att
tillgodose,2]

[att riksdagen hos regeringen begär utredning om
förutsättningarna för fortsatt färjetrafik i Stockholms
skärgård med beaktande av de betydande skadeverkningar
på miljö och natur som främst de stora färjorna
förorsakar,3]

[att riksdagen i avvaktan på ifrågavarande utredning hos
regeringen begär att tillstånd inte ges till den planerade
farleden över Rödkobbsfjärden i Stockholms
skärgård,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i övrigt anförts i motionen om sjösäkerhetsfrågor,
m.m.3]

Stockholm den 25 januari 1991

Alf Wennerfors (m)

Gösta Bohman (m)

Görel Bohlin (m)

Gunnar Hökmark (m)

Knut Billing (m)

Allan Ekström (m)

Lars Tobisson (m)

Jerry Martinger (m)

Inger Koch (m)

Jan Sandberg (m)

Birgitta Rydle (m)

1 1990/91:Sk824

2 1990/91:Bo542

3 1990/91:T650