med anledning av Skr. 1997/98:79 Redovisning av arbetet med de allmänna barnfrågorna

Motion 1997/98:So6 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Regeringen redogör i skrivelsen för de insatser som vidtagits under 1990-talet särskilt riktade till barn. I skrivelsen konstaterar regeringen att den kommer att återkomma till riksdagen under våren 1998 med en barnpolitisk proposition baserad på ett antal utredningar som lämnat sina betänkanden.

Skrivelsen innehåller redogörelser från 1990 och framåt. Det vill säga redogörelsen omfattar även de tre borgerliga regeringsåren 1991–1994. Eftersom skrivelsen skall ses som ett historiskt dokument som endast redogör för vad som faktiskt inträffat under de senaste åtta åren borde den egentligen inte ha föranlett en motion från oss moderater. Vi anser att skrivelsen inte på långt när ger en korrekt bild av vad den dåvarande borgerliga regeringen gjorde och vad den nuvarande socialdemokratiska regeringen gjort för barnen i vårt land. Vi anser att det därför är viktigt att riksdagen får en fullständig bild av den politik som bedrivits för barn under de senaste åtta åren.

Mål för barn- och familjepolitiken

Regeringen skriver att den svenska familjepolitiken sätter barnets bästa i centrum. Detta förverkligas, enligt regeringen, genom att barn- och familjepolitikens mål är att garantera alla barns rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Genom en väl utbyggd barnomsorg och en föräldraförsäkring skapas en valfrihet för föräldrarna.

Vi vänder oss mot denna minst sagt inskränkta syn på vad valfrihet innebär. Den borgerliga regeringen införde 1994 dels en lagstadgad rätt för alternativa barnomsorgsformer att erhålla samma stöd som offentliga, dels infördes en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader och ett vårdnadsbidrag. Syftet med de båda reformerna var att ge alla föräldrar en reell valfrihet baserat på de enskilda familjernas önskan och behov. Att reformen med ett vårdnadsbidrag var ett välkommet komplement till den organiserade barnomsorgen visade sig i att över 170.000 familjer utnyttjade möjligheten under det halvår som vårdnadsbidraget fanns, innan Socialdemokraterna avskaffade det i januari 1995.

Det är anmärkningsvärt att regeringen i en historisk redogörelse för vilka åtgärder som vidtagits under 1990-talet för barn helt ”glömmer bort” den lagstadgade valfriheten och vårdnadsbidraget.

Den moderata utgångspunkten vad gäller barn- och familjepolitiken är, till skillnad från socialdemokraternas, att familjerna skall ges förutsättningar att suveränt själva avgöra den omsorg och den vård för de egna barnen som passar bäst. Det är mot den bakgrunden avdragsrätten och vårdnadsbidraget skall ses. Det var också ett bärande skäl till varför alternativa omsorgsformer fick en lagstadgad rätt att erhålla samma stöd som offentliga.

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer

Socialdemokraterna förnekar ständigt att det finns en koppling mellan skattetrycket och den disponibla inkomsten enskilda hushåll förfogar över. Genom en politik som innebär att skatterna för hushållen hela tiden skärps ökar också behovet av bidrag som i sin tur leder till krav på ytterligare skattehöjningar för att finansiera de ökade bidragen. De enskilda hushållen hamnar i ett ekorrhjul av bidragsberoende och allt mindre marginaler. Hushållen, och då särskilt barnfamiljerna, blir alltmer beroende av politiska beslut och fråntas möjligheten att egentligen påverka sin egen livssituation. Bidrag sänks och höjs eller avskaffas för att sedan återinföras igen. Samtidigt höjs skatterna till nivåer som innebär att familjerna inte klarar sin försörjning. En undersökning genomförd av Socialstyrelsen visar att en genomsnittlig socialbidragstagare betalar 21.000 kronor i skatt per år och får 23.000 kronor i socialbidrag. Konsumentverket har också konstaterat att de senaste tre årens skattehöjningar riktade mot hushållen har inneburit att deras ekonomiska marginaler har minskat.

Trots att allt fler inser att det inte går att fortsätta med en politik som innebär att skatterna tar en allt större del av barnfamiljernas inkomster samtidigt som bidragsberoendet konstant ökar, envisas Socialdemokraterna med att bedriva en politik som låser fast de enskilda hushållen.

Vid nyåret 1998 höjdes Sveriges redan rekordhöga skattetryck ytterligare. De skattehöjningar som trädde i kraft den 1 januari är en fortsättning av en politik som framför allt drabbar låg- och medelinkomsttagare.

Den allmänna egenavgiften höjs från 5,95 procent till 6,95 procent av lönen. Det är i realiteten fråga om en ren inkomstskattehöjning. Egenavgiften är avdragsgill och betalas enbart för inkomster upp till 7,5 basbelopp1. Denna skattehöjning blir högre procentuellt sett och slår hårdare om man har låg eller medelhög inkomst och bara betalar kommunalskatt jämfört med om man har hög inkomst och även betalar statlig skatt.

För ett genomsnittligt hushåll med en sammanlagd inkomst på 29.000 kronor i månaden och en kommunalskatt på 31,66 kronor, vilket är den genomsnittliga skattesatsen i riket, innebär höjningen av egenavgiften en skattehöjning med drygt 2.300 kronor per år.

Vid nyår höjs även energiskatten. För hushållen blir höjningen 1,75 öre per kilowattimme, inklusive moms. För en villaägare som gör av med 25.000 kWh per år höjs bostadskostnaderna med 400 kronor 1998 av denna anledning.

I år kommer fler människor att betala en statlig skatt på 25 procent än förra året eftersom brytpunkten inte helt ut kommer att justeras för reallöneökningarna 1998. Detta är också en del i Socialdemokraternas saneringsprogram. 1998 kommer brytpunkten att gå vid en beskattningsbar inkomst (efter grundavdrag och avdrag för allmänna egenavgifter) på 213.100 kronor. Det innebär att man börjar betala statsskatt vid förvärvsinkomster över 241.140 kronor 1998, vilket motsvarar en månadsinkomst på 20.100 kronor. Så mycket tjänar varannan heltidsarbetande man. Även löntagare med vanliga inkomster får således behålla mindre än hälften av en inkomstökning efter skatt.

Vid nyår ändras dessutom reglerna för reseavdrag. Reseavdraget höjs från 13 till 15 kronor per mil samtidigt som gränsen för att få göra avdrag höjs från 6.000 kronor till 7.000 kronor. Det innebär en skattesänkning för dem som har långa resor till arbetet och använder egen bil men en skattehöjning för dem som ligger inom intervallet 6.000–7.000 kronor och för dem som gör avdrag för resor med kollektivtrafik. För en person som betalar den genomsnittliga kommunalskatten för riket och har kostnader för resor med kollektivtrafik till arbetet för minst 7.000 kronor innebär det en skattehöjning med 683 kronor 1998.

Slutligen kan i vissa fall fastighetsskatten höjas ytterligare under 1998.

Hushållen drabbas trefalt av den socialdemokratiska skattechocken. De kraftiga skattehöjningarna på framför allt arbetsinkomster drabbar direkt hushållsekonomin. Sammantaget har skatterna på arbetsinkomster och boende höjts med i det närmaste 50 miljarder kronor. Dessa skattehöjningar, av vilka den enskilt största är höjningen av egenavgifterna med nästan 15 miljarder kronor, drabbar hushållen direkt. Särskilt hårt drabbas låg- och medelinkomsttagare.

Höjda löneskatter och högre skatt på exempelvis energiproduktion påverkar barnfamiljerna indirekt genom lägre löner eller högre priser. Skattehöjningarnas effekt på samhällsekonomin innebär dessutom lägre tillväxt och högre arbetslöshet än annars, vilket också försämrar ekonomin för vanliga hushåll.

Det är svårt att beräkna den sammanlagda effekten av alla skattehöjningar för ett genomsnittligt hushåll. Vi har tidigare visat hur de socialdemokratiska skattehöjningarna påverkar enskilda hushåll. Det finns all anledning att upprepa denna redovisning. I det följande redovisas därför en beräkning av hur knappt hälften av de sammanlagda skattehöjningarna mellan åren 1994 och 1998, 34 miljarder kronor, påverkar ekonomin för ett vanligt hushåll med två inkomsttagare som tjänar 17.000 kronor respektive 13.000 kronor per månad och som har två barn i skolåldern.

Hänsyn har tagits till:

• Höjd egenavgift i sjukförsäkringen med 3 procentenheter.

• Höjda löneskatter med 1,5 procentenheter.

• Sänkt grundavdrag från 25 till 24 procent av basbeloppet.

• Försämrade reseavdrag.(Det icke avdragsgilla beloppet höjdes från 4.000 till 6.000 kronor 1995. Hänsyn har emellertid inte tagits till höjningen av detta belopp till 7.000 kronor i kombination med höjt avdrag för resor med bil.)

• Höjd kommunalskatt (genomsnittligt 60 öre).

• Höjd fastighetsskatt.

• Höjda energiskatter.

• Höjd tobaksskatt.

• Sänkt mervärdesskatt på livsmedel.

Beräkningarna utgår från att hälften av försämringen av reseavdragen påverkar hushållet, att höjningen av löneskatterna motsvarar ett mindre löneutrymme och att sänkningen av matmomsen enligt beräkningar gjorda av Konsumentverket på Socialdemokraternas uppdrag minskar matkostnaderna för denna familj med 300 kronor per månad.

Fördelningen av hushållseffekterna av de höjda energiskatterna har gjorts genom att den totala statsfinansiella intäkten har dividerats med antalet hushåll. Energiskattebelastningen blir naturligtvis högre för hushåll med många barn och stor energikonsumtion samt för familjer i glesbygd som är beroende av bilen som transportmedel. Man kan ifrågasätta denna metod för fördelning av den av regeringen beräknade intäkten till följd av tobaksskattehöjningar. För hushåll som inte röker blir effekten givetvis noll, medan den blir väsentligt större än vad som antagits för övriga hushåll. Vi har valt att ta upp något mindre än vad som följer av en genomsnittlig fördelning på hushållen.

	Lägenhet	Villa
Höjd egenavgift (3 %)	6.733	=
Allmän löneavgift (1,5 %)	3.366	=
Sänkt grundavdrag	300	=
Minskat reseavdrag	753	=
Höjd fastighetsskatt	533	2.556
Sänkt matmoms	-3.600	=
Höjda energiskatter	1.950	=
Höjd kommunalskatt (60 öre)	2.046	=
Höjd tobaksskatt	500	=
	12.581	14.604
	(1.048 kr/mån)	(1.217 kr/mån)

I regeringens skrivelse berörs överhuvudtaget inte sambandet mellan den förda högskattepolitiken och barnfamiljernas allt mindre marginaler. I stället gör regeringen ett nummer av att den höjt bidrag – bidrag som regeringen en gång sänkt.

När den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994 var barnbidraget 750 kronor per barn och månad och flerbarnstillägget fanns ograverat. Föräldraförsäkringen låg på 80 procent.

Socialdemokraterna sänkte barnbidraget till 640 kronor, avskaffade flerbarnstillägget och sänkte kompensationsnivån i föräldraförsäkringen till 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. I skrivelsen kan man lätt ges intrycket att det var någon annan som gjorde detta. Till dessa bidragsförsämringar som har genomförts sedan 1994 skall läggas de omfattande skattehöjningar som särskilt drabbat landets familjer.

Enligt en undersökning som redovisades i tidningen Kommunalarbetaren 19/1997 har andelen familjer med fler än två barn, som har inkomster under socialbidragsnormen, stigit från 22 procent 1994 till 44 procent 1996 – dvs. i det närmaste en fördubbling. Andelen gifta och sammanboende med två barn som har inkomster under socialbidragsnormen har mer än fördubblats mellan 1994 och 1996. Orsakerna till detta är naturligtvis till del att söka i massarbetslösheten. Men det förklarar långt ifrån allt. Hushållens marginaler är i dag så snäva och bidragsberoendet så högt att minsta lilla förändring kan stjälpa all långsiktig planering av den egna ekonomin. Att, som Socialdemokraterna, blunda för sambandet mellan allt högre skatter på enskilda hushåll och kraven på allt högre bidrag, är inte att ta ansvar.

I skrivelsen säger regeringen att den, för att förbättra barnfamiljernas ekonomi, har återställt nivån på barnbidraget till vad som gällde när regeringen Bildt lämnade över hösten 1994. Dilemmat är dock att barnbidragshöjningen äts upp genom de skattehöjningar som samtidigt beslutades.

Nio av tio familjer med ett barn kommer att få behålla mindre än hälften av barnbidragshöjningen. Resten äts upp av den höjning av egenavgifterna med en procent som tas ut från och med januarilönen, som Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen. Uppemot hälften av alla hushåll med ett eller två barn, 390.000 familjer, kommer inte att få behålla någonting alls av den barnbidragshöjning som Socialdemokraterna gör ett så stort nummer av.

Vi moderater anser, och har allt fler ekonomiska experter på hushållsekonomi med oss, att en av de viktigaste sociala reformer som kan genomföras är skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Vi har senast i samband med behandlingen av budgeten för 1998 presenterat förslag på strategiska skattesänkningar som riktar in sig på de mest utsatta hushållen – de med låg- och medelinkomster. Vi kommer i samband med vårpropositionen i april att upprepa våra förslag på skattesänkningar för de enskilda hushållen.

Moderata samlingspartiet föreslog i stället att barnbidraget skulle vara oförändrat 640 kronor per barn och år. Detta skulle kombineras med ett barnavdrag på 10.000 kronor per barn och år vid den kommunala beskattningen. Netto skulle vårt förslag innebära att en barnfamilj med två barn som bor i en kommun med en kommunalskatt på 32 kronor skulle fått ett stöd som är drygt 300 kronor bättre per månad än de nu får med Socialdemokraternas förslag. Att notera är att vi då inte räknat in de marginaleffekter av de socialdemokratiska skattehöjningarna som vi redovisat ovan.

I skrivelsen konstaterar regeringen vidare att extra statsbidrag har tillförts den landstingskommunala sektorn, motsvarande 0,8 procent av dess samlade utgifter. Dessa medel skall enligt skrivelsen nu kunna upprätthålla och utveckla en god kvalitet i vården, omsorgen och skolan. Vi vill i detta sammanhang konstatera att regeringen i snart sagt alla sammanhang hänvisar till detta tillskott på totalt 0,8 procent och gör sken av att det skall räcka till i princip alla verksamheter, inte bara att upprätthålla utan också att utveckla den. Trovärdigheten i detta påstående minskar i takt med att regeringen hänvisar till dem. Det är trots allt ett begränsat tillskott som knappast gör vare sig till eller från i den totala landstingskommunala verksamheten, något som också påpekats av kommunalpolitiker runt om i landet.

Barn med särskilda behov

I skrivelsen redogör regeringen kortfattat för vilka åtgärder som vidtagits för att på olika sätt bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Det är korta skrivningar som är till intet förpliktigande. Vi anser att skrivningarna om detta problem är alldeles för vaga. Det hade varit av värde om regeringen i sin skrivelse åtminstone antytt om den var beredd att vidta åtgärder för att på ett mer effektivt sätt än i dag bekämpa dessa övergrepp.

Som vi moderater ser det är en av rättsstatens viktigaste uppgifter att skydda medborgare mot våld, intrång och andra övergrepp. I detta ligger självklart att statsmakterna har en skyldighet att garantera barnens behov av skydd just mot sexuella övergrepp. Detta förutsätter dock att såväl polis som det övriga rättsväsendet har tillräckliga resurser att avsätta till förebyggande åtgärder och till bekämpning av sexualbrott och andra övergrepp riktade mot barn.

Den politik som den nuvarande regeringen bedriver vad gäller rättssäkerheten innebär dock i praktiken att polis och övrigt rättsväsende inte ges dessa resurser för att effektivt kunna förebygga och bekämpa övergrepp mot barn.

I samband med att regeringen återkommer till riksdagen med en proposition om barn som utlovas i skrivelsen, förutsätter vi därför att det återfinns konkreta förslag på hur resurser kan tillföras rättsväsendet för detta ändamål.

Vi vill också i detta sammanhang ta upp de problem som finns med socialtjänstlagen. Det har visat sig att dagens lagstiftning vad gäller personals skyldighet att anmäla misstänkta övergrepp inte fungerar på ett tillfredsställande sätt. Tvärtom visar det sig att personal helt enkelt inte vågar anmäla. Det är därför centralt att regeringen återkommer till riksdagen med förslag på lagändring som kommer till rätta med detta problem.

Barn med funktionshinder

Det är symptomatiskt att den socialdemokratiska regeringen i sin skrivelse inte med en rad berör den politik som bedrivits mot de funktionshindrade barnen. Ej heller nämns att regeringen våren 1996 föreslog att barn som förlorat en eller båda sina föräldrar skulle få sin pension halverad.

Att helt utesluta en beskrivning av de funktionshindrade barnens situation i en skrivelse om arbetet med de allmänna barnfrågorna är enligt vår mening minst sagt anmärkningsvärt.

Den moderatledda regeringen 1991–1994 lovade redan vid tillträdet att satsa på förbättrade villkor för funktionshindrade. Den viktigaste beståndsdelen i denna satsning var tillkomsten av lagen om vård och stöd för vissa funktionshindrade (LSS) och lagen om assistansersättningen (LASS). De bärande tankarna bakom reformen var valfrihet, självbestämmande, integritet och att väsentligt underlätta det dagliga livet för de funktionshindrade.

Före reformen var det kommunernas socialtjänst som försåg den funktionshindrade som behövde hjälp och stöd i sitt dagliga liv med den hemtjänstpersonal som för tillfället fanns tillgänglig. Den funktionshindrade hade ingen som helst möjlighet att påverka vem som skulle komma till honom eller henne och hjälpa till med ibland mycket personliga och intima saker som till exempel att gå på toaletten eller duscha. Tack vare reformen blev det för första gången möjligt för den enskilde funktionshindrade att själv bestämma vem som skulle assistera honom eller henne.

Alltsedan regeringsskiftet hösten 1994 har den socialdemokratiska regeringen vid flera tillfällen urholkat reformen med stora försämringar för de funktionshindrade som följd.

På regeringens förslag beslutade riksdagen våren 1996 att rätten till personlig assistans under skoltid och vid vistelse på dagcenter skulle avgränsas. Kommunerna fick ansvaret för den personliga assistansen under denna tid. I numera vanlig ordning kompenserades givetvis inte kommunerna för den ökade kostnaden. Detta är ett i raden av många exempel på hur riksdagen/staten ålägger kommunerna uppgifter, utan att ge mer resurser för det. Sådana beslut gör nästan undantagslöst att enskilda medborgare kommer i kläm i detta svartepetterspel mellan olika myndighetsnivåer.

Många reagerade mycket kraftigt på denna förändring. I riksdagen påpekades att det finns en uppenbar risk att enskilda funktionshindrade hamnar i kläm mellan försäkringskassan och de enskilda kommunerna. Farhågorna avfärdades, men det går dock nu att konstatera att de i högsta grad var välgrundade. Runt om i landet drabbas barn och ungdomar som har funktionshinder av att det nu finns två olika huvudmän för LSS‑lagen. Det finns t.ex. många exempel på att funktionshindrade barn inte kunnat gå i skolan beroende på att kommunen och försäkringskassan är oeniga om vem som har betalningsansvaret. Vi accepterar inte denna situation.

Regeringen har också föreslagit en rad andra mindre, men för de enskilda funktionshindrade barnen och deras anhöriga väl så kännbara, försämringar. Vi kan till exempel inte förstå varför Socialdemokraterna anser att stödet till rekreationsanläggningar för funktionshindrade skall halveras och varför man mitt under ett verksamhetsår kraftigt kan minska bland annat stimulansbidragen till rehabilitering av funktionshindrade. Hur resonerar Socialdemokraterna när de kommer fram till ett förslag som i praktiken innebär att funktionshindrade barn och ungdomar inte ges möjlighet att få komma iväg på sommarläger på till exempel Mättinge som drivs av RBU? Hur resonerar Socialdemokraterna när de medvetet ser till att projekt i Stockholms län för funktionshindrade barn i förskolan, i Kronoberg för hörselträning för vuxna och i Östergötland för habilitering av hörselskadade och döva förskolebarn skjuts i sank?

Som om dessa försämringar för de funktionshindrade barnen inte vore nog beslöt en majoritet i riksdagen ledd av Socialdemokraterna att avlösning för föräldrar som vårdar t.ex. funktionshindrade barn i hemmet inte längre skulle vara en rättighet. I stället är det från den 1 januari 1998 upp till varje enskild kommun att avgöra om den vill ställa upp med avlösning till föräldrar som ägnar all sin tid och kraft att vårda exempelvis sitt autistiska barn eller ett barn med ryggmärgsbrock. Föräldrarna kan inte längre räkna med att kunna få koppla av, ladda sina ”batterier” för att kunna ge all den vård, omsorg och kärlek som krävs, som vården av ett funktionshindrat barn innebär.

Vi måste spara i de offentliga utgifterna. Vi måste också sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagarna så att bidragsberoendet kan minska. Men vi kan inte förstå varför Socialdemokraterna med pedantisk noggrannhet försämrar just för en redan utsatt grupp – funktionshindrade barn.

Tyvärr är det ett klart mönster som kan skönjas. De allra svagaste drabbas hårt. Så har Socialdemokraterna agerat ända sedan de återkom till regeringsmakten hösten 1994. Har det inte varit de funktionshindrade så har det handlat om änkor, föräldralösa barn och fattigpensionärer. Det är en prioritering som vi inte ställer upp på. I ett anständigt samhälle skall alla funktionshindrade – och då särskilt barnen – och deras anhöriga kunna lita på att trygghet, vård och omsorg alltid prioriteras högt.

Fakta i fråga om en sådan prioritering är att Moderaterna i regeringsställning var med och genomförde handikappreformen. Fakta är också att vi motsätter oss alla de försämringar som Socialdemokraterna genomfört i densamma. Vi har dessutom i vårt budgetalternativ anslagit totalt 1,7 miljarder kronor mer än vad regeringen föreslagit till assistansersättning, totalt 100 miljoner kronor för bostadstillägg riktade till dem som har behov av handikappanpassade lägenheter och 300 miljoner kronor i statsbidrag till vård av psykiskt funktionshindrade.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av komplettering av skrivelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skattepolitiken för barnfamiljerna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att förebygga och bekämpa sexuella och andra övergrepp mot barn,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om situationen för barn med funktionshinder.

Stockholm den 5 mars 1998
Gullan Lindblad (m)
Sten Svensson (m)	Leif Carlson (m)
Maud Ekendahl (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Gustaf von Essen (m)	Margit Gennser (m)
Stig Grauers (m)	Rolf Gunnarsson (m)
Hans Hjortzberg-Nordlund (m)	Tomas Högström (m)
Annika Jonsell (m)	Göte Jonsson (m)
Ulf Kristersson (m)	Bertil Persson (m)
My Persson (m)	Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Åke Sundqvist (m)	Birgitta Wichne (m)
Liselotte Wågö (m)	Anna Åkerhielm (m)

[1]	Det förhöjda basbeloppet som används vid beräkning av egenavgifter är 37.100 kronor 1998 varför egenavgifter kommer att betalas för månadsinkomster upp till 23.188 kronor (7,5* 37.100/12).