med anledning av prop. 1996/97:63 Samverkan, socialförsäkringens ersättningsnivåer och administration, m.m.

Motion 1996/97:Sf35 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att
kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen och
föräldraförsäkringen höjs från nuvarande 75 till 80 procent.
En möjlighet att komplettera ersättningen i sjukförsäkringen
genom kollektivavtal införs från den 90:e sjukdagen.

Vidare föreslår regeringen riktlinjer för en utökad samverkan inom
rehabiliteringsområdet.

Ett särskilt högriskskydd skall införas i sjuklönesystemet. Den lägsta
inkomst som kan grunda rätt till sjukpenning föreslår regeringen skall höjas
till 24 procent av basbeloppet. Ett antal förändringar föreslås också vad avser
administrationen av socialförsäkringarna.

Moderata utgångspunkter

I samband med den allmänna motionsperioden 1996
presenterade vi i motion 1996/97:Sf254 av Gullan Lindblad
m.fl. (m) förslag på en utredning vars uppgift skulle vara att
studera vårt förslag till en ny socialförsäkring. Vi upprepar
detta förslag i denna motion.

Utgångspunkten i direktiven till denna utredning bör enligt vår mening vara
att studera frågan om hur en samlad försäkring för tillfälligt inkomstbortfall
vid sjukdom eller arbetslöshet kan utformas. Grunden för förslaget måste
vara att alla yrkesverksamma skall omfattas av en allmän trygghetsförsäkring,
vars syfte är att erbjuda grundläggande skydd vid tillfälliga förluster av
förvärvsinkomster.

För att göra systemet robust och lättöverskådligt bör den nya försäkringen
ersätta dagens sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkring. Systemet bör
utformas med utgångspunkten att detta är en miniminivå och att den enskilde
förväntas svara för ytterligare behov av trygghet. Kompensationsnivån bör
vara 75 procent och ett antal karensdagar bör finnas i systemet. Det skall vara
möjligt att individuellt teckna frivilliga försäkringar för att komplettera det
offentliga skyddet. Förslagsvis bör det vara möjligt att t.ex. begränsa antalet
karensdagar eller höja kompensationsnivån, förslagsvis upp till 85 procent av
inkomstbortfallet.

Enligt vår mening bör en bärande tanke i ett kompletterande trygghets-
system vara att skapa ett större spelrum för marknadstänkande, med tydligare
funktion för prismekanism, vilket skulle medföra att efterfrågan på och
utnyttjandet av försäkringsskyddet blir mer balanserat. Det problem som nu
föreligger med en överefterfrågan på försäkringsskydd via den politiska
marknaden reduceras genom att tilläggsförsäkringar prissätts på en fri
marknad. När den enskilde direkt betalar kostnaderna för en del av sitt
försäkringsskydd, minskas också dagens problem med överutnyttjande. Att
den enskilde själv har ett delansvar för sitt inkomstskydd ökar också
tryggheten.

Tilläggsförsäkringarna bör vara skilda från den allmänna försäkringen.
Premier, försäkringsvillkor, allmänna krav och självrisk bestäms via
privaträttsliga avtal mellan försäkringsparterna. Det är knappast en uppgift
för politiska beslut att ange den närmare utformningen av dessa tilläggs-
försäkringar. Det skall dock även vara möjligt för de allmänna försäkrings-
kassorna att erbjuda dessa tilläggsförsäkringar.

I huvudsak kan tre former av kompletterande skydd förekomma: avtals-
försäkringar, individuella försäkringar och medborgarkonton.

Inom ramen för det system med individuellt pensionssparande som
introducerades under den borgerliga regeringen bör den enskilde ges rätt att
öppna ett medborgarkonto. Även den allmänna försäkringsorganisationen bör
erbjuda en sådan möjlighet. Den enskildes rätt att ta ut ersättning från kontot
regleras i individuella avtal mellan försäkringsparterna.

Eftersom vårt förslag innebär att den enskilde ges möjlighet att själv
prioritera en del av sitt skydd är det väsentligt att man skapar ett gott
sparklimat. Vi anser därför att regeringen bör tillsätta en utredning för att
närmare studera dels vårt förslag till en ny sjukförsäkring, dels närmare
utreda förslaget om ett medborgarkonto.

Ersättningsnivåer

Regeringen föreslår i propositionen att kompensationsnivån i
socialförsäkringen skall höjas till 80 procent. Vi avvisar
detta.

Vad gäller kompensationsnivån har det tidigare funnits i stort sett politisk
enighet i riksdagen om att 75 procent är en lämplig och välbalanserad nivå.
Den kombinerar både en god trygghet för den som vidkänns ett tillfälligt
inkomstbortfall med betydelsen av arbetslinjen, dvs. att det alltid skall löna
sig bättre att arbeta än att inte göra det. Landets allvarliga ekonomiska läge
har dessutom inneburit att kostnaderna för försäkringen måste minskas.
Därför är det en allvarlig signal när den socialdemokratiska regeringen i
samarbete med Centern nu höjer ersättningen. Konsekvenserna av detta har
inte väntat på sig. Nu höjs allt fler röster för att även andra bidrag och
ersättningar skall höjas till tidigare nivåer. De som bär skulden för denna
förväntan från allt fler människor är Socialdemokraterna och Centern.

Vi vidhåller att kompensationsnivån skall vara 75 procent. Den bör således
inte ändras den 1 januari 1998. Detta skall också gälla ersättningarna inom
ramen för föräldraförsäkringen samt vad avser närståendepenning och statligt
personskadeskydd. Mot den bakgrunden behöver inte heller arbetsgivar-
avgiften sänkas som kompensation för höjningen.

Vi avvisar också förslaget att ta bort minskningsregeln i sjukförsäkringen
och öppna upp för upp till 90 procents ersättning efter den 90:e dagen. Vi vill
också i detta sammanhang avvisa de tankar som uppenbarligen finns i
regeringen att lagstifta om rätten till kollektivavtalad ersättning till 90
procent
redan under sjuklöneperioden. I ett skiljedomsbeslut har arbetsgivarnas
tolkning av rätten till frivillig gruppsjukförsäkring fastställts, dvs. att den
inte
skall utgå under sjuklöneperioden.

Skulle regeringen, trots vad skiljedomsnämnden har sagt, föreslå en lag-
stadgad rätt till 90 procents ersättning redan från sjukperiodens andra dag
skulle vi snabbt vara tillbaka till den situation som kännetecknade slutet på
80-talet, med omfattande sjukskrivningar och ännu högre kostnader för inte
minst småföretagen. En person som redan efter andra dagen erhåller i princip
hela sin lön i kompensation ges ett incitament att också stanna hemma längre
än nödvändigt. Det är långt ifrån osannolikt att man, när ändå en dags
ersättning förlorats på grund av karensdagen, med en så god ersättning från
dag två väljer att stanna hemma från arbetet i ytterligare några dagar. Det är
en utveckling som inte kan accepteras. Det ser ut som en tanke att regeringen
väljer att flagga för en sådan förändring samtidigt som det står allt klarare
att
regeringen kommer att misslyckas i sin kamp för att minska arbetslösheten.
Faktum är att den omfattande sjukskrivningen på 80-talet innebar att industrin
fick överanställa personal för att klara den rekordhöga sjukfrånvaron. Är det
detta regeringen planerar för när den överväger att lagstifta om rätt till
90 procents ersättning redan efter den andra dagen?

I syfte att ytterligare betona arbetslinjen och dessutom skapa en reell
självrisk i sjukpenningen upprepar vi också vårt tidigare förslag att införa
ytterligare en karensdag för långtidsfriska. Vårt förslag om två karensdagar
skall, precis som gäller med en karensdag, kombineras med ett tak på tio
karensdagar under en ettårsperiod och med den begränsning som finns i dag
om sjukfall som inträffar inom en 14-dagarsperiod.

Utöver detta vill vi poängtera att de som är skiftarbetare eller har mer än en
arbetsgivare, och därför kan drabbas av fler karensdagar vid varje sjuktillfälle
än vad som faktiskt gäller, måste kompenseras. Det är också viktigt att
systemet för återförsäkring hos försäkringskassan för små företag får en
konstruktion som inte gör det olönsamt för dessa att teckna en sådan. Det har
visat sig att den försäkring som i dag erbjuds har inneburit att småföretagen
väljer att inte återförsäkra sig. Denna utveckling måste brytas. En tanke
skulle kunna vara att helt avskaffa försäkringsmöjligheten och i stället låta
småföretagens sjukkostnader rymmas inom ramen för den offentliga försäk-
ringen. Regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att studera detta
närmare.

Införandet av ytterligare en karensdag innebär lägre kostnader för arbets-
givarna vilket neutraliseras via arbetsgivaravgiften.

Den förlängda
sjuklöneperioden

I stället för att avskaffa den förlängda arbetsgivarperioden
som kritiserats mycket hårt av såväl småföretagarna som de
flesta arbetstagarorganisatonerna, väljer regeringen att
föreslå att det särskilda högriskskyddet för vissa arbetstagare
med omfattande sjukperiod förlängs till att gälla under hela
sjuklöneperioden.

För att försvara sitt eget förslag om den förlängda sjuklöneperioden har
regeringen hittat ett nytt skäl till varför det är bra med en förlängd period.
Det
är, enligt propositionen, ett incitament för arbetsgivarna att förbättra
arbetsmiljön och därmed ge dem möjlighet att påverka de egna sjuk-
kostnaderna. Det kan låta bra, men det är egentligen inte alls det som den
förlängda sjuklöneperioden handlar om. De svenska arbetsmiljöerna tillhör
troligen de bästa och säkraste i världen. Det torde endast vara på marginalen
som förbättringar i arbetsmiljön kan göras som kompenserar småföretagen för
kostnaderna som är förknippade med den förlängda perioden. En anställd som
t.ex. får en idrottsskada som leder till lång sjukskrivning gynnas ju knappast
av att arbetsmiljön förbättras, varför arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön i
sig inte leder till lägre kostnader för honom eller henne.

Vi vidhåller vårt tidigare krav att den förlängda arbetsgivarperioden bör
avskaffas omedelbart. Som konsekvens av detta avvisar vi också förläng-
ningen av högriskskyddet, eftersom det inte är nödvändigt med vårt förslag.

Det är anmärkningsvärt att Socialdemokraterna och Centern som ligger
bakom förslaget, i ett läge då arbetsmarknadsläget är så ansträngt som det är,
väljer att lägga på nya pålagor på företagen, vilket den förlängda arbets-
givarperioden faktiskt innebär. Det rimmar minst sagt illa med målsättningen
att sänka arbetslösheten och underlätta för småföretagen. Det rimmar dess-
utom minst sagt illa mot vad statsminister Persson själv sade i sin regerings-
förklaring i september 1996 om att förbättra villkoren för företag med
särskild inriktning mot just småföretagen.

Under året har regeringen också presenterat ett antal förslag på för-
ändringar av beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). I
vårpropositionen aviseras ytterligare förändringar av SGI. Vi har biträtt dessa
förändringar, främst därför att de renodlar inkomstbegreppet och gör det såväl
enklare som tydligare. Vi anser dock att SGI bör beräknas på ett genomsnitt
av de senast föregående 24 månadernas inkomst i stället för att som i dag
beräknas på en antagen framtida inkomst. Detta förenklar SGI ytterligare
samtidigt som det minskar kostnaderna i försäkringen.

Samverkan

Det är en omfattande proposition regeringen har förelagt
riksdagen. På drygt 100 sidor redogörs för regeringens
inställning till framför allt samverkansfrågor för att uppnå
bättre rehabiliteringsresultat. Det slående är dock att det trots
de många orden i praktiken inte föreslås något konkret för att
effektivisera samverkan mellan de olika aktörerna på
rehabiliteringsområdet, dvs. framför allt socialförsäkringen
och hälso- och sjukvården, men också arbetsförmedlingen
och kommunernas socialtjänst.

Efter att sida upp och sida ner beskrivit vikten av ökad samverkan
konstaterar regeringen bara att några

Nya strukturella samverkansmodeller bör därför övervägas först när
utvärdering av försöksverksamheterna med finansiell samordning mellan
socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst redovisats.

Det är uppenbart att regeringen de facto inte har en aning om
vad den själv vill göra för att både förbättra rehabiliteringen
och minska kostnaderna för det offentliga såväl inom
socialförsäkringen som inom hälso- och sjukvården och
kommunerna. Det är anmärkningsvärt.

Vår utgångspunkt är att det är mycket viktigt att de försöksverksamheter
som i dag finns och som bl.a. redovisats så sent som för ett par månader
sedan i rapporten Finsam - en slutrapport (Finansiell samordning 1997:1),
presenterad av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen, permanentas och
lagregleras.

Rapporten visar entydigt på de positiva effekter ett ökat samarbete mellan
socialförsäkringen och hälso- och sjukvården har inneburit. Enligt rapporten
har kostnaderna för t.ex. socialförsäkringen minskat med 150 miljoner kronor
inom de fem försöksområdena, och dessa effekter bedöms också vara
bestående. Försöksverksamheten visar också att det inte skett en omför-
delning mellan sjukförsäkringen, socialbidragen och arbetslöshetsersätt-
ningen.

En rad resultat pekar således på att FINSAM, förutom besparingar inom
socialförsäkringen, också har haft andra goda effekter. Förutom de finansiella
överskott som försöket medfört bör följaktligen en rad samhällsekonomiska
intäkter av försöket uppkommit. Ett minskat behov av offentliga
transfereringar tyder också på positiva effekter för individer i yrkesverksam
ålder. Samtidigt tyder inget på att andra grupper kommit till skada till följd
av
projektet.

Resultaten är entydiga. Genom ökad samverkan har man
uppnått två mycket centrala saker. Dels har lidandet för den
enskilde individen kunnat begränsas, dels har kostnaderna
för sjukskrivning, förtidspensioner och sjukvård minskat.

Trots detta väljer regeringen att i ord beskriva vad man kan tänka sig att
göra, men i aktiv handling visar den att den ändå inte riktigt är intresserad.

Vi anser att FINSAM-projektet bör bli det sätt på vilket socialförsäkringen
och hälso- och sjukvården skall arbeta i framtiden. Försöksverksamheten bör
därför permanentas och lagregleras. Med utgångspunkt i de rapporter som
finns och den erfarenhet som de inblandade har bör därför regeringen
återkomma till riksdagen med förslag som innebär att samverkan enligt
FINSAM införs generellt i landet från den 1 januari 1998.

Eftersom vi anser att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med
konkreta förslag på förändringar som möjliggör en ordentlig samverkan i
enlighet med FINSAM-projektet avvisar vi förslaget att tillsätta en utredning
om arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar. Vikten av att så snabbt som
möjligt få igång den samordnade rehabiliteringen är större än att i dagsläget
tillsätta ännu en utredning, som endast skjuter upp nödvändiga förändringar.

Vad gäller frågan om företagshälsovårdens roll i rehabiliteringsarbetet
konstateras i propositionen att det sedan i januari 1997 finns en rapport från
Statskontoret som beskriver och analyseras företagshälsovårdens tjänsteutbud
och arbetssätt. Rapporten innehåller också, enligt regeringen, en läges-
beskrivning av kvalitetssäkringsmodeller inom företagshälsovården.

Vi anser att regeringen snarast bör presentera förslag på hur företags-
hälsovården kan inrymmas i den finansiella samverkan. Förslagen bör vara
baserade på Statskontorets rapport och dess slutsatser.

Vi vill avslutningsvis ta upp frågan om behovet av rättvisa i rehabilite-
ringen när det gäller kvinnor och män. Vi vill understryka behovet av
uppmärksamhet på just könsspecifika behov vid rehabilitering. Forskning
bl.a. vid Umeå universitet har visat att kvinnor har fått kortare och sämre
anpassad rehabilitering än män, vilket självfallet inte är acceptabelt. I en
motion av Gullan Lindblad m.fl. (m, c, fp, kd) togs frågan om kvinnors sämre
rehabiliteringsmöjligheter upp, och motionen resulterade i ett tillkänna-
givande till regeringen från utskottet (1994/95:SfU10). Vi vill betona det
angelägna i att regeringen noggrant följer denna fråga och föreslår åtgärder i
enlighet med motionen.

Sjukpenninggrundande
inkomst

Regeringen föreslår ett antal förändringar vad gäller den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI). Vi kan biträda
dessa förslag. Vi vill dock i detta sammanhang upprepa vårt
tidigare förslag om att SGI skall beräknas utifrån ett
genomsnitt av de senaste 24 månadernas inkomst, i stället för
att som nu beräknas på antagen kommande inkomst. Detta
för att framför allt undvika osäkerheter som det nuvarande
sättet att räkna SGI innebär. Vi vill understryka att ett förslag
enligt vår modell måste kombineras med en lösning för dem
som inträder på arbetsmarknaden och således inte från början
har två års inkomst som SGI-nivån kan beräknas efter.
Regeringen bör återkomma med förslag enligt vad vi
beskrivit ovan.

Försäkring vid arbetsskada

I propositionen föreslår regeringen inga förändringar av
reglerna kring försäkring vid arbetsskada. I stället skriver
regeringen allmänt att frågan bör bli föremål för ytterligare
genomarbetning. Hur detta skall ske kommenteras dock inte.
Vi har tidigare föreslagit en genomgripande förändring av
den nuvarande statliga försäkringen och menar att regeringen
bör tillsätta en utredning som belyser våra förslag och
presenterar hur de bör genomföras.

Vi anser att en väl fungerande arbetsskadeförsäkring i första hand skall
konstrueras så att den motverkar arbetsskador och arbetsolycksfall.
Försäkringen måste innehålla sådana stimulanser att det skall löna sig för
företagen att eliminera skadliga arbetsmiljöer och dåliga arbetsbetingelser.

Därför måste en arbetsskadeförsäkring knytas så nära arbetsplatsen som
möjligt, fri från statlig styrning och finansiering. Egentligen finns det inga
skäl som talar för att just arbetsskador skall omfattas av en offentlig
försäkring. Det har visat sig att arbetsskadeförsäkringen i offentlig regi
försvagat drivkrafterna för enskilda arbetsgivare. Eftersom det är lagstiftning
och försäkringskassornas praxis som avgör om en person skall erhålla
arbetsskadeförsäkringsförmåner och livränta, finns ingen direkt koppling till
arbetsplatsen.

Dagens arbetsskadeförsäkring uppvisar flera brister. Av dessa är det främst
två som fortfarande återstår, trots de senaste årens förändringar och
uppstramningar i försäkringen. Dels har försäkringen inte visat sig gå att
tillämpa på ett rättvist sätt, dels synes lagens betydelse för det
skadeförebyggande arbetsskyddet vara starkt begränsat. Trots de senaste
årens förändringar och förbättringar äger dessa två invändningar fortfarande
sin giltighet och måste föranleda åtgärder.

Enligt vårt sätt att se det måste den nuvarande trenden brytas och
incitament skapas för arbetsgivaren i ett system som ger en direkt koppling
mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för arbetsskadeförsäkringen och
skadeutfallet.

Detta kan endast åstadkommas om den nuvarande försäkringen ersätts med
en obligatorisk arbetsskadeförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Den
nuvarande arbetsskadeförsäkringen avskaffas och ersätts endast med
skyldigheten att teckna försäkring. Skyldigheten att teckna försäkring skall
dock inte omfatta enmansföretag - det blir en alldeles för stor försäkringsrisk
och antagligen alldeles för höga självrisker för att det skall vara möjligt. Där
får en vanlig olycksfallsförsäkring bli lösningen - om än frivillig.

Genom avtal med enskilda arbetstagare, i form av enskilda avtal eller
eventuella lokala kollektivavtal, regleras arbetsskadeförsäkringens innehåll.
Såväl den allmänna försäkringskassan som enskilda försäkringsbolag skulle
ha rätt att erbjuda försäkringar. Genom att lagstiftningen inte skulle definiera
vad som är arbetsskada skulle också detta avtalas fram. Det naturliga vore att
försäkringsgivarna har förteckningar med skador som ersätts. Det skulle i så
fall motsvara den gamla yrkesskadelagen - som just var konstruerad så.

Systemet skall vara försäkringsmässigt så utformat att verksamheten inte
kan gå med underskott. Försäkringen skall också var så konstruerad så att
arbetslinjen prioriteras och att det inte är möjligt att välta över
kostnadsansvar
på andra sektorer.

Försäkringen bör finansieras av företagen genom enhetliga avgifter som
dock bör differentieras utifrån företagens kostnader för arbetsskador och sjuk-
frånvaro för att stimulera arbetsmiljöförbättringar och aktiva, förebyggande
och rehabiliterande åtgärder. Ingen hälsoprövning får förekomma.

Vårt förslag till ny arbetsskadeförsäkring bör kunna införas senast den
1 januari 1999. För att under tiden minska kostnaderna i försäkringen, som
fortfarande går med ett betydande underskott, anser vi att livräntan bör sänkas
till 80 procent av nuvarande nivå. Livräntan är skillnaden mellan den inkomst
den arbetsskadade hade då skadan inträffade och den inkomst han skulle
komma att ha om skadan inte inträffat. Eftersom själva försäkringen ger en
inkomstbortfallskompensation på 75 procent medan livräntenivån inte
påverkats anser vi att denna bör sänkas mot bakgrund av det statsfinansiella
läget. Den nya livräntenivån bör dock endast omfatta de arbetsskador som
anmälts och godkänts efter den 1 januari 1998. Nuvarande livräntor omfattas
således inte av detta förslag.

Socialförsäkringens
administration

I stort sett kan vi biträda regeringens förslag vad gäller
socialförsäkringens administration. Vi vill dock ytterligare
betona Riksförsäkringsverkets mycket centrala tillsyns- och
uppföljningsansvar. Särskilt viktigt är detta om riksdagen
biträder våra förslag om samverkan mellan
socialförsäkringen och de andra aktörerna på
rehabiliteringsområdet.

I propositionen föreslås att regeringen skall utse försäkringsdirektörerna.
Detta är positivt. Men i förslaget tydliggörs inte vem som skall ha rätt att
säga upp en försäkringsdirektör. Detta bör klargöras. Vår utgångspunkt är att
det också skall åvila regeringen.

Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig lagtext.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medborgarkonton,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att höja kompensationsnivån i
sjuk- och rehabiliteringspenningen, föräldraförsäkringen,
havandeskapspenningen samt närståendepenningen och i det statliga
personskadeskyddet i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till förändringar av socialavgifter
i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen avslår regeringens förslag att avskaffa minskningsregeln i
sjukförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskningsregeln under sjuklöneperioden,

6. att riksdagen beslutar införa ytterligare en karensdag i
sjukpenningförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om karensdag för skiftesarbetare eller anställd med fler än en
arbetsgivare,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återförsäkringen för sjukkostnader för småföretagen,

9. att riksdagen beslutar avskaffa den förlängda sjuklöneperioden i enlighet
med vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag på finansiell samverkan
mellan socialförsäkringen, hälso- och sjukvården och kommunerna i enlighet
med vad som anförts i motionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagshälsovården,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rättvisa villkor mellan kvinnor och män i rehabiliteringsarbetet,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av
beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i enlighet med vad som
anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en förändring av
arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som anförts i motionen,

15. att riksdagen beslutar sänka livräntenivån i arbetsskadeförsäkringen för
tillkommande godkända livräntor i enlighet med vad som anförts i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Riksförsäkringsverkets tillsyns- och uppföljningsansvar,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppsägning av försäkringsdirektörer.

Stockholm den 28 april 1997

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)