med anledning av prop. 1996/97:150 1997 års ekonomiska vårproposition

Motion 1996/97:Fi48 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

I föreliggande proposition föreslår regeringen några
förändringar för 1997 under utgiftsområde 9 Hälsovård,
sjukvård och social omsorg. De ramanslag som föreslås
justerade är A Hälsovård och sjukvård,
Tandvårdsförsäkringen, B 1 Vissa statsbidrag inom äldre-
och handikappomsorgen, B 6 Bilstöd till handikappade, B
7 Kostnader för statlig assistansersättning, samt C Åtgärder
för barn, socialt behandlingsarbete samt alkohol- och
drogpolitik.

Tandvårdsförsäkringen

Hösten 1996 presenterade regeringen förslag på förändringar
i tandvårdsförsäkringen. Tanken var att försäkringen i
princip helt skulle avskaffas från den 1 januari 1998.
Förslaget mötte berättigad kritik, eftersom det hade inneburit
att de med störst behov av tandvård, främst äldre och
invandrare, fått betala betydlig mer, samtidigt som
befolkningens tandstatus på sikt kraftigt skulle ha försämrats.
Vi moderater avvisade naturligtvis regeringens förslag, och
nu retirerar även regeringen från sin egen politik.

I stället föreslår nu regeringen att den nuvarande tandvårdsförsäkringen får
fortsätta att gälla även under 1998. För att finansiera delar av den besparing
som det tidigare förslaget hade inneburit föreslås att högkostnadsskyddet höjs
från 700 till 1 300 kronor från den 1 oktober 1997. Vi kan i detta läge biträda
regeringens förslag för 1998, eftersom det ligger i linje med vad vi moderater
redan förordat, dvs. att garantera ett gott skydd för de med störst behov av
tandvård.

För att utforma en ny tandvårdsförsäkring föreslås att en utredning tillsätts.
Det är anmärkningsvärt att regeringen ånyo väljer att utreda frågan om
tandvårdens framtid. Sedan tidigare finns förslag på förändringar som
regeringen sagt sig biträda.

Nu när regeringen ändå väljer att utreda frågan anser vi att det är viktigt att
utredningen ges klara och tydliga direktiv. Vi anser att utredningen bör
studera vårt förslag som i korthet innebär att det införs en självrisk på
3 000 kronor och därutöver ett gott högkostnadsskydd med begränsad
självrisk för att skydda personer med stora tandvårdsproblem. Vi anser vidare
att det i ett sådant förslag också bör ingå fri prissättning upp till
högkostnadstaket, dvs. 3 000 kronor. Den fria prissättningen bör omfatta
såväl vanlig behandling som tandtekniska produkter. Vidare bör frågan om ett
bonussystem för de patienter som följer tandläkarens råd om tandhygien
studeras.

Utredningen bör arbeta så att förslag på förändringar enligt ovan kan träda i
kraft den 1 januari 1999.

Vissa statsbidrag inom
äldre- och handikapp-
området

Så sent som i oktober 1996 föreslog regeringen att anslaget
till sjukvårdshuvudmännen för insatser inom
handikappområdet för 1997 skulle omfatta totalt
711 miljoner kronor. Dessa medel skall enligt regeringens
förslag och riksdagens beslut utgå till följande:

stimulansbidrag till habilitering och rehabilitering

statsbidrag till rådgivning och stöd

statsbidrag till tolktjänst

stimulansbidrag till specifika utvecklingsinsatser inom habiliterings-
och rehabiliteringsområdet, samt

stimulansbidrag till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsförsörjningen

I förslaget till budget för 1997 skrev regeringen följande om
dessa anslag:

Socialstyrelsens årsrapport över handikappreformen visar att det pågått ett
intensivt arbete i landstingen under åren 1994 och 1995 för att starta projekt
och verksamheter som tilldelats bidrag. Nya metoder och arbetssätt har
prövats och en hel del nytänkande har kommit fram, - - - Bättre kunskap om
på vilka områden och för vilka grupper behoven av utveckling och
samordning är störst behövs dock för att resurserna skall kunna kanaliseras
till de rätta områdena.

På motsvarande sätt visar Handikappinstitutet - - - att stimulansbidraget
till utvecklingsinsatser inom hjälpmedelsområdet lett till ökade kunskaper om
hjälpmedlens betydelse för personer med funktionshinder, ökad
brukarmedverkan och förbättrad samverkan mellan landsting och kommuner.

Denna beskrivning av vad dessa medel har använts till
föranledde regeringen att konstatera följande för 1997:

Regeringen bedömer att de handikappinriktade stimulansbidragen har haft en
positiv effekt på utvecklingen av verksamheterna. Projekt har kommit igång i
syfte att minska olikheterna i landet när det gäller tillgång på habilitering
och
rehabilitering. Bättre kunskap om eftersatta grupper behövs emellertid hos
huvudmännen för att resurserna skall hamna rätt.

Efter denna argumentering föreslog regeringen att
711 miljoner kronor skulle anvisas till detta stöd för de
funktionshindrade. Man gav samtidigt Socialstyrelsen i
uppdrag att följa användningen av dessa statsbidrag.

Bara några månader senare anser regeringen att stödet till habilitering,
rehabilitering och tolktjänst för funktionshindrade skall minskas med nästan
hälften, eller med 300 miljoner kronor. Utan att ange ett enda skäl slår man
således sönder det man för bara ett halvår sedan ansåg varit positivt, som gett
ökad kunskap och stimulerat till ny verksamhet till gagn för landets
funktionshindrade. Vi är medvetna om att stimulansbidragen enligt tidigare
fattade beslut skulle försvinna i och med utgången av år 1997. Men
regeringen har ju själv i sitt budgetförslag för 1997 konstaterat vilken
betydelse dessa extra medel har haft. Dessutom har uppföljningen visat att de
projekt och den verksamhet som bedrivits med hjälp av dessa pengar påvisat
brister och problem, som enligt vår mening bör innebära ett incitament till
förbättringar. Av de 300 miljonerna är 125 miljoner kronor avsatta för projekt
i enskild regi. Utan någon som helst förvarning skall sålunda även dessa
enskilda projekt avvecklas. Att säga att de frivilliga organisationerna är
lurade är att uttrycka sig milt.

Vi har tidigare kritiserat regeringens politik gentemot de funktionshindrade.
Det har gällt försämringen av reglerna för assistans enligt LSS och LASS.
Det gäller förslaget om avskaffande av rätten till avlösning enligt
socialtjänstlagen, och nedan avvisar vi också regeringens förslag att
övervältra finansieringsansvaret för de första 20 timmarna enligt samma
lagar.

Vi moderater kan inte acceptera en politik som innebär att de som har störst
behov av vård och omsorg konsekvent får se sin trygghet allt mer urgröpt.
Om nu regeringen anser att dessa medel givit positiva resultat måste man
ställa sig frågan varför regeringen då vill halvera dem och därmed i praktiken
sätta stopp för de funktionshindrades möjlighet att leva ett så normalt liv som
möjligt. Särskilt kritiska är vi eftersom verksamheterna givit positiva resultat
och avslöjat brister.

Eftersom regeringen i tilläggsbudgeten inte med ett enda ord förklarar vad
som är bevekelsegrunden för denna minskning, kan vi moderater inte annat
än konstatera att regeringen helt medvetet anser att de funktionshindrade nu
skall klara sig själva, isoleras och passivt förtidspensioneras. Det är en
politik
som vi aldrig kommer att acceptera. Mot den bakgrunden avvisar vi
regeringens förslag på minskning av anslaget B 1 Vissa statsbidrag inom
äldre- och handikappområdet.

Vissa frågor om personlig
assistans

Ända sedan den socialdemokratiska regeringen tillträdde i
oktober 1994 har den försökt att försämra den av den
borgerliga regeringen genomförda handikappreformen. Den
1 juli 1996 försämrades den i ett första steg då
gränsdragningen mellan personlig assistans och kommunala
och landstingskommunala stödinsatser förändrades, vilket
innebar en försämring särskilt för de funktionshindrade
barnen. Vi avvisade detta och föreslår också i en annan
motion att denna försämring rivs upp.

Det har förekommit uppgifter om att regeringen i föreliggande proposition
skulle komma med ytterligare försämringar av rätten till personlig assistans.
Uppenbarligen har regeringen dock delvis lyssnat på den kritik som bl.a.
kommit från oss moderater och föreslagit att rätten åtminstone inte nu skall
förändras. Däremot föreslår regeringen ett par andra förändringar. Dels vad
gäller beräkningen av timersättningen för den personlige assistenten, dels vad
avser finansieringsansvaret för de första 20 timmarnas assistans.

Vad gäller det första, dvs. beräkningen av timersättningen, menar
regeringen att den bör schabloniseras och fastställas till ett visst belopp med
möjlighet till viss ökning efter särskild ansökan. Ett av skälen till detta är
att
det har visat sig att den del av timersättningen som skall bekosta
administrationen av den personlige assistenten varit för hög. Ersättningen för
administration har i t.ex. kommunerna finansierat även annan verksamhet.
Detta var definitivt inte syftet med reformen. Det är en situation som inte är
acceptabel, eftersom pengarna inte är kommunens, utan den
funktionshindrades som har rätt till den personlige assistenten. Att därför
justera beloppet kan vara ett sätt att komma till rätta med detta. Men vi anser
att en justering bör avvaktas i väntan på resultaten av regeringens egen
arbetsgrupp, vars uppgift är att just långsiktigt säkra assistansreformen.
Enligt
uppgift har gruppen inte ens sammankallats än.

Med anledning av vad vi sagt ovan anser vi att regeringen bör få i uppdrag
att särskilt följa kommunernas hantering av ersättningen för de personliga
assistenterna och se till att dessa redovisas på ett godtagbart sätt, särskilt
vad
avser den del som skall täcka de administrativa kostnaderna.

Den andra delen av förslaget kring assistansersättningen handlar om att
flytta över delar av ansvaret till kommunerna. Tanken är att kommunerna
skall ha finansieringsansvaret för de första 20 timmarna. Först efter dessa
20 timmar tar staten och försäkringskassan det finansiella ansvaret.

Det finns flera invändningar mot detta. För det första vore det djupt
olyckligt om huvudmannaskapet delades upp så som regeringen föreslår. En
av grundtankarna bakom LSS och LASS var just att begränsa antalet
huvudmän och därmed minska risken för att enskilda funktionshindrade
hamnade mellan stolarna. På snart sagt alla andra områden inom
socialpolitiken har man gått från delade huvudmannaskap till ett samlat. Man
kan bara nämna ädel- respektive psykädelreformen som två tydliga exempel
på detta. Att gå i motsatt riktning vad gäller handikappreformen tror vi vore
djupt olyckligt.

Ett annat skäl till att vi avvisar förslaget om att överlåta de första
20 timmarna till kommunerna är att det riskerar att innebära att de
funktionshindrade förlorar rätten att välja sin egen assistent, en av reformens
absoluta kärnpunkter. Denna oro har också uttryckts av flera handikapp-
organisationer. Genom rätten att välja egen assistent har mångfalden inom
handikappområdet ökat väsentligt. Runt om i landet finns såväl
brukarkooperationer som privata företag som startat för att administrera
systemet med de personliga assistenterna. Funktionshindrade som erhållit
rätten till assistans uttrycker närmast enhälligt att denna nya reform, med
möjlighet att själva välja assistent och vem som skall ha arbetsgivaransvaret,
har inneburit att man känner att man fått ett nytt värde som människa. Det är
därför viktigt att denna rätt inte rubbas.

Kommunernas hantering av ersättningen för de personliga assistenter där
man har arbetsgivaransvaret visar också att man från kommunalt håll
uppenbarligen ser ersättningen som en av många andra inkomstkällor. Det
finns många konkreta exempel på att kommunerna inte redovisat kostnaden
för administrationen för assistansen och där det vid kontroll av
försäkringskassan har visat sig att de handikappade gått miste om "sina"
pengar.

Den tredje invändningen som kan riktas mot regeringens förslag är risken
för att kontinuiteten i assistansen bryts. I propositionen skriver inte
regeringen någonstans om hur den funktionshindrades rätt att ha en och
samma assistent, oavsett vem som har finansieringsansvaret, skall lösas. Är
det meningen att kommunen t.ex. skall vara ansvarig för 50 procent av en
assistents lön och staten för de andra 50 procenten? Eller skall man ha en
assistent för de första 20 timmarna och en helt annan för de övriga timmarna?
Vi befarar att regeringens förslag kommer att innebära ökad byråkrati och
ökat krångel för den enskilde funktionshindrade. Även arbetssituationen för
den personliga assistenten blir svår om tanken är att han eller hon t.ex. skall
ha två arbetsgivare.

Det är också anmärkningsvärt att regeringen föreslår att kommunerna
endast skall kompenseras till en del av vad förändringarna kostar. Enligt
förslaget erhåller kommunerna 800 miljoner kronor i kompensation, samtidigt
som det förändrade finansieringsansvaret totalt kommer att kosta
kommunerna 1 250 miljoner kronor, dvs. ett underskott för kommunerna på
nästan en halv miljard kronor, vilket inte är acceptabelt.

När Handikapputredningen 1989 föreslog att kommunerna skulle ha ansvar
för de första 20 timmarna avvisades detta av flertalet remissinstanser,
eftersom man såg fördelar med att endast en huvudman var ansvarig för
beslut och administration av assistansen. Några nya skäl för att kommunerna
skall ha delar av ansvaret presenteras heller inte av regeringen. Mot den
bakgrunden avvisar vi regeringens förslag och vidhåller att staten skall
behålla finansieringsansvaret.

Bilstöd till handikappade

Regeringen föreslår att anslaget för bilstöd minskas med
totalt 130 miljoner kronor. Skälet till neddragningen är att
stödet inte utnyttjats upp till den nivå som förväntats. Vi har
ingen annan mening än regeringen. Däremot anser vi att
regeringen bör få i uppdrag att noga följa utvecklingen på
området och återkomma till riksdagen med eventuella
förändringar om behovet skulle öka igen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direktiv till utredning om en ny tandvårdsförsäkring,

2. att riksdagen avslår förslaget att inom utgiftsområde 9 Hälsovård,
sjukvård och social omsorg minska anslaget B 1 Vissa statsbidrag inom
äldre- och handikappområdet i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att avvakta en schablonisering av assistansersättningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av hanteringen av assistansersättningen,

5. att riksdagen avslår förslaget att överföra delar av finansieringsansvaret
för assistansersättningen till kommunerna i enlighet med vad som anförts i
motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av utnyttjandet av bilstödet.

Stockholm den 25 april 1997

Gullan Lindblad (m)

Sten Svensson (m)

Leif Carlson (m)

Maud Ekendahl (m)

Gustaf von Essen (m)

Margit Gennser (m)

Stig Grauers (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Tomas Högström (m)

Annika Jonsell (m)

Göte Jonsson (m)

Ulf Kristersson (m)

Margareta E Nordenvall (m)

Bertil Persson (m)

My Persson (m)

Marietta de Pourbaix-Lundin (m)

Åke Sundqvist (m)

Birgitta Wichne (m)

Liselotte Wågö (m)

Anna Åkerhielm (m)