med anledning av prop. 1990/91:85 Växa med kunskaper - om gymnasieskolan och vuxenutbildningen

Motion 1990/91:Ub127 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Inledning

Den svenska gymnasieskolan behöver bli bättre på flera
sätt. I den internationella konkurrenssituation vi ser
framför oss på 90-talet måste ambitionsnivån höjas,
defintivt inte sänkas. Folkpartiet liberalerna presenterar i
denna motion ett kvalitetsprogram för gymnasieskolan med
bl.a. följande punkter:Bättre läromedel, upprustade
ämnesinstitutioner, bättre skolbibliotek, åtgärdsprogram
för att garantera eleverna de lektioner som läroplanen
förutsätter, fler lektorer, återinförande av geografi på
schemat etc,Större valfrihet för eleverna,Satsning på
språk, bl.a. genom större tillvalsmöjligheter,Förbättring
av yrkesutbildningen, bl.a. genom att flera av dem förlängs
till tre år, modulindelad kursplan som medger
etappavgångar, förbättring av möjligheterna till
återkommande utbildning samt ett större utrymme för
lärlingsutbildningar.

Regeringens nu föreliggande proposition motsvarar inte
de förväntningar vi haft på en gymnasiereform. Det ter sig
heller inte realistiskt att utbildningsutskottet under
riksdagsbehandlingen kan rätta till de allvarliga brister som
finns i förslaget.

Propositionen bör därför i de delar som avser
gymnasieskolan avslås och återförvisas till regeringen med
sikte på ett riksdagsbeslut om gymnasieskolan -- med
annorlunda utformning och bättre förankring -- våren 1992.

Vår kritik mot propositionen gäller främst följande
punkter:Den sänker kvaliteten på såväl
studieförberedande som yrkesförberedande linjer genom
att kommunerna åläggs att låta 40 000
ungdomar gå ett år längre i skolan utan ett
resurstillskott som tillnärmelsevis motsvarar de ökade
kostnaderna.Den överskattar -- med andra ord -- de
rationaliseringsmöjligheter som föreligger i gymnasieskolan
och bortser dessutom från de andra behov av
kvalitetssatsningar som finns, vid sidan av förlängningen av
yrkeslinjerna.Den innehåller inte relevant
beslutsunderlag. Vi anser det nödvändigt att innan
riksdagen tar ställning till strukturen i en ny gymnasieskola
regeringen redovisar mer information eller förslag på
följande punkter:Utvärdering av ÖGY-försöket
Utformningen av gymnasieskolans läroplanBeslut om
vilket betygssystem som ska tillämpasRemissynpunkter
från berörda instanser, som inte har haft tillfälle att yttra sig
i denna omgång, eftersom förslagen i propositionen till stor
del är helt nya.Den innebär en kraftig
kostnadsövervältring på kommunerna, trots att regeringen
lovat ett oförändrat statsbidrag.Den medför inte den
valfrihet den påstår, ty de snävare ekonomiska ramarna kan
i praktiken stoppa många grupper i tillvalsämnen.Den
ger inga bra alternativ för de 15-åringar som föredrar att
välja en kortare utbildning. Utslagningen från
gymnasieskolan kommer sannolikt att öka. Elever som inte
vill eller orkar fullfölja en treårig utbildning riskerar att få
en stämpel som misslyckade på sig. Vi kan inte förstå varför
en frivillig skolform, där valfriheten betonas, inte också
skall kunna innehålla regelrätta linjer som är kortare än sex
terminer.Den hotar det existerande systemet med
lärlingsutbildning, som för många visat sig vara en mycket
bra utbildningsform.Den innebär en nedläggning av
Statens skolor för vuxna i Norrköping och Härnösand, trots
att behovet av dessa skolor skall utredas -- det naturliga
måste vara att avvakta utredningen innan ett
nedläggningsbeslut fattas.

1. Gymnasieskolans och vuxenutbildningens roll

I en rad analyser av Sveriges konkurrenskraft nu och i
framtiden framhålls kunskapens betydelse. Vår relativt
höga och jämna utbildningsstandard har varit en fördel för
Sverige. Inför framtiden är läget sannolikt annorlunda.
Flera av våra viktigaste konkurrentländer satsar kraftigt på
utbildning. Det är en naturlig slutsats att också vi bör söka
höja kvaliteten i vårt eget utbildningsväsende. Det kräver
åtgärder i alla delar av systemet, från förskola till högskola.

Men inte minst företrädare för våra universitet och
högskolor brukar framhålla betydelsen av insatser på
gymnasienivån. De framhåller att goda förkunskaper,
liksom naturligtvis viss vana av studier som ställer större
krav än grundskolan, är en förutsättning för framgångsrika
högskolestudier. Från många håll i arbetslivet, inte minst
industrin, har också länge hörts krav på förbättringar av
gymnasiets yrkeslinjer.

Ett paradoxalt inslag i reformförslaget är att
yrkeslinjerna, trots förlängningen, blir mindre
yrkesspecifika. Det beror på att antalet linjer minskar, även
om man tar hänsyn till programmens grendelningar.
Utbildningarna blir med andra ord mer allmänna. Detta är
i sin tur en del av reformens finansiering, då det gör att en
del små undervisningsgrupper kan undvikas. De flesta
remissinstanser som yttrat sig över ÖGY-utredningen och
SÖ:s gymnasieförslag har varit beredda att godta en
utveckling i denna riktning. Det är också vi. Men vi är inte
beredda att binda oss för exakt den lösning som regeringen
stannat för. Det har förekommit kritik mot en del av
förslagen -- t.ex. slopandet av konsumtionslinjen -- och det
hade varit önskvärt om olika branschorgan liksom andra
berörda haft längre tid på sig att analysera det slutliga
förslaget. Det uppskjutande av beslutet vi förordar ger
sådana möjligheter. Vilken slutlig avvägning man gör
mellan yrkesspecifik och allmän utbildning på yrkeslinjerna
påverkar också reformens kostnad.

I Sverige fortsätter nästan alla ungdomar på
gymnasieskolan direkt efter grundskolan. Det är en stor
framgång för en frivillig skolform.

I propositionen föreslår regeringen, att den reformerade
gymnasieskolan skall erbjuda plats åt alla ungdomar mellan
16 och 20 års ålder. Vi anser att det är en riktig ambition. Vi
har under åtskilliga år motionerat om, och flera gånger
också fått igenom, en vidgad dimensionering av
gymnasieskolan. Det är mycket olyckligt om ungdomar som
vill läsa på gymnasieskola avvisas, och i största möjliga
utsträckning bör systemet vara så flexibelt att det kan
anpassas till elevernas skiftande utbildningsönskemål. Det
går naturligtvis aldrig att garantera att alla kan få läsa exakt
på de linjer eller program de önskar men ambitionen måste
vara att nästan alla skall få sina förstahandsval
tillgodosedda. Det underlättas självfallet i ett system med
färre och bredare linjer.

Om gymnasieskolan skall ha denna roll måste dess
studievägar motsvara förväntningar och behov hos både
studerande och avnämare. Branschföreträdare önskar i
gymnasieskolan finna sådan utbildning, som förbereder för
yrkesverksamhet och fortsatt yrkesutbildning.

Regeringen föreslår också att alla studievägar i
gymnasieskolan skall ge allmän behörighet för
högskolestudier. I en viss mening ansluter sig regeringen
därmed till en åsikt som vi har förfäktat i många år,
nämligen att treårig gymnasieskola skall vara ett krav för
allmän behörighet till de flesta högskolelinjer. Men
eftersom vi inte anser att alla utbildningsvägar i
gymnasieskolan måste vara treåriga anser vi heller inte att
det är något stort problem att alla inte blir behöriga att läsa
på högskola. Vår inställning kan sammanfattas i följande
punkter:Eleverna skall ha valfrihet.De skall erbjudas
både två- och treåriga linjer, i undantagsfall också
utbildningar av annan längd.Ur samhällets synvinkel är
det önskvärt att en stor andel väljer treåriga utbildningar.
Det är vår bedömning -- bl.a. med ledning av det vi vet om
ÖGY-försöket -- att fler och fler under 90-talet kommer att
välja treåriga utbildningar.Utbyggnaden av de treåriga
linjerna skall ske i sådan takt att efterfrågan i allt väsentligt
kan tillgodoses.För den som valt en utbildning som visar
sig för lång skall det finnas etappavgångar som gör att tiden
på gymnasiet inte behöver uppfattas som ett
misslyckande.Alla skall ha rätt att komplettera sin
utbildning, antingen i gymnasieskolan eller, om personen
fyllt 20 år, på komvux.

Regeringen aviserar att man har för avsikt att uppdra till
UHÄ att se över dagens regler för allmän och särskild
behörighet för högskolestudier. Eftersom vi begär att
regeringen skall återkomma till riksdagen med ett nytt
förslag beträffande den framtida gymnasieskolan bör det,
om det yrkandet vinner riksdagens bifall, vara möjligt att i
ett nytt förslag också inkludera en redovisning av UHÄ:s
förslag om behörighetsregler för högskolestudier.

När det gäller regeringens förslag på
vuxenutbildningsområdet instämmer vi i allt väsentligt i
dem.

En av vuxenutbildningens viktigaste syften är att
överbrygga och utjämna utbildningsklyftor genom att
erbjuda utbildning motsvarande den som ges i grundskola
och gymnasieskola. Den kompetensinriktade
vuxenutbildningen skall också ge möjligheter för nya
studiesatsningar av dem, som i vuxen ålder vill komplettera
sin ungdomsutbildning. Vi delar regeringens åsikter när det
gäller mer av samverkan gymnasieskola--komvux i
kombination med en tydligare ansvarsfördelning dem
emellan samt när det gäller komvux huvuduppgifter.

2. Ett kvalitetsprogram för gymnasieskolan

Avregleringen av skolan ger, inte minst,
gymnasieskolorna stora möjligheter att utveckla sin
verksamhet. De närmaste åren kommer säkert att ge
exempel på spännande pedagogisk och verksamhetsmässig
förnyelse. Risken är att innehållet i regeringens
proposition -- med förslaget att rymma en ny, omfattande
verksamhet i gymnasieskolan utan finansiering -- kommer
att minska förutsättningarna för och dämpa entusiasmen
inför det förändringsarbetet.

Vi delar följaktligen regeringens uppfattning att det nya
statsbidragssystemet skapar förutsättningar för nya
lösningar, som ibland också kan frigöra resurser. Vi är dock
inte lika optimistiska om volymen på de resurserna.
Rationaliseringar som sänker kvaliteten bör självfallet inte
genomföras.

I vårt kvalitetsprogram för gymnasieskolan ingår en
förlängning av flera tvååriga yrkeslinjer. Men det är inte det
enda inslaget.

Kvalitetsinsatser i undervisningen

Läromedelsstandarden behöver förbättras. Aktuell
statistik tyder på att läromedelsinköpen återigen minskat,
efter en viss uppgång för några år sedan, då problemet var
kraftigt uppmärksammat. Det är mycket viktigt att eleverna
får aktuella läroböcker, helst som gåva. Bra skolbibliotek är
viktiga.

Ämnesinstitutionerna förfaller på många
gymnasieskolor till följd av det olyckliga beslutet att
avskaffa de särskilda tjänstetilläggen för
institutionsföreståndare. Det är mycket viktigt att
ämnesinstitutionerna bibehålles och håller en hög kvalitet.

Elever går idag alltför ofta miste om lektioner. De får
alltså inte det antal lektioner som förutsätts i läroplanen.
Problemets storlek varierar avsevärt mellan olika skolor,
vilket visar att det är möjligt att åtgärda. Ett system med
fasta vikarier minskar antalet lektioner som faller bort på
grund av sjukdom hos läraren. Praxis när det gäller ledighet
för elever behöver ses över på många håll. Vissa aktiviteter
som syo, studiebesök, politisk information m m bör
planeras så att de stör den ordinarie verksamheten så litet
som möjligt.

Undervisningens forskningsanknytning är viktig. Det är
ett allvarligt problem att så många lektorat i gymnasiet är
obesatta. Staten och kommunerna har ett gemensamt
ansvar att lösa det.

Ämnet geografi bör återinföras på skolschemat.
Regeringen har i detta förslag och i den nyligen framlagda
miljöpropositionen poängterat behovet av att gymnasiet
skall erbjuda eleverna en bra undervisning i miljökunskap.
Vi menar att en förutsättning för detta är att ämnet geografi
återkommer inom gymnasieskolan. Geografi förenar
universitetsämnena natur- och kulturgeografi och har
ambitionen att utreda samspelet mellan natur och samhälle
och bör alltså införas på timplanen i de program där det ter
sig mest naturligt. Den frågan bör, liksom flera andra vi tar
upp, beröras i den översyn som möjliggörs om vårt förslag
om återförvisning av propositionen till regeringen vinner
bifall.

Större valfrihet för eleverna

Den nuvarande gymnasieskolan har kritiserats för att
den i för liten grad ger eleverna möjlighet att själva välja
ämnen. Föreliggande proposition har presenterats som om
den ger en stor valfrihet. En närmare analys ger anledning
att sätta frågetecken för den beskrivningen. Möjligheterna
till det propositionen kallar individuella tillval är inte
särskilt stor i de flesta program. Till det kommer att ett sätt
att spara pengar, som nämns i propositionen, är att grupper
under ett visst minimiantal inte får starta. Detta kommer att
leda till att många som väljer ett tillvalsämne får beskedet
att kursen inte kan arrangeras, på grund av att för få har valt
den.

Satsning på språk

Folkpartiet liberalerna har i en partimotion till
innevarande riksmöte framfört en rad förslag på hur
språkens ställning kan stärkas. Flera av dem berör
gymnasieskolan. I likhet med bl.a. LMS, Riksföreningen
för Lärare i moderna språk, anser vi att propositionen inte
innebär en förstärkning av språkens ställning. Antalet
undervisningstimmar i B- och C-språk minskar, vilket vi
anser felaktigt. Dessutom vore det värdefullt om den nya
gymnasieskolan gav ökade möjligheter för eleverna att läsa
flera olika främmande språk än i dag.

Förbättrad yrkesutbildning

De erfarenheter som hittills kommit fram från det s.k.
ÖGY-försöket är över lag goda, även om kostnaderna
förefaller bli väsentligt högre än vad som ursprungligen
kalkylerades. Det är, bl.a. av de konkurrensskäl som vi
tidigare anfört som skäl för utbildningssatsningar, viktigt att
yrkesutbildningen i Sverige förbättras. I många andra
länder är huvuddelen av yrkesutbildningen treårig. Också i
Sverige bör flera yrkeslinjer förlängas så snart som möjligt.

Det är viktigt att de yrkesförberedande linjerna är så
utformade att de verkligen lockar ungdomar med intresse åt
den yrkesinriktningen. En stor brist med det föreliggande
förslaget är att det inledande året på alla yrkesprogram är
ogrenat och därmed sannolikt kommer att domineras av
allmänna ämnen. Risken är stor att många praktiskt lagda
ungdomar, särskilt om de är lite skoltrötta efter nio år i
grundskolan, är obenägna att ge sig in på en treårig
utbildning. Den tveksamheten förstärks säkert om det
första året i mycket liten grad ger dem möjlighet att syssla
med just deras specialintresse, utan mest ter sig som en
fortsättning på grundskolan.

Vi vill, som tidigare berörts, förorda att yrkeslinjerna
utformas ungefär efter den modell som ÖGY-utredningen
var inne på, alltså med moduler och etappavgångar.

Skolstart vid sex års ålder och tioårig grundskola

En viktig kvalitetsfråga för gymnasieskolan är elevernas
förkunskaper. Enligt vår uppfattning bör grundskolan i
samband med ett beslut om skolstart vid sex års ålder göras
tioårig. Vi förespråkar alltså ett beslut om skolplikt från sex
års ålder. En sådan skolpliktsålder kan emellertid införas
först om några år, då grundskolan fått möjligheter att ta
emot en hel årskull på ett bra sätt. Det kommer att innebära
att 15--16-åringarna någon gång i början på 2000-talet
kommer att ha en mera gedigen grundutbildning än dagens
ungdomar i samma ålder. Hade socialdemokraterna givit
upp sitt motstånd mot skolstart vid sex års ålder tidigare och
dessutom accepterat förslaget om tioårig skolplikt hade vi
stått i ett bättre läge idag. Då hade behovet av allmänna
ämnen i yrkesutbildningen varit mindre än det är idag. Vi
förnekar inte att det i dagens läge bör finnas ett icke
obetydligt inslag av allmänna ämnen, som matematik,
engelska och svenska, på yrkeslinjerna, men vi vill bestämt
varna för det uttunnade förstaår som propositionen föreslår.

När sexårsstarten blivit det vanliga och ett eventuellt
beslut om förlängning av skolplikten har fattats, finns
givetvis anledning att på nytt analysera utformningen av de
gymnasiala utbildningarna.

Bättre studievägledning

En skola med större valfrihet för eleven kräver en väl
fungerande studieorientering för att eleven skall kunna göra
så välgrundade val som möjligt. Även om valmöjigheterna
successivt bör öka under terminerna på gymnasiet bör man
redan vid det första valtillfället, i nian, få en både korrekt
och lockande presentation av vad möjliga tillvalsämnen
innehåller.

3. Finansiering av fp:s kvalitetsprogram

Finansieringen av detta program är av flera skäl svår att
nu överblicka.

För det första vet vi inte hur stor andel av kullarna i
gymnasieåldern som kommer att vilja läsa treåriga
yrkeslinjer om det finns bra alternativ.

För det andra är det med tillgängligt beslutsunderlag
svårt att bedöma hur stor del av den rationalisering
regeringen förutsätter, som kan komma till stånd utan
negativa effekter på kvaliteten.

För det tredje är vi för vår del inte redo för ett slutligt
ställningstagande till antalet linjer (program) och grenar.
Beslutet i den frågan påverkar som nämnts kostnaden.

För det fjärde har vi ännu knappast någon erfarenhet av
hur kommunerna kommer att behandla skolan i sina
budgetprioriteringar när de har det fulla driftansvaret för
skolan.

För det femte, slutligen, finns det tecken som tyder på
att företagens intresse av en förbättrad yrkesutbildning är
så stort att dessa skulle kunna acceptera en större andel av
finansieringen än vad som ligger i den nu aktuella
propositionen.

Vår grundsyn är att det kvalitetsprogram som vi här
presenterat, inklusive förbättringen av yrkesutbildningen,
har en sådan betydelse för Sveriges konkurrenskraft att dess
genomförande måste ha mycket hög prioritet under 90-
talet. Det kan också komma att kräva att ytterligare statliga
resurser tillförs. Om, och i så fall i vilken utsträckning, detta
blir nödvändigt kan svårligen bedömas nu. För folkpartiet
liberalernas del är vi alltså i så fall beredda att inom ramen
för en anvarsfull finanspolitik avsätta sådana resurser.

4. Propositionens förslag dåligt förankrade

En relativt genomgripande reformering av
gymnasieskolan är alltså behövlig. Även om en mängd
delreformer utvecklat gymnasieskolan har den i huvudsak
varit oförändrad sedan 1970. Det är alltså dags för en
förnyelse av vissa av de statliga riktlinjerna.

Propositionen är enligt skolministern resultatet av ett 16-
årigt utrednings- och reformarbete inom gymnasieskolans
ram. Trots detta påstående har propositionen snarare mötts
med förvåning och bestörtning än med igenkännande bland
dem, som följer gymnasieskolans verksamhet. Stora delar
av propositionens förslag saknar förespråkare bland
sakkunniga i svenskt utbildningsväsende.

Om regeringen önskar genomdriva en total förändring
av gymnasieskolan utan att de grupper, som skall
genomföra förändringen, känner sig informerade och
delaktiga, kan resultatet knappast bli gott. Tyvärr tycks det
vara läget för den nu framlagda gymnasiereformen.

5. Propositionens finansieringsförslag

Den nya gymnasieskolan, som beräknas kosta 1,8
miljarder kronor i tillkommande statliga och kommunala
kostnader, föreslås finansieras gemensamt av stat,
kommuner och arbetsliv. Verkligheten är enligt vår
uppfattning att reformen är väsentligt underfinansierad.

De kommunala kostnaderna kommer att bli betydande.
Dessa består dels av den del av gymnasieskolans
finansiering som kommunen hittills stått för, knappt
hälften, och dels av kostnader som staten genom beslutet
övervältrar på kommunerna, bl.a. kommer på sikt det
särskilda statliga bidraget till gymnasieskolans investeringar
att försvinna. Kommunernas ''traditionella'' del av
gymnasieskolans finansiering (lokaler, skolmåltider,
skolskjutsar, läromedel) beräknas till 400 milj.kr. för de nya
årselevplatserna.

Det är notabelt att regeringen väljer att redovisa
reformens finansiering ett år -- 1997/98 -- då kullarna är
ovanligt små. Strax efter det året börjar kullarna öka igen
och kostnaden blir följaktligen betydligt högre.

Vi delar uppfattningen att alla offentliga verksamheter
måste underkastas rationaliseringskrav. Som vi nämnt
menar vi att skolans avregleringar just nu ger särskilda
möjligheter att finna möjligheter att effektivisera
verksamheten.

Däremot menar vi att regeringen överskattar den
rationaliseringspotential det är realistiskt att räkna med.
Faktum är att de 100 milj.kr. som regeringen kan spara
genom bantad statlig skolbyråkrati är de enda s.k. ''friska
pengar'' som tillförs reformen, om man i detta sammanhang
undantar finansiering av den arbetsplatsförlagda
utbildningen.

Att det är finansiering ''inom ramen'' det handlar om
erkänner skolminister Göran Persson när han i en artikel
skriver: ''Det är således en bättre användning av våra
skattemedel som ger oss möjlighet att bygga ut och
förstärka den gymnasiala utbildningen i landet.'' (SvD 4/3)

40 000 gymnasieelever kostar, även om man tar hänsyn
till att de är vissa veckor på arbetsplatser, i
storleksordningen en miljard kronor per år.

Vi har kommit till vår slutsats -- att reformen i
skolministerns tappning kommer att leda till oacceptabla
kvalitetssänkningar -- genom att försöka bedöma
konsekvenserna av de sparförslag som kan utläsas ur
propositionen. De är bland andra:Färre lektioner med
lärareStörre klasserNej till små grupper, t.ex. i
tillvalsämnen (därmed faller mycket av det vackra, som
statsrådet skriver om större valfrihet)Ingen eller kraftigt
inskränkt lärarmedverkan vid studieresor, prov etc.

Det säger sig självt att dessa åtgärder åtminstone delvis
innebär kvalitetssänkningar.

Skolministern är en mästare i att klä sina
besparingsförslag i förledande ord. I avsnittet om reformens
finansiering talas det först om ''statens bidrag''. Det visar sig
(förutom de nämnda miljonerna som blir över när SÖ läggs
ned) bestå i ''en timplanekonstruktion som leder till
minskade anspråk på kommunerna''. I klartext innebär det
alltså att staten sänker elevernas rätt till lärarledd
undervisning och därför drar ner statsbidraget med 330
milj.kr.

Sedan talas om ''det kommunala bidraget''. Det ska
bestå i en förbättrad produktivitet i skolan. Och
slutresultatet blir detsamma som på den första punkten,
nämligen att statsbidraget kan minska, här med 617 milj.kr.

För att understryka hur lätt det bör vara att spara 617
milj.kr., påpekar skolministern att det bara är 2 %
av det totala statsbidraget till skolan. För att komma
till den låga andelen räknar han alltså in också statsbidraget
till grundskola och komvux. Men regeringen har ju lovat att
klasserna i grundskolan ska bli mindre, inte större. Inte ska
väl grundskolan -- med dess dåliga läromedel och
lokalproblem -- behöva bidra till gymnasieskolans
utbyggnad? Regeringen har ju för övrigt redan lagt beslag
på en procent av skolanslaget genom
hemspråksbesparingen och dessutom krävt att
kommunerna ska ta emot de sexåringar som vill börja
skolan. Det är fullständigt orealistiskt att tro att
grundskolan de närmaste åren med bibehållen kvalitet kan
klara ett större sparbeting än så.

Sannolikt har utbildningsdepartementet under arbets
gång fått snävare ekonomiska ramar för reformen, men
ändå beslutat fullfölja förlängningen av yrkeslinjerna. Men
att till nästan varje pris sätta en förlängning av samtliga
yrkeslinjer framför en bibehållen eller höjd kvalitet i det
hittillsvarande utbudet -- det teoretiska såväl som det
praktiska -- är en minst sagt tveksam prioritering. Kan vi
inte hitta nya resurser att satsa -- utöver de som realistiskt
kan frigöras inom systemet, bl.a. genom att antalet linjer
minskar -- är det en klokare reformstrategi att börja med att
bygga ut de yrkeslinjer där behovet av mer tid är störst (eller
att ytterligare utvidga det pågående s.k. ÖGY-försöket) och
samtidigt lägga ner stor omsorg på kvaliteten på de
utbildningar som redan finns.

6. De nationella programmen

Alla program i den nya gymnasieskolan skall enligt
propositionen ha en gemensam kärna av angivna nio
ämnen, som tillsammans utgör 30--42 %
av den garanterade minsta lärar/handledarledda
undervisningen. De ämnena skall utgöra grund för den
allmänna behörighet för högskolestudier, som
genomgången gymnasieutbildning föreslås ge. Denna
ämneskärna är huvudorsaken till att de yrkesinriktade
programmen föreslås bli treåriga.

Regeringens ambition att göra gymnasieskolans
program så likvärdiga som möjligt har knappast någon
förankring hos de studerande. De som väljer en
yrkesinriktad linje har också i många fall medvetet valt bort
den ämneskärna, som regeringen nu vill tvinga på alla
gymnasister.

Vi anser att alternativ till regeringens uppläggning bör
prövas.

Ett är att bibehålla ÖGY-modellen med fyra ämnen i
kärnan. I höst vet vi hur elever och lärare som genomfört en
treårig ÖGY-utbildning uppfattar den, vilken andel som går
vidare till högskola, hur ÖGY-eleverna har klarat
högskoleprovet etc.

Ett annat alternativ är att större delen av den teoretiska
ämneskärnan erbjuds eleverna på de yrkesinriktade
programmen som ett frivilligt tillval under ett avslutande
tredje år. Ett sådant avslutningsår kan också innehålla
yrkesmässig fördjupning, som motiverar det extra året även
från relativt snäv yrkesutbildningssynpunkt.

Om kärnan skall vara så stor som statsrådet föreslår
delar vi uppfattningen att ämnet Idrott och hälsa bör ingå i
den. Det är positivt att ryktet om ämnets slopande inte
talade sant eller att statsrådet tagit intryck av den starka
opinion som kommit till uttryck. Idrottsämnet har stor
betydelse för befolkningens hälsa och livskvalitet. Om
gymnasieskolan kan medverka till goda kost- och
motionsvanor hos befolkningen är det sannolikt positivt för
produktiviteten i både skola och förvärvsarbete. Samtidigt
kommer förslitningsskador och sjukvårdskostnader att
minska.

Vi vill här också ta upp frågan om religionsämnets
ställning i gymnasieskolan.

Ämnet religionskunskap har i regeringens förslag en
mycket liten plats i gymnasieskolan. Det förekommer
endast i två program och där med en liten garanterad timtid.
Vi har i vår partimotion om skola från allmänna
motionstiden uttryckt oro för religionsämnets ställning. Vi
befarar att de kvalitetsbrister som kommit fram i
utvärderingen av grundskolan också gäller den
religionsundervisning som förekommer i gymnasieskolan.
Den särskilda kvalitetssatsning vi uttalat oss för där, bl.a.
för att säkra tillgången på behöriga lärare, bör avse också
gymnasieskolan. Sverige blir mer och mer ett
mångkulturellt samhälle. Svenska ungdomar har behov av
kunskap, såväl om kristendomen, som är en viktig del av
kulturarvet för alla svenskar oavsett vilken livsåskådning
man bekänner sig till, som andra religioner. Religionsämnet
är också viktigt därför att man inom dess ram har särskilt
goda möjligheter att föra diskussioner kring etiska frågor.

Vi tror att religionskunskapen på ett naturligt sätt skulle
gå att föra in i flera gymnasielinjer. Särskilt på vårdlinjen
finns ett stort behov av diskussioner kring etiska frågor. Det
som här anförts om en särskild kvalitetssatsning avseende
religionsämnet samt om religionsämnets införande på fler
linjer, särskilt vårdlinjen, bör ges regeringen till känna.

7. Elevernas rätt till utbildning

Vi anser, att den princip, som propositionen föreslår för
tillträde till gymnasieskolans utbildning, kan gälla oavsett
vilken utformning gymnasieskolan kommer att få. Den,
som i sin hemkommun skall erbjudas utbildning på de
nationella programmen, skall enligt propositionens förslag
vara behörig att söka sådan utbildning var som helst i
landet.

Vi har i vad gäller den obligatoriska skolan under lång
tid förordat ett eleven måste ha rätt att välja skola. Detta
gäller naturligtvis också för gymnasieskolan. Självfallet
måste kommunerna i största möjliga utsträckning inte bara
söka tillgodse ungdomarnas linjeval utan också deras val av
skola.

8. Kommunernas skyldigheter 8.1.
Nationella program

Varje kommun skall enligt propositionens förslag vara
skyldig att erbjuda utbildning på nationella program för
samliga sina ungdomar upp till 20 års ålder, om de har
slutfört sista årskursen i grundskolan eller motsvarande.
Erbjudandet kan avse utbildning inom den egna kommunen
eller i annan kommun/landstingskommun enligt
samverkansavtal.

Vi förordade i samband med riksdagens beslut från i
höstas om ansvaret för skolan att nuvarande
gymnasieregioner skulle avskaffas. Vi kan nu konstatera att
regeringen på denna punkt har gått oss till mötes. Man
föreslår istället att kommunerna via samarbetsavtal med
närbelägna kommuner skall kunna erbjuda sina ungdomar
gymnasieutbildning. Något förbud mot att bygga
gymnasieskolor utan samfällt godkännande av de andra
kommunerna i gymnasieregionen behövs inte. Inte heller
bör landstingen ha något annat försteg framför
kommunerna när det gäller att anordna
gymnasieutbildningar än det som ligger i deras långa
erfarenhet på vissa utbildningsområden.

När detta är sagt vill vi dock starkt framhålla det värde
som ligger i att gjorda investeringar utnyttjas, att anställd
personal kan behållas etc. Detta talar för att kommuner
som hittills sänt sina ungdomar till gymnasieskolor i andra
kommuner och till landstingets skolor bör fortsätta med det.
Det kommunalekonomiska läget talar starkt för att primär-
och sekundärkommuner samråder om utbildningsfrågor
och att inga nya utbildningar tillkommer av
''lokalpatriotiska'' skäl. Vi stöder alltså regeringens förslag
på denna punkt för att vi tilltror kommunalpolitikerna
förmågan att hantera dessa frågor med omdöme.

Varje gymnasieskola kan satsa på en egen profilering
och därmed utgöra en välkommen resurs även för
grannkommunernas gymnasieelever. Genom profilering
och konkurrenskraftiga interkommunala ersättningar kan
en regions gymnasieutbildning vitaliseras och elevernas
möjlighet att relativt fritt välja gymnasieskola öka.

8.2 Individuella program

Propositionen föreslår, att varje kommun skall vara
skyldig att erbjuda ett individuellt program till de ungdomar
i kommunen som har slutat grundskolan men inte sökt eller
fått plats på något nationellt program.

De ungdomar, som nu är i motsvarande situation,
erbjuds viss undervisning och praktik i kommunernas s.k.
uppföljning. Denna verksamhet har mycket stor betydelse
för ungdomar som av olika skäl misslyckats med skolan eller
med att skapa en trygg och meningsfull tillvaro.

Ett genomförande av regeringens förslag om en
obligatorisk treårig studiegång för alla i den frivilliga
gymnasieskolan, får troligen till följd att antalet ungdomar
som avstår från gymnasieskolans nationella program ökar.
De s.k. individuella programmen kommer därför med all
sannolikhet att få en roll, som liknar de nuvarande två-åriga
gymnasielinjernas.

I regeringens proposition 1990/91:82 Folkbildning anges,
att gymnasieskolans individuella program också kan
genomföras i samarbete med folkhögskola. Sådant
samarbete kan få stort värde -- både av ekonomiska och
studiesociala skäl.

8.3 Studie- och yrkesorientering

Studie- och yrkesorienteringen (SYO) har en
synnerligen viktig roll vid elevernas val av studievägar. Det
är angeläget, att kommunerna ger både grundskolan och
gymnasieskolan sådana SYO-resurser, att eleverna kan
känna trygghet i valsituationen.

Vi anser, att det bör finnas en ''stationär'' SYO-
funktionär på varje högstadium i grundskolan och på varje
gymnasieskola. Om själva SYO-insatserna inte fyller en hel
tjänst, bör SYO-tjänst kombineras med lärartjänst eller
annan tjänst på samma skola. SYO-funktionärens
tillgänglighet i skolan är så betydelsefull, att elevernas
möjlighet till kontakt även på andra tider än reguljära
expeditionstider bör underlättas.

8.4 Lärlingsutbildning

Regeringen föreslår att den nuvarande gymnasiala
lärlingsutbildningen i princip skall avskaffas. Istället
föreslås att det inom ramen för de individella programmen
skall finnas möjlighet till utbildning som påminner om
lärlingsutbildningen.

Vi menar att detta är en felaktig inställning till
lärlingsutbildningen. Vi anser att utrymmet för
lärlingsutbildning snarare bör öka. Denna utbildning bör
ses som ett komplement till regeringens stora statsning på
arbetsmarknadsutbildning i företagen.

Skolöverstyrelsens utvärdering av den
försöksverksamhet som tidigare bedrevs med
lärlingsutbildning visar att den varit en av de mest
framgångsrika metoderna att förmedla yrkesutbildning.

Genom att kringgärda inrättandet av lärlingsplatser med
en mängd bestämmelser och förbehåll har regeringen redan
tidigare medverkat till att antalet lärlingsplatser minskat.
Detta har därefter använts som ett argument mot
lärlingsutbildningen. Det aktuella förslaget innebär ett
ännu hårdare angrepp på lärlingsutbildningen. Enligt vår
mening visar detta stor brist på förmåga och vilja att angripa
allvarliga strukturella problem som arbetslöshet bland
ungdom.

På orter där elevtillgången eller strukturen på ortens
näringsliv inte medger att vissa yrkesinriktade studievägar
inrättas bör lärlingsutbildningen kunna vara ett alternativ
till gymnasieutbildning. Statsbidrag bör utgå med 75 %
första utbildningsåret, 50 %
andra året och 25 %
tredje året. Vidare bör gränsen för lärlingsplatser
undanröjas. Anställningsformen upplevs i dag som ett av de
största hindren mot att anställa lärlingar. Vi föreslår därför
att möjlighet att provanställa lärlingar skall införas. Det
som här anförts om lärlingsutbildning bör riksdagen ge
regeringen till känna.

9. Arbetsplatsförlagd utbildning

Propositionen förutsätter att näringslivet känner stort
ansvar för att delta med praktikplatser och handledare i
gymnasieutbildningen.

Vi räknar med att varje bransch är angelägen om att
medverka till en god rekrytering för branschen. Det är
kommunens ansvar att eleverna erhåller den utbildning,
som ingår i respektive program. Det är också kommunens
ansvar att initiera och utveckla samarbete med det lokala
näringslivet. Det är synnerligen angeläget att
representanter för de arbetsplatser där elevernas praktik
genomförs ges möjlighet att delta i planeringen av den
arbetsplatsförlagda utbildningen. Om gymnasieskolorna tar
hänsyn till näringslivets regler om säkerhet, arbetstider
mm, kan samarbetet säkert fungera bra.

10. Statens skolor för vuxna

Regeringen föreslår att Statens skolor för vuxna i
Norrköping och Härnösand avvecklas. Samtidigt planeras
en utredning av hur dessa skolors distans- och
korrespondensundervisning skall organiseras i framtiden.

Distansundervisningen som Statens skolor för vuxna har
kunnat erbjuda har haft en mycket stor betydelse framför
allt för glesbygden, där avstånden är stora och många har
svårt att anpasssa sig till den vanliga kommunala
vuxenutbildningens arbetsformer.

Vi förutsätter att distansundervisning även i framtiden
kommer att kunna erbjudas inom ramen för
vuxenutbildningen. Om någon av eller båda enheterna i
Norrköping och Härnösand då behövs får prövas i
utredningen.

I det fall utredaren kommer fram till att en av eller båda
skolorna behövs bör ett huvudalternativ vara att de
existerar utan statsanslag och finansieras av de kommuner
vars elever utnyttjar skolan/skolorna. Eventuellt kan
staten, åtminstone under en övergångstid, vara huvudman
för verksamheten, men den ska alltså bedrivas i form av
uppdragsutbildning.

I avvaktan på utredningens resultat anser vi att Statens
skolor för vuxna bör bedrivas i samma form som idag.
Anslaget till statens skolor för vuxna bör därför vara 33
milj.kr. budgetåret 1990/91.

Inom ramen för den aviserade utredningen bör också
belysas hur verksamheten skall organiseras för de skolor,
både i Sverige och i utlandet, som i dag driver sin
undervisning genom brevkurser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag vad gäller
gymnasieskolan och hos regeringen begär förslag om en ny
gymnasieskola i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att Statens skolor för vuxna skall
bedriva sin verksamhet som i dag i avvaktan på den
aviserade utredningen,

3. att riksdagen till Statens skolor för vuxna för
budgetåret 1991/92 anslår 33

000

000 kr.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om religionsämnets ställning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lärlingsutbildning.

Stockholm den 14 mars 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Carl-Johan Wilson (fp)