med anledning av prop. 1990/91:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1991/92, m.m. (kompletteringsproposition)

Motion 1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m)

I januari 1987 motionerade moderata samlingspartiet för
första gången om en lagfäst rätt för alla patienter, som inte
kunnat få vård inom rimlig tid inom det egna landstinget,
att på det egna landstingets bekostnad söka vård hos privata
vårdgivare, hos annat landsting eller t.o.m. utomlands. Om
denna vårdgaranti hade införts då hade många människor
sluppit att lida alldeles i onödan. Om vårdgarantin hade
börjat gälla den gången, för fyra år sedan, hade den kunnat
vara helt utbyggd i dag, till stor glädje för många människor.

Vid samma tillfälle föreslog vi också införandet av en
allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring och att valfriheten
skulle skrivas in i hälso- och sjukvårdslagen.

Varje år sedan dess har moderata samlingspartiet
föreslagit införandet av en vårdgaranti. Vid samtliga
tillfällen har riksdagen avslagit förslagen. I socialutskottets
betänkande SoU 1986/87:37 hette det bland annat:
''Utskottet är -- -- -- inte berett att medverka till införandet
av en allmän och lagfäst regel för patienter att på det egna
landstingets bekostnad få vård hos ett annat landsting eller
hos privata vårdgivare.'' Liknande uttalanden har årligen
gjorts sedan dess.

Redan för flera år sedan fanns uppgifter om patienter
som avled i väntan på undersökning och behandling av
bland annat hjärtsjukdomar. I en artikel i Svenska
Dagbladet den 26 november 1986 rapporterade företrädare
för Nationalföreningen mot Hjärt- och Lungsjukdomar att
mer än hundra personer varje år dör i hjärtköer. Också
rapporterna om lidandet i andra köer var många.

Förslag

För alla som annars skulle ha råkat illa ut i vårdköerna är
det glädjande att motståndet mot en vårdgaranti nu upphör.
Det är dock en brist i det föreliggande förslaget att det först
senare i höst får verkligt innehåll. Vi anser att det redan
nu -- förslagsvis från den 1 juli 1991 -- finns tillräckligt
underlag för att i hela landet införa vårdgarantin för
patienter i väntan på hjärtundersökningar och
hjärtoperationer/behandlingar. Den rimliga väntetiden från
remiss till undersökning och till utförd operation bör i dessa
fall inte vara längre än högst tre månader.

Med en sådan definition på väntetidens längd blir kraven
hårdare på sjukvårdshuvudmännen än vad fallet är i
regeringens förslag. Detta är av största betydelse, eftersom
väntetiden i annat fall återigen kan bli så lång att många
patienter hamnar i riskzonen.

Inom ramen för fortsatta diskussioner mellan staten och
Landstingsförbundet bör detta vara möjligt att uppnå. Det
är upprörande att ingenting gjorts under de mer än fyra år
som gått sedan vi först lade förslag om en vårdgaranti.
Åtgärder för att garantera dessa svårt sjuka vård i tid krävs
omedelbart. Av det skälet bör vårdgarantin också vara
lagfäst.

Det är av största vikt att prioriteringen efter den 1
januari 1992 innebär att de människor som väntat länge på
vård inom de båda andra prevalensköerna -- operation för
grå starr (katarakt) och operation för höftleds- och
knäprotes -- omedelbart kan få nödvändig hjälp.

Det finns en viktig, och principiellt betydelsefull,
skillnad mellan det moderata förslaget och det som
regeringen nu föreslår. Överenskommelsen mellan
Landstingsförbundet och regeringen ses som ett slutsteg för
att lösa ett akut problem. Det finns inga tankar om hur
problemet skall hanteras på litet längre sikt. Vi menar att
vårdgarantin är ett steg på vägen mot någonting annat och
bättre, nämligen införandet av en försäkringsmodell.

Precis som med dagens landstingsskatt skall kostnaderna
för sjukvårdsförsäkringen tas ut efter betalningsförmåga
och oberoende av risk. Var och en -- även den om saknar
inkomst -- kommer att omfattas av försäkringen och ha rätt
till god vård. Men genom att ansvaret för finansieringen av
sjukvården skiljs från produktionen av sjukvården kommer
privat och offentlig sjukvård att verka på lika villkor.

Till stor del ligger problemen inom dagens sjukvård i de
vattentäta skotten mellan sjukvården och
sjukpenningsystemet. Genom att en allmän försäkring
finansierar också sjukvården kommer resurserna att kunna
utnyttjas väsentligt bättre. I stället för att försäkringen till
följd av väntetider många gånger tvingas betala
mångdubbelt mer än vad operationen kostar i sjukpenning,
smärtstillande medel eller förtidspensioner kan pengarna
användas till att ge vård i tid.

Med den av oss föreslagna allmänna obligatoriska
sjukvårdsförsäkringen hade inte tillskott av det slag som
nämns i propositionen varit nödvändiga.

Den mångfald som är valfrihetens andra sida, och som
följer av vårt förslag, innebär att sjukvårdens resurser kan
utnyttjas på ett bättre sätt. Enskilda människor kan få
större möjlighet att själva välja var de skall få sin vård.

Mot denna bakgrund bör regeringen uppdras att
förelägga riksdagen ett system med en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring och att valfriheten skrivs in i hälsooch
sjukvårdslagen (HSL).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvidgad och förbättrad
vårdgaranti, vilken omfattar även hjärtundersökningar och
hjärtoperationer/behandlingar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en lagfäst vårdgaranti,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en allmän obligatorisk
sjukvårdsförsäkring,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skriva in valfriheten i hälso-
och sjukvårdslagen (HSL).

Stockholm den 7 maj 1991

Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)

Görel Bohlin (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Hans Dau (m)

Ingvar Eriksson (m)

Karin Falkmer (m)

Margit Gennser (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Ingrid Hemmingsson (m)

Ing-Britt Nygren (m)

Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)

Per Stenmarck (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Göran Åstrand (m)