Flykting- och invandrarpolitiken 1988/89

Motion 1988/89:Sf547 av Sten Svensson m.fl. (m) Mot

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :Sf547 g3

av Sten Svensson m.fl. (m) Mot

Flykting- och invandrarpolitiken 1988/89

Sf547

Innehållsförteckning

Svensk flyktingpolitik i dag 2

Sverige - en del av världen 2

Vem är politisk flykting? 3

Ökning av flyktingkvoten 3

Asylsökandes dokumentlöshet 3

Kortare väntetider 4

Längre tids stöd till kommunerna . 5

Flyktingen - en resurs i arbetslivet 5

Minska krånglet 7

Temporärt arbetstillstånd 7

Invandrarkvinnorna 8

Flyktingbarnen 8

Familjepolitik för valfrihet 9

Handikappade flyktingar och invandrare 9

Tillvaratagande av organisationers engagemang 9

Stöd och hjälp till torterade flyktingar 9

Nej till särbehandling 10

Sverige-en fristad 10

Övrigt 11

Hemställan 11

1 Riksdagen 1988/89.3 sami. Nr Sf547

1

Mot. 1988/89

Sf547

Sverige - en del av världen

Oerhört många människor i vår värld lever under förtryck, förföljelse och
krigsförhållanden. Enligt FN:s beräkningar finns det ca 15 miljoner flyktingar
i världen. Men få av dem är interkontinentala flyktingar.

Den viktigaste uppgiften för svensk flyktingpolitik är att genom internationella
organ främja mänskliga rättigheter och bistå flyktingar i de länder där
dessa befinner sig, oftast i närheten av hemländerna. Sverige bör därför
fortsätta att stödja FN:s och de frivilliga humanitära organisationernas
flyktingarbete. Sverige bör också aktivt verka för ett bättre samarbete med
övriga europeiska länder och i samråd med FN:s flyktingkommissarie söka
nå en enhetlig tillämpning av Genévekonventionen om flyktingars rätt.

Den flyktingkvot, som fastställs tillsammans med flyktingkommissarien
måste vara flexibel och anpassas efter förhållandena i länder som för krig
eller utövar förtryck.

Flyktinginvandringen till vårt land bestäms, förutom av utlänningslagstiftningen,
av faktorer utanför vår kontroll: situationen i ursprungsländerna,
andra länders politik och krigföring etc. Vi har - som världen ser ut idag - att
räkna med ett flyktingtryck av minst samma omfattning som de senaste åren.

Under 1987 uppgick antalet asylsökande till ca 18 000 och under 1988 till ca
19 000. Dessa siffror skall jämföras med det normala genomsnittet för
åttitalets första år, 3 000-4 000.

Anhöriginvandringen tillkommer. Den är nästan av samma omfattning
som flyktinginvandringen. 1987 fick således totalt (inklusive direkt flyktinginvandring)
28 650 utomnordiska vuxna och barn tillstånd att stanna i Sverige
(Källa: Invandrarverkets registerdata).

Sverige har blivit ett mångfacetterat samhälle med människor av olika
hudfärg, språk, ras, religioner och kulturer. Detta kan temporärt skapa vissa
problem, men måste ses som något positivt. Vårt samhälle kan genom
invandrarna tillföras nya värden, som vi i dag saknar eller distanserat oss
ifrån. Det kan t.ex. gälla frihetslängtan, entreprenöranda, kulturskapande
och en stark känsla för den egna familjen.

Svensk flyktingpolitik i dag

Den svenska flyktingpolitiken, vars huvudlinjer formulerades senast 1984,
kännetecknas av en generositet, samarbete mellan stat och kommun samt
strävan efter så korta väntetider som möjligt.

En öppen diskussion, ett ökat engagemang i flyktingfrågorna samt bidrag
från enskilda och humanitära organisationer utöver det allmännas insatser
ger förutsättningar för ett effektivt flyktingarbete.

Opinionsundersökningar, som utförts med några års mellanrum, visar att
medborgarna i vårt land fått en successivt ökad förståelse för flyktingarnas
utsatta situation och därmed en övervägande positiv inställning till flyktingar
och invandrare. Samtidigt måste emellertid uppmärksammas att främlingsfientliga
grupper försöker överösta den allmänna opinionen. Det är viktigt
att på alla sätt motverka främlingsfientlighet och rasistiska tendenser. De
politiska partierna har här ett stort ansvar.

2

Vem är politisk flykting? Mot. 1988/89

Sf547

Rätten till asyl i Sverige regleras i 3 t.o.m. 6 §§ i UtlL (utlänningslagen). 3 §
avser flyktingar enligt definitionen i FN-konventionen. 4 § reglerar upphörande
av flyktingskapet (ändrade förhållanden i hemländer etc.). 5 § gäller
krigsvägrare, 6 § avser s.k. B-flyktingar. Med detta avses en utlänning, som
inte är flykting enligt FN-konventionen, men som ändå på grund av de
politiska förhållandena inte vill återvända till sitt land och som kan åberopa
tungt vägande omständigheter till stöd för detta. För 3, 5 och 6 §§ gäller att
synnerliga skäl skall till för att vägra flyktingen en fristad i Sverige.

Uppehållstillstånd kan enligt 31 § utlänningsförordningen ges en utlänning
bl.a. utlänningens villkor (3, 5 och 6 §§) är uppfyllda, och om andra
humanitära skäl föreligger, om utlänningen har familjeanknytning till en
person som är bosatt här eller annars har särskild anknytning till Sverige. Om
arbetstillstånd föreligger eller utlänningen skall bedriva studier tillämpas
också 31 § i nämnda förordning.

6 § UtlL har många gånger varit föremål för diskussion. Invandrarpolitiska
kommittén behandlade i sitt betänkande SOU:29 frågan om huruvida 6 §
skulle slopas och hur flyktingbegreppet enligt FN-konventionen, d.v.s. 3 §
skulle tillämpas. Flertalet remissinstanser förordade att 6 § skulle bibehållas,
men det påtalades från en del håll att ett bibehållande av 6 § de facto kom att
innebära ett starkare skydd för flyktingar enligt denna paragraf än enligt
konventionsparagrafen. Då ingen motsvarighet till denna paragraf fanns
(och inte heller nu finns) i andra länder skulle det bli svårare att utvisa eller
avvisa s.k. B-flyktingar, ett förhållande som starkt kan ifrågasättas.

Moderata samlingspartiet har ett flertal gånger framfört uppfattningen att
6 § bör slopas och enbart förordat tillämpning av 3 § med en generös tolkning
liksom av utlänningsförordningen paragraf om humanitära skäl. Vi vidhåller
denna uppfattning.

Ökning av flyktingkvoten

Som påtalats ovan finns ett stort antal flyktingar, de flesta av dem i tredje
världen - i Asien, Afrika och Latinamerika.

Den s.k. flyktingkvoten, som inte omfattar spontanflyktingar utan sådana
som uttas i samråd med FN:s flyktingkommissarie från olika flyktingläger,
främst från Asien och Latinamerika, har sedan 1976 varit 1 250 personer.

För budgetåret 1988/89 beräknas en flyktingkvot av samma omfattning.

Många av flyktingarna i lägren har befunnit sig där i många år och deras
situation är oerhört bekymmersam. Även om Sverige tar emot många
spontanflyktingar bör flyktingkvoten ökas.

Asylsökandes dokumentlöshet

En fråga som varit föremål för livlig diskussion har varit att asylsökande i upp
till 60-70 procent kastat varje form av identitetshandlingar eller resedokument.
Frågan har flera gånger diskuterats i riksdagens frågestunder och
interpellationsdebatter samt uppmärksammats i moderata motioner.

Riksdagens revisorer uppmärksammade frågan i förslag till riksdagen

1* Riksdagen 1988/89.3sami. NrSf547

1986/87. I betänkandet ”Översyn av utlänningslagen” sägs att förekomsten Mot. 1988/89

av asylsökande utan identitets- och resehandlingar i hög grad är ett Sf547

internationellt problem. UNHCR (FN:s flyktingkommissarie) har vid flera

tillfällen uttryckt stark oro över att identitets- och resehandlingar i allt större

utsträckning förstörs och i olika sammanhang ställt sig bakom uppfattningen

att avsiktligt förstörande av sådana handlingar kan försvaga en asylsökandes

ställning.

Vi har förståelse för att flyktingar kan ha stora svårigheter att få pass eller
andra identitetshandlingar. Detta ligger i flyktingskapets natur. Att sätta i
system att kasta varje form av identitetshandling eller resedokument kan
dock inte accepteras.

I en interpellationsdebatt nyligen uttalade statsrådet Georg Andersson:

Att en asylsökande undanhåller identitets- och resehandlingar utgör ett
försök till missbruk av asylrätten. Detta måste enligt min mening motverkas.

I det förslag till ny utlänningslag som nyligen remitterats till lagrådet föreslås
åtgärder av olika slag som har detta syfte ....

En proposition med förslag till ny utlänningslag är att förvänta våren 1989,
men vi vill redan nu uttala att sådana krav bör ställas att asylsökandes
identitet säkrare kan bestämmas.

I detta sammanhang bör dock påpekas att frågan har en längre räckvidd än
som först kommer till synes. Tillämpningen av begreppet ”första asylland”
har i vissa fall ställt flyktingar i ohållbara situationer. Det nu berörda
problemet kan endast lösas genom internationella överenskommelser och
gemensamma regler.

Kortare väntetider

Det stora antalet asylsökande har gjort att väntetiderna för beslut blivit
mycket långa. Inte sällan tar det mer än sex månader från det ansökan görs
hos polisen till dess invandrarverket fattar beslut. Om beslutet överklagas
blir väntetiden från det ansökan görs hos polisen till dess regeringen
meddelar sitt beslut ofta ett år eller mera.

För att förkorta väntetiderna beslutade riksdagen våren 1988 om en ny
organisation av invandrarverket med en decentraliserad och effektiviserad
handläggning vid regionala utredningsslussar. Också vissa andra åtgärder har
vidtagits för att minska väntetiderna. En kommande proposition skall bl.a. ta
upp frågan om resurser för invandrarverkets omdaning. Vi vill emellertid
redan nu framhålla att det av humanitära skäl är mycket viktigt att
väntetiderna förkortas avsevärt. Handläggningsrutinerna måste förenklas.

Ett stort problem är att ca 3 000 personer, som redan har uppehållstillstånd,
tvingas bo kvar i flyktingförläggningar därför att kommunerna ej anser
sig kunna ta emot flyktingarna, bl.a. på grund av brist på bostäder. Enligt
invandrarverkets chef finns ett behov av 8 000-10 000 kommunplatser
utöver de 16 000, som det redan finns avtal om.

Enligt vår uppfattning, som vi delar med bl.a. invandrarverkets generaldirektör,
bör kommunerna kortsiktigt sänka ambitionsnivån i fråga om
standard vad gäller bostäder till flyktingar och anordna genomgångsbostäder
i småhus, paviljonger, ombyggda skolor och institutioner tills man kan möta

behovet genom det vanliga bostadsbyggandet. Det måste vara långt bättre att
flyktingarna kommer ut i kommunerna än att tvingas vara kvar på förläggningarna.
Vi konstaterar att invandrarverket fått vidgade möjligheter att
försöksvis ge kommunerna viss ersättning för kostnaden för genomgångsbostäder
för flyktingar med uppehållstillstånd.

Längre tids stöd till kommunerna

Kommunerna får i dag ersättning från staten mottagningsåret och ytterligare
i tre års tid. När det gäller handikappade och sjuka samt flyktingar över 60 år
kan bidrag lämnas under längre tid. Vid en jämförelse med våra närmaste
nordiska grannar finner man att Danmark utger statlig ersättning generellt i
sex år och Norge i fem år.

Erfarenheterna har tyvärr visat, att många invandrare haft svårt att få
arbete trots bristen på arbetskraft. Kommunen har det ekonomiska ansvaret
enligt socialtjänstlagen. När flyktingbidraget från staten upphör får kommunerna
väsentligt ökade socialbidragskostnader. Detta faktum tillsammans
med bostadsbristen gör att många kommuner är tveksamma till att ta emot
fler flyktingar. Ändå är det alldeles nödvändigt med ett ökat kommunalt
flyktingmottagande i hela landet, om flyktingarna inte ska tvingas leva kvar i
förläggningarna. Vi har alla ett stort ansvar i denna fråga.

En längre tids statligt ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet än tre år
efter mottagningsåret, bör övervägas. En förutsättning för upphörande av
det statliga stödet kunde vara att flyktingen fått ett arbete, som vederbörande
kan försörja sig på. Det statliga stödet skall i princip följa flyktingen.

Av budgetpropositionen framgår att det inom regeringskansliet pågår en
översyn av gällande bestämmelser för ersättning till kommunerna och att
regeringen ämnar återkomma med eventuella förslag till ändringar. Vi vill i
anledning härav redan nu uttala att kommunerna bör ha större frihet att
använda de bidrag som utgår, t.ex. till utbildning varvad med beredskapsarbete
eller liknande mot någon form av ”flyktinglön”.

Flyktingen - en resurs i arbetslivet

Från moderata samlingspartiets sida har vi sedan länge framhållit att
invandrarna är en resurs. Detta gäller inte minst i arbetslivet. Det råder i dag
brist på arbetskraft, särskilt inom vissa sektorer, t.ex. verkstadsindustrin och
vårdområdet. Det kommer länge att vara på det här viset, eftersom antalet
15-24-åringar minskar med ca 200 000 personer fram till sekelskiftet.

Det bör vara ett självklart intresse från arbetsgivarnas sida att anställa
invandrare och flyktingar med uppehållstillstånd. Flyktingar och invandrare
har emellertid visat sig ha en arbetsmarknadsmässigt svag ställning och
därför är det nödvändigt att det allmänna genom lämpliga åtgärder underlättar
för dem att få fäste på arbetsmarknaden.

Många flyktingar/invandrare har en god yrkesutbildning och många är
högskoleutbildade. Den överväldigande majoriteten vill komma ur den
påtvingade passivitet som vistelsen i förläggningen innebär. Det är också
viktigt att till flyktingarna redan under förläggningsvistelsen förmedla
uppfattningen att de måste vara beredda att snabbt lära sig svenska och ta de

Mot. 1988/89

Sf547

5

arbeten sorn finns. När det gäller undervisningen i SFI (svenska för Mot. 1988/89

invandrare) delar vi den mening, som framförts av invandrarverkets Sf547

generaldirektör, att svenskundervisningen bör förbättras genom intensivare
kurser, som är arbetslivsrelaterade på ett helt annat sätt än i dag.

Vi noterar att grund-SFI-undervisning bedrivs på förläggningarna fr.o.m.
den 1 juli 1988 och att statsbidragsformerna reviderats. Detta är positiva
åtgärder, som dock kräver fortlöpande utvärdering. Enligt budgetpropositionen
har skolöverstyrelsen inlett en sådan. Vi anser att även grundvuxberättigade
elever bör få sådan utbildning.

Särskilt under det senaste året har en del värdefulla insatser gjorts för att
tillvarata flyktingars arbetskapacitet, bl.a. genom särskilt rekryteringsstöd
och aktiva arbetsförmedlingsåtgärder. Ytterligare sådana åtgärder till en
samlad utgift om 83 miljoner kronor föreslås i budgetpropositionen, vilka vi
tillstyrker.

Vi vill särskilt framhålla vikten av fortsatta initiativ liknande dem som
invandrarverket tog tillsammans med landstinget i Östergötland under
fjolåret: vid en enkät i flyktingförläggningarna upptäckte invandrarverket att
det fanns ett sextiotal flyktingar med medicinsk utbildning på högskolenivå,
såsom läkare, sjuksköterskor, tandläkare och sjukgymnaster. Efter granskning
av socialstyrelsen gällande möjligheten att erhålla svensk legitimation
får nu ett trettiotal av dessa yrkespraktik och svenskundervisning för att efter
fortsatt utbildning genomgå prov för legitimation.

UHÄ har i uppdrag att finna vägar för ett bättre tillvaratagande av
utländska utbildningar. Detta har pågått sedan 1970-talet. Verksamheten
bör intensifieras. Inte minst med tanke på det europeiska integrationsarbetet
samt flyktingtillströmningen till Sverige är det angeläget att rutiner snarast
utarbetas för att utländska examinas innehåll och kompetens snabbt kan
utvärderas och tillvaratas.

Med tanke på vårdsituationen i Sverige ifrågasätter vi om man inte kunde
komma i åtnjutande av dessa utbildade människors kunskaper även utan
krav på legitimation. De har ju ändå ett vårdkunnande, som skulle kunna
komma till nytta om de fick arbeta som vårdbiträden eller undersköterskor.

Efter en tids verksamhet i vården - vilket ändå borde vara att föredra
framför arbetslöshet - skulle de med förvärvad praktik och förvärvade
kunskaper i svenska kunna genomgå kompletteringskurser och vidareutbildning
för att eventuellt senare kunna erhålla legitimation och särskild
yrkesbehörighet.

Vad som sagts rörande vårdutbildningarna bör kunna gälla även andra
yrkesområden, t.ex. teknikområdet. Det viktiga är att varje flyktings
yrkeserfarenhet och utbildning tas tillvara på bästa sätt.

Många flyktingar kommer från länder med en stark hantverks- och
företagartradition. Många har också visat stora intresse av att driva egen
verksamhet här i Sverige, t.ex. inom restaurangbranschen och i olika
hantverksyrken. Det är mycket värdefullt för Sverige att gamla hantverk på
detta sätt kan få en renässans och att nya företag kan växa fram. Men svensk
lagstiftning och svensk skattepolitik kan knappast anses småföretagsvänliga
och det är inte heller lätt att som invandrare sätta sig in i all byråkrati, som

omgärdar driften av egna företag. 6

Frånsett nödvändigheten av en ny skattepolitik är det viktigt att de Mot. 1988/89
invandrare, som önskar bedriva egen verksamhet, får erforderlig informa- Sf547
tion om svenska förhållanden. Kommunernas invandrarbyråer/enheter bör
hjälpa vederbörande att få kontakt med lämplig instans, som kan ge
nödvändig information. Sådana informationskanaler kan vara småföretag,
företagsorganisationer eller invandrare som redan startat företag.

Minska krånglet

Arbetsgivare som anställer en utlänning som fyllt 16 år är enligt 62 §
utlänningsförordningen skyldig att göra skriftlig anmälan härom till polismyndighet
när den utländske medborgaren tillträder och slutar anställningen.
Det gäller även för medborgare i annat nordiskt land. Underlåtenhet att
fullgöra anmälningsskyldigheten kan enligt 96 § utlänningslagen medföra
böter eller, när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst 6
månader.

Denna anmälningsskyldighet fungerar inte. I synnerhet när det gäller
nordiska medborgare - och generellt i fråga om utlänningar - torde en
mycket stor andel av landets arbetsgivare antingen inte känna till bestämmelsen
eller inte påminna sig den i aktuella situationer.

Invandrarpolitiska kommittén (IPOK) uttalade i sitt tidigare åberopade
delbetänkande ”Invandringspolitiken”, SOU 1983:29 (sid. 178) att ”den
sammanlagda nyttan av arbetsgivaranmälningarna i dag inte är så stor i
förhållande till resursinsatsen att verksamheten bör upprustas och behållas”.

Kommitténs enhälliga förslag var sålunda att systemet med arbetsgivaranmälningar
”snarast” skulle slopas. Värdet av upplysningsskyldigheten ansågs
inte ens svara mot det offentligas kostnader för systemets administration.

Det finns stora nackdelar utöver dem som IPOK anförde. En sådan är den
extra arbetsbelastning det innebär för företagen. En annan och viktigare är
att det för alla parter innebär ytterligare ett onödigt regelverk att hålla reda
på. Det är också sannolikt att blotta vetskapen om att det finns någon form av
bestämmelser om anmälningsskyldighet menligt kan påverka benägenheten
att, i vart fall när det gäller korttidsanställningar, anställa invandrare.

Dessutom rimmar det illa med den gemensamma nordiska arbetsmarknaden
att ha regler om att arbetsgivare skall anmäla till polisen när medborgare
från annat nordiskt land börjar eller slutar anställning.

Det har nu gått snart sex år sedan invandrarpolitiska kommittén uttalade
sig för avskaffandet av arbetsgivaranmälningarna. Vi förutsätter att det i den
avviserade propositionen om ny utlänningslag kommer att föreslås ett
avskaffande av denna anmälningsplikt.

Temporärt arbetstillstånd

Handläggningstiderna måste förkortas avsevärt, så att flyktingarna snabbt
får besked om huruvida deras ansökan om politisk asyl beviljas eller ej. Den
kommande omorganisationen av invandrarverket skall förhoppningsvis leda
till detta.

Det finns, som tidigare nämnts, i dag ca 3 000 flyktingar som redan har
uppehållstillstånd, men som väntar på en kommunplats. Det viktigaste för

dessa är naturligtvis att de får en kommunplats och att deras inträde i det Mot. 1988/89
svenska arbetslivet underlättas. Sf547

Det finns emellertid många asylsökande, som får vänta på uppehållstillstånd
under lång tid - däribland ca 10 000 på förläggning och ca 1 100 ute i
kommunerna- och som upplever sysslolösheten som oerhört pressande. Inte
ens om de själva hittar ett arbete har de rätt att ta det. En del svenska
medborgare har inte förstått att reglerna är sådana och uppfattar väntarna
som tärande och ett hot mot den svenska välfärden.

Enligt budgetpropositionen har en särskild arbetsgrupp tillsatts för att
undersöka hur man kan organisera meningsfull verksamhet för asylsökande
under väntetiden och en rapport väntas i början av 1989. Vi avvaktar med
intresse denna rapport, men vill redan nu aktualisera frågan om ett
tidsbegränsat arbetstillstånd. Sådana tillstånd borde kunna medges efter en
viss, rimligt lång väntetid. När handläggningstiderna nedbringats kommer
det bara undantagsvis att bli aktuellt med tillstånd av detta slag.

Invandrarkvinnorna

Flyktingar och invandrare kommer från länder med helt andra kulturmönster
än vårt. Kvinnorna har ofta varit hemarbetande. Mötet med det svenska
samhället, där ca 80 procent av kvinnorna förvärvsarbetar, kan vara något av
en kulturchock för dem. Det är viktigt att det nya landet respekterar skilda
livsmönster och de invandrarkvinnor, som hellre vill vara hemarbetande.

Att erbjuda valfrihet mellan hemarbete och förvärvsarbete är angeläget
liksom att tillgodose invandrarkvinnornas behov av svenskundervisning och
yrkesutbildning. Inte minst gäller det senare unga kvinnor, som bör ges
tillfälle till den stimulans, som kontakten med arbetskamrater ger i det nya
landet.

Det är viktigt att invandrarkvinnornas speciellt känsliga situation respekteras
i kontakten med den svenska hälso- och sjukvården. För många kvinnor
är t.ex. ett besök hos gynekolog en mycket känslig fråga. Det finns exempel
på att kvinnor från t.ex. muslimsk miljö blivit förskjutna av sin familj efter ett
gynekologbesök. Invandrarkvinnor bör ha rätt att bli undersökta av kvinnlig
gynekolog och att bli omhändertagna med takt och finkänslighet inom hälsooch
sjukvården.

På annat ställe i denna motion har vi påtalat hur väsentligt det är att den
utbildning och yrkeserfarenhet, som invandrarna besitter, tillvaratas i det
nya landet. Bland kvinnorna finns många med god utbildning inom t.ex.
vårdyrken och deras insats kan bli av mycket stor betydelse i vårt samhälle
samtidigt som de på ett naturligt sätt inlemmas i svenskt arbetsliv.

Vi vill påtala behovet av invandrarkunskap i vårdutbildningarna för att
uppnå en så god förståelse för invandrarna som möjligt.

Flyktingbarnen

En allt större uppmärksamhet har kommit att ägnas flyktingbarnens
situation. Det är en mycket välkommen utveckling. Måste barn omhändertas
skall det ske med yttersta varsamhet. I det längsta måste strävan vara att inte
skilja barnen från sina föräldrar.

Familjepolitik för valfrihet Mot. 1988/89

Sf547

En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra och underlätta invandrarkvinnornas
situation. Den mest angelägna åtgärden är emellertid att familjepolitiken
utformas så att den ger valfrihet mellan olika barnomsorgsformer och
att andra familje- och kulturmönster respekteras. En viktig verksamhet, inte
minst för invandrarkvinnorna, är den öppna förskolan. Där får invandrarkvinnorna,
som ofta är hemarbetande, på ett naturligt sätt kontakt med
andra människor, och kan känna en trygghet i detta, och barn av skilda
nationaliteter får tidigt lära sig umgås med varandra.

Handikappade flyktingar och invandrare

Bland asylsökande flyktingar finns också människor med allvarliga handikapp.
Det är viktigt att rehabiliterande insatser kan sättas in redan under den
tid de väntar på uppehållstillstånd.

Att vara handikappad och flykting är av många skäl en svår situation. Vi
anser att handikappade flyktingar särskilt bör stödjas och hjälpas.

De handikappolitiska frågorna tas mer ingående upp i motion 1988/

89:Sf266 ang. ökad valfrihet och trygghet för handikappade av Carl Bildt
m.fl.

Tillvaratagande av organisationers engagemang

Det är numera en självklarhet att organisationer och enskilda t.ex. kan driva
flyktingförläggningar och att de utgör ett värdefullt komplement till det
allmännas insatser. Flera svenska organisationer, t.ex. Amnesty international,
Röda korset, Rädda barnen, olika samfund samt svenska kyrkan, har
under åren skaffat värdefulla kontaktytor och goda kunskaper om förhållandena
i de länder, där det råder krig eller förtryck.

Vi anser att statsmakterna på lämpligt sätt bör tillvarata det engagemang,
som dessa organisationer visar och kanalisera ut detta i arbetet för en human
flyktingmottagning och inlemmandet av flyktingarna i det svenska samhället.
Organisationerna bör t.ex. kunna delta aktivt i informationsarbetet, inte
minst för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Organiserandet av
s.k. fadderverksamhet och fritidsverksamhet är också lämpliga uppgifter för
ideella organisationer.

Även om ansvaret för flykting- och invandrarpolitiken åvilar stat och
kommun, kan vi aldrig undvara det ideella engagemang som organisationerna
visat i dessa frågor.

Vi anser att regeringen bör ges i uppdrag att tillsammans med organisationerna
se över på vilket sätt organisationernas informationskanaler, länderkunskap
och ideella engagemang bäst kan tas tillvara.

Stöd och hjälp till torterade flyktingar

Många flyktingar har i sina hemländer utsatts för tortyr. Detta faktum
framkommer ofta inte förrän sent under vistelsen i vårt land eftersom
flyktingarna själva är obenägna att riva upp svåra minnen vid tillfälliga
kontakter med myndighetsföreträdare. Tortyroffren kan ha svåra psykiska
skador, och ofta upplever de stor ångest i situationer som erinrar dem om

tortyrsituationen, som exempelvis tandläkarbesök eller kirurgiska ingrepp. Mot. 1988/89

Röda korset har byggt upp tortyrcentra i Stockholm och Malmö i Sf547
begränsad skala och med landstingskommunalt stöd. Flyktingar med tortyrbakgrund
finns emellertid i hela landet. Det är därför angeläget att staten går
in med stöd till denna verksamhet och därmed också möjliggör för flyktingar
att få erforderligt stöd och hjälp, oavsett bostadsort. Man bör även överväga
utbildningsinsatser för de i flyktingarbetet verksamma för att öka deras
förståelse och kunskaper så att de kan lära sig att snabbt fastställa vilka som
är tortyroffer och erbjuda adekvat hjälp och stöd.

Nej till särbehandling

Det finns tyvärr en viss främlingsfientlighet i vårt land. Vi anser att bästa
sättet att motverka denna är en aktiv opinionsbildning och ökad information,
bl.a. med hjälp av organisationer, vilket ovan angetts. Vi anser också att en
så långt möjligt lika behandling bör gälla för svenska medborgare och de
flyktingar som fått uppehållstillstånd. Särbehandling kan tyvärr underblåsa
misstro och fientlighet. Vi vill här peka på ett par faktorer, som vi bedömer
som viktiga i detta hänseende.

Bosättningslån bör utgå i stället för bidrag när flyktingen efter uppehållstillstånd
fått plats i en kommun. Med tanke på de ökade kostnaderna, men
framför allt på flyktingens självkänsla, vore detta att föredra framför
bidragsgivning. Härigenom skulle allmänhetens förståelse för flyktingpolitiken
öka. Genom ett sådant förfarande kan resurser frigöras till förmån för de
flyktingar som inte kan försörja sig och sin familj under rimlig tid.

Flyktingarna bör heller inte ges förtur i bostadskön. Ett system med
övergångsbostäder, som vi berört tidigare i denna motion, är att föredra tills
bostadssituationen kan ordnas permanent.

Frågor rörande medborgarskap m.m. utreds av den s.k. medborgarskapskommittén.
Vi vill här inte föregå de förslag som kan komma i anledning av
utredningen, men vill redan nu som vår bestämda mening uttrycka att ett
villkor för rösträtt och valbarhet till riksdagen skall vara svenskt medborgarskap.

Sverige-en fristad

De flesta människor som tvingas fly från sitt hemland hyser en förhoppning
om att förhållandena skall ändras så att de kan återvända. Hemspråksundervisningen
är bl.a. ett led i strävan att underlätta en återvandring.

Även om situationen ser mörk ut i många länder kan t.ex. fred och nya
regimer aktualisera en stor återvandring. Det är därför nödvändigt att ha en
god beredskap på detta område. Vi delar den uppfattning, som kommer till
uttryck i budgetpropositionens bilaga 12, nämligen att invandrarverket bör
ges i uppdrag att närmare utreda förutsättningarna för repatriering. I det
internationella samarbetet bör återinvandringsfrågorna ägnas ökad uppmärksamhet.

10

Övrigt

En proposition med förslag till utlänningslag m.m. är aviserad till vårriksdagen.
Vi avvaktar med övriga ställningstaganden till dess.

Hemställan

Med stöd av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om utlänningslagen vad gäller dess stadganden om
rätten till asyl,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om flyktingkvoten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behov av sådana regler att asylsökandes indentitiet
säkrare kan bestämmas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om väntetiderna,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om åtgärder för att häva bristen på bostäder för
flyktingar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om den statliga ersättningen till kommunerna för
åtgärder för flyktingar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att kommunerna tillerkänns större
frihet i valet av hur de statliga flyktingbidragen skall användas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om undervisningen i svenska för invandrare,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att bättre förvalta utländska utbildningar
i syfte att ge invandrare behörighet för den svenska
arbetsmarknaden,2]

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av stöd och hjälp till invandrare som vill
etablera sig som företagare,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om skyldigheten för arbetsgivare att göra anmälan till
polismyndighet när utländsk medborgare tillträder och avslutar
anställning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att möjlighet ges till tidsbegränsat
arbetstillstånd för asylsökande i avvaktan på att väntetiderna nedbringas
till en rimlig nivå,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av att invandrarkvinnornas och flyktingbarnens
situation särskilt uppmärksammas,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om betydelsen av en familjepolitik som ger sådan

valfrihet att andra familje- och kulturmönster än det svenska
respekteras,3]

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om stöd och hjälp till flyktingar som är handikappade,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om betydelsen av att organisationers och enskildas
engagemang tas till vara,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av statligt stöd i syfte att utvidga
nuvarande verksamhet av typ Röda korsets ”tortyrcentra” för hjälp
till torterade flyktingar,3]

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om nödvändigheten av att flyktingar som fått
uppehållstillstånd så långt möjligt inte särbehandlas i förhållande till
svenska medborgare,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om att ett villkor för rösträtt och valbarhet till
riksdagen skall vara svenskt medborgarskap,4]

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om behovet av ökad beredskap för framtida återvandring.

Stockholm den 25 januari 1989
Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Inger René (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Mot. 1988/89

Sf547

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Bertil Persson (m)

Mona Saint Cyr (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Göran Åstrand (m)

1 1988/89:Ub338

2 1988/89 :A288

3 1988/89:So545

4 1988/89:K251

gotab 16701, Stockholm 1989