Åtgärder inom taxinäringen

Motion 1993/94:T907 av Sylvia Lindgren m.fl. (s)

Avregleringen av taxi som trädde i kraft den 1 juli 1990
har medfört långt svårare konsekvenser än vad som kunde
förutses.

Vissa förbättringar, främst tillgången till taxibilar och
priskonkurrens, har åstadkommits. Men avregleringen har
också visat sig ha en rad oönskade bieffekter, bl.a. en
kraftig ökning av den ekonomiska brottsligheten och en
dramatisk försämring av förarnas villkor. Tyvärr har i
många fall också kunderna drabbats, t.ex. i form av
ofredande och oskäliga priser. Utländska resenärer luras i
särskilt hög grad genom att fel taxa eller fel körväg används
eller föraren luras på annat sätt. Oseriösa företag får
tillstånd genom förfalskade kunskapsbevis, taxametrar
manipuleras o.s.v.

Förhållandet är mest påtagligt i storstäderna men
förekommer uppenbart i flertalet tätorter, och tendensen
visar att det sprider sig.

Vissa åtgärder har vidtagits för att komma till rätta med
en del av de negativa effekterna. Men det räcker inte.

Samhällsbetalda tjänster svarar i dag för upp till 75
procent av taxis inkomster. Delar av dessa inkomster
tillfaller företag som inte iakttar lagar och avtal, d.v.s.
företag som bedriver rent brottslig verksamhet.

Riksdagen har beslutat att den fackliga vetorätten enligt
medbestämmandelagens 38 § från och med den 1 januari
1994 skall försvinna vilket är djupt beklagligt. Det är av
yttersta vikt att detta inte leder till ett än mer ökat inslag av
oseriös taxiverksamhet. Stat, kommuner och landsting
måste således överta de tidigare fackliga
kontrollfunktionerna. Myndighetskontrollen bör skärpas
vad avser taxiföretagens tillämpning av lagar och avtal. I
samma syfte bör upphandlingsperiodernas längd i flera fall
utvidgas. Korta avtalsperioder gynnar friåkare och mindre
seriösa företag och missgynnar i motsvarande grad större,
serviceorienterade företag som försöker att utveckla olika
affärsstrategier. Sådana företag behöver långa
avtalsperioder för att våga investera i fordon som bättre
tillmötesgår färdtjänstens och skolskjutsarnas behov, såsom
speciell handikapputrustning, barnvänlig
fordonsutformning och, inte minst viktigt, investering i
särskilt anpassad förarutbildning. Längre avtalsperioder
borgar vidare för att företagen kan planera för ett effektivt
trafikupplägg.

Mot bakgrund av ovanstående måste vissa åtgärder
vidtagas: Samtliga taxibilar ska vara anslutna till någon
beställningscentral, där man inom centralen tillämpar
enhetlig taxa. För att få bättre kontrollmöjligheter bör
också varje bil tilldelas ett enskilt tillståndsnummer, bl.a. av
identifikationsskäl. Regeringen bör även ges i uppdrag
att överväga en form av befordringsplikt, så att resenärer
med kort resväg eller för föraren obekväma resrelationer
inte vägras taxiresa. Regeringen bör rekommendera
statliga myndigheter, landsting och kommuner att endast
anlita seriösa taxiföretag som följer lagar och avtal, samt
verka för att upphandlingsperioderna blir så tillmätta att de
ger företagen möjlighet att planera sin verksamhet på ett
vettigt sätt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändiga åtgärder inom
taxinäringen.

Stockholm den 20 januari 1994

Sylvia Lindgren (s)

Oskar Lindkvist (s)

Mats Hellström (s)

Maj Britt Theorin (s)

Lars Ulander (s)

Kristina Persson (s)

Bengt Lindqvist (s)

Anita Johansson (s)

Thage G Peterson (s)

Sören Lekberg (s)

Hans Göran Franck (s)

Eva Johansson (s)

Björn Ericson (s)

Ingela Thalén (s)

Ines Uusmann (s)

Pierre Schori (s)

Sten Andersson (s) i Stockholm