med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93

Motion 1991/92:Fö28 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

1. Sammanfattning

Socialdemokraterna lägger i denna motion fram sina
förslag till inriktning av säkerhets- och försvarspolitiken
med anledning av proposition 1991/92:102.

Propositionen bygger i huvudsak på det
utredningsarbete som skett inom ramen för 1988 års
försvarskommitté och det arbete som senare bedrivits inom
de parlamentariska försvarsberedningarna. Det finns
sålunda en betydande partipolitisk enighet om
nödvändigheten om den allmänna inriktningen och om
nödvändigheten av en bantning och omstrukturering av
försvaret.

Inför försvarsbeslutet 1992 fick ÖB och ÖCB i februari
förra året i uppdrag av den socialdemokratiska regeringen
att utarbeta förslag utifrån förutsättningen oförändrad
ekonomisk ram, men med en ny målsättning för försvaret.
Dessa förslag som redovisades i ÖB92 den 14 juni 1991 och
av ÖCB i juni samma år har utgjort grunden för våra förslag
och beräkningar. Våra ställningstaganden utgår också från
beslut fattade av den tidigare socialdemokratiska
regeringen. Det finns således en betydande kontinuitet i
den socialdemokratiska försvarspolitiken.

Våra förslag innebär sammanfattningsvis följande.
Regeringens förslag till inriktning av säkerhetspolitiken och
försvarspolitikens mål och uppgifter bygger på tidigare
beslut fattade av den socialdemokratiska regeringen.
Förslagen har varit föremål för diskussion i
försvarsberedningarna där enighet mellan partierna om
grundprinciperna uppnåtts.Vi kan inte acceptera
regeringens förslag till nya målsättningar för de civila
delarna av totalförsvaret.De militära delarna av
totalförsvaret bör få en mindre volym. Ett kärnförsvar,
karaktäriserat av hög materiell och personell kvalitet,
tillgodoser såväl kravet på beredskap som möjlighet att
växa på längre sikt.Vi föreslår att I16 Halmstad, I2
Karlstad samt I20 Umeå läggs ned. Lv6 Göteborg samt A3
Kristianstad bör ej flyttas.F10 Ängelholm, F13 Bråvalla
bör läggas ned. F6 Karlsborg bör ej läggas ned.
Stridsvagnsanskaffning bör utredas.Beställning bör ske
av Bonus, Bamse, Ps890 samt Arthur.Ingen ombyggnad
bör ske av sex robotbåtar.KA-utbildningen i Göteborg
och Härnösand bör flyttas till MKS respektive MKO.
Riksdagen bör ges möjlighet att granska avtalet för JAS
delserie 2 innan avtal träffas.I en krympande
organisation kan milostaberna avvecklas. De ersätts av två
armekårsstaber för ledning av markstridskrafterna.Vi
avvisar regeringens förslag att höja pensionsåldern för
officerare.Ekonomi 1.
Oförändrad ekonomisk ram.

2. Ett särskilt anslag inrättas att användas för ökad
kvalitet och för omstruktureringar på totalt 2,8 miljarder
kronor för försvarsbeslutsperioden. Anslaget ställs till
regeringens disposition.

3. För arbetsmarknadsinsatser under
försvarsbeslutsperioden anslås ett belopp som tillsammans
med det särskilda anslaget på 2,8 miljarder kronor
motsvarar regeringens anslagsökning för försvaret på
sammantaget 7,3 miljarder kronor. För budgetåret 1992/93
anslås 500 miljoner kronor för regionalpolitiska och andra
omställningsåtgärder på de orter som drabbas av
nedläggningar.En översyn av försvarsbeslutet behöver
göras 1994. För att följa försvarsbeslutets genomförande
och för att förbereda nya förslag som kan föreläggas
riksdagen 1994 bör en parlamentarisk beredning omgående
tillsättas.

2. Svensk säkerhetspolitik

Det är ett nationellt intresse att den svenska
säkerhetspolitiken kan utformas under bred partipolitisk
enighet. En fast och väl förankrad säkerhetspolitik ger
landet trovärdighet och styrka. En bred enighet är
betydelsefull inte minst inför de förhandlingar om
medlemskap i EG som nu skall inledas.

Inför 1992 års försvarsbeslut har samråd om den svenska
säkerhetspolitiken ägt rum mellan regering och opposition
dels inom ramen för 1988 års försvarskommitté, dels inom
ramen för två försvarsberedningar. Vi socialdemokrater
står sålunda bakom det förslag till inriktning av den svenska
säkerhetspolitiken, samt mål och uppgifter för försvaret,
som riksdagen nu har att ta ställning till.

Vi föreslår därför att riksdagen godkänner de riktlinjer
för den svenska säkerhetspolitiken som anges i proposition
1991/92:102.

3. Inriktning av det civila försvaret

I den säkerhetspolitiska analys som inleder
propositionen konstateras att sannolikheten för att vårt
land under överskådlig tid skall utsättas för ett militärt
angrepp är mycket låg. Någon motsvarande bedömning
görs inte av sannolikheten för att vårt land skall drabbas av
icke militära katastrofer, som sätter vår civila
försvarsberedskap och räddningstjänst på verkliga prov.

Regeringen gör i stället ett försök att uttrycka
civilförsvarets huvuduppgifter ''på ett enklare och tydligare
sätt''. Resultatet blir tyvärr en insnävning av civilförsvarets
uppgifter, som i framtiden kan komma att tas till intäkt för
att minska resurserna.

Vi socialdemokrater har en annan syn på civilförsvarets
framtid och behovet av att vid allvarliga kriser i fredstid
utnyttja civilförsvaret för att skydda befolkningen och
''upprätthålla de viktigaste samhällsfunktionerna''. Vi är
övertygade om behovet av att under 1990-talet på olika sätt
förstärka och effektivisera civilförsvaret. Det kan bl.a. ske
genom att värnpliktiga, som inte tas ut till militär
utbildning, i stället direktutbildas för olika uppgifter inom
civilförsvaret.

Det är en allt mer spridd uppfattning att de största hoten
mot vår svenska välfärd och vår nationella trygghet utgörs
av olika former av fredskriser. Det är en påtaglig realitet att
vårt land ligger i riskzonen om en svår kärnkraftsolycka
skulle inträffa i något av våra grannländer. Det finns över
hundratalet kärnkraftsreaktorer på mindre än 100 mils
avstånd från våra gränser. Inte minst förefaller säkerheten
vid kärnkraftverken i Öst- och Centraleuropa att vara
mycket bristfällig.

Mot denna bakgrund bör beredskapen mot
kärnkraftshaverier utomlands förbättras, speciellt i de län
som inte har svenska kärnkraftverk i sin närhet. Såväl
lokala som regionala och centrala resurser behöver byggas
upp för att möta denna speciella form av miljökatastrof.
Civilförsvaret har en betydelsefull roll att spela i detta
sammanhang.

Utvecklingen i de stater som tidigare utgjorde
Sovjetunionen kan under de närmaste årtiondena bli
mycket turbulent och sannolikt inte helt fredlig. Hur
mycket militärt våld som kommer att användas kommer
sannolikt att bero på hur olika försörjningskriser,
miljökriser och andra civila katastroflägen kan lösas. Det
bör övervägas om det svenska civilförsvaret bör ges en
uppgift i detta sammanhang. Det har under gångna år varit
möjligt att bistå några länder i katastroflägen med
utrustning som primärt varit avsedd för vår egen beredskap.

På samma sätt som vårt militära försvar engagerats i
''fredsbevarande aktioner'' i olika delar av världen skulle
man kunna tänka sig att de civila delarna av totalförsvaret
kan sättas in i liknande ''konfliktförebyggande syften''.
Logiskt finns det inget skäl att tveka inför sådana preventiva
insatser, som kan bidra till att bevara freden runt våra
gränser. Frågan bör utredas innan riksdagen tar ställning.

Vi föreslår därför att riksdagen beslutar att
målsättningen för civilförsvaret nu inte ändras. Riksdagen
bör också besluta att hos regeringen begära att en
parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att göra en
genomgripande analys av hur civilförsvarets olika delar kan
förbättras och effektiviseras. Utredningen bör tillsättas
snarast så att beslut kan fattas under 1994.

Statens vattenfallsverk är sedan årets början aktiebolag.
Televerket och postverket skall enligt ett regeringsbeslut bli
aktiebolag från och med nästa år. Dessa verk har ett ansvar
för specifika funktioner inom totalförsvaret.

Postverket har desutom ansvar för uppgifter inom
funktionen betalningsväsende. Enligt vår bedömning
saknas en samlad strategi hur verkens ansvar inom
totalförsvaret skall utformas vid övergång från statligt verk
till aktiebolag. Bolagiseringen kan komma att innebära att
staten måste betala för kostnader som är förknippade med
beredskapsåtaganden. Dessa kostnader uppgår för dessa
verk till cirka 150 miljoner kronor per år.

I propositionen finns inte angivet hur en eventuell
kompensation skall utformas. Vi kan inte acceptera att
utgifter för det funktionsansvar som idag ligger på dessa
verk skall belasta den nuvarande ekonomiska ramen för
totalförsvarets civila delar. Riksdagen bör besluta att frågan
blir föremål för överväganden i den ovan föreslagna
utredningen av totalförsvarets civila delar.

4. Inriktning av det militära försvaret 4.1.
Försvarsplanering i en ny tid

De senaste årens snabba och dramatiska politiska och
militära utveckling har i grunden förändrat utgångspunkten
för och möjligheten till långsiktig försvarspolitisk planering.
Den relativt sett statiska situation som rådde i ett Europa
präglat av två mot varandra motstående block har nu ersatts
av en rörligare och svårförutsägbar politisk och militär
framtid, där nya kriser och nya hot kan uppstå. De
antaganden om kriser och krigs uppkomst och spridning,
vilka utgjort grunden för försvarsplaneringen under
närmare 40 år är idag allt mindre giltiga. Det innebär att helt
nya krav på anpassning och flexibilitet måste beaktas i den
långsiktiga försvarsplaneringen.

4.2. Grunder

För att långsiktigt tillförsäkra svenska försvaret styrka,
anpassningsförmåga och tillväxtkraft menar vi
socialdemokrater att försvarets utveckling måste utgå från
tre principer:Fast förankring i det svenska samhället
Professionalism hos anställd personalHög teknologisk
standard 4.3.
Fast förankring

Styrkan i det svenska försvaret baseras på tillgängliga
resurser i det svenska samhället. Genom aktiva
frivilligorganisationer, ett engagerat deltagande av
befolkningen, fast förankring i samhället och genom ett
klokt utnyttjande av den svenska industriella basen har det
svenska försvaret, trots begränsade resurser, kunnat
upprätthålla en hög personell och materiell standard. Det
är betydelsefullt för försvarets fortsatta utveckling att dessa
grundläggande förutsättningar även i fortsättningen utgör
basen i försvaret.

Vi avvisar alla tankar på att gradvis övergå till ett försvar
som enbart består av yrkessoldater. Deltagande i
totalförsvaret skall därför alltjämt bygga på pliktlagar och
vara en skyldighet för alla medborgare.

4.4. Professionalism

Högklassiga yrkeskunskaper hos såväl den militära som
den civila personalen i försvaret är en ovärderlig tillgång.
Professionalismen tillgodoses genom tillgång på modern
materiel och realistiska övningar men framförallt genom en
hög standard på försvarets skolor och utbildning i övrigt.
Inriktningen mot kaderbemanning och prioritering av
krigsorganisationen har en positiv inverkan på de anställdas
yrkesspecifika kunskaper.

4.5. Teknologisk standard

Det är angeläget att försvaret ges tillgång till modern
materiel inom alla försvarsgrenar. På lång sikt är en satsning
på modern materiel även kostnadseffektivt. Det är en stor
fördel om försvarets materiel i huvudsak utvecklas och
produceras av svenska företag. Det ger materiel anpassad
till våra förhållanden: klimat, geografi och
värnpliktssystemet. En hög teknologisk standard inom alla
delar av totalförsvaret skapar förtroende hos befolkningen
och inger respekt i vår omvärld.

4.6. Kärnförsvar

Det har sedan lång tid varit uppenbart att försvarets
grund- och krigsorganisation behöver minskas för att balans
skall skapas mellan verksamhet och långsiktiga
investeringar.

Kostnadsutvecklingen på framförallt avancerad
försvarsmateriel har varit sådan att långsiktig balans inte
kunnat uppnås genom ramjusteringar. För att åstadkomma
ett effektivt resursutnyttjande och långsiktig balans är det
därför nödvändigt att såväl grundorganisation som
krigsorganisation minskas.

Dessa behov av förändringar av framförallt arméns
grundorganisation uppmärksammades inför 1987 års
försvarsbeslut. Eftersom underlaget för ett
ställningstagande var otillräckligt kunde inget beslut fattas
1987. 1984 års försvarskommitté ansåg emellertid att frågan
var av sådan vikt att beslut inte kunda anstå till 1992 års
försvarsbeslut. Enligt FK84 borde ett förslag föreligga
under 1988 för beslut i riksdagen 1989.

På regeringens uppdrag utarbetade ÖB ett sådant
förslag, FU88. Enligt detta förslag borde fyra regementen
läggas ned, tre flyttas och en rad andra organisatoriska
förändringar genomföras. Som ett första steg beslöt
riksdagen i december 1989 att lägga ner I3 i Örebro, I17 i
Uddevalla, I11 i Växjö samt T4 i Hässleholm samt flytta Lv7
i Luleå till Boden, Ing1 i Södertälje till Strängnäs samt T3
inom Sollefteå garnison. Besparingarna beräknades uppgå
till 4,3 miljarder för perioden 1991/92--2011/12.

Som ett andra steg föreslår nu regeringen i proposition
1991/92:102 att tre regementen och en flottilj läggs ned och
att fyra regementen flyttas. Enligt regeringens beräkningar,
redovisade för den försvarspolitiska beredningsgruppen,
innebär de föreslagna förändringarna endast en besparing
på 2,7 miljarder för perioden 1992/93--2001/02.

Regeringens struktureringsförslag i propositionen är
otillräckligt. Ytterligare ingrepp behöver göras i såväl
krigsorganisationen som grundorganisationen. I denna
motion föreslår därför vi socialdemokrater att mer
omfattande förändringar av krigs- och grundorganisationen
görs.

För att följa försvarsbeslutets genomförande och för att
utarbeta kompletterande förslag föreslår vi att en
parlamentarisk beredning tillsätts hösten 1992 så att förslag
kan föreligga 1994.

Syftet med den omstrukturering av försvaret, som
påbörjades 1989, är att åstadkomma ett kärnförsvar, det vill
säga en försvarsstruktur där det finns en kärna av
professionalism och hög teknologisk kompetens. En sådan
försvarsstruktur kan upprätthålla en anpassad beredskap,
vara flexibel och anpassningsbar och därigenom utgöra den
grund utifrån vilken en tillväxt kan ske om
säkerhetspolitiska förändringar så erfordrar.

Inriktning mot ett kärnförsvar var utgångspunkten för
de planeringsanvisningar den socialdemokratiska
regeringen tillställde överbefälhavaren i februari 1991. Av
dessa framgår att följande uppgifter, vilka även ingår i
regeringens proposition 1991/92:102, skall vara styrande för
försvarsmakten:

Försvarsmakten skall kunna möta ett angrepp som -- i ett
läge av förhöjd politisk spänning i Europa -- inleds med
endast kort militär förvarning. Angriparen skall därigenom
antas kunna sätta in endast begränsade styrkor som dock till
huvuddelen har hög kvalitet, och vara inriktad på att nå
snabb strategisk och operativ framgång.

4.7. Armén

En relativt stor armé är en nödvändig förutsättning för att
försvaret skall kunna utföra sin uppgift, att möta ett väpnat
angrepp varifrån det än kommer och därvid utveckla en
sådan motståndskraft att en angripares förluster och andra
uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land
inte ter sig rimliga i förhållande till fördelarna. En sådan
armé ger en stor del av befolkningen tillfälle att delta i det
militära försvaret.

Den volymmässiga basen i armén utgörs av hemvärn och
territorialförsvarsförband bestående av bataljoner och
försvarskompanier. Lokalförsvarsförbandens uppgifter är
att försvara gräns- och kustområden, flygfält,
kommunikationsanläggningar och andra objekt av vital
betydelse för den samlade försvarsförmågan.

Inte minst i situationer där korta mobiliseringstider
krävs spelar lokalförsvarsförbanden en stor roll. I takt med
att antalet fältförband minskas kan modern materiel
tillföras lokalförsvarsförbanden. De bör även tilldelas
nyanskaffad materiel, bland annat personligt skydd m.m.

Inför uppföljningsbeslutet bör regeringen ge
överbefälhavaren i uppdrag att utreda om uppbyggnaden av
sådana förband kan ske genom direktutbildning. Därvid
bör okonventionella lösningar sökas på så sätt att
utbildningen i ökad utsträckning lokaliseras där
krigsuppgiften finns.

Territorialförsvaret kompletteras av ett antal allsidigt
användbara fältförband med stor eldkraft och operativ
rörlighet. För att utveckla anfallskraft främst i gräns- och
kustområden, men även mot luftlandsättningsförband,
erfordras modernt utrustade brigader med
förstärkningsförband.

Beteckningen på de brigader som är avsedda för strid i
de södra delarna av landet -- pansarbrigad, mekaniserad
brigad och infanteribrigad -- bör ersättas av en ny
beteckning, Brigad Syd. I dessa brigader kan
mekaniseringsgraden tillåtas variera efter operativa behov
och myndighetens beslut. Beteckningen Norrlandsbrigad
bör bibehållas för brigader avsedda för strid i norr.

Beslut om anskaffning av ny stridsvagn bör anstå till
1994. Regeringen bör ge ÖB i uppdrag att göra en samlad
bedömning av pansarvärnsförmågan och
mekaniseringsproblematiken varvid inte bara behovet av
stridsvagnar skall beaktas utan även behovet av lättare
stridsfordon, pansarbrytande vapen samt
pansarvärnshelikoptrar. För att utveckla utbildningen vid
pansarskolan i Skövde bör ett mindre antal moderna
stridsvagnar anskaffas i slutet av försvarsperioden.

Mot bakgrund av den övergripande inriktningen av
försvaret mot ett kärnförsvar med tillväxtpotential bör
arméstridskrafterna ges ökad kvalitet materiellt och
personellt. Vi finner ÖBs förslag till programutveckling
rimligt avvägt. Förmågan för strid i mörker förbättras
genom att robotsystem 90 och robotsystem 56 införs
samtidigt som rb 55 ges full mörkerförmåga genom
modifiering till TOW II standard. Anskaffning av STRIX,
nytt pansarskott med förmåga mot aktivt pansar samt
anskaffning av stridsfordon 90 ökar eldkraft och rörlighet.
Möjlighet till ledning förbättras genom anskaffning av
truppradio 8000 och Telesystem 9000. Beställning bör ske
av ammunitionssystemet Bonus, luftvärnsroboten Bamse,
den flygande radarn Ps890 samt artillerilokaliseringsradarn
Arthur.

Vi delar regeringens uppfattning att materiell förnyelse
och ökad kvalitet i utbildningen framförallt åstadkoms
genom ''en fortsatt hård omstrukturering inom
grundorganisationen''. Regeringens
omstruktureringsförslag är emellertid otillräckligt.
Ytterligare ingrepp är nödvändiga för att åstadkomma en
långsiktig balans mellan tillgängliga resurser och försvarets
organisation.

Vid all materielbeställning föreligger viss osäkerhet om
betalningslinjaler och den slutliga kostnaden. Det är
angeläget att regering och myndigheter hanterar den
allmänna inriktningen av materielbeställningar på ett
flexibelt sätt och i den takt som det ekonomiska utfallet
medger. En uppföljning bör årligen göras och redovisas
riksdagen av materielbeställningsplanerna.

Genom en kontinuerlig uppföljning i en parlamentarisk
beredning av det säkerhetspolitiska och militärpolitiska
läget bör ny ställning tas till krigsorganisationen och
grundorganisationen tidigt 1994.

För att uppnå bättre balans mellan verksamhet och
satsningar på kvalitet föreslog ÖB i sin programplan, ÖB92,
som lämnades till regeringen 1991-06-14, en framtida
struktur på krigs- och grundorganisationen vid oförändrad
ekonomisk nivå. Därvid skulle I21 i Sollefteå, I14 i Gävle,
I13 i Falun, I2 i Karlstad, I15 i Borås, I12 i Eksjö, I16 i
Halmstad samt P6 i Kristianstad och Ing1 i Södertälje
behöva läggas ned. Vi är idag inte beredda att föreslå en så
omfattande nedläggning.

Vi biträder regeringens förslag att P6, Ing1 och I14 läggs
ned. Vidare föreslår vi att ytterligare tre regementen och
tillhörande brigader läggs ned. Efter en samlad avvägning,
där operativa, utbildningsmässiga och ekonomiska skäl vägs
samman kan vi biträda ÖBs förslag om att I16 och I2
avvecklas. Vi kan inte biträda ÖBs förslag om nedläggning
av I21 i Sollefteå. I stället föreslår vi att I 20 i Umeå läggs
ned. Arméns krigsorganisation kommer med detta förslag
att bestå av 13 brigader fördelade över landet.

Lv6 och LvTS blir således kvar i Göteborg. Därmed
bevaras värdefull kompetens inom luftvärnet. När
luftvärnet ombeväpnas i slutet av den andra femårsperioden
behöver dock en översyn av luftvärnets struktur göras.
Innan en sådan översyn har gjorts bör inga nyinvesteringar
göras. En utredning bör dock ske om Lv6 organisatoriskt
kan sammanföras med I15 för att mot slutet av 1990-talet
eventuellt omlokaliseras till Borås i samband med
övergången till det nya luftvärnssystemet.

A3 bör inte flyttas till Hässleholm utan kvarstanna i
Kristianstad. Närheten till skjutfält väger tungt i detta
sammanhang. Vidare bör viss underhållsutbildning,
tidigare T4, även fortsättningsvis vara lokaliserad till P2 i
Hässleholm. Det bör utredas om A3 organisatoriskt kan
sammanföras med P2. Vidare bör denna utredning
analysera samdriftsfördelar med en samordning av P2 och
P7.

Vi motsätter oss regeringens förslag om avveckling av
I14 i Gävle senast den 30 juni 1994. Av regionalpolitiska
skäl bör nedläggning senareläggas ett år till 30 juni 1995.

4.8. Marinen

Överbefälhavarens planering innebär att en reducering
sker av marinens lednings-, underhålls- och basorganisation
vid MKN, MKO, MKS, GK/KA3 samt MKV. Utbildningen
som nu är förlagd till Härnösand och Göteborg bör flyttas
till MKO respektive MKS. Den utbildning av en
amfibiebataljon för Norrlandsmiljö som för närvarande
pågår vid MKN bör dock slutföras. Regeringen bör uppdra
åt ÖB att återkomma med detaljerat förslag 1994.

Syftet är att åstadkomma en bättre balans mellan
understödjande och stridande förband. ÖB har vidare för
avsikt att prioritera rörliga och mångsidigt användbara
förband. ÖBs förslag att flytta all grundutbildning från
Göteborg och Härnösand till MKO och MKS finner vi
välmotiverat. Med en minskning av marinens organisation
bör enheter bland annat av effektivitetsskäl inte vara för
små. ÖBs strävan till att finna en långsiktig livskraftig
lösning är därför välmotiverad. Marinens organisation bör
således koncentreras till MKO och MKS, som i princip bör
ha en likvärdig status. I samband med att
miloorganisationen avskaffas bör marinens
ledningsorganisation utredas. Förslag bör föreligga 1994.

Den uppbyggnad av marinen som skett under senare
hälften av 80-talet har inneburit en avsevärd ökning av
förmågan för bekämpning av sjömål. Anskaffning av
kustkorvetter, tungt kustrobotbatteri, ubåtsserien typ
Västergötland och beställning av en ny generation ubåtar,
ubåt 90, har inneburit en kraftig modernisering av den
svenska marinen. Även Viggensystemets, och senare 39-
systemets, förmåga att bära robot 15 innebär förbättrade
möjligheter till bekämpning av sjömål.

Mot denna bakgrund och mot den förändrade
säkerhetspolitiska situationen, framförallt i södra
Östersjön, avvisar vi ÖBs och regeringens förslag att
modernisera sex robotbåtar av Norrköpingsklassen. De bör
istället läggas i depå varvid de moderna sjömålsrobotarna
kan överföras till andra plattformar. Övriga robotbåtar kan
tills vidare kvarstå i krigsorganisationen. ÖB:s planering
vad avser patrullbåtar typ Hugin finner vi väl avvägda.
Genom att modernisera ett antal patrullbåtar höjs
förmågan bland annat för ubåtsjakt.

Med tanke på marinens ansträngda ekonomi, den i
förhållande till hotbilden mycket goda förmågan för
bekämpning av sjömål, bör ytstridsfartyg med förmåga för
minering, övervakning och ubåtsjakt prioriteras före fartyg
avsedda för sjömålsbekämpning. Detta behov förstärks
ytterligare när minsvepare typ Arkö utgår ur
organisationen. Studier av och beslut om anskaffning av
nytt sjöfrontsystem kan anstå till nästa
försvarsbeslutsperiod.

I övrigt delar vi inriktningen att amfibieförband
organiseras samt att tre amfibiebataljoner utrustas med nya
stridsbåtar. ÖBs förslag att anskaffning av båtar sker i
långsammare takt finner vi välgrundad.

Inför uppföljningsbeslutet 1994 bör ett detaljerat förslag
angående det fasta kustartilleriet föreläggas riksdagen.

4.9. Ubåtsskydd

Även marinens förmåga att upptäcka, förhindra och
bekämpa främmande ubåtar har successivt förbättrats
under 80-talet. Det har åstadkommits genom medvetna
insatser inom myndigheterna och extraanslag som resulterat
i en kvalitetshöjning av rörliga enheter och en utbyggnad av
fasta förband. Denna satsning på ubåtsskydd har emellertid
inneburit att viss annan utbildning har prioriterats lägre,
höga driftskostnader samt högt slitage, både på personal
och materiel.

Med tanke på frågans komplexitet, stora betydelse för
svensk säkerhetspolitik och försvarets planering och
verksamhet bör en oberoende kommission tillsättas med
uppdrag att granska tillgängligt underlag.

Socialdemokraterna föreslår att riksdagen hos
regeringen begär att en oberoende civil ubåtskommission
omedelbart tillsätts. Dess uppgift blir att utvärdera och
analysera det senaste årtiondets undervattenskränkningar,
indikationer om undervattenskränkningar och den
ubåtsjaktverksamhet som har bedrivits.

Kommissionen bör också genom internationella
kontakter försöka skapa ökad klarhet kring den främmande
ubåtsverksamheten på svenskt territorialvatten. Den
rapport en sådan oberoende kommission lämnar får sedan
vara vägledande för framtida åtgärder på detta område.

4.10. Flygstridskrafter

Mot bakgrund av det nordiska områdets strategiska
betydelse, stormakternas betydande luftoperativa förmåga
och territoriets stora yta kommer flygstridskrafterna under
överskådlig tid att spela en avgörande roll i det svenska
försvarets samlade krigsavhållande förmåga.

Luftförsvaret skall försvåra en angripares luftkrigföring
mot vårt land. Det skall kunna skydda övriga stridskrafter,
för totalförsvaret betydelsefulla anläggningar och
tillsammans med övriga stridskrafter skydda
befolkningscentra. Vidare skall flygstridskrafterna kunna
användas som stöd för övriga stridskrafter och därvid
användas för attackuppdrag i händelse av kust- eller
gränsinvasion och vid luftlandsättningar.

Av stor betydelse är även spaning och
underrättelseinhämtning. Vidare har flygstridskrafternas
höga initialeffekt stor betydelse inte minst i fred och kriser
i syfte att avvärja kränkningar av vårt territorium.

Med tanke på den minskade krigsorganisationen inom
främst armén, övergången till ett kärnförsvar, ökar behovet
av allsidigt användbara stridsflygplan.

JAS 39-systemet kommer vid dess införande att uppfylla
dessa krav men flexibiliteten bör redan med befintliga
resurser prioriteras.

Ryggraden i det svenska flygvapnet är och kommer
under relativt lång tid att utgöras av 37-systemet, Viggen.
Utvecklingen och uppgraderingen av spanings- och
attackversionerna av 37-systemet till AJS-förmåga är
mycket angeläget. Spanings- och attackversionerna av 37-
systemet får därvid en betydande luftförsvarsförmåga.
Enhetligheten i systemet medger att underhåll, klargöring
förenklas vilket ökar användbarheten och minskar
driftskostnaderna. Det innebär också att övergången till
JAS-systemet underlättas och förenklas.

I händelse av konflikt kan en angripare momentant
använda avsevärda flygstridskrafter för att snabbt nå effekt.
En fortsatt utveckling av det svenska krigsbassystemet, bas
90, med ett stort antal kortbanor, är därför av avgörande
betydelse för ett effektivt utnyttjande av vårt flygvapen.
Den allsidiga användbarheten av Viggen, och senare av JAS
39, medger en avveckling av det äldre J35 Draken-systemet.

Det allmänna säkerhetspolitiska läget, behovet av
ekonomiska resurser för den successiva moderniseringen av
försvaret, motiverar att en avveckling av 35-systemet
omedelbart påbörjas. Idag använder flygvapnet en rad olika
system för flygverksamheten: 32 Lansen, 35 Draken, SK60
och 37 Viggen. Om några år introduceras 39 Gripen. En
strävan inom flygvapnet bör vara att begränsa antalet olika
flygplanstyper att effektivisera verksamheten och minska
underhållskostnaderna.

Den långsiktiga inriktningen av flygvapnets
grundorganisation bör vara att åstadkomma flottiljer där
möjlighet finns att flyga med tre eller fler divisioner.
Kombinationen av ''storflottiljer'' och en fortsatt utbyggnad
av bas 90 torde ge såväl avsevärda besparingar som ett
effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser, därvid kan på
sikt flera flottiljer avvecklas.

Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog ÖB i sin
programplan 1991-06-14 att F6 i Karlsborg, F13 i
Norrköping samt F10 i Ängelholm och därmed 35-systemet
avvecklas med beslut senast 1992-06-30.

I det kompletterande underlag som ÖB lämnade till
regeringen den 1991-11-29, som utgår från ett ekonomiskt
påslag för försvarsbeslutsperioden på 7,8 miljarder kronor,
föreslog ÖB att verksamheten vid F13 avvecklas snarast
samt att F10 avvecklas under den andra
försvarsbeslutsperioden.

Regeringen har dock frångått ÖBs rekommendation och
i propositionen i stället föreslagit en avveckling av F6 i
Karlsborg och en skrotning av ett antal moderna
Viggenflygplan. Vi kan inte stödja regeringens förslag.
Genom att bevara F6 Karlsborg underlättas
uppgraderingen av Viggen till AJS-standard samtidigt som
lokaliseringen medger kort anflygningsväg till
Östersjöområdet.

Enligt vår uppfattning kan beslut nu fattas av riksdagen
om nedläggning av F13 Norrköping, Malmen och F10
Ängelholm. En avveckling av F10 möjliggörs genom att
beslut fattas om avveckling av 35-systemet.

En avveckling av F13 Norrköping möjliggörs genom att
spaningsdivisionen och AJ 37-divisionen som nu är förlagda
till F13 överförs till andra flottiljer efter myndighetens
beslut. ÖB bör av regeringen få i uppdrag att redovisa en
tidsplan för avveckling av Malmen varvid särskilt den
verksamhet som utförs av FMV prov skall beaktas.

Ledningsansvaret för stridsledning och
luftbevakningsenheten vid F7 överförs därvid inte till F10
utan kvarstår vid F7. Regeringen skall dock snarast hos ÖB
inhämta förslag om samverkan mellan F6 och F7, främst på
verkstadssidan. En halv division AJ 37 bör dock avvecklas
omedelbart. Om en halv divison AJ 37 överförs till F15
Söderhamn skapas utrymme för att till F6 lokalisera annan
verksamhet.

Vid anskaffning av ny radarjaktrobot skall en grundlig
utredning göras av tillgängliga alternativ. Därvid skall
jaktrobotens prestanda, tillgänglighet och
utvecklingsmöjligheter samt övriga industripolitiska
aspekter redovisas.

4.11. JAS-projektet

ÖBs programplan, ÖB92, som är utarbetad utifrån
oförändrad ekonomisk nivå, innebär att JAS-programmet
skall fortsätta. Som ovan framgår, utgår vår motion från
detta ÖB-förslag. Flygutprovningen visar att JAS 39 i flera
avseenden når bättre prestanda än vad som har specificerats
i beställningen. Försvarets materielverk och
Industrigruppen JAS AB gör dock olika bedömningar när
leverans kan ske.

Enligt propositionen ryms projektet inom de i ÖB92
inplanerade ekonomiska ramar till och med budgetåret
2000/2001, det vill säga under grundavtalsperioden. Enligt
offerten avviker dock fördelningen av betalningsmedel
starkt mellan de två femårsperioderna.

Regeringen har i syfte att lösa frågan föreslagit att
riksdagen anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr för
budgetåret 1992/93. Vi avvisar för närvarande förslaget om
detta anslag.

JAS-projektet är den hittills största statliga satsningen
på ett enskilt industriprojekt. Mot den bakgrunden och av
hänsyn till de mycket långsiktiga bindningarna det för med
sig bör riksdagen ges möjlighet att ta ställning till avtalet.
Eventuella betalningsförskjutningar och hur dessa
finansieras får bedömas i detta sammanhang.

5. Försvarets ledningsorganisation

Förslagen i propositionen om ny ledningsorganisation
för försvarsmakten bygger i huvudsak på ett delbetänkande
från Utredningen om lednings- och
myndighetsorganisationen för försvaret (LEMO). De bör
kompletteras på följande sätt.

Vi biträder förslagen om ett högkvarter som ersätter de
nuvarande fyra centrala staberna. Högkvarterets viktigaste
uppgift är att ha ansvaret för det operativa
krigsförberedelsearbetet samt försvarsmaktens
krigsduglighet och beredskap. Det hör till regeringens
ansvarsområde att utforma myndighetens inre organisation.

Riksdagen bör understryka behovet av förstärkta
resurser i försvarsdepartementet för styrning och
uppföljning av verksamheten inom försvarsmakten.

Den nya försvarsmaktsmyndigheten bör, i enlighet med
LEMOs förslag, inrättas den 1 juli 1993, d.v.s. ett år tidigare
än regeringen föreslår.

I den mindre försvarsorganisation som blir resultatet av
årets försvarsbeslut, FB92, behövs inte en högre regional
ledningsnivå i form av tre militärområdesstaber.
Kommunikations- och informationsteknikens snabba
utveckling gör det möjligt att utöva den operativa ledningen
direkt från högkvarteret.

För att på regional nivå underlätta högkvarterets
krigsförberedelser bör en armékårsstab upprättas för
Norrland och en annan för Syd- och Mellansverige.

I konsekvens med denna förändring bör antalet
flygkommandon minskas från tre till två.

Landshövdingarna kan i denna organisation fungera som
civilbefälhavare i sina respektive försvarsområden och den
högre regionala nivån inom civilförsvaret utgå ur
organisationen.

Antalet marinkommandon bör även fortsättningsvis
vara fyra, men västkustens och Norrlandskustens
marinkommandon bör starkt reduceras.

6. Personal

Omstruktureringen skall syfta till att höja kvaliteten i
vårt framtida försvar. Diskussionerna förs ofta enbart i
termer av materiell kvalitet. Förutsättningen för en
kvalitetshöjning ligger även i kunskaper, yrkesstolthet,
engagemang och trivsel hos personalen.

Det är viktigt och dessutom lönsamt att vårda sin
personal. Om personalen är motiverad och känner trivsel,
blir det också lättare att rekrytera kvalificerad arbetskraft.
Det sägs ofta att den viktigaste tillgången i organisationen
är människan. Trots det tas ofta inte den kreativitets- och
kunskapsreserv som finns hos personalen tillvara. För att
den ska kunna utnyttjas krävs att de som samverkar känner
engagemang och delaktighet i organisationen. Det gäller
oavsett om man är anställd, uttagen genom pliktlagstiftning
eller deltar som frivillig.

Vårt svenska försvar bör vara ett folkförsvar även i
framtiden. Alla svenska medborgare bör således även
fortsättningsvis omfattas av pliktlagarna. Det är en omistlig
del i vårt totalförsvar.

Omstruktureringen av försvarsmakten måste ske med
stort hänsynstagande till de anställdas bästa. Vi förutsätter
att alla möjligheter till kompetensutveckling, omplacering
och naturlig avgång med pension beaktas.

Vi förutsätter att lagen om offentlig anställning följs,
både vad gäller yrkesofficerare och civilt anställda i de fall
en minskning av personal oundgängligen är nödvändig.

7. Försvarets anställda

Anställningsformen i det enskilda fallet avgör hur
avveckling på grund av arbetsbrist kan ske.

Till övervägande del är yrkesofficerare anställda med
fullmakt, vilket innebär att de inte kan sägas upp på grund
av arbetsbrist. Inför förestående omstruktureringsarbete
aktualiserar regeringen fullmaktsinstitutets avskaffande,
trots att en sådan åtgärd saknar betydelse för det kortsiktiga
avvecklingsarbetet. I dagens allmänt turbulenta
personalsituation är det inte förnuftigt att avisera sådana
långsiktiga åtgärder. Fullmaktssystemet har som institution
funnits alltsedan 1600-talet och det är rimligt, menar vi, att
myndigheten liksom personalorganisationerna ges rådrum
att diskutera fullmaktsinstitutets framtid.

Mot denna bakgrund bör ett ställningstagande till
fullmaktssystemet anstå till dess frågan grundligt
analyserats.

Det råder enligt regeringen ett samband mellan
åldersstrukturen hos yrkesofficerare och personalens
förutsättningar att klara sina uppgifter i främst
krigsorganisationen.

Samtidigt framhåller Överbefälhavaren att det finns
brist på yrkesofficerare i rätt åldersläge i prioriterade
förband, samt att ett betydande antal yrkesofficerare finns i
åldersintervallet 40--60 år, för vilka krigsbefattningar
saknas.

Det är för den enskilda människan och för officersyrket
en förödande inställning om man redan efter 40 års ålder
anses för gammal för yrket. Även i försvaret behövs en
varierad åldersstruktur och de kunskaper och erfarenheter
som ett långvarigt yrkesarbete ger. Den förestående
omstruktureringen får därför inte tas till intäkt för att
avskeda äldre officerare.

I det fall övertalighet bland yrkesofficerare föreligger,
efter att alla andra åtgärder vidtagits, godtar vi de åtgärder
som föreslagits i propositionen för att stimulera till frivillig
avgång.

Alla uppgifter inom krigsorganisationen är inte lämpliga
när man har kommit upp i högre ålder. Kraven på
krigsorganisationen och på de enskilda yrkesofficerarna
ökar. Övergång till andra befattningar är därför
nödvändiga.

I en slimmad och ändamålsenlig försvarsmakt där
grundorganisationen mera överensstämmer med
krigsorganisationen blir övergångsbefattningarna färre för
yrkesofficerare. Dessutom kan befattningar som bemannas
med äldre yrkesofficerare också vara sådana befattningar
som den civila personalen kan göra anspråk på, för att få en
berättigad utveckling inom sina yrken.

Åldersstrukturen är ett problem. En generell höjning av
pensionsåldern skulle öka detta problem. Rekryteringen till
officersyrket bör begränsas med hänsyn till
omstruktureringen. Personalplaneringen i sin helhet bör ges
en ökad långsiktighet.

De civila anställdas kompetens och arbetsinsatser är
viktiga för en väl fungerande grund- och krigsorganisation.
Av särskilt intresse är den kompetensutveckling som enligt
FÖPU (Försvarets personalutvecklingsutredning) tar sikte
på de breda grupper civila tjänstemän, vilka svarar för
uppgifter av rutinkaraktär. Flertalet av dessa tjänstemän är
kvinnor. FÖPU har kraftigt understrukit betydelsen av att
dessa breda grupper får möjlighet till vidareutveckling i
samma utsträckning som övriga personalkategorier.

Det är särskilt viktigt med personalutvecklingsinsatser
för anställda, vilkas arbetsinnehåll förändras i samband
med förändringar av verksamhet, organisation eller teknik.
Speciell hänsyn bör därvid tas till grupper med kort
utbildning. Myndigheterna bör uppmärksamma att
utbildning -- vid sidan av arbetsrotation, arbetsutvidgning
och delegering -- är viktigt för att åstadkomma en bra
personalutveckling.

Den föreslagna omstruktureringen av försvaret kommer
att starkt påverka förutsättningarna för de civila anställdas
möjligheter till yrkesutveckling och avancemang.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för kompetens- och
utvecklingsmöjligheter för den civila personalen. Detta har
hitills inte fått något större genomslag inom myndigheterna.
De civila anställda bör därför i det förestående
omstruktureringsarbetet ges bättre möjligheter till en bra
personalutveckling.

Enligt proposition 1991/92:102 är en förutsättning för att
värnpliktsutbildning skall få genomföras inom den fredstida
stödproduktionen att utbildningen leder till en
krigsplacering. Vi har ingen erinran emot detta.

Chefen för armén har utrett frågan om att organisera
mobiliserings- och förplägnadsförband med värnpliktiga
som utbildas i stödproduktionen. Regeringen anser att det
finns skäl att organisera sådana förband. Konsekvensen blir
att ca 1 500 civila tjänster ersätts.

Förslaget har utsatts för mycket stark kritik från många
håll. Vi anser kritiken i huvudsak berättigad.

I regeringens proposition 1991/92:101 om
värnpliktsutbildning slås fast att endast de värnpliktiga som
behövs för försvarsmaktens krigsorganisation och fredstida
beredskap ska tas ut till utbildning (27 $ 1 mom
Värnpliktslagen). Detta innebär enligt det nya lagförslaget
att för utbildning tas ut så många värnpliktiga som det finns
befattningar i krigsorganisationen. Därutöver tas ett mindre
antal värnpliktiga ut för att ersätta avgångar och fylla upp
en personalreserv.

Förutsättningarna blir därmed radikalt annorlunda idag
för de värnpliktigas roll i stödproduktionen. Behovet av att
i arméns krigsorganisation tillföra särskilda förband för
förplägnad och mobilisering har inte kunnat styrkas på ett
övertygande sätt. Under alla förhållanden är det i strid med
andemeningen i värnpliktslagen att söka besparingar i
stödproduktionen genom överutbildning av värnpliktiga.

Mot denna bakgrund avvisar vi förslaget i dess
nuvarande form att organisera särskilda mobiliserings- och
förplägnadsförband. Pliktutredningens betänkande bör
avvaktas innan beslut fattas angående de värnpliktigas roll i
stödproduktionen.

I propositionen gör regeringen bedömningen att
personalarbetet under försvarsbeslutsperioden måste
koncentreras till främst avvecklingsfrågorna. Den
omfattande personalavvecklingen måste få ta lång tid i
anspråk. Ytterst handlar det om människor som mister sitt
arbete i en tid av få lediga jobb och hög arbetslöshet.

Samtidigt är det av väsentlig betydelse att
personalarbetet snarast ägnas också de anställda som skall
vara kvar i organisationen. Osäkerheten har under lång tid
varit stor om både jobbets och försvarets framtid. Därför är
det viktigt att snabbt stabilisera vardagen genom
personalpolitiska åtgärder och en långsiktig
personalplanering som ingjuter framtidstro och delaktighet
i uppbyggnaden av ett kvalitativt bättre försvar.

8. Frivilliga

De frivilliga organisationernas insatser och betydelse för
totalförsvaret är av mycket stor vikt. I ljuset av den
nödvändiga omstruktureringen av försvarsmakten, måste
därför särskild uppmärksamhet ägnas de frivilliga
organisationernas möjlighet till fortsatt stöd och
verksamhet.

Frivilligrörelsen innebär en möjlighet bland annat för
kvinnorna att delta i försvaret. Det engagemang som finns i
frivilligrörelsen får därför inte äventyras utan måste kunna
tas tillvara även om neddragningar kan innebära att
frivilliga kommer att beröras. Frivilligorganisationernas
möjligheter till fortsatt engagemang i kommande
omstrukturering bör beaktas. Vidare anser vi att ett
ställningstagande till den optiska luftbevakningen bör få
anstå till dess en utvärdering av verksamheten genomförts.
Hemskyddsorganisationens uppbyggnad inom det civila
försvaret fortskrider i glädjande omfattning. I enlighet med
vår syn på civilförsvarets ökade fredstida betydelse i
framtiden är det angeläget att Civilförsvarsförbundet ges
ytterligare medel för att fortsätta rekryteringen och
utbildningen av hemskyddsombud.

Vi föreslår därför att ytterligare 3 miljoner kronor
avsätts för utbildning av hemskyddsombud för budgetåret
1992/93.

9. Jämställdhet och mobbning

Vi vill starkt understryka önskvärdheten att åtgärder
kommer till stånd för att öka jämställdheten och för att
motverka mobbing. Därutöver ökar betydelsen av att man
inom försvaret motverkar främlingsfientlighet och rasism.
Enbart misstanken om att det finns strömningar av det
senare slaget är förödande för vårt totalförsvar och måste
åtgärdas.

10. Utbildningsfrågor

I en särskild proposition 1991/92:101 om
värnpliktsutbildning läggs fast att endast de värnpliktiga
som behövs för krigsorganisationen och den fredstida
beredskapen skall tas ut till värnpliktsutbildning. De
värnpliktiga som inte tas ut till utbildning föreslås ingå i en
utbildningsreserv. Dessa värnpliktiga får enligt förslaget
inte tas ut för utbildning i annat fall än efter beslut av
regeringen. Vi ansluter oss till denna inriktning av den
allmänna värnplikten i avvaktan på pliktutredningens
betänkande.

Det har under senare tid rått oklarhet om hur
uttagningen till olika befattningar i krigsorganisationen för
värnpliktsutbildning kommer att ske.

Försvarsministern har i en tidningsartikel uttalat sig på
följande sätt angående uttagningsprinciper. ''Genom att
höja ribban i fysiskt och mentalt avseende kan vi sålla bort
det antal värnpliktiga som inte behövs på objektiva
kriterier.'' Detta är en för oss oacceptabel princip. När
pliktutredningen avgett sitt betänkande bör riksdagen ges
möjlighet att återkomma till frågan om hur formerna för en
rättvis och lämplig uttagning skall utformas.

Försöken med förkortad utbildning avbröts av
regeringen utan hänsyn vare sig till de värnpliktiga, de
anställda på förbanden eller Värnpliktsverket. Ett sådant
handläggningssätt är oacceptabelt. Möjligheter till rådrum
och goda övergångsmöjligheter hade varit anständiga i
sammanhanget.

Pliktutredningen har i sina direktiv bl.a. att undersöka
frågan om utbildningstidens längd. Vi utgår ifrån att
regeringens förslag till grundutbildning för de värnpliktiga
endast avser den militära utbildningen och tillstyrker därför
förslaget.

Som vi tidigare berört föreslår regeringen att
mobiliserings- och förplägnadsförband skall organiseras. Vi
avvisar förslaget i dess nuvarande utformning utifrån
tidigare nämnda skäl.

Vi har inget att invända mot vad som propositionen i
övrigt föreslår beträffande vapenfriutbildningen.

De värnpliktigas engagemang och ansvarstagande är helt
avgörande för utbildningsresultatet. De värnpliktiga måste
därför i största möjliga utsträckning kunna påverka och ha
ett reellt medinflytande. En utvärdering av nuvarande
medinflytandesystem bör ske och förslag om fortsatt
utveckling utarbetas.

Vidare finns det anledning att granska reglerna om
disciplinpåföljd i syfte att så långt möjligt likställa vpl och
civila i fredstid. Frihetsberövande åtgärder ska därvid
särskilt granskas.

11. Ekonomi 1987
års försvarsbeslut innebar ett tillskott utöver
planeringsramen för femårsperioden på 6,2 miljarder
(prisläge februari 1986). Vidare beviljade riksdagen 1988
ett extraanslag för ubåtsskydd på 700 mkr, 1989 ett
extraanslag för budgetåren 1989/90 och 1990/91 med 600
miljoner per år för materiel och repövningar.

I de anvisningar som regeringen fastställde 1991-02-28
uppdrogs åt ÖB att genomföra en planering för
försvarsbeslutsperioden 1992--1997 på den ekonomiska
nivån 30 680 miljoner i prisläge februari 1990. Efter vissa
justeringar, övergång till genomförandepris 92/93
motsvaras planeringsnivån för försvarsbeslutsperioden av
33 766 000 000 kr.

Regeringen föreslår en höjning av den årliga
planeringsramen med 900 miljoner per år och att en
teknikfaktor om 1,5 procent införs. Regeringen föreslår att
riksdagen fastställer utgiftsramen för budgetåret 1992/93 till
34 604 803 000 och planeringsramen för
försvarsbeslutsperioden till 34 666 000 000 kr.

Med tanke på det säkerhetspolitiska läget, de
ansträngda statsfinanserna samt de förändrade mål och
uppgifter för försvarsmakten som ÖBs planering haft att
utgå ifrån, och som regeringen i propositionen 1991/92:102
ställt sig bakom, anser vi inte att en ökning av utgiftsramen
eller en ökning av planeringsramen för totalförsvarets
militära del bör ske.

Vi kan inte heller biträda regeringens förslag att införa
en så kallad teknikfaktor om 1,5 procents årlig ökning av
materielanslaget. Denna automatiska kostnadsökning
kommer enligt regeringens beräkningar att uppgå till
2 800 000 000 kr under försvarsbeslutsperioden.

Under den andra planeringsperioden ökar således
utgifterna för totalförsvarets militära del enligt detta förslag
med 8 000 000 000 kr. Då en allmän strävan är att undvika
automatiska utgiftsökningar inom statsbudgeten vänder vi
oss bestämt mot regeringens förslag att införa ett nytt
system med automatiska utgiftsökningar inom
statsbudgeten.

Det statsfinansiella läget kräver återhållsamhet och att
man undviker långsiktiga kostnadsökningar inom samtliga
sektorer. Riksdagen bör därför besluta att avslå förslaget i
proposition 1991/92:102 om att årligen räkna upp anslagen
för materielanskaffning med en faktor om 1,5 procent,
förutom kompensation enligt det i propositionen angivna
försvarsprisindex.

Vi föreslår att utgiftsramen för budgetåret 1992/92 av
riksdagen fastställs till 33 504 803 000 och att
planeringsramen för försvarsbeslutsperioden fastställs till
33 766 000 000 kr.

För att finansiera vissa omstruktureringsåtgärder samt
förbättrad kvalitet vad avser materiel, föreslår vi att ett
särskilt anslag på 2 800 000 000 kr, utöver planeringsramen,
förs upp på statsbudgeten att användas under
femårsperioden med i genomsnitt 560 000 000 kr per år.

12. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Vi konstaterar först att regeringen inte avsatt några
medel för att klara de svåra omställningar på berörda orter
som blir följden av regeringens förslag. Vi menar att sådana
resurser måste tas fram. Vi har tidigare redovisat skälen till
varför vi anser att försvarsramen ska vara lägre än
regeringen föreslagit. Vårt förslag innebär visserligen att
fler förband kommer att läggas ned. Men förändringarna
ger samtidigt resurser till extra satsningar på berörda orter,
där sådana bedöms vara nödvändiga.

För regionalpolitiska och andra omställningsåtgärder på
orter som berörs av försvarets strukturförändringar och
nedläggningar föreslår vi att ett totalbelopp anslås som
uppgår till mellanskillnaden mellan de av regeringen
föreslagna satsningarna på totalförsvarets militära del och
den av oss föreslagna planeringsramen plus det särskilda
anslaget på 2,8 miljarder för bland annat
materielbeställningar.

Totalbeloppet för regionalpolitiska och andra
omställningsåtgärder beräknas således uppgå till ca 4 500
000

000 för försvarsbeslutsperioden.

Av detta totalbelopp för regionalpolitiska och andra
omställningsåtgärder på orter som berörs av försvarets
strukturförändringar och nedläggningar under
försvarsbeslutsperioden föreslår vi att 500 000 000 kr anslås
för budgetåret 1992/93.

De 4 500 000 000 kr vi avsätter under den närmaste
femårsperioden att användas för omställningsinsatser på
berörda orter bör enligt vår mening användas efter förslag
från berörda orter och regioner.

Ett naturligt användningsområde är att skapa ny,
permanent sysselsättning av olika slag. Detta kan ske såväl
genom förbättrad infrastruktur som genom extra
stödåtgärder åt viss verksamhet. Mot den här bakgrunden
bör berörda länsstyrelser ges i uppdrag att återkomma med
förslag till åtgärder. Den närmare fördelningen av medlen
mellan orterna får vid den aktuella tidpunkten ske dels mot
bakgrund av hur situationen då ser ut, dels vilka förslag till
insatser som finns. Självfallet åligger det därutöver staten
som arbetsgivare att bidra till att mildra problemen genom
styrning av statlig verksamhet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till ny
formulering av uppgifterna för totalförsvarets civila delar,

2. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk utredning tillsätts angående den fortsatta
inriktningen av totalförsvarets civila delar så att beslut kan
fattas 1994,

3. att riksdagen hos regeringen begär att en
parlamentarisk beredning tillsätts hösten 1992 för att följa
genomförandet av 1992 års försvarsbeslut samt med uppgift
att utarbeta kompletterande förslag till 1994,

4. att riksdagen godkänner den grundläggande
inriktningen av totalförsvarets militära del enligt vad som
anförts i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krigsorganisationens utveckling,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny brigadorganisation i den
södra delen av landet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anskaffning av stridsvagnar,

8. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1991/92:102
om flyttning av Lv 6 till Halmstad,

9. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1991/92:102
om att flytta LvTS till Östersund,

10. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om att flytta A 3 till Hässleholm,

11. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om att flytta underhållsutbildning från P 2 i
Hässleholm,

12. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om att flytta I 2 till Kristinehamn,

13. att riksdagen beslutar att senarelägga nedläggning av
I 14 i Gävle till den 30 juni 1995,

14. att riksdagen beslutar att I 2 i Karlstad skall
avvecklas,

15. att riksdagen beslutar att I 16 i Halmstad skall
avvecklas,

16. att riksdagen beslutar att I 20 i Umeå skall avvecklas,

17. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om att modernisera sex robotbåtar,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nytt sjöfrontsystem,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokalisering av kustartilleriets
utbildning,

20. att riksdagen hos regeringen begär att en oberoende
civil ubåtskommission omdelbart tillsätts enligt vad i
motionen anförts,

21. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om nedläggning av F 6 i Karlsborg,

22. att riksdagen beslutar att F 10 i Ängelholm avvecklas,

23. att riksdagen beslutar att F 13 i Norrköping och
Malmen avvecklas,

24. att riksdagen beslutar att avveckla J 35-systemet,

25. att riksdagen beslutar att avveckla en halv division AJ
37,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anskaffning av ny
radarjaktrobot,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om JAS delserie 2,

28. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om ett förslagsanslag på 1 000 kr. för
flygvapenförband: JAS-systemet, betalningsförskjutningar
för budgetåret 1992/93,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försvarets ledningsorganisation,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om personalfrågor,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda mobiliserings- och
förplägnadsvärnpliktiga,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilligorganisationernas
insatser,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade anslag till
civilförsvarsförbundets utbildning av hemskyddsombud för
budgetåret 1992/93,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de värnpliktigas medinflytande
och reglerna för disciplinpåföljd,

35. att riksdagen fastställer utgiftsramen för
totalförsvarets militära del för budgetåret 1992/93 till 33 504
803 000 kr.,

36. att riksdagen fastställer den årliga planeringsramen
för totalförsvarets militära del för perioderna 1992/93--
1996/97 samt 1997/98--2001/02 till 33 766 000 000 kr.,

37. att riksdagen avslår förslaget i proposition
1991/92:102 om att årligen räkna upp anslagen för
materielanskaffning med en faktor om 1,5 procent, förutom
kompensation enligt det i propositionen angivna
försvarsprisindex,

38. att riksdagen för försvarsbeslutsperioden anvisar ett
särskilt anslag utöver planeringsramen för totalförsvarets
militära del på sammanlagt 2 800 000 000 kr. varav 560 000
000 kr. för budgetåret 1992/93, att ställas till regeringens
förfogande för kostnader i samband med försvarets
omstrukturering och förbättrad materielkvalitet,

39. att riksdagen till totalförsvarets civila del för
budgetåret 1992/93 anvisar 3 000 000 kr. utöver regeringens
förslag, eller således 2 082 791 000 kr.,

40. att riksdagen fastställer den årliga planeringsramen
för totalförsvarets civila del för perioderna 1992/93--1996/97
samt 1997/98--2001/02 till 2 082 791 000 kr.,

41. att riksdagen beslutar bemyndiga regeringen att
disponera ett totalbelopp för regionalpolitiska och andra
omställningsåtgärder under försvarsbeslutsperioden enligt
vad som anförts i motionen,

42. att riksdagen beslutar om ett anslag på 500 000 000
kr., för budgetåret 1992/93 för regionalpolitiska och andra
omställningsåtgärder på orter som berörs av försvarets
omstrukturering.

Stockholm den 16 mars 1992

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)