med anledning av prop. 1990/91:102 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92

Motion 1990/91:Fö8 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Denna motion anger folkpartiet liberalernas syn på
totalförsvaret. Den är väckt med anledning av regeringens
proposition om budgetåret 1991/92 som ett ''mellanår''.

Folkpartiet stod bakom riksdagens totalförsvarbeslut
1987. Partiets försvarspolitiska syn har därefter redovisats i
parti- och kommittémotioner (1986/87:Fö133,
1986/87:Fö134, 1987/88:Fö208, 1988/89:Fö13, 1988/89:207,
1989/90:Fö15, 1989/90:Fö202). Vi har i dessa drivit ett antal
frågor, till stor del med inriktningen att förstärka kvalitén
materiellt och personellt inom försvarsmakten och inom
civilförsvarets krigsorganisation. Vårt intryck är att skälen
för denna inriktning på kvalitet snarast ökat. För detta talar
erfarenheter både inom landet och internationellt. I vissa av
dessa motioner har vi gått in rätt detaljerat på områden där
partiet varit ensamt om att driva reformkrav, t.ex. ifråga om
direktrekrytering av värnpliktiga till civilförsvaret.

Det finns alltså en betydande kontinuitet i partiets
försvarspolitik, och vi avstår därför från att upprepa
argumenteringen på områden som redan är väl belysta i
tidigare motioner. Folkpartiet liberalernas syn på den
säkerhetspolitiska utvecklingen har utöver i de nämnda
motionerna också återfunnits i motioner som behandlats av
utrikesutskottet, senast kommittémotionen 1990/91:U417
om fred och nedrustning. Försvaret är en del av den
offentliga sektorn, och flera av produktivitetsproblemen
och ledningsproblemen inom försvaret torde till stora delar
vara gemensamma med motsvarande problem inom andra
delar av den offentliga sektorn. Folkpartiet liberalerna har
ägnat dessa frågor stort intresse. En god sammanfattning
ges i partimotionen 1990/91:Fi502 om förnyelse av den
offentliga sektorn.

1. Olyckligt med ''mellanår''

Propositionen föreslår att budgetåret 1991/92 blir ett
mellanår. Den indirekta orsaken till detta ligger i beslutet
1988 att tidigarelägga nästa totalförsvarsbeslut från 1992 till
1991. Vi ansåg redan 1988 att det var fel att avkorta
försvarsbeslutsperioden med ett år. 1987 års försvarsbeslut
hade en riktig grundstruktur. Att prisuppgifterna från
myndigheterna visat sig felaktiga borde mötas med dels ett
visst ekonomiskt påslag, dels senareläggning av en del av de
förstärkningar som låg i beslutet. Men när moderaterna,
ÖB och sedan regeringen i stället förordade en
tidigareläggning av nästa försvarsbeslut från 1992 till 1991
ryckte man sönder planeringsprocessen, inte minst på civil
sida.

Däremot kunde ingen förutse Berlinmurens fall etc,
vilket ju ytterligare försvårade för ett flerårsbeslut 1991.
Tidigareläggningen till 1991 hade till följd att regeringen
tyckte att tiden dit var så kort att man ansåg sig kunna skjuta
ett antal materielbeslut dit -- vilket i sin tur krävde pengar
för ''handlingsfrihet''. Det blev totalt 3,7 miljarder, som gått
till sju åtta projekt, varav flertalet kanske aldrig slutförs.
Det synes i efterhand vara en olycklig användning av medel
som hellre kunde ha gått till reell anskaffning, t.ex.
sjuktransporthelikoptrar eller skyddsvästar.

Regeringen beslöt i höstas att återgå till l992 som
tidpunkt för nästa försvarsbeslut. 1991/92 blir i detta nya
läge ett ''mellanår''. Nu visar det sig att regeringen vill att
ett antal områden utreds ytterligare, vilket leder till att vissa
viktiga beslut blir försenade. Vi menar att man dock i vissa
fall borde kunna fatta principbeslut redan nu, för att ett
genomförande inte ska dröja alltför länge. Dit hör beslut
om direktrekrytering av värnpliktiga till civila delar av
totalförsvaret och beslut om minskning av antalet
militärområden/civilområden.

2. Säkerhetspolitiken

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av världen
beskrevs bl.a. i försvarskommitténs säkerhetspolitiska
betänkande i början av 1990 och i regeringens
planeringsanvisningar i februari i år till
totalförsvarsmyndigheterna. Vi kan i huvudsak ansluta oss
till den lägesbild som tecknas i dessa dokument. En
uppföljning av utvecklingen bör göras inför ett långsiktigt
försvarsbeslut nästa år. Som grund för planeringen inför
detta beslut bör enligt vår mening ligga bl.a. följande
bedömningar: Inom ramen för den i grunden positiva
centraleuropeiska utvecklingen och den nuvarande
dialogen mellan supermakterna kvarstår viktiga strategiska
och militärgeografiska motsättningar mellan USA och
Sovjetunionen. Dessa motsättningar berör vårt närområde
dels genom kärnvapensituationen där Sovjetunionens
starka beroende av Murmanskområdet är tydligt och dels
genom Warszawapaktens upplösning som i ökad grad
framhäver Baltikums och Östersjöområdets betydelse som
skyddszon för det ryska kärnlandet. De
militärgeografiska förändringarna på kontinenten innebär
också att den tidigare mycket starka kopplingen mellan en
konflikt i Centraleuropa och Nordeuropa ändrat karaktär
och att som en följd av detta också den svenska
marginaldoktrinen fått ett annat innehåll. Detta kan i olika
avseenden komma att påverka omfattningen och
inriktningen av det svenska totalförsvaret. Den
dramatiska och omvälvande utveckling som pågår i
hittillsvarande Sovjetunionen är ännu mycket oklar vad
avser resultaten. Utvecklingen kan leda åt mycket olika håll
och pågå länge. Vi vet inte om den leder till fortsatt
kommunism, militärdiktatur, demokratier eller en
långvarig oreda. Självklart påverkas den svenska
säkerhetspolitiska situationen starkt av den politiska,
ekonomiska och militära händelseutvecklingen hos den
Sverige närliggande supermakten. Supermakternas
militära potential är trots den pågående nedrustningen
alltjämt av väldig omfattning. FN-aktionen i Mellersta
östern är en mäktig uppvisning i detta, och den sovjetiska
försvarsmaktens förband inom Sovjetunionens gränser
torde i flera avseenden ha en motsvarande militär förmåga.
Det är därför för oss synnerligen angeläget att
nedrustningen fortgår och även vidgas till områden som i
högre grad än för närvarande berör supermakternas
militära förband med insatsmöjligheter mot Sverige. Tills
vidare är det uppenbart att supermakternas militära
förmåga kvarstår i ett svenskt försvarsperspektiv.

Sammantaget finns det enligt vår uppfattning både ljusa
och mörka nyanser i den säkerhetspolitiska utvecklingen.
Bilden av det kalla krigets sovjetiska ''ångvält'' har
försvunnit. Den kortvariga bilden av ett Europa utan
militära stridskrafter och utan motsättningar mellan
staterna har också försvunnit. Det mest sannolika är att den
långsiktiga utvecklingen alltmer går mot ett skede där
supermakterna i ett invecklat samspel med de europeiska
staterna och som en följd av världspolitiken i stort agerar
och reagerar på den europeiska och nordatlantiska arenan
med olika medel, inklusive hot eller användande av militärt
våld. Detta bör på olika sätt påverka det svenska
totalförsvarets utveckling.

3. Erfarenheter från Gulfkriget -- i svenskt perspektiv

Även om mer detaljerade erfarenheter från Gulfkriget
torde komma att redovisas efterhand finns redan nu
möjlighet att göra några övergripande bedömningar, som
bör påverka också vår totalförsvarsplanering. Ty även om
geografiska och andra yttre förhållanden är ytterst olika kan
karaktären hos moderna vapensystem och deras verkningar
anses ha blivit belysta på ett nytt sätt. Vi vill framhålla
följande preliminära slutsatser men samtidigt betona
betydelsen av fortsatt analys av erfarenheterna från kriget.
Detta behov omfattar givetvis en lång rad aspekter, inte
minst sådana som har anknytning till internationella
förhållanden. I detta sammanhang inskränker vi oss till
synpunkter av relevans för svenskt försvar.

A. Betydelsen av luftförsvar blev drastiskt belyst. FN-
sidan genomförde över 100 000
flyguppdrag med förluster på mindre än ett flygplan
per 2 000
uppdrag. Alltså förluster på en halv promille. Man
brukar ange att en anfallande flygstyrka -- som sätts in
under upprepade anfall -- kan klara högst 2--3 procents egna
förluster per uppdrag. Blir förlusterna högre kan flygkriget
inte fortsättas. Detta anger vilken försvarskapacitet det
svenska luftförsvaret -- jaktflyg plus luftvärn -- bör ha.
Kriget över Irak illustrerar att luftvärn har begränsad
kapacitet om det inte samutnyttjas i ett system där också
jaktflyg ingår.

Hela kedjan i luftförsvaret måste fungera, alltså jaktflyg,
skydd och uthållighet i bassystem, radarsystem och
stridsledning samt luftvärn (också nattetid!). Bland svenska
fördelar finns bl.a. att våra nya radarstationer i vissa fall har
antenner som kan sänkas ned i skydd och att vårt bassystem
med utspridning och rörlig klargöring av flygplan sannolikt
är mindre sårbart än många andra länders. Erfarenheterna
från kriget vid Gulfen talar sannolikt för att vi bör överväga
ytterligare resurser för reparation av skadade rullbanor. En
annan erfarenhet är att luftvärnet vid flygbaserna måste ges
mörkerkapacitet. En huvudanledning till att Iraks
flygvapen blev helt verkningslöst var sannolikt att man
redan inledningsvis berövades sina ''ögon'', alltså
radarstationer. Som nämnts har svenska radarstationer
sannolikt större motståndskraft mot anfall. Men som
komplement till fasta stationer blir det än mer angeläget att
kunna anskaffa den flygande radar som sedan några år är
under utveckling. (Denna har också stor betydelse för att
kunna upptäcka kryssningsrobotar och lågflygande flygplan
över delar av Sverige som av geografiska skäl inte kan ges
heltäckande låghöjdbevakning med fasta stationer.)

B. Precisionsvapnen fick sitt genombrott. Det är en helt
annan situation än under andra världskriget då armador av
bombplan fällde ''bombmattor'' över hela städer eller
stadsdelar. Det är inte humanitära skäl som gör att
civilbefolkningen drabbas mindre än förr vid
flygbekämpning, snarare är det ekonomiska och
tekniskt/operativa faktorer som styrt utvecklingen. Det är
helt enkelt med ny teknik stridsekonomiskt fördelaktigare
att träffa ett viktigt mål direkt än att behöva anfalla det gång
på gång med mängder av flygplan vars bomber slår ned mer
slumpmässigt inom ett ganska stort område.

Exklusiva militära mål kan på olika sätt skyddas även
mot precisionsvapen, men genombrottet måste få stort
genomslag för planeringen av det svenska
befolkningsskyddet, som hittills i stort sett haft kvar
föreställningar från världskriget. Vi måste så långt möjligt
separera bostäder, skolor etc från sådana verksamheter som
kan antas vara sannolika mål för flygbekämpning. Detta
förutsätter beredskapshänsyn i samhällsplaneringen.
Televerket ska inte få bygga en riksviktig teleanläggning
mitt inne i en stadsbebyggelse. För de människor som i
krigstid arbetar i de anläggningar som kan antas vara
sannolika mål måste vi förstärka skyddet. Inte bara så att de
kan ta sig ned i skyddsrum, utan deras arbetsplats bör om
möjligt ge sådan skyddsnivå. Dels för att det kan ta tid att
förflytta sig till skydd, dels för att arbetet kanske är av den
arten att det måste pågå kontinuerligt.

Däremot bör vi drastiskt minska de områden inom vilka
skyddsrum byggs. Ytterst ringa del av bostadsbebyggelsen
idag, och ännu mindre i framtiden om vi tar
beredskapshänsyn i samhällsplaneringen, finns alldeles
intill de mest sannolika bombmålen. Erfarenheterna av
precisionsvapen gör att man bör kunna minska de
skyddsavstånd man hittills räknat med.

Det finns starka skäl att minska antalet mål som läggs
till grund för skyddsrumsplaneringen. I fallet Irak fanns en
supermakts luftanfallsresurser insatta under en och en halv
månad, utan att möta luftförsvar. En operation mot svenskt
område skulle rimligen inte kunna innehålla mer än en
bråkdel av dessa flygattackresurser. De mål- och
riskanalyser som gjorts i Sverige under senare år har
inneburit en minskning av antalet mål som lagts till grund
för planeringen, men mycket tyder på att regionala
planerare ändå lagt in orealistiskt många mål.

Vad gäller tänkbara markstrider går det inte att göra så
klara avgränsningar. Men markstridens vapen -- direkt eld,
artilleri och splitterbomber -- raserar inte byggnader som
tyngre bomber. Vid markstrid behövs inte
skyddsrumsstandard, utan det räcker med enklare skydd
som t.ex. källare. Grundtanken måste också vara att
befolkningen lämnar områden där markstrider pågår -- våra
egna styrkedispositioner måste så långt möjligt göras så att
vi inte leder in stridshandlingar i befolkningstäta områden.
Skydd även för markstrid bör dock kunna byggas t.ex. på
Gotland och andra områden där risken för inneslutning är
påtaglig.

Erfarenheterna från precisionsvapen talar alltså för att
vi i Sverige inför 1992 års försvarsbeslut bör göra en kraftfull
genomgång av mål- och riskanalysen i syfte att kunna
reducera kostnaderna för skyddsrumsbyggandet. (I
grunden är detta i linje med förslag som framförts från
folkpartiet liberalerna under hela 80-talet.)

C. Mörkerkapaciteten hos i första hand de amerikanska
enheterna under gulfkriget visade att med modern
teknologi kan man i långa stycken operera oberoende av
mörker. Om en angripare har den förmågan medan
försvararen är dålig på strid i mörker torde den förre sträva
efter att en så stor del som möjligt av striderna förläggs till
dygnets mörka del.

Sedan många år har låg förmåga till strid i mörker
angivits som en av de allvarliga bristerna inom svenskt
försvar, särskilt för markstridskrafterna. Passiva
mörkerstridsmedel, s.k. ljusförstärkare, är långt mer
ändamålsenliga än de lysgranater som finns i den svenska
arsenalen. Av särskild betydelse, mot bakgrund av
erfarenheterna från gulfkriget, är självfallet att ge
luftvärnet ökad mörkerkapacitet. Luftvärn utan sådan
kapacitet, den helt övervägande delen av dagens luftvärn,
är ju helt verkningslöst nattetid.

D. Iraks ömkliga resultat i kriget torde till stor del bero
på att man efter en tid helt saknade ''ögon''. Insamling,
bearbetning och snabb distribution av information är
avgörande om man ska kunna leda och använda förband. I
grunden gäller det nyttjande av elektronik. Det är också
viktigt att kunna störa angriparens sensorer och
telekommunikation, alltså det som brukar benämnas
telekrigföring.

E. Skydd, sjukvårdstransporter och sjukvård har mycket
stor betydelse i modern krigföring, inte minst för
stridsmoralen. Folkpartiet liberalerna har i flera
sammanhang framhållit att Sverige behöver satsa mer på
skyddsvästar, splitterskyddade fordon och helikoptrar för
sjuktransport. Erfarenheterna från gulfkriget torde
ytterligare ha understrukit vikten av denna omsorg om den
stridande personalen.

Den genomgående slutsatsen för svensk del av gulfkriget
blir alltså att numerär inte är det avgörande utan att kvalitet
har alltmer utslagsgivande betydelse. Såg man till
numerären var Irak mycket starkt, men kvalitativt var
landet oförmöget att föra ett krig mot en modernt utrustad
motståndare.

Detta med kvalitet borde för svensk del inte vara något
märkligt och det är på intet sätt speciellt för försvaret.
Svensk industri kan inte klara sig utan kvalitet. Sjukvård,
skola, forskning etc kan inte fungera väl utan kvalitet och
professionalism. Varför skulle då försvaret -- som ska
operera i en extremt svår miljö -- kunna fortsätta med
gammal teknik och kvalitativa brister? Armén har en
påtaglig obalans mellan numerär och kvalitet.
Återanskaffningsvärdet på materielen är 75 gånger större
än det årliga materielanslaget, men merparten av
materielen kan inte rimligen användas under 75 år. Detta
har stått klart länge, men gulfkriget blev en stark illustration
av att ny teknik betyder allt mer i en krigssituation.

4. Ledningssystemet

De betydande militärgeografiska förändringarna i vårt
närområde liksom de under lång tid pågående
förändringarna avseende de svenska krigsförbandens antal
och karaktär bör enligt folkpartiet liberalernas mening ligga
till grund för direkta beslut om det militära
ledningssystemets utformning. Detta hindrar i sig inte att
andra delar av systemet utreds på det sätt propositionen
föreslår. Att avvakta med de nödvändiga förändringarna
inom det regionala ledningssystemet är enligt vår mening
inte godtagbart då besparingseffekterna är betydande och
ekonomiskt viktiga för att snarast öka krigsförbandens
kvalitet. Enligt vår mening bör riksdagen redan nu besluta
om en sammanslagning av södra och västra
militärområdena och ge regeringen i uppdrag att snarast
redovisa förslag till lokalisering av den nya myndigheten
samt ge förslag rörande civilområdesorganisationen i
samma område. Riksdagen bör också uttala att inriktningen
i försvarsbeslutet 1992 bör vara att införa en tre-
miloindelning i landet.

Med en tre-milolösning som grund bör följa betydande
reduktioner av ledningsorganisationen på nivån under
militärbefälhavarna. Inom armén bör inför 1992 års
försvarsbeslut lämnas förslag till begränsningar av antalet
fördelningsstaber och minskning av
försvarsområdesfunktioner. Inom marinen bör en
marinkommandoledning utgå i södra delen av landet i
enlighet med de principer som riksdagen lade fast vid
införandet av marinkommandona. För flygvapnets del finns
av flera skäl anledning att överväga antalet
sektorsledningar.

En snabb reformering av det regionala ledningssystemet
får enligt vår mening inte begravas i en långsiktig utredning,
som till stor del torde uppehålla sig vid alternativa lösningar
rörande den centrala ledningen. Det är angeläget att
genomföra de möjliga regionala förändringarna tidigt då
därigenom en bättre materiell förnyelse av krigsförbanden
kan åstadkommas.

5. Det militära försvaret

Regeringen har genom propositionen och genom 1991
års planeringsanvisningar inför nästa års försvarsbeslut
redovisat sin uppfattning om utvecklingen av det militära
försvaret. Här nedan redovisar folkpartiet liberalerna sin
inriktning inom några delområden där partiet förutsätter att
myndigheterna kan lämna underlag inför 1992 års
försvarsbeslut.

Som en allmän grund för det militära försvarets
utveckling konstaterar folkpartiet liberalerna att på grund
av det statsfinansiella läget måste resurser för att åtgärda
bristerna i första hand förutsättas komma genom reformer
inom försvaret. Ekonomiska ramtillskott utöver nuvarande
nivå kan förutsättas först när denna väg är uttömd och även
i sådant fall endast i begränsad omfattning. En viktig fråga
är dock att stabilisera försvarets ekonomiska planering
genom ett mer rättvisande priskompensationssystem, vilket
skulle kunna minska behovet av ekonomiska reserver.

5.l. Arméstridskrafter

Arméns framtida huvudstruktur under fred och krig är en
av huvudfrågorna i det kommande försvarsbeslutet. På
grund av att flertalet arméförband idag har en så hårt sliten
och till del föråldrad materiel och på grund av de stora
investeringar som blir nödvändiga för att bl.a. förbättra
förbandens mekaniseringsgrad och splitterskydd har
folkpartiet liberalerna under den senaste
försvarskommitténs arbete begärt att få belyst ett alternativ
där en påtaglig modernisering genomförs av omkring
hälften av brigaderna före år 2000 samt att handlingsfrihet
bibehålls att åtminstone in till 1996 utöka
moderniseringsarbetet.

En konsekvens eller en förutsättning för detta alternativ
är att den nuvarande alltför kostsamma fredsorganisationen
och det alltför dyra underhållet av äldre materiel kan
begränsas i betydande grad till förmån för en kvalitativ
höjning av de prioriterade förbanden. De
förstärkningsbehov ifråga om sjuktransporthelikoptrar och
kvalificerat luftvärn som avsågs att tillgodoses genom 1987
års försvarsbeslut kvarstår, då de medel som anslogs för
dessa angelägna ändamål i stället tagits i anspråk för drift av
dagens arméorganisation.

Folkpartiet liberalerna konstaterar att en
utvecklingslinje för armén enligt ovan alltjämt är den som
bäst överensstämmer med de försvarspolitiska behoven och
den möjliga ekonomin. Om det i det fortsatta arbetet visar
sig svårt att realisera denna handlingsfrihetsmodell är det
vår uppfattning att kvalitet i förbanden måste gå före
numerären. Den nuvarande kvalitetsnedgången måste
under alla omständigheter brytas.

5.2. Marinstridskrafter

Med 1987 års försvarsbeslut gavs en tydlig inriktning för
de marina stridskrafterna. Denna inriktning bör i huvudsak
fullföljas. Som ett resultat av den vidareutvecklas nu
ubåtssystemet och anskaffas amfibieförband för
kustförsvaret. Vi anser att även de fasta
kustartilleriförbanden i militärgeografiskt utsatta eller för
invasionsförsvaret väsentliga områden bör vidareutvecklas
under 90-talet.

Avseende framtida ytstridsfartyg pågår som en följd av
vårt initiativ 1987 en intressant teknisk utveckling. I
dagarna sjösätts den testrigg/försöksfartyg som låg i
försvarsbeslutet. Detta fartyg avses för utprovning av en rad
nya tekniker, innefattande s k smygteknik (en marin variant
på den stealth-teknik som USA utvecklat inom
flygområdet). Förhoppningsvis bör erfarenheter från detta
arbete resultera i framtida ytstridsfartyg anpassade för
minjakt, minering, bevakning, ubåtsskydd och attack.
Största bristen i i närtid finns sannolikt inom
minjaktsområdet. Dagens bestånd av ytattackfartyg har
sådan återstående livslängd att en omsättning av dem inte
är aktuell den närmaste försvarsbeslutsperioden.

Ett kustrobotbatteri är under anskaffning. 1987 års
försvarsbeslut hade inriktning mot fyra sådana batterier.
Till följd av minskad överskeppningskapacitet i
Östersjöområdet bör en lägre ambitionsnivå än i 1987 års
försvarsbeslut kunna godtas. Enligt vår mening finns dock
starkt vägande skäl att anskaffa en andra kustrobotenhet för
att komplettera försvaret på Gotland.

För att snabbt förstärka ubåtsskyddet har marinen dels
tillförts ekonomiska resurser under 1980-talet och dels
omfördelat egna resurser. Resultaten har efterhand kunnat
påvisas och torde förstärkas under de närmaste åren.
Förändringarna i vår omvärld gör det allt sannolikare att de
i fred uppträdande främmande ubåtarna numera främst är
en del i ett ovanligt elakartat militärt underrättelsesystem
riktat mot väsentliga svenska intressen. Mot denna
bakgrund är det viktigt att överbefälhavaren lämnar förslag
till en långsiktig inriktning av ubåtsskyddet.

5.3. Flygstridskrafter

Ovan har rörande erfarenheter från gulfkriget betonats
den uppenbara betydelsen av ett väl fungerande luftförsvar.
Bl.a. framhölls där vikten av uthållighet i radarsystemet
(Iraks brist i detta avseende var kanske en huvudanledning
till den totala kollapsen i landets luftförsvar.) För svensk del
finns anledning att mot denna bakgrund framhålla att de
operativa skälen för att fullfölja utvecklingsarbetet med den
nya flygande radarn sannolikt är ännu större än som
framgick när projektet startades. Om samtidigt
beredskapskraven kan sättas något lägre ökar möjligheten
att hålla nere driftskostnaderna i fred genom att till del
basera systemet på att som bärare av dessa
radaranläggningar kunna nyttja civila mindre trafikflygplan
och flygande reservpersonal. Den flygande radarn är ett av
flera exempel på att en inhemsk elektronikindustri har stor
försvarspolitisk betydelse.

Även inom jaktförsvaret bör en viss minskning av
numerären med hög beredskap godtas, varför vi tillstyrker
regeringens förslag att en av dagens tre aktiva divisioner
med J 35 Draken ges en lägre beredskap och alltså en viss
uppsättningstid.

Vi menar dock att man bör behålla optionen att sätta
upp även en fjärde division. Till följd av en motion från
folkpartiet beslöt riksdagen l987 att förorda modernisering
av ytterligare ett antal Draken-plan till J 35 med möjlighet
att sätta upp ytterligare en division omkring 1992. En sådan
uppsättning är inte aktuell idag, men behovet kan
återkomma i framtiden. Frågan har dessutom kommit i ett
nytt läge genom att forskning visat att erfarna förare kan
återinflygas även flera år efter det att de upphört med aktiv
flygtjänst på t.ex. Draken.

Propositionen föreslår att de flygplan som modifierades
för en fjärde division ska behållas. Tillsammans med
forskningsrönen rörande förare finns därmed enligt vår
mening en reell möjlighet att vid behov sätta upp också en
fjärde division. Detta utan att särskilda pengar avdelas för
ändamålet. Vad som krävs är endast en
planeringsberedskap.

I praktiken är det naturligtvis inte så att man i en hårdare
säkerhetspolitisk situation måste vänta till dess att en hel
division återtagits. Man kan utöka successivt i takt med att
reservare återinflygs. Det ger fler förare per division -- och
därmed större uthållighet i dessa -- fram till dess så många
återinflugits att det räcker till en extra division. Man får en
flexibel förstärkningsförmåga, och när den uttrycks i form
av divisioner är det mer ett kvantitativt mått än en
organisatorisk bindning.

I analogi med vad som här sagts om reservare för Draken
kan vi också biträda propositionens förslag att också inom
Viggensystemet kunna minska driftskostnaderna genom att
medge att en sådan division ges en viss uppsättningstid i
samband med mobilisering.

I propositionen lämnas information rörande JAS-
projektet. Vår uppfattning är att konceptet bakom detta
projekt står sig väl, nämligen att man kan använda ett litet
flygplan för uppgifter som hittills krävt betydligt större
maskiner. Den största fördelen ligger i att man därmed kan
få betydligt lägre kostnader för drivmedel men också för
underhåll.

Däremot har kostnaderna för utveckling och produktion
visat sig vara betydligt större än som förutsattes 1982. För
utveckling och delserie I står industrin för denna fördyring,
medan det ännu är oklart hur fördyringarna ska fördelas
mellan leverantör och kund ifråga om produktion av
flygplan efter de 30 första. Vi vill betona att såväl industrin
som staten måste ta ett ansvar.

Till bilden hör också att det tidsmässiga behovet av JAS-
flygplan är annorlunda än som antogs 1982. Genom
modifiering av såväl Draken som Viggen har dessa system
större effekt än man tidigare trodde, och det går även att ta
ut fler flygtimmar än man bedömde i början av 80-talet. Det
bör därför undersökas hur långt man kan reducera
kostnader för JAS under 90-talet genom att förskjuta
serieleveranser bortåt i tiden. En export, i första hand till
Finland, skulle självfallet vara mycket gynnsam genom att
den skulle öka möjligheterna att senarelägga leveranser till
svenska flygvapnet och ändå få en hygglig
produktionsekonomi.

5.4. Värnplikten

Folkpartiet liberalerna ser värnplikten som en metod att
på ett rationellt sätt förse försvaret med personal till
krigsorganisationen. Man bör ta tillvara den enskildes
egenskaper och kunskaper. Utbildning för krigsuppgiften
ska vara så effektiv som möjligt och helt baseras på
utbildningsbehovet. Därav följer att utbildningstidens
längd kan variera beroende på uppgiftens art.

Med detta synsätt är det orimligt att ta in värnpliktiga för
en utbildning som inte motsvaras av ett behov i
krigsorganisationen. Vi vill heller inte dra en principiell
gräns mellan militärt och civilt försvar. Sedan början av 80-
talet har vi därför drivit frågan om att direktrekrytera
värnpliktiga till civilförsvaret. Vi återkommer till denna
fråga längre ned i motionen, då vi behandlar de civila
delarna av totalförsvaret.

Den principiellt bästa lösningen på sikt är att införa en
totalförsvarsplikt där man så rationellt som möjligt söker
tillgodose samtliga personalbehov i såväl militära som civila
delar av totalförsvaret med utnyttjande av både män och
kvinnor. Den utredning om samtliga pliktlagar som nu
signaleras i propositionen (efter att ha föreslagits i
försvarskommitténs arbetsgrupp rörande personal- och
värnpliktsfrågor) bör enligt folkpartiet liberalernas mening
utgå från tanken om en totalförsvarsplikt, alltså en samlad
lag för samtliga behov.

Vi ser alltså odogmatiskt på värnplikten. Man bör ta
ställning till förbandsomsättning (alltså hur många år
utbildade värnpliktiga kvarstår i olika förbandstyper), antal
värnpliktiga och utbildningstidens längd utan de ideologiska
övertoner som kännetecknat så mycket av den svenska
debatten på detta område. I flera andra länder, med
Danmark som ett bra exempel, kan man hantera
värnpliktsfrågan långt mer rationellt och avspänt än i
Sverige. Danmark är inte en sämre demokrati än Sverige,
så tal om att den svenska utformningen av värnplikten
skulle vara en del av det demokratiska systemet är inte
rimliga. En tvångslag som bara gäller ett av de två könen må
vara försvarspolitiskt motiverad, men det är djupt
vilseledande att söka ange den som ett kriterium för
demokrati och folkstyre.

Vi har tillstyrkt när överbefälhavaren önskat inleda
försöksverksamhet med kortare grundutbildning för
värnpliktiga som ges bevakningsuppgifter. Nås
utbildningsmålet med en viss utbildningstid ska man inte ha
de värnpliktiga inne längre. Med samma motiv är det fel att
ge någon kortare utbildning än som behövs. Vi har därför
oroats av uppgiften att dagens 7,5 månader inte ger
tillräcklig utbildning för de värnpliktiga som ska ingå i
brigaderna. Överbefälhavaren har angivit att 8 månader
behövs. Enligt vår mening måste insatser göras för att
effektivisera utbildningen. Lyckas man trots detta inte nå
utbildningsmålet på 7,5 månader bör de värnpliktiga som
uttas till brigader ges en något längre utbildning. På
motsvarande sätt bör man gå igenom funktion för funktion,
även inom brigaderna, för att kunna differentiera
utbildningstiderna.

Vi är alltså för att man för olika delar av försvaret tar ut
de värnpliktiga som behövs men inte fler. Tyvärr finns inget
vedertaget bra ord för detta. Totalförsvarsplikt anger
principen i stort. Det gamla ordet ''kategoriklyvning''
används fortfarande, men det leder lätt tanken fel eftersom
man kan tänka sig många olika kategorier, medan ordet
utgår från att det bara finns två kategorier.

5.5. Ekonomiska frågor

Försvarskommittén genomförde under hösten 1990 --
intill dess arbete avbröts -- en analys av de ekonomiska
problemen inom försvarsmakten. Denna analys indikerade
bl.a. att det fanns brister i försvarets nuvarande
priskompensationssystem. Kommitténs särskilda
arbetsgrupp för dessa frågor har också lämnat förslag till
hur dessa brister bör kunna åtgärdas inför nästa
försvarsbeslutsperiod.

Överbefälhavaren har i olika sammanhang påpekat och
visat att försvarsmaktens ekonomi är hårt pressad och det
är av stor betydelse att riksdagen snarast fattar beslut som
ger en bättre balans mellan krigsorganisationens inriktning
och tillgängliga medel. Han har själv föreslagit olika
reformer i detta syfte. I avvaktan på ett sådant beslut har
överbefälhavaren avrått från bl.a. olika
materielbeställningar, även inom ramen för inriktningen i
1987 års försvarsbeslut, då det enligt överbefälhavarens
uppfattning inte finns ekonomisk täckning för dem.

Med tidigare beslut fastslog riksdagen att den militära
utgiftsramen tills vidare skulle utökas i syfte att bl.a.
säkerställa en viss handlingsfrihet avseende
försvarsmaktens utveckling intill nästa försvarsbeslut.
Dessa särskilda medel har haft betydelse i det angivna syftet
men har då också gått till projekt där genomförandet aldrig
kommer att kunna fullföljas. Regeringen senarelägger nu
försvarsbeslutet, inriktar försvarets ekonomi mot en låg
nivå och bibehåller samtidigt till del den industriella
handlingsfriheten genom att ställa in repetitionsövningar.
Bristen på konsekvens är uppenbar.

Allvaret understryks av att överbefälhavaren anmält att
han redan har en likviditetskris inom försvaret. Vi anser
därför det nödvändigt att, trots det statsfinansiella läget, för
det kommande budgetåret utöka den militära utgiftsramen
med 400 miljoner kronor jämfört med l987 års inriktning.
Genom denna åtgärd möjliggörs dels ett säkrare
fullföljande av delar av 1987 års försvarsbeslut i materiellt
avseende och dels en viss sanering av försvarsmaktens
ekonomi vilket sammantaget bör underlätta
ställningstaganden inför nästa försvarsbeslut.

Propositionen innefattar också onödigt hastiga förslag
avseende försvarsmaktens ekonomisystem. I propositionen
föreslår regeringen att försvarets nuvarande system för
priskompensation ska överges och att i stället omedelbar
övergång ska ske till ett nytt och för försvarsområdet helt
oprövat system. Vi har noterat att såväl den utredare som
haft regeringens uppdrag att studera frågan som
överbefälhavaren har avrått från en sådan övergång och
därvid har påvisat allvarliga konsekvenser som regeringen
inte har bemött. Vi anser därför att denna viktiga fråga
måste prövas inför 1992 års försvarsbeslut och därför inte
bör beslutas nu.

Regeringen har vidare föreslagit förändringar av
försvarsmaktsbegreppet och den militära utgiftsramen som
på olika sätt förändrar försvarsmaktens kompetens och
överbefälhavarens styrmöjligheter. I sak finns sannolikt
inga vägande invändningar mot att t.ex. museiverksamhet
och krigsarkivet ska undantas från försvarsmaktsbegreppet,
men Försvarets civilförvaltning handhar verksamheter av
betydelse för såväl lokal verksamhet som styrningen av
försvarsmakten. Förslagen från regeringen i dessa
avseenden bör därför kunna övervägas ytterligare inför
1992 års försvarsbeslut eftersom det är uppenbart att det
inte är någon brådska med genomförandet. De av
ekonomiska skäl nödvändiga begränsningarna av de
centrala myndigheternas omfattning påverkas inte av en
sådan senareläggning.

Vi noterar att regeringen i propositionen anmält sin
inriktning att införa kapitalkostnader för försvarets mark,
anläggningar och byggnader. Förslaget är grundat på en
utredning som ännu inte remissbehandlats. Någon
utvärdering av överbefälhavarens MAL-koncept för mark,
byggnader och lokaler har heller inte genomförts. Vår
bestämda uppfattning är att ett eventuellt införande av
kapitalkostnader ska förenas med ett beslut om
upphävande av Fortifikationsförvaltningens nuvarande
byggnadsmonopol. Den senare frågan är i flera avseenden
viktigare än den förra. Dessa frågor bör därför behandlas
samlat i anslutning till 1992 års försvarsbeslut. Principen att
försäljningsinkomsterna från försvarets fasta egendom ska
reinvesteras för verksamhet inom försvarsmakten bör
däremot fastläggas redan nu för att därmed vara ett
ingångsvärde för det planeringsunderlag som
överbefälhavaren ska presentera inför 1992 års
försvarsbeslut. Avyttrandet av för försvaret mindre
angelägen mark kan avse såväl mindre områden vid
respektive förband som större markområden eller sådan
central mark som har högt marknadsvärde. Det är
angeläget att snarast få fram incitament så att mark kan
avyttras till förmån för investeringar av betydelse för
försvarsmaktens utveckling.

Enligt vår mening blir det en viktig uppgift för riksdagen
att slutföra den prövning av ekonomisystemets brister som
tidigare angetts i syfte att finna långsiktiga lösningar som
kan ge en stabil utveckling av totalförsvaret. Vi kan därför
inte godta regeringens snabba ''klipp'' i dessa frågor.

6. Totalförsvarets civila delar

I avsnittet 3.B. om erfarenheter från Gulfkriget
redovisas synpunkter på det svenska skyddsrumsbyggandet.
Enligt vår mening har erfarenheterna från kriget givit starka
belägg för riktigheten i folkpartiet liberalernas mångåriga
förord för en mer genomtänkt prioritering inom
skyddsrumsbyggandet. De områden där skyddsrum bör
byggas är enligt vår mening betydligt mindre än man hittills
planerat för. Antalet sannolika mål för luftbekämpning är
betydligt mindre än de som förmedlingen regionala
myndigheter hittills pekat ut. Det grundläggande för
framtiden måste vara att bostadsområden, skolor, daghem
och normala arbetsplatser så långt möjligt separeras från
dessa sannolika mål. Beredskapshänsyn i
samhällsplaneringen är alltså en viktig faktor för att minska
riskerna för civilbefolkningen.

Som angivits under avsnittet 3.B. bör därför inför 1992
års försvarsbeslut göras en kraftfull genomgång av de
regionala mål- och riskanalyserna i syfte att kunna reducera
kostnaderna för skyddsrumsbyggandet.

Redan det närmaste budgetåret bör förslagsvis 50
milj.kr. överföras från skyddsrumsbyggandet till
påbörjandet av försöksverksamhet med direktrekrytering
av värnpliktiga till civila delar av totalförsvaret, i första
hand inom räddningstjänsten. En utförlig redovisning av
folkpartiet liberalernas motiv och synpunkter rörande
utbildning för detta fanns i motionen 1989/90:Fö202. Där
framhölls hur orimligt det är att de som tjänstgör i
civilförsvaret inte ges den utbildning som krävs för
krigsuppgifterna samtidigt som det militära försvaret sedan
länge årligen tagit in och utbildat flera tusen värnpliktiga
mer än som behövs för omsättning av krigsorganisationen.

Från folkpartiet liberalerna började frågan om
direktrekrytering till civilförsvaret drivas redan i 1978 års
försvarskommitté. Förslagen har genomgående mötts med
kalla handen av såväl riksdagen som myndigheter, inklusive
dåvarande civilförsvarsstyrelsen.

En glädjande omsvängning kom hösten 1989 då
riksdagsmajoriteten övergav sitt motstånd mot tanken och
förordade att frågan skulle utredas. Det skedde genom
räddningsverkets försorg sedan frågan på riksdagens
uppmaning togs upp av regeringen i
programplanedirektiven i början av 1990.
Räddningsverkets utredning resulterade i förslag som låg
mycket nära dem som redovisats i kommittéreservationer
och motioner från liberalt håll. Bl.a. angavs att utbildning
kan ske vid räddningsskolor och inom kommunernas
fredstida räddningstjänst. Utredningen förordade att
försöksverksamhet startas snarast möjligt för att man ska få
erfarenhet av hur lång utbildningstid som är lämplig och hur
verksamheten kan drivas på bästa sätt för att få så hög effekt
som möjligt i krigsorganisationen. Men också för den
fredstida räddningstjänsten skulle ett tillskott av
värnpliktiga bli av stor positiv betydelse. Dels kan de göra
nytta redan under utbildningen -- vilket enligt danska
erfarenheter har mycket stor betydelse för motivationen
hos de värnpliktiga. Dels innebär tillskottet av
färdigutbildade värnpliktiga att räddningstjänsterna undan
för undan får en allt större grupp gripbara personer med
erfarenhet och kompetens. Dessa kan kallas in genom
räddningstjänstlagen vid större olyckor eller andra svåra
situationer i fredstid.

Tyvärr innehåller propositionen ett direkt nej till
försöksverksamhet. I stället förordar regeringen att frågan
om direktrekrytering ska tas in i en större utredning om hela
pliktlagstiftningen rörande personal till militärt och civilt
försvar.

Enligt vår mening bör försöksverksamheten startas
snarast möjligt, så att erfarenheter kan tas fram som
underlag för den fortsatta utvecklingen av det civila
försvaret och som ett faktaunderlag för den samtidigt
inledda långsiktiga utredningen om pliktlagarna. Pengar för
denna försöksverksamhet bör alltså enligt vår mening
erhållas genom reduktion av anslaget för
skyddsrumsbyggande.

Vi anser att riksdagen bör fatta principbeslut om
införande av direktrekrytering av värnpliktiga till civila
delar av totalförsvaret. Skälen för ett sådant system är
mycket starka. Genom direktrekrytering kan man ernå en
betydande föryngring och kvalitetshöjning i civilförsvaret.
Behövs ett antal månaders utbildning är detta något som
bara kan klaras genom direktrekrytering. Det är inte
möjligt att med tvångslag kalla in 30-, 40- och 50-åringar till
sådan utbildning. 20-åringar däremot är medvetna om att
värnplikt väntar dem, och de avstår därför den tid som
staten kräver. Det finns därför inget realistiskt alternativ till
direktrekrytering om vi vill nå fram till ett fungerande
civilförsvar. Det hittillsvarande civilförsvaret är dåligt
utbildat eller i långa stycken helt outbildat, samtidigt som
ålderssammansättningen är mycket ofördelaktig.

Mot denna bakgrund är det enbart till skada för
civilförsvaret och andra civila delar om beslut om
direktrekrytering ytterligare förhalas. Direktrekrytering
skulle innebära en påtaglig kvalitetsförstärkning. Ett
principbeslut om det nya systemet bör fattas våren 1991.
Försöksverksamhet får sedan undan för undan ge allt bättre
underlag för den praktiska utformningen av det nya
systemet, allt i syfte att förvandla en föråldrad och dåligt
utbildad civilförsvarsorganisation till en väl fungerande del
av totalförsvaret.

7. Sjukvården i krig

I försvarsbesluten 1982 och 1987 framhölls sjukvården i
krig som den största bristen inom totalförsvaret. Som värsta
brist angavs båda gångerna den ytterst ringa uthålligheten
ifråga om förbrukningsmateriel. Därför innehöll besluten
ökade satsningar på sjukvårdens beredskapsåtgärder, men
i båda fallen blev förstärkningarna starkt försenade genom
motsättningar mellan i första hand staten och
landstingsförbundet. I flera totalförsvarsmotioner från
folkpartiet liberalerna under senare år har frågor kring
sjukvården intagit en framträdande plats, eftersom vi varit
starkt oroade över redovisade brister.

Socialstyrelsen är ansvarig myndighet på
sjukvårdsområdet, men alltmer har det framgått att
socialstyrelsen haft inaktuella och ofta felaktiga
föreställningar om de verkliga förhållandena.
Operationsresurserna ute hos sjukvårdshuvudmännen är
större än socialstyrelsen redovisat i underlagen inför
försvarsbesluten. Nu visar det sig också att det även ifråga
om förbrukningsmateriel finns större lager än
socialstyrelsen angivit, nämligen hos sjukvårdshuvudmän,
producenter, importörer och leverantörer.

Försvarskommittén tillsatte en arbetsgrupp om
sjukvården i krig och kris. Arbetsgruppens rapport
redovisades i december 1990 (som del i SOU 1990:108).
Sannolikt är detta den bästa redovisning som lämnats inom
detta ämnesområde. Problemen analyserades, och förslag
till åtgärder redovisades. Slutsatsen är att ''sjukvården i kris
och krig, trots vissa kvarstående brister och problem i
nuläget, har goda förutsättningar att bringas i balans med
det övriga totalförsvaret under den kommande
försvarsbeslutsperioden''. Arbetsgruppen visar att den
fråga som under hela 80-talet ingivit mest oro -- nämligen
försörjningen med förbruksmateriel -- bör kunna lösas
genom åtgärder som kostar bara en bråkdel av man hittills
trott.

Det finns alltså anledning att känna en betydande
tillförsikt på detta område -- en del av de problem som oroat
så länge visar sig till betydande del ha varit en felsyn. De
verkliga resurserna var större än de beredskapsansvariga
hade kännedom om. I propositionen (den bilaga som
kommer från socialministern) redovisas en rad principer
och bedömningar, som till stor del synes grundas just i den
nämnda arbetsgruppsrapporten. Vi noterar detta med
tillfredsställelse. Vi har inga invändningar mot vad som
framförs i propositionen. Om vi får ett sammanhängande
totalförsvarsbeslut 1992 bör sjukvårdsdelen kunna framstå
som klart mer positiv än vid de senaste beslutstillfällena.

Vi anser det viktigt att regeringen och berörda organ
använder 1991 till att verifiera läget och ta fram en
programplan med ett handlingsprogram för de åtgärder som
ännu återstår innan läget ska anses vara helt
tillfredsställande. Vi vill särskilt peka på frågan om
förstärkning av kapaciteten för sjukvårdstransporter med
helikoptrar. Landstingen ges nu ett klart större ansvar för
denna fråga i fred, medan staten självfallet måste ansvara
för åtgärder som därutöver behövs för krigsfallet.

8. Försvarsindustri

I samband med 1987 års försvarsbeslut pekade riksdagen
på betydelsen av en fortsatt svensk
försvarsindustrikompetens. Samtidigt konstaterades att
strukturella förändringar inom industrin skulle bli
nödvändiga på grund av att det svenska försvaret förändrat
sina behov och att en ökad teknisk samverkan och ett ökat
samarbete mellan svensk och utländsk industri skulle bli
nödvändigt för att säkerställa framtida kompetens inom för
landet väsentliga områden.

Denna utveckling har i många avseenden besannats.
Strukturförändringar har skett och sker, och inom flera
kompetensområden är den svenska industriella förmågan
också minskande. Ytterligare utredningar har bekräftat
behovet av internationellt anpassade regler för samverkan
mellan svensk och utländsk försvarsindustri.

Folkpartiet liberalernas uppfattningar avseende
kompetensbehoven skiljer sig inte i väsentlig grad från de
som läggs fram i propositionen. Det är dock ganska
uppenbart att regeringen har svårt att inom sina egna led
kompromissa sig fram till exportregler som verkligen skulle
möjliggöra ett utökat samarbete mellan svensk och främst
europeisk försvarsindustri. Avseende urvalet av för
framtiden viktiga industrikompetenser visar kriget i Gulfen
tydligt att elektronikområdet i vid bemärkelse fått en nästan
avgörande betydelse i kampen mellan medel och motmedel.
Ett land kan ha aldrig så bra vapenutrustning, men utan
underrättelser, spaning, kommunikation och ledning blir
försvarseffekten ändå dålig. Dessa förhållanden kunde ha
framhållits klarare i propositionen.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den mycket oroande situationen
inom försvaret,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att inriktningar och problemområden som redovisas i
motionen skall belysas inför 1992 års försvarsbeslut,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att erfarenheter av
kvalitet i utrustning och utbildning från Gulfkriget
utvärderas för tillämpningar inom svenskt totalförsvar,

4. att riksdagen beslutar att södra och västra
militärområdena slås samman samt att regeringen snarast
bör redovisa förslag till verksamhetens fortsatta lokalisering
liksom till förändringar i civilområdesorganisationen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en tre-miloindelning bör vara huvudalternativet i
underlaget inför 1992 års försvarsbeslut,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det inför 1992 års försvarsbeslut bör föreligga underlag
för en minskad militär ledningsorganisation även på den
lägre regionala nivån,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vikten av att utvecklingsarbetet rörande flygburen radar
fortsätter samt att handlingsfrihet säkerställs att anskaffa
ytterligare en kustrobotenhet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen föreslås för att handlingsfrihet att sätta upp
en fjärde division J 35 Draken bibehålls genom begränsade
planeringsinsatser, bibehållande av modifierade flygplan
men utan ytterligare utbildning i fredstid,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen framhålls om de fördelar en export av JAS
39 Gripen skulle ha också för att underlätta en reduktion av
antalet plan för leverans till svenska flygvapnet under 1990-
talet,

10. att riksdagen fastställer utgiftsramen för det militära
försvaret för budgetåret 1991/92 till 32 113 000 000 kr. i
prisläget februari 1990,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en övergång till budgetering i genomförandeprisläge för
den militära utgiftsramen, förändringar av
försvarsmaktsbegreppet och omfattningen av den militära
utgiftsramen liksom införandet av kapitalkostnader för
investeringar i fast egendom bör avvaktas så att dessa frågor
kan prövas i ett sammanhang vid 1992 års försvarsbeslut,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att fortifikationsförvaltningens monopolställning ifråga om
försvarsmaktens byggande snarast bör upphöra,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna
att den i propositionen redovisade principen om
återutnyttjande av försäljningsinkomster från försvarets
fasta egendom bör ligga till grund för
försvarsmyndigheternas planering redan under 1991,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en kraftfull revision
av de regionala mål- och riskanalyserna i syfte att reducera
skyddsrumskostnaderna,

15. att riksdagen fattar principbeslut om införande av
direktrekrytering av värnpliktiga till civila delar av
totalförsvaret,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att 50

000

000 kr. under budgetåret 1991/92 överförs från
skyddsrumsbyggande till utbildning för att möjliggöra
försöksverksamhet med direktrekryterade värnpliktiga
inom räddningstjänsten/civilförsvaret,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen uttalas rörande sjukvården i krig.

Stockholm den 14 mars 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Hans Lindblad (fp)