med anledning av prop. 1990/91:102 Verksamhet och anslag inom totalförsvaret under budgetåret 1991/92

Motion 1990/91:Fö6 av Carl Bildt m.fl. (m)

Inledande sammanfattning

Svenskt försvar har under en lång följd av år successivt
försvagats. Detta har accentuerats efter 1987 års
försvarsbeslut.

Trots de uppenbara bristerna har den
socialdemokratiska regeringen varit oförmögen eller
ointresserad av att komma till rätta med de stora
medelsbehov som finns.

Att, som regeringen gjorde 1988, föreslå riksdagen en
tidigareläggning av nästa försvarsbeslut för att komma till
rätta med de akuta problemen och därefter inte förmå
fullfölja beredningsarbetet har på ett avgörande sätt skadat
tilltron till svensk försvarsförmåga. Genom detta
dokumenteras också regeringens handlingsoförmåga.

Den nu föreliggande propositionen har förelagts
riksdagen i avvaktan på ett långsiktigt försvarsbeslut.

Även denna proposition präglas av viljelöshet och
inkonsekvens. Således konstateras att inom armén har
utvecklingen under 1980-talet lett till dels försämrad
krigsduglighet hos en del förband, dels minskad
tillgänglighet för viss materiel. I krigsorganisationen har
endast ett fåtal förband och system kunnat anpassas till
hotutvecklingen i omvärlden. Brigadernas materiel
uppvisar allvarliga brister. Våra stridsfordon är omoderna.
Sammantaget innebär detta att såväl den personella som
materiella delen av försvaret har begränsad förmåga att
direkt efter en mobilisering lösa sina uppgifter.

Dessa konstaterade allvarliga brister bekymrar tydligen
inte regeringen, eftersom den anser att dessa kan lösas inom
befintlig ekonomisk ram.

Moderata samlingspartiet kan inte acceptera en
fortgående försvagning av den svenska försvarsförmågan.
Det är tvärtom nödvändigt att tillföra försvaret ytterligare
medel för att skapa trovärdighet åt den av Sverige valda
säkerhetspolitiska lösningen.

För att skapa handlingsfrihet inför det förestående
långsiktiga försvarsbeslutet föreslås i motionen att det
militära försvaret för nästa budgetår får ökade anslag på
sammanlagt 1 320
miljoner kronor. Detta skapar utrymme för såväl en
rimlig nivå på repetitionsutbildningen som kvalitet i
grundutbildningen. Än viktigare är dock att försvaret
härigenom tillförs resurser som möjliggör förstärkningar
vad gäller materielen. Förstärkningarna avser bland annat
upprättande av en andra ubåtsjaktstyrka, en tolfte
flygdivision med J35J i Ängelholm, bibehållande av
utvecklingskapacitet i försvarsindustrin och förstärkt
pansarvärn.

I propositionen behandlas en rad frågor inom
totalförsvaret. Stora problem finns förvisso inom alla
totalförsvarsgrenar, men mest akut är situationen för det
militära försvaret. I motionen behandlas därför endast
försvarsmakten och dess roll i säkerhetspolitiken.

Krisen i svensk försvarspolitik

Den bild som omvärlden får av svensk försvarsplanering
och försvarspolitik framstår sannolikt som mycket oklar och
riskerar att sprida betydande oro.

Sedan 1982 har ingen stabil försvarsekonomisk planering
kunnat bedrivas. Försvarsbeslutet 1982 fråntogs sitt
materiella innehåll redan i början av 1983, när de
ekonomiska ramarna sänktes utan att uppgifterna för den
skull ändrades. Detta kompletterades under de följande
åren med nya uppgifter och utgifter, vilka lades på försvaret
utan att någon ekonomisk kompensation gavs.

1987 års försvarsbeslut gavs en alltför snäv ekonomisk
ram för att de ålagda uppgifterna skulle kunna fullgöras
tillfredsställande. Redan efter ett par månader stod det
klart att innehållet i försvarsbeslutet inte skulle kunna
förverkligas. Skillnaden mellan de verbala och de materiella
försvarsbesluten hade nu blivit så stor att den inte var möjlig
att överbrygga. Kommittéarbetet inför nästa försvarsbeslut
tidigarelades därför, och krafttag utlovades för att få rätsida
på problemen.

Den parlamentariska kommitté som hade till uppgift att
utforma grunderna för 1991 års försvarsbeslut misslyckades
emellertid med sitt arbete. Försvaret får därför vänta
ytterligare på styrsignaler för den framtida utvecklingen,
och det försvarspolitiska nödhjälpsarbetet måste fortsätta
ytterligare ett år.

Denna rad av misslyckanden har inte lämnat försvaret
opåverkat. De centrala staberna har ägnat ett omfattande
arbete åt att utreda alla olika aspekter på de uppslag som
framkommit. Att ständigt utreda alternativa utvecklingar
utan att få klart för sig åt vilket håll utvecklingen kan
komma att gå är självklart demoraliserande. Än värre är
troligen den oro som personal sysselsatt med utbildning och
förbandsverksamhet känner av att ständigt arbeta i en
ifrågasatt verksamhet, vars framtid ter sig alltmer osäker.

Omstruktureringar och nedläggningar som sker utan
samband med ställningstaganden till slutmålen för
verksamheten riskerar också att leda till kapitalförstöring
och dåligt resursutnyttjande. Parallellt härmed har
materielanskaffningsbeslut, motiverade av kortsiktigt
handlingsfrihetstänkande, tvingats fram av den
försvarsekonomiska krisen. Kostnaderna för dessa har i de
flesta fall fått bäras av försvaret, vilket medfört både
kraftiga omdispositioner och en begynnande misstro mot
möjligheten att bedriva någon form av ordnad
försvarsekonomisk planering.

Sammanfattningsvis kan sägas att den försvarspolitiska
krisen nu är omöjlig att bestrida och att det under lång tid
utgått signaler till vår omvärld som inte varit ägnade att
stärka tilltron till svenskt försvar.

Alltför många viktiga vägvalsfrågor har skjutits upp och
samlats till det kommande försvarsbeslutet.
Förutsättningarna att inför detta genomföra en ansvarsfull
genomlysning av problem och möjligheter på
försvarspolitikens område måste bedömas som små. Den
tid som står till buds kan inte med säkerhet sägas räcka.

Säkerhetspolitiken

Läget i vår omvärld ter sig svårförutsägbart. Den
positiva utvecklingen i form av en förbättrad och fördjupad
supermaktsdialog och avtalen om reduktioner av de
konventionella styrkorna i Europa har fortsatt i ett
fruktbärande supermaktssamarbete vid hanteringen av
krisen i Persiska viken. Men utvecklingen i Sovjetunionen
väcker många frågor och inger oro. Unionens fortbestånd
kan inte längre tas som självklar. Sovjetunionens kraftiga
markeringar att en baltisk frigörelseprocess utgör en
oacceptabel försvagning av den egna positionen ger en
fingervisning om vilken vikt Sovjetunionen lägger vid
Östersjöns betydelse för Sovjetunionens säkerhet.

Upplösningen av Warszawapakten, Tysklands
återförening och de gamla öststaternas orientering västerut
har skapat en radikalt ny situation i Europa. Den gamla
stabiliteten är borta och ersatt med en oförutsägbar
situation där allt är möjligt. De positiva utvecklingslinjerna
i form av avspänning och dialog består, men nya oroande
signaler som till exempel sovjetisk obenägenhet att helt
uppfylla avtalen om trupp- och rustningsreduktioner stör
bilden. Det kan ifrågasättas om för svensk del centrala
begrepp som marginaldoktrinen fullt ut har sin giltighet i ett
Europa utan balans mellan två motstående parter.

I denna osäkra situation finns få fasta punker. En av dem
är otvivelaktigt det på geografiska förhållanden betingade
strategiska värdet av skandinaviskt land-, sjö- och
luftterritorium. Även om de militärpolitiska förhållandena
kraftigt har förändrats är tillgången till Östersjön och -- i än
högre grad -- Nordatlanten faktorer av stor vikt vid
krigföring i det nordeuropeiska området.

När försvarspolitiska överväganden görs, måste
utgångspunkten vara att marginalerna skall ligga på den
svenska säkerhetens sida. Svensk försvarsplanering måste i
dagens oklara situation ta fasta på både risker och
möjligheter. Fortsätter utvecklingen mot avspänning och
nedrustning kommer ändock under lång tid framåt starka
och kvalitativt högtstående militära resurser att finnas i
Sveriges närområde. Snabba förändringar i det
internationella klimatet, som ånyo gör dessa militära
resurser till hot mot Sverige, kan inte uteslutas. Om
utvecklingen skulle gå i en mindre positiv riktning med
Sovjetunionens sönderfall under våldsamma former som ett
inslag och uppflammandet av latenta konflikter i Öst- och
Centraleuropa som ett annat, ökar kraven snabbt på det
svenska försvarets förmåga att verka krigsavhållande och
krisdämpande.

Det svenska försvarets uppgifter

Det svenska försvarets uppgifter tar sin utgångspunkt i
den säkerhetspolitiska lösning Sverige valt. Vår strävan att
stå utanför ett krig i vår närhet, formulerad i den svenska
alliansfriheten, bygger i sig -- om den skall bli lyckosam -- på
befintligheten av ett starkt och allsidigt sammansatt försvar
med hög ambition. Saknas den förutsättningen, blir
alliansfriheten innehållslös och neutralitetspolitiken inte
genomförbar. Skulle Sverige misslyckas i sin strävan att stå
utanför krig, kommer frågan om överlevnad som fri och
oberoende nation upp som högsta prioritet. Ett sådant
existensförsvar ställer höga och delvis andra krav än
neutralitetsförsvar. Att samla dessa olika uppgifter i en
försvarsmakt ställer av naturliga skäl stora krav på ett litet
land som Sverige. De kraven är ett utslag av vår höga
ambition -- att klara oss själva, att stå utanför krig och att
kunna freda vår frihet om vi ställs inför det provet.

Svenskt försvars uppgifter är alltså i väsentliga delar en
följd av den av oss valda säkerhetspolitiska lösningen.
Neutralitetsbegreppet ställer klara och tydliga krav, som vi
måste kunna leva upp till.

Hela vårt land skall kunna försvaras. Sverige måste
kunna föra försvaret i vilken del av landet ett angrepp än
kommer. Vi måste kunna ta upp försvar omedelbart och vi
måste också kunna ha stor uthållighet i våra
försvarsansträngningar.

Svenskt luftrum och svensk kust ställer krav på
försvarsförmåga. Luftrum och sjöterritorium måste kunna
hävdas i en neutralitetssituation och försvaras om Sverige
blir angripet.

I propositionen planeras ett svenskt försvar som inte i
framtiden kommer att kunna leva upp till det som svensk
säkerhetspolitik kräver. Ambitionen att kunna upprätthålla
såväl territoriell integritet och förmåga att förhindra en
fiende att få fast fot i landet som uthålligt försvar på djupet
framstår med givna resurser som omöjlig. Två vägar finns
att gå för att lösa detta problem. Antingen anpassar Sverige
uppgiften efter försvarsförmågan, eller höjs
försvarsförmågan till den nivå som uppgiften kräver.

Eftersom Sverige i väsentliga delar inte kan
omformulera uppgifterna, eftersom det inte stämmer
överens med den valda säkerhetspolitiska lösningen, måste
resurserna förstärkas.

Under lång tid har den vägledande principen varit att ett
anfall i första hand skall mötas tidigt, helst så tidigt att
fienden inte hinner etablera fast fot i Sverige, men att
resurser skall finnas kvar för att som andrahandsalternativ
föra ett uthålligt försvar på djupet. Denna princip fyller,
enligt vår mening, på bästa sätt de säkerhetspolitiska krav
som Sverige har påtagit sig.

Försvarsmaktens förmåga

Försvarsmaktens förmåga att fullgöra sina uppgifter kan
sammanfattas i begreppet beredskap. Oavsett om det gäller
längre eller kortare sikt är denna avgörande för hur
försvarets mänskliga och materiella resurser kan
mobiliseras för att möta olika former av uppkommande hot.

Avvägningen mellan långsiktig beredskap -- förmåga att
efter mobilisering hantera materiel med mera -- och
kortsiktig beredskap -- förmåga att snabbt kunna ingripa vid
kränkningar eller andra snabbt uppdykande situationer -- är
central. I viss utsträckning strider de båda perspektiven mot
varandra. Det som behövs för kortsiktig beredskap måste
tas från den långsiktiga och vice versa. Utmärkande för
båda är dock betydelsen av att väl utbilda både
grundutbildnings- och repetitionsutbildningsvärnpliktiga.

Dagsläget i försvarsmakten är att båda dessa centrala
verksamheter åsidosätts. Bristerna i grundutbildningen
skapar framtida problem vad gäller tillgänglighet och
användbarhet hos förbanden. Dessutom minskar de
förmågan att i närtid agera mot snabbt uppkommande hot.
Bristerna i repetitionsutbildningen försämrar också
tillgängligheten och användbarheten på sikt, men de skapar
dessutom brister i den kortsiktiga beredskapen.

I propositionen förordade inskränkningar i
repetitionsutbildningen och planerna på minskad
grundutbildning är därför oacceptabla. Åtgärderna riskerar
därutöver att leda till ett mycket dåligt resursutnyttjande,
eftersom personal och anläggningar svårligen kan användas
till någonting annat.

Tidigare av överbefälhavaren föreslagna försök med
förkortad grundutbildning har kunnat stödjas, eftersom de
dels har varit just försök, dels varit avsedda för att studera
om en kortare utbildningstid kan användas för förband med
mindre krävande uppgifter.

Ett användande av femmånadersutbildning som
budgetregulator, med andra ord som en metod att
upprätthålla principen om allmän värnplikt till lägsta
möjliga kostnad, är inte godtagbart.
Femmånadersutbildning som inte är avsedd att leda till
krigsplacering i förband med lägre krav än brigadförbanden
kan inte accepteras. Tillförseln av materiel har också
kommit att nedgå till en nivå som klart nedsätter
förbandens förmåga. Den eftersläpning gentemot förband i
Sveriges närområde som pågått under lång tid accentueras
nu.

I en arbetsgrupp under försvarskommittén (FK 88)
behandlades bl.a. frågorna om allmän värnplikt och allmän
civilförsvarsplikt.

Mot bakgrund av de viktiga principiella
ställningstaganden som aktualiseras vid en genomlysning av
dessa frågor föreslog arbetsgruppen att en utredning tillsätts
för att överse grunderna för totalförsvarets
personalförsörjning.

En sådan utredning aviseras i propositionen. Detta
utredningsarbete kan inte bli färdigt så att dess
överväganden kan påverka försvarsbeslutet 1992. Detta är
självfallet olyckligt, men några förändringar som påverkar
eller föregriper utredningens arbete bör inte vidtas.

Förslag har i flera sammanhang väckts om att lösa
problemet med brist på överensstämmelse mellan uppgifter
och resurser med endast partiell rustning av stridskrafterna.
Tanken synes vara att tiden mellan en skärpning i det
internationella läget och den dag då hotet riktar sig mot
Sverige skall kunna användas för rustning av delar av den
svenska försvarsmakten.

Sådana föreställningar måste avfärdas som orealistiska.
En försvarsmodell inriktad på detta förfarande, ofta
beskriven som någon form av kärnmodell, kan ha
inplanerade såväl materiella som personella brister. Båda
bristerna kan med säkerhet förutses ta längre tid att åtgärda
än någon upplevd eller förutsägbar krisutveckling kräver
för att hinna utgöra ett hot mot Sverige. Den tid som åtgår
för att skaffa materiel för försvaret rör sig i gynnsamma
lägen -- om Sverige bibehållit en utvecklande och
producerande försvarsindustri -- om många år. Möjligheten
att på kortare tid utbilda värnpliktiga för
krigsorganisationen är kanske större, men även här handlar
det under gynnsamma förhållanden om år och inte om
månader.

Moderata samlingspartiet hävdar därför att en
förstärkning av anslagsramen är oundgängligen nödvändig.
I avvaktan på ett långsiktigt försvarsbeslut är det enligt vårt
synsätt viktigt att en fortlöpande materielförsörjning
garanteras under det kommande budgetåret. Dessutom
måste repetitionsutbildning genomföras i en väsentligt
större omfattning än vad som följer av regeringens förslag,
även om en eftersläpande sådan bedöms som lättare att
snabbt återta.

Armén

Armén har drabbats hårt av de senaste tio årens
försvarsplanering. Antalet brigader har sjunkit från 29 till
21. Radikala ingrepp har redan gjorts i både grund- och
krigsorganisationerna. Dessa stora förändringar måste nu
följas av en period av analys och bedömning. En balans
måste etableras mellan kravet på god materiell och
utbildningsmässig status å ena sidan och behovet av en stor
mängd förband för att täcka territoriet å den andra. Senare
tids krigserfarenheter tycks visa kvalitetens överlägsenhet
över kvantiteten. Den föreslagna neddragningen från 21 till
18 brigader kan emellertid inte nu accepteras. Den skulle
drabba tre förhållandevis moderna och välutrustade
brigader -- Närkes-, Bohus- och Kronobergsbrigaderna.
Eftersom vinsten med att lägga ner dessa redan nu är
obefintlig innebär det kapitalförstöring att avskaffa dem
innan det framtida behovet av brigader analyserats närmare
inför 1992 års försvarsbeslut.

Den av regeringen föreslagna nedläggningen av Svea
Ingenjörsregemente i Södertälje ger inte heller någon större
besparing under den tid som återstår till försvarsbeslutet.
Den därmed sammanhängande flyttningen av FN-skolan
och Fältarbetsskolan kommer tvärtom att medföra ökade
investeringsbehov och andra kostnader.

Värnpliktskostnaderna utgör en tung ekonomisk börda
för armén. Kostnaderna för fria hemresor skall enligt
regeringen minskas marginellt. Behovet av ytterligare
besparingar på detta område ter sig uppenbart. Åtgärder
för att i största möjliga mån förlägga värnpliktigas
grundutbildning nära hemmet bör övervägas.

Marinen

Sedan början av 1980-talet har marinen varit hårt
belastad av det fredstida hävdandet av svenskt territorium.
Övervakningen av svenskt sjöterritorium och motverkande
av ubåtskränkningar har inneburit att periodvis i princip
hela marinen sysslat med operativ verksamhet. Utbildning,
underhåll och övningsverksamhet för marinens
huvuduppgift, d.v.s. invasionsförsvar, har blivit lidande.

För flottan har det stora gångtids- och beredskapsuttaget
inneburit att i princip alla fartyg varit rustade.

Det finns ingen anledning att återgå till det gamla
systemet med stor del av fartygen i depå. Vunna
erfarenheter ger vid handen att systemet med en i allt
väsentligt rustad flotta har många fördelar för såväl
beredskap som utbildning.

Eftersom investeringarna i fartygsmateriel är mycket
kostnadskrävande bör i stället övervägas införandet av
dubbla besättningar på en del enheter för att utnyttja dem
maximalt i beredskap och utbildning.

Undervattenskränkningarna mot Sverige har fortsatt,
trots de åtgärder som vidtagits. Den svenska avhållande
förmågan är således fortfarande för liten. Den i det
närmaste kompletta ubåtsjaktstyrkan har i dag förmåga att
upptäcka och bekämpa kränkande ubåtar. Dock är
uthålligheten otillräcklig, och behovet av att kunna verka på
mer än ett ställe i taget är uppenbart. En andra
ubåtsjaktstyrka bör därför snarast beslutas och
anskaffningen av organisationsbestämmande
fartygsmateriel igångsättas.

Svagheterna i den befintliga ubåtsjaktförmågan ligger
tills stor del på vapenområdet. Anskaffning av nya
ubåtsjaktvapen bör därför prioriteras.

Vad gäller kustartilleriet har stora delar av den rörliga
organisationen hög effekt. Det fasta kustartilleriet är av
varierande modernitet. Fortsatt utveckling av rörligt
kustartilleri, med syfte att göra det till en för de
kvalificerade arméförbanden anpassad samverkanspart i
invasionsförsvaret, är nödvändig.

De svenska ubåtarna är av mycket hög klass och utgör
en uthållig och effektiv del av invasionsförsvaret.
Beställningen av en ny ubåtsserie, ubåt 90, var därför
positiv. Men beställningen gjordes utan att ekonomiska
medel avsattes. Marinen måste kompenseras för denna
investeringskostnad. Finansieringen av ubåtsbeställningen
inom marinens ram leder till oacceptabla konsekvenser för
andra viktiga funktioner.

Den nya regionala marina ledning som nu organiseras --
marinkommandostaben -- kommer att innebära en
efterlängtad förstärkning av den marina
ledningskapaciteten. Men att, som regeringen föreslår,
etablera marinkommandostaben för Ostkustens
Marinkommande i Tullinge i stället för på Muskö, där
huvuddelen av fortifikatoriska och sambandsmässiga
anläggningar och installationer redan är klara, innebär en
onödig utgift. Marinkommandostaben bör enligt vår
mening förläggas till Muskö.

Flygvapnet

Flygvapnet har nått en nivå vad gäller antalet
stridsflygplan och divisioner som måste anses som för låg.
Det nordiska områdets växande luftoperativa betydelse
ställer ökade krav på flygstridskrafterna. Dessa är också
viktiga som en tidsskapande komponent i
invasionsförsvaret och som en viktig del i
neutralitetsvakten. Genom sin flexibilitet och sin stora
rörlighet utgör de en mycket viktig del av försvaret.

Antalet plan och divisioner måste hållas på en tillräckligt
hög nivå. JAS 39 Gripen kommer inte att, trots sin ännu
större flexibilitet, kunna kompensera för ett minskat antal
plan.

Det är önskvärt att redan nu höja antalet divisioner.
Renovering och modifiering av samtliga J35 till J har
genomförts. Att inte organisera en tolfte jaktdivision skulle
innebära en stor kapitalförstöring.

Regeringen föreslår i propositionen så kallad
kaderställning av någon eller några flygdivisioner. Detta är
ytterst olämpligt. Erfarenheten visar att flygförband inte
lämpar sig som vare sig kader- eller mobiliseringsförband.
Den besparing som blir en effekt av åtgärden är jämfört
med de summor som investerats i flygplanen mycket liten.
Flygplan som representerar miljardinvesteringar kan inte
rimligen ge en försvarseffekt i proportion till sitt pris om de
inte flyger.

Dessutom bortfaller deras effekt tidigt i en
krisutveckling, då flygstridskrafternas roll är störst. Genom
sin höga tillgänglighet och sin allsidighet kan
flygstridskrafterna på ett verksamt sätt bidra till att Sverige
inte dras in i ett krig. Som ett medel att uppnå detta vårt
säkerhetspolitiska förstahandsmål är de av helt avgörande
betydelse.

Beväpningen av flygstridskrafterna utgör ett
särproblem. En miljard kronor har hittills lagts ned på det
så kallade Tunga Styrda Attackvapnet, TSA. Detta projekt
skall nu enligt regeringens förslag läggas ner. Behovet av ett
motsvarande vapen kvarstår. Inte minst krigserfarenheter
från Gulfkriget visar vilken effekt precisionsstyrda vapen
kan ha.

Försvarsindustrin

Den svenska försvarsindustrin utgör den största enskilda
resurs för försvarsmaktens handlingsfrihet, på både kort
och lång sikt, som Sverige disponerar över. Möjligheten till
K-produktion av viktiga resurser, till exempel ammunition,
gör att materielanskaffningskostnaderna kan hållas nere.
Fördelen att kunna disponera över materiel, som är
framtagen för just den svenska försvarsmaktens behov och
därför inte innehåller någon för oss onödig men kostsam
överkapacitet, håller också nere materielkostnaderna.
Samarbete med andra länder, och därigenom åtkomst till
försvarsmateriell kompetens som Sverige inte har tekniska
eller ekonomiska möjligheter att utveckla, är emellertid
helt nödvändigt. Det ger Sverige möjlighet att behålla ett
försvar på en nödvändig teknisk nivå. Den svenska
försvarsindustrin är för sin överlevnad beroende av både
stabilitet i den svenska försvarsplaneringen och av
tillräckliga utvecklingsuppdrag och materielbeställningar
från det svenska försvaret. Men industrin måste också
kunna sälja sin materiel på en internationell marknad.

Försvarsbeslutet 1992 måste ange önskad
försvarsindustriell kapacitet i Sverige. Det är angeläget att
industrin i Sverige genom utlagda utvecklingsuppdrag ges
möjlighet att överleva, så att detta beslut kan ges ett rimligt
innehåll.

Övrigt

Regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av ett
förslag om åtgärder för att förbättra den finansiella
styrningen av totalförsvaret. Förslaget innebär en mycket
långtgående förändring av hittills tillämpat system.
Innebörden av dessa förändringar är inte analyserade i
regeringens proposition, vilket självfallet är en allvarlig
brist. Enligt vår mening innehåller ändå förslaget
potentiella fördelar och möjligheter till bättre ekonomisk
styrning inom försvaret. Det borde vara möjligt att införa
inom lämpligt delområde inom försvaret på försök och
samtidigt bibehålla det nuvarande systemet. Vi kan inte
acceptera att 1992 års försvarspolitiska proposition
utformas enligt det nya systemet utan den ovan nämnda
utvärderingen.

Försvarsmakten disponerar för sin verksamhet stora
mängder fast egendom. Av naturliga skäl ändras över tiden
behovet av mark och anläggningar. Behovet av skjutfält kan
öka i och med att vapen får större riskområden, medan
behovet av kasernområden minskar i takt med minskningar
i grundorganisationen.

De investeringar som gjorts i mark och anläggningar är
stora. I dag riskerar de att inte utnyttjas på ett optimalt sätt,
eftersom försvaret saknar möjlighet att avyttra egendom
som inte längre behövs och att tillgodogöra sig intäkter av
försäljning för nya investeringar.

Försvaret saknar därmed incitament att lämna ifrån sig
fast egendom som inte längre behövs i försvaret, men som
det civila samhället skulle kunna ha stor nytta av. En annan
konsekvens av att försvaret i realiteten inte förfogar över sin
egen mark och sina egna anläggningar är att det upplevs
som utan kostnad att lämna anläggningar där stora
investeringar gjorts och flytta verksamheten.

Överbefälhavaren har presenterat en avyttringsmodell
som ger försvaret vidgade möjligheter att tillgodogöra sig
positiva effekter av avyttring av fast egendom. I ett för
försvaret brydsamt ekonomiskt läge kan en sådan metod
inte lämnas oprövad.

Regeringen föreslår i propositionen att
försvarsmaktsbegreppet ändras så att vissa myndigheter
inte längre faller inom försvarsmaktens ram. En sådan
förändring kan säkert vara befogad, men är av en sådan art
att den inte bör ske utan att den prövas noga och att de
konsekvenser den kan ha för försvarsmakten studeras.
Frågan om ett förändrat försvarsmaktsbegrepp bör sålunda
tas upp till behandling i arbetet inför nästa försvarsbeslut.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krisen i svensk försvarspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om säkerhetspolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det svenska försvarets uppgifter
och förmåga,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en minskning av antalet
brigader i arméorganisationen inte nu skall genomföras,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en andra
ubåtsjaktstyrka och behovet av ytterligare beväpning för
ubåtsjakt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kaderorganiserade
flygförband inte bör få förekomma,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att antalet jaktdivisioner skall
vara 12, därigenom beslutande att en ytterligare division
J35J skall organiseras på F10 i Ängelholm,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staben för marinkommando
Ost skall förläggas till Muskö,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att nedläggningen av Svea
Ingenjörsregemente inte skall genomföras förrän frågan om
specialtruppslagens framtida behov av
utbildningsetablissement utretts i nästa försvarsbeslut samt
att FN-skolan och fältarbetsskolan i avvaktan på beslut om
ingenjörsregementets framtid bör vara kvar i Almnäs,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om prövning av
överbefälhavarens förslag till avyttringsmodell för
försvarets mark m.m.,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att
försvarsmaktbegreppets omfattning inte bör ändras utan att
frågan prövats i arbetet inför nästa försvarsbeslut,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den ekonomiska
styrningen inom försvaret,

13. att riksdagen till B 1 Arméförband, ledning och
förbandsverksamhet för budgetåret 1991/92 anslår 300

000

000 kr. utöver regeringens förslag avsett för
repetitionsutbildning,

14. att riksdagen till B 2 Arméförband, anskaffning av
materiel för budgetåret 1991/92 anslår 420

000

000 kr. utöver regeringens förslag avsett för ersättning
för beställning utöver ram av Haubits 77 B (230 miljoner)
och bibehållande av utvecklingskapacitet vid
försvarsindustrin (90 miljoner) samt förstärkningar av
pansarvärnsfunktionen (100 miljoner),

15. att riksdagen till C 2 Marinförband, anskaffning av
materiel för budgetåret 1991/92 anslår 400

000

000 kr. utöver regeringens förslag avsett för ubåt 90 (100
miljoner) samt anskaffning av organisationsbestämmande
materiel för ubåtsjaktstyrka (300 miljoner),

16. att riksdagen till D 1 Flygvapenförband, ledning och
förbandsverksamhet för budgetåret 1991/92 anslår 200

000

000 kr. utöver regeringens förslag avsett för uppsättande
av en fjärde jaktdivision J35J vid F10 i Ängelholm.

Stockholm den 14 mars 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)

Sonja Rembo (m)

i Ljung