med anledning av prop. 1988/89:143 om överlåtelse av statens aktier i Sveriges Investeringsbank AB till PKbanken, m.m.

Motion 1988/89:N33 av Carl Bildt m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:N33

av Carl Bildt m.fl. (m)

med anledning av prop. 1988/89:143 om
överlåtelse av statens aktier i Sveriges
Investeringsbank AB till PKbanken, m.m.

1 Sammanfattning

Investeringsbanken grundades i syfte att stärka de socialistiska inslagen i
den svenska ekonomin. Den tilldelades en viktig uppgift i den dåvarande
socialdemokratiska industripolitiken. Den politiken misslyckades. Investeringsbanken
har ingen roll i dagens svenska näringsliv.

Regeringen har emellertid valt fel metod för att avveckla det statliga
ägandet i Investeringsbanken. I det fördolda har en överenskommelse träffats
som innebär att huvuddelen av Investeringsbanken överföres till
PKbanken där staten äger aktiemajoriteten.

Den överenskommelsen innebär dels att staten inte erhåller några kontanta
medel, dels att andra tänkbara köpare stängs ute. Försäljningen av
Investeringsbanken borde ha skett genom anbudsförfarande.

Regeringen föreslår också att Investeringsbankens aktieportfölj i framtiden
skall förvaltas direkt av ett statligt bolag. Det finns ingen anledning för
staten att äga investmentbolag. De aktuella aktierna kan utan svårighet
säljas.

2 Bakgrund

Under 1960-talets andra hälft försökte den socialdemokatiska regeringen
tillfredställa en intern vänsterkritik genom att föra en mer radikal politik än
förut. Ett av utslagen av denna politik var en än starkare betoning av statens
roll inom näringslivet. En förevändning för den nya politiken var att näringslivet
inte självt klarade av att genomföra nödvändiga strukturrationaliseringar
för att stärka konkurrenskraften. Samtidigt framhölls att ett aktivt
statligt företagande skulle medföra positiva effekter för de anställda, att
arbetsplatser skulle kunna räddas, att nya arbetsplatser skulle kunna skapas,
och att de statliga företagen skulle kunna utgöra ett föredöme på arbetsmarknaden.

Verkligheten blev helt annorlunda — de statliga företagssatsningarna
misslyckades. Den s.k. aktiva näringspolitiken präglades av felaktiga företagssköp
och investeringar. I stället för att ge de anställda trygghet blev
resultatet ökad osäkerhet för de anställda. Först när statliga företagsgrupper
så småningom rekonstruerades med målsättning att fungera på samma

Mot.

1988/89

N33-36

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr N33-36

sätt sorn företag i det privata näringslivet kunde de anställda känna trygg- Mot. 1988/89
het. N33

3 Investeringsbankens verksamhet

Bildandet av den statliga Investeringsbanken 1967 var ett inslag i denna
aktiva näringspolitik. De uttalade motiven var mycket oklara. I proposition
1967:56 angavs följande (s 30):

Banken är närmast att betrakta som ett nödvändigt komplement till befintliga
kreditinstitut... Bankens verksamhet skall inriktas i första hand mot
investeringsprojekt som inte kan tillgodoses på den existerande kapitalmarknaden.

Investeringsbankens verksamhet skulle visserligen enligt den ovannämnda
propositionen inte få leda till någon subventionering, men samtidigt skulle
den finansiera projekt som inte kunde tillgodoses på den existerande kapitalmarknaden
trots att de framstod som lönsamma. Hur en sådan situation
skulle kunna uppstå förklarades aldrig i propositionen, även om den dåvarande
kreditregleringen kanske kunde ge sådana effekter. Syftet med Investeringsbanken
var dock snarare att stärka statens inflytande än att motverka
effekterna av en olämplig reglering.

Regeringen tänkte sig bl.a. att Investeringsbanken skulle medverka till att
skapa stora basindustrier. Såsom det bl a underströks i reservationen från
högerpartiets ledamöter i Bankoutskottet fanns det hos den socialdemokratiska
regeringen en starkt överdriven tilltro till storskalig basindustri.

Investeringsbanken gavs en priviligierad ställning. Till skillnad från
banker fick Investeringsbanken rätt att äga en aktieportfölj. Statliga garantier
underlättade upplåning av kapital. Banken hade dessutom möjlighet till
refinansiering genom AP-fonden. Investeringsbanken ställdes utanför
Bankinspektionens tillsyn.

Investeringsbanken kunde aldrig under sin drygt 20-åriga historia finna
rimliga arbetsuppgifter. När den socialdemokratiska industripolitiken havererade,
försvann de egentliga motiven för Investeringsbankens verksamhet.
Socialdemokratiska regeringar har därefter försökt finna nya uppgifter,
t.ex. långivning till och medverkan vid utlandsupplåning till kommunala
bolag. I samband med att löntagarfonderna infördes skapades en s.k.
småföretagarfond, och Investeringsbanken hade under några år hand om
denna fond.

Under de senaste åren har banken försökt ändra sin profil. Följande
uttalande av bankens nuvarande ordförande, förutvarande VD, Harry
Schein beträffande Investeringsbankens verksamhet är belysande (Tidningen
Broderskap, juli 1987):

— Vi är en kommersiell bank och vi ger lån för i stort sett vilka ändamål som
helst. Det är inte vår sak att göra politiska eller moraliska avvägningar.
Även om det handlar om ren spekulation drar vi oss inte för att göra affärer.
Det bisarrt att tro något annat.

Ren spekulationsverksamhet har uppenbarligen varit en del av Investeringsbankens
affärsid under senare år. Från att varit ett instrument för att

2

anpassa näringslivet till ”samhällets” intresse har Investeringsbanken blivit Mot. 1988/89

ett finansierings- och investmentbolag med ovanligt stor frihet som förval- N33

tas av en av det socialdemokratiska partiets kändisar.

I detta perspektiv är det givetvis positivt att regeringen nu vill avveckla
Investeringsbanken. Under flera års tid har vi från moderat sida i riksdagen
krävt att Investeringsbanken skall avvecklas eller inordnas under normal
lagstiftning och säljas. Dessa krav har avvisats av socialdemokraterna.

4 Regeringens förslag

Regeringens förslag innebär att större delen av Investeringsbankens nuvarande
verksamhet upphör genom att Investeringsbankens tillgångar, förutom
dess aktieportfölj, överföres till PKbanken. Investeringsbankens aktieportfölj
skall överföras till ett nytt statligt bolag, SIB-Invest AB.

Aktierna i SIB-Invest AB stannar i statlig ägo. Regeringen vill fortfarande
nyttja skattebetalarnas medel för spekulativa aktieaffärer. Efter det att
aktieportföljen har avskilts köper PKbanken Investeringsbanken. I stället
för ett erlägga en likvid ersättning till staten betalar PKbanken genom att
emittera 10 miljoner nya aktier till staten. Därigenom ökar statens ägarandel
i PKbanken från 66,71% till 70,59%.

5 Vårt förslag

Investeringsbanken bör inte finnas kvar i statlig ägo. Vi har i andra sammanhang
framhållit att i första hand bör de företag eller företagsgrupper
inom den statliga sektorn som arbetar under kommersiella betingelser på en
marknad, i konkurrens med privata företag, successivt säljas. Detta innebär
att statens ägande i PKbanken bör upphöra.

Regeringens förslag innebär visserligen att det priviligerade företaget
Investeringsbanken upphör men samtidigt att statens ägande i PKbanken
stärks. Överföringen av Investeringsbanken till PKbanken är avsedd att
stärka PKbankens ställning. Genom att ta över Investeringsbanken kan
PKbanken förstärka sin kapitalbas. Några direkta fördelar för staten av
detta arrangemang finns knappast. Statskassan tillföres inte några nya medel.
Därtill kommer att staten inte ens avyttrar Investeringsbankens aktieportfölj.

Vi kan därför inte accpetera regeringens förslag om att överföra Investeringsbanken
till PKbanken. Försäljningen av Investeringsbanken borde
skett så att fler potentiella köpare haft möjlighet att visa intresse och lägga
bud. Regeringen borde ha gjort klart för marknadens aktörer att Investeringsbanken
var till salu. Om en köpare skulle vara förhindrad att överta
Investeringsbankens nuvarande aktieportfölj, borde det inte vara några
problem att avyttra denna genom försäljning på i första hand börsen.

Riksdagen bör avvisa regeringens förslag. Riksdagen bör istället lämna
regeringen bemyndigande att avyttra hela Investeringsbanken. Regeringen
bör sälja Investeringsbanken till den köpare som lägger det mest fördelaktiga
budet. Staten har därvid naturligtvis ingen anledning att acceptera betalning
i form av aktier i det köpande bolaget.

1* Riksdagen 1988/89. S sami. Nr N33—36

Investeringsbanken har sorn ovan framhållits fortfarande en rad privilegier.
Om köparen avser att driva Investeringsbanken vidare måste dessa
privilegier upphävas, innan försäljningen genomförs. De av Riksgäldskontoret
lämnade garantierna till Investeringsbanken bör i samband med försäljningen
dras in.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag att överlåta aktierna i
Sveriges Investeringsbank AB till PKbanken,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag att staten övertar aktierna
i SIB-Invest AB,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till rörelseregler för
SIB-Invest AB,

4. att riksdagen uppdrar åt fullmäktige i riksgäldskontoret att återkalla
den till Investeringsbanken lämnade garantin,

5. att riksdagen bemyndigar regeringen att avyttra statens aktier i
Sveriges Investeringsbank AB i enlighet med vad som i motionen
anförs.

Stockholm den 26 april 1989

Mot. 1988/89
N33

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Bo Lundgren (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson fm)
i Ljung

Sonja Rembo (m)

4