Författningen

Motion 1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Inledning

Vårt land har förändrats under de gångna årtiondena.
Man talar om att Sverige genomgår två processer samtidigt:
en internationalisering och en individualisering. Såväl
ekonomiskt som kulturellt och politiskt påverkas vårt land
alltmer av händelser i vår omvärld. Invandringen har lett till
att Sverige numera är en mångkulturell nation. Vidare
känner sig den moderne svensken allt mindre som medlem
av någon särskild klass eller socialgrupp -- upplevelsen av
sig själv som en individ med olika tillhörigheter har ersatt
den gamla klasstillhörigheten.

Samtidigt förändras demokratin, och därmed politikens
villkor. Tempot i samhället har ökat. Väljarna blir allt
rörligare, och bestämmer sig allt närmare valdagen.
Politiker utsätts i dag -- bl.a. genom medias ökade
betydelse -- för hårdare kritik och granskning än tidigare.
Det finns signaler som tyder på att allmänhetens misstro
mot politiker växer. Valdeltagandet, som tidigare var unikt
högt i vårt land, har fallit under den senaste tioårsperioden.
Nya frågor, som inte så lätt låter sig inordnas i den gamla
höger--vänster skalan, har fått stor betydelse i den politiska
debatten. Andelen aktiva i de politiska partierna har inte
minskat, men väl stagnerat -- och detta i en tid när det
politiska intresset och den allmänna politiska aktiviteten är
högre än någonsin.

Svenska folket är inte ''mindre politiskt'' i dag -- bilden
av åttiotalet som en tid av egoism, då vi slutade intressera
oss för samhällsproblemen, är felaktig. Men den ökade
aktiviteten har inte kommit partierna till del: i stället har
intresset ökat för sådant som aktionsgrupper,
fredsorganisationer, Amnesty eller miljörörelsen. Vissa
människor väljer att agera helt självständigt, och kontaktar
själva beslutsfattarna när något är fel.

Vissa talar om ''kris för demokratin'' -- och visst finns
orostecken. Men bilden är inte entydig. Hur den samlade
utvecklingen värderas beror på vilken samhällssyn man har.
När maktutredningen skulle besvara frågan ''har Sverige
närmat sig eller fjärmat sig från det demokratiska idealet?''
valde man att ta två demokratiuppfattningar till
utgångspunkt. Den socialdemokratiska regeringens
demokratisyn, såsom den uttrycktes i utredningsdirektiven,
beskrevs som den 'kollektivistiska''. Enligt denna är
''demokrati'' detsamma som bl.a. politiska majoritetsbeslut
och centralisering. Mot denna ställde utredningen en annan
demokratisyn, där utgångspunkten är idén om en suverän
individ som tar ansvar för sitt eget öde, och där alla skall ha
frihet att ordna sina egna förhållanden så länge de inte
skadar andras frihet. Slutsatsen blev att Sverige rör sig bort
från det kollektivistiska idealet och mot det senare,
individorienterade. Maktutredningen skriver:

-- -- -- De nu pågående förändringsprocesserna innebär
att samhället inte närmar sig utan tvärtom avlägsnar sig från
den svenska modellens kollektivistiska demokratiideal.

-- -- -- Med utgångspunkt från en demokratitolkning som
är mer präglad av ett individorienterat demokratiideal blir
den allmänna slutsatsen mer positiv. Utvecklingen mot
alltmer självständiga och oberoende medborgare är av
avgörande betydelse. Samhällsutvecklingen innebär i detta
avseende ett närmande till demokratins ideal.

Denna utveckling välkomnar vi, det är en utveckling mot
ett mer liberalt samhälle. Men en ökad mångfald och
heterogenitet i samhället ställer samtidigt högre krav på den
skrivna författningen.

Efter 1988 års val har olika väljarundersökningar
redovisat en ovanligt stor osäkerhet i väljarkåren. Det kan
vara ett tecken på att tilltron minskat ytterligare. Vi tror att
det finns två huvudsakliga orsaker till att en sådan bristande
tilltro har uppstått. Ett antal ''affärer'' där skilda
'makthavare'' har varit inblandade har undergrävt
förtroendet för politiker. Många väljare upplever att de har
mycket liten möjlighet att påverka politikens innehåll. Det
sistnämnda är bl.a. en effekt av att de politiska partierna har
haft svårt att finna former för att tillvarata människors
engagemang. Det är ett förhållandevis litet skikt aktiva i
partierna som utgör politikernas bas. En annan orsak kan
vara att politikerna själva upplever att de har svårt att styra
utvecklingen. Det politiska systemet har blivit överbelastat.
Därmed har det också blivit allt svårare att rekrytera och
behålla goda krafter på de politiska förtroendeposterna.
Genom kommunsammanslagningarna har antalet
förtroendemän minskat kraftigt samtidigt som det politiska
systemet tagit på sig att styra alltmer.

Att makthavare granskas och bemöts med en kritisk
attityd är ett naturligt och positivt inslag i en demokrati.
Men om denna kritiska granskning upplevs som resultatlös
finns det risk för att människors intresse vänds från
politiken. I stället för att delta, ha åsikter eller försöka
påverka, väljer man att stå utanför. Samtidigt uppstår nya
opinioner och nya frågedimensioner som engagerar
medborgarna utanför de etablerade partierna och
folkrörelserna.

Det vore alltför dramatiskt att hävda att vårt politiska
system står inför ett allvarligt legitimitetsproblem. Men de
uppenbara tecknen på en ökad distans mellan väljare och
valda motiverar att kraftfulla åtgärder vidtas för att öka
medborgarnas möjligheter till politiskt deltagande och till
kontroll av de politiska beslutsorganen. Arbetet i de
politiska församlingarna måste reformeras och
rekryteringen till de politiska förtroendeposterna måste
breddas. Vi föreslår i denna motion skilda åtgärder i detta
syfte.

Förtroende för politiker och det demokratiska systemet
handlar också om ärlighet och politisk moral. Den som
lockar väljare genom att dölja sina avsikter och ställa ut
löften som inte kan infrias bidrar till att minska förtroendet
för vårt politiska system. Att åstadkomma en förändring i
detta avseende är en angelägen uppgift för politikerna och
de politiska partierna själva.

Den socialdemokratiska maktstrukturen

För att säkerställa att partierna skall ha ekonomiska
möjligheter att verka som väljarnas företrädare och för att
underlätta ett fritt meningsutbyte utgår offentliga bidrag till
partier och press.

Principen för partistöden är att störst får mest. Det
omvända gäller för presstödet. Det innebär i båda fallen att
socialdemokraterna får mest. Vid sidan av partistöden utgår
också en strid ström av statliga och kommunala medel i
form av bidrag till organisationer som står
socialdemokraterna nära. LO och dess fackförbund ägnar
sig också åt politisk verksamhet, dels genom ett massivt
ekonomiskt stöd till socialdemokraterna, dels genom eget
politiskt arbete.

Det ekonomiska beroendet är dock ömsesidigt.
Socialdemokraterna har inte dragit sig för att använda
regeringsmakten för stöd åt facket. l982, omedelbart efter
en lyckad socialdemokratisk valrörelse med mycket
draghjälp från LO, infördes avdragsrätt för
fackföreningsavgifter. Därefter har ytterligare två liknande
händelser inträffat -- båda gångerna mindre än ett år före
ett riksdagsval: våren l988 överfördes miljardbelopp från
arbetslöshetskassorna till de fackliga organisationerna och
hösten 1990 slopades taket för den 1982 införda
avdragsrätten för fackavgifter. Genom dessa beslut har
''rörelsen'' tillförts resurser, som sedan kunnat användas till
stöd åt den socialdemokratiska valrörelsen. Ingen politisk
rörelse har tillnärmelsevis samma ekonomiska resurser som
socialdemokratin. Det kunde bevittnas inte minst under
1988 års valrörelse.

Ett annat drag hos socialdemokratin är dess roll som
'paraplyorganisation'' för en mängd intresseorganisationer.
Det finns ett kretslopp av materiella resurser mellan
fackföreningsrörelsen, socialdemokratiska partiet och de
offentliga kassorna, vilket har en stor men svårpenetrerad
betydelse för den svenska maktstrukturen.

Detta förhållande är inte en intern socialdemokratisk
fråga. Den politiska suveräniteten och integriteten är
hotad. Därför behövs en ordentlig genomlysning av det
svåröverskådliga nätet av makt och materiella resurser
mellan de offentliga organen, socialdemokratin och
fackföreningsrörelsen. Denna struktur, som har betydelse
för hur riket styrs, bör bli föremål för en ordentlig offentlig
debatt.

Valsystem

Inledning

Frågorna om valsystemets utformning handlar alla på
olika sätt om spänningen mellan det lokala intresset och
riksintresset, konflikten mellan effektivitet i statsstyret och
önskan att olika opinioner skall bli företrädda.
Proportionalitet, personval, gemensam valdag,
andrahandsröstning och småpartispärr är på olika sätt
uttryck för ställningstaganden i dessa frågor. I det svenska
systemet förekommer inte personval. Det torde inte ha hänt
att någon inte har kommit in i riksdagen p.g.a. strykningar.
I praktiken har därmed väljarna själva aldrig, med
nuvarande valsystem, fått bestämma vem som skall vara
deras representant i riksdagen -- bara vilket parti han eller
hon skall komma från.

Personval

Det är inte väljarna, utan de som är medlemmar i de
politiska partierna, som bestämmer vilka personer som
skall företräda väljarna i riksdagen. Genom interna provval
och representativa interna församlingar komponerar
medlemmarna listor som underställs väljarna i val.
Samtidigt blir den andel av befolkningen som är
partimedlemmar mindre och mindre.

Det positiva med frånvaron av personval har ansetts vara
att vi röstar på åsiktspaket och uttrycker vår åsikt i valet.
Vilka individer som representerar åsiktspaketet blir av
underordnad betydelse. Samtidigt innebär det en
underskattning av individernas betydelse för partiernas
ställningstaganden. De valda ombudens kunskaper, åsikter
och engagemang påverkar självfallet beslutens inriktning.

Folkstyrelsekommittén och tidigare
författningsutredningar har resonerat om och lagt fram
förslag till system för ökat personval. Dessa förslag har
inneburit att väljarna skall kunna rösta på parti, men
samtidigt också kunna prioritera mellan olika kandidater i
partiet. Det är sannolikt att förslagen i praktiken skulle ha
lett till att partiernas egna prioriteringar trots allt slagit
igenom och att valen även i fortsättningen skulle ha blivit
partival och inte personval.

Det behövs ett nytänkande. En grundlagsutredning bör
ges i uppdrag att utreda valsystem med kraftfulla inslag av
personval. Ett valsystem som uppfyller högt ställda krav på
inslag av personval kombinerat med hög proportionalitet
och traditionellt åsiktsval är det som tillämpas i Finland.
Detta bör enligt folkpartiet liberalerna ligga till grund för de
fortsatta diskussionerna.

Det finländska valsystemet kan i korthet sägas gå ut på
att partierna visserligen fortfarande nominerar
kandidaterna till valsedlarna, men att väljarna därefter helt
fritt förordar vilken av de nominerade de önskar bli
representerade av. Möjlighet att rösta enbart på parti, utan
angivande av personnamn, finns dock inte. Utredningen
bör ta ställning till om ett svenskt valsystem bör
kompletteras med en sådan möjlighet.

Mandatperiodernas längd

Alltsedan den senaste grundlagsändringen har frågan om
mandatperiodens längd diskuterats. Folkpartiet liberalerna
har därvid under lång tid yrkat att mandatperioderna skall
förlängas från nuvarande tre år till fyra. Detta skulle på ett
bättre sätt än i dag skapa förutsättningar för en längre
planeringsperiod och motverka den ryckighet som
nuvarande korta mandatperioder skapar.

Skilda valdagar

Frågan om valdagarna för riksdags- och kommunalval
skall vara samma som i dag eller åtskilda är av stor betydelse
för de kommunala frågornas genomslag i valrörelsen.
Skilda valdagar skulle öka intresset för de kommunala
frågorna och medverka till att vitalisera den
kommunalpolitiska debatten. Det skulle ge medborgarna
större möjligheter att självständigt ta ställning till de
kommunala frågorna och därmed stärka deras inflytande
över den lokala politiken. Detta talar för att skilda valdagar
för riksdags- och kommunalval bör införas.

Folkomröstningar

Den svenska författningen har -- jämfört med många
andra länders -- ett begränsat minoritetsskydd. Det finns
enligt vår uppfattning anledning att i olika sammanhang
stärka minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en
minoritet i riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en
fråga direkt till rådgivande folkomröstning.

Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är
flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska partierna
inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion.
Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte
traditionella skiljelinjer i politiken.

Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att en
minoritet inom riksdagen ges möjlighet att få till stånd
folkomröstning.

Enligt vår mening bör frågan snarast bli föremål för ny
behandling i syfte att mer fullständigt och inträngande
bereda frågan. Inriktningen bör vara att låta en minoritet på
förslagsvis en tredjedel av riksdagens ledamöter få till stånd
folkomröstning. Även andra former för att utlösa en sådan
omröstning, t.ex. folkinitiativ, bör utredas.

Vilande grundlagsförslag bör som huvudregel ''brytas
ut'' ur valrörelserna och bli föremål för särskild
folkomröstning i samband med de ordinarie valen.
Grundlagen -- spelreglerna för den politiska makten -- bör
vara en angelägenhet för och ha en förankring i hela folket.
Endast okontroversiella förändringsförslag, t.ex. förslag
som vid första omröstningen i riksdagen vunnit mer än fem
sjättedels majoritet skall kunna genomföras som i dag --
utan folkomröstning -- via ett andra beslut i riksdagen efter
mellanliggande val.

Grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt

Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar
rösträtt. Enda inskränkningen är att utlandssvensken någon
gång måste ha varit bosatt i Sverige. Rösträtten är
emellertid inte grundlagsreglerad. De senaste årens debatt
och utveckling har enligt vår uppfattning visat att detta är
otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med
enkel majoritet kan svenska medborgare som vistas
utomlands berövas möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är
därför av stor betydelse att skyddet för rösträtten förstärks.
Detta bör enligt vår mening ske genom att nuvarande
bestämmelser om utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3
kap. 2 § regeringsformen. Stadgandet bör därmed få
följande lydelse:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk
medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket.
Den som icke har uppnått aderton års ålder senast valdagen
har ej rösträtt.

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger
avgörs på grund av en före valet upprättad röstlängd.

Den enskilde och staten

Fri- och rättigheterna

Regeringsformen med dess allmänna målbestämmelser
och målsättningsstadganden samt dess rättighetskapitel om
normgivningsregler ger uttryck för den ''rättssäkerhetsnivå''
som konstitutionellt har garanterats alla oss som lever i
Sverige.

Enligt 1 kap. 2 § skall den offentliga makten utövas med
respekt för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet. Likaså skall det allmänna
tillförsäkra män och kvinnor lika rättigheter samt värna den
enskildes privatliv och familjeliv. Enligt 1 kap. 9 § skall
domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör
uppgifter inom den offentliga förvaltningen, i sin
verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta
saklighet och opartiskhet.

Andra kapitlet i regeringsformen innehåller regler om
de grundläggande fri- och rättigheterna. Här stadgas skydd
för yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet etc.

Äganderätt och näringsfrihet

Något enhetligt skydd för äganderätten finns dock inte
inskrivet i grundlagen. I 2 kap. 18 § regeringsformen
föreskrivs att medborgare, vilkens egendom tas i anspråk
genom expropriation, skall vara tillförsäkrad ersättning för
förlusten och i 19 § uttalas att författare, konstnärer och
fotografer äger rätt till sina verk. Vi anser det angeläget att
skyddet av äganderätten stärks genom att den
grundlagsregleras. Även näringsfriheten skall
grundlagsskyddas. Den fria etableringsrätten bör
grundlagsskyddas, eftersom fri etablering av
näringsverksamhet är en förutsättning för
marknadsekonomi. Detta utvecklas närmare i andra
motioner som vi väcker till detta riksmöte.

Negativ föreningsrätt

Rätten att fritt få ansluta sig till en förening är en
grundbult i en demokrati. Därför är den positiva
föreningsrätten grundlagsskyddad. Vi menar dock att det är
viktigt att även garantera människor rätten att slippa
tillhöra en förening. Så har också föreningsrätten tolkats av
Europakommissionen för mänskliga rättigheter.

I Sverige är dock inte rätten att få stå utanför en förening
en självklarhet. Tvärtom förekommer det att
fackföreningar på olika sätt försöker tvinga in arbetstagare
i föreningen. Det existerar också fackföreningar som menar
att föreningsrätten ger dem en stor rätt att bestämma över
sina medlemmar. En sådan tolkning av föreningsrätten kan
vi inte acceptera. Den är ovärdig i en demokrati.

Med rätten att ansluta sig till en förening måste också
följa rätten att utan sanktion omedelbart få utträda ur en
förening. Men denna rätt existerar inte i dag i Sverige. Det
förekommer att fackliga organisationer nekar medlemmar
utträde eller försvårar utträde. Vi menar att rätten att
utträda ur en förening är av sådan grundläggande karaktär
att den rätten inte kan delegeras till enskilda
organisationers avgörande. För att garantera den enskildes
frihet att kunna avstå från medlemskap i en förening bör
denna negativa föreningsrätt grundlagfästas. Regeringen
bör låta utreda frågan med sikte på en grundlagsändring.

Lagars förenlighet med grundlagen

Den svenska lagprövningsrätten är i dag mycket
begränsad. 11 kap. 14 § regeringsformen förutsätter att ett
uppenbart brott mot grundlagen har begåtts för att en
domstol skall kunna bortse från en författning som stiftats
av riksdag eller regering. Tyngdpunkten i normkontrollen
ligger i stället på lagrådets förhandsgranskningar av
lagförslag.

Under senare år har socialdemokraterna både genom
regeringsbeslut och riksdagsbeslut flera gånger i
kontroversiella och viktiga frågor visat att de inte bryr sig
om lagrådets synpunkter. Detta menar vi är djupt
otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt
folkpartiet liberalerna är en förstärkning av
lagprövningsrätten därför nödvändig. Detta bör ske inom
ramen för nuvarande system med ''abstrakt normkontroll'',
dvs. genom en förstärkning av lagprövningsrätten i hela
domstolsväsendet och den statliga förvaltningen. De
positiva effekter som en s.k. författningsdomstol skulle
kunna medföra uppnås därmed på ett smidigt sätt. Det
praktiska förslag vi framför för att stärka
lagprövningsrätten är att lagprövning av författningar
utfärdade av regering eller riksdag skall kunna ske även om
grundlagsstridigheten inte är uppenbar.

Rättsbesvär

Grundlagsskyddet för svenska medborgares fri- och
rättigheter kompletteras av de åtaganden Sverige har gjort
genom att ingå skilda internationella konventioner. Av
särskild betydelse är Europakonventionen om de mänskliga
frioch rättigheterna.

Folkpartiet liberalerna har under lång tid engagerat sig
för att enskilda skall få möjlighet att få rättsenligheten av
förvaltningsbeslut domstolsprövade. En viss begränsad
möjlighet till detta infördes också i och med att riksdagen
för några år sedan godkände regeringens förslag till lag om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Ett av syftena
med denna lag var att undvika konflikt med kraven i art. 6
i Europakonventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna. Där anges att man vid tvist om ''civila
rättigheter'' skall ha möjlighet till opartisk och offentlig
rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol.

Alltsedan frågan om rättslig förvaltningskontroll
började diskuteras politiskt på allvar efter det andra
världskrigets slut har socialdemokraterna motsatt sig att
medborgarna skulle få en generell rätt att få till stånd en
domstolsprövning av förvaltningsavgöranden. Det gäller
här den stora grupp av avgöranden på förvaltningssidan, där
regeringen eller annat administrativt organ är slutinstans.
Regeringen står alltjämt fast vid denna huvudlinje.

Lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut tar
bara sikte på vissa typer av förvaltningsavgöranden.
Utgångspunkten för socialdemokraterna var uteslutande att
försöka finna en ordning som innebar att Sverige skall klara
sig undan prickningar i Europarådsorganen. Strävan från
regeringen överensstämmer därmed inte med folkpartiet
liberalernas, nämligen att det alldeles oberoende av vårt
förhållande till Europakonventionen är av vikt att ständigt
utveckla och förbättra rättssäkerheten för människor som
lever i Sverige.

Lagen om rättsprövning kan därför bara ses som ett steg
på vägen. Målet för det fortsatta arbetet måste vara ett
generellt system för att öppna möjligheterna till rättslig
prövning av flertalet förvaltningsbeslut som på något sätt
ingriper i den enskildes rätt.

Enligt vår mening bör det fortsatta arbetet läggas upp
efter tre huvudlinjer:avregleringen skall fortsätta.
Genom att upphäva onödiga föreskrifter som reglerar
förhållandet mellan enskilda och det allmänna minskar man
konfliktanledningarna,vissa avgöranden kan flyttas från
myndigheter till domstolar,möjligheterna till
rättsprövning skall utvidgas genom möjligheten att föra vad
vi har kallat rättsbesvär.

Med ''rättsbesvär'' menar vi en parallell på det statliga
området till kommunalbesvärsinstitutet. De statliga
beslutens rättsenlighet skall kunna prövas av domstol.

Europakonventionens förhållande till svensk rätt

Vid några tillfällen har det uppkommit osäkerhet om
huruvida Europadomstolens utslag skall ha prejudicerande
verkan för svenska förvaltningsmyndigheter. Regeringen
har hittills ansett att så inte skall vara fallet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten vara att
utslag i Europadomstolen i mål som rör enskilda svenska
klagande skall vara vägledande för
förvaltningsmyndigheters och regeringens bedömning då
dessa har att ta ställning till motsvarande ärenden i Sverige.

Kontrollen av myndigheterna

Inledning

För moralen i samhället är det viktigt att den enskilde
individen upplever att också myndigheter kan kontrolleras
och att enskilda tjänstemän kan ställas till svars, om de har
begått fel. Det ankommer på justitieombudsmannen (JO)
och justitiekanslern (JK) att utöva tillsyn över
tillämpningen i offentlig verksamhet av lagar och andra
författningar. För riksdagens kontrollverksamhet finns,
förutom JO, även konstitutionsutskottet och riksdagens
revisorer.

Tjänstemannaansvar

JO-ämbetet intar en central roll för kontrollen av
myndighetsutövningen. Riksdagen beslöt häromåret att
anta en ny instruktion för JO-ämbetet. I huvudsak innebar
denna att JOs arbetsområde och befogenheter förblev
oförändrade.

Det som av många anses vara den största svagheten med
JO-ämbetet är att det saknas ingripande
sanktionsmöjligheter mot offentliga tjänstemän. Efter
mångåriga krav från bl.a. folkpartiet liberalerna har
regeringen under förra riksmötet aviserat ett samlat förslag
om det offentligas ansvar. Enligt vår uppfattning är det inte
bara omfattningen av offentliga tjänstemäns straffansvar
som är betydelsefull utan t.ex. också den enskilde
medborgarens möjlighet att få skadestånd om någon
offentlig tjänsteman orsakat skada. Vi har i olika
sammanhang framhållit det angelägna i att utredningen om
skadeståndsansvar skyndsamt utför sitt uppdrag och att
regeringen snarast därefter lägger fram ett samlat
lagstiftningsförslag.

Huvudparten av den offentliga verksamhet som
allmänheten kommer i kontakt med sker numera i
kommunal regi. För den enskilde är det således av stor
betydelse att det ställs lika höga krav på rättssäkerhet och
rättsövervakning på det kommunala området som på det
statliga. Med nuvarande lagstiftning omfattar JOs tillsyn
inte hela det kommunala området. Utanför faller den
kommunala verksamhet som inte innefattar
myndighetsutövning. Därtill kommer att JO inte kan
fullfölja anmälningar om disciplinansvar på det kommunala
området eftersom ansvaret regleras av avtal. Detta är en
klar brist och ologiskt eftersom samma regler bör gälla för
alla offentligt anställda. Riksdagen bör därför begära
förslag från regeringen om att JO får samma
fullföljdsmöjligheter på det kommunala området som på
det statliga.

JK-ämbetet är en gammal institution. Den förste JK-n
tillträdde ämbetet 1714 och hans uppgift var då endast en,
nämligen att tillse att konungens fogdar och tjänstemän
fullgjorde sina skyldigheter. JK var alltså redan från
början -- liksom han är i dag -- regeringens företrädare.

Folkpartiet liberalerna har tidigare krävt att JK-
ämbetets uppgifter och organisation ses över. Anledningen
har bl.a. varit JOs och JKs sammanfallande ansvar för
kontrollen av myndigheterna samt de dubbla och oförenliga
roller som i vissa avseenden nu åvilar JK. Den översyn av
JK-ämbetet som beställdes av riksdagen l989 har ännu inte
kommit till stånd. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag.

Förtroendemannaansvar

En ytterligare brist i det allmännas ansvar, som vi
påpekat under många år, är att det saknas
sanktionsmöjligheter mot politiska församlingar som bryter
mot lag. Under senare år har uppmärksammats ett antal fall
där kommunala församlingar fattat beslut som efter senare
prövning i domstol visat sig vara olagliga. Trots detta har
kommunerna vidhållit sina beslut och därmed trotsat
domstolen. Hur man bäst kommer till rätta med tredskande
förtroendemän har utretts. Vi anser till skillnad från
utredningen den effektivaste lösningen vara att tredskande
förtroendemän åläggs ett personligt ansvar. När nu också
regeringen avvisat utredningens förslag om kommunbot
återstår att snabbt lägga förslag efter våra riktlinjer.

Översyn av riksdagens kontrollmakt

När riksdagen fullgör sina uppgifter som högsta
beslutsorgan utövar den samtidigt en central
kontollfunktion. I regeringsformen uttrycks detta sålunda,
att riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning (RF
1:4).

I regeringsformens 12 kap. anges närmare de organ och
de metoder som riksdagen har till förfogande för sin
kontroll. Kontrollen omfattar huruvida utfärdade lagar
tillämpas korrekt, om de fastställda utgiftsmålen fullföljs
och om den offentliga verksamheten bedrivs på sätt som är
ekonomiskt försvarligt.

Sedan ett antal år tillämpas en ordning som innebär att
revisorernas framställningar om åtgärder -- som tidigare
också kunnat ställas direkt till regeringen -- alltid skall
underställas riksdagen. Efter sedvanlig behandling i
fackutskotten får riksdagen ta ställning till vad som skall ske
i de olika ärendena. Vidare skall revisorernas ordförande
regelmässigt bereda utskotten tillfälle att komma in med
synpunkter på frågor som förtjänar uppmärksamhet, innan
revisorernas granskningsplan görs upp.

Detta närmare samarbete mellan revisorerna och
utskotten har utan tvivel vitaliserat revisorernas
granskning. Erfarenheter visar också att revisorernas arbete
gett utskotten och riksdagen bättre beslutsunderlag. Många
gånger saknar dock revisorerna tillräckliga resurser för att
snabbt följa upp de olika förslag till granskning som väcks.
En förstärkning av resurserna är nödvändig för att
revisorerna skall kunna ge riksdagen bättre stöd i sin
granskningsuppgift.

Från konstitutionella utgångspunkter kan det
ifrågasättas om inte ansvaret för den statliga kontrollen av
förvaltningen i högre grad än nu bör ligga på riksdagen. Det
skulle bl.a. innebära att delar av riksrevisionsverket skulle
underställas riksdagen. Därigenom skulle riksdagen få en
effektiv möjlighet att utöva kontroll av statsförvaltningen
och riksdagen skulle inte i samma utsträckning som i dag
behöva förlita sig på det material som regeringen eller dess
underställda myndigheter presenterar.

I samband med införandet av treårsbudgeteringen ges
utrymme för utskotten att ägna sig mer åt
kontrollverksamhet. Riksdagens samtliga utskott bör ägna
sig betydligt mer åt att granska utfallet av satsade resurser
och stiftade lagar. En statlig revision under riksdagen skulle
naturligtvis utgöra en väsentlig kompetenshöjning av
utskottens och riksdagens arbete.

Trots ett omfattande författningsarbete i vårt land sedan
några år har någon samlad översyn av riksdagens
kontrollfunktioner inte kommit till stånd. Behovet av en
översyn har särskilt aktualiserats efter
konstitutionsutskottets nya roll i samband med
granskningen av regeringen. De offentliga utskottsförhören
har bidragit till att kontrollverksamheten och
konstitutionsutskottets arbetsformer har blivit en av de
senare årens centrala debattfrågor. En hel del kritik har
riktats mot utskottet. Vi delar uppfattningen att utskottets
arbete behöver reformeras och förstärkas med ytterligare
resurser.

Riksdagens förvaltningsstyrelse har nyligen tillsatt en
utredning som skall undersöka möjligheterna till en
förstärkning av riksdagens revisorer och utskottens
granskningsverksamhet. Det är bra, men det räcker inte. Vi
anser det påkallat att en utredning tillsätts som gör en
översyn av riksdagens hela kontrollmakt. I den bör även
frågan om den statliga revisionens ställning övervägas.

En ny grundlagsutredning

Vi har i denna motion redovisat ett omfattande
reformbehov av grundlagen för att stärka folkstyret. Det
gäller valsystemet, den enskildes ställning i förhållandet till
staten, fri- och rättigheterna, kontrollmakten och
kontrollen av myndigheter. Därutöver finns behov av en
precisering av skattebegreppet, förbudet mot retroaktiv
skattelagstiftning, myndighetsbegreppet samt
normgivningsmaktens fördelning.

Vi anser att det nu behövs en ny grundlagsutredning.
Den senaste utredningens, folkstyrelsekommitténs, arbete
ledde inte fram till några betydelsefulla förändringar.
Samtidigt åser vi en minskande tilltro till den svenska
demokratins förmåga att engagera medborgarna i styrelsen
av vårt land.

Det kan synas märkligt att framställa detta krav nu,
endast ett par månader efter det att regeringen själv aviserat
en grundlagsberedning. De diskussionspunkter regeringen
inbjudit till överläggningar om är emellertid inte
tillräckliga. Det finns, mot bakgrund av vad vi ovan
redovisat, behov av en mer genomgripande reformering av
grundlagen.

Den ökade kunskap om maktens fördelning i Sverige
som maktutredningen givit bör kunna ge ett bidrag till en ny
granskning av hur makten utövas i Sverige. Den nya
grundlagsutredningen bör kunna bli ett forum för
överläggningar i de konstitutionella frågor som fått förnyad
aktualitet under det senaste året.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbättrade möjligheter till
personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införandet av fyraåriga
mandatperioder,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av skilda valdagar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade möjligheter till
folkomröstningar,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om folkomröstningar om
grundlagsförslag,

6. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande
lydelse av 3 kap. 2 § regeringsformen:

Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk
medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket.
Den som icke har uppnått aderton års ålder senast på
valdagen har ej rösträtt.

Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger
avgörs på grund av en före valet upprättad röstlängd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring i grundlagen
innebärande en garanti för enskild persons negativa
föreningsrätt,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagprövningsrätt,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förstärka den enskildes
möjligheter att få beslut av regeringen och administrativa
myndigheter prövade av domstol genom rättsbesvär,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utökade möjligheter för JO till talerätt på det kommunala
området,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det offentligas ansvar för fel begångna
mot enskild,1]

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av JK-ämbetet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala förtroendemäns
personliga ansvar för olagliga beslut,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om riksdagens
kontrollmakt,

14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
grundlagsutredning.

Stockholm den 11 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

1 1990/91:L602