Ekonomisk brottslighet

Motion 1992/93:Ju817 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehåll

Sammanfattning 2

Bakgrund 2

De senaste årens utveckling 3

Ekobrottens skadeverkningar 5

Dagens resurser för ekobrottsbekämpning 6

Polisen 7

Åklagarna 8

Bankakuten och finanskrisen 8

Åtgärder inom skatteförvaltningens område 9

Kronofogdemyndigheterna11

Tullen11

Samarbetet mellan myndigheterna11

Lagstiftningen12

En skiss till en ny organisation14

Sammanfattande synpunkter15

Sammanfattning av föreslagna resursökningar15

Hemställan17

Sammanfattning

I motionen föreslås en kraftig satsning på att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten. Genom att
ekobrottsbekämpningen tilldelas en ''egen budget'' inom
ramen för en ny organisation där landet indelas i sex olika
ekobrottsregioner, kan en prioritering av
ekobrottsbekämpningen garanteras. Ekobrottsteam byggs
upp med företrädare för berörda myndigheter. Åtgärder
föreslås för att förbättra samarbetet mellan de inblandade
myndigheterna.

Totalt 100 miljoner kronor satsas på utbildning, på att
förstärka kronofogdemyndigheternas
specialindrivningsenheter, fler ekoåklagare, fler
skatterevisorer, fler ekonomer och fler ekopoliser. Med
våra förslag ökar såväl spanings-, utredningssom
lagföringsresurserna väsentligt. Genom att nuvarande
vakanser hos ekorotlarna besätts och med de nya resurserna
kan polisens ekobrottsbekämpning utökas väsentligt från
dagens ca 200 ekopoliser till uppemot 400 ekopoliser samt
ett utökat antal ekonomer när organisationen är fullt
utbyggd. Teknisk utrustning måste utnyttjas i ökad
omfattning. Genom denna satsning ökar både den juridiska
och ekonomiska kompetensen i samband med
ekobrottsutredningar.

I motionen ställs också krav på en rad lagändringar för
att komma åt ekonomisk brottslighet. Ytterligare
lagändringar bör utredas.

Bakgrund

Sverige håller på att förlora kampen mot den
ekonomiska brottsligheten. Mot ekobrottslingarnas alltmer
raffinerade metoder sätts samhällets minskande resurser
och i många fall omoderna metoder. Resurserna för
utredning och lagföring av ekobrott är så otillräckliga att
den här typen av brott av skrupellösa och kriminella
personer upplevs som ''säkra''. Den ekonomiska
brottsligheten har i dag nått en sådan omfattning att den
hotar grundvalarna för en sund marknadsekonomi och det
demokratiska samhällsskicket.

Budgetpropositionen 1992 innebar en ny inriktning för
brottsbekämpningen. Justitieministern uttalade då att
kampen mot våldsbrott och narkotikabrott skulle
prioriteras. Däremot nämndes inte den ekonomiska
brottsligheten som prioriterat verksamhetsområde för
polisen.

Av statistik som bl.a. redovisades i Rikspolisstyrelsens
fördjupade anslagsframställning hösten 1991 framgick att
antalet inkomna utredningsärenden rörande ekonomiska
brott under den senaste femårsperioden ökat med 28 %.
Samtidigt hade polisens mätbara prestationer gått ned.
Andelen ärenden om ekonomiska brott som redovisats till
åklagare hade minskat från 51 %
1986 till 35 %
1990 i förhållande till antalet inkomna ärenden.

Trots att representanter för regeringspartierna har
kommit till insikt om att den ekonomiska brottsligheten är
mycket allvarlig och fungerar som en motor för åtskillig
annan brottslighet, har kampen mot den ekonomiska
brottsligheten nedprioriterats. Det är brott mot enskilda
som ska prioriteras framför brott mot staten. Det är bl.a.
denna inställning som medverkat till att samhället just nu
befinner sig i ett prekärt underläge i kampen mot
ekobrottslingarna.

Vi socialdemokrater anser att den ekonomiska
brottsligheten måste prioriteras i brottsbekämpningen. Att
påstå att ekobrotten endast drabbar det offentliga och inte
de enskilda medborgarna är en grov missuppfattning.
Ekobrottslighetens skadeverkningar är omfattande och
drabbar enskilda såväl direkt som indirekt.

Det är dessutom direkt lönsamt för samhället att satsa
resurser på ekobrottsbekämpning. Samhällets resurser ökar
genom att man får in skatter och avgifter i de fall man
avslöjar brottslighet. Det har i samband med
skatterevisioner av misstänkt omfattande brottslighet visat
sig att man på varje insatt brottsbekämpningskrona har fått
tillbaka 3-4 gånger detta belopp till statskassan.

För den enskilde innebär också ekobrottsbekämpningen
en direkt vinst. Genom att upptäcktsrisken ökar och genom
att utredning och lagföring av misstänkt brottslighet blir
effektivare kan en sunt fungerande ekonomisk marknad
bättre garanteras. Såväl anställda, leverantörer,
banker/kreditgivare som konsumenter vinner på detta.

Den ekonomiska brottsligheten innebär allvarliga
skadeverkningar för såväl enskilda som för samhället i stort.
För att säkerställa att bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten blir effektiv behövs särskilda styrmedel.
Detta är särskilt viktigt eftersom även
ekobrottsbekämpningen vid andra myndigheter mer eller
mindre kan lamslås av att polisen inte satsar tillräckliga
resurser.

Vid utformningen av detta styrsystem bör därför beaktas
att det skapas balans mellan vad de olika inblandade
myndigheterna satsar på ekobrottsbekämpning. Garantier
måste också skapas för att de som arbetar med den
verksamheten inte annat än i yttersta undantagsfall
utnyttjas för andra arbetsuppgifter med hänsyn till de svåra
följder detta får för arbetet i stora ekobrottsutredningar.

Som anges i det följande bör framför allt polisen få
utökade resurser totalt sett för att bekämpa denna typ av
verksamhet.

De senaste årens utveckling

Med ekonomisk brottslighet brukar man avse
kriminalitet som har ekonomisk vinning som direkt motiv,
som har viss kontinuitet och bedrivs på ett systematiskt sätt
och som bedrivs inom ramen för en näringsverksamhet som
i sig inte är kriminaliserad men som utgör själva grunden
för de kriminella handlingarna. Normalt rör det sig om brott
som har stor omfattning eller rör stora samhälleliga värden.

Några exakta uppgifter om hur stor omfattning den
ekonomiska brottsligheten har är svåra att ta fram. För tio
år sedan beräknade ett forskarlag i Lund omfattningen
genom ''den svarta ekonomin'' till ca 40 miljarder kronor
per år. 1991 hade motsvarande uppskattning ökat till ca 90
miljarder kronor. Enligt forskare vid BRÅ kan siffran i dag
beräknas gott och väl överstiga 100 miljarder kronor.

Mot denna bakgrund framstår det som självklart att den
ekonomiska brottsligheten måste betecknas som en typ av
brottslighet som i hög grad riktar sig mot enskilda individer.
Vi drabbas av ekobrotten både som samhällsmedborgare
och skattebetalare som enskilda konsumenter, anställda och
näringsidkare.

Den ekonomiska brottsligheten har förändrats bl.a. på
det sättet att de mest kvalificerade brotten numera i stor
utsträckning riktar sig mot storföretag och finansinstitut,
dvs. företag där betalningsströmmarna är stora och där det
kan finnas möjligheter att snabbt komma åt stora belopp.
Vid ett enda bedrägeri mot en bank häromåret gjordes
försök att få till stånd felaktig utbetalning av 295 miljoner
kronor. I samband med finanskrisen finns i vissa fall
misstankar om omfattande ekonomisk brottslighet.

Bolagsplundring och skalbolagsaffärer är andra inslag i
den moderna kriminaliteten på detta område. Av de 5 000
skalbolag som förekommer hos kronofogdemyndigheterna,
och av vilka flertalet i någon form ingår i härvor av mycket
omfattande ekonomisk kriminalitet, är restförda för skatter
och avgifter m.m. med sammanlagt drygt sex miljarder
kronor.

I och med den finansiella krisen har den ekonomiska
brottslighet som byggde på hög och växande omsättning i
finanssektorn minskat. Det återstår dock, som tidigare
redovisats, att utreda och lagföra den brottslighet som
redan inträffat.

Vi har nu i dess ställe fått ett kraftigt ökat antal
momsbedrägerier. Framför allt är det reglerna om
momsrestitution som utnyttjas för att snabbt komma åt
stora penningbelopp via rena luftfakturor mellan en rad i
regel nystartade bolag. Syftet med dessa bolag är oftast bara
att få ut momspengar.

Ett annat av dagens stora problem då det gäller ekobrott
är det kraftigt ökade antalet konkurser. Redan under 1991
inträffade drygt 17 000 bolagskonkurser. Förlusterna för
leverantörer, banker/långivare och skatteskulder var drygt
10 miljarder
kronor. Ca 50 000
anställda blev arbetslösa genom dessa konkurser.
Drygt 2 miljarder kronor betalades ut från
lönegarantifonden.

1992 beräknas antalet bolagskonkurser uppgå till ca 22 000.
I flera fall gällde det mycket stora konkurser inom
fastighetsbranschen och finanssektorn. De ekonomiska
förlusterna uppskattas till flera tiotal miljarder kronor,
kanske rent av så mycket som 90 miljarder kronor. Ca 70 000
anställda har blivit arbetslösa vid dessa konkurser.
Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick till drygt 4 miljarder
kronor under 1992.

Enligt en tidigare undersökning hos BRÅ kan man
räkna med att det förekommer brott i 3 av 4 konkurser.
Även om vi tar hänsyn till lågkonjunkturen, kan det betyda
förekomst av brott i mer än 10 000
konkurser under 1992. Tidigare har det samlade
antalet anmälningar till landets ekorotlar uppgått till ca 5 000
per år. Någon beredskap för en kraftig ökning av
antalet anmälningar om ekonomiska brott finns inte hos
polisens ekorotlar. Utan nya resurser eller andra åtgärder
innebär detta att de redan mycket omfattande
ärendebalanserna blir ännu större.

Inslagen av modern teknik är också ett utmärkande drag
i den ekonomiska brottsligheten av i dag. Den erfarne
brottslingen kan med bärbar telefax och mobiltelefon
mycket snabbt nå hela världen, vilket ger möjligheter att
bl.a. snabbt flytta större penningsummor mellan konton.
Persondatorer används exempelvis för att förenkla
framställningen av stora mängder handlingar.

Ett annat utmärkande drag är användandet av bulvaner.
Den som står bakom allvarlig ekonomisk kriminalitet
skyltar inte längre med sitt eget namn utan köper av andra
personer -- inte sällan tidigare straffade -- den tjänsten att
de formellt uppträder som företrädare för brottslingens
bolag. Ibland utnyttjas helt ovetande personers identitet för
att dölja vem som står bakom ett företag.

Det märks också en ökande internationalisering
åtminstone vid de mest kvalificerade brotten. Konton hos
finansinstitut i olika länder blir t.ex. allt vanligare. Inte
sällan krävs numera internationell rättshjälp för att
genomföra brottsutredningarna. Förhållandena
kompliceras av att den nationella lagstiftningen rörande
ekonomisk brottslighet varierar i andra länder och att
förutsättningarna för att få rättshjälp därigenom växlar.

Processabotage i form av åtgärder som förhindrar och
fördröjer brottmålsprocessen är ett annat inslag som blir allt
vanligare i den ekonomiska brottsligheten. Det kan t.ex.
gälla att ständigt påstå att det föreligger hinder mot
förhandling eller att kort innan en förhandling lämna in
nytt, omfattande material.

Ekobrottens skadeverkningar

Den ekonomiska brottsligheten orsakar stora
skadeverkningar för såväl samhället som för enskilda
medborgare. Särskilt allvarligt är att den allmänna
samhällsmoralen undergrävs av denna brottslighet. Om
människor upplever att vissa personer kan undandra sig att
bidra till att finansiera vår gemensamma sektor, så finns det
en uppenbar risk att skattefiffel och svartarbete sprider sig.
Det uppfattas då som moraliskt närmast oantastligt att
åsidosätta samhällets lagar och normer. På sikt kan detta
leda till en utveckling liknande den vi kan se exempel på i
vissa länder där kriminella grupper i organiserade former
tillskansat sig ett stort inflytande i samhällslivet.

Situationen är redan så allvarlig att det finns
skattemyndigheter och konkursförvaltare som uppger att de
inte ens anser det mödan värt att anmäla misstanke om
ekonomisk brottslighet, därför att ärenden ändå bara blir
liggande hos polisen utan åtgärd eller preskriberas.

Vissa typer av ekonomiska brott utgör också ett hot mot
vår gemensamma miljö. Exempel på detta är företag som
dumpar giftiga ämnen eller som systematiskt överträder de
gränsvärden som gäller.

Ekobrottsligheten snedvrider konkurrensen och utgör
därmed ett hot mot en sund marknadsekonomi. Seriösa
företagare får mycket svårt att klara sig mot rufflare och
kriminella som satt brottsligheten i system. Det blir inte de
bästa och mest livskraftiga företagen med de skickligaste
företagsledningarna och medarbetarna som växer och blir
stora på marknaden, utan de som fuskar mest. Denna
utveckling har redan gått ganska långt i vissa branscher. Det
är stötande att de som anmäls för ekonomisk brottslighet
kan fortsätta sin verksamhet utan att myndigheterna
ingriper, medan de som följer lagstiftningen slås ut från
marknaden.

Den ekonomiska brottsligheten leder också till att det
blir svårare att genomföra en rättvis fördelningspolitik.
Hederliga medborgare får betala högre skatter och avgifter
än vad som annars hade varit nödvändigt. Härigenom hotas
samhällssolidariteten.

I en studie i ekonomisk brottslighet av BRÅ (BRÅ-PM
1992:2 Skatterevision i sju branscher) redovisas att det
förekom misstanke om ekonomisk brottslighet i nästan
hälften av de studerade företagen. De branscher som hade
studerats i denna BRÅ-studie var bilreparationsbranschen,
städbranschen, måleribranschen,
fastighetsförvaltningsbranschen ROT-sektorn,
restaurangbranschen (i Malmö och på Gotland),
taxibranschen (i Stockholm -- svarttaxi, Malmö och Motala)
samt åkeribranschen.

I flera branscher har brottsligheten blivit en del av
förutsättningarna för näringsverksamhetens bedrivande.
Särskilt utsatta är bland andra taxiverksamheten och
restaurangbranschen. Inom dessa verksamheter
förekommer också rena maffiametoderna och
beskyddarverksamhet.

Konkursinstrumentet har blivit ett allt vanligare och
''billigt'' sätt att avsluta verksamheten i ett företag.
Konkursen har också i många fall blivit ett sätt att driva
verksamheten inom restaurang- och taxibranscherna. Ett
taxiföretag i Stockholmstrakten har kunnat hålla på i fyra år
utan att betala skatt eller avgifter. Upprepade konkurser i
ett omfattande bolagssystem har möjliggjort en
kontinuerlig drift av verksamheten.

Det finns hundratals finurliga system för att kringgå
gällande redovisningsregler. Genom att
skattemyndigheterna inte har tillräckliga revisionsresurser
breder de ekonomiska oegentligheterna ut sig, såväl i
storstäderna som övriga delar av Sverige. ''Krogen har blivit
laglöst land'', sägs allt oftare från dem som har
branschkännedom.

Seriösa företag tvingas konkurrera med företagare som
fortfarande använder dubbla bokföringssystem och
manipulativt programmerade data/kassaapparater
(exempelvis registrera endast varannan eller var tredje
inslagen post).

Den nu allt vanligare plundringen av bolag är ett annat
exempel på en modern form av ekobrottslighet. I dessa fall
bryr sig brottslingarna inte ens om att försöka dölja
kriminaliteten. Man tar ut så mycket egendom och
bolagstillgångar man kan under en kort tid. Rättsvårdande
myndigheter hinner inte med att ingripa förrän det är för
sent.

Den alltmer omfattande ekobrottsligheten visar också
hur affärsmoralen håller på att luckras upp på ett sätt som
bara för ett knappt decennium sedan var otänkbart.

Dagens resurser för ekobrottsbekämpning

Att utreda ekonomisk brottslighet ställer stora krav på
adekvat utbildning och personlig kompetens hos berörd
personal. Ingen annan typ av brottslighet kräver så mycket
kunskaper i bolagsrätt, konkursrätt, redovisning och
skattelagstiftning. Även goda kunskaper i ADB är numera
nödvändiga. Även ur den aspekten att utredningarna ofta
är mycket omfattande och tar lång tid, är det angeläget att
man får behålla personalen under en längre tid och att
denna inte används för andra arbetsuppgifter.

Problemen kan delas upp i organisatoriska problem och
lagstiftningsproblem. Enligt vår uppfattning är det de
organisatoriska problemen i vid bemärkelse som utgör det
största problemet. Vissa delar av lagstiftningen behöver
också ses över.

Under 1980-talet byggdes organisationen för att
bekämpa ekobrott ut. Genom den s.k.
ekobrottskommissionen, som tillsattes av den
socialdemokratiska regeringen 1982 och vars resultat
presenterades 1984, blev ekobrotten ett prioriterat område
i brottsbekämpningen.

Inom polisen byggdes upp s.k. ekorotlar som skulle
svara för utredning av ekobrotten. Ekoåklagare tillkom.
Härigenom fick samhället efter hand en kompetent resurs
för bekämpningen av den grövre ekonomiska
brottsligheten. I mitten av 1980-talet fanns det drygt 300
särskilt utbildade ekopoliser på ekorotlarna. Närmare ett
80-tal åklagare fick fram till mitten av 1980-talet särskild
ekobrottsutbildning.

Naturligtvis finns det ett samband mellan vilka resurser
samhället satsar på denna brottsbekämpning och resultatet.
Problemet är att de resurser som byggdes upp i
polisdistrikten för att bekämpa ekobrottsligheten, under de
senaste åren har fått vidkännas en successiv och betydande
neddragning. I dag återstår endast två tredjedelar av den
organisation som fanns i mitten av 1980-talet.

I såväl årets budgetproposition som förra årets nämns
inte längre ekobrottsligheten som ett prioriterat område.
Inte heller har några nya resurser föreslagits av regeringen.
Vi menar att betydande resurser snarast bör tillföras denna
verksamhet, vilket underlättas av att den i huvudsak
finansierar sig själv.

Polisen

Det är uppenbart att man framför allt inom polisen haft
stora svårigheter att utbilda och behålla kompetent
personal. Enligt vår mening synes rekrytering och
karriärgång hos polisen inte främja ett effektivt utnyttjande
av kompetent personal. De utredare man rekryterar har
normalt traditionell polisbakgrund och saknar oftast
ekonomisk utbildning. För att bli en duktig
ekobrottsutredare fordras dessutom att man har erfarenhet
av dessa typer av utredningar. Det är därför olyckligt att
karriärsystemet inom polisen är sådant att kompetent
personal måste söka andra tjänster för att komma vidare i
karriären.

Utöver väl kvalificerade och kompetenta ekopoliser
krävs därför att polisen i ökad utsträckning rekryterar
personal med adekvat ekonomisk och juridisk utbildning
som får ges en särskilt anpassad polisutbildning. Det måste
också vara möjligt att utforma karriärsystem och annat så
att personalen stannar under en längre tid.

Numera har de regionala och lokala polismyndigheterna
stor frihet att bestämma över den egna organisationen.
Flera av de tidigare ekorotlarna har omorganiserats och
slagits samman med andra rotlar, varvid polispersonal har
omfördelats och arbetsuppgifter har förts över. Kvar på
ekorotlarna finns i dag endast ca 200 ekopoliser. I den nya
organisationen finns det i princip inte längre kvar tjänster
som är specialinriktade enbart på bekämpning av viss
brottslighet.

Behovet av ekonomer/revisorer är också större än
tillgången. Som exempel kan nämnas att det finns endast en
ekonom för att ge expertstöd till 19 utredare/poliser på
rikskriminalens ekorotel.

De personella resurserna är helt otillräckliga. Polisen
hinner bara utreda ett fåtal av de misstänkta brott som
kommer till polisens kännedom och i stort sett bara sådana
som anmäls av konkursförvaltare och skattemyndigheter.
Förspaning för att avslöja den mest kvalificerade
ekonomiska brottsligheten hinns normalt inte med.

För att klara av att utreda ekobrott är det i dag helt
nödvändigt att polisen har tillgång till och behärskar
modern teknisk utrustning. Det gäller persondatorer,
bärbara telefax och mobiltelefoner m.m. Det kan i detta
sammanhang vara värt att notera att polisen numera har
endast en utredare (i hela landet) som har tillräcklig
datakompetens för att utreda databrott eller brott där
datateknik utnyttjas. Tidigare fanns 8 st utredare med
särskilda datakunskaper.

Med hänsyn till den, framför allt i storstäderna,
katastrofala situationen inom polisens
ekobrottsbekämpande verksamhet, föreslår vi att
rikspolisstyrelsen får totalt 62 miljoner
kronor utöver vad regeringen föreslagit. Dessa
resurser bör omedelbart tillföras polisens befintliga
organisation. Det innebär alltså att dessa nya resurser för
ekobrottsbekämpning tillkommer utöver återbesättning av
de vakanser som för närvarande finns inom ekorotlarna.
Den nedan skisserade nya organisationen för
ekobrottsbekämpning bör, efter utredning, kunna träda i
kraft senast vid årsskiftet 1993/94.

Åklagarna

Åklagarväsendet spelar en central roll i
brottsbekämpningen, inte minst gäller detta
ekobrottsligheten. Det är av största vikt att åklagarna ges
bästa möjliga arbetsförutsättningar inom ramen för knappa
resurser.

I budgetpropositionen avvisar justitieministern RÅs
begäran om medel för kompetenshöjande åtgärder. Med
tanke på den ekonomiskt betingade neddragningen av
utbildningsinsatserna som genomförs är det angeläget att de
begärda medlen, 1,3 miljoner
kronor, beviljas.

Förutom grundläggande utbildning krävs att resurser
finns för vidareutbildning inom ekobrottsområdet. Detta är
särskilt viktigt eftersom brotten och förutsättningarna för
dessa hela tiden förändras genom såväl förändrad
lagstiftning, nya ekonomiska förhållanden som
''metodutveckling'' hos ekobrottslingarna. Vårt krav från i
januari 1992 (mot 91/92:Ju832) om ekobrottsutbildning av
åklagare är än mer angeläget i år. Vi föreslår därför att 2,2
miljoner kronor anslås för detta ändamål, utöver de tidigare
omnämnda 1,3 miljoner
kronor för vidareutbildning av åklagare.

För att klara de stora ärendebalanserna och för att
kunna öka insatserna när det gäller den omfattande
konkursbrottsligheten, momsbedrägerierna och andra
större ekonomiska brottshärvor bör personalresurserna
byggas ut med ytterligare ekoåklagare. 3 miljoner kronor
bör anslås för detta ändamål. Totalt föreslår vi således att
6,5 miljoner kronor mer anslås till åklagarverksamheten än
i regeringens budgetproposition.

Bankakuten och finanskrisen

En första studie från den speciella arbetsgruppen för
utredning av eventuella oegentligheter inom bank- och
kreditväsendet visar att det har förekommit avancerad
ekonomisk brottslighet. Det finns anledning att tro att brott
kan ligga bakom hundratals miljoner kronor av de pengar
bankerna förlorat i samband med finanskrisen.

De krisdrabbade banker som nu får stöd av den s.k.
bankakuten måste mot denna bakgrund avkrävas en
ordentlig utredning om orsaken till kreditförlusterna. Om
oegentligheter har förekommit är det för allmänhetens
förtroende viktigt att dessa kommer upp till ytan. Innan
stöd beviljas bör en sådan utredning ha gjorts och bedömts
av den nedan omtalade särskilda arbetsgruppen. Det är
långtifrån självklart att skattebetalarna ska stå för sådana
förluster som uppkommit genom brott.

Genom RÅs initiativ kommer en särskild
utredningsgrupp, bestående av några högt kvalificerade
åklagare, att tillsättas. Utredningsgruppen ska under en
begränsad tid ha som enda uppgift att ta sig an
undersökningar i ärenden som rör kvalificerad brottslighet
riktad mot banker och finansinstitut. Gruppen ska vara
verksam under två år.

Åtgärder inom skatteförvaltningens område

Det är ett faktum att många skatterevisorer underlåter
att anmäla misstänkta skattebrott därför att man alltför ofta
har fått uppleva att en anmälan, på grund av polisens
bristande utredningsresurser, inte leder till något.

Genom dessa brister i övervaknings- och
lagföringssystemet gynnas skattesmitarna och riskerar
hederliga näringsidkare att slås ut från marknaden. De
bristande polisresurserna kan också leda till att endast
ekonomiskt omfattande, komplicerade och svårutredda
skattebrottsärenden blir anmälda. Härigenom kan hela
skattebrottsverksamheten felaktigt komma att uppfattas
som extremt tungarbetad och hopplös.

För att öka effektiviteten i skattebrottsbekämpningen
behövs ett omfattande samarbete med andra berörda
myndigheter. Det är viktigt att skapa smidiga och effektiva
vardagsrutiner för detta samarbete. All personal på de
inblandade myndigheterna måste få klart för sig vilka
upplysningar respektive myndighet har tillgång till, likaväl
som vilken de saknar. För att öka dessa möjligheter behöver
de restriktioner som datalagen innehåller gällande
spaningsregister, samkörning av olika register o.d. ses över
i syfte att underlätta sådant samarbete över
myndighetsgränser. I detta sammanhang är det också viktigt
att integritetsaspekterna vägs in.

Genom samarbetsklausuler i de ca 60
dubbelbeskattningsavtal som Sverige har med andra länder
finns vissa rättsliga förutsättningar för ett intensifierat
samarbete med andra länders fiskala och exekutiva
myndigheter för utredning och indrivning. I praktiken finns
dock stora brister, också i samarbetet med de nordiska
länderna.

Riksskatteverket bör här intensifiera sitt arbete med att
bygga upp ett faktiskt fungerande kontaktnät och effektiva
rutiner för informationsutbyte med andra länder.
Riksdagens beslut hösten 1992 att slopa den s.k.
betalningslagen och ersätta den med vissa andra regler leder
enligt vår bedömning till en försämrad effektivitet i
skattekontrollen.

När EES-avtalet börjar fungera innebär detta en
betydande ökning av antalet verksamheter eller
transaktioner som ska föranleda beskattning i Sverige, men
som inte kan kontrolleras med interna medel. Det är därför
av stor betydelse att Sverige bevakar och försöker påverka
utvecklingen på kontrollområdet inom EG/EFTA, t.ex.
arbetet med EGs direktiv om skattesamarbete och det s.k.
personregisterdirektivet.

Målet måste vara att kontrolluppgiftslämnandet mellan
länderna ska vara lika effektivt och rutinmässigt som mellan
skattemyndigheterna inom landet. Inom OECD arbetar en
arbetsgrupp med detta. Arbetet går dock relativt långsamt.
Genom att de nordiska länderna intensifierar och förbättrar
vårt eget informationsutbyte i dessa avseenden är det
möjligt att visa vägen.

Ekobrottsligheten främjas också av att det finns
åtskilliga s.k. skatteoaser, länder som konkurrerar om
företag och kapital genom att hålla låga skattesatser och
vägra lämna upplysningar till skattemyndigheterna i andra
länder. Sverige bör genom interna regler, i samarbetet på
grund av dubbelbeskattningsavtal och i internationella
organisationer som t.ex. OECD på lämpligt sätt (eller
kanske på alla sätt) försvåra att investeringar i sådana
länder används för skatteflykt och ekobrott.

Ett framgångsrikt arbete mot skattefusk och ekonomisk
brottslighet förutsätter också att skattemyndigheterna även
i framtiden kan tillgripa bevissäkring och besluta om
eftertaxering. Utan de möjligheterna minskas
skattemyndigheternas påtryckningsmedel mot företag som
vill dölja uppgifter eller på annat sätt förhala eller störa
skatterevisioner.

Enligt taxeringslagen kan revision göras för att
kontrollera att en skattskyldig fullgjort sin
deklarationsskyldighet och sin skyldighet att lämna
kontrolluppgifter. Revision kan också göras för att granska
det löpande beskattningsårets räkenskaper och handlingar.
Som lagtexten är utformad kan revisionen alltså inte
omfatta ett räkenskapsår som är avslutat men som den
skattskyldige ännu inte har behövt deklarera för. Ett företag
som skall deklarera för ett inkomstår som slutat t.ex. den
30/4 1992 kan nu få anstånd med att ge in deklaration till
den 15 juni 1993. Från den 1/5 1992 till den 15 juni 1993 är
det vid revision hos detta företag inte möjligt att granska
räkenskaperna för räkenskapsåret 1/5 1991 -- 30/4 1992. Det
är inte heller möjligt att bevissäkra material för denna tid.
Detta är en lucka i lagen, som uppenbarligen beror på ett
förbiseende. Den betyder mindre vid normala revisioner av
seriösa företag, men vid misstanke om skattebrott kan det
ofta ha avgörande betydelse att man kan granska material
och vidta åtgärder utan omgång.

För att klara utredningen av den mest omfattande
ekonomiska brottsligheten behöver resurserna för denna
del av skatterevisionen förstärkas. Det är särskilt angeläget
att rikta in resurser på verksamheter och branscher där vi
under senare år har fått en allt mera utbredd ekonomisk
brottslighet. Genom sådana resurser kan upptäcktsrisken
öka och därigenom framtida ekobrott i bästa fall
förebyggas.

I detta syfte bör resurserna till skattekontrollen och
utbildningen av skatterevisorer öka med 25 miljoner
kronor. Resurserna bör särskilt riktas till storstäderna, i
synnerhet Stockholmsområdet, där den ekonomiska
brottsligheten är mest omfattande.

Kronofogdemyndigheterna

Vi vill betona betydelsen av att
kronofogdemyndigheternas specialindrivningsenheter
prioriteras och får tillräckliga resurser. Dessa enheter
sysslar med de allra svåraste indrivningsfallen och har byggt
upp en stor kunskap och en personkännedom som är ytterst
värdefull. I exempelvis skalbolagshärvorna har man på så
sätt kunnat säkra åtskilliga hundratal miljoner i tillgångar.
Eftersom ekobrottsligheten omsätter mycket stora belopp
är det synnerligen angeläget att se till att
kronofogdemyndigheterna kan lägga beslag på vinsterna.
Detta är, enligt vår uppfattning, minst lika effektivt som
själva straffet för att minska ekobrottsligheten. Därmed
kommer man nämligen åt själva drivkraften i
brottsligheten.

Specialindrivningsenheterna har allt sedan de skapades
arbetat under hård arbetsbelastning. Den verksamhet som
bedrivs där är ytterst värdefull. Vi föreslår därför att
ytterligare 4,5 miljoner
kronor satsas på att förstärka
specialindrivningsenheterna. Medlen bör användas till
utbildning och till personalförstärkningar.

Tullen

Den ekonomiska brottsligheten har blivit mer
internationaliserad under senare år. I det tidigare
Östeuropa har den brottsligheten enligt många bedömare
fått alltmer karaktär av avancerad och organiserad
ekonomisk kriminalitet. Det finns anledning att befara att
denna brottslighet kan sprida sig så att även Sverige blir en
del av denna internationella kriminalitet.

För att motverka dessa tendenser bör tullkriminalens
spanings- och utredningsresurser vad gäller internationell
ekonomisk brottslighet ökas med 2 miljoner kronor.

Samarbetet mellan myndigheterna

Samarbetet mellan myndigheterna fungerar redan i dag
bra på många orter. På vissa orter finns det dock problem.
Den omständigheten att polisen inte förmått avdela
kompetent personal i tillräcklig omfattning har i flera fall
lett till att det arbete som nedlagts hos andra myndigheter,
framför allt hos skattemyndigheterna, inte lett till något
resultat. En förutsättning för ett effektivt arbete är att
samtliga inblandade myndigheter kan arbeta med samma
ärenden ungefär samtidigt. Så sker ofta inte i dag. Detta är
ett slöseri med resurser som vi inte har råd med.

Vår uppfattning är vidare att myndigheternas samlade
kompetens skulle kunna utnyttjas bättre än i dag. I vissa fall
utförs ett dubbelarbete hos polis och skattemyndigheter,
vilket naturligtvis inte är effektivt.

En förutsättning för att effektivisera utredningarna är att
personal från de olika myndigheterna får arbeta nära
tillsammans. De som praktiskt arbetar med dessa frågor
anser att nära personkontakter är utomordentligt viktiga.
Det förslag om fasta arbetsteam som framförs i RÅ-RPS-
rapporten är därför något som bör tas tillvara och utvecklas
ytterligare. Vid flera tillfällen har också större
ekobrottsutredningar bedrivits i projektform med ett
mycket nära samarbete mellan berörda myndigheter. Det
gäller exempelvis de utredningar som gjorts i samband med
stora skalbolagshärvor. Det gäller också den nyligen bildade
arbetsgruppen angående bank- och finanskrisen.

Vi vill betona att ekobrottsutredningarna, enligt vår
uppfattning, i många avseenden skiljer sig från andra
brottsutredningar bl.a. genom att de förutsätter
specialistkunskaper vad gäller ekonomiska och juridiska
frågor, ofta är mycket omfattande och förutsätter ett nära
samarbete mellan flera myndigheter. Därför är det, som
också anförs i RP-RPS-rapporten, mycket angeläget att
resurser satsas på metodutveckling när det gäller
ekobrottsutredning. Även utländska erfarenheter kan vara
av intresse och bör därför inhämtas på lämpligt sätt.

Framför allt åklagare men även domare har också ett
behov av förbättrad utbildning i dessa frågor. För att kunna
förstå och tillgodogöra sig ett omfattande ekonomiskt
material krävs kunskaper i ekonomi och redovisning som
normalt inte ingår i dessa personalkategoriers
grundutbildning. Förutom en grundläggande utbildning
krävs att resurser finns för vidareutbildning inom detta
område.

Lagstiftningen

Flera olika lagstiftningskomplex har betydelse när det
gäller ekobrott. Brottsbalken, skattebrottslagen och annan
strafflagstiftning måste naturligtvis vara utformade så att de
även i praktiken går att tillämpa på de förfaranden man
velat strafflägga. Men även den associationsrättsliga
lagstiftningen, konkurslagen och inte minst
skatteförfattningarna skall vara utformade så att de
motverkar och försvårar ekobrottslighet.

Den kunskap om ekobrott som finns hos den som
praktiskt arbetar med sådan brottslighet måste därför i ökad
utsträckning tas tillvara vid utformningen av sådan
lagstiftning. Detta kan lämpligen ske genom att personer
med sådan erfarenhet får delta som experter i utredningar
eller genom att de på annat lämpligt sätt bereds tillfälle att
yttra sig.

Det är av vikt att det arbete med att se över
aktiebolagslagen som den socialdemokratiska regeringen
påbörjade genom att tillsätta aktiebolagskommittén
prioriteras. Vi tänker då närmast på frågorna om att höja
gränsen för minsta tillåtna aktiekapital och att se över
reglerna om låneförbud och olovlig vinstutdelning. Även
skyddet för aktiekapitalet behöver enligt vår uppfattning
ses över och likvidationsförfarandet måste snabbas upp
väsentligt. Kommittén bör åter få i uppgift att komma med
förslag till lagstiftning om ansvarsgenombrott i aktiebolag i
enlighet med de tilläggsdirektiv som den
socialdemokratiska regeringen beslutade om. Samtliga
dessa frågor måste, enligt vår uppfattning, få en snar
lösning.

Som nämnts tidigare förekommer olika slag av
ekonomisk brottslighet i en mycket stor del av konkurserna.
Vi anser att det är önskvärt att utreda möjligheterna att ge
konkursförvaltarna en mera aktiv roll än de för närvarande
har. Det kan exempelvis vara värdefullt att i vissa fall anlita
konkursförvaltarna för utvidgade utredningsinsatser och att
effektivisera tillsynsmyndigheternas verksamhet. Dessa bör
ges en mer aktiv roll än vad de har för närvarande. Det
förslag som RÅ-RPS-rapporten framställt om att
konkursförvaltare och åklagare skulle kunna utnyttja vissa
externa revisorer gemensamt bör genomföras.

Förslaget i RÅ-RPS-rapporten att låta kungöra beslut
om näringsförbud anser vi är välgrundat och bör därför
genomföras. Vidare bör ett centralt konkursregister med
uppgifter bl.a. om konkursgäldenärer och vilka som stått
bakom de bolag som försatts i konkurs upprättas.

Med stöd av vetoreglerna i medbestämmandelagen
(MBL) kan central facklig organisation lägga ett veto under
vissa förutsättningar när det gäller anlitande av
entreprenadverksamhet. Ett av syftena med dessa regler är
att komma tillrätta med olika typer av brott mot lagar och
avtal. Reglerna har utan tvivel haft positiv verkan i kampen
mot den osunda näringsverksamhetens utbredning.

Inom vissa branscher finns överenskommelser mellan
arbetsgivare och fackliga organisationer om ''gröna''
entreprenörer. Det visar att det på arbetsmarknaden finns
ett gemensamt intresse av att olika aktörer följer de
spelregler som gäller. Det finns mot denna bakgrund goda
skäl att slå vakt om de s.k. vetoreglerna i MBL.

I samband med krisen inom det finansiella systemet har
revisorernas uppgifter diskuterats. Revisorerna borde
åläggas att anmäla ekonomisk brottslighet, exempelvis
förskingring, till åklagare. Mot detta har invänts att
revisorsuppdraget i vårt land huvudsakligen handlar om
kvalificerad ''hälsokontroll''. Nuvarande tystnadsplikt
syftar till att garantera att revisorn i alla lägen ska få svar på
sina frågor av företagsledningen. Vi anser att frågor kring
revisorernas uppgifter, roll och eventuell anmälningsplikt
då det gäller misstänkt ekonomisk brottslighet snarast bör
utredas.

I RÅ-RPS-rapporten föreslås att hela skattebrottslagen
bör ses över. Vi ställer oss bakom detta krav. Särskilt bör
övervägas att göra om skattebrottet från ett effektbrott till
ett farebrott för att därigenom snabba upp förfarandet. Det
är inte heller rimligt att det ibland kan löna sig att helt
underlåta att ge in en deklaration.

Även reglerna om kvittning bör ändras så att utrymmet
för att på ett otillbörligt sätt försvåra och förhala
skattebrottsutredningar minskas väsentligt. Med kvittning
avses att den misstänkte för att fria sig åberopar att han
upptagit en annan inkomst för högt eller att han underlåtit
att dra av vissa kostnader. Dessa förfaranden skulle enligt
den skattskyldige eliminera resultatet av den upptäckta
felaktigheten. Om påståendet inte är helt orimligt måste
åklagaren bevisa att påståendet är felaktigt, vilket kan vålla
mycket stora svårigheter, särskilt när sådana invändningar
framställs på ett sent stadium under processen.

På förslag av regeringen avskaffades den s.k.
skatteflyktslagen av höstriksdagen 1992. Lagen hade då
varit i kraft drygt 10 år. Enligt regeringen ansågs lagen hota
rättssäkerheten. De utvärderingar som gjorts bl.a. av JK
har inte visat att det skulle förhålla sig så. Lagen har använts
mycket restriktivt i rättstillämpningen, vilket i stället har
medfört kritik för att lagen varit ineffektiv.

Genom avskaffandet av skatteflyktslagen har
skattemyndigheterna fråntagits ett användbart instrument
för att bekämpa skatteflykt. Lagen har utan tvekan haft en
viktig preventiv effekt mot otillåtet skatteundanhållande/
skattefusk. Avskaffandet av skatteflyktslagen är direkt
stötande och kan knappast uppfattas på annat sätt än som
ett stort ointresse att med kraft bekämpa olika former av
skatteflykt. Vi anser att sakskälen talar för att
skatteflyktslagen snarast återinförs.

För att kunna utföra en effektiv skattekontroll är
skattemyndigheterna beroende av vissa legala instrument,
som t.ex. lagarna om bevis- och betalningssäkring. Det
finns anledning att känna oro för att denna lagstiftning, som
är utomordentligt viktig för att kunna utföra en effektiv
skattekontroll, kommer att avskaffas eller luckras upp på
ett allvarligt sätt.

Vi socialdemokrater kommer med skärpa att avvisa
sådana förändringar i dessa regelsystem som bidrar till att
undergräva effektiviteten i skattekontrollen därest sådana
förändringar inte kan motiveras av mycket starka
rättssäkerhetsskäl.

Vi anser vidare att det förslag som skisseras i RÅ-RPS-
rapporten om att gäldenären på heder och samvete skall
intyga att den förteckning över bokföringen som
konkursförvaltaren upprättat är korrekt och fullständig bör
utredas närmare. I vart fall bör den i utredningen påtalade
svagheten med att gäldenären mycket sent under
utredningen kan komma med påståenden om nytt
bokföringsmaterial åtgärdas på lämpligt sätt.

Slutligen anser vi det angeläget att en utredning får i
uppdrag att snabbt titta på ytterligare lagstiftningsåtgärder
som kan effektivisera bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten.

En skiss till en ny organisation

Vi föreslår att regeringen snarast låter utarbeta förslag
till en ny, mer koncentrerad och slagkraftig organisation för
ekobrottsbekämpningen. Målet ska vara att verksamheten
kan genomföras så snart som möjligt och fullt ut senast 1
januari 1994.

Resursuppbyggnaden bör inledas redan från 1 juli 1993.
Inriktningen bör vara på storstadsområdena och på att
snarast få ner de mycket stora ärendebalanserna.
Nedanstående utgångspunkter bör gälla för en sådan ny
organisation.

Ekobrottsutredande verksamhet har blivit ett utpräglat
lagarbete som kräver korta beslutsvägar för att fungera
effektivt. Det behövs därför mer resurser, fler poliser,
ekonomer, revisorer, åklagare m.fl. Inom ramen för de nya
resurserna bör det vara möjligt att väsentligt öka såväl
antalet ekopoliser, ekonomer som assistentresurser. Genom
att återbesätta de tidigare inrättade tjänsterna som
ekopoliser på ekorotlarna och utöka organisationen med de
nya 62 miljoner kronor som här föreslås, kan ekorotlarnas
aktiva utredningsresurser fördubblas.

Ekobrottsbekämpningen bör vad gäller polisens
verksamhet tilldelas en egen budget som hanteras av
Rikspolisstyrelsen. Härigenom skapas sådana styrmedel att
prioriteringen av kampen mot ekobrottsligheten effektivt
kan fullföljas.

För att öka slagkraften bör verksamheten organiseras i
förslagsvis sex olika ekorotelregioner. Resurserna bör
särskilt förstärkas i de tre storstadsområdena, i synnerhet
Stockholmsområdet. Rikskriminalens ekorotel bör ha ett
lednings- och samordningsansvar för polisens
ekobrottsbekämpning.

Ledningsfunktionen för ekobrottsutredningen bör
flyttas närmare förundersökningsledningen hos
regionåklagarmyndigheten. Rikskriminalens ekorotel kan
med fördel samlokaliseras med Statsåklagarmyndigheten
för speciella mål för centrala ärenden och ha viss
samordningsfunktion.

En rationell och ny lednings- och samrådsfunktion bör
inrättas för att få en riktig prioritering av ekorotlarnas
insatser. I denna samrådsfunktion ska ingå åklagare,
skatterevisorer, konkursförvaltare. Huvudansvaret för
gruppens arbete bör tas av polisens ekorotlar, med en
arbetsledare från polisen som koordinator. Härigenom kan
brottsbekämpningen ske mer systematiskt där alla
inblandade parters erfarenheter och kunskaper tas tillvara.

Inom ramen för de nya ekorotelregionerna bör den
operativa verksamheten bygga på arbetsteam, där såväl
ekopoliser, ekonomer, assistenter, åklagare som
skatterevisorer m.fl. kan ingå. Genom ett sådant lagarbete
kan resurserna koncentreras och utnyttjas på effektivaste
sätt.

Var och en ingående yrkesfunktion bör formellt kunna
stå kvar inom den egna myndighetens organisation och få
sin lön m.m. från den nuvarande
huvudmannen/myndigheten. Väsentligt är dock att
resurserna samordnas i de ovan nämnda arbetslagen, som
får hög kompetens och stor slagkraft i sin brottsbekämpning
och lagföring.

Sammanfattande synpunkter

Vi socialdemokrater anser det synnerligen angeläget att
kraftfulla åtgärder vidtas mot den ekonomiska
brottsligheten. Det är av stor vikt för trovärdigheten hos
samhällets brottsbekämpande verksamhet att anmälningar
om sådan brottslighet inte blir liggande utan åtgärd.
Ambitionen på kort sikt måste naturligtvis i första hand
vara att utreda och lagföra de anmälningar som redan nu
inkommit och inkommer om brottsmisstanke. På sikt bör
dock målsättningen vara att bedriva en mer aktiv spaning
efter denna typ av brottslighet. Därigenom skulle man öka
risken för upptäckt och dessutom på ett tidigare stadium
kunna sätta stopp för sådan verksamhet.

Statliga myndigheter är i dag överens om att polisen är
den svagaste länken i myndighetskedjan. Våra förslag tar
därför i stor utsträckning sikte på att förbättra arbetsläget
där. På så sätt bör de stora ärendebalanser som nu finns hos
polisen, särskilt i storstadsområdena, kunna nedbringas
väsentligt, samtidigt som nya anmälningar kan behandlas.
Det är också därför som polisen erhåller så stor del av de
nya resurser som vi anser måste satsas. Målsättningen måste
hela tiden vara att det skapas balans i arbetsläget mellan
myndigheterna så att resurserna tas till vara på effektivaste
sätt.

Sammanfattning av föreslagna resursökningar

Nedanstående tablå visar hur vi vill satsa de nya 100 miljoner
kronor som vi anser krävs för att på allvar ta
upp kampen mot den ekonomiska brottsligheten.

Polisen:
62 milj.kr
Åklagare:
6,5 milj.kr
Skattemyndigheterna:
25 milj.kr
Kronofogdemyndigheten:
4,5 milj.kr
Tullen:
2 milj.kr

Totalt:
100 milj.kr

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
62 000 000 kr till Rikspolisstyrelsen för
ekobrottsbekämpning, att användas på det sätt som
redogörs för i motionen,

2. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
4 500 000 kr till kronofogdemyndigheternas
specialindrivningsenheter, 1

3. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar 6
500 000 kr till Riksåklagaren för utökning av antalet tjänster
som ekoåklagare samt utbildning av ekobrottsåklagare,

4. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
25 000 000 kr till Riksskatteverket för utökning av antalet
tjänster samt utbildning av skatterevisorer,2

5. att riksdagen utöver vad regeringen föreslagit anvisar
2 000 000 kr till Tullverket för att öka spanings- och
utredningsinsatser mot internationell ekonomisk
brottslighet riktad mot Sverige,2

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Polisen även fortsättningsvis
skall åläggas att prioritera bekämpningen av den
ekonomiska brottsligheten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att finna styrmedel så
att Polisen följer denna prioritering,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ny
organisation inom Polisen för ekobrottsbekämpning i
enlighet med vad som i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utveckla
samarbetet mellan myndigheterna och vikten av nära
personliga kontakter mellan olika myndighetsföreträdare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ändringar av
aktiebolagslagen,1

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att effektivare
utreda misstanke om ekobrottslighet i samband med
konkurs,1

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bankakuten och
finanskrisen,3

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kungöra beslut om
näringsförbud,1

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att upprätta ett centralt
konkursregister,1yjf1815. att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
vetoreglerna i medbestämmandelagen,4

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av revisorernas roll
och uppgifter,1

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
skattebrottslagen,2

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna om skatteflykt,
betalnings- och bevissäkringslagarna samt betalningslagen,
2

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att begränsa
möjligheten att sent under utredningen komma med nya
uppgifter om bokföringen,1

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att en utredning tillsätts som
snabbt ser över ytterligare lagstiftningsåtgärder i syfte att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Stockholm den 22 januari 1993

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Ingela Thalén (s)

yfo11 Yrkandena 2, 10, 11, 13, 14, 16 och 19
hänvisade till LU.
2 Yrkandena 4, 5, 17 och 18 hänvisade till SkU.
3 Yrkande 12 hänvisat till NU.
4 Yrkande 15 hänvisat till AU.