avCarlBildtm.fi.

Motion 1988/89:Sf266

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89 :Sf266

&

avCarlBildtm.fi.

Ökad valfrihet och trygghet för handikappade 1988/89

Sf266

Innehållsförteckning

1. Sammanfattning 2

2. Valfrihet ger trygghet 2

3. Tidigare moderata initiativ i riksdagen 3

4. Vår sociala trygghet i ett internationellt

perspektiv 4

5. Handikapputredningen 4

6. Arbete i stället för pension 5

7. Individuella, flexibla lönebidrag 5

8. Arbetstekniska hjälpmedel 6

9. Arbetsförmedling 7

10. Förtidspension 7

11. Samhall 7

12. Synskadade hantverkare 8

13. Utbildningsfrågor 9

14. Radio-och kassettidningar 9

15. Talboks-och punktskriftsbibliotek (TPB) 10

16. Hälso-och sjukvård 10

17. Sjukgymnastik 11

18. Handikappidrotten 11

19. Bostadsfrågor 11

20. Flerhandikappade 12

21. Hemtjänsten 12

22. Vissa socialförsäkringsfrågor 13

23. Handikappade flyktingar och invandrare 14

24. U-hjälp till handikappade 14

25. Hemställan 15

1 Riksdagen 1988/89. 3 sami. NrSf266

1

1. Sammanfattning Mot. 1988/89

Sf266

Handlingsprogrammet för handikappfrågor, som kom till för snart sju år
sedan, innebar ett viktigt steg mot full delaktighet och jämlikhet för
handikappade.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att flera moderata initiativ tagits till
vara i arbetet för att förverkliga handlingsprogrammet.

De handikappade är en tillgång på arbetsmarknaden. Men många står
utanför. För att fler skall få möjlighet att komma ut i arbetslivet föreslår vi i
motionen ett system med individuella, flexibla lönebidrag som följer den
enskilde.

Vi understryker den viktiga roll som vi anser att försäkringskassorna skall
ha i rehabiliteringsverksamheten. Bland annat bör i det sammanhanget varje
handikappad erbjudas en kontaktperson.

Boendet och hälso- och sjukvården är andra väsentliga områden som
berörs i motionen.

I fråga om hälso- och sjukvården pekar vi bland annat på att de gällande
riktlinjerna strider mot de handikappades intressen: Sjukhusvården får ett
för litet utvecklingsutrymme. I stället expanderas primärvården kraftigt,
moderata samlingspartiets företrädare i såväl riksdag som landsting har
avvisat riktlinjerna. Vi vill ha dem omprövade.

En aktuell fråga är hotet från regeringen att slopa förmånen av helt
kostnadsfria läkemedel som insulin för diabetiker m.m.

Vi tar kraftigt avstånd från dessa tankar.

I motionen tas en viktig frågeställning upp som alltför sällan diskuteras,
nämligen biståndet till handikappade i u-länder och verksamhetsförutsättningarna
för biståndsorganisationen SHIA (Swedish Handicapped International
Aid).

Dessa förutsättningar måste bli bättre. Behovet av stöd och hjälp till
handikappade i u-länder är mycket stort.

Naturligen är det ogörligt att redovisa alla de spörsmål och förslag vi för
fram i motionen i en kort sammanfattning. Innehållsförteckningen torde
emellertid ge en viss kompletterande vägledning.

2. Valfrihet ger trygghet

Moderat politik utgår från uppfattningen att varje människa är unik och att
det är de enskilda människorna som genom sin vilja och förmåga skapar vårt
samhälle. Varje människa har egna möjligheter att utvecklas. Det är en
självklar uppgift för moderata samlingspartiet att alla ska ges denna
möjlighet och att hon skall ha största möjliga valfrihet på alla områden och
rätt att välja den livsform hon själv önskar. Där de egna krafterna inte räcker
till eller handikapp lägger hinder i vägen är det en självklar uppgift för det
allmänna att garantera stöd, hjälp och social trygghet.

Generella trygghetssystem och kollektiva lösningar, som vänder sig till
stora grupper utan hänsyn till individuella skillnader, har visat sig otillräckliga
för dem som har de största behoven. Människor med "udda" handikapp
och speciella problem hamnar inte sällan utanför de offentliga stödsystemen.

Moderat politik ger förutsättningar för individuella lösningar. Den ger också

utrymme för informella trygghetssystem, som är av ovärderlig betydelse. Vi Mot. 1988/89

sätter familjen i centrum. Det är i hög grad enskilda initiativ som varit Sf266
vägbrytande för dagens insatser på handikappområdet. En positiv inställning
till alternativ ger valfrihet och banar väg för förbättringar också inom den
offentliga sektorn.

3. Tidigare moderata initiativ i riksdagen

Tillkomsten av ”Handlingsprogram för handikappfrågor” 1982, med en
moderat ordförande i utredningen, var en viktig manifestation, där handikappolitiken
på medellång och längre sikt drogs upp i full politisk enighet.

Möjligheterna att genomföra programmet är emellertid en fråga om
tidsaspekter, vilket också framgick av programförordet:”Det är inte vare sig
praktiskt eller ekonomiskt möjligt att under en tioårsperiod undanröja alla
de hinder på skilda samhällssektorer, som försvårar för människor med
funktionsnedsättningar att nå full delaktighet och jämlikhet i samhället.”

Vi kan konstatera att ett betydande antal handikappolitiska reformer har
kunnat genomföras sedan handlingsprogrammet presenterades - de flesta i
politisk enighet och där inte sällan vi moderater varit pådrivande. Det gäller
t.ex. tillkomsten av den s.k. rehabiliteringsberedningen, som nyligen kommit
med sitt slutbetänkande Tidig och samordnad rehabilitering (SOU
1988:41). I en socialpolitisk partimotion av Gösta Bohman m.fl. 1982
påtalades att alltför många förtidspensioneras redan i unga år, att de tvingas
gå ”direkt från barnbidraget till folkpensionen” och att en aktiv och
samordnad rehabilitering borde komma till stånd, där försäkringskassan
borde ha ett övergripande ansvar.

Den handikapputredning, som nyligen tillsatts, har i sina direktiv ålagts att
ta upp frågor som aktualiserades i en moderat kommittémotion 1988, bl.a.
om de handikappades möjligheter att få ett likvärdigt stöd oavsett var de är
bosatta i landet.

När propositionen om en ny omsorgslag framlades föreslog moderata
samlingspartiet att alla barn och ungdomar med handikapp borde omfattas
av lagen.

När det gäller kassettidningar har i moderata motioner framförts att ”den
synskadade som prenumererar på sin tidning skall också få sin tidning och
ingen annan”.

De arbetshandikappades situation har sedan länge uppmärksammats av
moderata samlingspartiet. Vi anser att fler handikappade bör ges möjlighet
att komma ut i det reguljära arbetslivet. Lönebidraget bör därför göras
flexibelt och utgå till individen oberoende av vem som är arbetsgivare.

När det gäller hälso- och sjukvården anser vi att regeringen har överbetonat
betydelsen av förebyggande hälsovård och utbyggd primärvård och vi
avvisade därför, liksom Handikapporganisationernas centralkommitté
HCK, regeringens förslag till riktlinjer för hälso- och sjukvården (HS 90).

Detta skedde under hänvisning till att riktlinjerna stred mot de handikappades
intressen. Inte minst de handikappade och deras anhöriga har ett stort
behov av att det finns en väl fungerande läns- och länsdelssjukvård.

Vi är också motståndare till det s.k Dagmar-systemet, varigenom pa

tienternas möjligheter till fritt läkarval minskat väsentligt. Att läkare hindras Mot. 1988/89

från att ta emot patienter på sin fritid är något för de handikappade mycket Sf266

negativt.

Vid tidigare riksmöten har vi föreslagit att vårdbidraget för handikappade
barn borde tillföras ytterligare en nivå - 1/4 vårdbidrag - för att fler familjer
skulle bli delaktiga av det ekonomiska stöd som vårdbidraget utgör.

Förslaget fick majoritet och vi gläder oss åt framgången i denna fråga.

Vi har även lagt förslag om ytterligare en grad i handikappersättningen
under den nuvarande lägsta nivån om 34 procent av basbeloppet.

Vi har även varit pådrivande när det gäller frågan om rätt till ledighet för
vård av sjuk anhörig och vi konstaterar nu att detta förslag finns med i
budgetpropositionen.

När ett förbättrat bilstöd till handikappade infördes 1988 föreslog vi
moderater att handikappade barn, som bor hos föräldrarna, borde ha rätt till
bilstöd även efter 18-årsåldern. Detta föreslås nu i budgetpropositionen.

4. Vår sociala trygghet i ett internationellt perspektiv

Sverige har ett mycket omfattande socialt trygghetssystem, kring vilket det i
stort råder politisk enighet. Från regeringens sida vill man gärna framhålla att
det är bäst i världen. Det är enligt vår mening önskvärt att en fortlöpande
analys av bl.a. socialförsäkringssystemen i de olika europeiska länderna
kommer till stånd. Riksdagen efterlyste en sådan översyn i samband med
regeringens EG-proposition 1987. Riksdagen konstaterade då enhälligt att
"det sociala trygghetssystemet är i flera länder väl utbyggt, i vissa avseenden
bättre än i Sverige”.

5. Handikapputredningen

Representanter för handikappförbunden har kritiserat att den nyligen
tillsatta handikapputredningen fått s.k. O-direktiv, d.v.s. att kostnaderna för
förslag till förbättringar måste täckas genom omprioriteringar inom utredningens
kompetensområde. Detsamma gäller direktiven till kommittén om
verksamhets- och kostnadsansvar m.m. för utbildning av psykiskt utvecklingsstörda
vuxna, särvux.

Enligt vår mening är det betydelsefullt att alla statliga kommittéer och
utredningar noga överväger sina förslag även från ekonomiska utgångspunkter.
Detta gäller självfallet också handikapputredningen, även om handikappolitiska
åtgärder måste prioriteras högt i ett större sammanhang.

Utredningen skall självfallet lägga fram de förslag som den finner
nödvändiga. Ofta torde sådana förslag, rätt utformade, kunna leda till inte
bara önskvärda förbättringar för de handikappade utan också samhällsekonomiska
effektivitetsvinster. Vi bedömer det därför mindre sannolikt att
utredningen till följd av direktivens utformning skulle känna sig förhindrad
att lägga de alternativ och förslag som den anser erforderliga.

Sist och slutligen är det självfallet riksdag och regering som måste
prioritera de åtgärder som ryms inom ekonomiskt tillgängliga ramar.

4

6. Arbete i stället för pension

De arbetshandikappade är en tillgång i arbetslivet, men tyvärr står många av
dem i dag utanför arbetsmarknaden. Det är ofta en smärtsam situation för
den enskilde handikappade. Hon eller han vill normalt också göra en
arbetsinsats. Det är också ett slöseri med resurser. Efterhand som habilitering,
rehabilitering och utbildning förbättrats finns det många handikappade
som har kunskaper och förmåga att arbeta.

Redan i dag gör många arbetshandikappade produktiva arbetsinsatser både
på den öppna arbetsmarknaden och i olika former av sysselsättning som
är anpassad till handikappades situation.

Antalet arbetssökande med handikapp ökade med drygt 3 000 personer vid
en jämförelse mellan maj 1987 och samma månad 1988. Av samtliga
arbetssökande vid den tidpunkten 1988 bestod 38 procent av handikappade,
vilket skall jämföras med en andel på 27 procent 1987. Därtill kommer
ytterligare arbetshandikappade som inte anmäler sig som arbetssökande,
eftersom de bedömer möjligheterna att få ett arbete som i det närmaste
obefintliga.

I nuvarande konjunkturläge borde det finnas goda förutsättningar att ge
alla som vill arbeta, även arbetshandikappade, möjlighet att efter förmåga
delta i arbetslivet. Handikappkommittén konstaterade 1984 att staten skulle
spara 1,7 miljarder kronor om 20 000 personer fick arbete i stället för
förtidspension. För de enskilda människorna ligger vinsten i något ännu
värdefullare, nämligen den upplevelse av arbetsgemenskap och arbetstillfredsställelse
som ett eget arbete kan ge.

De nuvarande stödformernas konstruktion jämte det förhållandet att
antalet platser med olika stöd fastställs av riksdagen styr de arbetshandikappade
till arbetsgivare och arbetsuppgifter som myndigheterna bestämmer.
De handikappades egna önskemål har mycket små möjligheter att tillgodoses.
Likaså finns det, som påtalas i budgetpropositionen, en tendens till
inlåsning i stödberättigade anställningar i stället för anställning på den öppna
arbetsmarknaden.

7. Individuella, flexibla lönebidrag

Stödet till de arbetshandikappade bör omformas till ett individuellt stöd
knutet till den handikappade i syfte att i varje enskilt fall kompensera det
produktionsbortfall och de merkostnader på arbetsplatsen som uppstår på
grund av handikappet. Det kommer att öka möjligheterna för vanliga företag
att anställa handikappade. Den handikappade får också själv möjligheter att
styra sitt val av arbete och arbetsplats.

Moderata samlingspartiet har upprepade gånger föreslagit ett system med
individuella, flexibla lönebidrag för arbetshandikappade. Detta förslag har i
princip accepterats och förespråkas av AMS. Regeringen har, efter att först
ha kritiserat förslaget, nu accepterat principen genom att låta AMS införa
dessa bidrag i två län. I övriga län är regeringen uppenbarligen inte beredd att
förbättra de arbetshandikappades möjligheter att få arbeta på vanliga
arbetsplatser.

Enligt vårt förslag skall det flexibla lönebidraget kompensera för den

Mot. 1988/89

Sf266

5

handikappades nedsatta arbetsförmåga. Därför knyts det till den handikap- Mot. 1988/89

pade och inte till arbetsgivaren. Vidare måste bidraget kunna anpassas över Sf266

tiden liksom till den handikappades varierande arbetsförmåga. Det skall utgå

så länge som den handikappade är yrkesverksam. Detta system med

individuella, flexibla lönebidrag skall tillämpas över hela landet. Det bör ses

som ett alternativ till kostsammare stödformer som anställningar vid Samhall

eller förtidspension.

Alla arbetshandikappade behöver inte ha sämre arbetsförmåga än anställda
utan handikapp. Ibland krävs det handikappanpassning och en period för
att finna rutiner som är anpassade till den handikappade.

Systemet med introduktionsbidrag för arbetshandikappade visar att
många handikappade efter en tids hjälp kan anpassa sig till en arbetsuppgift
och sedan arbeta på vanliga villkor. Man bör också notera att huvuddelen av
anställningarna har skett vid mindre företag. Det är, enligt vår mening, dock
givet att man vid en översyn av hela lönebidragssystemet även beaktar
introduktionsbidragens utformning.

De statliga insatserna för att hjälpa handikappade att delta i arbetslivet
består i huvudsak av arbetshjälpmedel, lönebidrag och skyddad anställning.

Härtill kommer kommunala åtgärder.

8. Arbetstekniska hjälpmedel

Utveckling av tekniska hjälpmedel och arbetsplatsanpassning är angelägna
inslag i de insatser som görs för att de arbetshandikappade skall få insteg i
arbetslivet. Sedan några år drivs också inom AMS ett teknikupphandlingsprojekt,
TUFFA. Dock får detta enligt vår mening inte medföra att
individuellt anpassade hjälpmedel utesluts om de ligger utanför upphandlingsavtalet.
Låsning till Tuffas produkter får alltså inte ske.

Ny teknik inom arbetslivet kommer att underlätta för arbetshandikappade.
De datoriserade meddelandesystem som nu finns i många stora företag,
högskolor och myndigheter, och som om några år kommer att möjliggöra
kommunikation även mellan olika företag och myndigheter, kommer t ex att
öppna helt nya möjligheter för syn- och hörselskadade att kommunicera med
personer som varken har speciell handikapputrustning som texttelefoner,
eller särskilda kunskaper som teckenspråk. För synskadade i arbetslivet bör
datorn kunna ges som tekniskt hjälpmedel. Även för hörselskadade och
rörelsehindrade har datorhjälpmedel stor betydelse.

Många försök med datorhjälpmedel har gjorts i olika sysselsättningsprojekt.
Det behövs emellertid en samordning av kunskaperna på detta
område.

Vi har tidigare särskilt betonat nödvändigheten av att döva hörselskadade
har tillgång till texttelefon på arbetsplatsen. Hjälpmedelsutredningen väntas
inom kort redovisa sina överväganden om den framtida hjälpmedelsförsörjningen
för handikappade, varför vi avvaktar med vidare ställningstaganden
på detta område.

6

9. Arbetsförmedling

Arbetsmarknaden skulle fungera bättre om det, förutom den statliga
arbetsförmedlingen, också fanns fristående förmedlingar i kommunal, ideell
eller enskild regi. Också arbetshandikappade skulle då kunna välja en mer
individuellt anpassad hjälp i sina ansträngningar att finna ett lämpligt arbete.
Framför allt skulle den statliga arbetsförmedlingen befrias från mycket
rutinarbete och med större kraft kunna ägna sig åt att bistå just dem som i dag
har svårt att finna arbete, däribland kanske främst de arbetshandikappade. I
annan motion för vi fram förslag om att ändra lagen så att fristående
arbetsförmedlingar tillåts.

10. Förtidspension

Statsmakterna avdelar avsevärda resurser till förtidspensioner. Ökningen av
antalet förtidspensionerade oroar emellertid. Alldeles för många lämnar det
aktiva yrkeslivet alldeles för tidigt. För många av dem vore en fortsatt aktiv
insats i arbetslivet lyckligare. Då är lönebidragsanställningen ett bra
alternativ.

Mest oroande är emellertid tendensen att förtidspensionera unga människor.
Varje år förtidspensioneras omkring 2 000 personer under 30 års ålder.
Ett aktivt uppsökande arbete krävs för att komma till rätta med de unga
arbetshandikappades problem.

En del av dessa får psykiska eller fysiska skador under övergången mellan
ungdoms- och vuxenliv. Andra hade handikapp redan under skolåren.
Arbetet med att skapa bra möjligheter för den sistnämnda gruppen på
arbetsmarknaden måste börja redan i skolan. I det syftet bör utbildningen av
syo-funktionärer innehålla ett väl tilltaget avsnitt handikappkunskap.

I dag ges praktiskt stöd till unga handikappade medelst personlig assistens.
För många gravt handikappade är denna assistens nödvändig. Döva behöver
ofta tolkhjälp. Synskadade behöver ledsagare. Detsamma gäller många
rörelsehindrade. Den nödvändiga tiden för assistens varierar. Dock bör en
samordning kunna ske av det stöd som ges över den kommunala hemtjänsten
och den assistens och det stöd som krävs på arbetsplatsen. Gränsdragningen
mellan de båda områdena bör göras mer flexibel. Tolkhjälpen i olika
situationer behöver ges ett vidare innehåll.

Varje handikappad bör erbjudas en kontaktperson. De allmänna försäkringskassorna
kan här få en roll såsom rehabiliteringsorgan genom vårt
förslag på sjukförsäkringens område. Målet måste vara att ge de arbetshandikappade
möjligheter till arbetsvillkor som så nära som möjligt ansluter till
dem som gäller på den reguljära arbetsmarknaden. Därmed kan antalet
personer som förtidspensioneras minska. Det vore till fördel både för den
enskilde individen och för samhället i stort. Offentliga medel är nödvändiga
för att detta mål skall kunna nås.

11. Samhall

Samhall, f.d. Samhällsföretag, skall bereda arbete åt personer med fysiska
eller psykiska, medfödda eller förvärvade handikapp som hindrar dem att få
arbete på den vanliga arbetsmarknaden.

Mot. 1988/89

Sf266

7

Samhall har successivt fått allt större resurser. För närvarande bereder Mot. 1988/89
Samhall-företagen sysselsättning åt ca 29 000 arbetshandikappade. Staten Sf266

lämnar för närvarande ett statsbidrag som motsvarar 110,4 procent av
lönekostnaderna (inkl sociala avgifter). Målet bör vara att statsbidraget på
sikt sätts till 100 procent.

Cirka fyra procent av de Samhall-anställda slussas ut till arbetslivet. Av
dessa återvänder en femtedel. De fysiskt handikappade har förhållandevis
bättre förutsättningar i yrkeslivet. Deras antal av de Samhall-anställda är
relativt konstant. Däremot ökar andelen psykiskt handikappade och de
psykiskt utvecklingsstörda. Mest ökar andelen socialt handikappade, de med
missbruksproblem.

Invandrarinslaget bland dessa handikappade ökar därtill också. Mer än 40
nationer representeras, varför språkliga kulturell och social bakgrund späder
på problemen med handikappet.

Placering av handikappade vid Samhall kan i en del fall vara en bra lösning.

Anställning i Samhall är emellertid den dyraste formen av handikappsysselsättning.
Denna måste därför förbehållas dem som på grund av sitt svåra
handikapp har stort behov av de särskilda resurser som Samhall har.

Det finns en risk att Samhalls dubbla målsättning - att ge arbete åt
arbetshandikappade och samtidigt agera företagsekonomiskt - leder till att
Samhall vid sin rekrytering inte prioriterar gravt handikappade, t.ex. de
psykiskt handikappade, i den utsträckning som vore önskvärt. Många av dem
som nu är placerade vid Samhall skulle kunna arbeta på vanliga arbetsplatser
genom en lönebidragsplacering enligt tidigare beskrivet mönster.

För att understödja en utslussning från Samhall till öppna arbetsmarknaden
eller till lönebidragsplatser bör anställning vid Samhall bli föremål för
regelbunden prövning. Det är tidigare känt att en betydande del av de
anställda vid Samhall skulle föredra ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Samtidigt som ansträngningar görs för att slussa ut fler från Samhall bör
den centrala administrationen kunna minska. Det är positivt att Samhall
prövar nya driftsformer för verkstäderna och t.ex. ökar antalet inbyggda
verkstäder. Detta förbättrar de handikappades kontakter med vanliga
arbetsplatser.

12. Synskadade hantverkare

Genom ett avtal 1953 mellan staten och Synskadades riksförbund åtog sig
organisationen att driva depåverksamhet för synskadade hantverkare,
medan statens åtagande omfattade full kostnadstäckning. Denna verksamhet
fyller en viktig uppgift, då hantverket av gammal hävd spelat en mycket
stor roll för de synskadades sysselsättning och är ett viktigt alternativ för
många synskadade att få en inkomst.

Utvecklingen har medfört att de ursprungliga kostnadsdelar som beaktades
när avtalet ingicks inte längre räcker för att täcka de faktiska kostnaderna
för verksamheten. Bl.a. har datortekniken tagits till hjälp för att rationalisera
och effektivisera verksamheten.

Med hänvisning till den stora betydelse som depåverksamheten inom
hantverkets område har för de synskadade anser vi att den av budgetproposi

tionen föreslagna ökningen bör höjas med ytterligare 639 000 kronor så att Mot. 1988/89
anslaget för budgetåret 1988/89 uppgår till 6 045 000 kronor. Sf266

13. Utbildningsfrågor

Tillräcklig kunskap om handikapp, t.ex. utvecklingsstörning, saknas fortfarande
hos läkare, sjukgymnaster och annan vård- och habiliteringspersonal.
Detta skapar oro och otrygghet hos många handikappade personer. Det är
därför viktigt att undervisningen om olika handikapp utökas i samtliga
vårdutbildningar.

Utbildningsfrågorna bör överhuvudtaget ägnas ökad uppmärksamhet,
bl.a. för att förbättra attityderna till människor med handikapp.

I ett handikappolitiskt förslag till riksdagen påtalade vi förra året att
länsskolnämnderna, som fått ett ökat ansvar för handikappfrågorna, bör
spela en mer pådrivande roll beträffande handikappades utbildning än i dag.
I det utåtriktade utbildningsarbetet gentemot skolledare och politiker liksom
ute i skolorna är det viktigt att ta tillvara den kunskap som representanterna
för handikapporganisationerna besitter. Ökad kunskap om handikapp lägger
grunden för ökad förståelse, inte minst inom arbetslivet.

Vi föreslog också ökad undervisning och fortbildning i teckenspråk för
lärarpersonal och kan nu med tillfredsställelse konstatera att sådan utbildning
föreslagits i årets budgetproposition. Vi anser att en fortlöpande
utvärdering bör ske av behoven på detta område.

När det gäller elever med olika handikapp har integrering i den ”vanliga”
skolan tillämpats under ett antal år. Enligt HCK, som anser att denna princip
är riktig, ”har ingen tagit reda på hur det går för eleverna och hur de mår i
skolan”. Förbundet menar att en utvärdering av integreringens konsekvenser
bör göras. Vi instämmer i denna uppfattning.

14. Radio- och kassettidningar

Vår principiella ståndpunkt är att var och en bör ha rätt att läsa den tidning
vederbörande själv väljer.

Riksdagen uttalade 1988 att ”utbyggnaden av utgivningen av radio- och
kassettidningar till att omfatta 50 dagstidningar endast skall ses som ett
'delmål’. Det är angeläget att detta delmål uppnås så snabbt som möjligt.
Skulle det ske inom kortare tid än fem år vore det, som framhölls i
propositionen, en stor framgång. Riksdagen bör vara beredd att ompröva
anslagets storlek, så att inte medelsbrist hindrar att de tidningar som så
önskar kan få anslag för utgivande av radio- och kassettidningar”

(KU 1987/88:39, rskr 291).

Taltidningsnämnden har nu fått intresseanmälningar från närmare 40
tidningsföretag utöver de 16 som utkom innan nämnden påbörjade sitt
arbete. Delmålet 50 dagstidningar är således nått långt innan den nämnda
femårsperioden gått. Målsättningen bör vara att de tidningar som önskar
anslag för utgivande av radio- och kassettidningar bör ges ett sådant. Taltidningsutbudet
bör i sin helhet ses över. Större vikt bör läggas vid utgivning av
dagstidningar. Vi förutsätter att regeringen återkommer med förslag till
riksdagen i dessa frågor.

15. Talboks- och punktskriftsbibliotek (tpb)

Riksdagen uttalade förra året med anledning av motioner från samtliga
oppositionspartier vikten av att TPB:s produktion av tal- och punktskriftsböcker
kan upprätthållas. Om anslagna medel skulle visa sig otillräckliga
borde - enligt uttalandet - regeringen föreslå tilläggsanslag.

TPB har under flera år haft svårigheter att upprätthålla en tillfredsställande
produktion av främst punktskriftsböcker för försäljning, då efterfrågan
överträffat förväntningarna.

Regeringen har emellertid inte reagerat på riksdagens uttalanden. Vi anser
därför att riksdagen nu bör fatta ett beslut som garanterar den ifrågavarande
produktionen av tal- och punktskriftsböcker för i varje fall den närmaste
tiden, dvs det kommande budgetåret.

Vi föreslår att riksdagen beslutar att TPB skall tillåtas att för ändamålet
använda medel avsedda för kompensation för kassettskatten. Merparten av
dessa ca 1,5 miljoner kronor förbrukas ändå inte. Uttaget ur anslaget för
kompensation för kassettskatten skall begränsas till högst 257 000 kronor,
vilket tillgodoser det behov TPB anmält.

16. Hälso-och sjukvård

Som angetts i ingressen till denna motion är vi kritiska till de riktlinjer för
utformningen av hälso- och sjukvården som antogs av riksdagen genom HS
90-beslutet. Den kraftiga expansionen av primärvården sker på bekostnad av
sjukhusvården och försämrar de handikappades möjlighet att få tillgång till
adekvat vård inom länssjukvården. Vi begär i vår hälso- och sjukvårdsmotion
att regeringen bör förelägga riksdagen reviderade regler för hälso- och
sjukvården så att den kvalificerade sjukvården ges ökat utrymme.

Moderata samlingspartiet har heller aldrig godkänt Dagmar-systemet,
som allvarligt begränsat patienternas valfrihet i vården genom att i stor
utsträckning beröva dem rätten att själva disponera över sina sjukförsäkringspengar.
Dagmarsystemet har bl.a. inneburit väsentliga inskränkningar i
läkarjourverksamheten och att s.k. fritidspraktiker uteslutits från att få
ersättning från sjukförsäkringen för patientbesök. I sådana fall är patienterna
hänvisade till att betala även den del av kostnaderna som sjukförsäkringen
annars skulle ersätta. Det är en orättvis sjukvårdspolitik, som inskränker de
mindre välbeställda patienternas valfrihet. Genom Dagmar-systemet undandras
bl.a. handikappade och äldre en vårdresurs som skulle förbättra
möjligheterna till fritt läkarval och hembesök vid sjukdom.

Moderata samlingspartiet begär i den hälso- och sjukvårdspolitiska
motionen att det orättvisa Dagmar-systemet snarast bör avskaffas. I stället
bör en allmän obligatorisk sjukvårdsförsäkring införas så att den enskilda
människan själv kan välja den vård som vederbörande finner bäst, oavsett
om vården bedrivs av enskild vårdgivare eller av landstinget.

Tillgången till specialister bland såväl läkare som tandläkare är viktig, inte
minst för de handikappade. Det gäller såväl inom den offentligt bedrivna
vården som i enskilt bedriven vård. För att möjliggöra sådan specialistvård
måste ersättningstaxan förbättras för läkare och tandläkare som bedriver
privatpraktik. Äldre, omsorgspatienter och handikappade med speciella 10

Mot. 1988/89

Sf266

behov skall ha full rättighet att välja mellan läkare och tandläkare som
arbetar privat eller hos landstinget.

Särskilt för handikappade skulle våra förslag på hälso- och sjukvårdens
område innebära att de fick full frihet att anlita den allmänläkare eller
specialistläkare som de önskar. En egen läkare skulle innebära väsentliga
fördelar för t.ex. diabetiker, reumatiker och neurologiskt handikappade.

Inte minst för de utvecklingsstörda är det väsentligt att kompetensen inom
detta specialområde upprätthålls, såväl inom vården som på myndighetsnivå.
Med det återupprättande av medicinalstyrelsen som vi föreslår i en annan
motion skulle detta möjliggöras.

17. Sjukgymnastik

Privatpraktiserande sjukgymnaster, som ger vård och hjälp till mer än 50
procent av dem som behöver sjukgymnastik inom den öppna vården, har allt
svårare att kunna fortsätta sin verksamhet på grund av alltför låg ersättning
från sjukförsäkringen. Det är mycket viktigt att en väsentlig uppräkning av
taxorna snarast sker. Remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom
sjukförsäkringens ram utgör många gånger problem, inte minst för handikappade
personer. Det innebär att de först måste göra ett besök hos läkare
för att få remiss till en sjukgymnast. Detta remisstvång bör slopas.

18. Handikappidrotten

Handikappidrotten har utvecklats starkt under senare år. Inte minst de
svenska framgångarna vid de senaste vinter- och sommarolympiaderna
imponerade. Svenska handikappidrottare framstod där som goda ambassadörer
för vårt land.

Särskilt betydelsefull är den breddverksamhet inom handikappidrotten
som vuxit fram. För barn och ungdomar med handikapp av olika slag är
möjligheter att träna den motoriska färdigheten och att kunna delta i fysiska
aktiviteter viktiga av såväl fysiska som psykiska skäl.

För att förbättra förutsättningarna för handikappade att i skolan delta i
olika idrottsaktiviteter bör ökat utrymme ges inom idrottslärarutbildningen
för undervisning om de särskilda krav detta ställer. Utgångspunkten skall
vara att barn med handikapp i mån av förmåga skall delta i den vanliga
idrottsundervisningen. Men det måste också skapas utrymme för specialundervisning
i motorisk träning för elever som har behov av detta.

Vid tilldelning av tider i idrottsanläggningar måste stor hänsyn tas till
handikappföreningarnas önskemål. Stat och kommun har ett särskilt ansvar
för att människor med handikapp bereds möjlighet till fysisk rekreation
genom idrott.

Vi hänvisar i övrigt till kommittémotion 1988/89:Kr502.

19. Bostadsfrågor

När riksdagen tog sitt ”Handikapprogram” i anslutning till det internationella
handikappåret 1981 var en av parollerna ”goda och ändamålenliga
bostäder åt alla”. Men långt ifrån alla har en god och ändamålsenlig bostad.

Mot. 1988/89

Sf266

11

Detta förhållande är speciellt vanligt bland handikappade.

Många kan inte känna sig trygga i sin bostad om de på grund av
funktionshinder blir tvingade att t.ex. använda rullstol eller gånghjälpmedel.
Orsaken till otryggheten beror givetvis på ett ökande hjälpbehov på grund av
uppkommen skada eller försämrat tillstånd men än oftare beroende av
bostadens undermåliga tekniska och arkitektoniska utformning från handikappsynpunkt.
Det kanske saknas hiss, det kan förekomma stora nivåskillnader
i och utanför bostaden eller det kan vara svårt att förflytta sig i en rullstol i
den egna lägenhetens trånga dörrar.

Om arkitekter, tekniker, samhällsplanerare m.fl. redan på projekteringsoch
ritningsstadiet räknade med att några av hyresgästerna kommer att
drabbas av handikapp skulle många av de stora och kostsamma anpassningsåtgärder
av olika slag som nu ofta måste tillgripas kunna undvikas. Det skulle
dessutom vara till glädje även för andra som inte är handikappade. Även
mindre åtgärder, som kan vara av stor betydelse för de handikappade, kan
spara pengar samtidigt som man redan från början skapar bostäder som
passar alla.

Detta gäller också allmänna lokaler, som finns i varje bostadsområde. De
blir ofta p.g.a. tanklöshet alltjämt felaktigt byggda från de handikappades
synpunkt. Att sitta hemma isolerad på grund av att samlingslokalen,
matsalen, teaterlokalen eller idrottsarenan är otillgänglig är ofta den
handikappades öde.

Vid byggande av bostäder och allmänna lokaler måste de kommunala
handikapprådens och handikapporganisationernas synpunkter bättre tas till
vara. Deras synpunkter är väsentliga också i samband med den stora
utflyttning från institutionerna som pågår och planeras.

20. Flerhandikappade

Det finns också personer med så stort service- och omvårdnadsbehov att ett
eget boende inte är tänkbart. Det är människor med flera eller grava
funktionsnedsättningar, t.ex. rörelsehinder i kombination med syn-, hörseloch/eller
talskador - en förhållandevis liten grupp men utsatt på grund av att
generellt stöd i form av hemtjänst och hemsjukvård inte är tillräckligt.

Särskilt svår är situationen för de yngre när de efter avslutad rehabilitering
inte kan erbjudas annat än överflyttning till långvårdsklinik eller sjukhem.

Lösningen för denna grupp gravt funktionshindrade är att man, som skett i
några fall, bildar små kollektiv eller gruppboende med en fast personalgrupp.
Detta ger trygghet och ökad stimulans med någorlunda närhet till familj och
andra anhöriga samt möjlighet till en väl fungerande rehabilitering.

För att boendealternativen skall kunna utvecklas har från flera håll
påtalats nödvändigheten av statsbidrag även till gruppboende. Denna fråga
bör prövas i samband med de överväganden som nu görs rörande huvudmannaskapet
för primärvården.

21. Hemtjänsten

Det råder enighet om att den som vill bo kvar i sitt eget hem skall ha rätt och
möjlighet till detta. Därför är det av största betydelse att hemtjänsten

Mot. 1988/89

Sf266

12

fungerar väl. Liksom när det gäller hälso- och sjukvården skall den enskilde
ha största möjliga frihet att välja den typ av hemtjänst/hemsjukvård, som hon
anser bäst. I Danmark och Finland betalar socialförsäkringen medel direkt
till den person som behöver hemtjänst, så att vederbörande har möjlighet att
anställa sin personliga assistent eller köpa tjänster från kommunen. Olika
s.k. Independent living-projekt som STIL i Stockholm och Aarhusordningen
i Danmark har startats där de som anlitar hemtjänst har bildat kooperativ,
som fungerar som arbetsgivare för de personliga assistenterna. Var och en
kan på detta sätt ha en möjlighet att välja sin egen hemhjälp och känna
tillfredsställelse över att bestämma över sin egen situation.

Inom hemtjänsten, liksom på alla andra samhällsområden, är det viktigt
att det finns alternativ att välja mellan: kommunens hemtjänst, kooperativ,
föreningar och enskilda hemtjänstbolag, som kan bedriva verksamhet i egen
regi eller på kommunal entreprenad.

Sådan verksamhet har börjat bedrivas av vårdpersonal på sina håll. För att
öka den enskildes valfrihet anser vi att bidrag, motsvarande den kostnad som
kommunen skulle ha för en persons hemtjänst om den administrerades av
kommunen, bör gå direkt till den enskilde som en ”hemvårdsersättning”.

Om vårt samhälle överhuvudtaget skall klara social vård och service på ett
tillfredsställande sätt till allt fler äldre, sjuka och handikappade som behöver
hemtjänst, är det alldeles nödvändigt att de kommunala monopolen bryts
och att nya alternativ får växa fram. Det är också viktigt att underlätta för
anhöriga vårdare att klara sin uppgift. Genom våra förslag på hälso- och
sjukvårdens område underlättas t.ex. möjligheten till avlastning för anhöriga
vårdare.

22. Vissa socialförsäkringsfrågor

Vi har i en annan motion begärt en förändring av sjukförsäkringssystemet.
Genom de förslag vi framför i denna motion - bl.a. sjuklön med s.k.
arbetsgivarinträde - kan resurser frigöras till tidiga rehabiliteringsinsatser,
som är nödvändiga för att t.ex. undvika alltför tidig förtidspensionering.
Förkortade sjukskrivningstider skulle minska samhällets utgifter väsentligt,
vilket bl.a. redovisats av den s.k. ESO-kommittén. Genom förkortade
sjukskrivningstider och tidiga rehabiliteringsinsatser kan resurser indirekt
överföras till förbättringar på i dag eftersatta områden inom handikappolitiken.
Socialförsäkringens resurser kan med andra ord styras över dit de bäst
behövs.

I årets budgetproposition aviseras ett kommande förslag om en samlad
reform för högkostnadsskydd, som bl.a. skall innefatta läkemedelsförmåner,
sjukreseförmåner samt ytterligare en grad i handikappersättningen. Samtidigt
aviseras vissa omprioriteringar, varvid förmånerna för vissa läkemedel,
som i dag är kostnadsfria för patienten, skall ingå i ett allmänt högkostnadsskydd.

Moderata samlingspartiet har redan tidigare deklarerat att partiet inte kan
acceptera någon inskränkning i den rätt till kostnadfria läkemedel som i dag
gäller. Det är snarare angeläget att överväga utvidgningar av de läkemedel
som omfattas av dagens bestämmelser.

Mot. 1988/89

Sf266

13

Mod detta bakgrund avvisar vi regeringens aviserade förslag om inskränkningar
i rätten till kostnadsfria läkemedel.

23. Handikappade flyktingar och invandrare

Att vara handikappad flykting och invandrare kan vara svårt av många skäl.
Vi anser att dessa människors speciella problem särskilt bör uppmärksammas.
Bland de asylsökande flyktingar som kommer till Sverige finns också
enstaka personer med allvarliga funktionsnedsättningar. För deras del är det
viktigt att rehabiliterande insatser kan sättas in redan under den tid de väntar
på uppehållstillstånd.

I den nya lagen om bistånd åt asylsökande står i § 7 att bistånd kan lämnas
som särskilt bidrag, t.ex. till ”handikapputrustning och andra hjälpmedel
som är nödvändiga för en dräglig livsföring”.

Det har emellertid visat sig att oklarhet råder när det gäller ansvaret för
verksamheten, hur kostnaderna fördelas och vem som skall ta initiativ. Då
ansvaret för de asylsökande åvilar staten bör klara regler tillskapas.
Förslagsvis kan bedömningen av eventuella behov av hjälpmedel göras vid
den första hälsoundersökningen och åtgärder vidtas redan under väntetiden.

Detta bör ges regeringen till känna.

24. U-hjälp till handikappade

Svenskt u-landsbistånd präglas ofta av storskaliga projekt, typ Bai Bang och
Cotmale, medan den lilla människan och de mindre spektakulära projekten
inte alltid får det stöd de förtjänar.

En grupp som har det särskilt svårt i de mindre utvecklade länderna är de
handikappade. Handikappet anses ofta bero på onda andar eller ett gudarnas
straff för förfädernas förmenta illgärningar. De handikappade göms ofta bort
och anses innebära en skam för släkten. Självklart är också de ofta mycket
begränsade ekonomiska resurserna en hämmande faktor vid behandlingen
av de handikappade.

13 svenska handikapporganisationer har i samråd med SIDA bildat
handikapprörelsens biståndsorganisation SHIA (Swedish Handicapped International
Aid) för att kanalisera u-hjälpen till de handikappade. SHIA
anses ibland bortglömd av SIDA vid fördelningen av länderramarna och har
ännu inte fått den betydelse och status inom alla handikapporganisationer
som är önskvärd. Ett vidare arbete för att ge SHIA både resurser och stöd för
hjälp till de handikappade i u-land är nödvändigt.

Moderata samlingspartiets ideologi innebär att stöd och hjälp skall gå till
dem som bäst behöver det. Vi anser följaktligen att det svenska ulandsbiståndet
då också skall komma de handikappade till del i större
utsträckning än vad som nu är fallet.

SHIA:s verksamhet skall enligt vår mening därför utvecklas genom att
medel från SIDA, som nu utnyttjas ineffektivt och till av oss oacceptabla
projekt, i stället delvis kanaliseras genom SHIA till mer samhällsbetonade
projekt. Här vill vi ge två exempel på renodlade samhällsprojekt.

Att utbilda personal för rehabilitering i u-länderna skulle snabbt kunna

Mot. 1988/89

Sf266

14

hjälpa många som drabbats av handikapp genom sjukdom, men också
förbättra förutsättningarna för dem som handikappats genom krigshandlingar.

Att ge handikappade barn skolutbildning. Det är att märka att i Afrika får
endast två av 100 handikappade barn tillgång till skolutbildning, i Asien en av
100 och i Latinamerika fyra av 100.

Vi vill stötta handikapporganisationerna i deras arbete för handikappade i
u-länderna och ge SHIA vidgade resurser till samhällsbetonade projekt.

25. Hemställan

Vi hemställer

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett flexibelt lönebidragssystem
för arbetshandikappade i enlighet med vad i motionen
anförts,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om datorhjälpmedlens betydelse för
handikappade,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av att döva hörselskadade har
tillgång till texttelefon på arbetsplatsen,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av utbildning i handikappkunskap för
syo-funktionärer,2]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att varje
handikappad bör erbjudas en kontaktperson vid försäkringskassan i
enlighet med vad i motionen anförts,

[att riksdagen beslutar att under G 7 i bilaga 7 till budgetpropositionen,
Kostnader för viss verksamhet för handikappade, för budgetåret
1989/90 anslå 39 616 000 kronor, vilket innebär en höjning med
639 000 kronor i syfte att förstärka Synskadades riksförbunds depåverksamhet
i enlighet med vad i motionen anförs,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ökad undervisning om olika handikapp
i vårdyrkesutbildningarna,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om länsskolnämndernas ansvar för utbildningen av
handikappade,2]

[att riksdagen hos regeringen begär en utvärdering av integreringen
av handikappade elever i skolan,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utgivningen av radio- och kassettidningar,4]
[att riksdagen beslutar att under G 16 i bilaga 10 till budgetpropositionen,
Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader,
för budgetåret 1989/90 anslå 35 869 000 kronor,5]

[att riksdagen under förutsättning av bifall till yrkandet ovan
beslutar att under G 15 i bilaga 10 till budgetpropositionen, Talboksoch
punktskriftsbiblioteket: Förvaltningskostnader, för budgetåret
1989/90 anslå 17 869 000 kronor,5]

Mot. 1988/89

Sf266

15

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
remisstvånget för sjukgymnastisk behandling inom ramen för den
allmänna sjukförsäkringen bör slopas,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om statsbidrag till gruppboende,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hemvårdsersättning i syfte att skapa frihet för
den enskilde att välja alternativ hemtjänst,3]

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kostnadsfria läkemedel,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om hjälp och stöd tillhandikappade flyktingar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Swedish Handicapped International Aid
(SHIA) och om nödvändigheten av att u-landsbiståndet i större
utsträckning kommer handikappade till del.6]

Stockholm den 20 januari 1989

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

Görel Bohlin (m)

11988/89: A216
21988/89:Ub809
31988/89:So224
41988/89 :K805
51988/89 :Kr234
61988/89:U208

Mot. 1988/89

Sf266

gotab 16576, Slockholm 1989

16