Det europeiska valutasamarbetet

Betänkande 2002/03:FIU8

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 10 december 2002

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC

Det europeiska valutasamarbetet(doc, 107 KB)

PDF

Bilaga: bet_200203_fiu_8(pdf, 276 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2002/03:8 Det europeiska valutasamarbetet

Beslut

Motioner om det europeiska valutasamarbetet (FiU8)

Riksdagen avslog, med hänvisning till de pågående partiledaröverläggningarna, motioner från allmänna motionstiden 2002 om det europeiska valutasamarbetet EMU. Motionerna handlar om införande av euro, former för ställningstagande till euro, informationsinsatser i samband med folkomröstning om euro och analyser av effekter att införa euro.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 13

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2002-11-14
Justering: 2002-11-21
Trycklov till Gotab och webb: 2002-12-02
Trycklov: 2002-12-02

Betänkande 2002/03:FIU8

Alla beredningar i utskottet

2002-11-14

Motioner om det europeiska valutasamarbetet (FiU8)

Finansutskottet föreslår, med hänvisning till de pågående partiledaröverläggningarna, att riksdagen avslår motioner från allmänna motionstiden 2002 om det europeiska valutasamarbetet EMU. Motionerna handlar om införande av euro, former för ställningstagande till euro, informationsinsatser i samband med folkomröstning om euro och analyser av effekter att införa euro. Debatten startar kl. 13 och direktsänds i SVT och i radions P1.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2002-12-09

Debatt om förslag 2002/03:FIU8

Webb-tv: Det europeiska valutasamarbetet

Dokument från debatten

2002-12-09Protokoll 2002/03:32

Protokoll från debatten

Tommy Waidelich (S)

Anf. 33 Tommy Waidelich (S)

Fru talman! Den här riksdagsdebatten blir något av starten på en nio månader lång folkomröstnings- kampanj. Ska Sverige införa euron, eller ska vi stå utanför det europeiska valutasamarbetet? Det avgörs den 14 september nästa år, inte av oss riksdagsleda- möter utan av svenska folket i en folkomröstning. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska införa eu- ron. Vi vill att Sverige fullt ut ska delta i valutasam- arbetet. Därför kommer vi att rekommendera våra väljare att rösta för euron den 14 september. Det finns två skäl till det: För det första arbete och välfärd och för det andra demokratin. Valutasamarbetet är bra för arbete och välfärd. Ett svenskt medlemskap kan bidra till lägre räntor och därigenom ökad sysselsättning, högre tillväxt och mer resurser till välfärden. Euron gör det lättare för män- niskor att resa över nationsgränserna inom EU och bidrar till ökad handel, bättre konkurrens och lägre priser i Europa. Det är bra för svenska löntagare. Ett litet land som Sverige blir mindre sårbart i ett valutasamarbete med andra länder. Minns vad som hände 1992! Då var så gott som samtliga partier här i riksdagen överens om att försvara den svenska kro- nan. Trots detta tvingades vi släppa kronförsvaret när den internationella spekulationsvågen tryckte på. Tiden efter 1992 visar också på flera fall när vi politiker här i riksdagen tvingades till beslut för att blidka marknaden. Vi minns väl alla sparpaketen i mitten av 90-talet. För mig är det inte demokrati när den svenska politiken dikteras av valutaspekulanter, när vi tvingas till besparing efter besparing för att få marknadens förtroende. I ett valutasamarbete tillsammans med andra kan vi stå emot. I ett valutasamarbete får vi mer svängrum för svensk politik. Då avgör de svenska väljarna vår ekonomiska politik - inte valutaspekulanter eller marknaden. Att fullt ut delta i det europeiska valutasamarbetet följer svensk internationell tradition. Det är en natur- lig fortsättning på EU-medlemskapet. De flesta EU- länderna deltar, och ansökarländerna från Central- och Östeuropa vill inget hellre än att komma med så fort som möjligt. För dem handlar det inte bara om att underlätta handel och tillväxt, att säkra jobb och välfärd för framtiden. För dem handlar det inte bara om att söka en trygg hamn i en värld av ökad valutaspekulation mot enskilda länder. För dem handlar det också om freden, om att tillhöra en europeisk gemenskap, där samarbetet är så djupt att ingen skulle komma på tanken på väpnade konflikter, en europeisk gemen- skap med ömsesidigt beroende, där eventuella me- ningsskiljaktigheter löses fredligt mellan regeringarna vid förhandlingsbordet eller i öppen debatt i Europa- parlamentet. Det är viktigt att komma ihåg när vi diskuterar valutasamarbete. Den gemensamma valu- tan handlar om mer än pengar. Den handlar om jobb och välfärd, om fred och demokrati. Vi socialdemokrater vill att Sverige ska införa eu- ron och fullt ut delta i det ekonomiska och monetära valutasamarbetet. Men det slutgiltiga ställningstagan- det ska göras av svenska folket i en folkomröstning den 14 september nästa år. Det innebär att var och en av oss, som medborgare, måste bilda sig en egen uppfattning efter saklig information och debatt. Det är därför viktigt att regeringen fördelar de statliga resurser som kommer att satsas på informa- tion rättvist mellan ja- och nej-sidan. Partierna bör också sträva efter att uppnå en frivillig överenskom- melse om att öppet redovisa finansieringen av sina kampanjer. Det är också något som finansutskottet betonar i det betänkande som ligger till grund för dagens de- batt. Utskottet tar inte ställning till alla detaljer kring folkomröstningen, till exempel hur valsedlar ska utformas. Det blir en fråga för partierna i kommande partiledarsamtal. Finansutskottet har ändå sett det som viktigt att anordna den här debatten. Euron är en fråga som kommer att diskuteras mycket de närmaste nio månaderna. Det är då naturligt att frågan också debatteras här i riksdagen. Jag ser fram emot en in- tressant och spännande debatt här i dag och de kom- mande nio månaderna. Med de orden yrkar jag bifall till förslaget i fi- nansutskottets betänkande.

Fredrik Reinfeldt (M)

Anf. 34 Fredrik Reinfeldt (M)

Fru talman! Som nämnts folkomröstar Sverige om inträde i euron den 14 september nästa år. Denna folkomröstning kan väl sägas ansluta till en ganska brokig skara folkomröstningar i den svenska histori- en, där smått har blandats med stort och där det inte alltid har varit alldeles enkelt att i efterhand utläsa resultatet. Låt oss därför bidra till att göra en i grunden ganska komplicerad fråga i en folkomröstning enklare genom att samlas kring ett samlat ja och ett samlat nej och att gemensamt bidra till en tydlig och öppen debatt, som bygger på intresse för varandras stånd- punkter och lyhördhet. I den delen kan noteras att ansvarigt statsråd i dag, till skillnad från hans chef, visar just det intresset genom att komma för att också lyssna till andra, inte bara höra sitt eget anförande uppläsas. Det finns som bekant två nej-sidor. Den ena kommer att vara företrädd i den första rundan här i dag. Det är de som hävdar att det här huvudsakligen är fråga om inflytande. För mig är det argumentet mycket märkligt. Det är de facto så att ett eurointräde gör att det inte längre är en penningpolitik och Sveriges riksbank som ska stabilisera ekonomin i det medelfristiga perspektivet. Det lyfts tillbaka till riksdag, regering och finanspolitik. De som samlas kring ett nej av det slaget här i kammaren, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, var ju de som motsatte sig denna självständiga riksbank - det som i dag är deras bästa argument för att hävda att Sverige inte ska gå in i euron. Det var de som tyckte att riksdagen förlorade inflytande när den stabilise- ringsmakten lyftes över till Riksbanken, och det är de som nu motsätter sig när inriktningen går åt det andra hållet. Med den opinionsutveckling som har varit den se- naste tiden har vi en liten men ändå nej-övervikt. Utgångspunkten, såsom det ser ut i dag, är att det mycket väl kan bli ett nej i nästa hösts folkomröst- ning. Då säger Sverige nej till den Östersjövaluta som är på väg att etablera sig kring Östersjöns stränder, där vi i så fall blir utanför. Då säger Sverige nej till det som blir det samlade, sammanvuxna, fredliga Europas gemensamma valuta - en valuta som inte bara kommer att vara det västra Europas valuta utan mycket snart också valutan för de östra delarna av Europa. I den kommande debatten ska det finnas plats för både små och stora argument. Det får inte bara bli en diskussion mellan professorer och riksbankschefer, även om den är viktig. Vi som är för - och det är Moderaterna - tycker att det är enklare när alla har samma pengar. Vi är övertygade om att det på sikt blir billigare. Vi såg en tendens att priserna höjdes på en del mindre varor runtom i Europa när euron infördes för att därefter sjunka igen. Vi tror att när euron sätter sig kommer det totalt sett leda till ökad konkurrens och billigare priser. Vi tror att det bra för landets småföretagare som inte har storföretagarnas möjligheter att flytta runt valutarisker utan som är mer beroende av om det blir euro eller svensk krona. Det kan påpekas att det svenska landslaget i hock- ey kan fortsätta att heta Tre kronor. Den frågan har jag stött på. Detta Tre kronor återspeglar inte att det är tre enkronor utan precis som de tre kronorna som sitter på Stockholms stadshus det faktum att det är Erikssläktens gamla vapen som det svenska hockey- landslaget har gjort till sitt. Hockeylandslaget behö- ver alltså inte få något annat namn. Till de som tycker det är viktigt kan bilden av kungen finnas på mynten eller någon annan svensk som vi tycker är viktig att ha som symbol för Sverige. Väldigt många av de argument som har använts går att pricka av. Det är också en fråga om inflytande. Som nämn- des är detta för många av oss en del av det vi sade ja till 1994. Det är en del av att vara medlem i familjen och det europeiska samarbetet. Det är det som ger inflytande. Det är den del av samarbetet som i dag växer sig väldigt stark, nämligen eurokretsen inom EU-samarbetet. Det är också väldigt viktigt att vi inte överdriver vare sig vi hamnar på ja eller nej vad effekten av euron ska bli. Det är inte denna himmel eller detta helvete som beskrivningen ibland blir i olika debatter av det här slaget. Euron är i dag, tror jag, ett av många sätt att få en bra tillväxt, en politik för jobben och en stabilitet i den svenska ekonomin. Men det är inte allena salig- görande. Det går inte att införa euron och i övrigt missköta ekonomin. Vi har en del exempel i Europa där man i dag har ekonomiska problem trots att man har euron till hjälp. Man måste i allt väsentligt fort- sätta att föra en bra och sund ekonomisk politik även om euron kan vara en hjälp. Det finns en del argument som är väldigt viktiga att lyssna till som kommer från förespråkare på nej- sidan. Det är de som säger att när penningpolitiken försvinner måste någonting annat i det medelfristiga perspektivet stabilisera den svenska ekonomin. Det tror att de har alldeles rätt i. Jag tror dock att de över- driver hur framgångsrik Riksbanken har varit i detta. De tappar lätt bort det faktum att kronans köpvärde har urholkats. Det har kanske i det korta perspektivet inte varit lika synligt för svenska löntagare. Men det märks när man ska betala importerade varor eller när svenskarna försöker ta sig ut på semester runtom i vår omvärld. Det har hetat bland annat att det är bra med en folk- omröstning nästa höst, för då har många svenska varit ute i Europa. Men det är alltmer sällan som svenskar- na har råd att ta sig ut ur Sverige och semestra i andra delar av Europa eller i andra delar av världen. En viktig förklaring till det är att vår svenska kro- na har tappat mycket av sin köpkraft. Det är bra för exportindustrin och därför också företrätt av en del direktörer, som av det skälet tycker att det är en bra idé, men dåligt för svenska löntagare och svenska småsparare som försöker att få pengarna att räcka till. I remissvaren till dem som har funderat över hur man ska ersätta stabiliteten har Riksbanken och Riks- gäldskontoret påpekat att man kan ha kvar vårt sy- stem med ett inflationsmått. Men i stället för att styra det via penningpolitiken kan man föra över det ansva- ret på finanspolitiken så att ansvaret landar här inne i riksdagens kammare och på regeringen. Det tycker jag är väl värt att resonera vidare kring. Det bör vara en viktig framkomlig väg för att lösa det problem som ändå illustreras på detta sätt. Men det måste också till annat. Vi menar att finansiell stabilitet i sig är oerhört viktigt och att vi inte åter hamnar i ett läge med hög skuldsättning av tillgångsmassan i den svenska eko- nomin. Det behövs finansiell stabilitet i den svenska banksektorn. Vi tror att lägre utgiftskvot att ta ned de höga svenska utgifterna. Det vore ett sätt att bättre förbereda oss för de tider som alltid återkommer då det är lite sämre och man kanske behöver öka de offentliga utgifterna. Till det kommer också en låg skuldsättning. Mo- deraterna har satt som mål att skuldkvoten bör vara bara 40 % av våra samlade resurser. Den har precis gått ned under 50 %. Ju lägre offentlig skuldsättning Sverige har desto bättre rustade är vi för dåliga tider. Det talas om att man ska stå redo för asymmetrisk chock, som det sägs med fina ord. Det är bland de värsta ord jag känner till. Det betyder att man drabbas av en chock som inte drabbar någon annan. Sedan förs det stora diskussioner. Kan det egentligen hända Sverige? Sanningen är att det är väldigt svårt att tänka sig hur utifrån kommande chocker bara skulle landa i Sverige och inte någon annanstans i vår omvärld. De problem av egen karaktär som Sverige har haft är i vår nära historia självskapade. Det är när vi i Sverige har tappat kontroll över offentliga finanser, inflation och arbetslöshet som problemen har kom- mit. Men det är inte ett importerat problem. Mycket av lösningen ligger i att lägga en egen grund via sta- bilitet, låga utgifter och finansiell stabilitet. Jag tror att en översyn av det saldomål som styr finanspolitiken kommer att behövas. Nu lånar den mycket av sitt överskott från det pensionssystem som om bara några år enligt de flesta inte kommer att leverera den typen av överskott. Då behövs det för- modligen diskuteras hur saldomålet ser ut. Det har också påpekats i debatten de senaste dagarna. Till sist är det viktigt att konstatera att det Euro- paprojekt som många av oss har jobbat länge för att också Sverige ska bli en del av lever och utvecklas väldigt snabbt. Det är oerhört glädjande. Vi ser hur vi samlas runtom i Europa för att diskutera en gemen- sam framtid. Vi kan bli lite oense om hur vi ska för- djupa detta samarbete och vem det egentligen är som ska bestämma. Men Europasamarbetet har fört Euro- pas folk närmare varandra. Det är på högsta modet från alla delar av Europa att få komma med. Det leder till att människor möts som förr i tiden stred med varandra eller odlade myter om varandra. För mig bidrar det faktum att man har gemen- samma pengar till att förstärka känslan av samhörig- het och känslan av en gemensam identitet. För mig, oaktat alla dessa viktiga ekonomiska argument, kommer det att vara det viktigaste skälet för att rösta ja i den folkomröstning som kommer nästa höst.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 35 Karin Pilsäter (Fp)

Fru talman! För oss liberaler är detta en rolig dag. Vi har äntligen fått en livligare debatt om EMU- medlemskapet, och datumet för folkomröstningen är utsatt. I detta fall är det inte som när man bestämmer datum för bröllop att man redan har bestämt sig. Nu är det öppet för oss alla att på detta datum säga ja eller nej, och ta ställning för om vi vill säga ja eller nej. Vi liberaler kommer envetet att kämpa för att så många som möjligt ska tycka att det är en bra idé att ta en ja-sedel. Det får absolut inte fastna vid någon specialiserad diskussion om stabiliseringspolitikens exakta utform- ning och penningpolitikens roll. Den diskussionen ska vi också föra. Vi ska föra den både mellan ja- och nej-sägare och bland ja-sägarna. Det finns många olika möjligheter som ligger framför oss. Men det är inte den största och viktigaste frågan. Det gäller att lyfta blicken framåt och se de långa perspektiven. Vilket Europa vill vi bygga? Vilken framtid vill vi bygga? Vill vi vara med och bygga den eller vill vi ställa oss bredvid och titta på? Den gemensamma valutan är en del i hela Euro- paprojektet och Europasamarbetet. I grunden är syftet först och främst att skapa fred och bevara fred men också att främja utvecklingen av mänsklig samvaro och samverkan i Europa och på sikt i allt större kret- sar. Det kanske ofta låter konstigt för oss här i Sverige och för den unga generationen att valutasamarbetet och frågan om man ska ha euro eller kronor har nå- gonting med fred och frihet att göra. Få tror väl att det skulle utbryta krig i fall vi röstade nej nästa år. Det handlar om samverkan och att riva gränser mellan människor, att riva administrativa gränser, att riva politiska gränser och att riva ekonomiska gränser mellan människor så att man kan vara med och bygga den framtid som man själv helst vill ha. För de forna kommunistländerna, för människor i de länder som under mycket lång tid har lidit under kommunistisk diktatur, är däremot frågan om fred och frihet mycket levande. En integration med Euro- pa i övrigt inklusive ett deltagande i EMU är ju för dem ett ytterligare och oåterkalleligt steg bort från det tidigare förtrycket och ett bevis på att de är fast för- ankrade i demokratiernas krets. Jag menar att det skulle bli en mycket konstig situation för oss i Sveri- ge om vi skulle ställa oss utanför och omges bara av länder som är med i eurosamarbetet. Fru talman! Det första och för oss viktigaste ar- gumentet för ett svenskt medlemskap i EMU handlar just om inflytandet i hela Europasamarbetet. En del nöjer sig med ett krämarnas Europa och tycker att storföretagen redan är med i valutasamarbetet. De tycker att det kan räcka med att ha en sorts EES-avtal med euron, där man inte har någon rösträtt och inte har något inflytande. Men det är alldeles självklart att ett utanförskap i själva valutasamarbetet påverkar vårt inflytande inte bara när det gäller penningpolitiken och Centralbankens skötsel utan även i alla andra frågor. Jag tycker att det är väldigt viktigt att ha några sa- ker klara för sig när man pratar om vilket Europa vi vill bygga framöver. Det första är att det aldrig blir som det var. Man vet inte vad man har, därför att det aldrig mer blir som det var. Och oavsett vad man kan tycka när man sitter och studerar optimala valutaområden eller så på sin kammare finns bevisligen euron. Vad vi har att ta ställning till är om vi tycker att det verkar vara en bra idé att delta i det samarbetet. Jag tycker det. Det andra, och det som är det främsta ekonomiska argumentet, handlar om vår långsiktiga möjlighet att bygga välstånd. Det handlar om att få en god ekono- misk utveckling och tillväxt, att skapa en ekonomisk miljö i vårt land och i vårt närområde som är bra för företagande, som ger mycket konsumentmakt, som ger ekonomisk stabilitet och som gynnar utveckling. EMU är en viktig del, men självklart inte den enda, i det arbetet. Att undvika transaktionskostnader och växelkurssvängningar när det gäller viktiga handels- partner är viktigt för de små företagen. Lägre priser gör att konkurrensen skärps, genom att jämförelsen blir lättare. Men den stora utmaningen ligger förstås i att inte lita bara på valutasamarbetet utan i att se till att pa- rallellt skapa ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem. Det handlar om att se till att vi kan få större utväxling av insatser för forskning och utveck- ling. Det handlar om att skärpa konkurrenslagarna och övervakningen, att öppna marknaderna mot u- länderna, att reformera jordbrukspolitiken och om många andra reformer som gör att vi får goda villkor för jobb och företagande i vårt land och i vår region. Det är den stora uppgiften för politiken. Fru talman! Jag har en mycket stor tilltro till poli- tiken och vill därför att politiken ska flytta med or- dentligt ut i Europa. Jag har en mycket stor tilltro till politikens långsiktiga möjligheter att vara med och skapa goda villkor, men jag vill varna för att tro allt- för mycket på att politiken kortsiktigt ska kunna lägga livet till rätta, att politiken kortsiktigt ska kunna fin- kalibrera så att alla skakningar och svängningar för- svinner. Det avgörande ekonomiska argumentet handlar inte om den stabiliseringspolitiska effekten av den växelkursregim som vi diskuterar utan det handlar just om hur vår långsiktiga tillväxt blir. Hur är våra långsiktiga tillväxtmöjligheter? Hur påverkas de av om vi väljer ja, att vara innanför, eller om vi väljer nej, att vara utanför? Det är min fasta övertygelse att våra möjligheter till ett växande välstånd är störst om vi säger ja. Det är också det som egentligen är avgö- rande för om vi ska kunna finansiera sjukvård, äldre- omsorg, dagis och skola. Om man tycker att det är viktigt att ha en bra finansiering för det som ligger i den offentliga sektorn måste man ju fundera på hur vi får det mest växande välståndet. Min uppfattning är att vi får det genom att säga ja. Stabiliseringspolitiken är ju nej-sidans ekonomis- ka huvudnummer. Jag tror, som sagt var, att man över huvud taget inte ska ha för stor tilltro till politikens möjligheter till sådan här kortsiktig finkalibrering, men visst är det sant att vi förlorar en viss rörelsefri- het när vår riksbank blir en del av den europeiska centralbanken och vår valuta en del av den gemen- samma europeiska. Det är nästan lite lustigt att nu höra många på vänsterkanten ställa sig upp till ett intensivt försvar för den svenska självständiga riks- banken med tanke på vilket enormt hot mot demo- kratin en självständig riksbank utgjorde så sent som häromsistens. Det undergräver i alla fall i mina öron trovärdigheten till de argumenten. Visst är det sant att vi förlorar något i rörelsefrihet, men vi vinner så mycket annat. För oss liberaler är det, som sagt, viktigare och mer angeläget - det är en viktigare uppgift för politi- kerna - att se till att vi driver en ekonomisk politik som tar tag i de långsiktiga frågorna och de struktu- rella problemen än att med hjälp av en krona som hela tiden blir lite mindre värd sopa problemen åt sidan och stabilisera den långsiktiga nedgången. Försvagningen av kronan och urgröpningen av vår köpkraft, alltså det vi får för pengarna, har gjort att vi i Sverige fortfarande befinner oss på den 17:e platsen i välståndsligan. Det är ju inte bara någon sorts sporttabell och något för kalenderbitare utan det be- tyder just att våra löner inte räcker till att köpa lika mycket. Då kan man ju försöka tricksa med statisti- ken, men faktum kvarstår. Kan vi i stället för att änd- ra måttstock få sådana villkor att vårt välstånd kan mätas som bättre och bättre har vi betydligt större möjligheter att ha just de här buffertarna och säker- heterna. Fru talman! En viktig fråga är behovet av en egen stabiliseringspolitik. Jag tror att det finns andra stora möjligheter, men man ska komma ihåg att konjunktu- ren i Sverige inte har varit så väldigt avvikande under de senaste 15-20 åren som man ibland vill få det att låta som. Och precis som Fredrik Reinfeldt tidigare påpekade kommer ju inte de här chockerna som blix- tar från klar himmel. Ibland när jag hör den här de- batten associerar jag till Kalle Anka; det kommer små svarta åskmoln som bara följer efter just Kalle Anka och sprutar blixt och dunder och hagel över honom. Det låter som att konjunkturen skulle fungera på det sättet. Så är det naturligtvis inte, utan vi är i ganska god samklang med övriga länder, men vi behöver se till att vi för en sådan strukturpolitik, främst när det gäller skattesystem och lönebildning, att vi inte ham- nar i väldigt stora obalanser. Vi i Folkpartiet säger nej till buffertfonder. Vi vill inte ha fondsocialism baklänges med hjälp av EMU som argument, men vi säger ja till ordentliga buffer- tar. Därför tycker jag att det är oerhört viktigt att vi nu äntligen kan komma i gång med en diskussion om hur vi ska formulera saldomål. Vad ska vi räkna in i det? Behöver vi ha flera kompletterande mål? Jag tror att det är bra att man också har en diskussion om utformningen av stabiliseringspakten. Men jag tycker att det är fel att göra detta för att komma undan kort- siktiga problem som beror på att man inte har gjort sin hemläxa. Vi ska komma ihåg det viktigaste, näm- ligen att om vi vill att de andra länderna verkligen ska lyssna på oss måste vi vara en del av det samarbete som vi vill vara med och påverka. Fru talman! En del av oss funderar väldigt mycket på de här frågorna, men de flesta är fullt upptagna med helt andra saker. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi nu kan få till stånd en givande och seriös diskussion, och jag är mycket glad åt att biträdande finansministern inte bara är tillsatt utan också är här och är beredd att argumentera för den här linjen. För de flesta är de ord och begrepp som vi använ- der - växelkursregim, stabiliseringspolitik och asymmetriska chocker - egentligen rena rama rappa- kaljan. Nu måste vi alla tänka till. Det är ett stort steg att säga ja, men det är också ett stort steg att säga nej. Vi kan säga ja till internationell samverkan, och vi kan säga nej till nationell vanmakt. För oss liberaler handlar det om att riva gränser, öppna möjligheter för människorna. Fru talman! Jag kommer därför att göra vad jag kan för att så många som möjligt i september nästa år ska vilja välja en sedel där det står ja till valutasamar- betet.

Helena Höij (Kd)

Anf. 36 Helena Höij (Kd)

Fru talman! Kristdemokraterna skulle egentligen ha representerats av Mats Odell i denna debatt, men han har tyvärr blivit förhindrad. Det har därför fallit på min lott att redogöra för Kristdemokraternas syn på EMU-samarbetet. Med Romfördraget från 1957 kom de dåvarande medlemsländerna i EG överens om att skapa en gemensam marknad. Målet var inte ekonomin i sig. Visionen var att säkra fred och samarbete genom en alltmer sammanflätad europeisk ekonomi. Ekonomin var och är ett medel för det överordnade målet fred och samarbete. Europas historia är tyvärr fylld av konflikter och krig. EU syftar till att knyta länder och folk närmare varandra genom att minska betydelsen av de gränser och murar som alltför länge har tillåtits att fungera som härdar kring vilka misstro och misstänksamhet kunnat frodas. Genom ett utökat utbyte av varor och tjänster och fri rörlighet för människor och kapital är EU i dag ett politiskt och ekonomiskt stabilt område, där riskerna för våldsamma konflikter mellan nationer i stort sett är undanröjda. Den gemensamma valutan bidrar till att förstärka denna utveckling för trygghet och säkerhet. Med EMU-samarbetet och euron fullföljs den gemensamma marknaden. Med den gemensamma marknaden har tusentals handelshinder mellan länder i form av särbestämmelser och olika standarder upp- hävts och harmoniserats. Standardiseringen har ökat konkurrensen och skapat en prispress som i sin tur bidrar till den låga inflationen. Den gemensamma valutan förstärker ytterligare ett positivt konkurrens- klimat inom EU vilket bidrar till att hålla ned priser- na. Prisstabilitet och låg inflation är tydliga mål för såväl hela EMU-projektet som för den europeiska centralbanken ECB. Men inom EU finns många angelägna uppgifter kvar. Till de viktigaste för oss Kristdemokrater hör att verka för att de forna kommunistiska östländerna sluts in i den demokratiska gemenskapen i Europa, att kampen mot den internationella brottsligheten för- stärks och att ett aktivt arbete bedrivs för gemensam- ma tag mot miljöförstöring. Från svensk sida måste vi därför ta till vara alla möjligheter att påverka. Genom ett deltagande även i EMU:s tredje fas ökar vårt inflytande. Detta ska an- vändas inte minst till att underlätta för kandidatlän- derna att så snabbt som möjligt integreras i EU. Sve- rige ska också verka för att alla tendenser till en upp- delning mellan medlemsländerna i ett A- och ett B- lag motarbetas. Att stå vid sidan om i en av de vikti- gaste samarbetsfrågorna minskar våra möjligheter till allt detta. Vilka är då skälen för att även Sverige ska delta fullt ut i EMU? Jag har redan nämnt tre skäl: Med- lemskapet bidrar ytterst till våra trygghets- och freds- strävanden. Möjligheterna att påverka andra länder inom EU ökar. Konkurrensen förbättras när svenska priser blir jämförbara med priser i andra länder. Men det finns fler skäl: En gemensam valuta bidrar till att underlätta kontakter mellan människor och företag i Europas länder. Det innebär mindre krångel och lägre kostna- der vid utlandsresor för alla resande och konsume- rande privatpersoner men också för företagen. Svenska företag ska ha så goda möjligheter som möjligt att konkurrera med utländska företag på af- färsmässiga grunder. Valutakurssvängningar är ett gissel som både försvårar och fördyrar. Om Sverige står utanför EMU kommer svenska företag även fort- sättningsvis att få extra transaktionskostnader som andra företag slipper. Detta innebär färre arbetstill- fällen och lägre skatteinkomster för vårt land. Om vi går med i EMU försvinner valutakursrisken vilket minskar den så kallade ränteriskpremien. Det innebär att räntorna blir lägre än vid ett utanförskap. Det har stor betydelse för både hushåll och företag. Inte minst de många högt belånade hushållen har mycket att vinna på att denna ränteskillnad minskar. Ett lägre ränteläge ökar dessutom investeringarna vilket på sikt leder till lägre arbetslöshet. Men som med alla större reformer finns det själv- klart problem som måste lösas. En vanlig invändning mot en gemensam valuta är att vi som enskilt land inte längre kan bedriva en självständig penningpolitik och sätta vår egen ränta. Det har ju, i kombination med inflationsmålet, varit vårt sätt att bedriva stabili- seringspolitik de senaste tio åren. Med en gemensam valuta försvinner visserligen möjligheten att variera räntan inom Sverige men inte möjligheten att bedriva en stabiliseringspolitik. Den kommer då i stället att ske inom ramen för finanspo- litiken. Den stora medvetenhet som vuxit fram de senaste åren om lönebildningens betydelse, liksom den förbättrade budgetprocessen och stabiliserings- processens betydelse, gör att man nu kan känna till- försikt om att vår nationella finanspolitik också kan ges ett trovärdigt ramverk. Detta stabiliseringspolitis- ka ramverk måste utvecklas, men det kommer att fungera på ett liknande sätt som penningpolitiken gör i dag. Vare sig vi är med i EMU:s tredje fas eller inte fordras det åtgärder för att förbättra den svenska eko- nomins funktionssätt. Det omfattande handelsutbyte som Sverige har med EMU-länderna innebär att den svenska ekonomin måste vara konkurrenskraftig i relation till dessa länder. Den anpassning som blir konsekvensen av ett medlemskap kommer därför att ske även utanför EMU dock med den viktiga skillna- den att Sverige då står utan möjligheten att direkt påverka beslut som landets ekonomi i stor omfattning kommer att påverkas av. Kristdemokraterna vill åtgärda de problem i svensk ekonomi som fört Sverige från att ha varit ett av världens rikaste länder till en plats långt ned på listan i OECD:s välståndsliga. Med vår politik kom- mer flexibiliteten att förbättras, bland annat genom åtgärder på arbetsmarknads-, närings- och skatteom- rådet. Därmed förbättras även förutsättningarna för ett svenskt deltagande i den europeiska valutaunio- nen. Fru talman! I början av 2002 kunde ungefär 300 miljoner människor i EMU-länderna gå till ban- ken för att växla sina nationella sedlar och mynt mot euro. Därmed blev den nya valutan både påtaglig och vardaglig vilket i sig har ökat förståelsen och minskat eventuell oro för valutans funktion. Med möjligheter- na att påverka de andra EU-länderna inom ramen för samarbetet får vi en större möjlighet att bidra till utvecklingen i såväl Sverige som i övriga Europa än om vi står vid sidan om. Tillsammans med de eko- nomiska fördelarna och inte minst det jag inledde med, att den gemensamma marknaden fullföljs ge- nom euron och EMU-samarbetet för att bidra till trygghet och välståndsutveckling, gör detta att Krist- demokraterna inför folkomröstningen nästa höst kommer att verka för ett ja till ett svenskt medlem- skap i EMU.

Herr talman! Det framgick ganska tydligt vad det är som påverkar internationalisten Lars Bäckström. Inte är det att gå in i organiserad internationell sam- verkan utan det är den snäva svenska nationalstaten som är idealet och verkligheten, det vill säga när vi andra har sett till att Sverige också deltar i internatio- nellt samarbete kan Bäckström och Vänsterpartiet tänka sig att acceptera det. Jag tror inte att svenska folket egentligen behöver så ruskigt mycket mer information än så än att veta vilken tankeinriktning och av vilka personer man vill bli ledd in i framtiden. Är det av dem som släpas baklänges och bara efter fullbordat faktum kan tänka sig att acceptera det som är internationellt? Hur kan man vara internationalist och samtidigt säga nej till alla de forum och samarbetsformer som faktiskt finns och i stället höja nationalstaten till skyarna? För alla oss är det självklart, Lars Bäckström, att det inte är nationalstaten, inte regeringen, som ska ha allt och vi andra bara foga oss efter det. Vi tycker att det är människor som ska ha möjligheter, oavsett om det handlar om att samverka och utveckla saker och ting på lokal, regional, nationell eller till och med internationell nivå. Då ska man slå in på en annan väg. För dem som tycker att staten och regeringen ska ha all makt och att alla andra ska foga sig efter detta erbjuder Vänsterpartiet med prat om suveräna natio- nalstater och ett förnekande av alla möjligheter att utveckla samarbete, att backa in i framtiden, låta sig släpas till internationell samverkan, ett bra alternativ och en bra företrädare.

Lars Bäckström (V)

Anf. 45 Lars Bäckström (V)

Herr talman! Det är en logisk linje att säga att man är för EMU och övergivande av den svenska nationalstaten och ett Förbundseuropa. Det är en logisk ståndpunkt. Karin Pilsäter har den. Låt oss diskutera den. Jag är mot EMU av ekonomiska skäl och för att jag vill bevara den svenska nationalstaten. Men det ska inte vara en nationalstat som är isolationistisk. Tvärtom vill jag att vi ska verka inom EU-systemet. EU är ju främst en yttre tullmur mot omvärlden. Jag är för att vi ska sänka och slopa de tullarna och öppna Europa mot omvärlden. Jag tror faktiskt att det kommer att vara ett hot mot integrationen med de stränga krav som EMU ställer upp på de nya kandidatländerna. Vi kan klara dem, men Polen har svårt att klara dem. De kommer att vara ett hinder mot integrationen och samarbetet genom att ställa några i ett B-lag och några i ett A- lag. Man har sagt i talarstolen att det är viktigt att till- höra den inre kretsen. Då delar man in det europeiska samarbetet i ett A- och ett B-lag. Det är tvärtemot det Karin Pilsäter säger sig vilja göra. Ingen kör i diket med vilja, men några kör i diket. EMU-projektet kan innebära att vi skapar nya, stora spänningar i det europeiska huset mellan dem som kan vara med i EMU, dem som inte får och dem som inte vill. Karin Pilsäter vill uppnå sitt politiska mål, inte genom att skapa en europeisk förbundsstat utan ge- nom att ta omvägen att först skapa en gemensam valuta och sedan få det vi nog vill ha på köpet. Det är just den vägen jag är mot. Det kan vara en god tanke om vi kan skapa en po- litisk arena på europeisk nivå, men då får vi ha andra institutionella ramar för det samarbetet än att sätta in en helt oberoende europeisk bank med de kriterier som följer och a priori strunta i sysselsättningen. Det skapar inte en grund för ett stabilt och uthålligt euro- peiskt samarbete. Vi socialister har alltid varit internationalister. Vi kommer alltid att vara det.

Lena Ek (C)

Anf. 46 Lena Ek (C)

Herr talman! I dag är det mindre än tio månader till EMU-folkomröstningen i september nästa år. På tio månader ska alla svenskar ges chansen att få del av för- och motargument, neutrala fakta såväl som heta debatter om huruvida Sverige ska ansluta sig till EMU:s tredje steg och därmed införa euron som va- luta. Vi i Centerpartiet kommer att arbeta stenhårt un- der kampanjtiden, och vi kommer att bidra med både nerv och bränsle till en bred, allsidig och, som jag hoppas, respektfull debatt om Sverige, Europasamar- betet och EMU. Till exempel finns frågan om det går att vara in- ternationellt solidarisk även om man säger nej till EMU eller om man kan vara demokratiskt sinnad även om man säger ja till EMU. Det finns en del svåra diskussioner som faktiskt kräver respekt från båda håll och alla debattörer. Samtidigt som det är suveränt att få debattera detta stora projekt i kammaren, är det enormt viktigt att klargöra de regler som gäller, nämligen att folk- omröstningens utslag ska vara avgörande. Folkom- röstningar är inte att leka med. Folkomröstar gör man då en fråga anses vara så omfattande eller har ett sådant symbolvärde att den representativa demokratin får kompletteras med ett inslag av direktdemokrati. Centerpartiet anser därför att alternativen i september nästa år ska vara så klart och tydligt utformade att det inte råder det minsta tvivel om vad en röst på den ena eller den andra sidan innebär för en svensk anslutning till EMU. Vare sig det blir en majoritet för ett nej eller ett ja måste resultatet respekteras. En fingervisning om att något annat är att vänta vore förödande, dels för röst- viljan, dels för att alla förtroendevalda riksdagsleda- möter, myndigheter, folkbildare, departement och alla andra inblandade som ska implementera folkomröst- ningens resultat vill kunna och ska kunna göra ett bra jobb. Alla sidor har således allt att vinna på en rak, öppen och respektfull debatt. En av förutsättningarna är förstås att man i partiledaröverläggningar kommer överens om en rättvis fördelning av resurser mellan linjerna ja och nej. Centerpartiet har tagit ställning för att behålla kronan och Riksbankens självständighet, det vill säga ett klart nej till EMU. Vår ekonomiska politik syftar till att ge goda förutsättningar för tillväxt, invester- ingar och företagande i hela Sverige. Ett led i detta är högt ställda krav på de offentliga finanserna och en bättre budgetdisciplin. Målsättningen blir därmed att såväl de offentliga finanserna som statens budget ska vara i balans och lämna överskott under en konjunk- turcykel. De offentliga utgifterna ska successivt minskas som andel av BNP, och skattetrycket ska minska. Givet de reformer som Centerpartiet föreslår genomförs minskar också argumenten för att införa euron som valuta. Herr talman! Regeringspartiets ja till EMU för- skräcker både på grund av regeringens inställning till hur EMU-medlemskapet ska förvaltas och med tanke på hur eurosamarbetet fungerar i dagsläget. Den eu- ropeiska centralbankens svaga ställning och eurolän- dernas ständiga ingrepp i dess verksamhet visar att det knappast finns förutsättningar för en disciplinerad och stram finanspolitik, vilket behövs för att vi inte ska behöva komma tillbaka till det som hände på 90- talet, och för att de saneringar som var ett resultat därav inte ska gå alldeles förlorade. Kanske tycker regeringen att det verkar lockande med ett EMU- medlemskap, så att man i likhet med Frankrike kan sopa problemen under mattan. Nu har vi nämligen en situation där man i den här kammaren nyligen har röstat om en budget med underskott i den del som är statens andel av den offentliga ekonomin - med ökande upplåning och hot om spräckta utgiftstak. En fråga som behöver diskuteras är vad som får de andra borgerliga partierna att blunda för riskerna med en keynesiansk politik på EMU-nivå. En inte alltför osannolik, om än omdiskuterad, utveckling inom euroområdet är en lansering av gemensamma regler för så kallade automatiska stabilisatorer i euro- zonen, till exempel socialförsäkringssystemen. Såda- na gemensamma regler skulle resultera i förstärkta konjunktursvängningar. Den nuvarande regeringens ovilja till flexibilitet och till att hålla budgetmargina- lerna skulle ytterligare bidra till att ställa Sveriges ekonomi inför extrema prövningar. De stater som nu ingår i den monetära unionen be- finner sig i olika konjunkturlägen. Irland skulle behö- va höja räntan för att kyla av ekonomin, och Tyskland skulle behöva en sänkt ränta för att klara sina stora och mycket svåra ekonomiska problem. Hur ska vi i Sverige klara oss om räntan ligger i ett för oss fel läge om vi går med? Ett sätt vore att låta finanspolitiken ta över så att regeringen genom statsbudgeten kunde verka stabili- serande. Det har framförts förslag om att man skulle anpassa genom ändringar i moms- eller skattesatser eller genom nivåer i trygghetssystemens ersättnings- regler. För vanliga människor, vanliga familjer och vanliga företag vore det förödande. Det är viktigt att den som till exempel ska köpa hus kan förutse unge- fär hur skattesatserna ligger givet det politiska läget i landet. LO:s svar på problemet är att införa buffertfonder där arbetsgivaravgifterna under goda år ligger högt så att de under dåliga år kan sänkas. På något sätt ska man satsa pengarna i dessa fonder. Vi har i Sverige under lång tid haft en diskussion om fonder och soci- alisering, och vi har valt att gå en annan väg. Buffert- fonder skulle medföra ett gigantiskt statligt ägande på ett sätt som skulle bidra till förstatligandet av svenskt näringsliv. Det är en socialiseringsväg som jag tror att de flesta inte vill se i Sverige. Det vore därför bra om vi i dagens debatt kunde få besked från de olika parti- erna var de står i fråga om buffertfonder. Det är oer- hört viktigt, särskilt för borgerliga väljare. Riksbankschefen Urban Bäckström kritiserade EMU-motståndare i olika medier i helgen. Det kan vara intressant att diskutera en del av det han har sagt. Han börjar med att hålla med om att en av de stora farorna vid ett eventuellt medlemskap är att kon- junktur och lönebildning i Sverige kan riskera att hamna i otakt med resten av Europa. Det har han alldeles rätt i. Det är en av mina stora farhågor och en av anledningarna till att jag står för ett nej till EMU. Riksbankschefens förslag bli att i stället ska regering- en få besluta om moms- och skattenivåer för att snabbt klara nödvändiga stabiliserande åtgärder. Två saker kan sägas om detta. För det första är det väl inte så att dagens regering har utmärkt sig för snabbhet. Ta till exempel frågan om pomperipossa- skatter, där oppositionen fått dra Bosse Ringholm fram ur hörnet. Ett annat exempel är alla de anmälda propositioner som vi har fått vänta på under hela den förra mandatperioden. Jag kan inte, i motsats till riksbankschefen, se Bosse Ringholm som nationens räddare i ett krisläge, alldeles frånsett demokrati- aspekterna i ett sådant förslag. För det andra är jag för min del beredd att kämpa för ökat inflytande för Sveriges riksdag. En av de stora kritikpunkterna mot dagens EU - och då ska sägas att jag deltog i kampanjen för Sveriges inträde i EU - är att en del beslut svischar förbi riksdagen som kometer utan att parlamentet får chansen att sätta ned foten. En utveckling med minskat inflytande för Sve- riges riksdag kan inte accepteras. Riksbankschefens andra förslag var att inrätta ett slags nödriksbank, vilket i sig är talande nog. Herr talman! En fastlåsning vid euron och en bundenhet till euroområdet skulle resultera i att den på världsmarknaden lilla och öppna svenska ekono- min blev än mer sårbar vid ekonomiska kriser, först och främst på grund av fixerade växelkurser, men också när det gäller räntan. I ett sådant läge är det mest gynnsamma för Sverige att behålla vår fram- gångsrika penningpolitik genom en fortsatt självstän- dig riksbank och genom en fortsatt flytande krona. Vi behöver inte heller låna trovärdighet, som framförts i debatten. Vi har kunnat visa att vi kan sanera svensk ekonomi, och att vi kan stå för en stabil inhemsk ekonomi. Beträffande det politiska inflytandet vill jag säga att för Sverige, som ett litet land i den europeiska monetära union, kommer det svenska politiska infly- tandet att vara försumbart. De som bestämmer i den- na organisation är de stora länderna med många med- borgare och stora ekonomier. Den lilla svenska eko- nomin kommer att få svårt att göra sig gällande i det sammanhanget. Centerpartiet avvisar alltså de ekonomiska skälen till en EMU-anslutning. Vi kan också diskutera de- mokratiska och politiska skäl som gör att vi säger nej till ett deltagande i den monetära unionen. Från Cen- terpartiets sida kommer vi att fortsätta vår internatio- nella solidariska politik. Vi kommer att fortsätta att försöka stärka den europeiska unionen och jobba för utvidgningen. Slutsatsen av en värdering och en ana- lytisk genomgång av skälen för och emot EMU gör emellertid att vi i folkomröstningskampanjen kommer att arbeta för en självständig penningpolitik, en fort- satt stram budgetpolitik på nationell nivå och ett bor- gerligt tydligt nej till EMU.

Fredrik Reinfeldt (M)

Anf. 47 Fredrik Reinfeldt (M)

Herr talman! Lena Ek ställde frågan hur borgerligt sinnade väljare från partier som säger ja skulle se på buffertfonder. Jag tycker att det är en fråga som för- tjänar ett rakt svar. Vi har, liksom Folkpartiet och även Kristdemo- kraterna, markerat att vi inte tror på överbeskattning som en väg att få in Sverige i EMU. Vi tror inte heller på idéer om att skapa stora buffertar ute i Europa för att kunna föra en politik vid sämre konjunkturlägen. Den artikel Lena Ek refererar och en del annat som sägs i debatten försöker seriöst ta tag i det pro- blem som uppstår när penningpolitiken försvinner som instrument för att stabilisera på kort sikt, just för att se vad man kan göra i stället och inte välja vägen med buffertfonder. Ett ja till EMU kommer inte att vara på sin plats om det samtidigt stor överbeskatt- ning och stora buffertar - det ska vi komma i håg från folkomröstningen 1994, som ju väldigt mycket base- rades på väljare som sympatiserade Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna, och en eller annan centerpartist håller säkert med också. Det kommer vi inte att vara rädda för att berätta för våra väljare.

Lena Ek (C)

Anf. 48 Lena Ek (C)

Herr talman! Detta tycker jag var väldigt bra att höra. Det innebär att Moderaterna säger nej till buf- fertfonder, Centerpartiet, från nej-linjen, säger nej till buffertfonder, Folkpartiet - genom ombud - säger nej till buffertfonder och Kristdemokraterna vill vänta på ett besked. Det viktigaste beskedet är kanske det vi kan få från statsrådet Gunnar Lund, när han om en liten stund ska hålla sitt anförande, om hur regeringspartiet ställer sig till frågan om buffertfonder. Ett inträde i den monetära unionen när man inte tror tillräckligt på projektet utan måste lägga till en konstruktion som buffertfonderna, som ska ta en del av stabiliserings- ansvaret, ger ju bakvägen en socialisering av svenskt näringsliv. Det har vi en gång sagt nej till i det här landet. Att få ett sådant besked vore ytterst välgörande i dagens debatt. Nu har jag fått det från Moderaterna, och det tackar jag för. Jag ser fram emot att de övriga partierna deklarerar sin inställning.

Herr talman! Vad gäller delar av den gemensam- ma skattepolitiken kommer väl Ulf Holm att stå längst fram och applådera. Bland annat gäller det då idéer om en gemensam koldioxidskatt, något som Moderaterna motsätter sig. Försök nu inte plocka poäng på att det skulle vara bara Miljöpartiet som haft kritiska synpunkter på EU- samarbetet! Jag ägnade en stor del av våren åt att här i kammaren ifrågasätta den teknik för rambeslut som bland annat finns inom den tredje pelaren i EU- samarbetet. Även EU:s goda vänner ser nyktert på detta samarbete och vet att både berömma och kritise- ra - det är inte någon ensam kraft som står för det. Låt mig vända lite grann på Ulf Holms många perspektiv som handlar om maktens korridorer och ta oss ned till den lille småföretagaren här hemma i Sverige som har att ställa sig frågan: Hur ser min tillvaro ut i det Europa som är på väg att formas när vi får en ny Östersjövaluta och när flertalet av Euro- pas länder har samma valuta och det ställs stora krav på att både offerera och verka inom ramen för en valuta som inte är den svenska kronan? Han eller hon kommer mycket tydligare att känna utanförskapet. Han eller hon kommer mycket tydliga- re att känna risken av att så att säga vara i den lilla valutan, som redan från början har en del nackdelar som vi, tyvärr, inte kan ändra på när det gäller Sveri- ge. Vi ligger vid sidan av. Vi har långa avstånd, vi har - vilket är ganska tydligt just nu - ett mindre attrak- tivt klimat. Vi behöver faktiskt rätta till en del nack- delar som finns för att småföretagare och andra ska kunna utveckla Sverige. Vad är Ulf Holms svar till dem? Ska det vara det här med den självständiga riksbank som ni var emot, eller finns det någonting annat i julklappspåsen som Miljöpartiet har dolt för svenska väljare?

Ulf Holm (Mp)

Anf. 57 Ulf Holm (Mp)

Herr talman! Jag kan dela Fredrik Reinfeldts åsikt att Moderaterna faktiskt har varit aktiva i en del av EU-frågorna och kritiserat bland annat detta med hur Sverige ska behandla rambeslut från EU. Jag är väl- digt tacksam för att Moderaterna har ställt upp på den gemensamma kritiken som också vi har mot detta. Frågan gäller i dag kanske mer svenska folket och svenska väljare. Hur mycket utanför känner vi oss egentligen? Jag tror att det är en överdriven bild att svenska folket känner sig utanför därför att vi inte har EMU-medlemskapets tredje fas i Sverige i dag. Jag tror inte att Danmark eller England känner sig särskilt mycket utanför eller att deras ekonomi gått i kras bara därför att de råkar stå utanför EMU. Det finns en överdriven tro på att paradiset kommer så snart vi går med i EMU och att vi, om vi inte går med i EMU, fullständigt kommer att krascha ekonomiskt. Jag tror inte på någon av de varianterna. Däremot tror jag att det vad gäller en långsiktig ekonomisk demokratisk politik är viktigt för svenska folket att vi står utanför EMU eftersom vi i dag inte kan se vilket EMU som håller på att formas. Det krackelerar ju redan i EMU och börjar bli stora problem trots att EMU:s tredje fas varit ute på marknaden bara lite mer än ett år. Det är ingen bra långsiktighet i detta projekt.

Herr talman! Jag ska också svara på mina egna frågor. Blir det ett ja krävs det ett höjt överskottsmål. Sedan kan man lägga det i buffertfonder eller inte. Jag svarar på min egen fråga. Det bör regeringen också göra tydligt. Jag säger tydligt att om vi kommer med i EMU kommer vi att få nya betingelser för lönebildningen. Vi kan alltså inte dra någon slutsats av den nuvarande lönebildningen om vi kommer in i EMU. Det blir helt nya förutsättningar för den. Dessutom, Gunnar Lund, krävs det fortfarande enhällighet om en ändring på skatteområdet i EMU. Det är ju det som är så allvarligt. Om någon i EMU kan vägra att införa gemensamma skattegolv innebär det en gigantisk risk för en skruv nedåt för skatteba- serna. Det är den bästa av världar för näringsliv, stor- kapital och högerkrafter. Det är det Fredrik Reinfeldt hoppas på, nämligen en gemensam valuta och öppna gränser för att sedan kunna pressa ned skattebaserna. De flesta socialister i Europa inser att vi behöver ha ett gemensamt skattegolv i EMU. Det är underligt att Gunnar Lund intar en position som är så apart i den internationella socialistiska rörelsen, enligt min me- ning. Gunnar Lund sade att man ska ha vinden bakifrån. Jag tror att det heter platt läns om man har vinden i ryggen, från aktern. Men om man bara ska ha vinden i ryggen och gå dit vinden för en, vet man inte vart man kommer. Jag tror att det var Cheshirekatten i Alice i Underlandet som sade att det inte spelar någon roll vart man går om man inte vet vart man ska. Karin Pilsäter vet vart hon ska. Hon vill till en eu- ropeisk förbundsstat. Men vill Gunnar Lund till en europeisk förbundsstat, så säg det! Om man inte vill dit och inte har gemensamma skattegolv hamnar man i ett läge där nyliberalismen segrar totalt. Det måste Gunnar Lund inse. Hur ska man, med en gemensam valuta, få svenska kapitalägare att betala 30 % i käll- skatt om det är 0 % i källskatt på andra ställen? Hur ska det gå med skatter på företag och kapital med en totalt gemensam valuta? De kommer att utnyttja den friheten och fördelen för sin växt där de vill, och skattebaserna eroderas. Ser inte Gunnar Lund det? Om det blir ett ja till EMU kommer jag att tvingas att säga att jag är för överstatliga beslut om skatter. Så kommer jag att reagera. Det är inte säkert att jag får med mig mitt parti, men jag inser i alla fall konse- kvensen av ett ja till EMU.

Gunnar Lund (S)

Anf. 74 Gunnar Lund (S)

Herr talman! Det var några fascinerande turer i med- och motvind som jag inte alldeles hängde med i. Själv föredrar jag medvind, och det hoppas jag att EMU-debatten ska få nu under de månader som kommer. Det var ett intressant resonemang om skattefrågan som Lars Bäckström förde. Jag insisterar på att vi bör fortsätta som vi gjort på skatteområdet. Vi bör ha en vetomöjlighet där och fatta våra beslut med enhällig- het. Men jag vill omedelbart säga att det inte betyder att man därför avstår från att samarbeta på skatteom- rådet eller att man inte fortsätter att sträva efter ge- mensamma och ibland direkt harmoniserade lösning- ar på skatteområdet. Vi har ju också flera exempel på att vi har nått dithän. Det tycker jag är alldeles ut- märkt. Men just på det här området vill vi insistera på att beslutsformen alltjämt bör vara enhällighet. Detta är ytterligare en illustration av att den skräckvision som Lars Bäckström med flera försöker måla upp kring de katastrofala följder som blir kon- sekvenserna av ett inträde i EMU är just en skräckvi- sion. Vi fattar ett beslut om att gå med i en valutauni- on. På samma sätt som vi har en gemensam handels- politik kommer vi att ha en gemensamma penning- och valutapolitik, men mer än så är det inte. Vi väljer själva att ha finanspolitiken helt i våra händer. I själva verket blir det ett viktigare verktyg än det har varit hittills. Vi väljer också vad vi gör på skatteområdet - om vi vill följa med och harmonisera somliga skatter eller om vi vill låta bli det. Detta gäller på område efter område. Det går inte att hävda att vi den här vägen obönhörligen går mot den federala skräckvi- sion som målas upp.

Bo Bernhardsson (S)

Anf. 75 Bo Bernhardsson (S)

Herr talman! Att samarbeta är förvisso nödvän- digt. Det är nödvändigt i en värld där utbytet över gränserna ökar på alla områden. Det är nödvändigt i ett Europa och en europeisk union där det skapats en enda marknad och där politiken och reglerna av det skälet måste samordnas på alltfler områden. Att samarbeta är nödvändigt. På en rad områden inom den europeiska unionen är det både nödvändigt och önskvärt att fatta överstatliga, för varje enskilt land bindande beslut. Det gäller till exempel för att bekämpa gränsöverskridande brottslighet, för att skydda miljön, för att få bukt med kapitalflykt och skattesmitare och för att skapa likvärdiga konkur- rensvillkor på den marknad som är gemensam och så vidare. Det europeiska samarbetet är viktigt. Den euro- peiska unionen är viktig. Den är ett fredsprojekt. Därför röstade jag också ja till EU i den folkomröst- ning som avgjorde den frågan. Men jag kommer att rösta nej till EMU, och jag kommer att argumentera för det. När samarbetet ska utvecklas, för det måste det, måste utgångspunkten vara medborgarnas nytta. Det stora europeiska projektet får aldrig bli självgående, drivet av en egen inre logik eller av ett antal europe- iska storpolitiker som fängslas av projektets stor- slagenhet. Demokrati och öppenhet måste värnas liksom våra möjligheter att bevara och utveckla väl- färdsstaten. Närhetsprincipen - den heter subsidiaritetsprinci- pen med ett finare ord - måste vara styrande när sam- arbetet vidareutvecklas. Den principens innebörd är att varje beslut ska fattas på lägsta möjliga nivå. Det innebär, om jag har förstått det rätt, att ingen makt som kan ligga kvar hos de enskilda staterna, självklart under den förutsättningen att det ska vara möjligt att uppnå de politiska mål man har satt upp, flyttas till den europeiska unionen och dess beslutande institu- tioner. Närhetsprincipen ska gälla. Det är bland annat av det skälet som jag anser att Sverige ska behålla sin krona, sin riksbank och en egen penning- och räntepolitik. Med en egen valuta har vi nämligen beprövade institutioner med vars hjälp vi ganska hyggligt kan hantera ekonomiska kriser, uppnå de ekonomiska och politiska mål vi sätter upp, öka sysselsättningen i bästa fall, klara lönebildningen och hålla inflationen i schack. Det är trots allt så det ser ut. Det vet vi att vi har, även om någon här försöker påstå att vi aldrig vet vad som kommer i framtiden. Det är naturligtvis sant i någon mening. Herr talman! I mitt eget parti, inom Socialdemo- kraterna och inom arbetarrörelsen är man förvisso också medveten om att en övergång till euron skapar problem, och så långt är det gott och väl. Därför ställ- de den socialdemokratiska partikongressen upp vill- kor för en anslutning. Det är villkor som en majoritet i partistyrelsen och förtroenderådet nu anser är upp- fyllda. De argumenten rekapituleras i det särskilda yttrandet som finns i det betänkande som vi behand- lar. Det är för mig ett märkligt resonemang som ligger till grund för ganska märkliga slutsatser. För det för- sta var ett villkor som ställdes upp att en anslutning till euron kan ske bara om lönebildningen fungerar redan nu innan kronan har avskaffats. För det andra var det också ett villkor att den svenska konjunkturen nu innan kronan har avskaffats ska vara i fas med konjunkturen inom EMU-området. Dessutom ska vi före anslutningen ha preciserat vilka institutioner och åtgärder som kan användas när den svenska ekonomin hamnar i otakt med ekonomin inom hela euroområdet - och det kommer att inträffa. Det är förstås helt nödvändigt att precisera sådana anordningar. Vad först gäller lönebildningen är det i och för sig alldeles sant att det vore sämre om lönebildningen fungerade dåligt redan nu, före eurons införande. Det vore ganska katastrofalt. Men det stora problemet är ju att även om lönebildningen i dag fungerar säger detta inte så mycket om hur den kommer att fungera sedan, när vi inte har den egna kronan, en egen riks- bank och en egen penningpolitik. Som socialdemokrat finner jag skäl att vara extra bekymrad eftersom vi socialdemokrater sätter det sysselsättningspolitiska målet högt. Målet är full sysselsättning. Det kan naturligtvis diskuteras vad detta innebär. Ett etappmål är att 80 % sysselsätt- ningsgrad ska uppnås, och det är en bit kvar till det målet. Ett uppnående av våra höga sysselsättningspoli- tiska mål kommer såvitt jag förstår att utsätta löne- bildningen för än större påfrestningar än de som den i dag är utsatt för. Samtidigt riskererar vi att ha gjort oss av med viktiga verktyg för att klara en ökad sys- selsättning med en inflation på acceptabel nivå. Nu diskuteras som bäst vilka alternativa hjälpme- del som man skulle kunna använda för att motverka ekonomisk kris och understödja lönebildningsproces- sen när Riksbanken och kronan är avskaffad: buffert- fonder, olika finansiella råd, skattepolitiska instru- ment och nya saldomål. Några menar att vi inte behö- ver några buffertfonder eftersom vi har så goda stats- finanser och därmed ändå har ett stort utrymme för att agera. Det må vara hur som helst med detta. Jag tror att buffertfonder och sådana anordningar som nu disku- teras kommer att fungera sämre än de nuvarande hjälpmedlen. Om det är så kommer priset att bli högre arbetslöshet. Man kan också om man kommer fram till att buf- fertfonder ska införas fundera över vad det finns för garanti för att en framtida borgerlig regering inte i en övertro på marknadskrafterna kommer att avskaffa dessa fonder. Jag tycker att det här i dag har framgått att det finns skäl att ställa den frågan. Så blir natur- ligtvis fallet. Framför allt: Om jag har förstått den här diskus- sionen rätt måste man göra följande reservation. Allt annat lika måste rimligen stora offentliga resurser bindas upp i ett försök att kompensera för att vi inte längre har en egen valuta, en egen riksbank och en egen penningpolitik. Såvitt jag förstått saken rätt är det fråga om resurser som skulle kunna användas för att stärka välfärdssystemen, till vård och omsorg, eller för att betala bättre löner till exempelvis lågav- lönade grupper inom den offentliga sektorn. Det spe- lar i detta sammanhang ingen roll om dessa ekono- miska reserver öronmärks och kallas buffertfonder eller om de finns bara som stora överskott i statsfi- nanserna. Herr talman! Den europeiska unionens utveckling har av någon - jag minns inte vem - liknats vid en cykeltur. Tanken med den bilden är att om man slutar cykla faller man omkull. Därför måste processen hela tiden gå vidare och samarbetet kanske fördjupas och utvidgas i allt större hastighet, annars brakar det ihop. Slutar man att cykla faller cykeln omkull. Jag tror att det kanske är dags att stiga av cykeln, slå sig ned vid vägkanten och låta folket hinna i kapp. Man bör fundera över och på allvar diskutera med medborgarna om vart cykelfärden egentligen leder. En EMU-anslutning kan enligt min mening vänta. Det är ingen bra idé.

Fru talman! Jag vet inte om de på Infjärdens Vär- me hängde med på Lena Eks svar. Om jag förstod Lena Eks resonemang var det ungefär så här. För näringslivet blir ungefär oförändrat. En del står i kallt vatten och en del står i vatten med en fot var, och så blir det ljummet alltihop. Den fråga som Lena Ek har att ta ställning, som jag har att ta ställning och som alla i svenska folket har att ta ställning till är: Vilka är vinnare och vilka är förlorare på ett sådant beslut? Jag är inte så våldsamt övertygad om att storindustrin har så väldigt mycket att vinna på en euroanslutning. De stora företagen hanterar redan många valutor, och de hanterar det på ett ganska bra och rationellt sätt. De till och med spekulerar i det, och ibland tjänar de någon krona på det. Den intressanta frågan gäller de som vi tror är framtidens företag, de små företagen. Vi vill att de ska växa och våga sig ut på marknader som är större än den lokala, den regionala och den nationella. Är valutahindret ett större hinder för dem än för de stora företagen? Mitt svar är: Jag tror att det är så att de små företagen upplever det som ett större hinder än de stora företagen. Då blir det lite konstigt att Centerpartiet just den här gången väljer att inte vara med. Centerpartiet såg fördelarna för det svenska jordbruket med ett EU- medlemskap. Att man nu inte väljer att vara med blir lite konstigt.

Fru talman! Jag var jättetydlig. Jag sade vad jag tyckte, och jag sade också vad partiet tyckte. Det är ju jättetydligt. Det är slut med dessa partier där alla är som en traktor. Det är ett modernt samhälle, Carl B Hamilton. Detta oaktat: Var tydlig. Det är möjligt att vi ska, säger Carl B Hamilton. Det är väl inget bra svar till väljarna. Jag var ju tydlig. Bör överskottsmålet höjas vid ett svenskt deltagande i EMU? Vad har vi annars för finanspolitiska medel när vi berövar oss så mycket i EMU? Carl B Hamilton sade lite föraktfullt att man talar om termometrar. Var inte så föraktfull om den svenska räntepoliti- ken. Den är inte jätteperfekt, men den har fungerat tämligen väl. Det höll till och med Karin Pilsäter med om. Men ska det ersättas med något? Det är möjligt att det ska, sade Carl B Hamilton. Men var lite tydli- gare, Carl B Hamilton. Och var lite tydligare när det gäller skattepoliti- ken. Carl B Hamilton säger att det är möjligt att man ska se över den. Var lite tydligare, och ge klara be- sked när man vill lära andra hur de ska bete sig. När det gäller skattepolitiken blir det enligt min mening vid ett EMU-medlemskap ett ökat tryck på skattebaserna nedåt genom den öppna europeiska marknaden och en gemensam valuta. Då får vi mind- re inkomster. Samtidigt får vi en press med ett ökat överskottsmål. Och då får vi mindre pengar över till det glömda Sverige, som Folkpartiet brukar tala om ibland och som ni säkert känner för. Då får man mindre resurser. Var inte så säker på att det ger ome- delbart snabbare tillväxt. Man kan mycket väl ha ett samarbete mellan suveräna nationer, mycket långtgå- ende, utan att överge sina valutor. Under decennier klarade nästan hela världen av att samarbeta med en valutapolitik, Bretton Woods-systemet, som Carl B Hamilton mycket väl känner till. Det finns möjlighe- ter till samarbete även på valutaområdet utan att man gör sig urarva. Men var lite tydlig om skattepolitiken. Är ni som Moderaterna, att ni låter er pressa ned skattebaserna? Vad säger ni om överskottsmålet? Var tydlig, Carl B Hamilton, om man mästrar andra.

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 98 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag ska gärna vara tydlig men låt mig först påpeka att Lars Bäckström är extremt otydlig - Vänsterpartiet vill ju lämna Europeiska unionen. Resten av oss har ingen aning om vilket okänt territo- rium Vänsterpartiet och Miljöpartiet i så fall ska kliva ut i. Bristen på klara besked är alltså skriande i denna centrala grundläggande fråga. Bretton Woods tillhör det förgångna och går ald- rig att upprepa. Poängen är ju - vilket jag försökte säga också till Lena Ek - att vi i dag har mycket stora valutaströmmar. De är så snabba att den typ av valu- taregim som fanns i Bretton Woods-systemet, som bröt samman redan 1970 eller 1971, inte kan uppre- pas. Lars Bäckström är 30 år för sent ute - igen. När det gäller överskottsmålet måste jag återigen säga att det hänger samman med den demografiska utvecklingen. Folkpartiet skulle nog mycket väl vilja göra en omformulering där man tar fram vad som gäller stat, vad som gäller kommun och vad som gäller ålderspensionssystemet. I själva verket är vi tydligare än vad regeringen är, som bara definierar 2 % utan att tala om sammansättningen av dessa 2 %. Valuta för skattepengarna är en gammal folkparti- slogan. Detta blir, Lars Bäckström, väldigt aktuellt i diskussionen om skatteutjämningen. Det är klart att länder kan ha högre skatter om medborgarna uppfat- tar att de får valuta för skattepengarna. Därför är synen falsk att alla skatter måste utjämnas, bör ut- jämnas eller kommer att utjämnas - beroende på ur vilken ideologisk vinkel man ser det. Länder kan ha olika skatter om man får olika valuta för skattepeng- arna. Det är vår linje. Vi är inte ute efter en ensartad politik.

Fru talman! Jag tror inte att jag sade samtliga, utan jag sade att det förekommer mer korruption i de nya länderna än i de nuvarande. Jag stöder mig på den statistik som kommer en gång om året vad gäller korruption runtom i världen, inte bara i Europa. Det är bara att titta efter för att se hur det är. Sedan talar Gunilla Carlsson någonting om Bal- kan, hur illa det är på Balkan. Visst är det det. Men där har EU efter alla dessa år inte ens en gång lyckats få en styrka som kan ta hand om det. Vi kan inte ta hand om Makedonien nu när USA vill ut. Den stora tvistefrågan är hur EU ska klara ut det. Lilla Makedo- nien på några miljoner människor klarar vi inte att ta hand om. Vi klarade inte ut Balkanfrågan heller in- nan. Det är bara drömmar att vi ska skapa något slags jämvikt till Nato och bli lika starka som Nato. Detta har man lagt ned redan därför att man inte lyckades med det. EU tar för sig för mycket. Om EU ändå kunde stoppa upp och först och främst försökte förverkliga allt som vi ska göra enligt gamla EG- och Romför- draget och vänta med alla de andra sakerna i Maa- stricht. Vi kommer att köra hela tanken i kvav. Väldigt många människor är i dag oroliga för vad som händer om euron går över styr.

Sören Wibe (S)

Anf. 108 Sören Wibe (S)

Fru talman! Jag har med stort intresse följt den här debatten som är den första som jag har följt i den här kammaren. Det är många kloka synpunkter som har framförts. För mig som är ekonom är det värdefullt att de flesta debattörer ändå har insett att det här pro- jektet är någonting som innehåller betydande ekono- miska risker. Det debatterades nyss huruvida man var egoist om man tog upp de ekonomiska aspekterna på EMU. Men jag konstaterar att de är viktiga och att de förtjä- nar att belysas. Jag tror väldigt lite på de eventuella ekonomiska vinsterna av den monetära unionen. Rent abstrakt tycker jag att det är en underlig tanke att vår penning- politik skulle skötas bättre av direktörer i Frankfurt än av den svenska riksbanken. Som många har sagt har vi en väl fungerande penningpolitik, och det är bland annat den som har gjort att den svenska ekonomin nu är mycket bättre än i de allra flesta EMU-länderna. Låt mig i det sam- manhanget ta upp en detalj. Framför allt Karin Pilsä- ter och Fredrik Reinfeldt tyckte sig spåra en viss inkonsistens hos dem som kritiserar Riksbankens självständighet samtidigt som de framhåller att pen- ningpolitiken har fungerat väl. Essensen, själva den hårda kärnan, till varför den svenska penningpolitiken har fungerat väl är ju att vi har haft en rörlig växel- kurs. Jag och många ekonomer i likhet med mig är långt ifrån övertygade om att detta med självständig- heten har något större värde i sammanhanget. Det är den rörliga växelkursen som är det centrala. Det finns alltså ingen inkonsistens mellan att kritisera själv- ständigheten och att framhålla våra positiva erfaren- heter. Vår ekonomi är alltså långt mer framgångsrik än i euroområdet. Vi har en låg inflation och vi har haft en högre tillväxt ända sedan 1994. Hur vi än mäter den så är arbetslösheten väsentligt lägre i Sverige än i euroområdet. Vi har också starkare statsfinanser. Dessutom har vi ett överskott i våra utrikesaffärer som i år ligger på nästan 4 % av BNP. Dessa ekonomiska fakta visar att det egentligen inte finns någon anledning att gå med i EMU bara för att stabilisera den svenska ekonomin. Tvärtom är det som många nu har påpekat att euroområdet brottas med stora ekonomiska problem och riskerar att gå in i en svår kris. Länder som Frankrike, Tyskland och Italien kan komma att bryta mot reglerna i tillväxt- och stabilitetspakten - den pakt, fru talman, som EMU-anhängarna för övrigt alltid framhållit som garanten för sund ekonomisk politik inom euroområ- det. Den håller nu på att luckras upp, och det har kommit fram flera förslag till hur den ska förändras. Häromdagen hörde jag en tysk ekonom i TV för- klara att det visserligen var Tysklands idé att föra fram den här pakten. Men nu ångrade man sig djupt. Den tyske ekonomen bad faktiskt om ursäkt i TV för att Tyskland hade gjort någonting så dumt som att föra fram stabilitetspakten. Det är naturligtvis en välkommen insikt, men den är kanske lite senkom- men, och jag vet inte om den godtas av Tysklands många arbetslösa. Dessutom tror jag inte att man ska blunda för att en hel del av de ekonomiska problem som euroområ- det nu har faktiskt kan ha att göra med den monetära unionen. Vi vet alla vad det handlar om, nämligen att områden som har vitt skilda strukturproblem tvingas till en enhetlig räntepolitik. Detta är lite allvarligare än vad som har framkommit i debatten. När man har diskuterat detta har man bara fram- hållit den nominella räntan. Men vad som är intres- sant är realräntorna skiljer sig ännu mer, och detta medför en ytterligare destabiliserande effekt. Som exempel kan jag nämna att Irland har en inflation på 5 % och Tyskland en inflation på ½ %. Båda länderna har samma ränta. Om räntan är 3 % betyder det att Irland har en negativ realränta på 2 % och Tyskland en positiv realränta på 2 %. Det innebär att man har en penningpolitik som är extremt expansionistisk i Irland som redan går bra och som redan har en hög inflation och en restriktiv penningpolitik i Tyskland som går väldigt dåligt. Lika nominella räntor ger den här effekten och det är destabiliserande för ekonomi- erna. Låt mig i sammanhanget påpeka att det är den re- ala räntan som är den intressanta. Det har framförts av Carl B Hamilton och Gunnar Lund här att Sverige skulle ha högre ränta än Tyskland. Det är inte sant. Tar vi hänsyn till realräntan har vi lägre realränta i Sverige än vad man har i Tyskland. Det är inte heller så att ett litet land som Sverige skyddas av att vara med i valutaunionen, utan det är närmast tvärtom. I en internationell ekonomi är det utomordentligt viktigt för en så öppen ekonomi som Sverige har att vi inte är fastlåsta vid de stora valutor- na. Anta att Sverige går med i EMU och att dollarn faller mot euron. Då skulle det svenska näringslivet få mycket stora problem. Kina och större delen av Syd- ostasien är knutna till dollarn. De följer med i fallet liksom förmodligen även Kanada, Latinamerika och Storbritannien. Större delen av världsekonomin är dollaranknuten, särskilt de snabbväxande marknader- na i Asien. Faller dollarn, faller den mot euron. Så länge som vi har kronan kvar kommer vår växelkurs att anpassa sig till detta, det vill säga den kommer delvis att följa med dollarna ned, och därmed bevarar vi rimliga konkurrensförhållanden. Men står vi utan- för kommer vi att få uppleva häftiga svängningar i vår valutakurs gentemot ekonomierna i Amerika och i Asien där vår industri har stora och viktiga markna- der. Carl Hamilton talade om de vågor av spekulation som sköljde in över den svenska valutan. Men det är inte de små valutorna som är skvalpvalutor, utan de verkliga skvalpvalutorna är de stora valutorna. Dol- larn steg med 50 % gentemot euron på två år. Sedan dess har den fallit med 20-25 %. Påfrestningarna på den svenska industrin kan bli mycket svåra om vi är med i EMU därför att vi är ett mycket dollarberoende land. För den svenska ekono- min är EMU inte alls någon trygg hamn utan snarare ett hotfullt rev. Det finns alltså väldigt få ekonomiska skäl till att gå med i EMU. När de ekonomiska argumenten tryter kan jag notera att det blir vanligt att hänvisa till mer eller mindre diffusa politiska argument, framför allt centrerade kring två saker, nämligen inflytande och freden. Det tredje temat som jag tycker mig har märkt här i dag är att detta skulle vara något slags Östersjö- projekt. Jag ska inte kommentera det senare, men när det gäller inflytande är ändå den historiska erfarenheten den att ett lands internationella inflytande vilar på ekonomisk styrka, hög utbildningsnivå, avancerad teknologi, skickliga diplomater och en klar politisk medvetenhet om vilka nationens intressen är. Norge står utanför EU, men Norge spelar en oerhört viktig roll i olika fredsmäklande processer i Mellanöstern och i Sri Lanka. Fru talman! Slutligen: Tanken att en gemensam valuta skulle stärka freden finner jag något märklig. Ryssar och tjetjener har samma valuta, liksom tamils- ka tigrar och lankeser. När Jugoslavien rasade sam- man hade man såvitt jag vet en valuta. Till på köpet inträffade det amerikanska inbördeskriget efter 80 år av union där man - såvitt jag vet - hade gemensam valuta. När jag tänker igenom världsläget kan jag inte erinra mig en enda krigisk konflikt som nu pågår mellan områden som har olika valutor. Däremot kan jag lätt tänka mig ett tiotal konflikter som pågår i områden som har gemensam valuta. Jag tror inte alls att EMU kommer att ena Europa. Jag tror snarare att den på grund av de ekonomiska spänningar som finns kommer att splittra Europa. Det finns alltså få sakskäl, som jag ser det, som talar för att Sverige ska gå med i EMU. Dessutom gäller, som någon också sade, att ett nej faktiskt kan omprövas i framtiden, medan ett ja är för evigt. Och det kanske är det allra starkaste skälet för att vi bör säga nej till EMU.

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 109 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Det var många saker som jag skulle vilja protestera mot. Låt mig börja med räntan. Jag visade ju upp det lilla urklippet från Dagens Industri den 22 november: Ökat EMU-motstånd höll uppe räntorna. Det är inte en jämförelse med andra länder. Inne- börden av detta är att när EMU-motståndet får vind i seglen i opinionsmätningarna blir räntorna högre än eljest för svenskar som har sina hus eller bostadsrätter i Sverige. De blir högre än de annars skulle vara. I Sverige blir räntorna och utgifterna för dessa männi- skor högre. Vad säger du till dessa människor som när månaden är slut inte har lika mycket pengar som du har? Ett mycket dollarberoende land, säger Sören Wibe om Sverige. Pappersmassan utgör enligt de senaste uppgifterna som jag har - de är i och för sig inte all- deles färska - 1,7 % av Sveriges export. Det är den varugruppen som ni ständigt återvänder till. Den utgör mindre än 2 %. Massan utgjorde endast 1,7 % av hela Sveriges export 1997. Pappersmassan utgör en liten och minskande andel. Tysklands kris är inte en eurokris. Det är en brist på reformer inom Tyskland av arbetsmarknaden, av olika energimarknader, av telekommarknaden, av socialförsäkringssystemen, och det är blockeringar mellan delstaterna. Det går inte att devalvera sig ur detta, Sören Wibe, som ligger i din analys. Dessutom förlorar Tyskland komparativa fördelar gentemot sina grannländer. Det devalverar man sig inte ur, tack och lov.

Sören Wibe (S)

Anf. 110 Sören Wibe (S)

Fru talman! Carl, först och främst är det så här: Tidigare exporterade Sverige mest massa, men nu gör vi papper av det. Det betyder att vi exporterar nästan ingen massa alls, utan vi har förädlat den till papper. Det är det som är den stora posten. Det samlade ex- portvärdet av skogsindustrin, som inkluderar både papper, lite massa och sågade varor, är bortåt 100 miljarder kronor. Men det är inte den enda delen som är dollaranknuten. Stora delar av stålexporten och gruvnäringen är också dollaranknutna. Dollarn står för mer än 50 % av vårt exportvärde. Det var det första. När det gäller räntan och vad man ska säga till dem som får en räntehöjning med 0,2 % eller något sådant är det så att räntan styrs av underliggande reala faktorer. Det är den stora bestämmande faktorn. Men sedan är det klart att det finns tillfälliga variationer här precis som det gör i en kurs. De kan styras av rationella och irrationella faktorer. En irrationell faktor är när ekonomijournalister får för sig att om vi står utanför EMU kommer räntan att bli högre, och då reagerar marknaden med att höja räntan med 0,01 % eller något sådant. Men då säger jag till villaägaren: Visserligen förlorar du 18 kronor på ditt villalån, men det kommer du att tjäna in ordentligt om vi står utan- för och du slipper blir arbetslös. Så skulle jag säga. Slutligen vad gäller Tyskland, Carl, är det natur- ligtvis helt riktigt att alla problem inte bara beror på EMU-anknytningen, men en hel del gör det. Det har helt enkelt att göra med att man gick in och knöt sig vid för hög kurs, och det gjorde man vid ett kon- junkturläge som var ganska gynnsamt för Tyskland, för ett par år sedan. Sedan har man råkat ut för en nedgång i sin ekonomi, då man plötsligt har upptäckt att kursen är för hög och man kan då inte justera den. Det här är inte fråga om att devalvera sig ut ur pro- blemen, som ni uttrycker det, utan det här med växel- kursers rörelser är lika naturligt som att priser rör sig upp och ned för ett företag.

Carl B Hamilton (Fp)

Anf. 111 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Då skulle den här personen som skulle betala mer för sitt villalån i stället räddas från en högre arbetslöshet. Men det är ju till exempel inte så att arbetslösheten i Finland har ökat, att det är massarbetslöshet och den typen av argumentation som vi ständigt hör. Arbetslösheten där har fallit. Finland har gått bra. Sedan är det argumentet att ett ja är för evigt. Som EMU-anhängare kan jag säga att har man väl kommit in i EMU så vore det väl bra om man blev kvar där. Men det är inte på det sättet. Ett ja är inte för evigt. I det konvent som nu sammanträder är alla överens om att man ska ha en utträdesklausul. Jag tycker att det är bra, för då får vi bort just den här typen av fånig de- batt som Sören Wibe driver med mig nu. Det är klart att inget demokratiskt land kan av andra demokratier tvingas till någonting som befolkningen absolut är emot. Är det så, som Sören Wibe nyss sade, att detta är Sören Wibes starkaste argument, då kan han kasta det argumentet i papperskorgen.

Sören Wibe (S)

Anf. 112 Sören Wibe (S)

Fru talman! Det var ju ett råd förstås. Men det trå- kiga som man har sett i EU-sammanhang när det gäller folkomröstningar är att om man inte röstar som ofta de styrande och de stora majoriteterna vill, då görs valet om efter några år. Om vi i till exempel Sveriges fall däremot röstar för att gå med i EU då är vi där för evigt. Men det är inget som säger att de- batten är borta för evigt. Hade vi röstat nej till EU 1994 är jag ganska säker på att man redan nu hade tagit upp och sagt att den kanske skulle göras om. Men naturligtvis håller jag med dig, Carl, om att ingenting är för evigt. Det ska inte förstås bokstavligt, utan det var bildligt. Carl B Hamiltons argument var att Finland har gått bra, att de har minskat sin arbetslöshet. Det är riktigt. Men den ligger väl ändå på 9 % om jag inte misstar mig. Framför allt är det så att hela EMU- området inte har minskat sin arbetslöshet. De länder- na ligger på 9-10 %, medan Sverige ändå har fått ned den till 4 %. Och det gäller faktiskt samtliga de länder som står utanför. Storbritannien, Norge, Danmark, Sverige har ju påtagligt lägre arbetslöshet. Jag tror att den är mindre än hälften av den arbetslöshet som finns inom euroområdet. Det är väl helt klart att det beror på en rad faktorer. Men en del av dem är fak- tiskt EMU-konstruktionen själv, som gör det oerhört svårt att bekämpa arbetslöshet.

Inger Segelström (S)

Anf. 113 Inger Segelström (S)

Fru talman, riksdagens ledamöter och ni andra som lyssnar! Jag vill börja med att framföra min uppskattning till alla som deltagit i den här debatten och till riksdagen för att vi äntligen startar en ordent- lig diskussion om Europapolitiken i riksdagen. För mig som ny ordförande i EU-nämnden är det av stor vikt att riksdagen tar sin självklara plats och en framträdande roll inte bara i dag utan framöver och inte bara i EMU-debatten utan i hela Europapolitiken. Orsaken till det är att jag ser riksdagens roll i sam- hället som demokratins föredöme och bevarande och kontroll av den demokratiska processen. Men det är också för att kunna initiera och uppmärksamma att det vi gör har en folklig förankring, även om det, som i dag, i EMU-frågan råder delade meningar om ifall Sverige ska gå med eller stå utanför EMU. För att fortsätta på demokratiaspekten skulle jag vilja att riksdagen fortsättningsvis också blir mer öppen i förhållande till medborgarna och i sitt arbete, inte bara i Europafrågor utan i riksdagens arbete to- talt. I våra partier brukar vi ofta med stor besvikelse säga att vi ibland inte förstår att vi så sällan får beröm för det vi gör men oftare får skäll för det vi inte gör eller när vi gör saker fel. Jag tror att en av förklaring- arna till det är att flertalet av Sveriges medborgare inte har en aning om allt vi gör i riksdagen, eftersom det vi gör inte alltid är så intressant för medierna att bevaka, eller också för att vi inte gör oss så intres- santa eller berättar med brinnande entusiasm om vad vi gör. Här tror jag att EMU-frågan i riksdagen skulle kunna gå före och göra riksdagen till det forum som i demokratins namn skulle stå för att här sker de spännande debatterna, att inga synpunkter eller åsik- ter försvinner och att de i den mån det bara är möjligt är öppna för allmänhetens insyn. Hur det här ska bli möjligt har vi startat en diskus- sion om, och jag välkomnar alla i den debatten. Självklart är det så att i vissa frågor och förhandlings- situationer är det för landets eller ett känsligt läges skull inte möjligt att inte bevara sekretess. När vi nu börjar granska vad vi gör och har en mer öppen syn är jag helt övertygad om att det skulle kunna gå att hitta nya, spännande mötesformer och mötesplatser här i riksdagen just för demokratins skull. Det som förvånar och oroar mig mest i EMU- debatten hittills är att den mest förs av experter och att alla är väldigt mycket för eller emot. Med experter menar jag naturligtvis också ledamöter i den här riks- dagen. Jag menar dessutom medlemmar i folkrörelser och i många andra grupper. Det jag möter är att flertalet medborgare i dag tycker att debatten inte bara är tråkig. De tycker också att den är obegriplig - just för att experter är experter och för debatt experter emellan. Jag kan se det här som ny ordförande i EU-nämnden, och jag har nog ett tag till på mig när jag kan göra den här analysen. Därför måste både EMU-debatten och hela Europa- frågan börja handla om frågor på ett språk som vi använder oss av vid våra lunchbord, runt kaffeborden hemma och bland vänner. Jag säger inte att Europafrågan är svår för någon utan att det är vårt ansvar som riksdagsledamöter att göra den intressant för flertalet så att vi får ett högt valdeltagande i höst oavsett om det blir ett ja eller ett nej. Det är främst det demokratiska ansvaret som vi har här som ledamöter. Om jag sedan ska gå in på själva EMU- omröstningen hoppas jag att vi får en bra och livlig debatt med många som brinner för sin åsikt på båda sidor. I många partier finns det i dag ingen klar parti- linje. Då är det allas vårt ansvar att ha stor respekt för varandras åsikter så att man också ska kunna vara lika goda partimedlemmar efter folkomröstningen som före. I debatten har det förekommit spekulationer om att det inte är något tvång för riksdagen att följa folk- omröstningens resultat. Nu vill jag en gång för alla göra klart att det socialdemokratiska partiet aldrig skulle gå till folkomröstning om EMU om vi inte skulle följa den folkliga viljan och respektera valre- sultatet. Jag är glad att det så klart står i dagens be- tänkande, och det är en bekräftelse som vi senare ska rösta om, att folkomröstningens resultat gäller. Här tycker jag att alla partier har en stor gemen- sam uppgift tillsammans, som just riksdagsledamöter och företrädare för våra partier, att avliva det missför- stånd som vi annars kommer att få en diskussion omkring, om det ska löna sig att rösta eller om det inte spelar någon roll om man röstar eller inte. Det gagnar varken ja- eller nejsidan, och framför allt inte det demokratiska systemet, som vi ju är så stolta över och som vi är bärare av här i riksdagen. Jag tror att den här folkomröstningen om EMU blir testen på hur det blir med folkomröstningar i framtidens Sverige. Blir det ett lågt valdeltagande är det nog tveksamt om det blir en modell i Sverige på lång sikt att ha fler folkomröstningar. När det socialdemokratiska partiet i mars 2000 diskuterade EMU var det under en tid då vi just hade hämtat oss från en av de svåraste lågkonjunkturerna någonsin. En av mina avgörande tveksamheter då var den offentliga sektorn och vad som skulle hända med jobben där i framtiden. Sedan dess har vi klarat att få en nationell budget i balans. Vi är på god väg att också få en stabil ekonomi i våra kommuner och landsting. Vi har vidare tagit flera steg för att se till att kvin- nors arbete kommer att jämställas med mäns. Precis som den socialdemokratiska partikongressen sade i november senast kommer det en lag med rätt till heltid och möjlighet till deltid också för kvinnor. Den lagen väntar vi på. Då kan man i framtiden inte låta kvinnorna med sina tjänster vara en regulator vid sämre konjunktur. Den blir en garant för att kvinnor- na inte kommer att bli förlorare på den framtida ar- betsmarknaden med ett medlemskap i EMU. Vi har också tillsammans med våra samarbetspar- tier under den här valperioden lovat mer pengar till löner i offentlig sektor. Här har jag fått mina två krav, de som jag ställde förra gången, uppfyllda. Sedan pågår ett arbete med att stoppa möjligheten för länder i Europa att genom nationellt stöd få stora företag att flytta till länder med billig arbetskraft och sämre miljö, så kallad social dumpning. Det ser jag som en stor reform för Sverige, som ju det senaste året har varit drabbat av att jobb flyttar utomlands trots att det helt klart fortfarande är lönsamt att vara kvar. Jag har under min tid i EU-nämnden sett att Sve- rige engagerar sig i frågor som stopp för liberalisering av knark och stopp för import av kvinnor till prosti- tution. Jag har också sett hela engagemanget vad gäller torsken som håller på att dö. Detsamma gäller djurtransporter, en ny syn på asylfrågor, biståndet och mycket annat. Jag har blivit helt övertygad om att Sverige skulle kunna spela en mycket större roll i Europa än vi gör i dag. Med den socialdemokratiska politik som vi för nu, där välfärd kommer före skatte- sänkningar, skulle vi återigen kunna bli ett alternativ i Europa. Vi skulle tillsammans kunna gå före med en politik för alla och för en ökad tillväxt och välfärd. I dag är det många svenskar som tycker att det är omöjligt att se hur vi ska kunna isolera oss från vad som händer utanför våra gränser. Om det går dåligt för USA och Japan stiger våra räntor, de räntor som vi har på småhus och radhus som våra ungdomar kommer att behöva om de ska kunna sätta bo i fram- tiden. Går det dåligt för resten av världen stiger också våra bensinpriser och det blir dyrare för alla, framför allt i glesbygd, att använda sin bil. Om det inte går bra för Europa kommer jobben fortsättningsvis inte bara att flytta från Sverige utan också från Europa. I och med det menar jag att väl- färden i Sverige inte längre kan lösas enbart av oss. Vi kommer hela tiden att påverkas av vad som händer utanför vårt lands gränser. Det är det vi pratar om när vi säger att vi har fått en gränslös politik. Vad jag har kommit fram till är därför att Sverige, av solidaritet och för att skapa en stabil framtid för jobben, för Sveriges ekonomi, för våra enskilda och för Sveriges medborgare, behöver en Europapolitik fullt ut. Jag vill sluta med att läsa för er ur en av Sveriges lokaltidningar, som ju Anders Sundström nyligen här i debatten kallade DN. Det står så här: "Stockholm har ett guldläge när tiderna blir bättre. Bortsett från amerikanska städer är Stockholm bäst i världen på att göra kunskap till affärer, enligt en ny rapport. Stock- holm slår städer som London och Hongkong." Med det vill jag säga att jag vill göra det möjligt för hela Sverige, också "Centerland", som ju Lena Ek tidigare pratade om, att växa, och inte bara för Stock- holm.

Christina Axelsson (S)

Anf. 114 Christina Axelsson (S)

Fru talman! Det är nu drygt nio månader kvar tills svenska folket i en omröstning ska avgöra om vi ska vara med i den gemensamma valutan euron. Debatten i dag ger en försmak om den debatt som kommer att föregå beslutet. Vi har hört många kloka inlägg som talar både för och emot ett införande av euron också i Sverige. Precis som jag gjorde inför folkomröstningen som föregick Sveriges medlemskap i EU vill jag poängte- ra vikten av samarbete inom den europeiska unionen. Det handlar ytterst om fred, men också om att delta, om att vara med och om att påverka utvecklingen av Europa och av vårt land i Europa. För mig innebär euron ytterligare ett steg i integ- rationen samtidigt som vi i Sverige har våra traditio- ner och vårt sätt att forma ett samhälle för alla. Den svenska välfärdspolitiken har, kan man säga, tjänat oss väl. Euron kommer att bli ytterligare en byggsten för att trygga att vi i Sverige kan föra den politik för välfärd som vi vill föra utan att riskera att valutaspe- kulationer undergräver våra gemensamma finanser. Socialdemokratiska mål som arbete åt alla och ett lagstiftat skyddsnät med trygghet har fört med sig att bland annat vi kvinnor i Sverige har större möjlighe- ter till egen karriär än många andra kvinnor i världen, även i andra europeiska länder. Det ser vi inte minst i statistiken vad gäller kvinnors deltagande i arbetsli- vet. Vi ser det också på kvinnors delaktighet i sam- hället i stort - även om det kunde vara bättre på många håll. Därför är det viktigt att poängtera att förutsätt- ningarna för att behålla vår välfärdsmodell, vår för- äldraförsäkring och vår a-kassa, vår grundläggande trygghet för alla, inte äventyras av att vi inför euron. Den svenska välfärden kommer även i framtiden att beslutas i Sverige. Däremot kommer euron att vara en källa till trygghet och stabilitet som ger välfärden en stabilare ram. Vår välfärd bygger till stor del på vår offentliga sektor, vilken även är många kvinnors arbetsmarknad. I diskussioner om införandet av euron har det före- kommit diskussioner och spekulationer om den of- fentliga sektorns framtid. Visserligen kommer vi inte längre att kunna de- valvera eller höja räntan, men även om vissa beslut fattas tillsammans med övriga länder så kommer vi även i fortsättningen att själva bestämma om skatter och satsningar på förskola och vård i Sverige. Det som vi ska fortsätta att förbereda innan vi går med är att ha en stabil ekonomi och reserver att an- vända vid dåliga tider om så behövs. Här hänger det på oss - på oss svenska politiker. För att inte äventyra jobben och välfärden vid lågkonjunktur ska vi ha tänkt igenom alla risker och förbereda oss för att möta dem. Vi socialdemokrater har tillsammans med fackfö- reningsrörelsen bildat en arbetsgrupp som ska utfor- ma förslag till hur denna beredskap ska kunna utfor- mas. Vilken form vi sedan väljer att föreslå vet jag inte än, men jag förstår att det kommer att kosta lite vid goda tider så att det finns något att ta av vid dåli- ga. Fru talman! Vi måste också vara realister. Ett utanförskap kommer också att kosta. Om än valuta- risken är aldrig så liten så finns den där. När investe- rare ska besluta vilka länder de vill satsa pengar i - ja, då är det självfallet till fördel för de länder som har lägre risker. Fru talman! En annan sak som är viktig med eu- ron är möjligheten att jämföra priser. Sverige har i dag klart högre priser än övriga EU. Med euron kan vi jämföra priser över gränserna. Då ökar konkurren- sen och då kan vi också få ned priserna även i Sveri- ge. Men vi ska inte överdriva. Det räcker inte bara med euron. Vi behöver aktiva organiserade konsu- menter också. När vi jämför handlar det ju inte bara om pris utan också om kvalitet på det som vi köper och om den service som vi kan få. Det går inte att räkna hem vinsten av ett medlem- skap i EMU med någon matematisk formel, för det finns både för- och nackdelar. För oss alla är det en mängd olika faktorer som nu måste vägas samman. Det som jag tycker är särskilt viktigt är att vi värnar den generella välfärden. Vi har en hög grad av trygg- het i Sverige. Om vi ska kunna bibehålla den så måste vi ha en stabil ekonomisk politik och stabila förut- sättningar för att driva en aktiv välfärdspolitik och en aktiv fördelningspolitik. Då är utanförskapet en osä- kerhet och en risk som vi inte har råd med. Debatten i Sverige kommer att fortsätta vad gäller välfärden. Högerkrafter kommer att fortsätta att säga att vi ska sänka skatten, och vi socialdemokrater kommer att fortsätta att säga att vi vill behålla en trygghet och en välfärd för alla. De här debatterna kommer som sagt att fortsätta, och vi kommer inte att bli överens. Men det kommer fortfarande att vara våra debatter. Euron tar inte ifrån oss någon makt över den svenska välfärdspolitiken. Den tar inte heller ifrån oss något ansvar. Men den ger politiken stabila- re förutsättningar. Egentligen handlar det om samma grundläggande fråga som i riksdagsvalet. Är det så att vi kan själva i valutapolitiken eller är det så att vi bäst löser frågorna tillsammans? Precis som i riksdagsvalet hoppas jag att svenska folket kommer att tycka att det blir bättre om vi arbetar tillsammans.

Peter Jonsson (S)

Anf. 115 Peter Jonsson (S)

Fru talman! Det betänkande som vi har diskuterat i kammaren i dag handlar om den gemensamma va- lutan. Jag tycker att det har varit en intressant debatt. En hel del klargöranden har kommit fram i den här stora frågan. Jag har länge tyckt att eurofrågan har varit en vik- tig fråga att diskutera. Jag ser fram emot årets debatt fram till folkomröstningen. Som metallarbetare i Trollhättan har jag många gånger på nära håll sett hur beroende vi är av vår omvärld och hur mycket vår omvärld kan påverka oss. I mitt jobb kan jag bokstavligt talat se världs- konjunkturerna komma och gå. Får vi in en order eller får vi inte in en order? Har vi jobb eller har vi inte jobb? Det beror mer på vad som händer på bör- sen i New York och London än på det som vi kan bestämma hemma i Trollhättan. Därför måste vi sam- arbeta med andra om vi vill kunna ha ett inflytande. Förr räckte det med att samarbeta inom Sverige. I dag är även Sverige för litet. Vill vi ha en möjlighet att påverka vår vardag så måste vi samarbeta med andra länder. Det är en lång svensk tradition att göra så - att se till att vi är med där besluten fattas. Det är inte det att jag inte ser några fel och brister med den gemensamma valutan. Det är klart att allting inte är bra som det är i dag. Men om vi ska ha en möjlighet att vara med och fatta beslut och påverka den vardag som vi lever i så måste vi vara där beslu- ten fattas. Vi kan inte stå utanför och hoppas att de länder som är med i gemenskapen automatiskt ska ta hänsyn till våra önskningar. Det är lite som att försö- ka spela ishockey från läktaren. Visst kan man ha synpunkter både på vad spelare gör och hur domaren dömer, men om man vill vara med i matchen så får man ge sig ut på planen. Fru talman! Det finns många goda argument till att Sverige ska vara med i EMU. Det finns många praktiska fördelar. Det blir enklare att resa. Det blir enklare för företag att handla över gränser. Det ger oss konsumenter en större möjlighet att jämföra priser mellan olika länder. Detta är något som inte ska un- derskattas. Euron kommer att underlätta vardagen för många svenskar. Men för mig som kommer från Trollhättan så är kanske tryggheten för jobben den viktigaste frågan i dessa dagar. Det finns de som påstår att ett medlem- skap skulle hota jobben. Jag tror precis tvärtom. Den otrygghet och instabilitet som ett utanförskap för med sig är det som verkligen hotar jobben. För några dagar sedan läckte nyheten ut om att Saab i Trollhättan skulle skära ned med 1 300 arbets- tillfällen. Det går naturligtvis inte att klart veta om situationen hade varit någon annan om vi redan hade varit med som medlemmar i EMU. Men vi vet säkert att med en marknad med 300 miljoner invånare och konsumenter så blir det naturligtvis mycket enklare för svensk industri att konkurrera i och med att det skulle finnas en gemensam valuta. Det hade stärkt Saabs ställning och det hade förstås på sikt tryggat jobben. Likadant är det för alla andra stora och små företag, men tydligast blir det när det gäller exportin- dustrin och de jobb som finns där. Ett utanförskap innebär helt enkelt större otrygghet för svenska lönta- gare. När man väger för- och nackdelar mot varandra är tryggheten för jobben ett mycket tungt vägande skäl för att Sverige ska ansluta sig till euron.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2002-12-10

Förslagspunkter: 4, Acklamationer: 4

Protokoll med beslut

2002-12-10Protokoll 2002/03:33

Riksdagsskrivelser

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Införande av euro
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi231 yrkande 7, 2002/03:Fi233 yrkande 4, 2002/03:Fi234 yrkande 10, 2002/03:Fi250 yrkandena 1-3, 2002/03:Fi274 yrkande 1, 2002/03:L319 yrkande 11 och 2002/03:N207 yrkande 3.
Former för ställningstagande till euro
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K432 yrkande 15, 2002/03:Fi247 yrkandena 2 och 3, 2002/03:Fi250 yrkande 4, 2002/03:Fi274 yrkande 2, 2002/03:Fi289 yrkande 5, 2002/03:U323 yrkande 2 och 2002/03:U326 yrkande 25.
Informationsinsatser i samband med folkomröstning om euro
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi247 yrkande 1, 2002/03:Fi276 yrkandena 1-3, 2002/03:Fi289 yrkandena 3, 4, 6 och 7 och 2002/03:U323 yrkande 3.
Analyser av effekter att införa euro
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Fi274 yrkandena 3-14 och 2002/03:Fi289 yrkandena 8 och 9.