Skattepolitik

Motion 1991/92:Sk328 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehåll 1.
Inledning 2 2.
Skatterna och internationaliseringen 3 3.
Skatterna och tillväxten 4 4.
Skatterna och rättvis fördelning 5 5.
Återupprätta skattereformen 5 6.
Skattekontroll och förenkling 5 6.1
Skattemyndigheterna och ekobrottsligheten 6 6.2
Förenkling 7 7.
Inkomstskatteskalan för arbetsinkomster 7 8.
Förmögenhetsskatten 8 8.1
Förmögenhetsskatten i omvärlden 9 8.2
Behov av reformering 9 8.3
Skatten på arbetande kapital i företag 10 9.
Arvs- och gåvobeskattningen 10 10.
Skatt på den finansiella sektorn 11 11.
Kapitalinkomstbeskattningen 11 12.
Reavinstskatt på aktier m.m. 12 13.
Skattesatsen för andra privata sparformer 12 14.
Ränteavdragsbegränsning 13 15.
Beskattningen av delägare i fåmansföretag 14 16.
Allmänna löneavgiften m.m. 14 17.
Socialavgifter på vinstandelsmedel m.m. 14 18.
Egenföretagarnas beskattning m.m. 15 19.
Skattereduktion för fackföreningsavgift m.m. 15 20.
Förmånsbeskattningen m.m. 16 21.
Frequent flyer-rabatten 17 22.
Beskattning av utlandstraktamenten 17 23.
Reavinstbeskattning av bostadsrätter 17 24.
Skatterna och miljöpolitiken 18 25.
Statsfinansiella konsekvenser 19

Hemställan 21

1. Inledning

Sverige har höga ambitioner på välfärdens område och
därmed höga skatter. Skattepolitiken måste utformas
genom en avvägning mellan dessa ambitioner och
önskemålen att ge utrymme för ökad köpkraft och ökade
investeringar. De närmaste åren bör vi bedriva en
budgetpolitik, som ger möjligheter att på sikt sänka
skattetrycket i den svenska ekonomin. Våra ambitioner att
bli en del av en gemensam europeisk marknad kan också
komma att kräva en anpassning av vissa skatter, även om
omfattningen och inriktningen av denna anpassning inte går
att precisera idag.

Den socialdemokratiska skattepolitiken har också haft
denna inriktning de senaste åren. Det framgår tydligt av
beräkningarna i regeringens proposition om den
ekonomiska politiken från november 1991. Där redovisades
att skatterna som andel av BNP beräknades minska från
56,5 %
1990 till 53,2 %
1993, d.v.s. med drygt en procentenhet om året. Den
beräkningen baserades på förutsättningen att den
socialdemokratiska regeringens politik, såsom den var
preciserad före valet i september 1991, skulle genomföras.
Ingen hänsyn hade tagits till de ekonomisk-politiska
åtgärder som regeringen föreslog eller aviserade under
hösten 1991. Viktiga förklaringar till sänkningen av
skattekvoten är skattereformen 1991, att de offentliga
myndigheterna får lyfta av ingående mervärdeskatt fr.o.m.
1991, sänkningen av matmomsen 1992 och sänkningen av
sjukförsäkringsavgiften 1992 i samband med
sjukförsäkringsreformen.

De skattelättnader därutöver som regeringen har
föreslagit och i vissa fall genomdrivit under senare tid
innebär betydande avsteg från den likformighet i
beskattningen som har uppnåtts med skattereformen och
ett gynnande av särintressen. De har lanserats under
förespegling att de skulle stärka tillväxten. Men deras
betydelse för tillväxten torde vara liten om ens någon.

Skattelättnaderna har vidare en dålig fördelningsprofil.
De gynnar kapitalägare, aktieägare, ägare av fåmansbolag,
höginkomsttagare och andra välbeställda grupper på övriga
gruppers bekostnad. De ökar också möjligheterna till
skatteplanering.

I årets finansplan anger regeringen att preliminära
bedömningar tyder på ett skattesänkningsbehov av i
storleksordningen 10 miljarder
kronor per år fram till mitten av 1990-talet.
Någon närmare analys som styrker detta påstående
redovisas dock inte. Inte heller redovisas några ytterligare
konkreta förslag till skattesänkningar, utöver de som
redovisades i november 1991.

I finansplanen aviseras emellertid antydningsvis vilka
skattesänkningar det kan bli fråga om. Det gäller främst
sänkt skatt på kapital och företag samt sänkta
arbetsgivaravgifter. Skattesänkningar för vanliga löntagare
och pensionärer lyser dock med sin frånvaro, med undantag
för vaga antydningar om mervärdeskatten och vissa
indirekta skatter.

Den borgerliga regeringens skattepolitik leder till ökade
orättvisor och undergräver finansieringen av den
gemensamma välfärden. Det är en politik som leder till
skärpta motsättningar och skapar kompensationskrav hos
stora grupper. Det är en politik som vi socialdemokrater
bestämt motsätter oss.

Effekterna av regeringens skattepolitik kan
sammanfattas så här:den gynnar höginkomsttagare med
stora kapitalinkomster och betydande förmögenheter
den minskar hushållens och företagens möjligheter att
planera sin ekonomi och verksamhet långsiktigtstatens
intäkter minskar, vilket utgör ett hot mot välfärden
bristen på analys av vilka krav internationaliseringen ställer
på det svenska skattesystemet och vilka effekterna blir på
tillväxten riskerar att leda till allvarliga missgrepp med svåra
konsekvenser för ekonomi och välfärd

Skattepolitiken bör också de närmaste åren inriktas på
att befästa de framsteg, som har uppnåtts genom
skattereformen. Den är en av de viktigaste
strukturreformer som har genomförts i Sverige under de
senaste decennierna. Genom skattereformen förbättras
ekonomins funktionssätt. Den medför en effektivare
användning av arbete och kapital. Förutsättningarna för
tillväxt och ökad internationell konkurrenskraft förbättras.
Genom ökad likformighet och neutralitet i beskattningen
har en viktig grund lagts för en effektivare
fördelningspolitisk träffsäkerhet hos skattesystemet.

En så omfattande förändring som ett nytt skattesystem
bör bli bestående under en längre tid. Därför valde
socialdemokratin att genomföra skattereformen i
samverkan med folkpartiet. Genom de förändringar i
skattesystemet som nu genomförs av den borgerliga
regeringen har viktiga förutsättningar för denna
överenskommelse fallit. Ansvaret för detta vilar tungt på
folkpartiet. Förändringarna försämrar skattesystemets
effektivitet och den skattemässiga balansen mellan olika
löntagare och mellan tjänsteinkomst och kapital.

2. Skatterna och internationaliseringen

De snabba förändringar som nu sker internationellt, inte
minst i Europa, kommer att påverka svensk ekonomi och
det svenska skattesystemet i snabbare takt och med större
omfattning än tidigare.

Det är därför synnerligen angeläget att det sker en
noggrann och kontinuerlig uppföljning av dessa effekter för
svensk ekonomi och det svenska skattesystemet. Det kan
dock inte uteslutas att vi på några års sikt behöver göra
ytterligare anpassningar med hänsyn till den internationella
utvecklingen.

Vi är dock djupt skeptiska till det sätt på vilket den
borgerliga regeringen hittills har skött denna uppgift. Sänkt
skattetryck ned till europeisk nivå är slagordet. Men
skattekvoten varierar betydligt mellan EGs medlemsländer,
både vad gäller skattenivåer och uttagsformer. En relevant
jämförelse måste i stället utgå från ländernas utgiftstryck.

I Sverige finansierar vi en större andel av
pensionssystemet och sjukförsäkringarna via skattsedeln
jämfört med andra länder. Det höjer vår skattekvot. I 10 av
12 EG-länder har man dessutom underskott i den offentliga
sektorn, vilka skulle höja dessa länders skattekvot om
utgifterna finansierades fullt ut. Genomsnittligt är
underskottet i statsfinanserna för EG-länderna strax under
5 %
av BNP.

Något allmänt starkt tryck nedåt på vår skattenivå leder
knappast internationaliseringen eller en kommande EG-
integration till. Snarare är det så att utvecklingen i
västeuropa under 1990-talet kan väntas leda till att
skattenivån i andra länder kommer att höjas genom
ökade krav som ställs, exempelvis på det sociala området.
Liknande tendenser kan ses i USA, inte minst på
delstatsnivå.

Momsen har särskilt uppmärksammats i debatten i detta
sammanhang. Det kan därför vara värt att uppmärksamma
att Tyskland, Danmark och Luxemburg redan har eller
inom kort kommer att höja momsen. I Tyskland höjs den
allmänna momsen från 14 %
till 15 %.
Trots närheten till den tyska marknaden har
Danmark höjt sin moms från 22 %
till 25 %.

Det
är idag inte möjligt att överblicka vilka krav som den
reala ekonomiska utvecklingen kommer att ställa på vårt
skattesystem i framtiden. Vi anser för vår del att det behövs
en mer djupgående analys av internationaliseringens och ett
framtida EG-medlemskaps krav på det svenska
skattesystemet innan väsentliga förändringar genomförs.

Hittills genomförda analyser visar dock att de direkta
anpassningskraven inte är särskilt starka eller dramatiska
för Sveriges del. Den nyss genomförda skattereformen
räcker långt i detta avseende. Den ekonomiska styrkan i
vårt land kommer liksom hittills att vara den viktigaste
faktorn för våra möjligheter att finansiera den svenska
välfärden.

3. Skatterna och tillväxten

Regeringens skattepolitik är ett tydligt exempel på ren
intresse- och symbolpolitik. Ideologiskt motiverade dogmer
upphöjs till dagens sanning. Den hittillsvarande bristen på
underlag och analys har även dokumenterats genom att
regeringen aviserat att man först under våren 1992
återkommer med en samlad uppfattning om vilka krav ett
EG-medlemskap ställer på de svenska skatterna.

Kravet på sänkt skattetryck är ett exempel på denna
symbolpolitik. De förändringar som hittills föreslagits och
genomförts har sannolikt mycket små och osäkra effekter
för tillväxten. Det finns inga empiriska studier som visar
något klart samband mellan skattetryck och tillväxt. Det är
en slutsats som också konstaterats av
produktivitetsdelegationen.

Under senare tid har också allt fler ekonomer visat att
den typ av skattesänkningar som den svenska borgerliga
regeringen nu genomför främst leder till ökade orättvisor
utan påtagliga effekter för tillväxten.

Enligt den internationellt erkände amerikanske
ekonomen Paul Krugman, visade sig den amerikanska
skattesänkningspolitiken under president Reagans ledning
ganska snabbt leda till stora ekonomiska problem. Under
1980-talet har de rikaste blivit rikare och antalet fattiga har
ökat och de har blivit fattigare. Det amerikanska
budgetunderskottet har ökat mycket kraftigt.

I en av några engelska ekonomer nyligen publicerad
studie (Oxford Review of Economic Policy nr 3/1991)
av brittisk ekonomisk politik under Margaret
Thatcher, konstateras att skattepolitiken inte ledde till
några större utbudseffekter i ekonomin. Däremot ledde
politiken till kraftigt ökade inkomstklyftor.

Sverige behöver inga experiment av liknande slag. Vi vet
hur det gick!

4. Skatterna och rättvis fördelning

Skattesystemet ska bidra till en rättvis fördelning av
inkomster och förmögenhet. Det är främst genom skatterna
som vi betalar för den gemensamma välfärden.

De förändringar som nu skett av skattereformen innebär
att den skattemässiga balansen mellan arbete och kapital
har förskjutits så att kapital- och förmögenhetsägarnas
skattebelastning minskats. Samtidigt har återigen
möjligheterna till en orättvis och ekonomiskt osund
skatteplanering ökat.

Tillsammans med de besparingar och nedskärningar som
föreslås inom den kommunala sektorn och
socialförsäkringssystemet ger detta helt oacceptabla
effekter för rättvisan i samhället. I finansplanen aviserar
regeringen dessutom att ytterligare åtgärder av samma slag
kommer att föreslås de närmaste åren.

Vi redovisar i annat sammanhang våra förslag till en
alternativ politik i syfte att förbättra tillväxten, hålla tillbaka
arbetslösheten och slå vakt om välfärden. En viktig del i
denna politik är också de förslag vi redovisar avseende
skattepolitiken.

Totalt innebär denna att korrigerande åtgärder sätts in
så att målen om likformighet, neutralitet och rättvisa mellan
arbete och kapital kan återupprättas.

5. Återupprätta skattereformen

Vi socialdemokrater står fast vid de principer som
vägledde genomförandet av den stora skattereformen. Det
innebär att skattesystemet ska bidra till en rättvis fördelning
och utgöra ett robust och uthålligt system för finansieringen
av den gemensamma välfärden.

Principerna om likformighet och neutralitet medverkar
till en bättre fungerande ekonomi och minskat utrymme för
osund skatteplanering. Genom skattereformen har
beskattningen av arbete sänkts och kapitalbeskattningen
skärpts. Principen om skatt efter bärkraft kan därigenom
upprätthållas.

Den uppföljning av skattereformen som nu sker genom
den särskilt tillsatta utvärderingskommittén måste fullföljas.
Stora förändringar av skattereformen försvårar detta
utvärderingsarbete och minskar möjligheterna till en
ekonomiskt och fördelningspolitiskt sund utveckling av vårt
skattesystem.

Vi föreslår därför att skattereformen i princip återställs
så att de regler som gällde vid dess införande får verka
under så lång tid att rimliga förutsättningar skapas för en
bedömning av det nya skattesystemets konsekvenser för
ekonomins funktionssätt och dess fördelningspolitiska
effekter.

6. Skattekontroll och förenkling

Genom skattereformen har utrymmet för avancerad
skatteplanering minskat. Att helt avskaffa möjligheterna till
skatteundandragande och skattefiffel är inte möjligt. Så
länge skatt utgår kommer också människor att försöka hitta
vägar att minska sin skatt. Det är därför nödvändigt, inte
minst för att upprätthålla tilltron till skattesystemets
rättvisa, att åtgärder mot rena skattebrott förstärks.

Trots skattereformen förekommer fortfarande ett
omfattande skattefiffel. Det är angeläget att nu på bred
front gå till offensiv mot fiffel och avancerad ekonomisk
brottslighet. En sådan offensiv måste ske genom förstärkta
insatser hos såväl polis som åklagare och
skattemyndigheter. Det är viktigt att resursförstärkningen
kombineras med en ökad samordning och insatser för att
öka kompetensen hos dem som handlägger dessa frågor.

6.1 Skattemyndigheterna och ekobrottsligheten

Många av de brott som i dagligt tal benämns som
ekonomiska brott upptäcks genom skattemyndigheternas
granskningsarbete. Det gäller bl.a. skatte- och
bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll m.m.

Även om skattemyndigheten inte anmäler andra typer
av brott än de ovan angivna så kommer skatterevisorerna
ofta i kontakt med andra brottsmisstankar såsom
oredlighets- och trolöshetsbrott.

Det finns stora regionala skillnader vad gäller
ekonomiska brott. Skattebrottshärvor är vanligare i
storstadsregionerna, framför allt i Stockholm, än i övriga
landet. Många av de landsomfattande härvorna har ofta
visat sig utgå från Stockholm.

För närvarande har skattemyndigheterna i framför allt
storstadslänen mycket stora balanser, där polismyndigheten
ännu inte kunnat påbörja någon utredning. Denna balans
fylls ständigt på och kommer att öka om inte resurserna
byggs ut. Redan idag preskriberas ett stort antal ärenden.
Risken för att antalet ärenden som preskriberas ökar är då
uppenbar.

En resursförstärkning är också nödvändig för att mer
''normala'' brott, som t.ex. förekommer i
restaurangbranschen, byggbranschen, taxiverksamhet etc.
ska hinnas med i rimlig utsträckning. Om så inte sker
riskerar alltfler seriösa företag att slås ut på grund av
konkurrensen från oseriösa konkurrenter.

All erfarenhet visar att om myndigheterna ska ha
framgång då det gäller både beskattning och lagföring av de
personer som sysslar med ekonomisk brottslighet så måste
det till ett omfattande samarbete. Idag finns ett väl
fungerande samarbete som dock kan förbättras om de olika
myndigheterna kommer bättre i takt med varandra. Särskilt
stort är behovet av resursförstärkning i storstadslänen.

Erfarenheterna av ökad kontroll i dessa sammanhang
visar att denna typ av resursförstärkningar på sikt kan ge
betydande ökningar av statens inkomster. Åtgärderna
kostar mer än de genererar i inledningsskedet, men kan
antas väl betala sig inom några få år.

Vi föreslår i annat sammanhang att resurserna för
kampen mot den ekonomiska brottsligheten ökas med 50
miljoner kr. för budgetåret 1992/93. Dessa ökade resurser
används till att förstärka polisens arbete med den
ekonomiska brottsligheten. Även skattemyndigheternas
resurser behöver förstärkas om kampen mot den
ekonomiska brottsligheten ska bli framgångsrik. Det bör
därför i kommande budgetarbete under de närmaste åren
skapas utrymme för ytterligare medel i samma
storleksordning till en förstärkning av
kronofogdemyndigheternas och skattemyndigheternas
arbete med skattebrott och skatteundandragande.

6.2 Förenkling

Det är också viktigt att statsförvaltningen kontinuerligt
omprövar sitt sätt att arbeta i syfte att finna ett mer effektivt
arbetssätt. Det gäller inte minst skatteförvaltningen. I
många fall kan emellertid också lagstiftningen visa sig
utgöra ett direkt hinder för ett effektivt arbetssätt.

Det bör därför ske en kontinuerlig och systematisk
genomgång av skattesystemet i syfte att ytterligare förenkla
detsamma, såväl de materiella reglerna som
förfarandereglerna.

Exempel på regler som kan behöva ses över är reglerna
för anstånd med självdeklaration och rätten till förtida
återbetalning av överskjutande skatt. Det är också
angeläget att möjligheterna till förenklad deklaration för
alltfler utvidgas. Bl.a. bör det vara möjligt att på ett bättre
sätt än idag tillgodogöra sig den information som
myndigheterna redan förfogar över. Det bör därmed på sikt
vara möjligt att låta människor med enkla inkomst- och
skatteförhållanden helt slippa deklarationsplikten.

Andra regler som kan behöva ses över i syfte att finna
mer ändamålsenliga och begripliga regler är exempelvis
reglerna om kostförmån, hanteringen av royaltyn som
betalas till utlandet, traktamentsregler,
resekostnadsersättningar, arbetsresor etc.

För att fördjupa och förstärka uppföljningen av
skattereformen i dessa avseenden bör en särskild och
kontinuerlig uppföljning ske av sådana frågor genom att en
förenklingskommission tillsätts. Kommissionen bör ha till
uppgift att successivt redovisa förslag till enklare och
begripligare regler avseende såväl förfarandereglerna som
de materiella reglerna i skattesystemet och dessas
tillämpning.

7. Inkomstskatteskalan för arbetsinkomster

För att undvika en ökad skatt på nominella löneökningar
har inkomstskatteskalorna sedan mitten av 1970-talet
(Haga-överenskommelserna) justerats i stort sett varje år
med hänsyn till konsumentprisutvecklingen. Utan en sådan
årlig justering skulle behovet av löneökningar öka, vilket i
sin tur skulle bidra till att försvåra löneförhandlingarna.

Nyheten i 1992 års skatteskalor är att denna justering
sker automatiskt. Konstruktionen innehåller också ett s.k.
reallöneskydd på 2 %,
som tillkommit för att undvika att den andel av
löntagarna som i framtiden ska betala statsskatt ökar vid en
''normal'' reallöneutveckling.

En utgångspunkt vid utformningen av det nya
skattesystemet har varit att det ska vara fördelningspolitiskt
neutralt. Höginkomsttagarna skulle betala sina egna
skattesänkningar. Som en del av skattereformens
finansiering ingick höjda indirekta skatter, höjda
fastighetsskatter på och minskade räntebidrag till
hyreshusen, vilka alla bidrog till en ökad inflation. 1991
beräknades skattereformen höja inflationen med ca 3,2 %.

Den
grundläggande konstruktionen med inflations- och
ett visst reallöneskydd i skatteskalan bör ligga fast. Vi
menar dock att en teknisk justering bör göras av
brytpunktens uppräkning för 1992. Vi motionerade också
om detta i november 1991. Riksdagen avslog dock detta
förslag.

De fördelningspolitiska och principiella skälen gör sig
lika starkt gällande som tidigare. Det är därför motiverat att
göra en teknisk justering av den s.k. brytpunkten inför
inkomståret 1993. Den utformning som justeringen fick
inför inkomståret 1992 har inneburit att höginkomsttagarna
inte betalar hela sin del av finansieringen av
skattereformen. Närmare bestämt betalar de endast 4/5 av
den inflationspåverkande delen av finansieringen.

I jämförelse med andra grupper har härigenom
höginkomsttagarna kommit att betala ca 1 100 kr.
(20 %
av 0,032x170 000)
mindre av finansieringen. Inkomståret 1992 kan
ingenting göras åt detta. Men om ingenting görs inför 1993
kommer dock de med de högsta inkomsterna att även i
framtiden få behålla denna orättmätiga skattesänkning.

Vi föreslår därför att skiktgränsen för statlig
inkomstskatt justeras så att den överkompensation som
höginkomsttagarna får för inkomståret 1992 neutraliseras
fr.o.m. inkomståret 1993. Det kan ske genom en teknisk
omräkning av den skiktgräns som ska ligga till grund för
inkomståret 1993.

Regeringen har fastställt skiktgränsen för statlig
inkomstskatt till 186 600
vid 1993 års taxering. Det innebär en uppräkning
med 16 600
kr. i förhållande till 1992 års taxering eller med 9,8 %.

Vi
föreslår att man för bestämmandet av skiktgränsen
inför 1994 års taxering (inkomståret 1993)
beräkningsmässigt fastställer en ny skiktgräns för 1993 års
taxering, där avräkning görs för den del av inflationen
under 1991 som är hänförlig till skattereformens
finansiering. Det skulle betyda att skiktgränsen blir 181 200
kr. för 1993 års taxering (170 000
x (9,8-3,2)) vid beräkningen av skiktgränsen inför
1994 års taxering.

Skiktgränsen inför 1994 års taxering blir därför med vårt
förslag 181 200 x

(KPI+2).

Härigenom
åstadkoms ökad rättvisa och en bättre
fördelningspolitisk profil med hänsyn till olika
inkomstgrupper. Statsfinansiellt innebär det att statskassan
får ökade intäkter med ca 750 miljoner för budgetåret
1992/93. För hela år 1993 innebär det ökade statsintäkter
med ca 1,5 miljarder
kr.

8. Förmögenhetsskatten

Förmögenhetsskatten fungerar som ett komplement till
beskattningen av personers kapitalavkastning på sina olika
tillgångar. Behovet av ett sådant komplement var betydligt
större innan skattereformens genomförande då
kapitalinkomstbeskattningen kännetecknades av stora
skillnader i beskattningen av olika sparformer.

Men även inom ramen för det nya skattesystemet finns
det starka skäl för en förmögenhetsskatt. Ett slopande av
förmögenhetsbeskattningen, som regeringen vill, innebär
bl.a:en alltför låg beskattning av högavkastande kapital
under perioder med hög realräntaett omotiverat
gynnande av ägare av stora förmögenheter som, beroende
på den rådande marknadssituationen, lätt kan omplaceras
från tillgångar med låg avkastning till olika högavkastande
tillgångarett fördelningspolitiskt oacceptabelt gynnande
av personer med stora förmögenheter och därmed stor
skattebetalningsförmåga.

8.1 Förmögenhetsskatten i omvärlden

Regeringen har motiverat sina förslag till avskaffande av
förmögenhetsskatten med hänsyn till omvärlden. Men
faktum är att ungefär hälften av OECD-länderna, inkl. de
nordiska länderna, har en förmögenhetsskatt. Även flera
EG-länder har en förmögenhetsskatt. I de flesta av dessa
länder har man en proportionell förmögenhetsskatt som
varierar mellan 0,5 och 1 %.

Det
finns idag inte något som tyder på att flera OECD-
länder är på väg att avskaffa förmögenhetsskatten.
Dessutom saknas idag några bindande EG-beslut som
kräver att medlemsländerna avskaffar
förmögenhetsskatten. Däremot finns det flera länder som
på eget initiativ har reformerat eller planerar mer eller
mindre långtgående reformer av förmögenhetsskatten.

Det finns inte heller något kortsiktigt behov av att
avskaffa förmögenhetsskatten med hänsyn till den svenska
ekonomins internationella beroende. Frågan om vilka
effekter på svenska utlandsinvesteringar och utflyttning av
kapital som förmögenhetsskatten och andra skatter på
kapital har, måste analyseras mera grundligt innan beslut
fattas om en eventuell harmonisering av såväl
förmögenhetsskatten som andra kapitalskatter.

8.2 Behov av reformering

Det råder dock knappast någon tvekan om att den
nuvarande förmögenhetsskatten måste reformeras om den
ska fungera utan större framtida kostnader för
folkhushållet. Den nuvarande förmögenhetsskatten
kännetecknas av flera grundläggande brister och problem,
bl.a. följande:stora skatteskillnader mellan olika typer av
tillgångarstora skatteskillnader ger betydande
möjligheter till skatteplanering som i sin tur undergräver
förmögenhetsskattens faktiska progressivitet och
utjämningseffekterstora avvikelser från en likformig och
neutral förmögenhetsbeskattning leder också till att
hushållens investeringar och kapitalplaceringar styrs av
skatteeffekter och inte av skäl som också är
samhällsekonomiskt rationella.

Därför behövs det en genomgripande omläggning av
förmögenhetsbeskattningen i riktning mot de principer om
likformig beskattning som används i skattereformen. En
sådan omläggning innebär konkret bredare skattebaser och
sänkta skattesatser. För att en sänkning av skattesatserna
ska bli fördelningspolitiskt acceptabel är det nödvändigt
med omfattande breddning av skattebasen.

Ett förslag med denna inriktning finns i
departementspromemorian Reformerad
förmögenhetsbeskattning (Ds 1990:91). Förslaget ligger i
linje med skattereformens grundprinciper om ökad
skattemässig likformighet.

Förslaget eliminerar de asymmetrier som finns i
nuvarande förmögenhetsbeskattning. Genom en ökad
skattemässig likformighet begränsas högst påtagligt de
samhällsekonomiskt negativa effekterna på hushållens
investeringar och portföljval.

Den ökade symmetrin i beskattningen minskar också
möjligheterna till skatteplanering. Förslaget gör det möjligt
att sänka skattesatserna utan negativa fördelningseffekter.
Genom förslaget kommer förmögenhetsskatten i högre
grad än idag att tas ut på större förmögenheter.

Vi anser att förslaget bör kunna fungera som underlag
för en omfattande reformering av
förmögenhetsbeskattningen.

8.3 Skatten på arbetande kapital i företag

Riksdagen har på den borgerliga regeringens förslag
beslutat slopa förmögenhetsskatten på kapital i mindre och
medelstora företag från 1992 års taxering.

Skattefrihet för dessa förmögenheter leder utan tvekan
till kraftigt ökade möjligheter till skatteplanering och bidrar
till inlåsningseffekter. Regeringen löser dessa problem
genom att successivt helt avskaffa förmögenhetsskatten till
1994. Av skäl som framgått ovan i motionen får detta andra
oacceptabla effekter.

Vi anser att det finns skäl att ifrågasätta de
näringspolitiska effekterna av lägre skatt på arbetande
kapital i företag. Det finns risk för att en sådan
skattesubvention leder till att lönsamhetskraven sänks på
investeringar i dessa företag och att ineffektiva och
olönsamma verksamheter drivs vidare trots att dessa inte
klarar sig av egen kraft.

Vi anser emellertid att förmögenhetsskatten för
arbetande kapital i företag bör belysas ytterligare. En sådan
översyn bör självfallet ta hänsyn till de förändringar som
skett i samband med den stora skattereformen vad avser
inkomst-, kapital- och företagsbeskattningen.

Utformningen av den framtida
förmögenhetsbeskattningen måste ske genom en avvägning
mellan en rad viktiga och delvis motstridiga intressen.
Därvid bör särskilt beaktas kravet på internationellt
konkurrenskraftiga regler, som skapar gynnsamma
betingelser för näringsverksamhet, inte minst för
småföretagen. Samtidigt bör strävan vara att åstadkomma
så enkla och likformiga regler som möjligt, i syfte att
minimera möjligheterna till skatteplanering och undvika
inlåsningseffekter. Frågan om hur detta ska ske bör prövas
i samband med att förmögenhetsbeskattningen läggs om.

Med hänsyn till ovanstående föreslår vi att regeringen
snarast återkommer med förslag till ett nytt reformerat
system för förmögenhetsbeskattningen i enlighet med de
riktlinjer som här har skisserats. Ett nytt
förmögenhetsskattesystem bör kunna införas fr.o.m.
taxeringsåret 1993.

9. Arvs- och gåvobeskattningen

Genom riksdagens beslut i december 1991 har arvs- och
gåvobeskattningen sänkts främst på stora arv och gåvor.
Förändringarna ger ett skattebortfall för statskassan på
drygt 400 milj.kr.
1992. Vi anser att de fördelningspolitiska
effekterna av denna förändring är oacceptabla.

Arvs- och gåvobeskattningen bör reformeras.
Förändringar bör ske i överensstämmelse med de principer
som gällt för den hittills genomförda reformeringen av
skattesystemet och samordnas med reformeringen av
förmögenhetsbeskattningen. Statens intäkter från denna
beskattning bör i ett reformerat system i princip vara
neutrala i förhållande till de regler som gällde 1991.

Med hänsyn till ovanstående föreslår vi att arvs- och
gåvoskattereglerna fr.o.m. 1 juli
1992 återgår till vad som gällde före riksdagens
senaste ändringar i december 1991. Vi föreslår också att
regeringen snarast återkommer med ett förslag om en
reformering av arvs- och gåvobeskattningen fr.o.m. 1993.

10. Skatt på den finansiella sektorn

Tjänsterna på den finansiella sektorn omfattas inte av
mervärdeskatteplikt. Skattetekniska skäl och svårbedömda
internationella aspekter har varit de främsta skälen till att
denna sektor lämnats utanför momssystemet i samband
med reformeringen av skattesystemet.

Emellertid talar starka principiella skäl för att även den
finansiella sektorn på något sätt belastas med en kostnad
som motsvarar mervärdeskatten. I annat fall skapas brister
i konkurrens- och konsumtionsneutraliteten. Detta kan i sin
tur leda till en felaktig användning och styrning av resurser
och därmed också leda till samhällsekonomiska förluster.
Ett undantag i detta avseende kan också ses som en
skattesubventionering av denna sektor.

Utredningen om beskattning av den finansiella sektorn
har i betänkandet Särskild skatt i den finansiella sektorn
(SOU 1990:46) lagt fram förslag till hur också den
finansiella sektorn kan påföras en skattebelastning som kan
jämföras med den som ett inordnande av de finansiella
tjänsterna och försäkringstjänsterna under
mervärdeskatten skulle innebära.

Med hänsyn till de problem som just nu finns inom den
finansiella sektorn anser vi dock att ett förslag om särskild
skatt i den finansiella sektorn bör anstå. Vi lägger därför
inget förslag om sådan skatt nu. Vi avser dock att
återkomma med förslag vid senare tillfälle, när
utvecklingen inom sektorn åter stabiliserats och bättre kan
överblickas och bedömas.

Den tidigare omsättningsskatten på aktier m.m. har
slopats. Även om omsättningsskattens negativa
konsekvenser starkt har överdrivits finner vi att
övervägande skäl talar emot ett återinförande av en sådan
transaktionsskatt. Sannolikt kommer en sådan skatt inte
heller att vara förenlig med de regler Sverige skulle behöva
anpassa sig till vid ett eventuellt medlemskap i EG.

11. Kapitalinkomstbeskattningen

I samband med skattereformen genomfördes
omfattande förändringar avseende
kapitalinkomstbeskattningen. Den innebar att basen
breddades, skattesatsen sattes till 30 %,
kvittningsmöjligheterna begränsades och ett
ränteavdragstak infördes. Syftet var att stimulera sparande,
motverka hushållens lånekonsumtion och förhindra osund
skatteplanering.

De sänkningar som nu har genomförts av
kapitalinkomstbeskattningen innebär klara brott mot
skatteöverenskommelsen mellan socialdemokraterna och
folkpartiet-liberalerna. De innebär också viktiga avsteg från
flera av skattereformens principer. Kraftigt sänkta skatter
på kapital gynnar i högre grad hushåll med höga inkomster,
vilka också har de största möjligheterna att spara och bygga
upp stora förmögenheter.

Genom sänkningar av skatten på kapital rubbas den
viktiga balansen mellan arbete och kapital. En rubbad
jämvikt i denna balans är inte bara orättvis. Den bidrar
också till en ineffektiv resursanvändning.

Regeringens hänvisningar till kraven på internationell
anpassning är inte ostridiga. Någon närmare analys av detta
anpassningsbehov har inte heller redovisats av regeringen.

Vi föreslår att kapitalinkomstbeskattningen återgår till
de regler som bestämdes i samband med beslutet om den
stora skattereformen. Vi vill framför allt framhålla följande
skäl för denna ståndpunkt:Vi har nyss genomfört en
omfattande förändring av kapitalbeskattningen. Det är
förändringar som i grunden påverkat människors
boendekostnader. Förändringarna har också haft viss
påverkan på t.ex. villapriserna. Vi har ännu inte sett vilka
slutliga effekter dessa förändringar får för t.ex.
bostadsmarknaden och de enskilda konsumenterna. Det är
rimligt att människor får en längre tid för den anpassning
som de nya reglerna medfört.Sänkningen av
kapitalinkomstbeskattningen är också olycklig samtidigt
som vi har en lågkonjunktur. Genom bl.a. minskat värde av
underskottsavdragen verkar åtgärden åtstramande och
försämrar därigenom konjunkturen ytterligare.
Skattereformen är en helhet. En förändring av reglerna för
kapitalbeskattningen måste också ta hänsyn till reglerna för
exempelvis inkomstbeskattningen.

Det kan inte uteslutas att kapitalbeskattningen i en
framtid behöver förändras, bl.a. mot bakgrund av den
fortsatta internationaliseringens effekter för den svenska
ekonomin. Vi vill i det sammanhanget peka på några frågor
som bör belysas och analyseras innan ytterligare åtgärder
vidtas med avseende på kapitalbeskattningen:Graden av
det internationella beroendet i den svenska ekonomin
(integrering av marknaden etc.)Befintliga skillnader
mellan Sveriges och andra OECD-länders effektiva skatter
på olika inkomster, sparformer och investeringar etc.
Känsligheten hos olika produktionsfaktorer och
ekonomiska aktiviteter för de skillnader i beskattningen
som existerar mellan olika länderEG-medlemskapets
betydelse rent faktiskt för de svenska skatterna. Vilka klara
krav på anpassning finns idag inom EG?

Med hänvisning till vad som ovan sagts föreslår vi att
kapitalinkomstskattesatsen ska vara 30 %
fr.o.m. 1993.

12. Reavinstskatt på aktier m.m.

Med en kapitalinkomstskattesats på 30 %
finns inga skäl för att ha en lägre skattesats på
reavinster. Vi föreslår därför att reavinstskatten på aktier
sätts till 30 %
redan från 1 juli 1992.

13. Skattesatsen för andra privata sparformer

Kraven på skattemässig neutralitet medför att
skattesatsen för olika former av kapitalavkastning beskattas
i princip lika. Vi föreslår därför att avkastning på
kapitalförsäkringar och för värdepappersfonder återgår till
30 %
fr.o.m. 1 januari 1993.

Då det gäller skatten på avkastningen på privata
pensionsförsäkringar vill vi framhålla följande.

Med hänsyn till pensionssparandets långsiktiga karaktär
och för att stimulera sparandet i ekonomin accepterade man
i skattereformen en lägre skattesats för denna del av
sparandet. För att tillgodose kraven på skattemässig
neutralitet borde egentligen även pensionssparandet
beskattas med en skattesats på 30 %.
De skillnader i skattesats som finns mellan privat
pensionssparande och löntagarnas tjänstepensioner
motiverades av olikheter i de båda sparformernas
utformning.

I tjänstepensionssystemet får den enskilde
pensionstagaren ett pensionsbelopp enligt arbetsgivarens
utfästelse (+

den värdetillväxt som utgör värdesäkring). I detta
system tillfaller försäkringsföretagets avkastning, utöver
pensionsutfästelsen, arbetsgivaren i form av
premiereduktion.

Den som däremot köper en privat pensionsförsäkring får
ett resultat som tydligare är knutet till avkastningen.
Vederbörande får nämligen ut huvuddelen av premien
jämte all den avkastning som kapitalet givit.

Att som riksdagen nu har beslutat sänka skattesatsen till
10 %
på privata pensionsförsäkringar är enligt vår mening
helt oacceptabelt. Det finns inte några principiella skäl till
varför privat pensionssparande, som även efter
skattereformen är ett skattemässigt gynnat sparande,
ytterligare ska subventioneras via skattesystemet.

Beskattningen av privata pensionsförsäkringar är i
praktiken starkt progressiv och var därför ett viktigt inslag
i strävan efter fördelningspolitisk rättvisa i skattereformen.
Sänkningen av denna skatt har därför inneburit en
försvagning av skattesystemets fördelningseffekter.

Vi föreslår av ovanstående skäl att skattesatsen för
avkastning från privat pensionsförsäkring återgår till 15 %
fr.o.m. 1 januari
1993.

14. Ränteavdragsbegränsning

En grundtanke i det nya skattesystemet är att
lånefinansierad konsumtion inte ska främjas.
Skattekrediter genom lånefinansierade placeringar som ger
en låg löpande avkastning ska motverkas.

De tidigare reglerna om ränteavdragsbegränsning och
gränsdragningen mellan ränta respektive utdelning och
reavinst innebar också en rimlig avvägning mellan
önskemålet att förebygga skatteplanering och målen om
rimliga boendekostnader.

Genom riksdagens beslut i december 1991 har återigen
möjligheter till skatteplanering ökat, utan att förändringen
ger någon påtaglig ökning av tillgången på riskkapital. Vi
föreslår av ovanstående skäl att de regler för
ränteavdragsbegränsning och gränsdragningen mellan ränta
respektive utdelning och reavinst som gällde före
riksdagens beslut i december 1991 återinförs fr.o.m. 1 januari
1993.

15. Beskattningen av delägare i fåmansföretag

Genom riksdagens beslut i december 1991 ändrades
delvis reglerna för beskattningen av delägare i
fåmansföretag. Det gällde reglerna för bestämningen av det
förmögenhetsmässiga ingångsvärdet för aktier som
anskaffats före år 1990.

Vi anser att de tidigare gällande reglerna innebar en
rimlig avvägning mellan kraven på korrekt skatteuttag och
önskemålet att motverka osund skatteplanering. De nya
reglerna innebär en omotiverad skattemässig favorisering i
detta avseende av delägare i fåmansföretag.

Vi föreslår därför att de tidigare gällande reglerna för
beskattning av utdelning och reavinst som härrör från
fåmansföretag vad avser beräkningen av det
förmögenhetsmässiga ingångsvärdet för aktier återinförs
fr.o.m. 1 juli
1992.

16. Allmänna löneavgiften m.m.

I samband med genomförandet av skattereformen
sänktes den allmänna löneavgiften. För att åstadkomma en
ansvarsfull och fördelningspolitiskt väl avvägd reform
behölls dock en mindre del av den allmänna löneavgiften.
Samtidigt infördes en särskild löneskatt på vissa
förvärvsinkomster.

Genom riksdagens beslut i december 1991 har den
allmänna löneavgiften slopats med utgången av 1991.
Samtidigt sänktes den särskilda löneskatten till 21,85 %
fr.o.m. 1992.

Med hänsyn till skattereformens finansiering och av
statsfinansiella skäl bör den allmänna löneavgiften
återinföras och bestämmas till 0,34 %
fr.o.m. 1 juli
1992. Till följd härav bör den särskilda löneskatten
bestämmas till 22,2 %
fr.o.m. 1 juli
1992.

17. Socialavgifter på vinstandelsmedel m.m.

Genom riksdagens beslut i december 1991 slopades
uttaget av socialavgifter på vinstandelsmedel m.m.

En huvudprincip i skattereformen är att olika typer av
inkomster ska beskattas lika. Olika löneformer ska från
beskattningssynpunkt behandlas lika. Att vissa löneformer
skulle skattesubventioneras strider dessutom mot
grundläggande krav på ekonomisk rationalitet. Om en viss
löneform anses vara bra ska den kunna införas utan att
skattesystemet gynnar eller missgynnar denna.

Det kan också konstateras att vinstdelning inte
förekommer i alla företag. Det ligger i sakens natur att t.ex.
anställda inom den offentliga sektorn inte alls ingår i något
vinstdelningssystem.

Att inte ta ut socialavgifter på vinstandelsmedel leder till
orättvisa fördelningseffekter mellan löntagare i olika
branscher.

Vi föreslår därför att socialavgifter ska tas ut på
vinstandelsmedel fr.o.m. 1 juli
1992.

18. Egenföretagarnas beskattning m.m.

I finansplanen aviserar regeringen att man avser att
återkomma med förslag om nya skatteregler för enskild
näringsverksamhet från 1993. Som underlag för denna
reformering ska ligga utredningsförslagen i Neutral
företagsbeskattning (SOU 1991:100).

En skattemässig likformighet mellan olika
företagsformer är ett viktigt mål för en reformering av
beskattningen av enskild näringsverksamhet. Men det är
också viktigt att en rationell skattemodell för företagare inte
bidrar till ökade skatteskillnader mellan företagare och
löntagare.

Vi avser att återkomma till vår inställning till dessa
frågor i samband med att regeringen lämnar förslag till
riksdagen. Vi vill dock redan nu framhålla att vi inte kan
acceptera en reformering som leder till ökade möjligheter
till skatteplanering och omotiverade skattelättnader för
enskilda näringsidkare utan hänsyn till verksamhetens
omfattning, ägarens engagemang i företaget och dess
investerings- och konsolideringsbehov.

En reformering av egenföretagarnas beskattning måste
också ta hänsyn till krav på en rättvis fördelning mellan
löntagare och egenföretagarna. Det är också viktigt att ta
hänsyn till de statsfinansiella kraven för att upprätthålla
välfärden.

19. Skattereduktion för fackföreningsavgift m.m.

Skattereduktion för fackföreningsavgift infördes 1983 i
syfte att skapa skattemässig jämställdhet mellan
arbetsgivarnas och löntagarnas kostnader för facklig
verksamhet. Skattereduktionen utgjorde då 40 %
av erlagd avgift, dock högst 480 kr.

I
samband med skattereformen justerades reglerna för
skattereduktionen. Underlaget för beräkning av
skattereduktion var den medlemsavgift samt mätnings- och
granskningsavgift som den skattskyldige under inkomståret
har erlagt till arbetstagarorganisation. Skattereduktionen
uppgick till 20 %
av underlaget. Den tidigare begränsningen med en
högsta skattereduktion slopades.

Fr.o.m. inkomståret 1992 har skattereduktionen för
fackföreningsavgift slopats. För att uppnå skattemässig
likformighet vill regeringen också avskaffa avdragsrätten
för arbetsgivares kostnader för organisationsverksamhet,
till den del dessa inte avser konfliktändamål. Något
preciserat förslag avseende arbetsgivares avdragsrätt har
ännu inte lagts fram.

Frågan om avdragsrätt för fackföreningsavgift har varit
föremål för överväganden i olika sammanhang sedan mitten
av 1940-talet. Införandet av denna avdragsrätt är alltså
grundligt utrett och övervägt.

Medlemsavgifter betraktas i skattelagstiftningen i regel
som privata levnadskostnader. Privata levnadskostnader är
i princip inte avdragsgilla.

Det är dock rimligt att betrakta löntagarnas fackliga
avgifter som en regelrätt utgift som har ett direkt samband
med tjänst. Lagstiftningen på framförallt arbetsmarknaden
har medfört ökade uppgifter för löntagarnas fackliga
organisationer. De ökade uppgifterna har i sin tur ställt krav
på en viss höjning av de fackliga medlemsavgifterna.

I ljuset av denna utveckling finns det fog för att betrakta
avgifter till löntagarnas fackliga organisationer som en
utgift för inkomsternas förvärvande. Fördelarna av den
fackliga verksamheten omfattar alla arbetstagare, medan
verksamheten finansieras av enbart de fackligt
organiserade. Det är ett vitalt samhällsintresse med starka
parter på arbetsmarknaden. Dessa båda skäl talar också för
att ett stöd via skattesystemet lämnas för löntagarnas och
arbetsgivarnas fackliga kostnader.

Ett huvudmotiv för avskaffandet av skattereduktionen
var rent statsfinansiellt. Genom slopandet beräknades
statsinkomsterna öka med ca 1,5 miljarder
kr., varav ca 1,2 miljarder kr.
faller på slopandet av avdragsrätten för
fackföreningsavgifter.

När man bedömer de statsfinansiella effekterna är det
intressant att se till förslagets fördelningspolitiska effekter.
Andra skattesänkningar för höginkomsttagare och hushåll
med stora förmögenheter har samtidigt genomförts. Dessa
skattesänkningar ska bl.a. finansieras med det slopade
fackavdraget.

För en heltidsarbetande industriarbetare som är fackligt
ansluten innebär den slopade skattereduktionen en
skattehöjning med ca 620 kr.
per år. Särskilt betraktat i ljuset av andra
försämringar av den sociala välfärden och nämnda
kapitalskattesänkningar innebär det slopade fackavdraget
en helt oacceptabel omfördelning till löntagarnas nackdel.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår vi att den
tidigare skattereduktionen för fackföreningsavgifter
återinförs fr.o.m. 1 januari
1993.

20. Förmånsbeskattningen m.m.

Skattereformen innebär att förmånsbeskattningen
justerats så att löneförmåner av olika slag i princip beskattas
på samma sätt som kontant lön. Härigenom har
likformigheten och neutraliteten i skattesystemet ökat.
Tidigare lågbeskattade eller helt obeskattade förmåner
ingår numera i basen för beskattningen på motsvarande sätt
som vanliga löneinkomster.

Genom förändringarna har vi fått en effektivare
beskattning samtidigt som resurserna används på ett
ekonomiskt rationellt sätt. Även från fördelningssynpunkt
innebär det nya skattesystemet klara förbättringar.

I arbetet på skattereformen har en viktig ledstjärna varit
förenkling av regelsystemet. Tillämpningen ska vara enkel
och skattebetalarna ska lättare förstå hur och varför
beskattning sker i den enskilda fallet.

För vår del anser vi det angeläget att reglerna i
skattesystemet kontinuerligt följs upp med avseende på
tillämpnings- och effektivitetsaspekter m.m. Lika angeläget
är det att även fördelningspolitiskt betingade justeringar
görs kontinuerligt av skattesystemet.

Vi vill i detta sammanhang framhålla att en sådan
översyn också måste omfatta konsekvenser med avseende
på olika reglers tillämpning. Det gäller t.ex. tillämpningen i
vissa fall av reglerna för förmånsbeskattning av
lunchsubventioner. Tillämpningen har ibland medfört
svårbegripliga konsekvenser för exempelvis anställda inom
restaurangnäringen.

21. Frequent-flyerrabatten

Riksdagen beslöt i december 1991 att undanta s.k.
frequent flyer-rabatter från skatteplikt.

Ett sådant undantag strider enligt vår mening mot
grundläggande principer vid beskattningen. Vi anser att
undantaget är synnerligen betänkligt både med avseende på
kraven på neutralitet i beskattningen mellan olika
arbetsinkomster och kraven på fördelningspolitisk rättvisa.
De aktuella förmånerna kommer i stor utsträckning att utgå
till personer som redan av andra skäl kan anses som
privilegierade.

Undantaget innebär också att skattelagstiftningen
sanktionerar en affärsmoral som tangerar gränsen mot
mutbrott och bestickning och vad som är otillbörligt enligt
marknadsföringslagen och konkurrenslagstiftningen. Det
aktuella undantaget innebär enligt vår mening att de mindre
företagens konkurrenssituation försvåras.

I och för sig har vi förståelse för önskemålet att
tillgodose SAS önskemål att kunna upprätthålla
konkurrensen på de marknader där vissa utländska bolag
erbjuder sina resenärer förmåner av olika slag. Dessa frågor
måste emellertid lösas på annat sätt än som nu skett. I första
hand måste det ske genom att man på det internationella
planet arbetar för en ordning där ifrågavarande form av
marknadsföring motverkas.

Av ovanstående skäl anser vi att undantaget för s.k.
frequent flyer-rabatter snarast avskaffas.

22. Beskattning av utlandstraktamenten

Genom skattereformen har reglerna för avdrag avseende
ökade levnadskostnader vid tjänsteresa i Sverige förenklats.
Reglerna innebär vidare att avdraget endast avses täcka
merkostnader för kost och småutgifter samt faktisk
logikostnad alternativt enligt schablon.

Vid tjänsteresa i utlandet har de gamla reglerna i allt
väsentligt behållits. De högsta avdragsbeloppen har
fastställts av riksskatteverket. Reglerna för beskattning av
utlandstraktamenten är mer generösa än motsvarande
traktamenten inom Sverige.

En sådan ordning rimmar illa med strävan efter ökad
likformighet och neutralitet i skattesystemet. Reglerna kan
också komma att medverka till att ytterligare öka
företagens konferens- och utbildningsverksamhet utanför
vårt lands gränser. En sådan utveckling kan leda till ökade
svårigheter för svenska hotell- och konferensanläggningar.

Vi anser att reglerna för utlandstraktamenten snarast
bör ses över i syfte att skapa ökad likformighet och
neutralitet med reglerna för tjänsteresa i Sverige.
Regeringen bör återkomma med förslag så att nya regler
kan träda i kraft fr.o.m. 1993.

23. Reavinstbeskattning av bostadsrätter

En uttalad målsättning i skattereformen är att
bostadsbeskattningen av egnahem och bostadsrätter ska
vara enhetlig och likformig. Reavinst ska behandlas på
samma sätt oavsett om den hänför sig till egnahem eller en
bostadsrätt.

Det var mot denna bakgrund som den s.k. genomsynen
vid reavinstbeskattningen av bostadsrätter infördes. Den
innebär att vinsten ska beräknas med beaktande av
bostadsrättsföreningars nettoförmögenhet eller nettoskuld.
Genomsynen innebär också att det i vinstberäkningen
saknar betydelse om lånen fördelas hos föreningen eller hos
den enskilde bostadsrättsinnehavaren.

Genomsynsreglerna är principiellt korrekta och
nödvändiga för att klara en likformig beskattning av
bostadsrätter och egna hem. Samtidigt kan reglerna
medföra betydande praktiska och administrativa problem.

Dessa praktiska svårigheter gör sig främst gällande vid
tillämpningen av huvudregeln. Riksdagens beslut att slopa
genomsynen vid tillämpningen av huvudregeln har
tillstyrkts av oss socialdemokrater. De problem som kan
uppstå bör kunna lösas inom ramen för nuvarande
civilrättsliga regelsystem för bostadsrätter eller genom
justeringar av beskattningen av själva
bostadsrättsföreningen. Vi konstaterar att
bostadsrättsvärdekommittén har till uppgift att både belysa
och föreslå lösningar på aktuella problem.

Då det gäller genomsynsreglerna vid tillämpning av
takregeln föreligger inte de ovan omtalade praktiska
komplikationerna. I detta fall handlar det endast om att
bestämma nettoförmögenheten eller nettoskulden vid
försäljningstillfället. Frågan om föreningens
förmögenhetsförhållanden vid anskaffningstillfället
bortfaller. Detsamma gäller uppgifter om föreningens
utgifter för ny-, till- eller ombyggnad av fastigheten under
innehavet och värdehöjande reparationer och underhåll
från de senaste fem åren.

En annan omständighet som talar för genomsyn vid
tillämpningen av takreglerna är att dessa eljest blir avsevärt
mer förmånliga än motsvarande regler för egnahem.

Slutligen är det också nödvändigt att se till de
fördelningspolitiska och statsfinansiella konsekvenserna av
ett slopande av genomsynsreglerna. Vi föreslår därför att
reglerna om genomsyn vid tillämpningen av takregeln
återinförs fr.o.m. 1 juli 1992.

24. Skatterna och miljöpolitiken

Ett av syftena med den nyligen genomförda
skattereformen var att ge skattesystemet ''en skarpare
miljöprofil'' (prop. 1989/90:11). Bland annat infördes
koldixoid- och svavelskatt. En renodlad kväveoxidavgift
infördes också. Tillsammans med införandet av moms på
bränslen innebar reformen att sammanlagt 18 miljarder
flyttades från inkomstbeskattning till beskattning av energi
och av miljöpåverkan.

Miljöavgifter och skatter har nyligen införts eller finns
sedan länge på ett flertal olika områden. Arbetet med att
utveckla metodiken hölls samman inom
miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att
kartlägga principerna behöver därför inte göras. Nya
avgifter och skatter kan införas när så bedöms lämpligt.
Införda skatter och avgifter kan behöva justeras så att de
har avsedd effekt.

Skattesystemet skall medverka till en långsiktigt hållbar
utveckling. Endast en översiktlig studie av skattereformens
miljöeffekter har hittills gjorts. En systematisk genomgång
behöver därför göras för att uppmärksamma skatter m.m.
som alldeles uppenbart motverkar hushållning med
naturresurser och god miljö.

Det finns stora fördelar med en mer miljöanpassad
beskattning. 1988 års trafikpolitiska beslut innebar
exempelvis att miljökostnaderna skall ingå i trafikens
rörliga avgifter. Som ett resultat av detta höjdes den s.k.
kilometerskatten för lastbilar mycket kraftigt.

I den allmänna miljödebatten tillmäts miljöavgifter stor
betydelse. Samtidigt skall svårigheterna inte underskattas.
På vissa områden skulle det krävas en kraftig höjning av
skatterna för att få den avsedda styrningen. Det kräver
motsvarande skattesänkningar inom andra områden.

Skatte- eller avgiftshöjningar får heller inte full effekt
om de genomförs isolerat. De måste kombineras t.ex. med
investeringar i mer miljövänliga alternativ.

Utvecklingen inom EG är mycket dynamisk. En studie
av miljökonsekvenserna av den inre marknaden gav stöd för
att sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning
måste brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter och skatter.
Miljöskatter är centrala i framväxten av en klimatstrategi
inom gemenskapen.

Det finns därför skäl att mycket aktivt följa och driva på
utvecklingen inom EG. Miljöavgiftsområdet bör vara ett
område där Sverige mycket aktivt driver sina positioner i
medlemskapsförhandlingarna.

Vi föreslår i annat sammanhang att regeringen tillsätter
en utredning vars uppdrag bör bli att studera hur
användningen av ekonomiska styrmedel kan breddas samt
hur utformningen av skattesystemet kan få en än mer
miljöanpassad profil.

25. Statsfinansiella konsekvenser

De skattesänkningar som hittills beslutats innebär en
budgetförsvagning med ca tolv miljarder kr årligen. Dessa
skattesänkningar kommer att framtvinga ingrepp i
välfärden med negativa och oacceptabla konsekvenser för
inkomst- och förmögenhetsfördelningen.

SAMMANSTÄLLNING AV VÅRA FÖRSLAGS
BUDGETEFFEKTER n
Innehåll
Budgeteffekt
Budgeteffekt 1992/93
milj kr
helår milj kr
A. ÖKADE STATSINTÄKTER
1. Justering av brytpunkten
i skatteskalan

+ 750
+ 1 500 2.
Ökad kapitalskattesats
från 25 % till 30 %
(fr.o.m. 1 jan 1993)

+ 1.300
+ 3.200 3.
Ökad reavinstskattesats
från 25 % till 30 %
för aktier
(fr.o.m. 1 juli 1992)

+ 850
+ 850 4.
Höjd reavinstbeskattning
av bostadsrätter
(takregeln)
(fr.o.m. 1 juli 1992)

+ 250
+ 250 5.
Höjd avkastningsskatt
(fr.o.m. 1 jan 1993,
kapitalförsäkringar,
värdepappersfonder,
privata pensionsförsäkringar)

+ 600
+ 1.200 6.
Ändrad begränsningsregel
för ränteavdrag
(fr.o.m. 1 jan 1993)

+ 100
+ 200 7.
Ändrad beskattning av
delägare i fåmansbolag
(fr.o.m. 1 jan 1993)

+ 150
+ 200 8.
Återinförd allmän
löneavgift (0,34 %)
(fr.o.m. 1 juli 1992)

+ 2.300
+ 2.300 9.
Höjd särskild löneskatt
(22,2 % fr.o.m. 1 juli 1992)

+ 100
+ 100 10.
Socialavgifter på
vinstandelsmedel
(fr.o.m. 1 juli 1992)

+ 100
+ 100 11.
Förmögenhetsbeskattning
(basbreddning och
sänkt skattesats fr.o.m.
taxeringsåret 1993),
arv och gåvor (fr.o.m.
1 juli 1992)

+ 1.700
+ 3.000

A. Summa ökade statsintäkter:
+ 8.200
+ 12.900

B. MINSKADE STATSINTÄKTER
12. Återinförd skattereduktion
för fackföreningsavgifter
fr.o.m. 1 jan 1993)

-- 600
-- 1.200 13.
Ökad skattereduktion
för underskott i kapital
(fr.o.m. 1 jan 1993)

-- 1.200
-- 2.900

B. Summa minskade statsintäkter:
-- 1.800
-- 4.100

Totalt A-B:
+ 6.400
+ 8.800

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattereformen och det framtida
skattesystemet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den fortsatta uppföljningen och
utvärderingen av skattereformen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som i motionen anförts om tillsättandet av en
förenklingskommission,

4. att riksdagen beslutar om ändring av skiktgränsen för
statlig inkomstskatt i enlighet med vad som anförts i
motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om
förmögenhetsskatt i enlighet med vad som anförts i
motionen,

6. att riksdagen beslutar om ändring av skattesatserna för
arvs- och gåvoskatten från den 1

juli 1992 i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
reformerad arvs- och gåvobeskattning i enlighet med vad
som anförts i motionen,

8. att riksdagen beslutar att skattesatsen för fysiska
personers och dödsbons kapitalinkomster skall vara 30

% fr.o.m. år 1993,

9. att riksdagen beslutar att skatten på reavinster på
aktier och andra finansiella instrument som beskattas enligt
aktievinstreglerna skall vara 30

% fr.o.m. den 1

juli 1992,

10. att riksdagen beslutar att skatten för reavinst på
andelar i handelsbolag skall vara 30

% fr.o.m. den 1

juli 1992,

11. att riksdagen beslutar att skattesatsen för avkastning
på kapitalförsäkringar och för värdepappersfonder skall
vara 30

% fr.o.m. år 1993,

12. att riksdagen beslutar att skattesatsen på
avkastningen av privata pensionsförsäkringar skall vara 15

% fr.o.m. 1993,

13. att riksdagen beslutar att bestämmelserna om
ränteavdragsbegränsning, såsom de gällde före riksdagens
beslut den 18 december 1991, skall gälla även efter 1992,

14. att riksdagen beslutar att reglerna för beskattning av
delägare i fåmansföretag, såsom de gällde före riksdagens
beslut den 18 december 1991, skall gälla taxeringsåret 1993,

15. att riksdagen beslutar att införa en allmän löneavgift
på 0,34

% fr.o.m. den 1

juli 1992,

16. att riksdagen beslutar att den särskilda löneskatten
skall utgå med 22,2

% fr.o.m. den 1

juli 1992,

17. att riksdagen beslutar att socialavgifter skall utgå på
vinstandelsmedel fr.o.m. den 1

juli 1992,

18. att riksdagen beslutar att arbetsgivares bidrag till
vinstandelsstiftelser skall vara pensionsgrundande för
arbetstagaren fr.o.m. den 1

juli 1992,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om egenföretagarnas beskattning,

20. att riksdagen beslutar att skattereduktion för
fackföreningsavgifter m.m., såsom den gällde före
riksdagens beslut den 18

december 1991, införs fr.o.m. 1993,

21. att riksdagen beslutar att de regler för genomsyn vid
tillämpningen av takregeln vid realisationsvinstbeskattning
av bostadsrätter, såsom de gällde före riksdagens beslut den
18

december 1991, införs fr.o.m. den 1

juli 1992,

22. att riksdagen beslutar att undantaget för den s.k.
frequent flyer-rabatten snarast slopas,

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler
för beskattning av utlandstraktamenten i enlighet med vad
som anförts i motionen,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förmånsbeskattning m.m.

Stockholm den 24 januari 1992

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Kurt Ove Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstedt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)